Autor: Aina Hernández

På en hästrygg längs ett brusande hav på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

Jag erkänner direkt att jag är nybörjare när det kommer till att rida. Kanske var det tjugo år sedan jag satt på en ponnyrygg och skrittade genom Upplands snöiga landskap. Men Lucky har snälla ögon och en stadig bakdel som gungar tryggt under mig. Sadeln av western-modell är vackert arbetad och är större än traditionella sadlar, dessutom har den ett handtag för lassokastare. Mig hjälper det att hålla fast i när Lucky traskar uppåt på en sanddyn eller tar sig upp efter att ha korsat ett vattendrag.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Vi utgår ifrån stranden intill Son Serra de Marina på nordöstra Mallorca, ungefär en timmes bilfärd från Palma. I början sitter jag rak som en käpp i ryggen. Juan ber mig slappna av, och jag tycker nog att jag gör det. Men Lucky traskar på stadigt och tryggt, och jag njuter av ridturen. Den går längs stranden och havet där vågorna brusar just idag. Det är en kall men solig februarieftermiddag och vinden har varit hård de senaste dagarna, men idag har den mojnat. De ännu skummande vita vågorna är dyningar efter stormen, förklarar min fotograf som är van seglare. Solen hänger ännu på den blå, molnfria himlen över de pinjeklädda dynerna och kastar långa skuggor av hästarna över stranden. Vi rider mot Can Picafort, kanske tio kilometer bort, och möter nästan ingen. Blicken letar sig ut över havet och bort mot Viktoriabergen, och från Port d’Alcúdia ser vi färjan mot Menorca stäva ut över vågorna. Marken är flack här men i både norr och söder reser sig de granitgrå bergen höga. Då och då går vi ner i det långgrunda vattnet och Jennie, Juans åttaåriga border collie, får kämpa hårt för att hålla ihop gruppen.

Juan Tous kliver ut ur hästtransporten iklädd blårutig flanellskjorta, cowboyboots och bredbräddad cowboyhatt. Det första han gör är att knäppa på sig ett par blankslitna läderchaps över sina wrangler, vida nog för att rymma hans muskulösa lår som tränats under år av ridning. Sedan öppnar han dörren till släpet. Jag hör det otåliga stampandet därinifrån och genom det lilla fönstret ser jag sammanlagt tre hästhuvuden. Juan leder ut dem en efter en, hingstarna Lucky, Tennesse och hans egen Zippot Mountain. Han betslar och sadlar på, och sedan hjälper han oss upp.

På hästryggen står tiden stilla och först efteråt förstår jag att vi måste ha ridit i över en timme när vi tar paus. Juan rider före upp över dynerna och säger med glimten i ögat att vi ska stanna till vid en bar. Sanden är nedtrampad till en djup stig och vi får ducka under pinjeträden som reser sig högre här en bit från stranden. Så kommer vi till en glänta mellan träden och Juan ber oss att stiga av. Baren visar sig vara kylboxen i hans sadelväska som rymmer två läskburkar. En svettig sommardag hade de varit efterlängtade men en dag som denna njuter jag mer av att kasta pinne med Jennie medan fotografen gör sitt jobb. Det blir ändå en välbehövlig paus för att stretcha lår och rumpa, men inte långt senare är vi åter uppe i sadeln.

Det är på vägen tillbaka som jag hittar rytmen på allvar. Jag sjunker ner och får ett bakåthäng i ryggen medan höfterna gungar i takt med Luckys, rörelsen smälter samman med hans lugna, rytmiska skritt, och när han senare tar språng över stranden hänger jag bara med. Juan tittar roat och ber mig strama åt tyglarna, och visar sedan hur jag kan ta tömmarna i ena handen och sänka den något. Vi rider sida vid sida på stranden. Juan är glad i prata och han berättar med entusiasm om hur han hamnade här.

Uppvuxen på en gård i Pollensa och omgiven av hästar och andra djur var steget att skaffa egna hästar inte långt. Men vägen dit där han befinner sig idag var ännu några resor bort. Den första gick till Tyskland för att jobba då Juan ännu inte var fyllda sexton. Tillbaka på ön var han ”den enda mallorkinen som kunde tyska”, och snart träffade han Heike, en tysk flicka som tagit jobb på ön. Tillsammans reste de så fort de hade pengar, en av de första resorna gick till Afrika. Men fattigdomen de bevittnade tyngde dem, och snart bar det av till USA. De hyrde en bil och korsade de västra delstaterna, och han var fast. Sedan dess har närmare tjugo resor gått till Amerika. Under en av de senaste tog Juan jobb på en ranch i Idaho där han lärde sig kasta lasso och fick praktisera kofösning och engelska.

Det var också i USA han köpte sina första hästar, först Tennesse och sedan Lucky, som anlände en regnig dag med båt till Barcelona. Det var femton år sedan och strax efter det började han erbjuda ridning. Idag har Juan och Heike åtta hästar, varav flera är avlade på gården. Två gånger om dagen har han turer, året om. Heta sommardagar är det tidiga förmiddagar eller sena kvällar som gäller, både för hästarnas och ryttarnas skull, men övriga årstider anpassar han sig efter gästerna. Juan och Heike har mycket arbete med djuren, gården och de två lägenheterna som de hyr ut, och varje år ökar kostnader för foder, försäkringar och reparationer utan att inkomsterna ökar i samma takt. Men att vara hästägare är en livsstil som inte kan värderas i pengar, och ekonomiska bekymmer och annat försöker de lämna bakom sig. Det viktiga enligt Juan är vara öppen för människor man möter och det som kan ske, att sköta sin hälsa, att älska och att fortsätta kunna leva för hästarna.

I det synsättet liknar Juan flera andra mallorkiner jag mött den senaste tiden. Hårt arbetande och med en ständig nyfikenhet på livet och omvärlden. Och samtidigt med en förmåga att släppa det som är besvärligt eller irriterar för att det inte ska tynga ner en i onödan. Juan berättar roat hur olika hans kunder kan vara. Den absoluta majoriteten är kvinnor, det går bara en man på tio kvinnor, och de flesta är tysk- eller engelskspråkiga. Många är återkommande gäster antingen på gården eller på dagsturerna. Men till sin personlighet kan de vara utåtriktade eller slutna, bestämda eller försiktiga, erfarna ryttare eller nybörjare. ”Jag är en passionerad man”, säger Juan, ”men jag anpassar mig efter mina gäster. Vill de inte att jag pratar så är jag tyst”.

Vi närmar oss en arkeologisk lämning på stranden och stannar för att titta. Det är en gravplats från tiden då Mallorca fortfarande var en del av det utbredda romarriket. De stensatta väggarna som omgav kryptorna är fortfarande bevarade. Fotografen rider iväg för att få bilder på avstånd och hans hingst krumbuktar sig, vill hålla sig nära oss andra som det sociala gruppdjur han är. Juan rider ifatt honom och jag hamnar lite på efterkälken. Lucky bekymrar sig inte över det utan skrittar lugnt i den takt som vi hittat tillsammans. Jag lyssnar till hovarnas slag mot rötter och lösa stenar i sanden, till sadelns mjuka läderknakande och vågornas oavbrutna brus. Solen har gått ner över dynerna i väster och skymningen kastar ett rosa skimmer över bergen i öster och den skummande ytan i det allt mörknande havet. Havsluften är kall och frisk mot mitt ansikte och jag möts av små duster av doftande pinje och uppspolade alger. Det är ett meditativt tillstånd där alla mina sinnen är öppna.

Kvällsljusen från Son Serra de Marina tänds upp och kastar ett gult sken över husens kalkstensvita fasader, och den röda lampan på den lilla fyrpinnen intill marinan tänds och släcks med långsam regelbundenhet. Jennie springer glatt före och visar vägen till häst-transporten på den i övrigt tomma parkeringen. Mörkret har nästan lagt sig när vi kommer fram. Fotografen och jag tackar Juan för en god ridtur och jag klappar om Lucky. Jag tittar honom djupt i de snälla ögonen. ”Dig kommer jag rida snart igen”, säger jag till honom och han möter mig med trygg blick. Det kommer inte dröja några tjugo år till jag sitter på hästryggen igen.

Western Horse Trails Mallorca

Smaka och njut på Taverna El Tapas de Flanigan

Posted on by Aina Hernández

Taverna El Tapas de Flanigan erbjuder en vänlig, avslappnad atmosfär i en lokal med karaktäristisk inredning och i ett perfekt läge, och garanterar en annorlunda matupplevelse.
Produkter av hög kvalitet är vårt varumärke. Här hittar du ett varierat utbud av tapas från hela landet, allt från södra Spaniens friterade rätter, till pinxos från norr och traditionella.
På menyn finns även rad olika kroketter, korvar, ostar och tortillas – och naturligtvis Mallorca specialiteter ”tumbet” och ”camaiot” och “sobrasada”.

Från måndag till fredag serverar vi klassiska gryträtter: allt från baskiska tonfiskgrytan marmitako till kikärtsgrytor och fabada, den berömda böngrytan från Asturien.

När du väl är här ska du lyssna efter klangen från köksklockan, som signalerar att våra fantastiska ”paellas” och fideuas är redo att avsmakas.

Du bör förstås också prova på vår 900-grams t-benstek av nötkött, mat för gudar.

Tavernan ligger på populära Paseo Mallorca, i ett område med mycket folk i rörelse. Lokalen består av två våningar med plats för 70 matgäster, och en inbjudande utomhuster-rassen som rymmer ytterligare 35.

Du kan besöka oss alla veckans dagar, från klockan ett på eftermiddagen till efter midnatt och köket stänger aldrig. Här finns även plats och möjligheter för alla olika typer av evenemang.

Alla rätter som serveras på Flanigan finns som hämtmat.

Du står inför himlens port, så synda på.

Passeig Mallorca, 20 – Palma de Mallorca – T 971 679 017
Facebook.com/eltapas – www.eltapasdeflanigan.com

Kyrkoherden hjälper oss i nöden

Posted on by Aina Hernández

Det är inte helt ovanligt att svenskar reser till Mallorca på enkel biljett med en gitarr om sin hals, och hoppas på ett rum eller en balkong att sova på. Det finns de som kommer hit med sin familj med en önskan om att lösa de problem som de brottades med i Sverige. Andra, som bott här länge, hankar sig fram tills ålderdom och sjukdom tar vid, och den oundvikliga döden.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Danielle Stack

Det kan gå bra, men det kan också hända att någon av dessa svenskar hamnar i djup kris. Ekonomin löser sig inte, alkoholen eller andra beroenden tar över, äktenskapet spricker, och när den ena i paret dör kanske den andra står ensam i sorg, utan pengar och med begränsade kunskaper i det spanska språket och om det spanska samhället. Inför vännerna hålls kanske fasaden intakt medan insidan rämnar, och när man väl blottar sin förtvivlan försvinner partyvännerna en efter en. Det är då Svenska Kyrkans personal finns där. Med samtal, besök och hjälp med det praktiska.

Svenska kyrkan har i fyrtio år visat omsorg om svenskar på Mallorca. I El Terreno erbjuder de en social mötesplats och bjuder in till samtalsgrupper, sångstunder, alla årets kyrkliga högtider, gudstjänster och fika. Men de finns också där för svenskar i nöd och social kris – på kyrkans journummer kan du nå en präst mitt i natten.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag. Jag blev nyfiken på hur de arbetar och fick ett samtal med vikarierande kyrkoherde Kajsa, kantor Maria och kanslist Carina för att prata om deras arbete för människor i nöd.

Kajsa inleder med att berätta att de flesta som hamnar i akut kris ringer på kyrkans journummer där antingen hon eller kyrkoherde Karin svarar dygnet runt. Kyrkan har också ett nära sam-arbete med Svenska Konsulatet som hör av sig när svenska turister behöver hjälp med annat än de praktiska bitar som konsulatet står för.

När någon som själv befinner sig i kris ringer på jourtelefonen handlar det framför allt om att lyssna, och väldigt sällan om att ge konkreta råd, berättar Kajsa. Hon framhåller att det även är något man som anhörig kan tänka på, att vad många i kris framför allt behöver är någon som är villig att lyssna. Samtalen blir gärna långa, men för det mesta räcker det med ungefär fyrtiofem minuter.

– Ofta har den som ringer då själv kommit på bra tankar och lösningar, utan att jag har behövt säga så mycket. Om problemen är långvariga handlar det om att stötta det friska och försöka hjälpa personen att hjälpa sig själv, säger hon.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag

Rent praktiskt kan Svenska Kyrkan hjälpa till att kontakta sjukhusen, spanska socialen, domstolen, polisen och kvinnohuset Instituto de la doña som hjälper såväl fysiskt och psykiskt utsatta kvinnor och barn. Med försäkringskassans blå kort får svenska turister tillgång till vården på de statliga sjukhusen. Har man inte det med sig brukar Konsulatet kunna hjälpa till att få fram det.

– Vi har också ett samarbete med socialarbetarna i El Ter-reno och Santa Catalina som gärna vill nå ut till svenskar och andra invandrare som behöver hjälp att integreras i det spanska samhället, säger Carina.

Kajsa har tidigare varit präst på såväl Svenska Kyrkan i London och i New York, men även på Kanarieöarna. Där ligger kyrkans lokaler nära stranden i San Agustin och betraktas i det närmaste som turistkyrka. Så är inte fallet på Mallorca där lokalerna inte ligger på gångavstånd från de områden dit turisterna söker sig. Däremot har El Terreno där lokalerna finns blivit allt mer populärt för svenskar att köpa lägenhet i.

– Även Svenska Skolan ligger här, och många av de mindre barnen kommer till kyrkans sånggrupper, sjunger Mors lilla Olle och äter kanelbullar, säger Maria som bland annat håller i barn-aktiviteterna. Men de flesta som söker sig till kyrkan är äldre svenskar som bor på Mallorca. Då börjar de kanske med att fika eller för att delta i någon av aktiviteterna. En stor anledning är den sociala samvaron med personalen och andra besökare.

– Det brukar vara en bra ingång om man senare behöver hjälp på ett djupare plan. Kanske kan man inte alltid nå fram till de existentiella samtalen med vännerna så som man upplever att man kan med oss, säger Kajsa.

Hon berättar att samtalsgrupperna har blivit väldigt upp-skattade.

– Vi är tio, tolv stycken som samtalar om olika teman. Kyrkans personal har tystnadsplikt, men alla är överens om att det som sägs i gruppen stannar där. Vi samtalar om kärleken, döden och allt däremellan, och man kan öppna sig för tankar som man ibland kanske inte vill delge den närmaste familjen.

En uppskattad del av kyrkans diakoni är sjukhusbesöken. Varje tisdag, ibland ännu oftare, besöker kyrkoherden eller församlingsassistenten John svenskar som är inlagda på Juaneda, Son Espases eller något annat sjukhus. Om man önskar kan man även få hembesök.

– Då tar vi med oss fika och veckotidningar, och ibland böcker. De flesta ser det som värdefullt att prata svenska en stund om annat än det som rör det medicinska. På vintern gör vi inte lika många besök, men när cykelsäsongen drar igång blir det genast fler, säger Kajsa.

Många som blir äldre frågar efter ålderdomshem. Och visst finns de även i Spanien, men de är ofta sorgliga att se, säger Maria.

– De påminner om fängelser med sina galler för fönstren. I Spanien får de flesta äldre hjälp av grannar eller familjemed-lemmar som ofta bor i närheten, eller så betalar de någon privat för service. I den lokala baren i mitt kvarter finns nycklarna till flera äldre stamgäster ifall någon en dag inte skulle dyka upp, säger hon.

Många utlandssvenskar har sitt starkaste skyddsnät i Sverige. Där finns släkt och vänner sedan långt tillbaka i tiden. Dess-utom är myndigheterna i Sverige ofta snabbare på att erbjuda hjälp än i Spanien, därtill på hemspråket.

– Om man inte har sociala kontakter, blir sjuk och inte kan gå ut eller om man tidigare gjort allt med sin partner som sedan dör kan det bli en väldig ensamhet. Särskilt om man inte har lärt sig spanska så bra. Många väljer att sälja och resa hem då, säger Carina.

Hon framhåller att det i ett visst skede av livet är viktigt att planera för döden, vilket många också gör.

– För att få begravas i Spanien måste man köpa en gravsten. Därför brukar även svenskar som bott här länge välja att begravas i Sverige. Då är det den församling där man bodde senast som tar emot kistan eller urnan.

Samtidigt finns det en livskvalitet i Spanien som gör att många äldre svenskar vill bo kvar. Att byta några ord varje dag med grannen, servitören, frukthandlaren eller tjejen i kassan kan betyda mycket, något som fortfarande är ovanligt i Sverige.

– Du kan sitta ute nästan året runt, och de boende i kvarteret bemöter dig vänligt även om du kanske inte kan språket så bra. Här ingår det i uppfostran att hälsa exempelvis i hissen. Och till oss på svenska kyrkan är alla välkomna när de vill, vi finns alltid här även när vi inte har aktiviteter, säger Maria.

Svenskar som bott länge på Mallorca har ofta ett stort umgänge. Ofta sportar man tillsammans eller ses på restaurang. Det är kanske inte alltid man känner varandra på djupet så som man gör med de vänner som man haft hela livet. Däremot ses man kanske tillräckligt ofta för att lägga märke till om någon av vännerna är på väg in i en kris.

– Som anhörig kan man vara uppmärksam på om någon börjar bli disträ och ofta sitter tyst, eller på annat sätt drar sig undan. Kanske sker det en förändring i personligheten. Ibland kan det vara svårt att se, ifall den krisande vännen är mån om att hålla upp en fasad. Men man kan alltid ringa till oss och höra hur man som anhörig kan agera, säger Kajsa.

Det förekommer också att svenskar söker ekonomisk hjälp. I vissa fall kan kyrkan då hjälpa till med pengar till biljetten hem. De kan vara svenskar som rest hit på enkel biljett och tänker att det är enkelt att ordna en försörjning, eller så blir det inget med jobbat som man blivit lovad.

– Enstaka gånger har vi stöttat svenskar som är så berusade att de missar flyget hem, inte bara en utan två gånger. Då har vi hjälpt till med en ny biljett och skjutsat dem till flygplatsen och sett till att Aenas personal möter upp vid incheckningen och följer med till gaten. Vi har också varit med om separationer där kvinnan står utan pengar när hon upptäcker att mannen tömt deras gemensamma konto. Då har hon inte ens råd till en advokat, och kanske kan hon inte språket tillräckligt bra. Om båda är svenska medborgare är det oftast bäst att göra upp om skilsmässan i Sverige, säger Kajsa.

Tack vare fikat, basarerna, övrig försäljning och förstås kol-lekten får Svenska Kyrkan in medel för att skänka till behövande. Och behovet är stort, fattiga svenskar som saknar pengar till en flygbiljett eller en rullstol utgör en mindre del. Svenska kyrkan stödjer till exempel barnhemmet Nazareth som ligger längre upp på gatan, och brukar uppmana sina besökare att skänka kläder dit. Andra de stödjer ekonomiskt är Saceo, en organisation som har soppkök för hemlösa, liksom den katolska kyrkan San Francisco de Paula som ligger i det socialt utsatta området Camp Redó. Efter översvämningen i Sant Llorenc i höstas ordnade de flera kollektinsamlingar för mat och kläder.

– Då visade våra församlingsmedlemmar en stor generositet, och det är vi väldigt tacksamma för, säger Carina.

I år firar Svenska Kyrkan 40 år på Mallorca. Under de åren har antalet svenskar som bor på ön mångfaldigats. Carina berättar att det märks i kyrkans verksamhet, och hon avslutar:

– Under de åren jag jobbat här upplever jag att samtalen och besöken har ökat. Förra året hade vi nästan 12 000 besök på kyrkan och det ser vi som ett kvitto på att det vi gör uppskattas. Till hösten flyttar vi in i nya lokaler två trappor upp, då får vi tillgång till en stor och solig terrass. Då hoppar vi att ännu fler hittar hit!

Svenska Kyrkan Mallorca

Det mallorkinska köket

Posted on by Aina Hernández

Fett, tungt och oljigt. Det mallorkinska köket har ett oförtjänt dåligt rykte som tyvärr grundar sig på förutfattade meningar och okunskap. Här reder vi ut vad som gömmer sig bakom konstiga ord som merluza, cebolla, pamboli, dorada och tumbet, ord som finns på merparten av öns restaurangmenyer. Du får även ett historiskt perspektiv på den mallorkinska maten.

De flesta riktigt bra mallorkinska restaurangerna ligger oftast på mindre lämpliga ställen, långt från stränderna eller Palmas butiksstråk och skybarer. Flera av dem ligger en bit in på ön och har i bästa fall en handskriven matsedel på fastlandsspanska. Någon tryckt meny på engelska, tyska eller svenska är uteslutet. Inte heller har taffliga fotografier på paella någonsin prytt entrén till dessa lokaler.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

År 2003 bodde jag i den lilla byn Genova strax utanför Palma och var då granne med den mallorkinske kocken Pedro Alomar. Pedro har den goda smaken att var gift med Åsa Johannesson Alomar. Bland oss svenskar på ön kallas hon ofta ”Vandrar-Åsa” eftersom hon är bergsguide och arrangerar vandringar i Sierra de Tramuntana, öns imponerande bergskedja som numera är klassat som världsarv. Åsa är också aktiv i SWEA. Hon jobbade i resebranschen på 70-talet och ramlade på Pedro i Palma, och sedan dess håller de ihop.

Pedro och Åsa bor i ett stort härligt trevåningshus med havsutsikt. Den ena sonen med familj bor högst upp, själva bor de på mittenplan och i uthyrningsdelen längs ner har jag själv bott flera gånger när jag behövt ”komma bort” för att skriva.

Förutom att kunna förvandla en till synes trist och frusen kyckling från Eroski till något som bara faller sönder i munnen av smakrik lycka är Pedro en stor anhängare till kamadogrillar. Att ha bra hjälpverktyg när man lagar mat är viktigt men ännu viktigare är att ha kunskap om hur man hanterar råvarorna på grillen eller hanterar andra hjälpmedel för att få till en smaklig måltid.

Medan Åsa kör matlagningskurser i det egna köket möter Pedro gärna upp med gamla sina manliga bekanta som också är matintresserade för gemensamma måltider som tar halva dagen att såväl laga som att inta. Själv har jag haft äran att hålla föredrag för Pedro och han jaktkamrater i ett stort och gammalt garage nere i Portixol. Det garaget skulle miljö- och hälsovårdsmyndigheten visserligen haft en del synpunkter på som ”matsal” men trivselfaktorn var hög och det blev vansinnigt gott.

Mallorcas strategiska läge i Medelhavet, som resulterat i att ön bytt ägare flera gånger under årtusendena via regelrätta krig mellan allt från romare, morer, araber, och katalaner, har påverkat öns gastronomiska resa och satt sin tydliga prägel på matutbudet.

Åsa står redan vid grytorna när jag kliver in i köket i huset i Genova medan Pedro dubbelcheckar temperaturen i den förberedda Kamadogrillen.

– Det blir sopa mallorquin, vilket inte alls är någon soppa som många svenskar tror, utan mera en gryta med bland annat grovt blött bröd, grönsaker, ja man kan ha i allt möjligt. Köttet har jag dock valt att skippa just idag, förklarar Åsa iklädd stiligt SWEA-förkläde i svenska flaggans färger.

Det mallorkinska köket är så långt ifrån tre korslagda bönor och franska köket som det går att komma. Uppläggningen är enkel och ibland kan rätterna se både tunga och stabbiga ut. Men låt er för guds skull inte luras.

– Ett stort problem är att svenskar och andra turister för den delen med äter mer med ögat än med smaklökarna, förklarar Pedro som även låtit mura upp en stor keramikugn ute i trädgården.
Pedro är urmallorkin och tillåter inget matlagningsslarv. In i minsta detalj förbereder makarna Alomar maten och Pedro, som egentligen har en bakgrund som byggare och tennisspelare, har anlitats flera gånger av det baskiska kockuniversitetet i Pyrenéerna. Kockarna som går ut från detta universitet anställs omgående på toppkrogarna i New York, London, Paris och Madrid.

Matkonsten på Mallorca är precis som på många andra öar grundat på den kreativitet som uppstod för flera hundra år sedan, då man inte kunde importera matvaror på det smidiga sätt som görs idag. Transporterna till och från ön var få och man stod och föll med det som bergen, slätterna och havet runt ön kunde leverera. Mallorcas strategiska läge i Medelhavet, som resulterat i att ön bytt ägare flera gånger under årtusendena via regelrätta krig mellan allt från romare, morer, araber, och katalaner, har påverkat öns gastronomiska resa och satt sin tydliga prägel på matutbudet.
Öns ekonomi var till en början baserad på exporten av oliver, apelsiner och träkol. Redan i begynnelsen tog man reda på vildspar-risen men även vildpepparen som växer på sluttningarna.

Böndernas intensiva jakt på klövvilt resulterade i att vilda djur så som vildsvin och kronhjort utrotades. I början av 1800-talet rymde några getter från en bondgård som förvildades och idag finns närmare 20 000 vildgetter som jagas flitigt då de ställer till mycket oreda i parker och förstör trädgårdslanden på villatomterna. Getköttet styckas och serveras sedan i hemmen eller på många av öns restauranger och går under den spanska benämningen cabra.

Det är även gott om fiskrestauranger i Palma och på ön överlag. Mallorcas fiskevatten ingår i de 28 000 kvadratkilometer som tillhör den balleariska övärlden. Efter japanerna är spanjorerna de landsmän som äter mest fisk i världen.

Turisternas krav på ekologiskt odlade råvaror så som grönsaker och frukter har haft stor påverkan. Det gäller även köttproduktionen som är förhållandevis stor med tanke på att ön inte är större än Got-land.

Öns mest kända inhemska maträtt är Sobrasada, ett mellanting mellan korv och pastej som är närmast orange i färgen tack vare ingrediensen paprika. I november varje år bjuder ägarna av öns stora gårdar in den närmaste byns invånare till sobrasadafest där man stoppar griskött ihop samt intar ett och annat glas rödvin, som även det är lokalproducerat.

Min personliga inhemska favoriträtt är pamboli och kan bestäl-las på de flesta genuina spanska barer och restauranger. Rätten be-står av grovt bröd, tomat vars kött gnuggas in i brödet, serranoskinka, manchego-ost, olivolja och inte minst syrligt beska oliver från Mal-lorca. En kall estrellaöl till detta och man är så nära himlen man kan komma på denna jord.

Mallorcas slättland El Pla har i hundratals år levererat grödor som vete och råg men även grönsaker och frukter som aprikoser, apelsiner, tomater och oliver. Numera håller även Mallorcas olivoljor högsta klass. Varje by med självaktning på ön arrangerar matmarknader med jämna mellanrum där man kan handla allt från grönsaker och kryddor till levande rapphöns och harar. Den mest omtalade är onsdagsmarknaden i Sineu.

Det fårkött som säljs inne i carnecerierna (köttbutikerna) i Palma kommer i första hand från området utanför Arta medan grisköttet härstammar från Manacor- Felanixregionen. Det sistnämnda området levererar även meloner, auberginer och tomater. Även mandel- och ostproduktionen sker mest ute på slättlandet.

Något som ni absolut måste prova är coca de verduras. Små pizzaliknande fyrkanter bestående av deg bakad på grisfett och rikligt med grönsaker ovanpå. Finns att inhandla på alla marknader på ön men även på Palmas tre stora marknader Olivar, Pere Garu- och Santa Catalina.

För dig som gillar att laga mat och experimentera med kryddor kan jag varmt rekommendera 4 espacias (en av Pedro Alomars favoritingredienser). Finns att köpa i välsorterade matbutiker.
Såser används extremt sparsmakat här på ön när det gäller den inhemska maten. Däremot flitigt med örter, förklarar Åsa medan vi sätter oss till bords i köket.

Åsas vällagade sopa mallorquin faller till och med min kära hustru på läppen trots att hon normalt har svårt för blött bröd. Pedro häller upp ett glas vin och hälsar oss välkomna. Därefter följer han upp förrätten med små utsökta lammkotletter som komadogrillen gjort underverk med. Till detta blir det hemlagad pommes frites och aioli. Efterrätten består av nyplockade apelsiner, aprikoser, äpplen och päron.

Det finns en kille i marknaden i Santa Catalina som är från Bunyalbufar som är riktigt bra på frukt, fortsätter Åsa och hugger in på ett päron.

Efter en timme i makarna Alomars kök står magen i alla hörn och jag inser att Pedros och Åsas gemensamma maträtter är extrem svårspöade för en novis som undertecknad. Frugan, som även hon är kockutbildad, slukar emellertid all information med hull och hår.

Den här vågen av ekologiskt odlad mat ska man se upp med, det finns massor med lurendrejare i den branschen. Själv handlar jag mest på mercado Olivar eller Pere garau. Men innan du går måste du göra lite skäl för maten, varsågod och gör ett värmeunderlägg av dessa vinkorkar, förklarar Pedro och kommer ut ur ett förråd med en plastpåse full med vinkorkar och ett metallspänne.
Först tvekar jag, men när jag ser hur slutresultatet kan bli och att underlägget garanterat skulle utesluta brännmärken på matbordet hemma, sätter jag igång. Det går inte fort. Svårigheten att leta runt i påsen och hitta korkar i exakt samma storlek. Sen gäller det att placera dem i rätt ordning och dra åt för allt vad tygeln håller så att korkarna inte trillar ut. Lyckas man inte får man börja om igen från början. Till sist får jag tummen upp, en varmhjärtad kram av Åsa och Pedro samt skjuts hem till palmalyan.

Ordlista för matintresserade

Tumbet: En kryddig, vegetarisk rätt baserad auberginer, tomater, vitlök, sardiner, grön paprika och ibland även potatis som serveras i lerkärl.
Sofrit: Röra på tomat, lök och vitlök som ofta används som bas i det mallorkinska köket.
Arroz marinera: Ris med havsprodukter
Arroz brut: Betyder visserligen smutsigt ris men har inget med smuts att göra. Det är en mix av ris, kött och grönsaker som kokas med kryddor i vatten och blir lite åt det soppliknande hållet. Köttet består oftast av get, kanin, rapphöna eller kyckling.
Frito mallorquin: En maträtt som består av lever, blod, grönsaker, fänkål och påminner om pyttipanna till utseendet.
Caldereta: Tjock soppa
Escaldums: För ön typisk kalkonstuvning
Caracoles: Sniglar
Cebolla: Lök
Setes: Svamp
Pimentos de Padrón: Små stekta saltade gröna paprikor
Empanadas de cordero: Mallorcapiroger fyllda med lammkött och ibland lök och oliver.
Merluza: Kummel
Bacalao: Torkad torsk
Dorada: Guldbrax
Sepia: Bläckfisk
Cabra: Get
Pollo: Kyckling
Cerdo: Gris

Matsmarta val på menyn hos Louise i Palma

Posted on by Aina Hernández

En skolpsykolog som startar kreativ matstudio. Det kanske låter som helt skilda världar, men för Louise Sarrión blev det en fullträff. På Grounded Living lagar hon hälsosam och helst veganskt kost till yogaretreats och fester på Mallorca.

Text: Anna Norström
Foto: Pär Olsson

När Louise Sarrións mormor Marianne var ung åkte hon till Mallorca på charterresa. Här blev hon blixtkär i turistguiden. Han fick följa med hem till Småland. Snabbspola fyrtio år. Louise är nu själv boende på ön.

– Det låter kanske som en kliché men nu är cirkeln sluten, säger hon.

Louise Sarrión startade projektet Grounded Living för två år sedan. Efter flera år med sin familj i Madrid hade hon landat på ön och hitta hem till köket. Det blev det en matlagningsverkstad med fokus på det växtbaserade riket. Hon utgår från sin studio på Carrer d’Arnau Rossiñol i Santa Catalina, Palma men arbetar ofta ute på fältet.

– Min idé från början var att göra cateringuppdrag men jag jag får allt fler kunder som antingen har retreats eller familjer som vill att jag kommer hem till dem och lagar mat, berättar Louise.
Många är nyfikna på studion. Under vårt besök sticker en herre in huvudet och undrar om hon serverar lunch.

Hon ger också matlagningskurser. Det finns en stor efterfrågan på Mallorca med just hälsosam och vegansk kost. Men Louise är inte den typen av grön kock som sysslar med några pekpinnar. Jag är inte ”hjärntvättad”, säger hon och skrattar.

– Det här händer ganska ofta att folk knackar på eller kommer in. Från början tänkte jag att jag skulle ha luncher för allmänheten men nu gör jag bara events här för sällskap som bokar in sig.

Hon ger också matlagningskurser. Det finns en stor efterfrågan på Mallorca med just hälsosam och vegansk kost. Men Louise är inte den typen av grön kock som sysslar med några pekpinnar. Jag är inte ”hjärntvättad”, säger hon och skrattar. Själv äter hon kött men inte särskilt ofta, kanske max en gång i månaden. Louise drivs snarare i positiv anda av att få folk att upptäcka nya vägar med grönsaker.

– Och framförallt för mig handlar det om bra råvaror. Det finns det så mycket av här, bara tänk på alla saluhallar!

En av hennes menyer som blivit en storfavorit är hennes veganska tacobuffé. En rätt som därhemma i Sverige är så älskad, speciellt för familjer om fredagarna, där man med enkla medel kan välja bort kött.

Och framförallt för mig handlar det om bra råvaror. Det finns det så mycket av här!

– Även de mest inbitna köttätarna älskar tacobuffén.

Då lagar hon en ”chili sin carne”, alltså utan kött, och serverar med hembakta bröd, salsan pico de gallo och mangosalsa. Den svenska artisten Little Jinder är en gäst som ätit den med förtjusning. På de yoga och hälso-retreats som hon lagar maten åt blir menyn mer hälsoinriktad – med smoothies och grönsaksjuicer som går åt i en försvinnande fart. Deltagarna kan också ta med sig enkla knep hem. Som med hennes gazpacho där hennes knep är att tillsätta något sött.

– Det är mitt hemliga trix! Man kan ha äpple, persika eller nektarin i och då balanseras tomaten med syran. Och så är jag så knasig att jag inte har någon vitlök i, det kan folk tycka är lite konstigt men det behövs faktiskt inte, säger Louise.

Hennes väg till den nya karriären startade för fem år sedan. Efter att ha jobbat som skolpsykolog Madrid ville hon göra något helt annat.

– Jag gjorde det där klassiska och gick olika kurser för att hitta mig själv.

På ett bananskal snöade hon in på raw food och tog en online-utbildning. Just raw food blev hennes biljett in i retreat-världen som växer och blir större för varje år på Mallorca. Och här på ön vill hon bli kvar. Louise och hennes man Fernando har skapat sig ett hem här tillsammans med sina barn Carl, 11, och Linnéa, 12.

– Jag älskar att bo på Mallorca. Barnen kan röra sig helt fritt här.

De tränar triathlon, och har en aktiv livsstil. Hennes man pendlar fortfarande en del för jobb i Madrid men deras bas är på ön. Och lokalen på calle Rossiñol nummer tolv är platsen där Louise får utlopp för sin kreativitet.

– Vi bara sprang på den här lokalen och det kändes så rätt.
För mer info: groundedliving.es

Gro Living

Mons Kallentoft skriver om Mallorcas skuggsida

Posted on by Aina Hernández

SE MIG FALLA

Om det finns sol finns det skugga. Och alla paradis har ett inbyggt helvete. Med sin nya bok ”Se mig falla” punkterar Mons Kallentoft effektivt den rådande bilden av turistparadiset Mallorca. Några ingredienser: Droger, korruption, slumkvarter, mord, sexhandel och en försvunnen tonåring. Inget man brukar hitta i reseannonserna precis…

Succéförfattaren Mons Kallentoft är mer produktiv än de flesta. Vid 51 års ålder har han redan otaliga böcker bakom sig. De tycks onekligen rinna som vatten ur honom, men ”Se mig falla” har inte skapats i ett flöde av rent källvatten, här har han snarare skruvat på en kran av brunt, obehagligt avloppsvatten.

– Jag fascineras av kontraster, säger han när vi ses i Santa Catalina där han sedan fem år bor med sin familj – fru och två tonårsbarn.

– Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser. Här finns några av Spaniens rikaste familjer och en lång tradition av skumma fastighets-, mark- och vattenaffärer och det har varit en knutpunkt för droghandel i decennier.

Sådant intresserar förstås en författare av kriminalromaner, en person som dessutom vuxit upp i Ljungsbro, en allt annat än idyllisk svensk småstadshåla utanför Linköping.

Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser

– När jag var ung kallades Ljungsbro för Pickhult, det var mycket droger och många av mina generationskamrater fast-nade i kriminalitet. Men på ytan var det en putsad medelklassidyll, berättar Mons medan vi sätter oss i bilen för att börja vår lilla rundtur i några av de mindre charmiga delarna av ön. Det är i dessa miljöer som den nya, svarta romanen ut-spelar sig.

”Se mig falla” handlar om tonårsflickan Emme som tjatar sig till en utlandsresa av sina tveksamma föräldrar. Och det är till det party- och drogstinna, ökända Magaluf hon till varje pris vill åka.

När vi stiger ur bilen i ett folktomt, ödsligt Magaluf en dag i slutet av januari är det snudd på omöjligt att föreställa sig att detta på sommaren förvandlas till ett pulserande, neonsprakande festinferno som lockar ungdomar från hela världen. Denna dag kunde Magaluf lika gärna varit en del av Västerås, minus stranden förstås. Död betong.

Det är här unga Emme i boken försvinner och det är här hennes förtvivlade pappa börjar sin kamp för att hitta henne.

– Min egen dotter som är 16 år nu brukar faktiskt åka till Magaluf för att festa. Vad kan man göra, ungdomarna tycker att det är kul och billigt här, säger Mons medan vi promenerar förbi några av klubbarna som figurerar i boken. Han verkar inte särskilt orolig för sin dotter trots att hans egen kreativa och mörka fantasi skenat iväg ordentligt med honom i den nya boken. Och det är förstås en författares privilegium att få iscensätta och bearbeta sådant som inte hänt i verkligheten.

Inspirationen till boken kom när Mons flyttat till ön och dagligen började läsa tidningsartiklar om knarkdrottningar, poliskorruption och skumma affärer.

– Det är så enkelt att se det svarta och det vita här, den ingrodda smutsen. Men jag har varit mycket noga med att inte peka ut personer i boken, det är ju en roman, fiktion, poängterar han medan vi tar oss in mot stan igen, till en stadsdel som aldrig någonsin har blivit omnämnd i en turistguide – Son Gotleu.

Nu är det inte Västerås längre, nu kunde det lika gärna vara ett slumkvarter i Calcutta.

– Ibland hittar man uppsprättade katter på gatorna här, det är mycket vodoo i görningen, mycket droger och ibland våldsamma uppgörelser mellan olika grupper. Men man får inte glömma att merparten av folk som bor här är fattiga men skötsamma familjer som bara försöker överleva, understryker Mons, som har ett starkt socialt/politiskt patos.

I den här totalt oglamorösa stadsdelen utspelar sig en del minst sagt obehagliga scener i boken.

Det är ingen tvekan om att Mons Kallentoft gjort en riktigt djupgående research under arbetet med ”Se mig falla”. Storyn för oss vidare till kvarter som en gång varit trendiga nöjeskvarter, men som har förfallit rejält under senare decennier. Som till exempel delar av El Terreno, runt Placa Gomila, som oavsett närvaron av Svenska skolan faktiskt har en väldigt slummig karaktär med fula, halvt förfallna hus, graffiti och otroligt ocharmiga lågprisbutiker.

Vi ska inte avslöja mer om bokens innehåll här. När den publiceras i början av maj kommer förhoppningsvis många läsare att få ta del av innehållet.
Men kommer han och familjen att kunna bo kvar på ön när denna smaskiga svarta motpol till glassig turistinformation om Mallorca kommer ut?

– Det återstår att se, säger Mons med ett lugnt leende.

 

Läs om Mons Kallentofts alla böcker här:

http://www.kallentoft.com/

Omslaget till Mons Kallentofts Se mig falla. Nedan: Ett utdrag ur bokens kapitel 3.

(...)
Han kör längs Marítimo, där klubbarna ännu hål-ler öppet, och utanför Opium står en grupp killar och försöker övertala vakterna att släppa in dem samtidigt som ett gäng tonårstjejer obehindrat glider förbi kön.
Färden tar honom ut på motorvägen, och på kul-larna ner mot havet ligger husen som inkilade i vegetationen. Ovanför Genova blickar madonnastatyn ut över människornas göranden och Tim trampar ner gaspedalen. Det här är den farligaste tiden på dygnet på Mallorcas vägar, när de fulla och höghushöga är på väg genom sennatten, men det är inte mycket trafik nu. Han tar av, svänger upp mot Calvià och snart kör han på en vindlande väg omgiven av palmer och blommande jakarandaträd, de har förirrat sig i tiden och tusentals små klockor i lika många blå nyanser bildar ett valv över vägen. Det bär uppåt, inåt ön, och de låga bergen ger vika. Landskapet öppnar sig i en kilometerbred dal, där små ockrafärgade hus och Hotel Son Claret omgärdas av flacka fält inramade av stenmurar. Bortom fälten skjuter bergen upp igen som en sovande jättes skuldra, och ovanför skuldran finns den tvekande gryningshimlen som ännu är full av slocknande stjärnor.
Han kör så långt upp på berget som vägen tar honom. Han parkerar och så går han i gryningen, planlöst, hotellet en miniatyr långt under honom. Ljusen i byn tänds för att sedan falna i takt med att gryningen vinner helt över natten. Han går, vandrar, ropar hennes namn rätt ut i den nya dagen.
Emme, Emme, Emme.
(...)

Svenska möbler för Mallorcas medvetna

Posted on by Aina Hernández

Svenska och danska inredningsarkitekter och möbeldesigners har tagit världen med storm de senaste decennierna. Så även Palma. Här får du lära känna fyra skandinaviska möbelbutiker i stan som vet var skåpet ska stå.

Text och Foto: Johan Lewenhaupt

Rialto Living

Carrer de Sant Feliu, 3, Palma

Barbara Bergmans och Klas Källs livstilsbutik på numera 1 400 kvadratmeter i den gamla stadsdelen La Lonja i Palma fick kunderna att strömma till redan vid öppnandet år 2007. Sedan dess har flera internationella inredningstidningar världen över utnämnt Rialto Living till en av världens bästa inredningsbutiker. När Barbara och Klas i mitten utav 2000-talet funderade på att tillbringa mer tid på Mallorca var planen att de ville jobba med något. En kväll nämnde en vän att Hostal Cuba (nuvarande Bar Cuba) på Calle San Magin i Santa Catalina var till salu så de gick dit direkt, samma kväll, men fick då höra att det redan var sålt. Fokus hamnade därefter på ett av byn Santa Marias äldsta hus.

– Fem minuter efter att vi hade skrivit på köpekontraktet för det fina huset i Santa Maria ringde ägaren av Cine Rialto och sa att vi kunde få köpa den gamla biografen här inne i Palma. Vi slog till och många tror att det var min dröm som förverkligades när vi öppnade upp portarna till Rialto Living för snart tolv år sedan, men det var faktiskt Klas idé att ha affär. Vi hade varit på ön i många år och älskade Mallorca, berättar Barbara medan vi slår oss ner i den delen av den stora butiken som härbärgerar en trevlig lunchrestaurang. I många år arbetade jag som grafisk formgivare i reklambranschen i Sverige. Det här med inredning var mer Klas passion men vi hade båda jobbat med färg och design innan. Vår målsättning var redan från början hög, och vi ville att Rialto Living skulle bli en referens i branschen.

Beskriv era möbler!

– Vi utgår enbart från vad vi själv gillar. Man skulle kanske kunna kalla det en avslappnad elegant stil utan att det att det blir för flott. Klas är den som i första hand köper in möblerna och sätter ihop inredningarna i butiken tillsammans med våra anställda, medan jag ansvarar för inköp av mindre saker. På min lott ligger även att sköta mer utav den allmänna driften samt personal. Just nu har vi ca 60 personer anställda.

Hur och var tillverkas de?

– Det varierar väldigt. Vi fokuserar inte på märken och länder utan på möbler och prydnadssaker som faller mig och Klas i smaken. Vi åker till den största möbelmässan i Europa i Paris två gånger om året, men även till andra mässor och tillverkare i Europa. Klas gör många inköpsresor till städer som Barcelona, Paris och Milano då han även ansvarar för modeavdelningen här på Rialto eftersom han tidigare jobbade i textilbranschen. Sedan specialtillverkar vi inredningsdetaljer, mest i sten och järn, här på ön för att tillgodose våra kunders behov.

Vilka är era kunder?

– Engelsmän, tyskar, schweizare, spanjorer och en hel del svenskar, även om den sistnämnda kategorin egentligen inte har någon tradition i att anlita inredningsarkitekter. De föredrar ofta att inreda sina hem via jag-kan-själv-principen, säger Barbara med glimten i ögat. Vi får allt mer beställningar av kunder som vill att vi ska hjälpa dem inreda den nya lägenheten i Palma, byhuset eller fincan på landet. Vi jobbar nära och tillsammans med kunden vilket är både kul och in-spirerande. Vi vänder oss till alla, men är man ute efter ultramoderna möbler är vi kanske inte de man vänder sig till först, även fast vi har en del modernare möbler i butiken. De flesta av våra kunder har redan haft några boende och har oftare tonåringar eller barn som är utflyttade än småbarn.

Barbara tycker sig märka att via sina kontakter i mäklarbran-schen här på Mallorca att svenskarnas intresse för lägenheter i Palma bromsat in markant.

– Orsaken är nog de hårdare amorteringskraven hemma i Sverige samt att kronan försvagats rejält mot euron de senaste åren, menar Barbara. Tyskarna, som tidigare bott i småbyarna ute på landet eller i fincor, har dock börjat investera i centrala Palma.

www.rialtoliving.com

Dusty Deco

Calle De Robert Graves 29, Palma 

Edin Memic Kjellvertz och hans hustru Lina har varit ett par i 16 år och har två barn som går i skolan här på Mallorca. Under dessa år har de flyttat 16 gånger bland annat till Paris, Stockholm, Barcelona och nu senast Palma. För nio är sedan började de med att köpa in vintagemöbler och gamla rostiga Coca colaskyltar som de gillade. Sedan ett par år har de en framgångsrik möbelbutik på Brahegatan i Stockholm som hitintills varit något av en grundbult i verksamheten.

Vi älskar att renovera och inreda, förklarar Edin när vi träffas i möbelbutiken i området Blanquerna. Vi hyr just nu i ett gammalt hippiehus på Calle Rector vives i Genova som är helt underbart. Dit kommer en trädgårdsintresserad kompis till ägaren och odlar fortfarande sina grönsaker som han alltid har gjort. Men vi har köpt en gammal snickerifabrik nere i centrala Palma som vi tror kommer att bli vårt drömboende när vi renoverat byggnaden.

Beskriv era möbler!

– Det är en salig blandning av nytt, gammalt, italienskt, franskt och skandinaviskt från 1950 till 1970-talen, billigt, dyrt, ja all genrer. Men vi styr upp med gardiner och kuddar så att det införs värme i bostäderna vi inreder och flyttar även på en vägg om så skulle behövas.

Hur och var tillverkas de?

– Mest i Europa, men även i andra världsdelar. Tidigare har vi enbart köpt in andras nya eller begagnade möbler men i år lanserar vi trämöbler som vi designat själva men som tillverkas i ett snickeri på Filippinerna, förklarar Edin medan han visar runt oss på det egna galleriet.

Vilka är era kunder?

– Både jag och Lina älskar att träffa människor, så alla som behöver hjälp med inredning av lägenheter och hus välkomnas. Men det är klart att det blir mycket svenskar även om Lina just nu är iväg och hjälper en tysk till att inreda en nyinköpt lägenhet, förklarar Edin. Samarbetet mellan Dusty Deco och kunden brukar inledas med att jag eller Lina ber kunden mejla över tre bilder på möbler som de gillar. Då får man snabbt en uppfattning om vad kunden vill ha. På senare år har det blivit allt fler kunder som vill möblera sina hem med kända möbeldesigners vilket vi tycker är kul.

Vilken är din egen favorit?

– Den franske möbeldesigners Le Courbusier är en stor inspirationskälla och en gammal favorit som fortfarande håller. Men det finns fler franska och italienska designers jag gillar. Sen har vi ju en del bra hemma i Sverige också som Per Söderberg. De kunder som söker sig till oss har en bestämd uppfattning om hur de vill möblera sina bostäder men de vet inte hur de ska få tag i just de möblerna. Vilket är bra eftersom det underlättar vårt arbete då vi har det upparbetade nätverket de själva saknar.

www.dustydeco.com

Frida Watson

Carrer d’Anníbal 5, Palma

Sarah Charlotte Watson är född på Mallorca men har dansk mamma och en pappa med rötter från Kanada.

Mina föräldrar skaffade en båt som de förvandlade till en uppskattad charterbåt i många år. När jag var liten möblerade jag alltid om i mina barbiehus och har alltid gillat att inreda. Ordet Frida kommer från Mexiko där jag också bott och Frida Kahlo. Att namnet Frida även är ett skandinaviskt namn gör ju inte saken sämre.

Beskriv era möbler!

– De flesta möblerna man kan köpa på Frida Watson är från 50 – 70-talen och danska. Vi importerar dem från Danmark, England och Tyskland, berättar Sarah när vi besöker butiken i Santa Catalina.

Vilka är era kunder?

– Förvånansvärt många mallorkiner gillar vår stil och köper flitigt. Men även tyskar och engelsmän uppskattar vårt sortiment. Orsaken till att vi inte går hem hos svenskarna tror jag beror på att våra möbler påminner för mycket om skolåren, förklarar Sarah med ett stort leende. Däremot verkar svenskarna uppskatta våra Brita of Sweden-mattor som min mamma är agent för här på ön.
Både Sarah och hennes mamma åker på inköpsturnéer i Danmark och andra europeiska länder.

Tyvärr har danska vintagemöbler blivit allt svårare att får tag på och är dessutom dyra. Så nu funderar vi på att ta in lite mer prisvärda saker i vårt sortiment. Men vissa kunder är fixerade vid märken och då ser vi till att hålla oss med sådana möbler också.

www.fridawatson.com

Lifestyle Mallorca

Calle Fábrica 43, Palma
Costa de la Pols 16, Palma

Katrin Engström anlände till Mallorca redan 1985 och fastnade direkt för ön. Jag tog jobb i discotekssvängen vilket gav mig tid att lära känna Palma samt den övriga delen av ön, förklarar Katrin medan hon visar runt i butiken på Calle Fabrica i stadsdelen Santa Catalina. Efter ett tag fick jag dock för mig att jag skulle åka tillbaka till Sverige. Men väl hemma i Stockholm insåg jag genast att det var ett misstag och återvände till mitt älskade Palma.

Var tillverkas era möbler?

–Alla möbler tillverkas här på ön. Tillsammans med min italienska make och partner Mimmo Mellone byggde vi en liten snickerifabrik för en massa pengar vid Placa de Toros här i Palma. Där tillverkas de mesta specialbeställda möblerna som inte hamnar i butikerna utan direkt hos kunder som kontaktat oss för inredningshjälp.

Vilka är era kunder?

–Här i Santa Catalina är det ju numera gott om svenskar som yogar och dricker hälsojuicer. Det kundklientelet handlar gärna även sina möbler lokalt. Det har vi dragit nytta av då de köper allt från lokaltillverkade prydnadssaker, möbler men även våra härliga svenska Victus-sängar från Valskog hemma i Sverige, förklarar Katrin. Men även mallorkinerna samt turister i allmänhet kommer in när de ser något i fönstret eller på hemsidan de vill ha.

Det är inte helt lätt att starta inredningsbutik i Palma då konkurrensen är hård men vi är mycket nöjda med utvecklingen. Det svåraste har varit att hitta bra träslag som kan förvandlas till möbler i vår snickerifabrik. Men åker man runt och letar lite på brädgårdarna brukar det lösa sig.

www.lifestylemallorca.es

Mallorcas hetaste nya middagsbord

Posted on by Aina Hernández

Öns restaurangliv riktigt sjuder just nu med nya ställen serverade som på löpande band. Mallorcaliv guidar till krogarna som har det där lilla extra.
Som öns bästa tortilla, snyggaste uteserveringen och en poké bowl man sent ska glömma.

LA TIENDITA
Poké bowl-pionjärer med hälsomat

Tokpopulära tacoshaket Aquanauta ynglar av sig. Det var för drygt ett år sedan som man la till rätten poké powl på menyn. Och det fick genomslag.
Den svensk-mexikanske krögaren Andres Ballinas säger att han vågar påstå att den är en av öns bästa.
– Första gängen jag provade Poké bowl var i Kalifornien, och det stämde precis med våra smaker och vår matfilosofi, berättar han.

Och samtidigt som att gäster i Palma efterfrågar allt mer hälsomat så kände Andres att det var dags att öppna ett till ställe i Santa Catalina. Men med en snabbare, mer take away-vänlig profil denna gång. Menyn är till en början ganska liten – poké bowl med topping av tonfisk, lax eller något vegatariskt eller i burritos.

Tanken är att gästen ska köpa med en lunchlåda till kontoret, stranden, eller plocka upp på vägen hem från gymmet. Aquanatas stammisar kommer att känna igen sig, trots att konceptet skiljer sig åt. La Tiendita drar mer åt butikshållet, och här finns också mexikanska produkter och hantverk.

Hitta Hit: La Tiendita – by El Aquanauta, Calle Soler 21, Palma.

ES PRINCEPS
Fine dining med högtflygande ambitioner

Nya lyxhotellet Es Princeps finkrog Bala Roja har en kock som inte är rädd för att nå ny höjder. Bokstavligt talat. Felipe Moreno har till och med serverat mat i en luftballong, då till ett par som förlade sitt frieri på hotellets tak med utsikt över hela Palma. Och restaurangen har alla möjligheter att bli ett mekka för stans foodies. Här lagas mat med mallorkinskt ursprung, avsmakningsmenyn är en vandring i öns kulinariska historia.

Även på dryckessidan har man valt att ta in några av öns mest namnkunniga producenter. Glädjande nog tar Felipe Moreno vid där flera andra kockar på ön som värnar om sitt matarv och som vill jobba nära råvaran. Så som Maria Sollivelas på Ca Antoneta, och på Clandesti Taller där man gör det med en stor portion lekfullhet. Servicen på Bala Roja sticker också ut, framförallt när hotellets bartender serverar en cocktail mitt i maten.

Hitta Hit: Carrer de Bala Roja 1, Palma.

FABIOLA
Delbar mat i trädgårdsmiljö

Gröna fingrar är Fabiola Gastronomic Gardens grej. Inramad av tapeter med gröna blad och ananas i guldfärg så uppmanas gästen i denna urbana trädgård att dela på maten. Men först inleds kvällen med en cocktail, och här här skakar man fram dem i halv storlek.

På så vis kan man dricka fler, säger servitören med en blinkning. Räkor från Sóller i vitlök är en av favoriterna på menyn liksom storsäljaren, en variant på pekinganka men som istället innehåller fläsk, och som man själv bygger ihop med dipp och salladsblad inuti en pannkaka. Den typiska rätten rysk sallad har här fått en lyxvariant – med hummer. Restaurangen är en upp-hottad, mer publik variant av den mer fine dininginriktade krog som fanns här förut. På dessertsidan märks en variant av den spanka kakan bizcocho som till bara utseendet kommer i en lekfull servering där gästen själv blandar ihop utifrån vad som ser ut att vara ett bakningskit.

Hitta hit: Carrer de Sant Jaume 22, Palma.

NENI
En flört med Mellanöstern

Ett hotell som nog kan stoltsera med öns mysigaste terrass är Bikini i Sóller. För maten står Neni, en restaurang som först öppnade i Wien av den israeliska familjen Molcho. Välj ett av borden längs med ter-rassens utkant och få en hänförande utsikt som bonus. På menyn finns klassiska mellanösternrätter, och den krämiga hoummusen är ett måste att börja med.

Även på cocktailsidan satsar man på lite sting, som den klassiska Margaritan. Den israeliska specialiteten shaksuka, en tomat och äggrätt smakar precis som den man äter i Jerusalem. Vår favorit är Hamshuka, hoummus med hackat lamm och biffkött som äts med varmt pitabröd. Neni har också ett bra vegetariskt utbud, och middagssällskapet delar med fördel på maten. För den utomsockne gästen som ätit sig alldeles för mätt går det ju dessutom att checka in i någon av hotellets väldesignade rum.

Hitta hit: Carrer de Migjorn 2, Sóller.

EL CAMINO
Snabba rätter och super-tortilla

En ny pärla i Palma är El Camino där en lång bardisk utgör restaurangens centra. Stället drivs av en excentrisk musiker och en av Londons mest väletablerade krögare, duktig på det spanska köket. Här går det inte att boka bord, man kliver in och tar plats vid bardisken och kan därifrån njuta av kockarnas skådespel. Maten levereras i en rasande fart: Man säger sig också ha öns bästa tortilla. Rätterna är av tapasstorlek, och restaurangen är ett nytt komplement till väletablerade Tast eller La Rosa Chica.

Menyn är lättnavigerad med till exempel en rubrik för ”frituras” där kroketterna med jamon är en garanterad storsäljare. Prisbilden är förvånansvärt överkomlig, och hit går det att slinka in på bara en rätt och en liten öl liksom att spendera en hel eftermiddag. Ett tips för att slippa vänta på plats vid bardisken är att komma något tidigare eller senare, men det finns också en bardel längst in i lokalen där gäster kan vänta med ett glas tills det finns plats. Vinlistan är också ett slag för sitt hemland med uteslutande spanska viner.

Hitta hit: Carrer de Can Brondo 4, Palma.

Text: Anna Norström

Foto: Pär Olsson

Mallorcas äkta hantverk

Posted on by Aina Hernández

Det finns en massa bra skäl att flytta till Mallorca, vare sig det är på hel- eller deltid. Att se blå himmel, gröna träd och solen i november är ett av dem. Men Mallorca är en lantlig ö och det tar inte många minuters strosande i Palmas butiker för att märka den starka hantverkstraditionen. Ett hett tips är att försöka närma sig den lokala kulturen och traditioner, något som inte är särskilt svårt eftersom du kommer tvärs över hela ön på en timme i bil eller för all del buss.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Hantverkstraditionerna är ofta centrerade till särskilda orter. I den lilla byn Pòrtol utanför Marratxí finns öns keramikcentrum. Det finns fortfarande 4 keramikfabriker i Pòrtol, även om det för inte så länge sedan fanns 20 stycken. Här tillverkas bland annat de bruna handtagsförsedda terrakottagrytor för matlagning som används i många hem och på restauranter.

I Terra Cuitas fabrik, som fortfarande ligger i samma byggnad nu när femte generationens keramiker huserar här, görs allt för hand, som alltid. Till och med den ursprungliga jätteugnen finns kvar, stor som ett rum, även om den inte längre används. Här träffar vi Pep Serra Crespí.

På vintern drejar och formar vi alla föremål, på sommaren glaserar och målar vi, berättar han när vi går runt i fabriken och visar hur genom att dra en skål genom en balja med glasyr.
Företaget har gått från far till son sedan 1860. Pep har tre söner, men han vet inte om någon av dem kommer att vilja ta över en dag.

Jag är utbildad av min far här i fabriken, men mina barn vill åka till USA och plugga annat. Pep gillar förnyelse, och har utvecklat mer dekorerade produkter. Förutom terrakottagrytor och skålarna med enfärgade målade insidor i regnbågens alla färger gör Terra Cuita nu till exempel prydnadsföremål och fat med ikat- och bladmönster.

Man kan också komma med en egen skiss och få det tryckt på ett fat eller en skål, fortsätter han.  Här finns en liten fabriksbutik, men de riktiga Terra Cuita-butikerna ligger i Palma och Santanyí.

Ett annat hantverk som går långt tillbaka i tiden är glasblåsandet. Utanför Algaida, en halvtimme västerut på vägen mot Manacor, ligger Vidrierias Gordiola. Här finns både ett museum och stor välsorterad butik liksom en fortfarande aktiv fabrik. Det är varmt, öppna eldar brinner i flera ugnar och de tre glasblåsarna arbetar i tyst samförstånd. Någon blåser och snurrar på en klump smält glas, den andra drar med en tång och trycker sedan dit ytterligare en kupa på det som förut var en klump. Efter en stund materialiserar sig ett vinglas, lite magiskt ändå.

Företaget har funnits i 300 år och ägs fortfarande av samma familj. Här i Algaida tillverkas förutom dricksglas även vaser, lampskärmar och prydnadsföremål i glas, allt med samma välanvända och brända verktyg.

– De traditionella färgerna på glasföremål är kolafärg och grön men vi gör föremål i alla färger, berättar glasblåsaren Pedro Torres som har arbetat i fabriken i 25 år.

På ett skyddat naturområde i den sydöstra delen av Mallorca har salt framställts sedan feniciernas tid många hundra år f.Kr. Här finns alla de rätta förutsättningarna, en mild bris från havet, massor av sol och låg luftfuktighet. På Flor de Sal d’Es Trenc framställs både vanligt havssalt och det exklusiva flor de sal. Flera gånger om dagen erbjuds rundturer kring bassängerna. Får du vänta en stund kan du ta en kaffe och kanske köpa lite salt och olja i det gulliga lilla caféshopen.

­ –All skörd av flor de sal sker för hand, berättar guiden när vi går runt bland de 700 små och svagt rosafärgade poolerna inne på området. På sommaren flyter saltet upp till ytan och tas upp med sär-skilda håvar. Är det riktigt varmt kan vi skörda två gånger per dag och alla företagets 50 anställda hjälper till, fortsätter hon.

Bredvid de mindre poolerna finns ett antal bassänger stora som fotbollsplaner, från vilka havssaltet hämtas. Det är det som ligger i 10 000 ton stora berg bredvid, och det vita saltet mot den blåa himlen ger en förståelse för inspirationen till varumärkets färger. Vattnet kommer hit via en kanal från havet 900 meter längre bort. Här finns en unik fauna, eftersom saltvägarna drar till sig olika fåglar, som till exempel den rosa flamingon. Det sägs att flamingon får sin färg av de rosa miniräkorna som lever i vattnet och som ger bassängerna dess färg.

Saltet sprids ut på borden här för att torka och inne i huset bakom hälls det upp på burkar. Saltkristallerna ser ut som blommor när de flyter på vattenytan, därav namnet flor de sal. Eftersom saltet inte är raffinerat innehåller det över 18 olika mineraler.

I närheten finns termalkällor där det sägs att romarna badade på sin tid. På samma plats som hotellet Fontsanta nu ligger har det funnits välbesökta källbad i 150 år. På sin tid kunde vem som helst komma och bada för att stärka sin hälsa och det fanns också läkare på plats. Fortfarande kan alla (vuxna) komma och bada, men numera i ett femstjärnigt hotell endast för vuxna. Den gamla fincan är totalrenoverad till en lugn och harmonisk dröm i naturträ, vitt och sand-sten med fladdrande vita linnegardiner både inne och ute. Förutom ett antal olika bastubad finns både vattensängar och relaxrum, turkiskt bad (är du kaxig välter du ut hinken med iskallt vatten över dig) och flera varianter av pooler.

Alla bör börja i den saltrika ångbastun, för att vänja sig vid de höga temperaturerna, förklarar terapeuten när hon visar oss runt. Det mineralrika vattnet är gynnsamt för hudåkommor, många ser en snabb förbättring. De individuella baden är så avslappnande att vi knackar på dörren efter en kvart så att gästen inte somnar, fortsätter hon.

Något som påstås vara så rogivande gör mig vansinnigt nyfiken, så efter en pliktskyldig stund i ångbastun går jag till den gemensamma poolen och flyter i det salthaltiga vattnet. Musklerna blir verkligen helt avslappnade. Jag hade kunnat stanna länge men vill inte missa det individuella badet. Och det är paradisiskt. Jag flyter stilla och det är som att huvudet lösgörs från kroppen i ett tillstånd av full-ständig relaxation. Dörrknacket kommer alldeles för tidigt.

Förutom keramik, salt och glas framställs naturligtvis vin på Mal-lorca, något som blir bättre och bättre hela tiden. Nu finns här över 70 vinproducenter, varav ett antal är ekologiska och några få fokuserar på naturvin, alltså vin helt utan tillsatser. En av dem är 36-åriga Eloi Cedó Perelló vars företag Sistema Vinari hyr in sig på 4 kilos (slang för 4 miljoner pesetas) utanför Felanitx. Han har varit här i sex år, varv de första två gick åt till att avgifta marken.

–Jag pluggade jordbruk på universitet, men har arbetat med vin över hela världen. Jag testade naturvin första gången i Chile år 2009 och insåg att det var grejen. Det är viktigt för mig att visa respekt mot såväl natur som kultur, men jag är helt ointresserad av att få nån certifiering. Jag vill göra min grej, och det är att fokusera på att ta fram bra naturvin, för allt som görs är inte det än, säger Eloi.

För att få rätt kvävehalt i jorden planterar han bland annat bönor, men här växer också olivträd och blommor, insekter och bin surrar. Druvorna sprutas bara med svavel för att motverka svamp.

–Jag får fem-till sextusen kilo druvor av min mark, hade jag odlat konventionellt hade jag fått kanske 10 000 kg. Jag har en liten produktion, men jag kan ha förståelse för större producenter som tillsätter sulfiter i vinet eftersom det skyddar mot oxidering. De vill inte riskera att förlora allt.

Om du mejlar innan kan du ha tur och få komma och prova, men Eloi jobbar på fälten och kan ha svårt att hinna med gäster.

Fortsätter du upp mot det nordöstra hörnet av ön kommer du till byn Arta och sedan Capdepera, Mallorcas korgflätarcentrum. Du har garanterat sett de flätade väskorna och hattarna på marknader och i butiker. De är i princip alltid gjorda i Marocko, men i källaren under butiken Son Pocapalla i Capdepera möts fem damer på mellan 60 och 80 år varje eftermiddag och flätar korgar.

–Korgflätningen var det som räddade byn under spanska inbördeskriget, det gav oss lite extra pengar, berättar en av dem. Männen var ute och plockade palmblad, de torkades och blektes och sedan flätade kvinnorna korgarna. Vi har lärt oss av våra mödrar och mormödrar, men nu finns det inga unga som kan hantverket, det finns inga pengar i det, fortsätter hon.

Tekniken och traditionen är flera hundra år gamla och det sägs att fläterskorna var lyckligare än andra eftersom de träffades och samtalade medan de flätade. Inte mycket har ändrats, damerna här pratar konstant på mallorkin samtidigt som de oupphörligen arbetar. Det är ett tidskrävande arbete, först flätas ett långt band, sedan sys bandet ihop till en väska eller en korg. Bara det sista steget tar en hel dag. Produkterna blir otroligt slitstarka, och den som vill kan bestäl-la sin egen väska.

Bildinfo: Från vänster till höger: Maria Brotad, Maria Vives, Joana Colom, Antonia Vives, Maria Griscafre.

I Pollenca, på norra Mallorca, lever ytterligare en tradition vidare i ett familjeföretag som har funnits i fem generationer, Teixits Vicens. Här framställs (och säljs) tyger, enfärgat, randigt och så lengua, det ikatmönstrade. Lengua framställs genom att knyta gummiband runt vissa delar av garnet för att det ska bli ofärgat. Kännetecknande för ett äkta ikat är att färgen alltid flyter ut lite i kanten på mönstret plus att det inte finns någon avig och räta. Tekniken kom till Mallorca på 1700-talet och detta är enda platsen i Europa där den ännu används.

–Vi gör allt här i huset. Vi spinner, färgar, torkar, sätter tråden på rulle och väver. Allt sker på samma sätt som alltid, och det enda som används är bomull, linne och färg, berättar guiden när vi går runt i lokalerna och tittar på färgbaden, torkvinden och vävstolen.

Designen uppdateras lite varje år, men blått är den klassiska färgen och i butiken kan du förutom metervara köpa väskor, espadriller, kuddfodral, tallriksunderlägg och dukar. Du hittar även Teixits Vicens varor i Arta, och på Terra Cuita i Palma. Den som hör av sig innan kan få en rundtur av fabriken.

Det är verkligen värt en biltur bortom bad och barer för att få en fördjupad bild av Mallorca. Är du på jakt efter genuint hantverk och högkvalitativa produkter kommer du att hitta båda delar här, och på köpet få en mängd intressanta möten.

Vinskörd på Mallorcas landsbygd

Posted on by Aina Hernández


Vinstocken utgör tillsammans med olivträdet och veteaxet en lika självklar som oumbärlig del i den berömda så kallade Medelhavstriaden. Det är i stort sett omöjligt att separera det förädlade vinet från det latinska arvet och mallorkinernas dagliga liv, sett till såväl den kulturella, ekonomiska, sociala som gastronomiska aspekten.

Översättning: Karolina Kallentoft

Foto: Macià Batle

Genom århundraden har fenomenet kring allt som rör denna ädla dryck som vinet är tagit sig långt förbi det som rör ren försörjning på det soliga och bördiga Mallorca. Det är ett sätt att leva som danar mallorkinernas karaktär och de egna traditionerna, och formar deras identitet.

Officiella uppgifter från 2017 berättar att det på Mallorca finns 1 500 hektar mark som upplåts åt vinodling, framför allt kring Binissalem och Pla i Llevant. Man uppskattar att det på varje hektar planteras ut cirka 700 vinstockar varje år, vilket skulle innebära att det idag finns omkring en miljon vinstockar på Mallorca. Årligen ger druvskörden 10 000 ton koncentrerat vin. Sedan 2007 finns en geografisk benämning för de viner som härstammar från Mallorca och som av industrin betecknas som traditionellt lantvin, ”vinos de la tierra”.

De stora mängder vin som produceras på ön ger en tydlig bild av hur betydande en traditionell sektor kan vara för en region, trots eller kanske tack vare ett ursprung som dateras så långt tillbaka som fem- eller hela sexhundra år före Kristus. Det ger vinet ett historiskt sammanhang som har kunnat bevisas tack vare en stor mängd arkeologiska fynd av glas och kärl tillverkade av terrakotta som visar på en omfattande handel med vin mellan länderna runt Medelhavet. På Mallorca introducerades de första vinstockarna under romarnas ockupation av ön år 123 före Kristus (som pågick i över 700 år), och de första vinodlingarna började ta form. Den lärde romaren Cayo Plinius den äldre försäkrade under detta århundrande i ett av sina verk att ”Balearernas viner jämförs med de bästa från den italienska halvön.”

Koranens förbud mot intag av alkohol lyckades inte hindra vinodlingarna att breda ut sig under de 300 år då muslimerna hade makten över ön (900-1200-talet). Men först med den kristna erövringen (år 1229) då kung Jaume I beviljade tillstånd till att upplåta mark till vinodling kring Bunyola, Campos, Felanitx, Manacor, Porreres och Valldemossa, gavs de en ordentlig skjuts som på 1700-talet utvecklade vinindustrin till en av Mallorcas viktigaste ekonomiska sektorer. Men under 1800-talet invaderades ön av skadedjur, som härjade i decennier. Det ledde till en kraftig avmattning som gynnade vinindustrin i Frankrike, och efterfrågan på franska druvsorter, muster och viner ökade nu. Men även de franska vingårdarna drabbades av den fruktade vinlusen, som närapå tog död på de galliska vinodlingarna år 1891.

På 1940-talet genomled Mallorcas vinindustri en svår tid till följd av de ekonomiska problemen som drabbade Europa efter andra världskrigen. När sedan turistboomen exploderade under 1960-talet gjorde många familjer sig av med sina vinodlingar och valde att investera i turistindustrin. Det var ett stort skifte i tiden då många övergav sin traditionella familjeförsörjning sedan generationer. Men sedan slutet av 1900-talet har vinsektorn åter väckts från sin törnrosasömn tack vare ett intresse för kvalitetsviner som låter vingårdarna fokusera på förnyelse och utveckling av nya viner och druvsorter. Tiden är äntligen här då den kontinuitet som trots allt kunnat upprätthållas på öns många vingårdar genom århundradena gjort Mallorcas viner omtyckta och välkända inte bara utanför Mallorcas gränser, utan även Spaniens.

På Mallorca odlas vita druvsorter som Prensal, Chardonnay, Macabeo, Malvasia, Moscatel de Alejandría Moscatel de grano menudo, Parellada, Riesling och Sauvignon blanc. När det gäller röda druvor har vi Manto negro, Callet, Gargollassa, Cabernet Sauvignon, Fogoneu, Merlot, Monastrell, Syrah, Tempranillo och Pinot noir. Vinvärlden listar spanska viner i fyra klasser. De som betecknas med ”vino de la tierra Mallorca” är rena, med klar doft och de identifieras genom sina variationer på den ursprungliga druvan. Vita viner skiftar i nyanser från blekt gul till gyllene och här dominerar de aromatiska, fruktiga och blommiga dofterna vilket gör vinerna balanserade, stora och friska. Rosévinerna varierar mellan blekrosa till rosa apelsin, ljus och transparent, med övervägande primära aromer. De röda vinerna är fylliga, har en kraftfull arom och är rika på tanniner. Aromen kännetecknas av en tydlig närvaro av röda frukter. I munnen är de röda mallorkinska vinerna runda och fylliga.

Niklas Amundson. Kustbevakaren som blev konstnär

Posted on by Aina Hernández

Det finns gott om mer eller mindre skickliga målningar där du inte kan se vad tavlan föreställer. Med palmakonstnären Niklas Amundsons oljemålningar är det precis tvärt om. Hans målningar kräver att man ägnar första minuten till att försäkra sig om att det verkligen är frågan om en målning och inte fotografi.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Vi träffas i Niklas generösa våning med utsikt över havet på en bakgata i El Terreno. Han har just varit nere på Club Nautico och tagit en kaffe i goda vänners lag. Yachtklubben tog i vintras be-slut om att det blir Niklas som får äran att måla jubileumsmålningen till klubbens 70-årsjubileum denna sommar. Det var även hans målningar som delades ut till förra årets vinnare av den världskända segeltävlingen Palma Vela som arrangeras årligen i bukten utanför Palmas hamn.

Det har varit hav, båtar och skär för den svenske 50-årige oljemålaren ända sedan barnsben.
Min pappa var lots och gick till sjöss när han var just fyllda 14 år. Jag föddes på Landsort där pappa fått anställning, förklarar Niklas. Pappa är ursprungligen från Stenungssund medan mamma är göteborgare. När jag var två år flyttade vi till Mar-strand.

En gång i månaden flyger Niklas från Mallorca till svenska västkusten och Marstrand där han under en veckas tid arbetar som kustbevakare och har en liten våning.
Men den funderar jag faktiskt på att sälja för nu känns det som att Palma är och förblir mitt hem för ett bra tag framöver.

Fram till och med årskurs sex gick Niklas i skolan i Marstrand innan det blev Kungälv. Någon utbildning eller kurs i måleri har Niklas aldrig gått.
– Jag är helt självlärd och inledde min konstnärskarriär med att måla egna påhittade serier föreställande U-båtskrigen under andra världskriget, förklarar Niklas. Men efter skolan följde jag i pappas fotspår och for till sjöss.

Till en början arbetade han som så kallad ”deckhand” på en svensk familjs stora segelbåt i Medelhavet. Efter ett och ett halvt år återvände han hem till Marstrand och körde lotsbåt på hemorten i två år.

Efter det började jag jobba i kustbevakning, förklarar konst-nären medan han slår sig ner på målarpallen på sin inglasade terrass i El Terreno. Numera är det måleriet som tar mest tid. Att måla vågor så att de ser realistiska ut är det allra svåraste, det tog mig 20 år av tålamodsprövande försök innan jag kunde bemästra det.

Idéerna till nya målningar får Niklas vart han än än går, cyklar eller åker bil.
Niklas teknik när han målar bygger mycket på tålamod och noggrann research. Efter att ha bestämt sig för vilken båt, häst-droska eller vad det nu är han ska måla ägnar han timmar åt att studera exakt hur fenderten, vinschen, seglet, hästhoven, tränset, betslet etcetera ser ut, och inte minst hur ljuset faller. Därefter gör han en snabbskiss på en av sina stora canvasdukar och bestämmer sig för hur mycket som ska komma med på målningen så att det blir balans i kompositionen. Sedan blandar han ihop sina oljefärger som han köper i en butik i centrala Palma, varpå han bygger upp målningen detalj efter detalj och lager för lager. Varje oljemålning tar mellan två och tre månader att arbeta fram. Han är sin största kritiker och blir inte målningen exakt som han vill ha den börjar han om på ny kula.

– Mitt sätt att måla bygger i huvudsak på tålamod och noggrannhet i kombination med erfarenhet. Man måste veta exakt hur vågorna slår eller hur hästens muskler rör sig i kroppen när den travar innan man låter penseln nudda canvasduken, menar Niklas. Men när allt flyter som det ska och slutresultatet blir som man vill känns det förbaskat bra.

På senare år har Niklas även ägnat sig åt beställningsmåleri. I första hand har det varit personer som Prins Albert av Monaco, Kung Harald V av Norge och storföretagare inom det svenska näringslivet som varit hans kunder. Men han har även målat flera flaggor åt olika fotbollsklubbar som till exempel IFK Göteborg samt ett flertal rena porträtt.

–Prins Albert ville inte bara ha en officiell målning av sin nordpolenexpedition som han gjorde 2006 utan även en porträttmålning av sin fru prinsessan Charlene, säger han och ler. Det tog mig en hel vinter att få till den målningen och du kan tro att det var nervöst när jag skulle visa upp den för henne första gången. Till min stora belåtenhet sken hon genast upp och ansåg sig vara mycket nöjd med slutresultatet.

Det här med beställningsmålningar har blivit ett trevligt sätt att försörja sig på och det har även tillåtit mig att bredda mitt måleri och ta risker. Jag har just färdigställt en målning som jag är nöjd med föreställande ett par hästar och droska. För det ska erkännas att det kan bli lite enformigt att bara måla båtar hela tiden, att måla hästar och annat gör det sedan roligare att ge sig på det marina och Yachtklubbsvärlden igen.

Niklas egen favoritmålare är den framlidna svenske konstnären Anders Zorn, som precis som Niklas själv, var en livsnjutare av stora mått.
– Men jag gillar även den amerikanske konstnären Thomas Hoyne som målat gamla skonare, förklarar Niklas.
Marstrandssonen är den ende svenske målare som fått in en målning i oceanografiska museet som finns i Monaco.
Stora detaljrika oljemålningar tycker jag är roligast att måla. Det enda jobbiga är att det tar 24 timmar för varje lager att torka. Och då ska man veta att var och en av mina målningar består av cirka 30-40 lager, påpekar Niklas.
Möjligheten att även arbeta som kustbevakare anser han är en lyx som gjort att han blivit en bättre konstnär.
– Till sjöss får jag ju från första parkett se hur allt ser ut på havet under alla årstider, menar Niklas.

I början av sin konstnärskarriär målade El terrenobon mest gamla träbåtar. Numera fokuserar han mest på gamla motiv men med ny stil och har med stor framgång även givit sig på katedralen i Palma.
Att han för tre år sedan beslutade sig för att bosätta sig på ön Mallorca tycker han inte är särskilt konstigt.

Här finns ju gott om stora båtar, ett perfekt klimat och så gil-lar jag ju den spanska kulturen och dess traditioner, förklarar Niklas samtidigt som vi går ner för trapporna till Paseo Maritimo. Jag är ju dessutom uppväxt på en ö, och Mallorca har ett speciellt ljus som passar perfekt för den som vill ägna sig åt oljemåleri.
Kvar i Göteborg har han sina fullvuxna barn, dottern Linnea och sonen Jonas.

De kommer rätt ofta ner och hälsar på mig här på ön. Sedan ses vi ju även i samband med mina skift som kustbevakare i den bohusländska skärgården.
När han inte målar så vandrar eller cyklar han i bergskedjan Sierra de Tramuntana, om han inte ägnar sig åt att snorkla kring ön Cabrera.
–Den ön har blivit lite av en favorit eftersom vattnet utanför erbjuder fantastiskt bra snorkling, och då ska ni veta att jag är rätt kräsen, säger Niklas och skrattar.
I de närmaste planerna ingår att försöka öppna ett eget gal-leri i centrala Palma.

Exakt var det blir är ännu inte bestämt men jag ett par förslag jag tittar på eftersom jag behöver ett bra ställe att visa upp min konst på, fortsätter Niklas.
Till en början bodde Niklas på calle Cotoner inne i Santa Catalina.
– Från den våningen jag hade då såg jag inte havet och det är något av ett måste för mig har jag upptäckt. Så när jag efter lite letande hittade mitt nuvarande hem i El Terreno slog jag till direkt. Det är dessutom en stadsdel som ligger lite off men ändå centralt och där jag trivs kanon då det är betydligt mer rogivande än Santa Catalina, som ju kan bli rätt stojigt på helgerna. Och så kan jag cykla ner till yachtklubben på ett par minuter, vilket inte är helt oväsentligt.

Fakta om Niklas Amundson

Niklas föddes år 1967 och förutom att vara konstnär är han även delägare i den turistverksamhet som sker vid Sveriges mest kända fyr Pater Noster, strax utanför Marstrand.

Vid två tillfällen har hans målningar blivit antagna vid The Royal Society of Marine Artists. Han var även officiell konstnär för ostindienfararen Götheborg. Niklas har även målat tavlor till Volvo Ocean Race 2005-2006 men även 2008-2009. Han har även egenhändigt frampenslade målningar i det kungliga danska skeppet Dannebrogen och Monacos Yachtklubb. Målningar av Niklas Amundson finns idag i hem från allt från den västindiska ön Mustique och Monaco till USA och inte minst Spanien.

Fullmåne över Deià

Posted on by Aina Hernández

Deià har något av en kosmisk amfiteater över sig, byn som vuxit fram nedanför Puig de Teix dramatiska sluttningar, på en höjd där molnen omsluter dem som bomull. På vintern producerar skorstenarna en fin, grå rök som löses upp på hög höjd mot den klara, blå himmeln. I den naturliga halvcirkeln möts man omedelbart av de gröna omgivningarnas mångfald av färger. Klara, ljusa, mörka eller matta. Och på avstånd hörs det sorlande flödet från vattnet som strömmar nerför bergets torrent.

Text: Carlos Garrido

Översättning och bearbetning: Karolina Kallentoft

Foto: DM

Men det är om nätterna man känner magin som ett flämtande andetag över byn. Fullmånens sken skapar en skarp profil runt byggnaderna och träden och ger dem en silverfärgad aura, så påtaglig så att man kan tro sig stå mitt i en målning. Skenet återkastas av bergets stenighet, och någon gång av ett fönster som öppnas, vilket på avstånd kan ge en betraktare uppenbarelsen av att se ett silvermynt vändas under månen. En ålderdomlig besvärjelse som bådar om rikedom.

Robert Graves, som bodde och dog i Deià, var en av de stora teoretikerna i byn. Han grubblade mycket över bergets «magnetiska inflytande» på människans kreativitet. I en av sina berättelser skrev han om ett förhistoriskt tempel på månen på den upphöjda plats där kyrkan och kyrkogården ligger idag. Och i ”Den vita gudinnan” skrev han om månen som arketyp för kvinnan och hennes makt över naturen i äldre tiders folk-lore. Kanske var det fullmånen över Deià han såg framför sig.

Myten är en annan dimension än sakernas tillstånd. Men i vårt vardagliga perspektiv känner vi sällan av den. Vi lever i vårt verklighetstänkande som den självklaraste sak i världen. Men sedan kommer berättelsen. Den förändrar allt. Och vi inser att det vi bevittnade var en unik händelse. En episod för eftervärlden. Och vi förstod aldrig att uppskatta det!

Hur många människor har inte passerat här.

Under 1980-talet var jag en återkommande besökare i Deià. Nästan varje vecka tillbringade jag timmar på caféerna och barerna i byn. Jag åt lunch på Can Jaume. Tog en kaffe på Palmeras. Jag badade i bukten eller borta i Llucalcari. För mig var det naturligt och inget jag särskilt reflekterade över.

Idag när jag besöker kyrkogården i Deià inser jag hur extraordinära de stunderna var. De människor vars liv jag korsade, och som ofta satt vid borden omkring mig, är idag en del av legenden om Deià. Som i en märkligt andlig gemenskap lever de vidare på kyrkogården under fullmånen över Deià.

Naturligtvis var den stora legenden i Deià den brittiske poeten och författaren Robert Graves. Från sitt hem i Can Alluny utövade han ett slags påvedöme. Graves var en mycket närvarande stigfinnare. Det var inte lätt att få syn på honom, för under dessa år var han redan väldigt gammal. Men jag minns fortfarande hur jag på 1970-talet kunde se honom gå längs gatorna i Deià i vad som kom att bli hans uniform: bredbreddad hatt, stor skjorta och en ”senalla”, den mallorkinska flätade korgen, över axeln.

Han berättade för sin son William att när han hade pengaproblem skulle han lämna fönstret öppet vid fullmåne. Då skul-le han snurra till honom ett silvermynt. Just så som det går till i en av hans mest kända böcker, ”Jag, Claudius”.

Jag minns mycket väl Robert Graves död 1985. Jag fick till uppdrag att skriva om begravningen i Diario de Mallorca, och aldrig glömmer jag fotot på familjemedlemmarna som bär kistan på sina axlar. En kall natt i december, månen lätt skymd bakom molnen. Hundarna som gnyr.

Idag påminner den enkla graven där Robert Graves vilar om muslimernas asketiska gravplatser. Anspråkslös, koncis, alltid med blommor och små gåvor. Graves, författaren till ”Jag, Claudius”, ”Den vita gudinnan”, ”Wild olives” som han skrev med sin son William och den mest kände av dem alla, självbiografin ”Farväl till alltihop”.

Jag går genom Deiàs kyrkogård och jag kan omöjligen förstå att det enda som finns kvar av människorna vars namn jag läser är en enkel plakett. Bara ett minne kvar. Eftersom de är minnet av människor som jag själv så ofta träffade på i Deià vid den tiden. Såsom målaren Joan Miralles, som bodde i den magnifika herrgården Can Fusimany. Eller Ulrich Leman, den tyske konstnären vars målningar lyste starkt av en slags underlig expressionism. Han dog vid 102 års ålder och man kunde ofta se honom med sin hatt. Tyst och sfinxlik, nyss anländ till byn från sitt hus högre upp längs bergssluttningen. Ledsagad av sin trofasta Pepe, som alltid såg efter honom.

Vid någon av barerna kunde jag stöta på Norman Jewison, den kanadensiske filmproducenten som gjorde teckningar med kaffesump. Här behövde man heller aldrig sakna Kevin Ayers, den brittiske sångaren i det rock-psykedeliska bandet Soft Machine, med sin iögonfallande rockstjärnepóse. Alltid med blicken fäst på kvinnorna som satt vid de omgivande borden. Eller Ollie Halsall, gitarristen som alltid sågs tillsammans med honom, de var båda välkända musiker på 1970-talet. Med sina runda glasögon och långa hårsvall sågs Ollie Halsall som en regelbunden gäst på Deiàs terrasser. Han dog alltför ung av en överdos, på calle Amargura 13 i Madrid.

Det var svårt att inte lägga märke till William Waldren, alltid lika energisk och entusiastisk. Han var ansvarig för arkeologiska utgrävningar på ön och för museet i Deià. Eller Frederic Grunfeld, uppvuxen i Queens, med sin familj. Hans biografi över Rodin var ett mästerverk. Men på ett sätt kostade den honom hans liv. Han dog på resan tillbaka från New York, där han just hade presenterat sitt verk.

En aktningsvärd närvaro låg det alltid över tyske målaren Mati Klarwein. Lång och imponerande kroppsfysik, med hatt och flätad korg. Tillfälliga besökare i Deià anade säkert inte att mannen vid bordet bredvid låg bakom flera av Santana och Miles Davis mest psykedeliska skivomslag. Han tog ofta en promenad genom byn med sina barn innan de återvände till sin tillflyktsort i Son Rullan.

Poeten Claribel Alegría, skribenten och översättaren Aurora Bernández (änka till den författaren Julio Cortázar), musiker som Mike Oldfield, Eric Burdon och Robert Graves andra son, Joan Graves, alla fyllde de Deiànätterna med ljus och skapande. Det var en annan värld, långt ifrån den vi möts av idag. Det var ett annat Deià.

När fullmånens skar ljusprofiler av Puig de Teix med sitt sken.
Och i ett fönster skulle någon komma ut för att vända på ett silvermynt.

Adrenalinkick i Tramuntana

Posted on by Aina Hernández

Många tror att Mallorca ligger i dvala under vintern. Det är en missvisande bild vilket alla förstår efter en dag i Tramuntana. Vi har klivit in i högsäsongen för kanjonklättring och det är god tid att utforska dessa gömda dalgångar där vilda vattenfall forsar.

Text: Pär Olsson

Foto: DM

Solen har ännu inte hunnit bränna bort morgondimman i Biniaraix när vi parkerar bilen, strax utanför Sóller. Det är bara några grader varmt. Stämningen är äventyrslysten och samtalsämnet cirkulerar kring hur kallt det kommer att bli att fira ner sig genom vattenmassorna. Vi har kommit för att utforska Torrent de l’Ofre. Flodens flöde börjar vid sjön Cúber och banar sin väg ner för berget och bildar små vattenfall och naturliga pooler längs vägen. Tramuntanas floder ligger torra under större delen av året, men är nu fyllda med kristallklart vatten efter höstens stormar. Det enda sättet att upptäcka dessa gömda delar av ön är att göra repellering i forsens väg genom dalgångarna.

Vi har redan lagt Biniaraix bakom oss och efter en dryg timma har vi nått platsen där vi ska börja fira oss ner genom Torrent de l’Ofres vattenmassor. Vandringen från parkeringen uppför Barranco de Biniaraix är underbar och faktist en av de vackraste passagen på ön. Den utgör en del av leden Ruta de la Piedra en Seco som går över bergsmassivet på västkusten. Vi lämnar den officiella leden och byter om till den nödvändiga utrustningen som krävs för att ta sig ner för flodrännan. Våtdräkt, hjälm och klättersele blir munderingen för dagen. De torra kläderna stuvar vi ner i vattentäta burkar. Vår guide Toni Rotger instruerar noga hur vi ska använda utrustningen. Flera av oss gör detta för första gången. Men han har 25 års erfarenhet av bergsklättring och repellering utgör en av grundpelarna i hans äventyrsbolag Mes Aventura, som han grundade för sju år sedan.

– Jag började klättra och vandra i Tramuntana tillsammans med mina kusiner när jag var elva år gammal. De var mycket äldre än mig så jag blev tvungen att lära mig snabbt, berättar Toni samtidigt som han kontrollerar att deltagarnas utrustning sitter ordentligt på plats.

Enligt honom är Mallorca ett paradis just för kanjonklätt- ring och ön är internationellt känd inom sporten. Toni berättar att det finns ungefär 70 stycken olika floder på ön men förklarar att de flesta är uttorkade. Det är bara 14 av dessa som blir vattenfyllda under vinterhalvåret.

– Det som är unikt för Mallorca är att ingen flod är sig lik och man behöver inte förflytta sig långt för att ta sig mellan de olika platserna, säger han.

Säsongen är relativt kort och tar fart i slutet på oktober efter att höststormarna har dragit in över ön. Toni förklarar att de sällan gör turer efter maj eftersom vattenfallen och pool-erna torkar ut.

När han pratar om Mallorca drar han liknelser med Pyrenéerna på fastlandet och vi förstår kvalitén på de mallorkinska dalgångarna. De mest kända är Sa Fosca och Mortixt som lockar till sig bergsklättrare från Europa och USA.

Vi är redo att kasta oss ut för det första vattenfallet som brusar i dalgången nedanför våra fötter. Solen har stigit och bränt bort den kalla morgonluften. Den slutna våtdräkten gör att alla har blivit sugna på att svalka sig i det fem grader varma vattnet. Det är en enkel match att fira sig ner för den första forsen och redan vid det tredje fallet har alla fått in den rätta tekniken. Att kasta sig ner för de naturliga vattenrutschbanorna är barnsligt roligt. En efter en landar vi med stora plums i de naturliga poolerna nedanför varje nedfart. Det är sällan man ser Mallorca så tropiskt vackert med vattenfall som dansar på de mjuka stenarna. Bergväggarna är illgröna av mossan som växer i den konstanta fukten och skönheten i naturen är beundransvärd. Kanske blir det extra vackert när man tänker på att det enda chansen att få uppleva detta är att fira sig ner genom de tolv vattenfall som utger leden i Torent de l’Ofre. Det högsta fal-let vi passerar mäter 40 meter högt och ger alla en extra kicka av adrenalin.

Inte så långt bort från Biniaraix ligger Torrent de na Móra som är en annan populär fors. Den har inte lika många nedstigningar med rep som Torrent de l’Ofre men de djupa poolerna gör det möjligt att hoppa från höga höjder eller åka kana på de hala sluttningarna ner i det kalla vattnet.

– Barranquismo som vi kallar den här äventyrssporten har verkligen blivit populärt under de senaste fem åren. När jag började som 16-åring kände jag mig som en riktig äventyrare. Jag upptäckte ständigt nya otillgängliga platser på Mallorca, berättar Toni.

Trots att han var tidig med att utforskat de gömda floderna var han inte först. Pijonären bakom kanjonklättring på Mallorca var en man som tog sig ner genom vattenmassorna i Sa Forsca på 60-talet. Toni påstår att han var den första mannen som tog sig genom en av dessa otillgängliga passager. Sa Forsca är ett av de mest tekniskt krävande på ön. Den startar i Escorca och möter den välkända Torrent de Pareis som mynnar ut i havet vid Sa Calobra på västkusten. Egentligen krävs ingen direkt förkunskap för att göra nedstigning, men man måste vara i god fysik form. Toni är en bra guide och väljer en led som passar gruppens nivå samt instruerar väl hur man säkert tar sig ner. Hans rekommendation är att man börjar med någon av de enklare lederna. Till exempel Torrent de Coanegra som passerar de kända vattenfallen, Salt Des Freu, vid Orient. Svårighetsgraden är låg och passar även för äventyrliga barnfamiljer.

Det har gått ungefär fyra timmar sedan vi lämnade Biniaraix och vi har hunnit ta oss djupt in i Tramuntanas hjärta. Det känns underbart och vemodigt på samma gång när vi tillslut studsar ner för det sista vattenfallet. Trots att den fysiska utmaningen har varit förvånansvärt liten känns det att en härlig träningsvärk väntar oss de kommande dagarna.

Fem Juvelerare i Palma: Lyckans smed

Posted on by Aina Hernández

Juvelerare, guldsmed, smyckesdesigner. En i högsta grad konstnärlig yrkesgrupp som smider ädla metaller och stenar i syfte att smycka och ta fram det personliga i oss.
Och har så gjort under årtusenden. Mallorcaliv har träffat fem smyckesdesigners verksamma i Palma med vitt skilda bakgrunder och inriktning.
Vi bad dem berätta om sina smycken och hur de blev sin egen lyckans smed på Mallorca.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

AMANDA NYBERG

Amanda Nyberg är uppvuxen på Mallorca med svensk mamma och spansk pappa. Liksom mamma Annika h ar hon alltid varit en kreativ person som målat och skapat kläder och smycken sedan hon var liten. Hon visste tidigt att det var något moderelaterat hon skul-le jobba med, och efter skolan flyttade hon till London för att plugga modedesign.
–Efter fyra års studier flyttade jag tillbaka till Mallorca. Jag äl-skar vintage, kitsch och loppisar, och jag började tidigt samla på gamla religiösa medaljer för jag tyckte de var vackra. Min samling växte och växte och en dag förvandlade jag dem till något helt nytt.

Beskriv dina smycken!
–Min smyckeskollektion Holy Recycle är moderna smycken med en historia bakom. De består av gamla medaljer som jag har transformerat till något helt annat än vad de ursprungligen symboliserade.

Hur och var tillverkas de?
–Precis nyligen flyttade jag till Barcelona, och ateljén har jag i min lägenhet. Jag använder äkta silver och ibland guldpläterat silver. Kedjor och tillbehör köper jag från Europa och medaljer från samlare från hela världen.

Vilka är dina kunder?
–Kvinnor och män i alla åldrar över nästan hela världen. Häftigaste är nog när jag fått beställningar från Japan! Men jag har även skapat smycken åt kändisar som sångerskan Rosalia. Även många bloggare använder mina smycken.

Vilket är din egen favorit?
–Min favorit är nog Holy Mary Rosario i guld. Den är också vår storsäljare. Och så älskar jag våra hoops med medaljer på.

Butik: Aka knits, calle Sant Magi 26

WEBSHOP: holyrecycle.com / Instagram: @holyrecycle

CARMEN EKVALL

Carmen Ekvall är en dansk smyckesdesignern med svenskt påbrå, som började sin bana som lärling i Simrishamn. Efter avslutad lärningsutbildning studerade hon gemologi i Tyskland med inriktning på ädla stenar, pärlor och diamanter.
–Jag ville lära mig så mycket om materialet som möjligt, och idag har jag en oändlig passion för stenar, såväl de färgade som för diamanter. Intresset väcktes redan som barn när hon tittade i sin pappas böcker om juveler, eller lekte att hon var smed.
–Jag brukade slå med hammare på ett metallstycke. Jag tyckte om ljudet av metall mot metall, och att se hur järnstycket tog form. För fyra år sedan flyttade hon till Mallorca.
–På vintern när det är tystare designar jag mina nya kol-lektioner. Men jag tycker också om den väldigt annorlunda atmosfär som finns här på sommaren, det är ett buzz som skapar dynamik och intressanta möten i ateljén.

Beskriv dina smycken!
–En blandning mellan klassiskt och modernt. Min grund-linje är ofta skandinaviskt rena former och ytor, men jag dekorerar med färgade stenar och leker med material eller ytor för att ge liv och karaktär.

Hur och var tillverkas de?
–Jag tillverkar dem helt och hållet i min ateljé i min butik i gamla stan. Det ger mig frihet att skapa personliga smycken för hand och låta kunderna dels ta del av processen, men också få dem exakt anpassade.

Vilka är dina kunder?
–Oftast skandinaver och tyskar som söker kvalitet och det unika som kännetecknar dansk design. Många vill ha unika smycken och då utgår jag från kundens egna färger, smak och personliga stil.

Vilket är din egen favorit?
–Måste jag välja säger jag min nya Solitaire-ring från La Vallora Collection. Egentligen är det en vanlig en-stensring, men designen är ren och klassisk och låter diamanten stå i absolut fokus. Många säger att de letat efter just den här ringen länge, och att den står för något som är de mer än alla liknande de sett. Varje gång det händer gör det min dag lite bättre!

Butik med ateljé: Oyster Gallery, Carrer dels Set Cantons 3, Palma

WEBSHOP: oyster.gallery / lavallora.com

NICO SALES


Nico Sales har på några få år etablerat sig som en prisbelönad smyckesdesigner på Mallorca. Men hans bana började i en helt annan ände. Nico, som är från Madrid, for efter universitetsstudierna som volontär med en teater till Kiev. Bara en månad senare bröt konflikten mellan Ukraina och Ryssland ut, som senare eskalerade till inbördeskrig.
–Det var ett känslomässigt väldigt påfrestande år. När jag kom hem ville jag leva enklare, och jag bestämde mig för att förändra inte bara mitt privatliv utan också mitt yrkesliv. Jag började studera på designskolan i Palma och det var som en ny värld öppnade sig.

Beskriv dina smycken!
–Trots, eller kanske tack vare, att jag är en kaotisk person tycker jag om smycken med raka linjer och väldefinierade avgränsningar. Rent arkitektoniskt älskar jag den sovjetiska estetiken med stora och kraftfulla element. Bauhaus-estetiken inspirerar mig formmässigt och konstruktivismen hjälper mig att ge dynamik åt de raka linjerna, för att skapa rörelse i statiska element.
–Jag är en känslomässig person och gillar att mina smycken berättar saker, också om mig som har skapat dem. Att vara fri att skapa och få berätta något.

Hur och var tillverkas de?
–Allt material skärs och formas i ett gjuteri. Grundmaterialet förbereder jag sedan i en smyckesverkstad, men det färdiga smycket tillverkar jag alltid hemma.

Vilka är dina kunder?
–Jag vänder mig inte till en specifik målgrupp utan de som köper mina smycken känner till vem jag är och vill ha smycken som berättar en historia.

Vilket är din egen favorit?
–Jag har ett känslomässigt band till alla mina smycken. Måste jag välja blir det ett örhänge som jag designade under mitt första studieår. Om vi pratar om «fetish»smycken, gillar jag mest att göra ringar, jag gillar att smycka mina händer. Vad som verkligen är vackert är att se någon bära ett av mina smycken, oavsett vilket av dem det är!

WEBSHOP: FACEBOOK: NICO SALES / Instagram: Nico Fla5

NATALIA WAEGER

Natalia Waeger är tyskan som flyttade till England för att studera på designskola i London. Efter examen började hon göra resor till Asien och förälskade sig i Bali där hon sedan bosatte sig under många år.
–På Bali omgavs jag av en kreativ atmosfär som mina smycken än idag är inspirerande av. Det är också på Bali jag tillverkar dem. Men just smyckesdesign började jag med först när jag bodde i Los Angeles, och helt gick upp i yogavärlden. Det var också där jag sålde mina första kollektioner.

Beskriv dina smycken!
–I alla mina smycken vill jag vill få fram essensen av något väldigt delikat. Ofta förser jag dem en romantisk detalj, som ett dolt meddelande eller ett personligt mantra. Tillsammans bildar delarna en harmoni som gör det tidlöst och ger en inre betydelse.

Hur och var tillverkas de?
–I en liten silversmedsfabrik som ligger på en avtagsväg till Balis huvudstad Denpasar. Det är ett långsamt arbetssätt men med stor respekt för det traditionella hantverket.

Vilka är dina kunder?
–Många söker en unik och personlig upplevelse, och tar kontakt med mig personligen. Bland annat har jag många lojala kunder inom det svenska yogacommunityt.
–En av mina första så kallade ”Quote Bracelets” hade «I AM A UNICORN», stämplat på en silverplatta, och var speciellt designad för modellen och skådespelerskan Dree Louise Hemingway.

Vilket är din egen favorit?
–Absolut mitt signatursmycke: ”THE WISH CAPSULE”.

WEBSHOP: nataliajana.com

ISABEL GUARCH

Smyckesföretaget Isabel Guarch har funnits i över 50 år på Mal-lorca. Redan för 30 år sedan ägde generationsväxlingen rum och dottern Isabel Guarch, som alltså har samma namn som sin mamma, tog över.
–Jag har följt i mammas fotspår. Min passion är att skapa unika kvalitetssmycken med medelhavskaraktär, och det var också min mammas passion. Hantverket lärde jag mig vid hennes sida i ateljén, men jag har också studerat smyckesdesign i Paris.

Beskriv dina smycken!

–De har en tidlös design som förskönar kvinnan. Men jag vill också att de berättar om Mallorcas kultur och vår avslappnade livsstil. Om solens avtryck på landskapet och på vår hud, om värmen och energin den ger. Guld är det material som bäst återspeglar det jag vill få fram och som jag ofta använder.

Hur och var tillverkas de?

För hand på Mallorca.

Vilka är dina kunder?

–Många har handlat här ända sedan min mamma startade företaget. Drottning Sofia är kund sedan många år, och hon kommer ofta på somrarna när spanska kungafamiljen bor på sitt sommarresidens.

Vilket är din egen favorit?

–Alla mina kollektioner står för olika delar av mig och är därför speciella för mig. Men just nu bär jag ofta smycken från min senaste kollektion, «Ellemental».

Butik med ateljé: Plaza Mercat 16 / El Corte Ingles, Jaume III,
Utvalda 5-stjärniga hotell på Mallorca och Ibiza

WEBSHOP: isabelguarch.com

Walking on words

Posted on by Aina Hernández


Det sägs att Jesus kunde gå på vatten men frågan är om han också kunde gå på ord. Det kan man numera på Mallorca via appen Walking on Words som med rätta förkortas WoW. För att färdas över ön – till fots, på cykel eller med bil – i kända författares fotspår är en riktig wow-upplevelse för kulturintresserade Mallorcaälskare.

Text: Evelyn Pesikan

Foto: Pär Olsson

Kunskap är en lätt börda att bära brukar det heta. Med okunskap gäller snarast det motsatta och det är den lite genanta känslan som först infinner sig när vi en härlig septemberdag testar delar av Walking on Words sju litterära vandringsleder som sträcker sig över hela ön (se kartan på sidan 30). Det blir snabbt uppenbart att vi helt enkelt kan väldigt lite om spanska/katalanska författare: Rafel Ginard, Ramon Llull, Julio Cortazar, Josep Pla, Blai Bonet, Jaume Pomar, Mercè Rododera, Llorenç Villalonga för att bara nämna några.

Initiativtagarna till detta spännande projekt lyfter även fram många kända utländska författare som på något sätt är kopplade till Mallorca: Jules Verne, Robert Graves, Agatha Christie, Gert-rude Stein, Anais Nin, George Sand/Frédéric Chopin, Jorge Louis Borges, Albert Camus…

Ingen hemlighet precis att Mallorca alltid lockat till sig kulturutövare av alla slag.
Det är förstås mer spännande att lära sig mer om författare vi inte känner till och det gör vi med besked redan på första anhalten Casa Llorenç Villalonga, diskret beläget på en stillsam gata i Binissalem. I det vackra hus som döljer sig bakom den oansenliga porten tilbringade den kände författaren och psykiatrikern Llorenç Villalonga (1897-1980) många somrar och helger. Idag är det ett mycket intressant museum som inte bara ger oss inblickar i Villalongas omfattande författargärning utan även är spännande rent arkitektoniskt – huset är om- och tillbyggt under tre sekler. Och på innergården står till och med hans gamla bil kvar.

Vi har den obeskrivliga turen att få en pratstund med museets koordinator Carlota Oliva som också är en av grundarna till Walking on Words-projektet som startade 2015. Och inte bara det, hon är dessutom halvsvensk och har vuxit upp på ön.

Llorenç de Villalongas Vackra Hus Binissalem är idag Museum där Man Bland Annat kan se författarens arbettstudio och Böcker.
—Jag är glad att jag numera kan locka hit svenska besökare med annat än Alcudia, säger hon med ett leende. Det finns så mycket kultur och historia att upptäcka på Mallorca och WoW är ett sätt att binda ihop all möjlig information. Genom att besöka några av de numera 100 infopunkterna plus 50 levande vykort på de olika platser som vi har märkt ut lär man sig väldigt mycket om den här ön. Tanken är att man ska koppla ihop de skiftande landskapen med litteraturen.

Carlota Oliva är från början teatervetare och idag koordinator på Fundació Casa Museu, som tillsammans med Mallorca Camins de Cultura och Consell de Mallorca driver stiftelsen Mallorca Literaria som skapat hemsidan och appen WoW.

Det ska sägas genast att appen än så länge bara finns på katalanska medan den utmärkta hemsidan med kartor och allt är på engelska och tyska. För enkelhetens skull kan den som vill följa lederna ladda ned hemsidan i mobilen.

—Allt är redan översatt till både engelska och tyska men än så länge inte infört i appen, säger Carlota medan hon visar oss runt i Villalongas fina hus.

Varje WoW-sträcka börjar och slutar med ett museum som är kopplat till litteratur, främst de museer som tillhör till vår egen Xarxa Literària, fortsätter hon och tar oss ut till ett litet torg där en av projektets diskreta infopelare står.

Här kan man titta på en historisk bild och även ladda ned kulturhistorisk information om platsen direkt i mobilen.

Det kan man göra också om man strosar runt i Palma, där bland annat Centre Cultural de la Misericòrdia och kulturhuset Can Alcover finns med på WoW-listan.

Gamla hus, kyrkor, museer, bibliotek, hotell, kyrkogårdar, kulturinstitut; allt kan vara av kulturhistoriskt intresse enligt WoW-skaparna och vi håller reservationslöst med när vi nyfiket styr kosan mot Pollença och Port de Pollença.

På Plaça Vella mitt i Pollença ligger Can Llobera, ett sevärt och vackert renoverat kulturcentrum med bibliotek och arkiv. I huset, som en gång hörde till poeten Miguel Costa i Lloberas (1854-1922) familj kan man också besöka några rum med autentiskt möblemang.

Raka motsatsen till anspråkslöst är lyxhotellet Illa d`Or i Port de Pollença. Det sägs att den engelska författaren Agatha Christie (1890-1976) bodde här medan hon skrev novellen ”Problem at Pollensa Bay” som gavs ut 1939. Idag är hotellet tillbyggt och förstås renoverat men själva ursprungsdelen är kvar och platsen är lika sagolikt vacker idag om än lite mer full av folk än på hennes tid.

Vi fortsätter att kasta oss mellan olika delar av WoW som är späckad med kontraster. Vi började med W3 och W4 och väljer nu att ansluta oss till W7.

Det bästa med den här ovanliga kulturvandringsmodellen är att man fritt kan välja transportmedel – fötter, cykel, bil- och att det är lätt att bara välja ut de godbitar som passar, det är inget måste att följa lederna i sin helhet. Om man är på resande fot på ön och har laddat ned WoW kan man alltid snabbt kolla om det finns något intressant på just den plats där man råkar befinna sig.

Vi beger oss till Sant Joan för att besöka Casa Pare Ginard, Museu de la Paraula (ordets museum) som är kopplat till prästen och poeten Rafel Ginard men regn och trafikbekymmer gör att vi missar öppningstiderna. Det lilla huset som ligger lika diskret som allt annat WoW-igt vi har sett ska dock vara sevärt och vi kommer garanterat att åka dit en annan gång.

Vi börjar känna oss lite som en parodi på amerikanska turister som sägs försöka hinna med allt på superkort tid när vi kör vidare mot engelsmannen Robert Graves (1895-1985)vackert belägna hus, idag ett populärt museum, i Deià. Författaren till bland annat ”Jag, Claudius”, levde på Mallorca under många år och är också begravd på den spektakulära kyrkogården i Deià. Hans grav är så anspråkslös, helt i WoW-stil, att det tar en bra stund innan vi hittar den.

En annan kultplats i Deià, där otaliga författare, konstnärer, musiker och artister hållit till under åren, är charmiga Café Sa Fonda. Där avslutar vi vår digra bildningstur med en kall, välför-tjänt öl, medan vi fantiserar om alla prominenta kulturpersonligheter som suttit här och fabulerat genom åren.

Ett liv i espadriller

Posted on by Aina Hernández

Angeliqa Gidlöf har alltid varit modeintresserad, och eftersom hon har bott på Mallorca sedan hon var barn har hon burit den typiskt spanska skon espadriller hela sitt liv. Efter ett år i Vietnam kom hon tillbaka till Mallorca fast besluten att ”göra något med skor”. Inte långt efter var hennes märke Dirty Grey fött, espadriller med det lilla extra.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Espadriller har varit den traditionella bondskon för såväl män som kvinnor sedan 1300-talet, och tillverkas fortfarande på ungefär samma sätt. Nuförtiden kommer de i en mängd varianter, tår och hälar kan vara exponerade eller inte, det kan vara snören runt vristerna eller mera se ut som en toffla. Den ikoniska franska modeskaparen Yves Saint Laurent ville skapa en espadrill med kilklack och när han kom i kontakt med den spanska espadrilltillverkaren Castaner blev drömmen verklighet och dessutom superpoppis.

Angeliqa hade en liknande vision, förutom traditionella espadriller i mjukaste skinn och i en mängd färger ville hon göra en mer stylish och speciell sko. Det blev en espadrill utan hälkappa, med synliga tår och med en stor dekorativ knut på ovansidan. Att förbättra och förändra kläder ligger i Angeliqas natur, sedan hon var liten har hon ändrat sina jeans och t-shirts, och hon har jobbat som stylistassistent åt sin mor på reklamfilms-inspelningar.

Tjugosexåriga Angeliqa har bott på Mallorca sedan hon var sju år gammal. Hennes föräldrar som var i restaurangbranschen ville ha en förändring, sålde allt i Sverige och drog till Mallis med Angeliqa och hennes syster och moster. Efter ett par år i Svenska skolan började Angeliqa i spansk skola och känner sig nu lika spansk som svensk.

– När jag är med spanjorer känner jag mig svensk, och när jag är med svenskar känner jag mig spansk, säger hon. Men jag är inte i Sverige så ofta, jag har en stor släkt men de vill ju gärna komma hit istället.

Angeliqas spanska pojkvän fick ett uppdrag i Vietnam i ett år och de bodde där tillsammans, och det var när hon kom därifrån för 1,5 år sedan som hon bestämde sig för att förverkliga sin dröm. Någon design- eller formgivarutbildning har hon inte, där-emot en tydlig uppfattning om vad hon ville göra.

– Jag läste om en skomakare i Sa Pobla som tillverkade espadriller för hand och ville komma i kontakt med honom. Jag fick rådet att åka till tågstationen i Sa Pobla och fråga efter Antoni, så det gjorde jag. Vi träffades och inledde ett samarbete. Vi förstår inte alltid varandra, och han vill gärna lägga sig i min design och ”förbättra” vissa detaljer, men jag står på mig och till slut brukar han fatta att det är jag som bestämmer. Han är så duktig på det han gör att jag får stå ut med de sidorna av honom, skrattar hon.

Efter att Antoni var hittad började jakten på en skinnleverantör. Genom att fråga runt hamnade Angeliqa till slut hos en leverantör i Inca vars skinn var tillräckligt mjukt och i tillräckligt många olika färger.

– Skinnet är olika mjukt beroende på vilken del av djuret det kommer ifrån. Det hade jag ingen aning om när jag började, berättar hon.

Det är också i Inca som lädret skärs till de färdiga bitar som Antoni sedan syr på jutesulorna. Antonis farfar började göra skor, då åt fattiga jordbrukare, och nu för Antoni hantverket vidare, genom att göra skor åt modemedvetna tjejer och kvinnor över hela världen.

– Jag har många kunder i Australien, vilket är perfekt eftersom deras espadrillsäsong är vår vinter. Det ger mig en jämnare försäljning, berättar Angeliqa.

Att nå ut med sin produkt är ofta den stora utmaningen för vilken tillverkare som helst. Angeliqa hade ett försprång genom dels det egna instagramkontot, dels är hennes syster influencer i Tyskland med närmare en miljon följare på Instagram. Marknadsföringsbudgeten är därför obefintlig, all reklam sker på företagets instagramkonto.

– Jag hade en modeblogg förut, och ett eget instagramkonto med ungefär 20 000 följare runt om i världen. Min systers stora följarskara på Instagram har varit viktig och vi har gjort en kol-lektion tillsammans där hon fick välja färger. Jag tycker om att jobba med limited editions och tillfälliga kollektioner. Det skapar också ett habegär hos mina kunder.

Det är även via systern som Angeliqa har byggt sin hemsida. Även om Angeliqa tjänade så pass mycket pengar på sin försäljning att hon kunde leva på inkomsterna efter tre månader så sköter hon all försäljning själv genom sin hemsida, sätter etiketter på skorna, lägger dem i lådan och går till posten med paketen. Hon säljer ungefär 30 par skor i veckan. Eftersom hon inte har några anställda är hon såväl kundtjänst som designer och allt där emellan.

– Från början trodde jag inte att jag skulle behöva hålla på med momsredovisning alls. Men jag måste fixa ett avtal med en transportfirma så att jag inte behöver gå till posten själv.

En gång i veckan träffas Angeliqa och hennes skomakare Antoni, och vi följer med till Sa Pobla för ett besök hos honom. Verkstaden består av ett enormt rum vid gatan, fullproppat med saker. Här finns lådor travade på varandra, gamla skor liksom nya skor i alla olika stadier, sulor och skärp. Bland annat. Den enda ljuskällan som Antoni använder när vi är där är ljuset från fönstret. Antoni sitter på en liten pall och fäster först lädret med ett stygn på varje sida av sulan, sedan syr han fast det med en stor nål. Han producerar ungefär åtta skor i timmen.

– På mina skor med rosett är det en annan person som syr fast de lösa skinnbitarna som man knyter rosetten av, berättar Angeliqa samtidigt som Antoni står bredvid och vill visa hur rosetten ska knytas.

Antoni berättar också att han har sett att någon på fastlandet har kopierat Angeliqas design, något som hon tar med ro. Sedan ger sig de två in i en lång diskussion om olika tjocklek på sulor, och vad som är den idealiska. En för tjock sula gör det stumt och svårare att gå.

Angeliqa arbetar tätt ihop med sin mamma. Sedan hon har flyttat verksamheten från det egna vardagsrummet är det i sin mors kontor hon sitter. De två har ett nära samarbete, tillsammans har de tagit fram och sytt begränsade upplagor av både jackor och väskor.

– Nästa vecka åker vi på lädermässa i Milano tillsammans. Jag kunde ingenting om läder innan jag började med skorna, men jag lär mig hela tiden. Så sakteliga vill jag utöka och utveckla företaget. Jag har hittat en fabrik på fastlandet som ska göra delar av produktionen, jag skulle också gärna ha fler kollektioner. Jag drömmer också om en egen butik på Ibiza.

Medicinska genombrott som kan förändra människors liv

Posted on by Aina Hernández

Clínica Rotger och Hospital Quironsalud Palmaplanas

Tack vare de kontinuerliga framsteg som görs inom modern medicin kan vi människor förbättra och förlänga vår livslängd. Men för att den tekniska och vetenskapliga utvecklingen ska integreras i vården krävs kliniker och sjukhus som investerar i verksamheten och i specialistteam med kapacitet att effektivt tillämpa de medicinska framstegen.

Ett exempel på de senaste medicinska processerna som erbjuds på Clínica Rotger och Hospital Quironsalud Palmaplanas är 3D-rekonstruktioner av artärer och blodkärl som styrs av radiodiagnos och mikrokatetrar. Dessa navigerar genom insidan av blodkärlen för att bryta upp blodproppar, kanalisera blodflödet till hjärnan, vilket innebär att man helt kan undvika öppen hjärtkirurgi. Andra medicinska framsteg gör det möjligt att isolera organ inför cellgiftsbehandling och därmed förlänga livslängden hos patienter med exempelvis levercancer. Medicinsk vetenskap tillåter oss redan idag att med genetiska studier förutse risken för allvarliga onkologiska, neurologiska, kardiovaskulära eller metaboliska sjukdomar, i syfte att identifiera förebyggande behandlingar som är individuella för varje patient. Kort sagt, våra läkare har idag tillgång till helt nya verktyg och fler alternativ till hands för att bota sina patienter.

Denna nya kunskap bidrar också till en bättre livskvalitet för patienterna. Som exempel är det idag möjligt att snabba på rehabiliteringen av skador på leder, senor och ligament med stamceller eller regenererande vävnader med hjälp av chockvågsterapi. Viktnedgång förenklas avsevärt när man kan undvika kirurgi och istället implantera en gastrisk ballong som når magen i form av ett piller som intas oralt. Återhämtning av magmusklernas styrka efter den muskelförlust som inträffar efter graviditet kan ske med några små snitt med minimalt invasiva kirurgiska tekniker. Alla dessa förfaranden har två saker gemensamt: de kräver såväl stora tekniska investeringar som högkvalificerade specialister.

TAVI – transkateter aorta ventilimplantation
Clínica Rotger och Hospital Quironsalud Palmaplanas kardiologiservice erbjuder behandling mot allvarlig aortastensos, en hjärtsjukdom som hindrar blodflödet och kan orsaka trötthet, bröstsmärta eller yrsel.

Tidigare inbegrep en behandling komplicerad öppen hjärtkirurgi. Men tack vare nya behandlingstekniker där man använder sig av radiologistyrda katetrar, kan våra specialister återställa normal blodcirkulation med endast ett minimalt snitt, och därefter föra in en biologisk ventil monterad på metallnät, alternativt en stent (expanderbar slang) i blodkärlet. Vid Hospital Quironsalud Palmaplanas kan vi nu behandla strokepatienter med hjälp av en teknik som påminner om interventionsradiologi och mikrokateter. Våra specialister kan även lösa upp blodproppar som hindrar blodflödet till hjärnan och återställa neurologiska funktioner, förutsatt att behandlingen utförs inom fyra timmar efter de första symptomen uppstår.

Kemoterapi mot levercancer
Kemoterapi är en cellgiftsbehandling mot levercancer där man applicerar högdoserad kemoterapi endast på tumören, med fördelen att man därmed undviker att cellgifterna skadar övriga organ. Det är en banbrytande behandling som innebär att vi kan förlänga livet på patienter som drabbats av levercancer. Vid Clínica Rotger har vårt specialistteam bestående av Javier Pueyo, Antonio Arrivi, Marta Valero och José Antonio De Paz, redan tillämpat denna teknik vid sju ingrepp, alla med utmärkt resultat.

Genetiska studier
Från ett enkelt blodprov kan Clínica Rotger analysera över 24 000 gener hos en enskild patient och på så vis få fram en karta med all genetisk information om dennes mottaglighet för onkologiska, neurologiska, kardiovaskulära och metaboliska sjukdomar. Detta är extremt användbar information när man ska vägleda till olika behandlingar och ta fram strategier för förebyggande och individualiserad medicinering.

Slutligen har vi medicinska centra utrustade med ett molekulärbiologiskt laboratorium som i virustider med utbrott av influensa eller bronkiolit i realtid kan identifiera tjugo respiratoriska virus (RS-virus) med en RT-PCR-teknik, vilket möjliggör en snabb diagnos med beslut om patienten behöver behandlas med antibiotika. En finjusterad diagnostisk och ett snabbt påbörjande av behandlingen är av vikt vid akuta symptom hos särskilt spädbarn och små barn.

Avancerade behandlingar för rehabilitering av medicinskt trauma
Utöver vitala steg för att rädda eller förlänga patienters liv har de senaste medicinska framstegen införlivats även inom traumamedicin i syfte att förbättra behandling av medicinskt trauma, eller påskynda rehabiliteringen.

Doktor Luis Camacho, som nyligen tillträdde som chef för ortopedi och traumakirurgi på Clínica Rotger, förklarar fördelarna med att använda biologiska behandlingar med hyaluronsyra, blodplättrik plasma (PRP) och stamceller från fett eller ben för skador på ledband, leder och senor. En av hemligheterna bakom framgångarna med behandlingarna ligger i ett komplett kontrollsystem av produktsterilitet som gör att vi under hela processen kan identifiera spårbarheten i det biologiska materialet.

I våra rehabiliterande behandlingar kan vi strömlinjeforma de här återhämtningsprocesserna. Som exempel så aktiverar chockvågtekniken en analgetisk effekt som påskyndar metabolismen (ämnesomsättningen) och revaskulariseringen (återställningen av blodcirkulationen) i skadade områden, och kan därmed läka upp till 80 procent av en patients senskador. Den här typen av behandlingar leder också till positiva resultat för besvär som plantar fasciit (hälsporre), epikondylit (tennisarmbåge) eller chondomalacia patellae (smärtor i främre delen av knäleden), bland andra.

Hälsovård och estetiska behandlingar
Den medicinska utvecklingen erbjuder också nya alternativ inom estetik och viktkontroll. Exempelvis erbjuder endokrinologin (hormonbehandlingen) på Clínica Rotger och Hospital Quironsalud Palmaplanas behandlingar för att minska aptiten och skapa känsla av mättnad utan behov av vare sig operation eller bedövning. Lösningen är här en så kallad intragastrisk ballong som intas i form av ett piller. Tillsammans med balanserad kost och måttlig träning kan behandlingen leda till att kroppsvikten minskar med mellan 15 och 20 procent.

Graviditet och extrem fetma kan leda till att strukturen i bukmuskulaturen separeras eller försvagas och orsaka skador som bråck, matsmältningsbesvär, ryggsmärta eller bäckenbottenproblem, och få följder som påverkar kroppsformen negativt. Detta kan åtgärdas med ett minimalt så kallat invasivt diastas recti-förfarande. Med detta ingrepp återhämtas styrkan i bukmusklerna, och magen återfår samma form som den hade före graviditet eller övervikt.

Clínica Rotger’s dermatologiservice erbjuder en behandling med hyaluronsyra för förbättring av sekundära symptom på kvinnans yttre könsorgan som kan uppstå efter klimakteriet, efter cellgiftsbehandlingar eller av förlossningsskador och som kan medföra obehag såsom torrhet, irritation eller klåda.

Hyaluronsyra-injektioner i det här så kallade vulvovaginalområdet har nyligen vetenskapligt visat på förbättrad elasticitet och hydratisering, som leder till minskade sammandragningar och smärta. Injektionerna är ett enkelt och säkert förfarande som har testats med utmärkta resultat, och som ger en effektiv varaktighet på mellan 8 och 12 månader. Behandlingen utförs i samråd med klinikens dermatologiska specialister.

En dermatologisk utveckling som avgjort förbättrar människors liv är botulinumtoxin-injektionen som har visat utmärkta resultat för behandling av överdriven svettning i armhålor, händer och fötter, så kallad hyperhidros.

Sammantaget erbjuder våra kliniker moderna medicinska behandlingar till många vanligt förekommande besvär och sjukdomstillstånd.

Ge blod på Mallorca och rädda tre liv – ett av dem kan vara Adrians

Posted on by Aina Hernández

– Vi kunde verkligen inte föreställa oss ett liv utan att resa!
Maria Nystedt sitter mitt emot mig på sushi-restaurangen Daikiya i närheten av plaza Alexander Fleming. Hon har just lämnat blod på Banco de Sangre, blodbanken, på andra sidan torget. Det är första gången hon gör det på Mallorca och hon är överväldigad av tacksamheten hon känner för att det gick bra.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

För att få donera måste man vara över 18 år och fullt frisk. I Spanien gäller att man inte får ha varit i Asien under det senaste året på grund av risken för dengue-viruset. Maria och hennes man Magnus åkte alltid på långresor, och särskilt just till Asien. Men när deras andra son föddes ändrades livet radikalt.

Utan donerat blod överlever inte Adrian
Vi väljer båda dagens meny för 9,50 euro. Maria är fortfarande något yr efter blodgivningen när hon berättar varför det är så viktigt för henne att donera.

–Läkarna förstod snabbt att det var något fel med Adrians blod. Han började få regelbundna blodtransfusioner, och jag och Magnus fick ge Adrian en medicin via subcutant dropp varje kväll. Men det var först när vi själva två år senare kontaktade en organisation i Barcelona med specialiserade på sällsynta blodsjukdomar som vi fick en diagnos.

Karolinska sjukhuset i Stockholm där Adrians behandlades gick med på att skicka prover. Sex månader senare tog familjen emot beskedet: Adrian lider av kronisk anemi – hans röda blodkroppar överlever inte och han måste få nya var tredje till fjärde vecka. Bara runt 60 personer i världen har sjukdomen, och alla är anslutna till sjukhus för livslånga transfusionsbehandlingar.

–Under Adrians första två år höll jag tillbaka min sorg, och vi bar på ett hopp om något slags mirakel. När beskedet kom var det som jag föll jag ned i ett hål och sorgen fick fritt spelrum. Adrian skulle vara beroende av sjukhus och mediciner livet ut.

Men mitt i allt detta slogs Maria och hennes man Magnus av tanken på att ett liv utomlands inte var omöjligt, nu när de hade en ingång till det spanska sjukvårdssystemet. De frågade om kvalitén på sjukhusen på Mallorca och överrumplades av läkarens rättframma svar: ”Jag skickar Adrians journal på en gång.”

–Några veckor senare fick vi besked att Son Espases, det stora sjukhuset utanför Palma, kunde ta emot Adrian som patient. Vi åkte dit för att träffa dem och känna efter om vi skulle tycka om att bo här. Allt stämde för oss, och redan samma vår flyttade vi hit!

Behovet ökar på sommaren
Maria vill gärna förmedla hur lätt det är att ge blod.

–Det var ju bara att kliva in, och att ge tog inte mer än tio minuter! Och utanför har de gratis parkering.

Samma budskap får vi av personalen på Banco de Sangre, Mallorcas blodbank som drivs av Balearernas landsting. Eva Gomez Sjunnesson som är född i Stockholm och uppvuxen på Mallorca med en svensk mamma, är marknadsansvarig på Banco de Sangre. Hon berättar:

–Vi har 8 britsar och det är aldrig kö. De flesta av mina kollegor donerar. Vi brukar inte gå ut med det, men erkända studier visar att blodgivare håller sig piggare och friskare än andra.
Eva kan inte nog understryka hur viktigt det är att donera:

–Mycket av vårt blod behövs till operationer och förlossningar, och hela 60 procent går till cancerpatienter. Blodsjukdomar som Adrians är ovanliga men på Menorca finns en hel släkt med en genetisk blodsjukdom. Den släkten skulle inte leva vidare utan blod från donatorer, precis som Adrian.

När Maria fyller i sin hälsodeklaration får jag en längre pratstund med Eva. Hon berättar att den svåraste utmaningen för Mallorca är den stora mängden turister.

–Med turisterna ökar antalet olyckor, det är trafikolyckor, båtolyckor och balkonghoppningar där stora mängder blod behövs. Många av våra donatorer är återkommande, och vi kan ringa in dem vid akuta behov. Vi kan aldrig räkna med att turister tänker på att donera, men vi hoppas att fler inflyttade börjar göra det. Här finns alltid någon personal som pratar engelska och både jag och min chef Ismael Gutierrez kan svenska.

Eva berättar att de allra flesta donerar av samma anledning som Maria, att de känner någon som har behövt ta emot blod och känner ett slags samhällsansvar att kunna ge tillbaka. 20 procent har inspirerats av andra. Resten har nåtts av Banco de Sangre’s kampanjer, eller har sett blodbussen som åker till olika platser enligt ett schema som hittas på Banco de Sangres hemsida donasang.org. Det kan vara större arbetsplatser eller kyrkor och torg, som Plaza España.

450 ml blod på 10 minuter
När Maria är redo får hon ställa sig på vågen, ta blodtrycket och få ett stick i fingret för att mäta hemoglobinet. När sjuksköterskan konstaterat att hon inte har blodbrist är det dags för henne att lägga sig på bristen.

Maria ska donera 450 ml och hon får göra det högst 3 gånger om året (4 gånger för män). Sköterskan Maite Cozar placerar påsen på en våg innan hon spritar Marias armveck och för in nålen. Maria ligger avslappnad på rygg och ser blodet strömma ur venen, på samma sätt som hon var tredje vecka ser blodet strömma in Adrians armveck. Det finns en teoretisk chans att han får blod av sin mamma, men det är mycket som ska stämma.

–Inte bara blodgruppen utan även undergrupper ska matcha. Dessutom måste blodet vara färskt, i Adrians fall inte mer än någon dag för att han ska orka med vardagen i tre veckor. De sista dagarna innan transfusion är han alltid trött, säger Maria från britsen, och i blicken blänker mammaoron till.

–Men det är en väldigt speciell tacksamhet jag känner när blodet strömmar in i Adrian. Färgen på kinderna återvänder, han blir sig själv igen och får ork att leka och vara i skolan. Tack vare att andra personer tar av sin värdefulla tid och kanske övervinner sitt motstånd mot nålar, kan Adrian leva.

Högteknologiskt laboratorium
Påsen med Marias blod är förenad med fyra mindre påsar. Blodet i den minsta förs över till ett provrör som skickas till laboratoriet för analys. Labbet ligger vägg i vägg och jag följer med Eva dit. Det är ett högteknologiskt rum i vitt och turkost som hämtad ur en amerikansk science fiction-film. Eva förklarar:

Tekniken har utvecklats markant bara de senaste åren. Det gör att säkerheten i labbet har ökat och att blodets hållbarhet kunnat förlängas.
Alla laboratorietekniker bär blå gummihandskar. En av dem är Margalida Cerdá. Hon visar oss en korg fylld med märkta provrör.

Innan blodet levereras till sjukhusen måste vi kontrollera att det inte innehåller bakterier eller virus som hepatit, syfilis, HIV eller dengue. Samtidigt med den tekniska analysen gör vi en korsanalys med ett manuell test. Vi tar också reda på blodgruppen. Får patienten blod från fel blodgrupp kan inte de röda blodkropparna transportera syret till kroppens organ.

Blodets väg
De övriga tre påsarna kommer om en stund fyllas med separerade blodvätskor. Eva tar mig till ett rum med stora centrifuger och andra apparater. När hon visar mig runt kommer Alex Lopez in med stora metallådor packade med blod från Ibiza och Menorca, som han just transporterat hit från flygplatsen. Tillsammans med Marias blod kommer de här påsarna placeras i en centrifug där blodet skiktar sig likt olja och vinäger. Eva visar en påse som har rött tyngre blod i botten, och gult ovanpå. Det tyngre blodet består av de järn- och syrerika röda blodkropparna medan det gula är plasman.

Eva pekar på ett tunt transparant vätskelager däremellan, där samlas blodplättarna. Nästa steg är att pressa ut varje blodvätska i respektive påse och sortera ut de vita blodkropparna, som slängs. Det sker i en apparat som ställer in trycket exakt efter påsens vikt. Därefter etiketteras påsarna med samma kod som blodprovet i provröret och placeras på rätt ställe i rätt temperatur. Medan de gula blodplättarna ska vila i rumstemperatur ska de röda blodkropparna till kylskåpet och plasman in i frysen. Efter 24 timmar ska blodplättarna in ett skåp där de hålls i ständig rörelse. När sjukhusen ringer hämtar en sjuksköterska rätt blodpåse och placerar det i en kylväska, som levereras med bil, och ibland flyg, så snart som möjligt.
–Vi brukar säga att en donator ger tre liv, säger Eva och när jag ser de tre påsarna förstår jag hur träffande slogan det är.

Det blir bra ändå
Över kaffet förklarar Maria hur det går till när Adrian får blod.
Det kan ta en hel dag, Adrians blod ska analyseras och påsarna dubbelkollas och själva transfusionen tar två timmar. Adrian känner personalen, vi är ju där minst 17 dagar om året. Han blir alltid så väl mottagen, men varje gång det är dags är han så trött och det är tungt att se. En sjuåring ska ju vara full av liv.

Maria har en blogg i sitt namn och har också skrivit en bok: ’Att leva med långtidssjuka barn – Det blir bra ändå.’ Hon skrev den för att hon själv saknade en liknande bok under de åren då livet rasade omkring henne och hon desperat försökte förstå Adrians sjukdom och hur tillvaron för familjen skulle bli. Det var snart tre år sedan den kom ut och nu finns boken på sjukhus runt om i Sverige. Maria får ofta förfrågningar om att föreläsa.

–Det är en fantastisk upplevelse. Jag har fått en sådan positiv respons. Varje familj som får ett besked om att deras barn är kroniskt sjuk går igenom en svår process. Jag har varit där och i boken är jag öppen med min oro och sorg över att livet inte blev som jag först hade tänkt det. Många är tacksamma att få höra att de inte är ensamma och att vad de känner är normalt.

Maria berättar att Son Espases har kontakt med ett sjukhus i Barcelona.

–Nyligen fick vi besked att Adrian kan bli frisk om de hittar en stamcellsdonator. Det återstår mycket, men det väcker hopp om att Adrian och vi som familj ska kunna ha ett fritt liv som andra. Men tills det eventuellt blir dags är vi tacksamma för alla som väljer att donera. Det finns ju inga läkemedel i världen som kan ersätta mänskligt blod. Det är människor välvilja Adrian förlitar sig på för att leva.

Det var under första världskriget som Röda Korset i Storbritannien började organisera donering och lagring av blod, men de fyra blodgrupperna identifierades redan år 1901 av den österrikiske läkaren och nobelpristagaren Karl Landsteiner. Hans födelsedag den 14 juli är officiellt utsedd till den Internationella blodgivardagen.

Konstmässan FLECHA i Porto Pi, Palma

Posted on by Aina Hernández

Mässan för samtida konst, FLECHA, öppnar sina portar den 14 juni i shoppingcentret vid Paseo Marítimo i Palma.

Konstmässan FLECHA PALMA, som i 26 år hållits med stor framgång i Arturo Soria Plaza Shopping Center i Madrid, kommer för andra året i rad till Porto Pi köpcentrum.
Medverkande konstnärer är Isabel Muñoz, Ouka Leele, Jesús Curiá, Rocío Cervera, Isabel Alonso Vega och Raúl Urbina, bland många andra.

FLECHA är en förkortning av Feria de Liberación de Espacios Comerciales och kom till med syftet att frigöra kommersiella utrymmen för konst. Konstmässan påbörjade sin resa för 26 år sedan i köpcentret Arturo Soria Plaza i Madrid och sammanfaller med välkända ARCO Art Fair, som också har inspirerat till dess namn (pil och båge). Initiativtagare och president är konstnären José Luis Aguirre, som med FLECHA ville bryta barriärerna och föra ut konst till gator och köpcentrum där man bekvämt och utan kostnader för inträde får tillträde och även möjlighet köpa kvalitetskonst till överkomliga priser medan man shoppar eller umgås med sina barn.

PALMA FLECHA har ett välgörande syfte då 5% från försäljningen går till RANA-stiftelsen (Hjälpnätverket för utsatta barn).

FLECHA PALMA, la Feria de Arte Contemporáneo
Porto Pi Centro Comercial
14 juli – 14 juni

Fredrik Thomander, Palma Music Studio: ”Vi vill skapa Mallorcas eget sound”

Posted on by Aina Hernández

Om jag blundar kan jag se honom framför mig. Sliten jeansjacka och ljusblå 501 Lewis nedstoppade i vita tubsockar. Basen hänger över axeln. Kanske drar han en rödlockig hårslinga från pannan innan han prövar fingersättningen för första gången. Fredrik Thomander är tretton år och väntar otåligt utanför Studiefrämjandets replokal i Varberg. Året är 1984 och Martin, storebrorsan, behöver en basist.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Fioleleverna är klara med sin lektion, bandet gör sig redo. Brorsan kopplar in elgitarren och river av de första riffen till AC/DCs Highway to hell. Fredrik prövar sina första ackord. Och han gillar det. Det är Martin som bestämmer låtarna, han har spenderat många timmar på Domus skivbar och bläddrat mellan vinylskivorna och det är rock som gäller.
Och så fortsätter det. Som basist blir Fredrik någon hemma i Varberg, och han bärs upp av det lokala föreningslivet under ett årtionde då det är inom musiken allt händer bland unga i Sverige.

Med tiden bildar Martin och Fredrik ett nytt band, White Line, som sommaren 1986 är med om varje lokalbands våta dröm. Under en spelning i Varbergs nöjespark är de förband till ett av Sveriges största band, pudelrockbandet Treat. Två år senare är White Line en av finalisterna i Rock-SM, tävlingen där Europe slog igenom i början av 80-talet.

Det har gått trettio år nu, och efter att varit låtskrivare åt svenska och internationella artister (bland annat Darin, Scorpions och Kim Wilde) med bas i såväl Stockholm, Tokyo, Los Angeles och huset i Rönninge utanför Stockholm när döttrarna var små, är Fredrik idag VD och delägare i Palma Music Studio och på gång att bli musikpappa åt unga lovande talanger.

En av dem är Dennis Mansfeld. Han sitter framför mig i studios kök en våning upp. Med glittrande bruna ögon och ett vackert vitt leende stryker han sitt bruna hår ur pannan. Han är klädd i vit t-shirt, jeansjacka och svarta jeans, ungefär som jag föreställer mig Fredrik för trettio år sedan. Eller som John Bon Jovi, Dennis pappas favoritartist när Dennis var tretton.

2005 hittade Dennis pappas gamla gitarr i källaren till huset i Llucmajor. De hade flyttat hit tre år tidigare från ett samhälle utanför Hamburg. Dennis hade inte en tanke på att fråga pappa hur man gör. Han skrattar:
– Nej jag frågade Google, det gjorde man då. Jag började skriva låtar, och jag var den enda till hands som kunde sjunga dem. Innan hade jag spelat fotboll som alla andra men från den dagen satt jag i källaren för mig själv och lirade.

Efter skolan flyttade Dennis till London där han spelade gitarr på Leicester Square på dagarna och piano på olika barer om nätterna. Han lärde känna Alex från Italien, och våren 2017 flyttade de till Palma. Någon tipsade om musikstudion som höll på att byggas. Han tog med Alex dit, träffade Fredrik för första gången och erbjöd sig att hjälpa till med bygget om de sedan fick använda studion.
Fredrik sa ja. Och Dennis är på god väg att debutera som Palma Music Studios första egna artist.

Dennis behåller sitt leende under hela intervjun, men jag ser hur otåligt han väntar på att gå iväg och spela. Efter en stund löser Fredrik av honom. Det rödlockiga håret är kortklippt sedan många år, och han ger ett mjukt men seriöst intryck när han berättar om hur studion kom till:
– Jag och min familj hade bott ungefär ett år i Palma när jag träffade Johan Lundgren. Det var 2015 och jag hyrde en liten studio i Molinar. Johan frågade rätt ut: ”Ska vi inte bygga en studio ihop? En studio i världsklass dit artister från hela världen vill komma.” Han hade en topputrustad, men i stort sett oanvänd musikstudio i London och jag hade mitt kontaktnät, musikkunnande och en massa låtar i bagaget. Johan var vice VD på Tui men då var han tjänstledig, och med sitt affärskunnande var det han som drev på att studion blev verklighet.

Efter mycket letande efter möjliga hus att bygga om hittade Fredrik en ödetomt i Son Espanyolet. Efter lång planering inleddes bygget i januari 2017. Fredrik blev projektledare och var på plats dagligen. I december skruvades den sista skruven i.

– Ett sådan påfrestande bygge har jag aldrig förr varit med om, det var så tekniskt avancerat och byggarna hade inte rätt erfarenhet, vi var tvungna att ta hit expertis från England. Mot slutet var jag nära en kollaps och jag grät vid pianot när sista hantverkaren hade lämnat. Nu var det klart!

Sedan studion invigdes i januari hänger Dennis och Alex här varje dag. På plats är också René Shades, basist i det danska hårdrocksbandet Pretty Maids. Liksom Dennis och Alex hjälpte han till med bygget, och idag är han heltidsanställd Assistent studio manager. Under tio veckor finns här också Toni som är studions praktikant.

– Johan däremot började som VD på Easyjet i England, men är här när han kan.
När vi pratar kommer René och presenterar sig, en kille med rockerstil och som alla andra med ett leende över läpparna. Efteråt hyllar Fredrik hans erfarenhet och tryggheten han förmedlar i studion. Något senare smiter en enligt spanska mått blond man förbi med en lågmäld hälsning. Jag frågar efteråt vem han är.

– Det är Klas Lunding, mannen bakom det svenska soundet!
Inte utan stolthet berättar Fredrik att Klas startade Telegram Records på 80-talet och står bakom artister som Ratata, Lustans Lakejer, Titiyo och Popsicle.

Klas bor på Mallorca till och från, och under planeringen och byggandet av studion hade han och Fredrik många och långa samtal. När studion invigdes i december bjöd de tillsammans ner några av Telegrams nuvarande artister: Little Jinder, Kleerup, Ebbot Lundberg, Andreas Kronlund och Jonas Kvant. Under en vecka huserade de fritt i studion och skrev musik.
– Det blev som ett stresstest, och det gick så otroligt bra. Det var kanske mer en lekstuga än låtskrivarcamp, men det kom ändå ut tre eller fyra låtar som var riktigt bra. Vi får se vad det blir av dem i framtiden.

Fredrik är entusiastisk när jag ber honom beskriva verksamheten.
­– Ibland hyr ett band eller låtskrivarteam hela studion en vecka, ibland hyr någon en timme. Vi har sex topputrustade studiorum och det ser lovande ut inför sommaren, men det är inte alltid de är uthyrda. Ändå känns det som stället sprudlar av energi och förväntan, det är som en kreativ jambalaya, en levande organism. Det är ju nu det händer! Det är nu vi ska hitta samarbetet, det är nu vi ska sätta vårt sound. Alla är fortfarande så positiva, det är hela tiden stora leenden över vad vi faktiskt har skapat här.
Fredrik berättar att de varje måndag klockan 10 samlas på morgonmöte, och varje fredag eftermiddag har de livespelning i live-rummet.
– Då kan vem som helst uppträda. Musikerna som hyr in sig, ett planerat event eller så är det jag, René och de andra. Uppåt 50 personer får plats på läktarna, och det är en fantastisk akustik. Vi hoppas att det kan bli grej, att grupper eller vänner kommer hit för att umgås och lyssna på live-musik.

Och musiken då? Hur kommer den att låta?
– Det vet vi inte än! Jag vill hitta själen här, en känsla som är rätt. Det är inte Ibizas klubbmusik, eller techno á la Berlin. Och inte sydamerikansk latino. Just nu experimenterar vi väldigt mycket. Alla vi gillar tidigt melodiöst åttiotal med stämsång och westcoast-känsla, men vi vill modernisera det genom låtskrivandet. Mallorca är ju låtskrivarnas ö, här går vi i Chopins fotspår. Men vi är fortfarande i en testfast där vi leker oss fram. Och det gör vi inte bara vid mixerbordet utan när vi får spela ihop, det är därför live-rummet är så viktigt.

Jag frågar hur han tänker sig studion om några år när allt har satt sig, och Fredrik är tydlig med vad han vill åstadkomma.
– Jag vill att Mallorca ska förknippas med musik, med ett eget sound. Turistbussen ska stanna till här och säga att det var här det hände. Jag vill tycka att det är skitkul att vakna varje morgon och veta att idag kommer vi att göra jättebra musik. Jag vill göra skivor, men också föra samman olika slags musiker för det är då det kan hända saker. Och personligen vill jag tillbaka till själva låtskrivandet, det saknade jag enormt under tiden bygget pågick. Jag försöker vika några timmar mitt på dagen varje dag åt att skriva.

Musikbranschen har förändrats sedan Fredrik började för trettio år sedan. Han berättar att han förr kunde ge en cd till en kompis och efter några år kunde en låt dyka upp på en skiva. Idag anlitar skivbolagen tre eller fyra producenter som redan har med sig låtar och sätter sig med en artist en vecka och spelar in. Eller så gör man som Fredrik, samlar musiker till ett låtskrivarcamp. Det gör förstås branschen bortskämd med bra låtar och konkurrensen hård för den som är ny och vill in.

– Vi är redan där nu, och med Klas skivbolag hoppas jag vi kan etablera oss på allvar. I Stockholm vet alla att vi finns, och många artister vill hit. Ön och miljön här lockar lika mycket som själva studion. Men jag vill också ha mina egna artister, jag vill producera deras låtar, få dem att växa. Och när de har varit ute i världen vill jag att de kommer tillbaka, att de ser studion som sin hemmahamn.
Han avslutar:
– Jag är uppvuxen i ett land med musikaliskt självförtroende. I Stockholm har det bubblat i branschen många år. Jag har suttit i studios med Jennifer Lopez, där Max Martin suttit och mycket väl kunnat dyka upp med Pink eller en annan världsartist, och det hade varit helt normalt. När jag började handlade mycket om att verkligen tro på sina låtar, och om man mejlade rätt person i rätt position kunde det gå fort. Det självförtroendet vill jag ta med mig hit, och jag är övertygad om att det kommer gå.