Etiqueta: hälsa

Fem mandlar om dagen på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

Då klarar du hälsan enligt mallorkinsk folkmedicin. Och här på ön där man odlat mandel sedan 1700-talet vet man det mesta om mandels betydelse, inte minst som bokstavligt livsmedel. Fem damer i Artá har förädlat och moderniserat mandeln som kan användas till mycket mer än man tror.

Text:Evelyn Pesikan
Foto: Pär Olsson

Ett flygfoto som tas över de centrala delarna av ön i februari och mars ser helt annorlunda ut än under andra delar av året. Under den tidiga våren vilar ett skirt vitt/ljusrosa täcke över stora områden. Det är de otaliga mandelträden – Prunus amygdalus – som blommar. Det är en svårslagen, magnifik skönhetsupplevelse som lockar många turister ut på landsbygden.

Och det var just på den fattiga landsbygden som mandelodlingar förr i tiden var en av de allra viktigaste basnäringarna.

Mallorca var ingen rik ö förr i tiden, lantbrukarna var fattiga och jorden mager. Att använda mandlar i matlagningen var en utmärkt proteinkälla, en ersättning för kött som det inte fanns gott om. Och för inte så väldigt länge sedan kunde många familjer leva enbart på att odla mandlar och kanske några andra frukter. De blev inte rika men det gick, berättar Barbara Flaquer, en av de fem kvinnorna som driver den vackra butiken och företaget Ametlla+ de Mallorca i Artá.

Ametlla är det mallorkinska namnet på mandel och här kan man köpa det mesta (och lite till) som är relaterat till mandel – mandelmjöl, mandelmjölk, mandelkakor, Turron, kryddblandningar med krossad mandel, rostad, saltad mandel, mandelolja, mandeltvål etc etc.

Allt är mycket ljust, modernt och trendigt och den hembakade mandelkaka vi blir bjudna på smakar gudomligt.

Vi köper in mandlar från olika odlare men 2019 är inget bra år. Det regnade för mycket i september, säger Barbara, som driver företaget med gamla vännen Catalina Cañellas och deras tre svärdöttrar, som alla har andra jobb. Catalina Cañellas (som även äger hotellet Son Gener) och Barbara är pensionärer men har ett passionerat förhållande till mandlar.

Mallorca och Kalifornien är idag världens största producenter av mandlar.

Vi gör knappast några stora vinster på detta men vi älskar verkligen det här jobbet, säger de båda kvinnorna som med hjälp av svärdöttrarna har förenat en gammal lokal tradition med nya trender och tjusig produktdesign. Självklart går alla produkter även att köpa online.

På Ametlla+ håller man också workshops för personer som är intresserade av att lära sig mer om mandlar och vilka rätter de passar till.

Mallorca och Kalifornien är idag världens största producenter av mandlar.

Barbara och Maria berättar att det finns omkring 100 olika sorters mandlar i alla storlekar som blommar vid lite olika tidpunkter och att man förr använde betydligt fler mandlar i matlagningen än idag, även i soppor.

De allra bästa träden, de som ger mandlar med högst kvalitet, är mellan 40 och 50 år gamla.

Att mandel är bra för hälsan råder det inget tvivel om. Den innehåller bland annat järn, magnesium, kalcium, e-vitamin och mycket nyttiga fetter. Minst fem om dagen bör man äta för att bibehålla en god hälsa rekommenderar damerna.

Nyfikna – och okunniga – som vi är frågar vi även om bittermandel.

Det är ett helt annat träd och det pollineras på ett annat sätt. Men ibland tar bina lite fel och då kan det av misstag hamna några bittermandlar på sötmandelträdet, förklarar Catalina Cañellas.
Att det är ett stort misstag att äta bittermandlar förstår vi när vi läser på lite och ser att denna mandelsort innehåller cyanid, blåsyra, och att det inte behövs särskilt stora mängder för att döda en människa. Samma gift finns i aprikos, persiko- och körsbärskärnor. Tur att bittermandel främst används som smaksättare i livsmedelsindustrin och inte som mordverktyg annat än i Agatha Christie-deckare.

Mandelbonden Pep Rotger i Caimari ägnar sig åt att odla och producera mandlar. Han sysslar inte så mycket med för-ädling av produkten, han rostar och saltar mandlarna och säljer dem vidare till olika kooperativ.

Jag har arbetat med annat tidigare, bland annat inom byggbranschen, men sedan 1994 har jag hjälpt pappa med mandelproduktionen, berättar han medan han kör runt oss bland sina många ägor – både oliv- och mandelodlingar.

Några av träden har precis börjat blomma när vi är där, andra inväntar lite mer värme innan knopparna slår ut.

– Mandelträden i mina trakter är skyddade av bergen, de nordliga vindarna kommer inte hit och det är tack och lov ytterst sällan det blir frost. De allra bästa träden, de som ger mandlar med högst kvalitet, är mellan 40 och 50 år gamla. Förr i tiden behövde träden i princip aldrig vattnas, förklarar Pep som verkar behandla sina träd på ett faderligt, beskyddande sätt.

– Man får absolut inte beskära träden på ett aggressivt sätt, då kan det bli sår och infektioner, säger han.

Pep berättar också om det naturliga kretslopp och sam-spel som finns mellan fåren och mandelträden.

– De betande fåren äter upp allt gräs som vi sår under träden och deras gödsel ger sedan all näring som träden behöver.

Under våren är det en lugn period för mandelbönderna. Den viktiga beskärningen är gjord och den intensiva mandelskörden börjar först i september, oktober.

Alltför mycket vattning förstör träden och man bör heller inte överproducera.

Han tycker inte att man ska joxa alltför mycket med mandlar och använda dem på hundra olika sätt.

De är bra som de är, fastslår Pep som är en jordnära och praktisk man. Men de ska ätas rostade, att äta dem med skalen kvar är inte bra för kroppen. Jag rostar mina långsamt i en vedugn.

– Min favoriträtt med mandlar är salsa romesco som passar underbart bra till färsk vårlök.

På en hästrygg längs ett brusande hav på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

Jag erkänner direkt att jag är nybörjare när det kommer till att rida. Kanske var det tjugo år sedan jag satt på en ponnyrygg och skrittade genom Upplands snöiga landskap. Men Lucky har snälla ögon och en stadig bakdel som gungar tryggt under mig. Sadeln av western-modell är vackert arbetad och är större än traditionella sadlar, dessutom har den ett handtag för lassokastare. Mig hjälper det att hålla fast i när Lucky traskar uppåt på en sanddyn eller tar sig upp efter att ha korsat ett vattendrag.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Vi utgår ifrån stranden intill Son Serra de Marina på nordöstra Mallorca, ungefär en timmes bilfärd från Palma. I början sitter jag rak som en käpp i ryggen. Juan ber mig slappna av, och jag tycker nog att jag gör det. Men Lucky traskar på stadigt och tryggt, och jag njuter av ridturen. Den går längs stranden och havet där vågorna brusar just idag. Det är en kall men solig februarieftermiddag och vinden har varit hård de senaste dagarna, men idag har den mojnat. De ännu skummande vita vågorna är dyningar efter stormen, förklarar min fotograf som är van seglare. Solen hänger ännu på den blå, molnfria himlen över de pinjeklädda dynerna och kastar långa skuggor av hästarna över stranden. Vi rider mot Can Picafort, kanske tio kilometer bort, och möter nästan ingen. Blicken letar sig ut över havet och bort mot Viktoriabergen, och från Port d’Alcúdia ser vi färjan mot Menorca stäva ut över vågorna. Marken är flack här men i både norr och söder reser sig de granitgrå bergen höga. Då och då går vi ner i det långgrunda vattnet och Jennie, Juans åttaåriga border collie, får kämpa hårt för att hålla ihop gruppen.

Juan Tous kliver ut ur hästtransporten iklädd blårutig flanellskjorta, cowboyboots och bredbräddad cowboyhatt. Det första han gör är att knäppa på sig ett par blankslitna läderchaps över sina wrangler, vida nog för att rymma hans muskulösa lår som tränats under år av ridning. Sedan öppnar han dörren till släpet. Jag hör det otåliga stampandet därinifrån och genom det lilla fönstret ser jag sammanlagt tre hästhuvuden. Juan leder ut dem en efter en, hingstarna Lucky, Tennesse och hans egen Zippot Mountain. Han betslar och sadlar på, och sedan hjälper han oss upp.

På hästryggen står tiden stilla och först efteråt förstår jag att vi måste ha ridit i över en timme när vi tar paus. Juan rider före upp över dynerna och säger med glimten i ögat att vi ska stanna till vid en bar. Sanden är nedtrampad till en djup stig och vi får ducka under pinjeträden som reser sig högre här en bit från stranden. Så kommer vi till en glänta mellan träden och Juan ber oss att stiga av. Baren visar sig vara kylboxen i hans sadelväska som rymmer två läskburkar. En svettig sommardag hade de varit efterlängtade men en dag som denna njuter jag mer av att kasta pinne med Jennie medan fotografen gör sitt jobb. Det blir ändå en välbehövlig paus för att stretcha lår och rumpa, men inte långt senare är vi åter uppe i sadeln.

Det är på vägen tillbaka som jag hittar rytmen på allvar. Jag sjunker ner och får ett bakåthäng i ryggen medan höfterna gungar i takt med Luckys, rörelsen smälter samman med hans lugna, rytmiska skritt, och när han senare tar språng över stranden hänger jag bara med. Juan tittar roat och ber mig strama åt tyglarna, och visar sedan hur jag kan ta tömmarna i ena handen och sänka den något. Vi rider sida vid sida på stranden. Juan är glad i prata och han berättar med entusiasm om hur han hamnade här.

Uppvuxen på en gård i Pollensa och omgiven av hästar och andra djur var steget att skaffa egna hästar inte långt. Men vägen dit där han befinner sig idag var ännu några resor bort. Den första gick till Tyskland för att jobba då Juan ännu inte var fyllda sexton. Tillbaka på ön var han ”den enda mallorkinen som kunde tyska”, och snart träffade han Heike, en tysk flicka som tagit jobb på ön. Tillsammans reste de så fort de hade pengar, en av de första resorna gick till Afrika. Men fattigdomen de bevittnade tyngde dem, och snart bar det av till USA. De hyrde en bil och korsade de västra delstaterna, och han var fast. Sedan dess har närmare tjugo resor gått till Amerika. Under en av de senaste tog Juan jobb på en ranch i Idaho där han lärde sig kasta lasso och fick praktisera kofösning och engelska.

Det var också i USA han köpte sina första hästar, först Tennesse och sedan Lucky, som anlände en regnig dag med båt till Barcelona. Det var femton år sedan och strax efter det började han erbjuda ridning. Idag har Juan och Heike åtta hästar, varav flera är avlade på gården. Två gånger om dagen har han turer, året om. Heta sommardagar är det tidiga förmiddagar eller sena kvällar som gäller, både för hästarnas och ryttarnas skull, men övriga årstider anpassar han sig efter gästerna. Juan och Heike har mycket arbete med djuren, gården och de två lägenheterna som de hyr ut, och varje år ökar kostnader för foder, försäkringar och reparationer utan att inkomsterna ökar i samma takt. Men att vara hästägare är en livsstil som inte kan värderas i pengar, och ekonomiska bekymmer och annat försöker de lämna bakom sig. Det viktiga enligt Juan är vara öppen för människor man möter och det som kan ske, att sköta sin hälsa, att älska och att fortsätta kunna leva för hästarna.

I det synsättet liknar Juan flera andra mallorkiner jag mött den senaste tiden. Hårt arbetande och med en ständig nyfikenhet på livet och omvärlden. Och samtidigt med en förmåga att släppa det som är besvärligt eller irriterar för att det inte ska tynga ner en i onödan. Juan berättar roat hur olika hans kunder kan vara. Den absoluta majoriteten är kvinnor, det går bara en man på tio kvinnor, och de flesta är tysk- eller engelskspråkiga. Många är återkommande gäster antingen på gården eller på dagsturerna. Men till sin personlighet kan de vara utåtriktade eller slutna, bestämda eller försiktiga, erfarna ryttare eller nybörjare. ”Jag är en passionerad man”, säger Juan, ”men jag anpassar mig efter mina gäster. Vill de inte att jag pratar så är jag tyst”.

Vi närmar oss en arkeologisk lämning på stranden och stannar för att titta. Det är en gravplats från tiden då Mallorca fortfarande var en del av det utbredda romarriket. De stensatta väggarna som omgav kryptorna är fortfarande bevarade. Fotografen rider iväg för att få bilder på avstånd och hans hingst krumbuktar sig, vill hålla sig nära oss andra som det sociala gruppdjur han är. Juan rider ifatt honom och jag hamnar lite på efterkälken. Lucky bekymrar sig inte över det utan skrittar lugnt i den takt som vi hittat tillsammans. Jag lyssnar till hovarnas slag mot rötter och lösa stenar i sanden, till sadelns mjuka läderknakande och vågornas oavbrutna brus. Solen har gått ner över dynerna i väster och skymningen kastar ett rosa skimmer över bergen i öster och den skummande ytan i det allt mörknande havet. Havsluften är kall och frisk mot mitt ansikte och jag möts av små duster av doftande pinje och uppspolade alger. Det är ett meditativt tillstånd där alla mina sinnen är öppna.

Kvällsljusen från Son Serra de Marina tänds upp och kastar ett gult sken över husens kalkstensvita fasader, och den röda lampan på den lilla fyrpinnen intill marinan tänds och släcks med långsam regelbundenhet. Jennie springer glatt före och visar vägen till häst-transporten på den i övrigt tomma parkeringen. Mörkret har nästan lagt sig när vi kommer fram. Fotografen och jag tackar Juan för en god ridtur och jag klappar om Lucky. Jag tittar honom djupt i de snälla ögonen. ”Dig kommer jag rida snart igen”, säger jag till honom och han möter mig med trygg blick. Det kommer inte dröja några tjugo år till jag sitter på hästryggen igen.

Western Horse Trails Mallorca

Matsmarta val på menyn hos Louise i Palma

Posted on by Aina Hernández

En skolpsykolog som startar kreativ matstudio. Det kanske låter som helt skilda världar, men för Louise Sarrión blev det en fullträff. På Grounded Living lagar hon hälsosam och helst veganskt kost till yogaretreats och fester på Mallorca.

Text: Anna Norström
Foto: Pär Olsson

När Louise Sarrións mormor Marianne var ung åkte hon till Mallorca på charterresa. Här blev hon blixtkär i turistguiden. Han fick följa med hem till Småland. Snabbspola fyrtio år. Louise är nu själv boende på ön.

– Det låter kanske som en kliché men nu är cirkeln sluten, säger hon.

Louise Sarrión startade projektet Grounded Living för två år sedan. Efter flera år med sin familj i Madrid hade hon landat på ön och hitta hem till köket. Det blev det en matlagningsverkstad med fokus på det växtbaserade riket. Hon utgår från sin studio på Carrer d’Arnau Rossiñol i Santa Catalina, Palma men arbetar ofta ute på fältet.

– Min idé från början var att göra cateringuppdrag men jag jag får allt fler kunder som antingen har retreats eller familjer som vill att jag kommer hem till dem och lagar mat, berättar Louise.
Många är nyfikna på studion. Under vårt besök sticker en herre in huvudet och undrar om hon serverar lunch.

Hon ger också matlagningskurser. Det finns en stor efterfrågan på Mallorca med just hälsosam och vegansk kost. Men Louise är inte den typen av grön kock som sysslar med några pekpinnar. Jag är inte ”hjärntvättad”, säger hon och skrattar.

– Det här händer ganska ofta att folk knackar på eller kommer in. Från början tänkte jag att jag skulle ha luncher för allmänheten men nu gör jag bara events här för sällskap som bokar in sig.

Hon ger också matlagningskurser. Det finns en stor efterfrågan på Mallorca med just hälsosam och vegansk kost. Men Louise är inte den typen av grön kock som sysslar med några pekpinnar. Jag är inte ”hjärntvättad”, säger hon och skrattar. Själv äter hon kött men inte särskilt ofta, kanske max en gång i månaden. Louise drivs snarare i positiv anda av att få folk att upptäcka nya vägar med grönsaker.

– Och framförallt för mig handlar det om bra råvaror. Det finns det så mycket av här, bara tänk på alla saluhallar!

En av hennes menyer som blivit en storfavorit är hennes veganska tacobuffé. En rätt som därhemma i Sverige är så älskad, speciellt för familjer om fredagarna, där man med enkla medel kan välja bort kött.

Och framförallt för mig handlar det om bra råvaror. Det finns det så mycket av här!

– Även de mest inbitna köttätarna älskar tacobuffén.

Då lagar hon en ”chili sin carne”, alltså utan kött, och serverar med hembakta bröd, salsan pico de gallo och mangosalsa. Den svenska artisten Little Jinder är en gäst som ätit den med förtjusning. På de yoga och hälso-retreats som hon lagar maten åt blir menyn mer hälsoinriktad – med smoothies och grönsaksjuicer som går åt i en försvinnande fart. Deltagarna kan också ta med sig enkla knep hem. Som med hennes gazpacho där hennes knep är att tillsätta något sött.

– Det är mitt hemliga trix! Man kan ha äpple, persika eller nektarin i och då balanseras tomaten med syran. Och så är jag så knasig att jag inte har någon vitlök i, det kan folk tycka är lite konstigt men det behövs faktiskt inte, säger Louise.

Hennes väg till den nya karriären startade för fem år sedan. Efter att ha jobbat som skolpsykolog Madrid ville hon göra något helt annat.

– Jag gjorde det där klassiska och gick olika kurser för att hitta mig själv.

På ett bananskal snöade hon in på raw food och tog en online-utbildning. Just raw food blev hennes biljett in i retreat-världen som växer och blir större för varje år på Mallorca. Och här på ön vill hon bli kvar. Louise och hennes man Fernando har skapat sig ett hem här tillsammans med sina barn Carl, 11, och Linnéa, 12.

– Jag älskar att bo på Mallorca. Barnen kan röra sig helt fritt här.

De tränar triathlon, och har en aktiv livsstil. Hennes man pendlar fortfarande en del för jobb i Madrid men deras bas är på ön. Och lokalen på calle Rossiñol nummer tolv är platsen där Louise får utlopp för sin kreativitet.

– Vi bara sprang på den här lokalen och det kändes så rätt.
För mer info: groundedliving.es

Gro Living

Yoga, mer än bara en träningsform

Posted on by Aina Hernández

Fler och fler människor väljer att sätta även den inre hälsan i fokus, variationen på tillgänglig träning är stor och på gymmen erbjuds såväl zumba och martial arts som barre och yoga. Mallorca har seglat upp som en yogadestination och här hittar du både ett stort urval retreats och mängder med yogastudios. Yoga som en träningsform har förvisso många fördelar, du blir stark och smidig, skaderisken är minimal och i bästa fall får du en stunds verklig avkoppling i slutet. Men yoga är mycket mer än så, för somliga kan yogan ge en ny riktning i livet. Mallorcaliv har träffat två av Mallorcas svenska yogaprofiler.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

– Jag tackar livet för yogan. Utan den, en präst och kärleken hade jag inte haft ett liv nu, säger Malin Sävstam när vi ses strax före lunch på Camillas Bodega i en prunkande trädgård i Genova. Malin förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamin i Thailand år 2004. Dessutom sin allra bästa vän och ett av hennes tre barn. Då hade Malin just fyllt 44 år och levde sitt liv med intryckt autopilotknapp i en hastighet på 390 km/h.

– Jag är övertygad om att vi människor klarar att överleva det allra, allra värsta. Människan har en enorm inbyggd kraft och vi är rustade för att behålla livet. Det är att gå från att ha överlevt till att leva på riktigt som är det svåra, fortsätter hon.

Ett halvår efter tsunamikatastrofen var Malin fullproppad med antidepressiv medicin, drack för mycket alkohol, knaprade lugnande, och levde i ett töcken när en väninna föreslog yoga. Malin hade alltid tränat och ätit hälsosamt, men yoga, det var för ”kruskaklituggande flummare”, inte för henne. Men väninnan bokade ett möte med psykiatern Eva Henje Blom som hade öppnat studion Yogayama i Stockholm. Eva hade tröttnat på motståndet inom psykiatrin att använda och utvärdera mindfulness som ett alternativ eller tillägg till psykofarmaka, trots att bevis på dess effekt hade börjat komma.

– Eva frågade vad jag hade att förlora så jag anmälde mig till en nybörjarkurs i Ashtanga Vinyasa Yoga och en mindfulnesskurs med henne. Och jag förstod absolut ingenting. Men jag gör det folk säger åt mig, så även om jag inte alls fattade varför jag skulle ligga i sängen och identifiera mellanrummet mellan tårna så gjorde jag det. Och jag mådde bättre av det. Jag fick vila från smärtan. Den fysiska yogan gav samma effekt.

Malins stålullskänsla på insidan mjuknade lite efter varje pass. Annars kände hon sig som en igelkott som ville klippa till allt och alla och njöt av att bli arg, något som är omöjligt att förstå när man träffar henne nu.

– När jag började yoga två gånger i veckan blev jag varse att lärare kan vara väldigt olika. Dessutom kände jag att det var svårt att kombinera en halv flaska whisky med dynamisk yoga, och resan in i yogaknarket började istället, skrattar Malin, som nu är både yogalärare och mindfulnessinstruktör.

Det tog inte många yogaklasser för att komma till insikten att yoga inte bara är fysisk träning utan faktiskt är ett tillstånd, att minst lika mycket händer på insidan. För fem år sedan började hon utbilda sig och ville börja förstå mer av mål och syfte med yoga som filosofi. Sedan 2013 har hon levt på yogan, som instruktör och som föreläsare. Hon håller också återkommande retreats på Cal Reiet i Santanyi (se faktaruta).

– Det var under utbildningen som jag fick jag svar på många av mina existentiella frågor. Det var tidigare så stort att det var ogreppbart men nu kan jag omfamna mer än bara yogans fysiska rörelser. This is a lifetime project.

Malin delar sin tid mellan Stockholm och Palma, och när hon är här går hon alltid till yogastudion Earth Yoga i Santa Catalina. På Earth Yoga finns alla typer av yogaklasser, antingen droppar du förbi och deltar i en klass eller så bokar du en privat träning. Den drivs av svenska Sandra Wijkman Donovan, bosatt på Mallorca sedan 2004, och med en nära relation till ön sedan 70-talet.

– När jag kom till Mallorca fanns det ingen yoga alls här. Jag ringde runt till gym och frågade om jag fick komma och presentera mig. Det var tufft i början och vi var ganska naiva, men jag tvekade aldrig på att vi hade fattat rätt beslut, berättar Sandra när vi ses i en av yogasalarna efter ett svettigt vinyasapass.

Sandra, hennes amerikanske man och två barn flyttade från New York där Sandra hade varit bosatt i tio år. Hon kom i kontakt med yogan under en teaterutbildning när läraren tyckte att eleverna hade dålig kroppskontroll. I mitten av 90-talet var yoga något som mest spirituella människor ägnade sig åt i New York, och för Sandra blev det snabbt en aha-upplevelse.

– Det var som att alla mina sinnen väcktes upp, även om jag inte älskade det från början. Efter teaterskolan fortsatte jag att yoga på andra studios i New York, men det dröjde till efter jag hade fått barn som jag gick min första utbildning. Under tiden hade jag umgåtts med andliga människor, vi gick på Deepak Chopraföredrag och kurser i mirakel, jag var rätt sökande då, ler hon.

I en grupp nyblivna mammor som yogade tillsammans blev Sandra inspirerad att omskola sig till lärare, något hon inte hade tänkt på innan. Väl på Mallorca nappade till slut Bodhana, ett holistiskt wellness-center, och Sandra började undervisa en liten grupp i en liten lokal på stranden i Illetas. Under tiden växte yogan på Mallorca och två tyska kvinnor med stort nätverk öppnade en stor studio på en bakgata vid Born där Sandra började undervisa.

– När de stängde för åtta år sedan öppnade jag Earth tillsammans med en annan lärare. Jag hade drömt om liten lokal här i Santa Catalina som en väninna till min mamma hade, och lokalen blev (som av ett under) ledig, och jag flyttade in. Den var pytteliten, men vi var där i fem år och både vi och yogan på Mallorca växte snabbt under den tiden. En dag sprang en av mina lärare på den här lokalen som tidigare hade varit en snickeriverkstad.

Hur ser framtiden ut, har du några visioner?

– En dröm är att skaffa en till lokal för utbildningar och workshops. Jag vill också fortsätta att inspirera och göra ännu mer för samhället. Många som flyttar hit kan vara ensamma, vi kan ge dem ett sammanhang.

Yogan gör tre saker. Det absorberar det som jag har varit med om och gör att jag kan leva med det. Sedan lär det mig att vara mer närvarande i nuet. Slutligen förbereder yogan mig för det som komma skall. När du utsätts för trauma har du två alternativ. Antingen tar du livet av dig, eller så lever du livet utifrån dina nya förutsättningar. Ett annat alternativ är såklart att sätta sig ner och vara pissesur och förpesta tillvaron för sig själv och för sin omgivning.


– Yoga gör inte livet lättare, men den har lärt mig att acceptera förändring. Jag krockade med bilen igår och försäkringsbolaget bråkar, men tack vare min verktygslåda som jag har från yogan kan jag acceptera och hantera det. Jag tänker på vad som är viktigt och inte. Det handlar inte om att ge upp, men att acceptera.

Yoga enligt Malins indiska lärare:

Proper exercise = arbetet på mattan.
Proper breathing = djupt och lugnt för att få fart på din prana, din livskraft
Proper relaxation = att få nerverna att slappna av djupt ner i kroppen under dagen och sova väl om natten.
Proper eating = för att skalet ska funka så bra som möjligt.
Proper actions and reactions in my mind = att njuta av livet här och nu.

En dag med Karin och hennes svenska patienter

Posted on by Aina Hernández

Jag sitter på akuten på Clinica Juaneda i Palma. Det är tidig morgon och få patienter i väntrummet. En ambulans står parkerat utanför. Personalen i receptionen sitter lugnt och jobbar.
Plötsligt rusar två läkare förbi med en sjukhussäng. Mannens åldrande kropp är slarvigt täckt av en sjukhusskjorta. De är på väg mot intensiven. Bakom ser jag Karin Erlandsson i vita sjukhuskläder lugnt gående med en äldre kvinna som jag förstår är mannens hustru. Jag hör dem prata på svenska om försäkringsdokumenten som tydligen glömdes på hotellet i all hast. De går ut till ambulansen som hämtade upp maken, och fram till receptionen där Karin förklarar situationen på flytande spanska. 

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Karin Erlandsson jobbar med patientservice åt Clinica Juanedas skandinaviska patienter.
Kontoret delar hon med tre kollegor som tolkar på ryska, polska, tjeckiska, holländska, franska och engelska. Hennes tyska kollegor har ett eget kontor. Här finns också svenska Jessica, som Karin går i skift med.
Efter engelsmännen och tyskarna har skandinaverna vuxit till en av sjukhusets största utländska grupper, och av dem är svenskarna i majoritet. På sex år har antalet besök från svenska patienter ökat med nära det tredubbla, och det gäller såväl bokade som akuta.

Ändå är stämningen lugn på det lilla kontoret, och vi får tid att prata. Karin berättar att hon ägnar morgnarna åt att se över dagens besök och hjälpa patienter med tidsbokning. Klockan nio följer hon med läkarna på rond, just idag är sex svenskar inlagda på sjukhuset.
En av dem är Otto, en äldre man med en märklig stålställning runt huvudet monterad på en väst, som tittar in flera gånger under mitt besök. Det visar sig vara en haloväst som håller fyra skruvar i skallbenet på plats. Karin berättar att Otto råkat ut för en cykelolycka, och att hjälmen blev demolerad. Han har snart varit inlagd en vecka och Karin organiserar just nu hans flyg hem till Stockholm.

Framåt dagen blir stämningen allt intensivare. Klockan tre ringer telefonerna konstant samtidigt som patienter tittar in med frågor. Men Karin intygar att det är just det här hon gillar, att kombinera administration med att träffa människor, ständigt vara på gång och gärna bli avbruten av patienter och personal. Och jag förstår att hon menar det. Karin avslutar varje mening med ett leende, och på ett märkligt sätt lyckas hon trots den hektiska miljön behålla sitt lugn.
Kanske beror det på att hon tidigare arbetade som reseledare? Det var så Karin hamnade på Mallorca, för snart fjorton år sedan. Snart blev hon erbjuden jobbet som tolk, trots att hon aldrig hade jobbat inom vården. Med åren har rollen utvecklats till den omfattande kontakt som Karin och Jessica har idag mellan patient, läkare, försäkringsbolag och larmcentral.

Det speciella med vården är att man möter patienter i livets alla skeden. Många möten är smärtsamma, men då finns Karin och Jessica där för att bistå och underlätta. Både patienter och anhöriga brukar vara lättade över att kunna uttrycka sig på svenska i en svår situation. Varje vecka kommer även prästerna från svenska kyrkan och norska sjömanskyrkan på besök.
”Det är kontakten med människorna som jag uppskattar mest”, säger Karin och tillägger att hon nästan alltid möts av leenden och tacksamhet. Som hos Otto, som återigen tittar in på kontoret med ett snett leende bakom sin stålställning.
Karin menar att svenskar söker för samma åkommor som hemma. Eller som hon uttrycker det:
”Likaväl som man kan drabbas av en stroke i Sverige kan man drabbas av det här, på semestern.”

Ändå upplever Karin att turister i högre grad än andra drabbas av olyckor. Hon gissar att det beror på att många Mallorcaresenärer har en aktiv semester, men också att man tenderar ta större risker utomlands.
När jag ber om tips säger hon att hon skulle önska att vissa turister kunde tänka lite mer smart – skydda sig från solen, dricka vatten regelbundet, och inte förtära så mycket alkohol att man tar fel väg hem från krogen, sätter sig på en vespa eller hamnar i slagsmål i Magaluf.
”Ett slagsmål eller en olycka drabbar inte bara hälsan utan även semesterplanerna – en svår fraktur leder till operation, sjukhusvistelse, hemtransport och flera månaders eftervård.”
Hon tipsar också om att hålla koll på sin försäkring, och köpa till reseförsäkring om man stannar längre än 45 dagar. EU-kortet täcker mycket av vården om man vänder sig till ett statligt sjukhus, men inte hemtransport. Det gäller också att följa försäkringsbolagets rekommendationer vid skada. Skulle man exempelvis tacka nej till hemtransport och läget senare försämras, tvingas man betala resan själv.

De förhandsbokade besöken är vanligare inom spansk sjukvård, som fungerar mer preventivt än den svenska – här ingår årliga hälsokontroller och hittas något följs det upp. Men det händer även att man upptäcker åkommor som svenska vården missat.
Karin berättar om en svensk kvinna som ville få huvudvärkstabletter utskrivna. Eftersom värken pågått länge gjorde Juanedas neurolog en magnetröntgen, och upptäckte en stor tumör. Hon blev kvar på sjukhuset och Karin kom nära familjen som flugit hit. Så småningom kunde kvinnan transporteras hem, men några månader senare fick Karin beskedet att tumören tagit hennes liv.
”Det var en väldigt speciell familj som jag kommer att minnas länge”, säger Karin med värme i rösten.

Så här långt i intervjun föreslår Karin att jag tar ett besök hos Otto, och hon visar mig upp till den första av Juanedas tre våningsplan med patientrum. Vi blir genast avbrutna av personal – först av de som tvättar honom under den fårskinnsklädda halovästen, sedan av sköterskorna som lägger om skrapsåren och virar rena lindor indränkta i jod runt skruvarna i huvudet.
Otto ler och jag tror först att det ser värre ut än vad det är ställt. Men jag har fel. Hjälmen stod emot hjärnskakningen, men den skyddade inte mot brottet på översta halskotan.
”Det är samma skador som om man hängt sig”, säger han och berättar att neurologen flera gånger sagt att han hade tur som överlevde. Otto klarade sig otroligt nog även från förlamning, men en lång period av eftervård och rehabilitering väntar.

Otto förklarar att han är 72 år och har cyklat i 12 år. Det är elfte året han cyklar på Mallorca. De var en liten grupp, inte fler än fem där han var äldst, och låg omlott som man bör. Strax innan backen ner mot Selva hände det. Helt omotiverat ställde sig gubben snett framför honom upp vilket fick cykeln att sakta in. Den vinglade till, in i Ottos. Han klarade första vinglingen men inte den andra.
Otto var medveten hela tiden när han föll. Själv tyckte han inte det var så illa. De ringde en taxi och han gick med cykeln till närmaste korsning där taxin kunde hämta upp. Sedan duschade han innan han tog sig till Hospital Muro. Sjukhuset är en del av Juaneda-koncernen och han fick åka ambulans till Clinica Juaneda.
”Inte ett helt ovanligt scenario”, kommenterade Karin det efteråt för mig och menar på svenskarnas inställning att det mesta går över med tiden. Sedan berättar hon att under cykelsäsongen kommer det in svenskar nästan varje dag som drabbats av cykelolyckor. Bara dagen innan kom en svensk cyklist in med brutet höftben.

Efter samtalet med Otto går jag ner till Karin igen. Hon har det lugnare nu och vi hinner komma in på privata samtalsämnen. Karin berättar att hon träffade sin mallorkinska man året innan hon fick jobbet på Juaneda, och nu har de tre barn tillsammans som går i mallorkinsk skola.
Jag undrar om hon tycker att hon lever ett mestadels svenskt eller mallorkinskt liv, och hon svarar:
”Jag är nog väldigt svensk i hur jag tänker och ser på saker. Samtidigt har jag märkt att det spanska spåret att ’keep it simple’ passar mig mer. Jag tycker det är smart att vara praktisk och hålla det mesta enkelt, så att jag hinner mer av det jag gillar tillsammans med familj och vänner.”

Innan vi avslutar frågar jag Karin vad hon tycker att hon har lärt sig av att jobba med människor i utsatta situationer. Karin, som tycks vara lika snabb i tanken som i handlingen, blir för första gången under intervjun eftertänksam. Men så svarar hon med ett leende:
“Det jag framför allt lärt mig är att ta vara på dagarna, särskilt tiden med mina barn. Jag försöker att inte stressa över ett ostädat hem. Istället tar jag hellre barnen med mig ut på vandring, eller låter dem fiska – även om det är en vanlig tisdag efter skolan.”

Text: Karolina Kallentoft

Henning Bensland öppnade hälsoretreat på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

Henning Bensland följer sanningens flod och känner sig starkare än någonsin. Han pendlar mellan sitt hem i Schweiz och hans ögonsten på Mallorca. Det krävdes en livshotande sjukdom för att få honom att värdesätta livet. Nu vill han inspirera andra till att hitta sitt sanna jag.

Text och foto: Pär Olsson

Jag svänger in på den lilla grusvägen och ackompanjeras av kyrkans klockspel i Santanyí. Gruset knastrar under bilen när jag passerar den stora järngrinden. Det imponerande huset tonar upp sig majestätiskt vid slutet av infarten. Gården har fått namnet Cal Reiet som betyder den lilla kungens hus på mallorkinska. Namnet på gården klär Henning Bensland som har bjudit in till fest denna dag för att fira jubileet för öppnandet av hans holistic retreat.

Det är ett år sedan Cal Reiet stod klart för att ta emot gäster och Henning har gjort en spännande resa för att hitta till sitt lilla kungarike på södra Mallorca. Allt startade en aning tragiskt tio år tidigare. Det var en ruggig dag i januari när Henning gick till sin läkare för att ta emot provsvaren som han hade gjort efter att ha känt sig dålig en tid. Och det var inget positivt besked han skulle möta.

bensland-1-min– Jag såg det själv på röntgenplåtarna som hängde framför mig. Det var som att mitt skelett buktade inåt, berättar Henning Bensland.

Han var 44 år gammal och befann sig mitt i karriären. Han tyckte att han hade en bra liv och bodde i Zurich med sin fru Petra och deras tre barn.

– Allt rasade samman och jag tänkte att nu är det kört. Inom ett år kommer jag att vara total förlamad, berättar Henning att han hade tänkt.
Läkaren gav honom diagnosen MS. Det blev en tuff tid för Henning som inte visste vad han skulle göra av det hårda beskedet. Han är en stark och beslutsam karriärist med sina rötter från Saltsjöbaden utanför Stockholm. Efter sin examen på Stockholms universitet flyttade han utomlands för att börja sin bana inom finansbranschen. Hans målmedvetenhet fanns redan i unga år och den drivkraften har aldrig svikit honom. Beskedet utmanade honom till att hitta nya vägar.

– Jag var van att ta på mig löparskorna och sticka ut och fysiskt springa ifrån mina problem. Det gick inte längre jag blev tvungen att konfrontera min sjukdom, förklarar han.

Han kom fram till att bästa sättet var att bli sann mot sig själv och han ville leva utan den oäkta prestige som han har fått erfara, speciellt mellan män som har höga positioner inom sitt arbete. För att nå dit behövde han guidning och hittade kursen,Träning för livet, som fanns på en kursgård utanför Rättvik. Det innebar att han var tvungen att pendla mellan Zurich och retreatet i Dalarna under ett och ett halvt år.

– Det handlade om personlig utveckling och efter ett tag var det något som hände. Jag kände mig genuint lycklig och behövde inte kompensera med att t.ex. prestera mera på jobbet eller privat, berättar Henning.
Bubblan hade spruckit för Henning och han fick möta helvetet innan han fick till vändningen i livet.

– Jag fick tillbaka friheten. Det är sant att man kan hela sin kropp genom att ta bort de psykologiska blockeringarna. Jag märkte att min sjukdom stannade upp, berättar han och ler.

Tio år har gått sedan det fruktansvärda beskedet. Men Henning tycks vara friskare och starkare än någonsin. Han utstrålar glädje och är avslappnat klädd i linnekläder som är bländande vita likt hans hår. Hans ögon är pigga och lekfulla. Han fortsätter att berätta hur fascinerande det var att få kontakt med sig själv för första gången.

– Det här är min nya värld. Jag kände att jag ville ge något tillbaka men visste inte först vad en affärsman som jag skulle kunna göra för att dela med mig till andra, berättar han.

bensland-3-min

Undertiden som han höll på med sin personliga utveckling drabbades Europa av den ekonomiska krisen. Han hade det förspänt ekonomiskt men kände att han ville investera sina pengar i något annat än i värdepapper. Han var därför på väg till Ibiza tillsammans med sin kollega för att köpa huset det hade bestämt sig för. På vägen dit mellanlandade de i Palma. Under stoppet på Mallorca föreslog deras mäklare att det skulle åka och titta på ett intressant objekt.

– Jag tänkte varför inte, vi hade inget bättre för oss. Jag föll genast för huset och vi åkte aldrig vidare till Ibiza, berättar han.
Det blev ett impulsköp utan grundplan, men investeringen var gjord i form av ett sommarhus i Spanien. Vilket var Cal Reiet på Mallorca.

Huset var i renoveringsbehov och även om Henning älskade stället med den stora trädgården och den vackra mallorkinska fastigheten kändes det inte rätt. Sommarstugan, som han ironiskt kallade huset, var alldeles för stor för honom och hans familj. De skulle bara vistas där några veckor om året.

– Det kändes konstigt när jag satt i det enorma huset. Jag hade lärt mig att man ska dela med sig och där satt jag i ett hus större än vad jag behövde. Det var då det gick upp för mig vad det skulle bli av Cal Reiet, säger Henning.

Hans fru Petra Bensland har funnits vid hans sida hela tiden och var inte sen med att stötta hans planer.
Paret har gemensamt jobbat hårt för att ro iland projektet som har uppstått genom flera tillfälligheter och sammanträffanden utefter vägen. Vilka de har uppmärksammat och fångat upp med öppna sinnen.

Detta är bakgrunden till Henning och Petra Benslands holistiska satsning. Deras största önskan är att en vistels på deras retreat ska hjälpa människor att låsa upp sina hjärtan och komma ut som en bättre person. Så som de själva har gjort.

– Jag skulle inte vara här i min gamla version av Henning, avslutar han med ett stort leende på läpparna och går iväg hand i hand med sin fru för att byta om inför kvällens festligheter.

Text och foto: Pär Olsson

bensland-2-min

Kerstin Salén, hälsodrottningen på Cas Bernats

Posted on by Aina Hernández

Många är vi svenskar som på senare år har vallfärdat till denna fantastiska ö där det inte bara är varmt och soligt, utan förvånansvärt lätt att flytta in och etablera sig på. En av pionjärerna, som flyttade till Mallorca redan för 30 år sedan, är en vacker dam med ett spännande förflutet. Kerstin Salén berättar att hennes dröm uppfylldes när hon flyttade till sin gård vid Medelhavet, omgiven av underskön natur med hav och berg så långt ögat kan nå.

salen-2-min

Text: Eva Juhlin-Dannfeldt

QUEEN BEE
Vi träffas på Bar Bosch som är Palmas allra äldsta café. Det är en aning stökigare och mer högljutt än det var i begynnelsen, men med den tillströmning av utländska besökare kan nog restaurangen räkna med ännu fler gäster i framtiden. Kerstin är lika snygg och välklädd som vanligt. Hon glider lugnt fram genom hoparna av turister och låter sig knappast stressas. Tydligen blir man sådär cool av avspänd när man har bott här i ett antal år.
– Jag har alltid haft en stor kärlek till Spanien, berättar hon, kanske beror det på att min första kärlek kom från Alicante. Hjärtat klappar varmt för landet och dess kultur sedan lång tid tillbaka.

Som det diplomatbarn hon en gång var hade hon bosatt sig i England med sin förra man, men innan dess hade de lyckats införskaffa en vacker gård högt uppe på en klippa ovanför Port Soller.
– Vi skilde oss när jag var i 40-årsåldern, och vid bodelningen tog han huset i England och jag fick Cas Bernats, säger Kerstin och får en alldeles speciell lyster i ögonen. Jag hade en väldig längtan och var otroligt euforisk när jag äntligen fick komma hit.

För hon älskar sitt hem, sitt liv och – naturligtvis – sina tre barn, varav två av dem med fyra barnbarn bor på Mallorca.
– Ganska snart efter att jag hade flyttat hit 1987, blev jag kär i en engelsk konstnär som bodde i Deia. Vi bodde tillsammans och tillhörde ett konstnärskollektiv som ställde ut på Mallorca. Det var full fart där på den tiden kan jag lova. Vi levde ett spännande konstnärsliv med mycket musik, teater och andra föreställningar. Livet tedde sig bekymmerslöst, det fanns ingen tidspress och många roliga fester blev det!

Expojkvännen heter David Templeton och bor i Deia än idag. Han var en av killarna som startade det kända Mallorcabandet Pa amb oli Band.
– De spelar på fortfarande, tillägger hon, och idag är de flesta av dem i 70-årsåldern.

I ungdomen utbildade sig Kerstin till socialantropolog på Stockholms universitet och var då väldigt aktiv i studentpolitiken. Därefter blev hon invald som fullmäktigeledamot i Stockholms kommunfullmäktige där hon arbetade i många år.
– Innan jag flyttade till Mallorca hade jag börjat skulptera och måla, vid sidan om alla mina andra intressen.

Kerstin fyrar av ett bländande leende.

Mallorcas natur med de mäktiga Tramuntanabergen i norr har en väldig kraft

HÄLSA OCH VÄLMÅENDE
Något Kerstin brinner mycket för är miljö- och hälsofrågor. I och med att hon drabbades av livmodercancer för 16 år sedan, vet hon det mesta om matens inverkan på kroppen. Därför driver hon också sina ekologiska odlingar samt fårskötsel och produktion av egen olivolja.
– Jag har lärt mig oerhört mycket av mitt lilla jordbruk och vet numera hur man lyckas odla ekologiskt. Det är faktiskt inte så svårt som man kan tro, säger hon. För att få licens för sälja ekologiska matvaror måste jorden ha varit ren i fem år.

Hon gick så långt att hon tillsammans med en amerikansk väninna startade en miljörörelse – Mallorca Goes Green, eller Mallorca Illa Verde på mallorkinska.
– Vi satsade mycket på att stödja bönderna här på ön. De är de som tar hand om jorden. Hälsan börjar i hur tarmarna och deras välstånd beror faktiskt på hur bönderna och hur jorden mår.

salen-4-min

KLOKA ORD FRÅN EN KLOK KVINNA
Roten till det onda som direkt motverkar ett hälsosamt jordbruk idag är GMO-odlingar som alltid kräver monokultivering och att man använder oändligt mycket mer pesticider och herbicider med kemikalier och gifter anser hon.
– I monokultivering av exempelvis majs och soja, förändras hela situationen eftersom naturens egna renhållningsarbetare – maskar, larver och andra insekter – försvinner..

Däremot, i ett småskaligt jordbruk med inslag av permakultur integrerar man alla möjliga grödor på samma område vilket utvecklar en mikromiljö som gör att allting börjar fungera som det ska.
– Jag har ingenting som besvärar mina odlingar, inte ens sniglar!

Kerstin avstår helst från produkter från USA eftersom mångt och mycket är GMO-odlat vilket innebär att de är hårt besprutade, odlade med glyfosater som WHO klassificerat som «möjligen cancerframkallande».

Om EU skriver på det aktuella handelsavtalet sitter vi verkligen på pottan och i EU-länder tappar man friheten att bestämma vilka främmande ämnen som får finnas i maten.

UPPVAKNANDE
När cancern slog till var hon så modig att hon bestämde sig för att försöka bota sig själv.
– Ja, jag fick en ingivelse när jag gick på kontroll för att hitta en spiral som ”försvunnit”. Bad läkaren ta en biopsi och mycket riktigt, där fanns cancern. Det var ett uppvaknande, både min far och min bror dog i cancer trots medicinska behandlingar. Av den anledningen ville jag först pröva andra metoder än operation, cellgifter och strålning, berättar Kerstin.

Detta ledde till att läkaren vände henne ryggen, något de inte får göra idag. Istället kontaktade hon ett ultramodernt cancersjukhus i Barcelona där hon lät göra uppföljande undersökningar. Under tiden hade hon påbörjat en strikt diet med mycket raw food och hemgjorda juicer. En väninna som blev dödsdömd av sin cancer vid 28 års ålder, botades av en speciell anti-cancer diet som hon blev rekommenderad av en läkare som också visste en hel del om onkologisk näringslära. Det var hon som berättade för Kerstin hur hon skulle bära sig åt.
– Jag slog på alla bromsarna! Ändrade min livsstil på stört, slutade röka, dricka alkohol samt att äta kött och gjorde dessutom en kelenering (utrensning av tungmetaller) hos en före detta onkolog i Göteborg.

Det visade sig vara ett lyckat drag. Pet-scan, kamera i livmodern och ultraljud visade att tumören hade krympt och påföljande biopsi visade att den blivit godartad. Inom tre månader hade den försvunnit helt.
– Självklart är varje cancerpatient unik, och hur man lyckas beror också på hur långt cancern utvecklats eller spritt sig. Jag var otroligt nitisk och döm om min lycka när cancern försvann! Läkarna visade föga intresse för vad jag gjort.

De senaste sex åren har Kerstin velat sätta sig in i vad som framkallar en cancer och skriver just nu en bok om detta. Det saknas förebyggande och eftervård av cancer och hon menar att skolmedicinen skulle ha glädje av att lära sig hur komplementär medicinsk och alternativ behandling kan lyckas bota cancer som de traditionella behandlingarna har gett upp på.

TILLBAKA TILL LIVET
Det är spännande att leva och bo på Mallorca på många sätt tycker Kerstin. Man lär sig mycket av hur de lokala öborna lever sitt medelhavsliv.
– Allt är självklart inte alltid en dans på rosor men jag har lärt mig av dem att inte stressa så, att slappna av och inte känna att jag måste hålla fasaden, menar hon. Man måste inte alltid vara perfekt, utan ta livet mera med en klackspark och en smula humor. Här är det viktigaste hur familjen mår, vilket i högsta grad inkluderar far- och morföräldrar, att umgås och äta god mat som man lagar tillsammans, gärna på sin olivar. Man nöjer sig med enkla glädjeämnen, tar hand om sin jord, går långa promenader och åker till stranden. De flesta är så stolta över Mallorca och tycker deras egen by är det bästa som finns. De vill helst inte bo någon annanstans och jag förstår dem för det vill inte jag heller. Sedan är det sant att mallorkinen är ett släkte för sig.

Till skillnad från Sverige är dåligt samvete och jantelagen inte det som styr människornas beteende, snarare spontanitet och transparens. Värderingar nära hjärtat är viktigt, saker och ting måste inte vara så himla rationella hela tiden. Tolerans för individualitet är stor och man får säga vad man tycker bara man håller sig till vissa spelregler som att hälsa på gatan och inte tala om jobbet före man frågat hur familjen mår.
– Ingen hänger upp sig om man kommer lite försent, snarare hör det till god ton i umgängeslivet., men man ska veta att öborna jobbar hårt och har i regel dåliga löner i förhållande till sina levnadskostnader.

Även kulturen är spännande. Morerna bodde här under närmare 800 år och förde med sig arkitektur, irrigering och omhändertagande av regn- och källvatten. De planterade citrus- och olivträd som har satt sin prägel på naturlandskapet.

Kerstin tycker samtidigt att vi har mycket som är bra i Sverige, där har man kommit längre i miljötänk och även gällande demokrati och transparens på arbetsplatsen.

FRAMTIDEN
–De flesta i min ålder börjar fundera på att vända hem för att vara nära sina barn och barnbarn, men jag är lyckligt lottad som har två av tre barn och fyra barnbarn som bor här. Min älskade gård Cas Bernats är min plats på jorden. Den har betytt så otroligt mycket för vår familj och våra vänner och är en lisa för själen. Bortsett från jordbruket hyr vi ibland ut huset till yoga- och hälsogrupper som vandrar i bergen, vaknar med tuppen och äter nyttigt.

salen-album-2-min

Malin Berghagens hjärta är fullt av Mallorca

Posted on by Aina Hernández

Malin Berghagens förälskelse till Mallorca grodde långsamt. Med yogans hjälp började hon lyssna till sin längtan, men det var dottern som fick henne att ta steget. ”Nu räcker det, antingen flyttar du eller så är du tyst”, berättar Malin att hon sa. Det var lite mer än tre år sedan. Idag står Malins Mallorcaförälskelse i full blom.

Text: Karolina Kallentoft

Framför allt lockade värmen och ljuset, men yogan var inblandad på fler sätt. På Mallorca kunde Malin etablera sig som yogainstruktör och hälsoinspiratör. Med hemmet i Palma som bas håller hon sina kurser, både på ön och andra platser på jorden. Och här skriver hon sina böcker. Sin första yogabok skrev hon något år innan flytten. Uppföljaren blev till redan under hennes första år på Mallorca. Nu har hon just blivit klar med sin Mallorcabok – Mallorca i mitt hjärta.

interview-book-min

Mallorca är hälsa och välmående och härliga äventyr

I inledningen presenterar Malin sina tankar bakom: ”I den här boken ska du få möta det Mallorca som jag har lärt känna. Mallorca är hälsa och välmående och härliga äventyr. Mallorca är den plats där jag bor och arbetar. Här har jag möjlighet att äta god mat med färska grönsaker och frukter en stor del av året. Jag vill väcka din lust att lära känna Mallorca från ett annat håll än solstolarnas. Du ska få möta de platser jag besökt och de människor jag har lärt känna.”

Känslan förstärks av hennes sinnliga språk

interview-2-minSom dotter till Lill-Babs och Lasse Berghagen föddes Malin in i en familj med artister, och hon, den blyga men under ytan busiga och kreativa flickan, var känd redan när hon föddes. Med allas ögon på sig hade hon svårt att leva ut, och Malin berättar att hon växte upp med en känsla av att vilja vara perfekt. Att hon som vuxen tog med sig detta i relationen till sina män, och att det var där någonstans hon tappade bort sig själv. Men yogan hjälpte henne att se mönstret och fick henne att tycka om sig själv. Även Mallorca har en roll i denna befrielse. Hon förklarar: ”Det som är härligt med att bo på Mallorca är att där vet inte så många vem jag är. Så om någon på Mallorca vänder sig om efter mig så vet jag att det något som är bra.”

När Malin beslutade sig för att leva på Mallorca var hon ännu nyseparerad och led tidvis av bulimi. Mallorca skulle därför också bli platsen där hon jobbade med sig själv. Hon har tidigare berättat hur hon saknade passion och något att brinna för i sitt liv. Nu ville hon plocka fram sin passion igen. Och hon avslöjar att Mallorca inte låter någon komma undan: ”Mallorcas natur med de mäktiga Tramuntanabergen i norr har en väldig kraft. Man brukar skoja om att när man flyttar till Mallorca kommer allt upp till ytan. Antingen skiljer man sig eller träffar en ny.”

Efter 2,5 år på ön märks det att Malin hittat sin passion. I Santa Catalina där hon bor i hjärtat av Palma kan hon leva ut, och här ser man henne inte sällan sväva förbi i blommig fotsida klänning. Det är i Santa Catalina Malin bor och arbetar. På caféerna och restaurangerna skriver hon på sin blogg, och på sin bok. Ett av de första kapitlen handlar om hur hon och sonen Isak landade just här och gjorde stadsdelen till sin. ”Mitt hörn av Palma”, som hon kallar det. Här suger hon åt sig av den latinska kulturen. Med värme beskriver hon vännerna i kvarteret som hon lärt känna, vad hon lärt sig av dem och hur de hjälper henne i vardagen. Bland annat hennes vän Ronan som driver en restaurang dit hon ofta går. Om honom skriver hon bland annat: ”Han har även gett mig förmågan att säga tack när jag får en komplimang. Att våga vara lite mer stolt över att vara kvinna, som latinskorna är, och inte så skygg som vi nordbor brukar vara. Vi svenskar behöver träna på att ge och ta emot uppskattning. Det betyder så mycket.”

Men Mallorca är så mycket mer för Malin. I boken ges även plats för bergen, byarna, fruktträden och havet. Med målande språk beskriver hon sina känslor för ön. De soldränkta fotona fångar landskapet, stämningen och ljuset. Bland alla de vänner som nämns får även fotograferna Lina och Fish ett eget uppslag. Andra vänner som porträtteras har verksamhet inriktad på träning, som har en given plats i boken. Framför allt yoga där Malin bjuder på en snabbgenomgång av dess fördelar, men även cykling, vandring, klättring, surfing, segling och golf. Här finns också uppslag där några av hennes svenska vänner delar med sig av hur livet på Mallorca kan levas i olika åldrar.

Mallorca har fångat mitt hjärta

Mallorca i mitt hjärta är en varm och personlig bok, där vi får ta del av Malins Mallorca och de vänner hon lärt känna på ön, de som gett kärlek, trygghet och magi under de år hon etablerat sig här. Känslan förstärks av hennes sinnliga språk och inbjudande personliga tilltal. Som hon själv uttrycker det i boken:
”Jag vill berätta om allt du kan få uppleva här: dofter och smaker, intryck och omfamningar. För Mallorca har fångat mitt hjärta och jag hoppas att ön även fångar ditt en dag. Jag vill jag öppna dörren på glänt – till dofter av citrus och blommande mandelträd, till smaker av chili och söta vindruvor, till ett turkosblått hav och rosa blommande bougainvillea.”