Åh till Magaluf styrde vi vår sista resa

I över trettio år har charterflyget skyfflat svenska tonåringar till Magaluf, ja långt innan Orup besjöng de skrattande måsarna över förlorad kärlek på partystranden. Inte bara svenskar förresten, utan framför allt brittiska och även spanska tonåringar som traditionsenligt styr sin första resa hit med vännerna efter en efterlängtad examen. Mallorcaliv skriver om den pågående omvandlingen av Magaluf och El Arenal. 

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Anders Ahlgren

Magaluf var länge det hetaste en tonåring kunde åka till, men nu har hon kanske gjort sin sista resa hit. För sedan en tid har det lokala styret döpt om stranden till Calvià Beach. Och ingenting ska bli som det varit. Man har rustat upp strandpromenader och parker, fått flera stora hotell att uppgradera samtidigt som man jagat bort barer, diskotek och partybåtar som bryter mot licenser och nya strikta sedlighetslagar. Grabbarna Grus och andra klassiska tillhåll ges restriktioner medan poshiga Nikki Beach har fått en egen strandremsa intill splitternya femstjärniga Meliá Calvià Beach The Plaza.

De stökiga tonåringarna ska ut och de välbeställda turisterna ska in. Så har man lyckats?

Vittnesmålen har varit många om spyor på gator och i buskar efter vad som för många unga är första fyllan, men också om droger på barerna, slagsmål på gatan, sex på stranden under solstolarna och rånarligor som enkelt plockar plånböcker ur berusades bakfickor och, mest skrämmande av allt, den ökända balconingen som ett tiotal gånger om året slutar i brutal död, inte sällan medan vännerna är för fulla för att upptäcka något. I fler än en notis i lokaltidningarna har stått att läsa om förbipasserande grannar som under morgontimmarna upptäckt en kropp på gatan nedanför långt innan vännerna förstått att det är någon i gänget som saknas.

Just grannarna var de som först slog larm, i Magaluf såväl som i El Arenal. De stod inte ut med fyllan och partyt, med att bli hånade och spottade efter när de sa ifrån, och de stod framför allt inte ut med balcoingen. De lokala hotellen och näringsställena lyssnade inte först, och inte den lokala polisen. Men till slut reagerade kommunerna. De fick med sig några av hotellkedjorna och 2014 sattes en plan i verket, i stort sett samtidigt Calvià och Palma dit El Arenal tillhör, i syfte att locka en mer städad publik till de fantastiska finkorniga och långgrunda stränderna. Mot att man upprättade en rad förbud mot störande uppträdande, rustade upp parker och strandpromenader och införde dryga böter mot korttidsuthyrning utan licens, lovade hotellkedjorna att renovera och uppgradera. Gemensamt gick man ut med en kampanj för att förlänga turistsäsongen så att turisterna ska vilja boka resor även på vintern. I samma veva slog man igen den ökände nöjeskungen Bartolomé Cursachs jättediskotek BCM i Magaluf och Pasha i Palma.

Fem år senare besöker jag de fortfarande lika populära Magaluf och El Arenal. Till Magaluf kommer jag första gången i lågsäsong. Den breda stranden är tom på människor och parasoll, men flera av hotellen som kantar promenaden lyser nyputsat vita mot den blå himlen. Ett är nya femstjärniga gigantiska all-inclusive-hotellet Meliá Calvià Beach The Plaza, och vid torget pågår öppningen av välkända spanska klädbutiker som Mango, Cortefiel och Womens Secret. Torget övervakas av kameror och på lyktstolpar sitter skyltar som varnar för böter vid olämpligt beteende. Men bakom neddragna järnjalusier ligger souvenirbutiker och restauranger som inte ser ut att ha förändrats på årtionden.

Säsongen har smugit igång och på den breda milsvida stranden står rader av blå solstolar och de karaktäristiska parasollerna med tak av långt torkat gräs. Jag tar min handduk och lägger mig på den öppna stranden emellan två solstolspartier. Sanden är ren, snäckskalsljus och finkornigt mjuk mot fingrarna

När jag besöker El Arenal har stora hotellkomplex som nyss täcktes av blå vepor just öppnat. Stranden är milslång och kantas av palmer och vackra planteringar. De kommundrivna strandbarerna ser alla likadana ut och är alla nymålade i vitt med blå text, och för att hitta rätt kan man behöva känna till strandbarens siffra. Mellan Can Pastilla och Balenarios 6 ligger numera de fyrstjärniga hotellen på rad och fler än ett femstjärnigt hotell har just slagit upp portarna, som Iberostars nya lyxhotell Llaut. Det är en stor förändring för El Arenal som för många varit känt för sina billiga lägenhetshotell.

Säsongen har smugit igång och på den breda milsvida stranden står rader av blå solstolar och de karaktäristiska parasollerna med tak av långt torkat gräs. Jag tar min handduk och lägger mig på den öppna stranden emellan två solstolspartier. Sanden är ren, snäckskalsljus och finkornigt mjuk mot fingrarna. Framför mig hör jag ett par kvinnor i femtioårsåldern prata svenska, och bredvid och bakom mig ligger ensamma äldre män i guldhalsband och små uppdragna badshorts. I det långgrunda vattnet badar två spanska småflickor medan deras pappa står i vågskvalpet och ser på. En mer perfekt strand går inte att finna.

En stund senare går jag längs strandpromenaden. Vid Balenario 8 varvas de gamla lägenhetshotellen i brunt och smutsgult med nyrenoverade vita med turkosa balkongskydd i glas. Framför den nöjesparksliknande jätteölhallen Megapark köper ett gäng österrikiska killar färgglada hattar och solglasögon av en strandförsäljare. Jag ser på medan de gapflabbandes samlas för fotografering runt Herman ”Hermenator” i stålmansdräkt och uppblåsbar penis medan en av dem, Christian, frigör sig från gruppen för att ta sig en svängom med mig på strandpromenaden.

–Vi är här på Hermans svensexa. Vi grundar med en rejäl frukost på hotellet, sedan går vi ut och har kul. Visste du att Megapark har gratis öl mellan halv elva och elva? På förmiddagen alltså, lägger han till och ler brett.

Christian har en handduk om midjan och en penisvisselpipa om halsen. Jag pekar på kinden där han har en penis målad. Det hade han ingen aning men är lika glad ändå.
Något tröttare ser Michael och hans tre vänner ut. De sitter utanför Chalet Siena, designad som en tropisk chiringuito, iklädda i blå lagtröjor från Magdeburg och dricker öl. Michael berättar att de åker hit två gånger om året.

–Jag tar alltid säsongens första glüwein i El Arenal. Vi letar billigt flyg och boende och sen åker vi. Men ölen är inte billigare än i Tyskland, i så fall ska man åka till Ungern eller Bulgarien.

Jag går vidare och tar in på calle Jamón, eller Schinken-strasse om man så vill. Här går stora grupper av tyska tonåringar längs den breda gatan, och uteserveringen på Bierkönig, en ölhall i tyolerstil, håller just på att fyllas upp. Jag tar mig förbi vakterna och möts av tysk umpa-umpa och stora kompisgäng som dricker öl ur jätteglas med surgrör. På var sitt bord längre in i lokalen står två flickor i bikini och dansar. En äldre man går fram och stoppar en sedel innanför strumpebandet på blondinen, sedan går han lugnt tillbaka och sätter sig bredvid sin jämngamla fru.

Så vidare längs strandpromenaden. Jag passerar Riu San Francisco, ett av de första hotellen som byggdes längs den milslånga sandstranden och vars balkonger lyser nymålat vita. På den tiden fanns bara barrskog här, förutom en fiskeby längst bort vid Club Nautico Arenal. De två andra hotellen var Riu Concordia och Salt Garanda vid Balenarios 6. Båda var tre-stjärniga men Garanda har med åren rustat upp till femstjärnigt. På hotellets takterrass träffar jag Ingeborg och Rudolf Hus, ett äldre tyskt par från Lüdenscheid.

–Vi bodde på Concordia på vår bröllopsresa sommaren 1966, men kom till terrassen på Garanda för att dansa. Sedan dess har vi bott här varje år och nu är personalen som våra vänner, säger Rudolf på välartikulerad tyska.

De berättar att de gärna tar promenader mot Can Pastilla, där hotellen liksom Garanda är upprustade.

–Vi går aldrig mot Megapark, där är det förskräckligt. Men sista året har det blivit mycket bättre. Die Polizei hat die Kontrolle, säger Ingeborg med allvarlig blick.

Och så berättar de i mun hur hotellets ägare engagerade sig i lokalpolitiken för att få till en upprustning av området och kämpa mot störande, illegala verksamheter.

Men det femstjärniga hotellet ser ut att vara nästan tomt på gäster.

–Det har blivit dyrt, konstaterar de. Vi åker gärna hit men många bor hellre någon annanstans om de har råd.

En lördagsnatt går jag längs The Strip i Magaluf. Här möts jag av tjejer som vinglar runt på platåskor och miniklänningar som avslöjar stora tatueringar, medan killgängen söks upp av prostituerade och hetsiga afrikaner som försöker locka dem till närmaste lapdancebar. I en korsning ligger en man i vit kostym blodig på trottoaren, omgiven av människor som försöker hjälpa.

Vid ett ensamt bord sitter ett äldre par som ser ut att hellre vilja befinna sig någon annanstans. Men jag ser också poliser, och kanske är det därför stämningen är lugnare än jag väntat mig.

Men jag ser heller inte skymten av de välbeställda barnfamiljerna och pensionärerna, de som enligt den stora förvandlingsplanen borde vara här. Kanske sover de sött, eller så dinerar på någon av all-inclusive-hotellens restauranger. Eller så kom de aldrig i de stora skaror som förväntades. I lokaltidningarna levereras siffror om först 30-procentiga rabatter, sedan 50-procentiga på öns femstjärniga hotell, och flyg som dirigeras om till politiskt instabila lågprisdestinationer som Egypten och Turkiet.

På The Strip är de i varje fall inte. Trots renoveringar ser klientelet inte ut att ha förändrats jämfört med de senaste 20 åren. Däremot verkar stöket och fyllan vara mer kontrollerad, så som paret Hus på hotel Garanda vittnade om. Om balconingen minskar får statistiken och lokaltidningarnas nyhetsartiklar visa. Förra sommaren omkom sex i Magaluf, hittills i år en och flera svårt skadade, bland dem en svensk och allt skedde inpå småtimmarna. Men minskar det har grannarna lyckats i sin långa kamp, till allas lättnad.

Och ungdomarna ser lyckliga ut. De hitresta spanjorerna, britterna, tyskarna, svenskarna och så de som bor på ön, av alla nationaliteter. Kanske reste deras föräldrar hit i samma ålder och har delat med sig av minnen om åren som unga, vilda och fria. Kanske är de också här, på ett lyxhotell med småsyskonen eller med sina åldrande föräldrar.

Men i de ökande kontrollernas gyllene årtionde sitter de säkert vakna där de än befinner sig, med mobilen i handen och övervakar sina tonåringars vinglande steg över gps.

Balconing är något som främst fulla eller drogpåverkade britter och irländare tycks ägna sig åt. De hoppar från balkongen ner i poolen många meter ner eller klättrar över till grannens balkong. Flera initiativ har tagits för att hejda galenskapen.

Ida och Filip driver sitt hotell i Kenya från Mallorca

Ida och Filip Trygg Andersson är paret som bytte ett hektiskt liv i film- och modebranschen i London och New York mot hotellägarliv i Kenya. Och som tillsammans med sina tre barn nu bytt igen mot ett liv på Mallorca. Hur hamnade de här? Och kan man verkligen driva ett lyxhotell i Afrika på distans?

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

–’Ni måste flytta till Mallorca!’ Så var det flera som sa när vi letade efter en plats där vi kunde bo utan att barnen behöver skickas till internat när de är nio år. Här finns en varm kultur där alla hälsar på alla, precis som i Kenya. Busschaufförerna får lyssna på hög 80-talsmusik och nästan ingen tittar i mobiltelefonerna. Vi älskar utomhuslivet med havet, ljuset och en sol som värmer, och det får vi här. Men här finns också en öppen, internationell kultur.

När Ida pratar rinner orden ur henne i hög fart. Både hon och Filip utstrålar en positiv energi som säger att ingenting är omöjligt och att allt arbete är bra. En energi och inställning som nog krävs om man ska lyckas skapa ett hotell som rankas som ett av världens hundra bästa, och det på en plats där människor saknar inte bara utbildning utan även så grundläggande saker som el och sjukvård. Och därefter driva det på samma höga nivå på distans.

Ida och Filip valde den lummiga innergården på nyöppnade hotell Can Bordoy för vårt möte.

–Vi vet båda vilket enormt jobb som ligger bakom ett hotell. Men jag kan ändå inte låta bli att titta på detaljer som gör ett hotell personligt. Vilken musik spelar de i högtalarna, hur ser personalens uniformer ut? Och hur är känslan, känner jag mig som en gäst eller som en kund? Själv föredrar ett personligt hotell framför ett med hög standard, säger Filip som berättar att de varken har tv eller minibar på sina rum.

–Det står inte för high-end längre. Experience är viktigare, slår han fast.

Kinondo Kwetu som hotellet heter har en egen strandremsa och erbjuder såväl vattensporter som safari. Att det var på just den stranden paret Trygg hamnade tackar de en nära vän till Filips mamma för, Tina Dyrssen. Tina ville sälja sin strandtomt, och det var den som Ida och Filip tillsammans med Filips familj, köpte några månader efter att de lämnat New York för en semester på obestämd tid för att kitesurfa och stressa ned. Då var de inte mer än 26 år.

–Vi ville bygga oss ett litet gulligt familjehotell, och tänkte att det väl var som att leda ett filmprojekt, berättar Filip.

Med köpet ingick anställda och relationen till en hel by.

–Första året var jätteroligt då vi tog fram byggplaner och ritade upp allt. Men de som skulle bli vår personal var människor som levde ett helt annat liv. De hade jordtrampade golv och åt med händerna. Efter ett år var det skitkämpigt, och då bestämde vi oss för att tänka om. Vi läste koranen och lärde oss att tänka mer cirkulärt, ’vad ska vara klart i slutet av dagen’?

En annan sak de snabbt insåg var att de behövde engagera sig i byn. Idag driver de en skola och ett sjukhus som tar emot 100 000 patienter om året. Det är Filip som är ansvarig för sjukhuset, och hans mamma sitter i Sverige och ansöker om pengar i större fonder. Som grundare till Victor Rydbergs gymnasium är hon en kvinna med mycket driv och kompetens.

–På plats har vi en duktig driftschef, och hotellet har en svensk manager i Anna. Det är tack vare dem vi kan driva hotellet på distans. Sedan några år har vi också välutbildad personal från de större städerna i Kenya.

Idas huvudansvar är marknad, reservationer och personal.

–Min räddning är alla de personalgrupper vi har på whats-app. Utan dem skulle vi aldrig kunna jobba härifrån, eller ens ta ledigt. Nu kan vi vara på stranden en dag med familjen och ändå vara nåbara. Varken Filip eller jag har någon hotellutbildning, men för oss är värdskapet allt. Det står Anna för nu, men fyra gånger om året åker vi till Kenya och då är det en av våra viktigaste uppgifter.

Trots lockelserna från Mallorcas calas och stränder räcker Idas energi till flera projekt. Bland annat gör hon hållbara smycken och inredning som tillverkas i Kenya.

–Vi märkte att våra gäster frågade efter lokala produkter i hotellshopen. I Kenya är det dyrare att tillverka hos lokala skräddare eftersom det finns så många organisationer och fabriker som dumpar kläder där, och kunskapen går förlorad. Men nu har vår lokala skräddare en fair trade-fabrik med egen workshop. En viktig lärdom är att om man vill hjälpa lokalt ska man skapa arbetstillfällen, inte skänka kläder.

Under intervjun ser Ida ut att vara på språng mest hela tiden, medan Filip sitter avslappnad i sin korgfåtölj. Men båda ler lika mycket och de kompletterar varandra naturligt i sina svar utan att avbryta eller rätta den andre. De var båda 23 år när de träffades på gemensamma vänners fest. Idag är de 41. Så hur har de inte bara kunnat hålla ihop, utan också jobba ihop så länge och på så olika platser?

–Filip är megapositiv i sinnet från början, säger Ida. Men i ett långt förhållande lär man sig också acceptera varandras dåliga sidor.

–Vi tänker båda ’vad kan jag ge den andre? Hur kan jag bättre älska?’ säger Filip och ler övertygande. Vi har båda gett varandra frihet, vi har aldrig samlat poäng på varandra. Vi bråkade mycket första året tillsammans, sedan var vi klara med det. Nu bråkar vi kanske under fem minuter och säger sedan förlåt. Båda vet att vi inte kan ändra på den andre.

Trots Idas och Filips positiva utstrålning hade de båda gått igenom svårigheter innan de träffades. Filip vurpade med snowboarden i Åre som sjuttonåring och bröt nacken och ryggen. Han stelopererades och fick flytta ben från höften.

«Jag har lärt mig att lycka är vad man gör det till. Man vet hur jobbigt saker och ting kan vara, men jag känner mig ändå ofta positiv och glad»

–Jag var nära att bli helförlamad men räddades tack vare en sjuksköterska i backen som sa åt mina vänner att inte flytta på mig, och en duktig kirurg i Stockholm. Men jag förändrades efter det och skötte inte skolan. Min rektor sa åt mig att åka iväg, så jag flög till Madrid och blev kvar ett halvår. Då väcktes min kärlek till Spanien och jag älskar fortfarande Madrid. Men Mallorca är bättre för barnen, här finns havet och vi cyklar till skolan.

Ida växte upp med en pappa som blev alkoholist. Filip berättar hur det gick till.

–Han var delägare i ett företag och när han sålde började han dricka på allvar. Ida och hennes mamma och syskon ställde honom mot väggen, ’välj mellan oss och spriten’. Han vände på klacken och gick, det var en av de sista gångerna de såg honom. Några år senare hade han supit ihjäl sig. Familjen bildade då Trygga barnen, en organisation som stöttar barn som växer upp med missbrukare. Jag var med på Idas resa och det har gjort oss sammansvetsade. Det har gjort att jag är uppmärksam på henne, men hon är det också på mig.

Ida lyssnar när Filip berättar hennes historia, och blir eftertänksam när hon säger:

–Jag har lärt mig att lycka är vad man gör det till. Man vet hur jobbigt saker och ting kan vara, men jag känner mig ändå ofta positiv och glad. I Kenya är döden närvarande och naturlig, hemma är man rädd för döden. Vi har det egentligen så jävla bra, även när vi har det som jobbigast. Man går efter den erfarenhet man har, men jag är glad att våra barn har sett det de sett och är tacksamma för hur bra vi har det.

–Kenyaner som lever med döden runt knuten tar inte allt så jätteallvarligt. Det viktiga är att alla är glada och nöjda. Det är en in-ställning vi nog båda har tagit till oss, säger Filip och fortsätter: Saker som händer känns inte så stressande som det gjorde innan, men kanske har det med åldern att göra. Livet är inte så allvarligt som jag trodde innan. Men jag tar vara på det. Om jag är ledig en timme brukar jag cykla till en stadsdel där jag inte varit tidigare, beställa en kaffe på en bar och lyssna på gubbarna.

Idas och Filips hotell i Kenya: Kinondo Kwetu

Idas och Mikaelas inredning och smycken: Malaika Cotton

5 rooftops i Palma

Med ett glas cava i ena handen, en mallorqinsk ”coca” i andra, trevligt sällskap och en magisk utsikt över Palma bukten i solnedgången, så kan det inte bli annat än en lyckad kväll. Vill du se Palma från ett högre perspektiv, ska du ta dig till hotellens och restaurangernas terrasser och rooftops. Här är utsikten oslagbar.

Text:Shirin Djavidi
Foto: Pär Olsson

49 Steps Bar & Grill

Utsikt över hamnen i solnedgången

Ett stenkast från Palmas populära allé och mittpunkt, Passeig de Born, ligger denna bar och grill. Här sitter gästerna på rad för att njuta av den spektakulära utsikten över Palmas hamn med segelbåtarnas alla master och Tramuntanabergen i bakgrunden. Åt andra hållet ligger katedralen. Den hungriga kan välja från den amerikansk/spanska menyn tillsammans med cava, öl, och andra drycker. Njut av en klassisk amerikansk grillad hamburgare med guacemole eller pulled pork. Om du vill köra den mer spanska stilen serveras tapas. Huvudrestauragen ligger en trappa ner.

Var beredd på en hel del turister.

Baren öppnar kl 12 och köket från 13.00 med uppehåll för siesta timmarna mitt på dagen.

Hitta Hit: Carrer del Moll 6, Palma – www.49stepsmallorca.com

Sant Francesc – Hotel Singular

Naturligt, lokalt och ekologist

Det femstjärniga hotellet bjuder på en lugn och exklusiv takterrass om 200 kvadratmeter mitt i hjärtat av gamla stan, dit inga bilar når utan special tillstånd. Njut av både naturliga viner och drinkar, samt god mat. På hotellet är man framförallt stolta över sitt samarbete med den kända lokala mallorkinska kocken Maria Solivellas. Restaurangen Coca Toneta serverar såklart Coca. Den så kallade ”mallokinska pizzan”, som kan ätas såväl kall som varm. Men det går också att välja på musslor från grannön Menorca eller lokal mandelsoppa.

Hotellets signum är att de satsar fullt ut på lokala råvaror från Balearerna (Mallorca, Menorca, Ibiza och Formentera). Råvarorna är ekologiska och naturliga. Även vinerna och starkspriten, som gin från Menorca och Rom från Mallorca. Alla viner kommer från Mallorca. Mojitos blandas såklart med citroner från ön, istället för lime som inte växer på ön, samt ekologiskt brunt socker.

Under dagen njuter hotellets gäster av poolen och snacksmenyn, och från klockan 19 är allmänheten välkommen upp.

Hitta Hit: Plaza Sant Francesc 5, Palma – www.hotelsantfrancesc.com

Katagi Blau

För den asiatiska matälskaren

15 minuter öster om Palma, nästan längst bort på Playa de Palma, hittar du det nya femstjärniga hotellet Iberostar Llaut hotellet. En otippad pärla mitt bland turisthotellen. Ta hissen upp till takterrassen och du hamnar på restaurang Katagi Blau, med utsikt över hela Palmabukten. Namnet på restaurangen betyder den blåa linjen mellan himmel och hav. Om du gillar asiatisk mat är det väl värt ett besök. De satsar på lokala produkter, och gillar att blanda mycket smaker och konsistenser. Till exempel krispigt, sött, salt, surt och balansen mellan de olika smakerna. Missa inte spicy tuna teriyaki.

Hit kommer gäster från hela ön. Bara en liten del är hotellets egna gäster äter här.

På terrassen finns en sunsetmeny till kvällen samt en snacksmeny, samt en businessmeny mitt på dagen.

Här kan du också uppleva en japanska Teppanyaki show under en och en halv timme, där kocken spexar med maten inför gästerna.

DJ på terrassen varje kväll. Bar och restaurangen är öppen dagligen.

Hitta Hit: Avenida América 2, Playa de Palma – www.katagiblau.com

Can Alomar- Boutique Hotel

Champagnebar med rysk kaviar

Denna lilla hotellentré, precis runt hörnet från Rolexbutiken och Massimo Dutti, kan vara lätt att missa mitt i gamla stan. En smal entré leder upp till en bar, en stor soffgrupp, restaurang och två stora uteterrasser. En för dryck och en för mat. Du sitter mitt bland trädkronorna ovanför Passeig de Born.

– Hotellet öppnade för sex år sedan av den spanska familjen Alomar, men är nu svenskägt, säger hovmästarinnan Angel.

Terrassen inger en blandad känsla av hotell lyx och mys. Här sitter välklädda gäster och njuter av något gott att dricka. Till det serveras alltid karamelliserade mandlar med guldfärg.

På restaurang De Tokio a Limas meny finner du Veuve Clicquot Champagne och rysk kaviar som serveras med blinier. Under sommaren erbjuder de fyra olika sorters kaviar. Menyn är peruansk/japansk och de är kända för sin ceviche. Missa inte den himmelskt goda citronpajen med lemoncurd och citronsorbet i mitten, med citroner från Sollér såklart.

Glöm inte att boka bord till kvällen om du vill äta. Det blir snabbt fullt. Barmenyn serveras från 12.30

Hitta Hit: Carrer Sant Feliu 1, Palma – www.boutiquehotelcanalomar.com

Nakar Hotel

Skön musik och goda drinkar

På taket av Nakar Hotel ska du ta dig om du vill lyssna på riktigt skön musik och dricka goda drinkar. Här serveras allt från söta jordgubbsmojitos och aperol, till daiqiri och gin tonic. På det avlånga taket finner du en liten pool, en bar och en dj som spelar jazz, soul och hip hop.

– Vi satsar på att inte spela klassisk klubbmusik, utan kör vår egen grej och med lagom ljudnivå så gästerna kan prata. Vi spelar alla kvällar i veckan under sommarmånaderna, säger Gary som är dj för kvällen.

Publiken är blandad med både turister och en hel del spanjorer. Åt ena håller ser du stadsdelen Bon Aires och åt andra hållet takåsar, katedralen och La Lonja. Om du blir hungrig får du ta dig en trappa ner. På takterrassen finns bara dricka, med skönt häng innan middagen.

Nakar hotel öppnade för bara tre år sedan och har snabbt blivit ett populärt ställe mitt på den centrala shoppinggatan Avenida Jaime III, nästan vägg i vägg med El Corte Inglés.

Takterrassen öppnar för allmänheten från 19.30.

Hitta Hit: Avenida Jaime III, 21 – www.nakarhotel.com

Restaurang och catering Flanigan på Mallorca

Med sin 30-åriga historia är Flanigan en av Puerto Portals mest klassiska och omtyckta restauranger. Flanigan erbjuder ett traditionellt spanskt kök som är så nära äkta hemlagad mat man kan komma, genom att blanda nostalgi med unika smaker och de bästa råvarorna. En av restaurangens höjdpunkter är den stora terrassen med havsutsikt.

Flanigans har en omfattande och variationsrik meny med rätter som fisk och skaldjur, färsk grillad fisk och ångad fisk. De erbjuder även ett brett utbud av kötträtter, från tartar till en utsökt filébiff från Galicien. Flanigans hamburgare är en av storsäljarna på menyn. Och under sommarmånaderna är en av deras mest populära rätter en klassisk andalusisk gazpacho gjord på ekologiska råvaror från restaurangens egna köksträdgård. De har också ett fantastiskt urval av pasta och paellarätter. Dessutom – ingen bör lämna restaurangen utan att ha smakat Flanigans berömda äppeltårta, en klassiker bland stamgästerna.

Till Flanigan går man för att njuta av enkla rätter fyllda med smak, tillagade på de bästa färska råvarorna som serveras i en avkopplande miljö precis intill strandpromenaden med utsikt över småbåtshamnen. Flanigan är synonymt med kvalitet, professionalism och engagemang, tre ben som restaurangens filosofi vilar tryggt på.

Catering

Flanigan levererar skräddarsydda cateringtjänster till företag och privata evenemang som bröllop. Personalen lyssnar på kundernas behov och hjälper till att göra verklighet av drömmar och önskemål. Flanigans kvalitetsstämpel känns igen i varje evenemang eftersom maten tilllagas precis före servering, så som det alltid borde vara. Catering Flanigans duktiga kockar och serveringspersonal står för samma höga kvalitet oavsett var platsen och lokalen för evenemangen än ligger.

Flanigan catering till ditt hem, din yacht, din privata fest eller till ditt bröllop.

FLANIGAN
Puerto Portals, local 16
T (+34) 971 679 191 – info@flanigan.es – www.flanigan.es

Mallorcas chiringuito blir aldrig omodern

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Trots att de numera måste samsas på de paradisiska stränderna med lyxiga beachklubbar och deras balinesiska strandbäddar, exotiska cocktails och cirkulerande service, så överlever ännu de klassiska strandbarerna – eller chiringuitos som de kallas här på Mallorca. Framför allt lever de kvar i de minsta mest svårtillgängliga vikarna. Deras gäster kommer från alla samhällsklasser och skulle aldrig drömma om att bryta traditionen från sin ungdoms sorglösa somrar. Här spelar det ingen roll om du måste resa dig från solstolen gå bort till baren för att beställa din drink, även om det skulle innebära att du bränner fotsulorna på den heta stranden, för du hälsas välkommen av Joan, Tomeu eller Natalia, på samma sätt som de hälsat sina gäster i 15 år, och de känner igen dig och vet hur du vill ha din mojito. Priserna varierar från en strandbar till en annan, men de är alltid skäliga om man tänker på att de bara kan ha öppet några månader om året, att deras existens vilar på löftet om en molnfri himmel och att licenserna för att få finnas till är skyhöga.

Roxy Beach.
Roxy Beach.

Vår fotograf Cristiano Montoro förevigar här några av Mallorcas mest kända strandbarer: Blue Bar i Porto Colom, Cala Sa Nau de Horta, Roxy Beach i Portals och Chiringuito de Costa de la Calma.

Chiringuiton är en minimal inrättning med en utpräglad avslappad och sorglös atmosfär som sätter prägel på många av Mallorcas stränder. Men det är också en verksamhet som erbjuder mer än skugga under ett halmtak eller parasoll som skydd mot sommarens heta sol.

Chiringuiton är en minimal inrättning med en utpräglad avslappad och sorglös atmosfär som sätter prägel på många av Mallorcas stränder. Men det är också en verksamhet som erbjuder mer än skugga under ett halmtak eller parasoll som skydd mot sommarens heta sol.

Cala Sa Nau.

Öl, smörgåsar, läsk, sallader, vatten, hamburgare, glass och en enkel korg med bröd och olivolja är de vanligaste rätterna på menyn. Något som passar de flesta strandgäster som sällan ute efter unika rätter med tjusig presentation och tillagning, utan snarare ett enklare utbud som snabbt kan förberedas och serveras.

Men visst finns det strandbarer som valt att utveckla sin verksamhet med ett lite mer omfattande utbud av rätter och cocktails, med ännu lite personligare service och kanske bekvämare möbler, i ett försök att locka till sig fler och därigenom öka sin omsättning och blygsamma vinst.

Källan till det spanska ordet för strandbar – chiringuito – är lite oklart. Vissa hävdar att namnet kommer från Puerto Rico, från ordet chiringo, som till vardags betyder «liten, kort, knapp», och att det syftar på strandbarernas storlek. Andra källor pekar mot Kuba, och då särskilt deras kaffeplantager. När arbetarna drack sitt kaffe hällde de först upp det i plastflaska nedstoppad i en strumpa, och tryckte till. Kaffestrilen som då kom ut kallade de «chiringo». Med tiden kom de ställen som serverade kaffe att bli kända som chiringos.

Här spelar det ingen roll om du måste resa dig från solstolen gå bort till baren för att beställa din drink, även om det skulle innebära att du bränner fotsulorna på den heta stranden, för du hälsas välkommen av Joan, Tomeu eller Natalia, och de känner igen dig och vet hur du vill ha din mojito.

Det anses att den första chiringuiton på spansk mark öppnades redan år 1913, närmare bestämt i Katalonien som då hade handelsförbindelser med Kuba. Den första låg på stranden i Sitges och eftersom många där hade återvänt från Sydamerika där man gjort sig en förmögenhet, började de fråga efter chiringos. Namnet gav de sedan till själva lokalerna, på samma sätt som man gav spanska ord åt de nyinrättade caféerna (cafetería), slakterierna (carnicería) och glasskioskerna (heladería).

På Mallorca finns många strandbarer. Ett exempel är El Chiringuito Costa de la Calma i Calvià som drivs av Natalia. Natalia öppnar sin strandbar klockan elva på förmiddagen och stänger inte förrän klockan ett på morgonen. El Chiringuito Costa de la Calma åtnjuter den stora fördelen att inte ha några grannar i närheten. Strandbaren erbjuder ett lockande utbud av mat under hela dagen, som enligt stamgästerna är både enkel och god, och ett överflöd av lokala delikatesser. Här serveras rostat bröd med smör, nypressad apelsinjuice, sallader, skinka och lokala ostar, gazpacho och – som grädde på moset – pamboli (bröd med olivolja) med sobrassada, ost från Menorca, nyskuren Serranoskinka, tonfisk och annat. Allt detta i en informell miljö med en högst varierad kundkrets. För på Natalias Chiringuito förenas en rad personligheter, allt från de som måste hålla hårt plånboken till de vackra och rika. Menyn och det svårslagna läget lockar gäster under hela dagen, men det är på kvällen när de vackra solnedgångarna stjäl uppmärksamheten som det börjar bli trångt i baren. Här råder ingen brist på varken tinto de verano, en vindryck som påminner om sangria, eller cocktails, ihop-rörda på kända spritsorter. Signaturdrinken är Chirijito Mojito, komponerad på lokala vindeltomater, angostura, soda, rom och is.

De räddar Mallorcas stränder och hav

Rebecka grundade en organisation som vill minska antalet fimpar. Line och hennes man grundade en som erbjuder gratis dricksvatten på återvinningsbar flaska. Mari arbetar för att bevara Mallorcas strand- och havsmiljöer. Möt tre tjejer som valt att dedikera sina liv åt att skydda Mallorcas vatten, stränder och hav.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Mallorca är en utsatt ö. Tretton miljoner turister kommer varje år med flyg och båt. Återvinningskärl finns i de flesta gathörn, ändå är benägenheten att återvinna långt under genomsnittet i Europa. Och Palmas avloppssystem har länge varit underdimensionerat. Vid kraftiga regn släpps avloppsvattnet rakt ut i havet för att förhindra översvämning, och stränderna stängs av i flera dagar efter-åt på grund av den höga nivån av bajsbakterier.

Gator och stränder städas tidigt varje morgon med stora maskiner, men de får inte upp allt. Bara i Magalufs partykvarter slängs ett halvt ton flaskor och förpackningar på gatorna varje dygn under sommaren. För att plast, fimpar och annat skräp ska minskas måste vårt beteende förändras. Både turisternas och fastboendes. Därför måste miljöorganisationerna jobba från två håll. Erbjuda lösningar, men också information.

Vid ett besök på playa de Mago i maj såg jag med egna ögon en strand som inte hunnit städas inför turistsäsongen. Bukten och den dryga trettio meter långa remsan var överfull med alger, men också skräp. Allt från stora plastsjok som guppade i havet till snören och tampar, korkar, mängder av halvt nedbrutna förpackningar, en glömd matlåda och en flipflop. Och överallt i sanden låg fimpar. Under en dryg halvtimme städade vi havet och stranden, och skräpet fyllde en halv soptunna. ”Det spolas in från Afrika” sa en förbipasserande man och såg säker ut. Hade han rätt?

Några dagar senare träffar jag Rebecka Dahlén på Palmas närmaste strand Ca’n Pere Antoni. Jag ställer frågan till henne, och som svar böjer hon sig ner och plockar i de uppspolade algerna.

–Ser du vad det här är? Gamla våtservetter och rester av tops. Jag vet inte hur strömmarna går men det här kommer från Palmas avloppssystem. Det är alltså något folk spolar ner i toaletten som om den vore en papperskorg.

Det var bara någon vecka sedan det meddelades att Palmas stränder stängdes efter ett kraftigt regn, så jag förstår att hon har rätt. Men hon visar mig också fimpar.

–De här kommer inte från havet, det är cigg som folk som släcker i sanden och lämnar kvar.

Rebecka är full av energi när hon berättar om event hon genomfört och kommer att genomföra där hon genom organisationen Don Dobbin samlar folk för att plocka fimpar. På Mallorca hakar de på de strandstädardagar som Save the Med anordnar. De samlar i burkar, räknar och redovisar. Och försöker ändra på människors beteende.

–Vi tror att för att förändras räcker det inte med information, man behöver också den fysiska handlingen, att böja sig ner och plocka. Det är därför eventen är så viktiga. Sedan sprider vi information på sociala media.

Filtret i fimpen består av cellulosaplast och innehåller tungmetaller som bly och kadmium. När dessa spolas ner i jorden, i dagvattenbrunnar och ut i havet tas de upp av grödorna och äts av fiskar och skaldjur. I mätningar ser man att levern på skaldjur innehåller mångdubbelt högre halter än köttet, där de också många gånger är höga. Metaller anrikas i näringskedjan och har man själv höga halter i organen kan en arroz brut eller paella ge svåra symptom.

–Det vi slänger i naturen kommer tillbaka till oss själva, som Rebecka säger.

Det finns fler krafter på Mallorca för att hålla stränderna rena från fimpar. På en av Ibizas stränder har fimpar förbjudits på prov och nu vill hälsomyndigheten utöka till stränder på Mallorca. I Calvià har kommunen placerat ut askfat vid tre stora stränder med instruktioner för att samla egna och andras fimpar. Men allt tar tid, särskilt när beteenden ska förändras, och tills vidare växer fimparna i antal. Rebecka visar mig en petflaska full med fimpar.

–De här plockade jag på vägen hit runt palmerna längs strandpromenaden. Folk tittade lite snett på mig men det får man strunta i, säger hon och skrattar.

 

Något annat som skräpar ner stränderna är plastflaskor. Hettan får solbadare att ta med sig stora mängder medhavd dryck på flaska, som inte sällan lämnas kvar. Plast bryts med åren ner till bitar, och till slut blir den till millimeterstora kulformade mikroplaster som fiskar misstolkar som mat.

Något annat som skräpar ner stränderna är plastflaskor. Hettan får solbadare att ta med sig stora mängder medhavd dryck på flaska, som inte sällan lämnas kvar. Plast bryts med åren ner till bitar, och till slut blir den till millimeterstora kulformade mikroplaster som fiskar misstolkar som mat.

Cleanwave är organisationen som placerar ut alternativ till plastflaskor för engångsbruk. Det är rost-fria stålflaskor som man fyller gratis i någon av de mängder av vattenpåfyllningsstationer som finns över hela ön, men också på Ibiza, Menorca och i Madrid. Ingen av öarna har en fungerande återvinning utan all plast transporteras till fastlandet.

Danskan Line Hadsbjerg, Mallorcabo sedan 15 år och uppvuxen i Sydafrika och Kenya, grundade Clean-wave tillsammans med sin man Philippe Baier. Det började med ett femdagars-event på Ibiza för 1000 personer där hon insåg att de skulle behöva köpa in 25 000 små plastflaskor.

–Det var verkligen inget alternativ för oss. Så vi satte upp mobila vattenpåfyllningsstationer och tillhandahöll hållbara flaskor. Det fungerade och vi tänkte genast att kan vi göra det för event kan vi göra det för hela ön.

Save the Meds huvudsakliga uppgift är att återskapa de marina havsmiljöerna runt Mallorca genom att dokumentera och analysera bottenstrukturerna i de mest utsatta områdena. De presenterar även förslag åt den lokala regeringen för hur dessa områden bör skyddas.

Line beskriver Cleanwave som en social rörelse som samlar företag, restauranger, hotell, skolor och övriga samhället i ett försök att bekämpa användningen av plast.

–Som öbor har vi möjlighet att arbeta tillsammans och se resultat.

Mari Gutic är psykologen som sålde allt i Sverige och som oväntat blev medbjuden på en båt till Mallorca efter att ha seglat två månader i Azorerna. Hon hade fördomar om ön som en party- och allinclusive-ö och tog kontakt med Brad som var en av Save the Meds (tidigare Asociación Ondine) grundare. Hon förlängde sin vistelse och blev med tiden heltidsanställd.

Mari berättar att även de ser det lokala samarbetet som avgörande för att nå en förändring.

–Miljövårdsforskning blir meningsfull först när vi vanliga människor tar till oss den och gör något åt saken. Det är agerandet i vardagen som är det verkliga miljövårdsarbetet.

Save the Meds huvudsakliga uppgift är att återskapa de marina havsmiljöerna runt Mallorca genom att dokumentera och analysera bottenstrukturerna i de mest utsatta områdena. De presenterar även för-slag åt den lokala regeringen för hur dessa områden bör skyddas.

–Vi bjuds regelbundet in till möten och under loppet av ett år har tre nya miljöskyddsområden upprättats runt Balearerna. Skyddet runt La Cabrera Nationalpark har nyligen utökats och är nu Medelhavets största marina miljöskyddsområde.

Och Save the Meds dykare och marinbiologer jobbar vidare. Förra sommaren gjorde de en studie kring Formentor.

–Efter de flesta dyk kom vi upp sorgsna över hur tomt ett område med så mycket potential kan vara. Det finns ett brådskande behov av skydd där, liksom på många andra håll runt öarna. Områden med rik bottenstruktur med endast småfisk är ofta ett tecken på överfiske. Men havet har en otrolig förmåga till återhämtning när det ges möjlighet. I de marina skyddsområdena El Toro och Levante de Mallorca har såväl mängden fisk som storleken ökat upp till 10 gånger på tio år.

Jag träffar Mari och Rebecka på den gemensamma strandstädarkvällen på Ca’n Pere Antoni. Gruppen som samlats har en internationell prägel. Vissa plockar systematiskt innanför en kvadrat, silar sanden och räknar antalet bitar. Andra gör som jag, sätter sig helt sonika och plockar det man ser. Stranden ser ren ut, inte alls som när jag och Rebecka träffades här, men tittar man noga är sanden full av mikroplaster och nurdles, små kulformade plastbitar. Jag träffar två svenskar, Rebecka Glaser och Jeanette Wioski, som berättar att de silade fram 660 mikroplaster på drygt en timme.

–Det blir nästan meditativt, man blir som besatt. Som gammal rökare skäms jag över hur lättvindigt jag kunde lämna kvar fimpar och skräp förr. Det vill jag återgälda nu. Att bli inbjuden till strandstädardagarna ser jag som en ynnest, säger Rebecka Glaser som bor på ön.

Balearerna har på senare år tagit fler initiativ till att skydda miljön. Redan idag måste butiker ta betalt för plastpåsar större än fruktpåsar. Om två år ska tops, sugrör och engångsbestick förbjudas i hela EU, och om tio år ska hela 90 procent av alla plastflaskor återvinnas. Mallorca har med sina 17 procent långt kvar, men ambitionen finns inom kommunerna. Med miljöorganisationernas hjälp kan en minskning bli möjlig, även utan lagstiftning och böter. Men då måste alla vara villiga att hjälpa till att rata engångsprodukter och slänga skräpet på rätt plats. Även du och jag.

 

Läs mer om organisationerna här:

http://dondobbin.com/

https://www.savethemed.org/en/

https://www.cleanwave.org/

Alla plastförpackningar slängs i gul container märkt envasos, dvs behållare. Här slängs även aluminiumburkar och sprayburkar.

Fimpar slängs i grå container märkt residous/rechazo, dvs avfall. Här släng det som inte kan återvinnas utan måste brännas.

I toaletten slängs bara toalettpapper, utöver bajs och kiss. Våtservetter, tandtråd, tamponger och linser ska du slänga i en papperskorg.

Vill du veta mer, hjälpa till eller donera?
Läs mer på: Dondobbin.com, Cleanwave.org,
Savethemed.org

Njut med alla sinnen på Iberostar Grand Portals Nous

Bendinat Beach ligger rakt nedanför balkongen. Jag öppnar dörren och tar in av ljudet från vågorna. Det är regelbundet och rogivande och störs varken av bilar eller barnskrik.

Plötsligt kommer tillfället då vi inte har något inbokat och svärmor säger att hon kan ta barnen en helg. Vi kommer snabbt överens om Mallorca. Det ligger lagom långt bort, är oändligt vackert och närapå solsäkert. Vi vill bo modernt och lyxigt vid stranden, och vi vill bo lugnt men ändå ha nära till det roliga utelivet. Hotellet hittar vi på nätet i stort sett samtidigt: Iberostar Grand Portals Nous.

Två veckor senare. Taxin letar sig fram längs en smal gata som leder ner mot havet. Och där sticker den upp, den karakteristiska vita hotellbyggnaden som trots sina elva våningar smälter rakt in i det vackert kuperade landskapet. Vi kliver ur bilen på en innergård och hamnar i en grön oas. Lobbyn är så rogivande och diskret att vi först misstar den som receptionen till hotellets spa.

Kati som tar emot oss ler åt vår förvirring och visar oss in till Selini bar. Vi sjunker ner i den mjuka soffan och omedelbart slås jag av vyn utanför de stora panoramafönstren. Grönt, blått, turkost och sandfärgat i en ljuvlig kombination och jag vet redan nu att jag inte kommer att få nog av Medelhavets färger.

Kati försvinner men är lika snabbt tillbaka med två glas Moët och varsitt ostronskal med en skimrande jättepärla. Hon ber oss smaka, vit choklad och mer Moët.

Jag är säker, det här kommer bli en riktigt bra helg!

När jag slitit blicken från utsikten kan jag ta in hotellet. Det andas design i varje detalj, lustfylld och organisk och jag ser snart att vissa mönster upprepar sig, som den stiliserade blomsterbuketten. Det mesta är vitt men tror man att inredningen är stilrent skandinavisk bedrar man sig, för överallt möts man av det romantiska och grandiosa och färgstarka. Designern Marcel Wanders är holländare och det märks att han fick fria händer, vi hittar nya lekfulla mönster överallt. Medan vi väntar råkar vi titta in i biblioteket. Tjocka böcker om design, mode och erotik, inte en barnbok eller barnfilm så långt ögat når. Vi ser på varandra och ler.

Kati visar oss till rummet, ett Marcel Wander-room med havsutsikt åt två håll, stranden Bendinat Beach ligger rakt nedanför balkongen. Jag öppnar dörren och tar in av ljudet från vågorna. Det är regelbundet och rogivande och störs varken av bilar eller barnskrik. Grand Portals Nous är ett adults only-hotel, och det är två av skälen till att vi valde just detta: Grand är Iberostars allra lyxigaste segment och just den här helgen omger vi oss gärna med bara vuxna.

Innan Kati lämnar oss visar hon rummet. Vi tar var sin jordgubbe från välkomstbrickan medan vi lyssnar till henne. Det är inte bara designen som är organisk, utan även engångsartiklarna.

Iberostar har en hållbar profil som innebär plastfritt, uthålligt fiske och att verka för att förbättra havsmiljön längs kusterna. Och mycket riktigt är papperskorgarnas påsar gjorda av potatisstärkelse och kaffekapslarna av majsstärkelse.

Kati slår på teven och visar oss menyerna med hotellinformation, allt för att få ner användandet av papper. Stärkt av de goda ansatserna låter jag balkongdörren stå öppen för att minska på AC:ns elförbrukning. Vågornas brus besvärar oss inte det minsta!

Hur mycket utsikten över havet än lockar väljer vi att inleda vår vistelse vid poolen. Den ligger på sjunde våningen och omges av solstolar och stora vita parasoller. Vi slänger oss på rygg och blir omgående serverade bubbelvatten och nötblandning. Jag tar in sältan och blundar, och blir liggande och lyssnar till det lugnande vattenfallet som rinner längs med Marcel Wanders gigantiska blomstermosaik. Mobilen får stanna i väskan.

När jag kisar fram under solhatten ser jag att samma lugn tycks råda bland mina solgrannar. Par och tjejkompisar i olika åldrar viskar, småskrattar eller halvsover bredvid varandra på de vita solstolarna. Ingen tycks vilja röra en fena, utom när det är dags att svalka sig i den genomblå blomsterdesignade takpoolen.

Några timmar senare väljer vi ändå att röra på oss. Men med långsam start, vi bestämmer oss för att ta vägen om hotellets spa. Gymmet hoppar vi över just idag trots att det ser modernt och välutrustat ut. I lobbyn börjar vi fundera på de prisvärda behandlingarna, men vi börjar med att prova själva spadelen. Det är ingenting vi ångrar. Jag som älskar ångbastu går raka vägen in och lägger mig på rygg på den cirkelformade mosaikklädda bänken. Och efter att ha tävlat om vem som först vågar sig på den isvakslikande blå poolen och duschen med fallande kallvattenshink hittar jag en ny favorit, den infraröda bastun. Jag har tidigare bara hört talas om dess fantastiska egenskaper för det ibland så svårigångkickade lymfsystemet, och jag gillar den direkt. Jag lägger mig återigen på rygg och låter mig omslutas av den mjuka värmen.

Men nu är det dags att se omgivningarna. Vi byter snabbt om på rummet och tar oss ut från hotellet. Tar oss ned till stranden och sparkar av oss flip-flopsen. Mina ömma fötter sjunker ner i den finkorniga sanden och några steg senare slår de salta vågorna över anklarna. Framför oss breder det turkosblå Medelhavet ut sig mot horisonten. Vi går den korta vägen längs strandkanten och beställer varsin kall öl i den lilla chiringuiton. Blir livet bättre än så här?

Om livet handlar om att njuta av intryck genom alla sinnen så är vi definitivt på god väg. Men vi vill ha mer, och vi tar den lilla naturvägen framför hotellet längs klipporna. Gulblommande kaktusar och vindpinade tallar kantar vägen, och snart kommer vi fram till en platå. Vi går ut mot kanten och hänförs av utsikten. Framför oss det blå havet med vita segelbåtar och karga öar, till höger den dramatiska klippiga kusten med Palma i fjärran och till vänster den långa fullpackade stranden intill båt- och yachtmarinan Puerto Portals. Och på höjden bakom oss en vacker gammal stenkyrka som blickar ut över alltihop.

Vi går fram till stentrappan som leder till stranden. Nedanför oss pumpar musiken från Roxy Beach som redan sen eftermiddag är fullsatt med semesterlediga skandinaver, engelsmän och tyskar.
Musiken och skratten väcker något i oss, men vi går ändå tillbaka till hotellet. Vi har en bokning på hotellets restaurang framför oss och har dessutom blivit lovade en visning av suiterna. Efter en stunds avkoppling på rummet med utsikten från den breda sängen som vi aldrig får nog av möter vi upp Kati. Hon börjar med den största av dem alla, Sea view Penthouse suite. Och utsikten från suiten och den enorma privata takterrassen är verkligen överväldigande. Jag drabbas av en intensiv lust att slinka ner i bubbelpoolen i terrassens ena hörn men det finns flera rum att se.

Till exempel den lika stora Sea view Stargazer suite. Eller den lekfulla Gaming suite. Men suiten som jag inte kan sluta tänka på är Naughty suite. Hotellet har till och med två. Här har verkligen konceptet med adults only tagits hela vägen ut. Svarta väggar, röda sammetsgardiner. Runda speglar i taket över en rund säng och en pole på armslängds avstånd, och små diskreta ringar med svarta knutna rosettband på den madrasserade sänggaveln.

Kati visar oss den speciella menyn som ligger gömd under den läderklädda brevmappen på skrivbordet. Vi tittar på varandra. Nästa gång, viskar vi och följer motvilligt efter Kati ut i hotellkorridoren.

Astir betyder stjärna på holländska. Och restaurangen Astir ligger verkligen som en glittrande stjärna ovanför strandlinjen. Från bordet på terrassen har vi utsikt över den vita champagnebaren och den lika vita Marcel Wanders-skulpturen livets träd, samtidigt som en ring av klockor kastar sitt mjuka ljus över kvällningen. Vi blir serverade trerättersmeny med apertif som till fullo är baserad på hållbara och lokala råvaror. Det är säsong för fikon vars träd växer över hela ön och den söta frukten återfinns i både gazpachon och inbakad i kycklingen. Till efterrätt väljer vi en delikat mallorkinsk tårta med rostad maräng, apelsinkräm, bär och mörk choklad.

Vi skålar i det sista av vinet och njuter av lugnet. Från borden runtomkring hör vi låga förtroliga samtal på engelska, tyska, svenska, spanska och kinesiska. Vi ser också de som njuter alldeles ensamma med sin tidning eller mobil, som ser ut att ha en lyxhelg för sig själv. Men restaurangen är inte fullsatt och vi gissar att flera av gästerna valt att prova andra restauranger ikväll.

Vi tittar på varandra och tänker samma sak. Ber om en taxi och åker den korta biten till Puerto Portals marina. Följer discomusiken och det höga sorlet.

Vi väger mellan övervåningen på Ritzi och Flannigan’s. Och väljer den sistnämnda. Det är trångt och stämningen är hög. Och den höjs ytterligare i takt med musiken. Efter en stunds people watching i baren börjar vi dansa och vi blir kvar längre än vi tänkt oss. Ingen av oss vågar tänka på hur länge sedan vi senast tog oss tid till det här men till slut tar vi en taxi tillbaks till hotellet och njuter oss till sömns till det mjuka ljudet från vågorna.

Vi njuter likaledes fullt det kommande dygnet innanför och utanför hotellets vita väggar. Den sista morgonen tillbringar vi extra länge vid frukosten. Den serveras på samma restaurang som middagen, och vi väljer vårt favoritbord i skuggan med utsikt över såväl buffén som terrassen och havet.

Vi väljer noga från menyn. Den är välkomponerad med ett stort antal smakfulla och hälsosamma varma och kalla rätter. Ägg, smoothies, juicer och bowls. Och på buffén finns ett brett urval av lokala ostar och charkuterier, både uppskuret och som små delikata tapas och pambolis.

Vi tar den långa vägen till rummet, via trädgården med sina rogivande sittgrupper och förbi wellnessbaren och poolen, för att njuta av hotellet så länge vi bara kan. Vi packar det sista. Medan vi väntar på taxin klickar vi oss in på Iberostar Grand Portals Nous hemsida. Scrollar oss fram till suiterna. Penthouse suite, Stargaze suite. Naughy suite.

Nästa gång, viskar vi till varandra. Scrollar lite till. Klickar på den gröna knappen.

Svensk konst på CCA

Passa på att besöka konstcentret CAA i höst när de visar verk av den svenska konstnären Joakim Eneroth. Verken ingår i en triologi som även finns representerad på Tate Modern i London, Brooklyn museum of Art i New York, Dallas Museum of Art samt MEP i Paris.
Andratx, 20 september – 31 januari

http://www.ccandratx.com/en/

Cabalgata de la Beata

Den tredje lördagen i oktober hålls den stora paraden i Palma där ’la Beata’ bärs fram genom gatorna, och avslutar de firanden som hållits under sommaren till den välsignades ära i Valldemossa, Santa Margalida och i Vilafranca de Bonany. I klostret Santa Magdalena, där kvarlevorna finns efter Santa Catalina Thomàs, utses flickan som kommer representera Beata och leda paraden som hålls under lördageftermiddagen.

Skördefestival

Den sista helgen i september firar Binissalem en stor skördefest, fiesta del Vendimia, med parad, festligheter för barnen, flera olika utställningar och en enorm folklig middag ute på gatorna i denna välkända vinproducerande by. En viktig tradition denna festivalnatt är att äta de berömda ’fideus de vendimia’, en mustig nudelgryta tillagad enligt ett gammalt recept där fårkött är den viktigaste ingrediensen.

Correbou’ de Fornalutx

7:e september. Dagen innan festligheterna i Fornalutx som hålls för att hedra jungfru Virgen de setiembre, står staden värd för hundratals ungdomar som deltar i correbou. Tidigt på morgonen släpps en stor tjur ut ur en stor trälåda och rusar genom gatorna i byn. I hornen är ett rep fastknutet som hålls fast av en stor grupp unga människor som springer efter tjuren under tjurrusningen. Efter protester från flera miljögrupper övervakas correbou sedan några år tillbaka av en grupp volontärer som ser till att tjuren inte tar skada.

Fiestas de la Beata

Den första söndagen i september i Santa Margalida firar man i stor stil högtiden las fiestas de la Beata för att hedra Santa Catalina Thomàs som fick påvens välsignelse år 1792. Festivalens höjdpunkt är processionen med ’la Beata’, den välsignade, med en storslagen parad av olika iscensatta händelser i hennes liv. Hon åtföljs av ett följe som representerar alla de som ska ha hjälpt henne i hennes möten med djävulen.

Fiestas de San Agustín i Felanitx

Varje år under andra halvan av augusti hålls las fiestas de San Agustín i Felanitx. Under firandet fylls staden med sommaraktiviteter i två hela veckor. Bland aktiviteterna kan särskilt nämnas konstnatten Nit de l’Art, Cavallets-dansen el baile de los Cavallets, la fiesta del Cosso som hålls på själva San Agustín-dagen liksom det stora antalet verbena-blommor som förgyller särskilt sommarnätterna under festivalen

Från Güell till Lluc till fots

Den första lördagen i augusti varje år kastar Palmaborna sig in i en populär festlighet som uppstod spontant och som genom åren har blivit en tradition. Det är en nattmarsch där tusentals människor utgår från Plaza Güell i Palma, och tar sig de 48 kilometerna till klostret i LLuc till fots dit de anländer i gryningen. De som når klostret får ett diplom vid ankomsten som bevis för att de fullföljt vandringen.

Morer och kristna i Pollença

2:A AGUSTI. Striden mellan morer och kristna spelas upp av lokalborna på många håll på Mallorca och i Katalonien, och vid sidan av festivalen i Sóller anses striden i Pollença vara öns mest mångfacetterade. Joan Mas, den lokala hjälten som återuppstår i spelen varje år, försvarar byn från Berber-attackerna som kommenderas av Dragut. Och liksom varje år vinner de kristna. Spelen är ett festligt försök att hedra och återskapa den verkliga striden som ägde rum år 1550.

18 meter under havsytan i El Toro

Med heltäckande våtdräkt och all utrustning på rullar jag baklänges ned över dykbåtens runda reling och ner i de mörka vågorna. Vi befinner oss utanför den branta sluttningen vid det marina skyddsområdet El Toro för att dyka. Inte ett hus syns härifrån, knappt ett träd, vi har färdats med båten i tio minuter men skulle lika gärna kunna befinna oss i ett öde land. Om bara några minuter ska jag för första gången dyka på Mallorca.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Jag sjunker ner under vattenytan, men flyter upp tack vare luften i dykvästen som håller flaskan med andningsgas på plats på min rygg. Nico Mommens, min belgiska instruktör, simmar fram till mig och ber mig göra två säkerhetstest. Det var fem år sedan jag dök sist, och då i tropiska vatten. Jag gör testen, låtsas att jag tappar munstycket och att masken fylls med vatten. Jag har ännu inte vant mig vid tanken att jag kan andas och se under vatten och känner paniken komma.

     Jag vill upp, tillbaka till tryggheten på båten och hellre vänta där medan de andra dyker. Men Nico vill inte förstå. Istället pekar han nedåt. Stora stim av svarta och regnbågsfärgade fiskar passerar rakt under oss, bredvid en vägg av hängande ljusgröna alger som sträcker sig ner i djupet under oss. Den meditativa känslan kommer över mig, min andning blir lugn. Och vi sjunker ner i havet tillsammans.

Nico har jobbat som dykinstruktör på Zoea Divingcenter i Santa Ponsa i två år nu. Han har tidigare varit instruktör i mer tropiska vatten, men tror han blir kvar här några år till. ”Hur mycket bättre kan man ha det?”, säger han och ler i båten ut, men medger att han drömmer om att dyka och bo några år i Mexico.

     Zoea har legat på samma plats i Club Nautico Santa Ponsa i 22 år och håller öppet året om. Idag är det en båt som går ut och vi är 17 betalande med olika grad av dykerfarenhet, men under högsäsong är det tre båtar.

– Mallorca är ingen dykdestination, istället beslutar sig många turister när de väl är här för att dyka, säger Nico.
     Tyske Dietrich som var först på plats är en av dem.

– På familjens semestrar ser jag alltid till att dyka om jag får möjlighet. Min dröm är att som pensionär bo på en varm plats nära havet där jag kan dyka när jag vill. Men jag är inte säker på om min hustru håller med, säger han och ler snett.

«Min dröm är att som pensionär bo på en varm plats nära havet där jag kan dyka när jag vill»

På båten finns förutom Nico en kvinnlig dykinstruktör som har hand om en större grupp nybörjare. Ytterligare några dyker tillsammans utan instruktör. Det är inte tillåtet att dyka ensam, oavsett antal dyk bakom sig måste man alltid ha en divingbuddy.

     Och jag som inte har rutinerna färskt i minnet behöver en erfaren instruktör. När vi sjunker ner mot säkerhetsstoppet värker inneröronen av tryckförändringen och jag håller för näsan och pressar ut flera gånger.

Vi stannar och Nico räknar tills vi kan sjunka ner till 18 meters djup, som är min gräns. Jag ser mig om. Under och bredvid oss simmar flera stora stim av fiskar. Fem eller sex smala barracudor rör sig långsamt bortåt, och under dem, mot botten, letar stora groupers efter mat bland stenar och koraller.

     När vi fick våtdräkten utprovad berättade Flor Bibbó, en argentinska som jobbat på dykcentret i fem år, att El Toro har skyddats från fiske i 15 år, och det är tydligt att fiskbestånden ökat i området. Flor är utbildad biolog och berättar att de ofta får i uppdrag av miljöorganisationer att bistå med material, organisera städningar och samla data om marina arter. Särskilt studerar man det hotade sjögräset posedonia. Det kan bli 100 000 år gammalt och har förmåga att omvandla koldioxid till syre, och utgör därmed grunden för att ekosystemet i Medelhavet fungerar. Men i Medelhavet minskar det långsamväxande sjögräset, samtidigt som stränderna rensas från mängder av dött sjögräs inför turistsäsongen och sjöbotten då och då fylls ut med sand.

Jag sparkar mig långsamt fram längs väggen av sjögräs. På håll ser den ut som en hängande trädgård, men är mer varierad än vad jag först lade märke till. Små anemoner av olika färger och former vajar i vattnet, och sluter sig när jag närmar mig med fingret. Småfisk äter av algerna och bland växtligheten gömmer sig underliga små djur. Nico lyfter fram en liten krabba och lägger i min hand, och pekar på en lila sjöstjärna. Senare får han syn på något som ser ut som en urtidsliknande jätteskalbagge som klamrar sig fast på stenarna. Det visar sig vara en toffelhummer utan klor, som inte är det minsta delikat att äta.

     Mot slutet av dyket pekar han på något pyttelitet klargult. Han ger tecken åt mig att stanna kvar och hämtar en av dykarna som bär med sig en ställning med två kameror. Det gula är en snigel som brukar vara svår att få syn på, och dykentusiasten med kamerorna tränger sig fram för att dokumentera.

Foto: Pablo Adrada

De 45 minuterna som dyket tar går både långsamt och fort, på djupet försvinner tiden. Nico håller koll på tid, djup och kvarvarande luftmängd, sådant som jag egentligen själv måste ha kontroll över.

     Jag sparkar mig långsamt framåt med sträckta ben och fenor, rullar över på rygg, ser mina bubblor stiga mot havsytan 18 meter upp. Sedan ger Nico mig tecken att vända, han tar min hand och vi glider tillbaka längs den hängande trädgården, full av alger, anemoner, koraller och smådjur, bortåt och uppåt mot dykbåten som väntar på att ta oss tillbaka. Kanske är det den bästa dykningen på Mallorca som jag gjort.

 

En liten bit av Marocko på Mallorca

När en dörr stängs brukar ett fönster öppnas heter det. I Sofia Carlsens fall är det inte helt långt från verkligheten. I samband med ett uppbrott från en relation bestämde hon sig för att satsa på en dröm som hon hade mejslat fram under några års tid. Nu har hon ateljé, showroom och butik i sin lägenhet och hennes omsydda marockanska kaftaner hittar köpare i alla åldrar.

Text: Hedda Lapidus
Foto: Pär Olsson

Vi träffar Sofia i hennes mysiga vindslägenhet med jätteterrass mitt i Palma i närheten av Calle Blanquerna, med kaftaner i sprakande färger hängande från takbjälkarna.

–Jag har jobbat som fastighetssäljare här på Mallorca, så jag har blivit rätt van vid att titta på bostadsannonser, jag hittade faktiskt denna lägenhet på en dag. Fast anledningen till att jag valde den var främst att säljaren kunde flytta ut snabbt, skrattar Sofia.

Sofia har bott i sin lägenhet sedan maj förra året, och på Mal-lorca i fem år, och vistelsen inleddes när hon gjorde praktik på Hilton i Llucmayor som ett inslag i sin Hotel Managementutbildning i Bryssel.

–När jag sedan skulle hem till mina föräldrar i Luxemburg så missade jag planet, och då bestämde jag mig för att stanna på Mallorca istället. Min kompis som jag gjorde praktiken med flyttade också hit.

Då var Sofia 23 år och fick jobb på hotellet Can Alomar i Palma. När en gäst hörde henne växla obehindrat mellan svenska, franska, italienska och spanska erbjöd han henne jobb som fastighetssäljare. Sofia har aldrig bott i Sverige utan är uppvuxen i Saudiarabien och Luxemburg med en svensk mamma och en dansk pappa, därav språkkunskaperna. Spanskan lärde hon sig här på Mallorca när hon arbetade som assistent till den städansvariga på Hilton och kommunicerade med städerskorna.

–Sedan träffade jag en kille och vi jobbade tillsammans men jag var sugen på att göra något eget också. Jag var inne på att det skulle vara nåt online som gick lätt att skicka och som inte krävde så mycket lager. Min mammas mormor var sömmerska och min mamma håller också på med textil, hon syr bland annat exklusiva kuddfodral. Hon har lärt mig sy, så jag visste att det var något med tyg jag ville göra. När jag var i Bangkok var jag runt på massa marknader och letade tyger, och fick även några kaftaner uppsydda, men det kändes inte hundra, berättar hon.

När Sofia var i Marrakech på möbelinköpsresa fick hon ett infall att ansluta sig till en grupp marockanska kvinnor som tittade på begagnade jellabas i en butik i souken. Det var lite bråttom, flyget tillbaka till Mallorca skulle gå inom ett par timmar, men Sofia rafsade åt sig 65 stycken, slängde ned dem i en påse och lät dem åka med möbeltransporten till Mallorca.

Sofia har till och med tvingats att sälja de kaftaner hon har tyckt bäst om, och som hon först sa att hon aldrig skulle sälja, för att kunderna har tjatat så. En av dem såldes med villkoret att Sofia skulle få tillbaka den när kunden slutade använda den.

–Det var exakt ett år sedan. Då hade jag inte tid att ändra dem själv, så jag hittade en marockansk sömmerska. Alla är handsydda och gjorda på speciellt sätt, så jag ville ha någon som var bekant med plagget och sömnadskonsten. Men nu syr jag dem själv, och det känns så fint att kunna göra om ett plagg från en annan kultur till något som passar oss.

Från början är kaftanerna stängda där fram, är helt fotsida och med kapuschong där bak. Sofia öppnar dem, gör slitsar på sidorna och kortar dem. Dessutom gör hon skärp av andra tygbitar. Materialet är oftast polyester och Sofia börjar med att slänga in dem i tvättmaskinen för att se att de håller. Varje kaftan är helt unik och ett otroligt handarbete.

–När jag lämnade min kille i maj förra året hade jag typ 400 euro på mitt konto, och som tur var kunde jag bo i mina föräldrars lägenhet i Palma. De första kaftanerna var klara, och eftersom jag behövde pengar så åkte jag med dem till stranden i Portals och gick runt och sålde. Jag fick in en hel del, skrattar hon.

Även om Sofia bara var fem år när hennes föräldrar flyttade från Saudiarabien har hon minnen av att gå runt i souken där med sin mamma, och hon älskar prutandet och den ständiga förhandlingen som hon klarar på franska.

–Försäljarna i Marrakech brukar beklaga sig till mamma över att jag är så hård. Jag har 3-4 försäljare jag återkommer till och det är alltid bra att börja med att stå och småprata lite. Ska jag köpa en ljusstake och de ber om 200 säger jag 30 och så får jag den för 70. Om jag frågar om priset och de svarar i euro går jag vidare direkt, då kommer jag inte få en bra deal. Däremot, blir man bjuden på te så är man i hamn. Förra gången jag var där köpte jag 80 kaftaner.

Försäljningen går oftast till genom att en potentiell kund kommer hem till Sofia för att prova, och se om kaftanen behöver läggas upp eller tas in. Det var först mest kompisar, sedan kompisars kompisar, och nu är det många hon inte alls känner. Med sina klara färger är kaftanerna lättburna och passar de flesta och i de flesta sammanhang. De är lätta att klä både upp och ner och hennes äldsta kund är 80 år.

–Alla kaftaner är unika, och det finns varken storlek eller materialbeskrivning, vilket gör det lite svårt att sälja online och i butik. Dessutom vill jag ju gärna vara med i köpprocessen. Jag bär ofta kaftan på stan, och det kommer alltid fram någon och undrar om dem. Jag har sålt en del direkt på gatan. De rosa och senapsgula är de mest åtråvärda. Jag gillar verkligen också att det är hållbar mode, det blir ett nytt plagg av någonting gammalt.

Sofia har till och med tvingats att sälja de kaftaner hon har tyckt bäst om, och som hon först sa att hon aldrig skulle sälja, för att kunderna har tjatat så. En av dem såldes med villkoret att Sofia skulle få tillbaka den när kunden slutade använda den. Att Sofia ville stanna på Mallorca berodde mycket på den avslappnade livsstilen som finns här. Och vädret förstås.

–Jag är uppvuxen i en miljö där märkeskläder var viktigt, och med massor av prestationsångest. Här är det helt annorlunda. Nu bor mina föräldrar här tre månader om året och min bror flyttade hit för två år sedan. Men det var inte jättelätt att få kompisar och jag var inte intresserad av att bara komma in i nåt svenskt gäng utan ville gärna ha en internationell umgängeskrets. Jag har alltid haft det, eftersom jag aldrig har bott i Sverige.

Nu jobbar Sofia 60 % för en advokat, och bistår vid köp och försäljning av fastigheter. Resten av tiden lägger hon på Kimåne, som hennes varumärke heter. Förutom att hon syr om kaftanerna gör hon väskremmar och hårsnoddar av stuvbitar. Dessutom är det mycket arbete med att få ut varumärket.

–Jag måste göra en sökmotoroptimering till hemsidan, men jag skjuter på det, det är så tråkigt. Jag ska börja med instagram mer också, och se till att få upp nya bilder. Bilderna på hemsidan har jag fotat med min iphone, men min brors flickvän har en fin kamera, så vi ska jobba lite med nya bilder. Kimåne ger mig så otroligt mycket energi, och jag hoppas att jag kan föra över lite av den energin. Jag tänker på vem som har haft dem innan och hur nästa person är, och att de kanske är lite lika eftersom de dras till samma färger och mönster. Alla är så glada som kommer hit och tittar. De brukar säga att de känner sig som en prinsessa för en dag.

Myten om las suecas på Mallorca

Idag talas det mycket om turismofobi. Men det är ett missbrukat begrepp. Många av de mallorkiner som klagar över överfyllda stränder och prishöjningar för vanligt folk tog emot turismen med öppna armar i sin ungdom. Det är samma personer som under Francos grå diktaturvälde bevittnade när turister från andra länder för första gången kom till Mallorca och gav dem möjlighet att andas. De fick uppleva nya kulturer, höra en ny sorts musik, och med egna ögon se andra sätt att leva. Och de fick chansen att inleda nya lidelsefulla romanser. Hur viktiga var inte “los amores de verano” på 1960- och 70-talets Mallorca.

Text: Carlos Garrido
Översättning: Karolina Kallentoft
Fotos: DM, Torrelló, Carmen Ortega

Mallorca kan skryta med ett väl etablerat varumärke. Ensaimadas, Mal-lorcapärlor, lugna familjestränder, partystränder, vackra fincor i ett ännu vackrare landskap och så förstås «los picadores». Dessa unga män, som bara har sin motsvarighet i Ibizas «palanqueros», markerar en hel era.

«Los picadores» var Mallorcaversionen av latino lover. En mer eller mindre blygsam erövrare, med en ettrig vespa eller Seat 600, eller med en folkvagnsbuss ombyggd med sovplatser därbak, som fiskade i stormiga hav och inte sällan fick en sexuellt och emotionellt otillfredsställd svensk kvinna på kroken. Den berömda «la sueca», som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar. “La sueca” var vacker, skulptural och ivrig att fly från den skandinaviska kylan, rakt i famnen på en eldig älskare som hon lärt känna av ren tillfällighet.

Majoriteten av dessa skandinaver kom med kryssningsfärjorna, ofta till ljudet av en modern poprefräng. Mellan romantiska promenader genom Na Burguesa med Palma som fond, över en cocktail i Victorias hotellpool, mellan de tidiga morgnarna på stranden och de sena nätterna i plyschklädda nattklubbar med speglar och rött discoljus och med en vag doft av utspilld Cuba libre. Under en hemlig kväll på hotell Sorrento, med ett avsked som varje gång drunknar i tårar och med löften om att ses nästa sommar, löften som sällan infrias.

Jag minns kryssningarna ombord på färjan Dana Corona från det danska rederiet DFS Seaways. Det hade hunnit bli 1970-tal men de sexuella vibrationerna mellan latinos och “chicas nordicas” var fortfarande mycket kännbara.

Besättningen bestod till större delen av spanjorer. En av officerarna bjöd in svenskor och danskor till sin hytt och bjöd på te, sällskap och säkert något mer. Och en av servitörerna, en liten mörk man, nästintill drunknade i famnen på en blond passagerare som var så mycket större än honom, och hon flydde sin man. Men många av dessa tillfälliga kärlekspar blev med tiden stabila. För tiden atypiska men lyckade kombos. Något som drabbade många skandinaviska turistguider som på den tiden bodde i Cala Mayor. Liksom partyturisterna som brukade ta in på det berömda hotel 33 i Magaluf. Flera på den tiden osedvanliga mallorkinsk-svenska förhållanden fick under de här åren se dagens ljus, där paren i mångt och mycket lyckades navigera sig förbi den förbjudna sommarpassionen för att med tiden försöka sig på en äktenskaplig stabilisering.

Den berömda «la sueca», som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar.

Jag har själv stött på många par med just denna så kallade kulturmix. Till en början imponerade det stort att vara gift med en svensk kvinna. Bara ordet «svensk» framkallade instinktivt de lystna minnena från 1960- och 70-talen. Men att leva över kulturgränserna som var så mycket djupare då än idag och skapa en fungerande relation var inte alltid lätt. Det beklagades över förvirring och kaos. Och även över den spanska individualismen, för i de skandinaviska länderna – där invånarna antogs ha förenats i den gemensamma kampen mot kyla och snö – löstes det mesta i samförstånd. Den anarki som ofta rådde bland mallorkinerna var många gånger obegriplig för svenskorna.

Och för mallorkinerna blev den nordiska etiketten tröttsam. Er nogranna planering och er disciplin. Således uppfanns uttrycket «fer-se el suec» eller «hacerse el sueco» för den nästan trögsinta likgiltigheten ni visade inför vissa saker, som om de inte existerade. Så typiskt för de skandinaviska länderna, åtminstone enligt det mallorkinska sättet att se det.

Men i väldigt många fall fungerade relationen. Och på det sättet erövrade Mallorca de nordiska traditionerna före många andra regioner på den spanska halvön. Svenska kyrkans julmarknad är en uppskattad tradition, och svenska skolans spektakulära firande av sankta Lucia har alltid varit huvudnyhet i de lokala tidningarna. Bilden av de änglalika flickorna, blonda och blåögda, med en krona av ljus såg ut som hämtad ur en saga.

Det svenska köket var dessutom banbrytande representerat på en restaurang på calle Brondo, strax bakom paseo Borne. Liksom det danska som hade sin representation i Terreno. Det var små familjeföretag och de inriktade sig huvudsakligen på medlemmarna i sina egna samfälldheter. Idag har mycket förändrats, nu när skandinaver köper boenden i mängder i populära områden som Santa Catalina, och öppnar restauranger som är trendiga och som riktar till den breda allmänheten.

Den unge «picadoren» med sin vespa har kanske förpassats till historien. Nu när Mallorca till sin essens har förvandlats till det man väl kallar en kosmopolitisk ö. Ingen förvånas längre av blandade par be-stående av en mallorkin och en svensk. När allt kommer omkring är Stockholm bara tre timmar bort med flyg. Världen har blivit globaliserad, standardiserad. Den mallorkinske förföraren från 1960-talet har lämnat över scenen åt finsmakarturismen. Till boutiquehotellen och loungebarerna. Med en bred internationell kundkrets och lägen som passar en väl kyld gin tonic.

Trots detta kan ingen förneka det banbrytande som skedde de åren då Mallorca sammanförde något så omaka som mallorkinska charmörer från Francos Spanien med svenska skönheter från ett socialdemokratiskt och långt mycket modernare Sverige.

Fem mandlar om dagen på Mallorca

Då klarar du hälsan enligt mallorkinsk folkmedicin. Och här på ön där man odlat mandel sedan 1700-talet vet man det mesta om mandels betydelse, inte minst som bokstavligt livsmedel. Fem damer i Artá har förädlat och moderniserat mandeln som kan användas till mycket mer än man tror.

Text:Evelyn Pesikan
Foto: Pär Olsson

Ett flygfoto som tas över de centrala delarna av ön i februari och mars ser helt annorlunda ut än under andra delar av året. Under den tidiga våren vilar ett skirt vitt/ljusrosa täcke över stora områden. Det är de otaliga mandelträden – Prunus amygdalus – som blommar. Det är en svårslagen, magnifik skönhetsupplevelse som lockar många turister ut på landsbygden.

Och det var just på den fattiga landsbygden som mandelodlingar förr i tiden var en av de allra viktigaste basnäringarna.

Mallorca var ingen rik ö förr i tiden, lantbrukarna var fattiga och jorden mager. Att använda mandlar i matlagningen var en utmärkt proteinkälla, en ersättning för kött som det inte fanns gott om. Och för inte så väldigt länge sedan kunde många familjer leva enbart på att odla mandlar och kanske några andra frukter. De blev inte rika men det gick, berättar Barbara Flaquer, en av de fem kvinnorna som driver den vackra butiken och företaget Ametlla+ de Mallorca i Artá.

Ametlla är det mallorkinska namnet på mandel och här kan man köpa det mesta (och lite till) som är relaterat till mandel – mandelmjöl, mandelmjölk, mandelkakor, Turron, kryddblandningar med krossad mandel, rostad, saltad mandel, mandelolja, mandeltvål etc etc.

Allt är mycket ljust, modernt och trendigt och den hembakade mandelkaka vi blir bjudna på smakar gudomligt.

Vi köper in mandlar från olika odlare men 2019 är inget bra år. Det regnade för mycket i september, säger Barbara, som driver företaget med gamla vännen Catalina Cañellas och deras tre svärdöttrar, som alla har andra jobb. Catalina Cañellas (som även äger hotellet Son Gener) och Barbara är pensionärer men har ett passionerat förhållande till mandlar.

Mallorca och Kalifornien är idag världens största producenter av mandlar.

Vi gör knappast några stora vinster på detta men vi älskar verkligen det här jobbet, säger de båda kvinnorna som med hjälp av svärdöttrarna har förenat en gammal lokal tradition med nya trender och tjusig produktdesign. Självklart går alla produkter även att köpa online.

På Ametlla+ håller man också workshops för personer som är intresserade av att lära sig mer om mandlar och vilka rätter de passar till.

Mallorca och Kalifornien är idag världens största producenter av mandlar.

Barbara och Maria berättar att det finns omkring 100 olika sorters mandlar i alla storlekar som blommar vid lite olika tidpunkter och att man förr använde betydligt fler mandlar i matlagningen än idag, även i soppor.

De allra bästa träden, de som ger mandlar med högst kvalitet, är mellan 40 och 50 år gamla.

Att mandel är bra för hälsan råder det inget tvivel om. Den innehåller bland annat järn, magnesium, kalcium, e-vitamin och mycket nyttiga fetter. Minst fem om dagen bör man äta för att bibehålla en god hälsa rekommenderar damerna.

Nyfikna – och okunniga – som vi är frågar vi även om bittermandel.

Det är ett helt annat träd och det pollineras på ett annat sätt. Men ibland tar bina lite fel och då kan det av misstag hamna några bittermandlar på sötmandelträdet, förklarar Catalina Cañellas.
Att det är ett stort misstag att äta bittermandlar förstår vi när vi läser på lite och ser att denna mandelsort innehåller cyanid, blåsyra, och att det inte behövs särskilt stora mängder för att döda en människa. Samma gift finns i aprikos, persiko- och körsbärskärnor. Tur att bittermandel främst används som smaksättare i livsmedelsindustrin och inte som mordverktyg annat än i Agatha Christie-deckare.

Mandelbonden Pep Rotger i Caimari ägnar sig åt att odla och producera mandlar. Han sysslar inte så mycket med för-ädling av produkten, han rostar och saltar mandlarna och säljer dem vidare till olika kooperativ.

Jag har arbetat med annat tidigare, bland annat inom byggbranschen, men sedan 1994 har jag hjälpt pappa med mandelproduktionen, berättar han medan han kör runt oss bland sina många ägor – både oliv- och mandelodlingar.

Några av träden har precis börjat blomma när vi är där, andra inväntar lite mer värme innan knopparna slår ut.

– Mandelträden i mina trakter är skyddade av bergen, de nordliga vindarna kommer inte hit och det är tack och lov ytterst sällan det blir frost. De allra bästa träden, de som ger mandlar med högst kvalitet, är mellan 40 och 50 år gamla. Förr i tiden behövde träden i princip aldrig vattnas, förklarar Pep som verkar behandla sina träd på ett faderligt, beskyddande sätt.

– Man får absolut inte beskära träden på ett aggressivt sätt, då kan det bli sår och infektioner, säger han.

Pep berättar också om det naturliga kretslopp och sam-spel som finns mellan fåren och mandelträden.

– De betande fåren äter upp allt gräs som vi sår under träden och deras gödsel ger sedan all näring som träden behöver.

Under våren är det en lugn period för mandelbönderna. Den viktiga beskärningen är gjord och den intensiva mandelskörden börjar först i september, oktober.

Alltför mycket vattning förstör träden och man bör heller inte överproducera.

Han tycker inte att man ska joxa alltför mycket med mandlar och använda dem på hundra olika sätt.

De är bra som de är, fastslår Pep som är en jordnära och praktisk man. Men de ska ätas rostade, att äta dem med skalen kvar är inte bra för kroppen. Jag rostar mina långsamt i en vedugn.

– Min favoriträtt med mandlar är salsa romesco som passar underbart bra till färsk vårlök.