Mons Kallentoft skriver om Mallorcas skuggsida

SE MIG FALLA

Om det finns sol finns det skugga. Och alla paradis har ett inbyggt helvete. Med sin nya bok ”Se mig falla” punkterar Mons Kallentoft effektivt den rådande bilden av turistparadiset Mallorca. Några ingredienser: Droger, korruption, slumkvarter, mord, sexhandel och en försvunnen tonåring. Inget man brukar hitta i reseannonserna precis…

Succéförfattaren Mons Kallentoft är mer produktiv än de flesta. Vid 51 års ålder har han redan otaliga böcker bakom sig. De tycks onekligen rinna som vatten ur honom, men ”Se mig falla” har inte skapats i ett flöde av rent källvatten, här har han snarare skruvat på en kran av brunt, obehagligt avloppsvatten.

– Jag fascineras av kontraster, säger han när vi ses i Santa Catalina där han sedan fem år bor med sin familj – fru och två tonårsbarn.

– Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser. Här finns några av Spaniens rikaste familjer och en lång tradition av skumma fastighets-, mark- och vattenaffärer och det har varit en knutpunkt för droghandel i decennier.

Sådant intresserar förstås en författare av kriminalromaner, en person som dessutom vuxit upp i Ljungsbro, en allt annat än idyllisk svensk småstadshåla utanför Linköping.

Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser

– När jag var ung kallades Ljungsbro för Pickhult, det var mycket droger och många av mina generationskamrater fast-nade i kriminalitet. Men på ytan var det en putsad medelklassidyll, berättar Mons medan vi sätter oss i bilen för att börja vår lilla rundtur i några av de mindre charmiga delarna av ön. Det är i dessa miljöer som den nya, svarta romanen ut-spelar sig.

”Se mig falla” handlar om tonårsflickan Emme som tjatar sig till en utlandsresa av sina tveksamma föräldrar. Och det är till det party- och drogstinna, ökända Magaluf hon till varje pris vill åka.

När vi stiger ur bilen i ett folktomt, ödsligt Magaluf en dag i slutet av januari är det snudd på omöjligt att föreställa sig att detta på sommaren förvandlas till ett pulserande, neonsprakande festinferno som lockar ungdomar från hela världen. Denna dag kunde Magaluf lika gärna varit en del av Västerås, minus stranden förstås. Död betong.

Det är här unga Emme i boken försvinner och det är här hennes förtvivlade pappa börjar sin kamp för att hitta henne.

– Min egen dotter som är 16 år nu brukar faktiskt åka till Magaluf för att festa. Vad kan man göra, ungdomarna tycker att det är kul och billigt här, säger Mons medan vi promenerar förbi några av klubbarna som figurerar i boken. Han verkar inte särskilt orolig för sin dotter trots att hans egen kreativa och mörka fantasi skenat iväg ordentligt med honom i den nya boken. Och det är förstås en författares privilegium att få iscensätta och bearbeta sådant som inte hänt i verkligheten.

Inspirationen till boken kom när Mons flyttat till ön och dagligen började läsa tidningsartiklar om knarkdrottningar, poliskorruption och skumma affärer.

– Det är så enkelt att se det svarta och det vita här, den ingrodda smutsen. Men jag har varit mycket noga med att inte peka ut personer i boken, det är ju en roman, fiktion, poängterar han medan vi tar oss in mot stan igen, till en stadsdel som aldrig någonsin har blivit omnämnd i en turistguide – Son Gotleu.

Nu är det inte Västerås längre, nu kunde det lika gärna vara ett slumkvarter i Calcutta.

– Ibland hittar man uppsprättade katter på gatorna här, det är mycket vodoo i görningen, mycket droger och ibland våldsamma uppgörelser mellan olika grupper. Men man får inte glömma att merparten av folk som bor här är fattiga men skötsamma familjer som bara försöker överleva, understryker Mons, som har ett starkt socialt/politiskt patos.

I den här totalt oglamorösa stadsdelen utspelar sig en del minst sagt obehagliga scener i boken.

Det är ingen tvekan om att Mons Kallentoft gjort en riktigt djupgående research under arbetet med ”Se mig falla”. Storyn för oss vidare till kvarter som en gång varit trendiga nöjeskvarter, men som har förfallit rejält under senare decennier. Som till exempel delar av El Terreno, runt Placa Gomila, som oavsett närvaron av Svenska skolan faktiskt har en väldigt slummig karaktär med fula, halvt förfallna hus, graffiti och otroligt ocharmiga lågprisbutiker.

Vi ska inte avslöja mer om bokens innehåll här. När den publiceras i början av maj kommer förhoppningsvis många läsare att få ta del av innehållet.
Men kommer han och familjen att kunna bo kvar på ön när denna smaskiga svarta motpol till glassig turistinformation om Mallorca kommer ut?

– Det återstår att se, säger Mons med ett lugnt leende.

Omslaget till Mons Kallentofts Se mig falla. Nedan: Ett utdrag ur bokens kapitel 3.

(...)
Han kör längs Marítimo, där klubbarna ännu hål-ler öppet, och utanför Opium står en grupp killar och försöker övertala vakterna att släppa in dem samtidigt som ett gäng tonårstjejer obehindrat glider förbi kön.
Färden tar honom ut på motorvägen, och på kul-larna ner mot havet ligger husen som inkilade i vegetationen. Ovanför Genova blickar madonnastatyn ut över människornas göranden och Tim trampar ner gaspedalen. Det här är den farligaste tiden på dygnet på Mallorcas vägar, när de fulla och höghushöga är på väg genom sennatten, men det är inte mycket trafik nu. Han tar av, svänger upp mot Calvià och snart kör han på en vindlande väg omgiven av palmer och blommande jakarandaträd, de har förirrat sig i tiden och tusentals små klockor i lika många blå nyanser bildar ett valv över vägen. Det bär uppåt, inåt ön, och de låga bergen ger vika. Landskapet öppnar sig i en kilometerbred dal, där små ockrafärgade hus och Hotel Son Claret omgärdas av flacka fält inramade av stenmurar. Bortom fälten skjuter bergen upp igen som en sovande jättes skuldra, och ovanför skuldran finns den tvekande gryningshimlen som ännu är full av slocknande stjärnor.
Han kör så långt upp på berget som vägen tar honom. Han parkerar och så går han i gryningen, planlöst, hotellet en miniatyr långt under honom. Ljusen i byn tänds för att sedan falna i takt med att gryningen vinner helt över natten. Han går, vandrar, ropar hennes namn rätt ut i den nya dagen.
Emme, Emme, Emme.
(...)