Matsmarta val på menyn hos Louise

En skolpsykolog som startar kreativ matstudio. Det kanske låter som helt skilda världar, men för Louise Sarrión blev det en fullträff. På Grounded Living lagar hon hälsosam och helst veganskt kost till yogaretreats och fester på Mallorca.

Text: Anna Norström
Foto: Pär Olsson

När Louise Sarrións mormor Marianne var ung åkte hon till Mallorca på charterresa. Här blev hon blixtkär i turistguiden. Han fick följa med hem till Småland. Snabbspola fyrtio år. Louise är nu själv boende på ön.

– Det låter kanske som en kliché men nu är cirkeln sluten, säger hon.

Louise Sarrión startade projektet Grounded Living för två år sedan. Efter flera år med sin familj i Madrid hade hon landat på ön och hitta hem till köket. Det blev det en matlagningsverkstad med fokus på det växtbaserade riket. Hon utgår från sin studio på Carrer d’Arnau Rossiñol i Santa Catalina, Palma men arbetar ofta ute på fältet.

– Min idé från början var att göra cateringuppdrag men jag jag får allt fler kunder som antingen har retreats eller familjer som vill att jag kommer hem till dem och lagar mat, berättar Louise.
Många är nyfikna på studion. Under vårt besök sticker en herre in huvudet och undrar om hon serverar lunch.

Hon ger också matlagningskurser. Det finns en stor efterfrågan på Mallorca med just hälsosam och vegansk kost. Men Louise är inte den typen av grön kock som sysslar med några pekpinnar. Jag är inte ”hjärntvättad”, säger hon och skrattar.

– Det här händer ganska ofta att folk knackar på eller kommer in. Från början tänkte jag att jag skulle ha luncher för allmänheten men nu gör jag bara events här för sällskap som bokar in sig.

Hon ger också matlagningskurser. Det finns en stor efterfrågan på Mallorca med just hälsosam och vegansk kost. Men Louise är inte den typen av grön kock som sysslar med några pekpinnar. Jag är inte ”hjärntvättad”, säger hon och skrattar. Själv äter hon kött men inte särskilt ofta, kanske max en gång i månaden. Louise drivs snarare i positiv anda av att få folk att upptäcka nya vägar med grönsaker.

– Och framförallt för mig handlar det om bra råvaror. Det finns det så mycket av här, bara tänk på alla saluhallar!

En av hennes menyer som blivit en storfavorit är hennes veganska tacobuffé. En rätt som därhemma i Sverige är så älskad, speciellt för familjer om fredagarna, där man med enkla medel kan välja bort kött.

Och framförallt för mig handlar det om bra råvaror. Det finns det så mycket av här!

– Även de mest inbitna köttätarna älskar tacobuffén.

Då lagar hon en ”chili sin carne”, alltså utan kött, och serverar med hembakta bröd, salsan pico de gallo och mangosalsa. Den svenska artisten Little Jinder är en gäst som ätit den med förtjusning. På de yoga och hälso-retreats som hon lagar maten åt blir menyn mer hälsoinriktad – med smoothies och grönsaksjuicer som går åt i en försvinnande fart. Deltagarna kan också ta med sig enkla knep hem. Som med hennes gazpacho där hennes knep är att tillsätta något sött.

– Det är mitt hemliga trix! Man kan ha äpple, persika eller nektarin i och då balanseras tomaten med syran. Och så är jag så knasig att jag inte har någon vitlök i, det kan folk tycka är lite konstigt men det behövs faktiskt inte, säger Louise.

Hennes väg till den nya karriären startade för fem år sedan. Efter att ha jobbat som skolpsykolog Madrid ville hon göra något helt annat.

– Jag gjorde det där klassiska och gick olika kurser för att hitta mig själv.

På ett bananskal snöade hon in på raw food och tog en online-utbildning. Just raw food blev hennes biljett in i retreat-världen som växer och blir större för varje år på Mallorca. Och här på ön vill hon bli kvar. Louise och hennes man Fernando har skapat sig ett hem här tillsammans med sina barn Carl, 11, och Linnéa, 12.

– Jag älskar att bo på Mallorca. Barnen kan röra sig helt fritt här.

De tränar triathlon, och har en aktiv livsstil. Hennes man pendlar fortfarande en del för jobb i Madrid men deras bas är på ön. Och lokalen på calle Rossiñol nummer tolv är platsen där Louise får utlopp för sin kreativitet.

– Vi bara sprang på den här lokalen och det kändes så rätt.
För mer info: groundedliving.es

Ge blod på Mallorca och rädda tre liv – ett av dem kan vara Adrians

– Vi kunde verkligen inte föreställa oss ett liv utan att resa!
Maria Nystedt sitter mitt emot mig på sushi-restaurangen Daikiya i närheten av plaza Alexander Fleming. Hon har just lämnat blod på Banco de Sangre, blodbanken, på andra sidan torget. Det är första gången hon gör det på Mallorca och hon är överväldigad av tacksamheten hon känner för att det gick bra.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

För att få donera måste man vara över 18 år och fullt frisk. I Spanien gäller att man inte får ha varit i Asien under det senaste året på grund av risken för dengue-viruset. Maria och hennes man Magnus åkte alltid på långresor, och särskilt just till Asien. Men när deras andra son föddes ändrades livet radikalt.

Utan donerat blod överlever inte Adrian
Vi väljer båda dagens meny för 9,50 euro. Maria är fortfarande något yr efter blodgivningen när hon berättar varför det är så viktigt för henne att donera.

–Läkarna förstod snabbt att det var något fel med Adrians blod. Han började få regelbundna blodtransfusioner, och jag och Magnus fick ge Adrian en medicin via subcutant dropp varje kväll. Men det var först när vi själva två år senare kontaktade en organisation i Barcelona med specialiserade på sällsynta blodsjukdomar som vi fick en diagnos.

Karolinska sjukhuset i Stockholm där Adrians behandlades gick med på att skicka prover. Sex månader senare tog familjen emot beskedet: Adrian lider av kronisk anemi – hans röda blodkroppar överlever inte och han måste få nya var tredje till fjärde vecka. Bara runt 60 personer i världen har sjukdomen, och alla är anslutna till sjukhus för livslånga transfusionsbehandlingar.

–Under Adrians första två år höll jag tillbaka min sorg, och vi bar på ett hopp om något slags mirakel. När beskedet kom var det som jag föll jag ned i ett hål och sorgen fick fritt spelrum. Adrian skulle vara beroende av sjukhus och mediciner livet ut.

Men mitt i allt detta slogs Maria och hennes man Magnus av tanken på att ett liv utomlands inte var omöjligt, nu när de hade en ingång till det spanska sjukvårdssystemet. De frågade om kvalitén på sjukhusen på Mallorca och överrumplades av läkarens rättframma svar: ”Jag skickar Adrians journal på en gång.”

–Några veckor senare fick vi besked att Son Espases, det stora sjukhuset utanför Palma, kunde ta emot Adrian som patient. Vi åkte dit för att träffa dem och känna efter om vi skulle tycka om att bo här. Allt stämde för oss, och redan samma vår flyttade vi hit!

Behovet ökar på sommaren
Maria vill gärna förmedla hur lätt det är att ge blod.

–Det var ju bara att kliva in, och att ge tog inte mer än tio minuter! Och utanför har de gratis parkering.

Samma budskap får vi av personalen på Banco de Sangre, Mallorcas blodbank som drivs av Balearernas landsting. Eva Gomez Sjunnesson som är född i Stockholm och uppvuxen på Mallorca med en svensk mamma, är marknadsansvarig på Banco de Sangre. Hon berättar:

–Vi har 8 britsar och det är aldrig kö. De flesta av mina kollegor donerar. Vi brukar inte gå ut med det, men erkända studier visar att blodgivare håller sig piggare och friskare än andra.
Eva kan inte nog understryka hur viktigt det är att donera:

–Mycket av vårt blod behövs till operationer och förlossningar, och hela 60 procent går till cancerpatienter. Blodsjukdomar som Adrians är ovanliga men på Menorca finns en hel släkt med en genetisk blodsjukdom. Den släkten skulle inte leva vidare utan blod från donatorer, precis som Adrian.

När Maria fyller i sin hälsodeklaration får jag en längre pratstund med Eva. Hon berättar att den svåraste utmaningen för Mallorca är den stora mängden turister.

–Med turisterna ökar antalet olyckor, det är trafikolyckor, båtolyckor och balkonghoppningar där stora mängder blod behövs. Många av våra donatorer är återkommande, och vi kan ringa in dem vid akuta behov. Vi kan aldrig räkna med att turister tänker på att donera, men vi hoppas att fler inflyttade börjar göra det. Här finns alltid någon personal som pratar engelska och både jag och min chef Ismael Gutierrez kan svenska.

Eva berättar att de allra flesta donerar av samma anledning som Maria, att de känner någon som har behövt ta emot blod och känner ett slags samhällsansvar att kunna ge tillbaka. 20 procent har inspirerats av andra. Resten har nåtts av Banco de Sangre’s kampanjer, eller har sett blodbussen som åker till olika platser enligt ett schema som hittas på Banco de Sangres hemsida donasang.org. Det kan vara större arbetsplatser eller kyrkor och torg, som Plaza España.

450 ml blod på 10 minuter
När Maria är redo får hon ställa sig på vågen, ta blodtrycket och få ett stick i fingret för att mäta hemoglobinet. När sjuksköterskan konstaterat att hon inte har blodbrist är det dags för henne att lägga sig på bristen.

Maria ska donera 450 ml och hon får göra det högst 3 gånger om året (4 gånger för män). Sköterskan Maite Cozar placerar påsen på en våg innan hon spritar Marias armveck och för in nålen. Maria ligger avslappnad på rygg och ser blodet strömma ur venen, på samma sätt som hon var tredje vecka ser blodet strömma in Adrians armveck. Det finns en teoretisk chans att han får blod av sin mamma, men det är mycket som ska stämma.

–Inte bara blodgruppen utan även undergrupper ska matcha. Dessutom måste blodet vara färskt, i Adrians fall inte mer än någon dag för att han ska orka med vardagen i tre veckor. De sista dagarna innan transfusion är han alltid trött, säger Maria från britsen, och i blicken blänker mammaoron till.

–Men det är en väldigt speciell tacksamhet jag känner när blodet strömmar in i Adrian. Färgen på kinderna återvänder, han blir sig själv igen och får ork att leka och vara i skolan. Tack vare att andra personer tar av sin värdefulla tid och kanske övervinner sitt motstånd mot nålar, kan Adrian leva.

Högteknologiskt laboratorium
Påsen med Marias blod är förenad med fyra mindre påsar. Blodet i den minsta förs över till ett provrör som skickas till laboratoriet för analys. Labbet ligger vägg i vägg och jag följer med Eva dit. Det är ett högteknologiskt rum i vitt och turkost som hämtad ur en amerikansk science fiction-film. Eva förklarar:

Tekniken har utvecklats markant bara de senaste åren. Det gör att säkerheten i labbet har ökat och att blodets hållbarhet kunnat förlängas.
Alla laboratorietekniker bär blå gummihandskar. En av dem är Margalida Cerdá. Hon visar oss en korg fylld med märkta provrör.

Innan blodet levereras till sjukhusen måste vi kontrollera att det inte innehåller bakterier eller virus som hepatit, syfilis, HIV eller dengue. Samtidigt med den tekniska analysen gör vi en korsanalys med ett manuell test. Vi tar också reda på blodgruppen. Får patienten blod från fel blodgrupp kan inte de röda blodkropparna transportera syret till kroppens organ.

Blodets väg
De övriga tre påsarna kommer om en stund fyllas med separerade blodvätskor. Eva tar mig till ett rum med stora centrifuger och andra apparater. När hon visar mig runt kommer Alex Lopez in med stora metallådor packade med blod från Ibiza och Menorca, som han just transporterat hit från flygplatsen. Tillsammans med Marias blod kommer de här påsarna placeras i en centrifug där blodet skiktar sig likt olja och vinäger. Eva visar en påse som har rött tyngre blod i botten, och gult ovanpå. Det tyngre blodet består av de järn- och syrerika röda blodkropparna medan det gula är plasman.

Eva pekar på ett tunt transparant vätskelager däremellan, där samlas blodplättarna. Nästa steg är att pressa ut varje blodvätska i respektive påse och sortera ut de vita blodkropparna, som slängs. Det sker i en apparat som ställer in trycket exakt efter påsens vikt. Därefter etiketteras påsarna med samma kod som blodprovet i provröret och placeras på rätt ställe i rätt temperatur. Medan de gula blodplättarna ska vila i rumstemperatur ska de röda blodkropparna till kylskåpet och plasman in i frysen. Efter 24 timmar ska blodplättarna in ett skåp där de hålls i ständig rörelse. När sjukhusen ringer hämtar en sjuksköterska rätt blodpåse och placerar det i en kylväska, som levereras med bil, och ibland flyg, så snart som möjligt.
–Vi brukar säga att en donator ger tre liv, säger Eva och när jag ser de tre påsarna förstår jag hur träffande slogan det är.

Det blir bra ändå
Över kaffet förklarar Maria hur det går till när Adrian får blod.
Det kan ta en hel dag, Adrians blod ska analyseras och påsarna dubbelkollas och själva transfusionen tar två timmar. Adrian känner personalen, vi är ju där minst 17 dagar om året. Han blir alltid så väl mottagen, men varje gång det är dags är han så trött och det är tungt att se. En sjuåring ska ju vara full av liv.

Maria har en blogg i sitt namn och har också skrivit en bok: ’Att leva med långtidssjuka barn – Det blir bra ändå.’ Hon skrev den för att hon själv saknade en liknande bok under de åren då livet rasade omkring henne och hon desperat försökte förstå Adrians sjukdom och hur tillvaron för familjen skulle bli. Det var snart tre år sedan den kom ut och nu finns boken på sjukhus runt om i Sverige. Maria får ofta förfrågningar om att föreläsa.

–Det är en fantastisk upplevelse. Jag har fått en sådan positiv respons. Varje familj som får ett besked om att deras barn är kroniskt sjuk går igenom en svår process. Jag har varit där och i boken är jag öppen med min oro och sorg över att livet inte blev som jag först hade tänkt det. Många är tacksamma att få höra att de inte är ensamma och att vad de känner är normalt.

Maria berättar att Son Espases har kontakt med ett sjukhus i Barcelona.

–Nyligen fick vi besked att Adrian kan bli frisk om de hittar en stamcellsdonator. Det återstår mycket, men det väcker hopp om att Adrian och vi som familj ska kunna ha ett fritt liv som andra. Men tills det eventuellt blir dags är vi tacksamma för alla som väljer att donera. Det finns ju inga läkemedel i världen som kan ersätta mänskligt blod. Det är människor välvilja Adrian förlitar sig på för att leva.

Det var under första världskriget som Röda Korset i Storbritannien började organisera donering och lagring av blod, men de fyra blodgrupperna identifierades redan år 1901 av den österrikiske läkaren och nobelpristagaren Karl Landsteiner. Hans födelsedag den 14 juli är officiellt utsedd till den Internationella blodgivardagen.

Clínica Rotger: skönhetsbehandlingar och plastikkirurgi med garanti, erfarenhet och säkerhet

Plastikkirurgi och skönhetsbehandlingar används för att korrigera vissa delar av kroppen och därigenom förbättra patienters självkänsla och sociala, psykiska och emotionella välmående. De är dock behandlingar och ingrepp som kräver ordentliga säkerhetsgarantier. De bör endast utföras av specialister med ackrediterad examen och erfarenhet, på kliniker som uppfyller stränga kvalitetskrav. Operationsrum som är utrustade för komplicerade ingrepp, intensivvårdsavdelning, utrustning för blodtransfusioner, blodbank och annan medicinsk utrustning som snabbt kan sättas in vid oförutsedda händelser. Allt detta uppfyller vi på Clínica Rotger och vi erbjuder ett brett utbud av operationer och behandlingar.

Inom området dermatologi tar dr Antoni Bennàssar och dr Elena Manubens hand om huden och ser till att den mår bra. Basen är förebyggande behandlingar och behandling av åldrande hy. De använder de mest effektiva behandlingarna på marknaden, med minimalt invasiva tekniker och alltid i en säker miljö.

Dr Manubens förklarar att man vid fyllnadsbehandlingar och mesoterapi för ansiktet använder hyaluronsyra. Det är en molekyl som förekommer naturligt i vår hud och dess funktion är att återfukta och ge volym och spänst. Med tanke på dessa kvaliteter och det faktum att det är en molekyl som kroppen känner igen får man en väldigt mångsidig och säker behandling, bevisad i kliniska tester. Injektioner med hyaluronsyra ger en djup, intensiv och långvarig återfuktande effekt som gör att hyn får lyster och blir mer elastisk; utseendet föryngras. I kombination med vitaminer och tillväxtfaktorer stimuleras tillverkningen av kollagen och behandlingen hjälper till att återställa hudens naturliga balans. Den rekommenderas för att vitalisera, återfukta och tona ansikte, bröst, hals och händer.

Positiva effekter av botox mot rynkor i pannan, mellan ögonbrynen och runt ögonen

Rynkor och fåror som kallas “uttrycksrynkor” gör att ansiktet ser trött och åldrande ut. De uppstår som ett resultat av upprepad och ihållande sammandragning av ansiktsmusklerna. Behandlingen som används på Dermathos, enheten för allmän dermatologi på Clínica Rotger, gör att muskelsammandragningarna mjukas upp och på så sätt blir ansiktsuttrycket mer avslappnat och rynkorna mindre markerade utan att man förlorar ansiktets naturliga, unika uttryck. Behandlingen utförs på mottagningen med extremt tunna nålar för att minimera skador. Redan nästa dag lever man som vanligt.

Mer avancerade tekniker inom plastikkirurgi, skönhetskirurgi och rekonstruktiv kirurgi

När det gäller behandlingar som kräver kirurgi har vi ett team inom plastikkirurgi, skönhetskirurgi och rekonstruktiv kirurgi här på Clínica Rotger som består av dr Mariano Rovira och dr Ángel López samt kirurgerna Iván Monge och Oriol Roca. De har den utbildning, erfarenhet och tekniskt kunnande som krävs för att kunna erbjuda våra patienter det bästa alternativet för varje fall: från de modernaste teknikerna för bröstförstoringar till lipofilling, injektioner av egen fettvävnad. Den senare tekniken innebär att patientens egen fettvävnad filtreras in i området man vill behandla, framför allt bröst, ansikte, händer och skinkor. Förfarandet används när man vill åstadkomma en måttlig ökning i volym. Fördelarna är att man undviker biverkningar som avstötning av proteser, ärren blir mindre och därmed mindre synliga, och effekten mer naturlig.

Specialisterna på Clínica Rotger har även omfattande erfarenhet av ingrepp som avser skulptering av kroppen, bukplastik, fettsugning och lyft av armar och ben.

Behandling av åderbråck och andra venösa och arteriella besvär

Dr Óscar Merino är Clínica Rotgers specialist inom angiologi och kärlkirurgi. Laserutrustning används för minimalt invasiv behandling av de vanligast förekommande estetiska besvären och hälsobesvär relaterade till vener, artärer och lymfkärl som exempelvis åderbråck och blå ådernät, och andra mer allvarliga vaskulära sjukdomar. På så sätt täcker vi hela utbudet av behandlingar, både estetiska och funktionella, som man kan behöva under livets gång.

BILDER
• Dr Mariano Rovira och dr Ángel López
• Enheten för allmän dermatologi, dr Bennàssar och dr Manubens
• Kärlkirurgi. Dr Oscar Merino
• Dermatologi dr Elena Manubens
• Kärlkirurgi med laser. Dr Oscar Merino.
• Plastikkirurgi. Dr Ivan Monge och dr Oriol Roca

En dag med Karin och hennes svenska patienter

Jag sitter på akuten på Clinica Juaneda i Palma. Det är tidig morgon och få patienter i väntrummet. En ambulans står parkerat utanför. Personalen i receptionen sitter lugnt och jobbar.
Plötsligt rusar två läkare förbi med en sjukhussäng. Mannens åldrande kropp är slarvigt täckt av en sjukhusskjorta. De är på väg mot intensiven. Bakom ser jag Karin Erlandsson i vita sjukhuskläder lugnt gående med en äldre kvinna som jag förstår är mannens hustru. Jag hör dem prata på svenska om försäkringsdokumenten som tydligen glömdes på hotellet i all hast. De går ut till ambulansen som hämtade upp maken, och fram till receptionen där Karin förklarar situationen på flytande spanska. 

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Karin Erlandsson jobbar med patientservice åt Clinica Juanedas skandinaviska patienter.
Kontoret delar hon med tre kollegor som tolkar på ryska, polska, tjeckiska, holländska, franska och engelska. Hennes tyska kollegor har ett eget kontor. Här finns också svenska Jessica, som Karin går i skift med.
Efter engelsmännen och tyskarna har skandinaverna vuxit till en av sjukhusets största utländska grupper, och av dem är svenskarna i majoritet. På sex år har antalet besök från svenska patienter ökat med nära det tredubbla, och det gäller såväl bokade som akuta.

Ändå är stämningen lugn på det lilla kontoret, och vi får tid att prata. Karin berättar att hon ägnar morgnarna åt att se över dagens besök och hjälpa patienter med tidsbokning. Klockan nio följer hon med läkarna på rond, just idag är sex svenskar inlagda på sjukhuset.
En av dem är Otto, en äldre man med en märklig stålställning runt huvudet monterad på en väst, som tittar in flera gånger under mitt besök. Det visar sig vara en haloväst som håller fyra skruvar i skallbenet på plats. Karin berättar att Otto råkat ut för en cykelolycka, och att hjälmen blev demolerad. Han har snart varit inlagd en vecka och Karin organiserar just nu hans flyg hem till Stockholm.

Framåt dagen blir stämningen allt intensivare. Klockan tre ringer telefonerna konstant samtidigt som patienter tittar in med frågor. Men Karin intygar att det är just det här hon gillar, att kombinera administration med att träffa människor, ständigt vara på gång och gärna bli avbruten av patienter och personal. Och jag förstår att hon menar det. Karin avslutar varje mening med ett leende, och på ett märkligt sätt lyckas hon trots den hektiska miljön behålla sitt lugn.
Kanske beror det på att hon tidigare arbetade som reseledare? Det var så Karin hamnade på Mallorca, för snart fjorton år sedan. Snart blev hon erbjuden jobbet som tolk, trots att hon aldrig hade jobbat inom vården. Med åren har rollen utvecklats till den omfattande kontakt som Karin och Jessica har idag mellan patient, läkare, försäkringsbolag och larmcentral.

Det speciella med vården är att man möter patienter i livets alla skeden. Många möten är smärtsamma, men då finns Karin och Jessica där för att bistå och underlätta. Både patienter och anhöriga brukar vara lättade över att kunna uttrycka sig på svenska i en svår situation. Varje vecka kommer även prästerna från svenska kyrkan och norska sjömanskyrkan på besök.
”Det är kontakten med människorna som jag uppskattar mest”, säger Karin och tillägger att hon nästan alltid möts av leenden och tacksamhet. Som hos Otto, som återigen tittar in på kontoret med ett snett leende bakom sin stålställning.
Karin menar att svenskar söker för samma åkommor som hemma. Eller som hon uttrycker det:
”Likaväl som man kan drabbas av en stroke i Sverige kan man drabbas av det här, på semestern.”

Ändå upplever Karin att turister i högre grad än andra drabbas av olyckor. Hon gissar att det beror på att många Mallorcaresenärer har en aktiv semester, men också att man tenderar ta större risker utomlands.
När jag ber om tips säger hon att hon skulle önska att vissa turister kunde tänka lite mer smart – skydda sig från solen, dricka vatten regelbundet, och inte förtära så mycket alkohol att man tar fel väg hem från krogen, sätter sig på en vespa eller hamnar i slagsmål i Magaluf.
”Ett slagsmål eller en olycka drabbar inte bara hälsan utan även semesterplanerna – en svår fraktur leder till operation, sjukhusvistelse, hemtransport och flera månaders eftervård.”
Hon tipsar också om att hålla koll på sin försäkring, och köpa till reseförsäkring om man stannar längre än 45 dagar. EU-kortet täcker mycket av vården om man vänder sig till ett statligt sjukhus, men inte hemtransport. Det gäller också att följa försäkringsbolagets rekommendationer vid skada. Skulle man exempelvis tacka nej till hemtransport och läget senare försämras, tvingas man betala resan själv.

De förhandsbokade besöken är vanligare inom spansk sjukvård, som fungerar mer preventivt än den svenska – här ingår årliga hälsokontroller och hittas något följs det upp. Men det händer även att man upptäcker åkommor som svenska vården missat.
Karin berättar om en svensk kvinna som ville få huvudvärkstabletter utskrivna. Eftersom värken pågått länge gjorde Juanedas neurolog en magnetröntgen, och upptäckte en stor tumör. Hon blev kvar på sjukhuset och Karin kom nära familjen som flugit hit. Så småningom kunde kvinnan transporteras hem, men några månader senare fick Karin beskedet att tumören tagit hennes liv.
”Det var en väldigt speciell familj som jag kommer att minnas länge”, säger Karin med värme i rösten.

Så här långt i intervjun föreslår Karin att jag tar ett besök hos Otto, och hon visar mig upp till den första av Juanedas tre våningsplan med patientrum. Vi blir genast avbrutna av personal – först av de som tvättar honom under den fårskinnsklädda halovästen, sedan av sköterskorna som lägger om skrapsåren och virar rena lindor indränkta i jod runt skruvarna i huvudet.
Otto ler och jag tror först att det ser värre ut än vad det är ställt. Men jag har fel. Hjälmen stod emot hjärnskakningen, men den skyddade inte mot brottet på översta halskotan.
”Det är samma skador som om man hängt sig”, säger han och berättar att neurologen flera gånger sagt att han hade tur som överlevde. Otto klarade sig otroligt nog även från förlamning, men en lång period av eftervård och rehabilitering väntar.

Otto förklarar att han är 72 år och har cyklat i 12 år. Det är elfte året han cyklar på Mallorca. De var en liten grupp, inte fler än fem där han var äldst, och låg omlott som man bör. Strax innan backen ner mot Selva hände det. Helt omotiverat ställde sig gubben snett framför honom upp vilket fick cykeln att sakta in. Den vinglade till, in i Ottos. Han klarade första vinglingen men inte den andra.
Otto var medveten hela tiden när han föll. Själv tyckte han inte det var så illa. De ringde en taxi och han gick med cykeln till närmaste korsning där taxin kunde hämta upp. Sedan duschade han innan han tog sig till Hospital Muro. Sjukhuset är en del av Juaneda-koncernen och han fick åka ambulans till Clinica Juaneda.
”Inte ett helt ovanligt scenario”, kommenterade Karin det efteråt för mig och menar på svenskarnas inställning att det mesta går över med tiden. Sedan berättar hon att under cykelsäsongen kommer det in svenskar nästan varje dag som drabbats av cykelolyckor. Bara dagen innan kom en svensk cyklist in med brutet höftben.

Efter samtalet med Otto går jag ner till Karin igen. Hon har det lugnare nu och vi hinner komma in på privata samtalsämnen. Karin berättar att hon träffade sin mallorkinska man året innan hon fick jobbet på Juaneda, och nu har de tre barn tillsammans som går i mallorkinsk skola.
Jag undrar om hon tycker att hon lever ett mestadels svenskt eller mallorkinskt liv, och hon svarar:
”Jag är nog väldigt svensk i hur jag tänker och ser på saker. Samtidigt har jag märkt att det spanska spåret att ’keep it simple’ passar mig mer. Jag tycker det är smart att vara praktisk och hålla det mesta enkelt, så att jag hinner mer av det jag gillar tillsammans med familj och vänner.”

Innan vi avslutar frågar jag Karin vad hon tycker att hon har lärt sig av att jobba med människor i utsatta situationer. Karin, som tycks vara lika snabb i tanken som i handlingen, blir för första gången under intervjun eftertänksam. Men så svarar hon med ett leende:
“Det jag framför allt lärt mig är att ta vara på dagarna, särskilt tiden med mina barn. Jag försöker att inte stressa över ett ostädat hem. Istället tar jag hellre barnen med mig ut på vandring, eller låter dem fiska – även om det är en vanlig tisdag efter skolan.”

Text: Karolina Kallentoft

Henning Bensland öppnade hälsoretreat på Mallorca

Henning Bensland följer sanningens flod och känner sig starkare än någonsin. Han pendlar mellan sitt hem i Schweiz och hans ögonsten på Mallorca. Det krävdes en livshotande sjukdom för att få honom att värdesätta livet. Nu vill han inspirera andra till att hitta sitt sanna jag.

Text och foto: Pär Olsson

Jag svänger in på den lilla grusvägen och ackompanjeras av kyrkans klockspel i Santanyí. Gruset knastrar under bilen när jag passerar den stora järngrinden. Det imponerande huset tonar upp sig majestätiskt vid slutet av infarten. Gården har fått namnet Cal Reiet som betyder den lilla kungens hus på mallorkinska. Namnet på gården klär Henning Bensland som har bjudit in till fest denna dag för att fira jubileet för öppnandet av hans holistic retreat.

Det är ett år sedan Cal Reiet stod klart för att ta emot gäster och Henning har gjort en spännande resa för att hitta till sitt lilla kungarike på södra Mallorca. Allt startade en aning tragiskt tio år tidigare. Det var en ruggig dag i januari när Henning gick till sin läkare för att ta emot provsvaren som han hade gjort efter att ha känt sig dålig en tid. Och det var inget positivt besked han skulle möta.

bensland-1-min– Jag såg det själv på röntgenplåtarna som hängde framför mig. Det var som att mitt skelett buktade inåt, berättar Henning Bensland.

Han var 44 år gammal och befann sig mitt i karriären. Han tyckte att han hade en bra liv och bodde i Zurich med sin fru Petra och deras tre barn.

– Allt rasade samman och jag tänkte att nu är det kört. Inom ett år kommer jag att vara total förlamad, berättar Henning att han hade tänkt.
Läkaren gav honom diagnosen MS. Det blev en tuff tid för Henning som inte visste vad han skulle göra av det hårda beskedet. Han är en stark och beslutsam karriärist med sina rötter från Saltsjöbaden utanför Stockholm. Efter sin examen på Stockholms universitet flyttade han utomlands för att börja sin bana inom finansbranschen. Hans målmedvetenhet fanns redan i unga år och den drivkraften har aldrig svikit honom. Beskedet utmanade honom till att hitta nya vägar.

– Jag var van att ta på mig löparskorna och sticka ut och fysiskt springa ifrån mina problem. Det gick inte längre jag blev tvungen att konfrontera min sjukdom, förklarar han.

Han kom fram till att bästa sättet var att bli sann mot sig själv och han ville leva utan den oäkta prestige som han har fått erfara, speciellt mellan män som har höga positioner inom sitt arbete. För att nå dit behövde han guidning och hittade kursen,Träning för livet, som fanns på en kursgård utanför Rättvik. Det innebar att han var tvungen att pendla mellan Zurich och retreatet i Dalarna under ett och ett halvt år.

– Det handlade om personlig utveckling och efter ett tag var det något som hände. Jag kände mig genuint lycklig och behövde inte kompensera med att t.ex. prestera mera på jobbet eller privat, berättar Henning.
Bubblan hade spruckit för Henning och han fick möta helvetet innan han fick till vändningen i livet.

– Jag fick tillbaka friheten. Det är sant att man kan hela sin kropp genom att ta bort de psykologiska blockeringarna. Jag märkte att min sjukdom stannade upp, berättar han och ler.

Tio år har gått sedan det fruktansvärda beskedet. Men Henning tycks vara friskare och starkare än någonsin. Han utstrålar glädje och är avslappnat klädd i linnekläder som är bländande vita likt hans hår. Hans ögon är pigga och lekfulla. Han fortsätter att berätta hur fascinerande det var att få kontakt med sig själv för första gången.

– Det här är min nya värld. Jag kände att jag ville ge något tillbaka men visste inte först vad en affärsman som jag skulle kunna göra för att dela med mig till andra, berättar han.

bensland-3-min

Undertiden som han höll på med sin personliga utveckling drabbades Europa av den ekonomiska krisen. Han hade det förspänt ekonomiskt men kände att han ville investera sina pengar i något annat än i värdepapper. Han var därför på väg till Ibiza tillsammans med sin kollega för att köpa huset det hade bestämt sig för. På vägen dit mellanlandade de i Palma. Under stoppet på Mallorca föreslog deras mäklare att det skulle åka och titta på ett intressant objekt.

– Jag tänkte varför inte, vi hade inget bättre för oss. Jag föll genast för huset och vi åkte aldrig vidare till Ibiza, berättar han.
Det blev ett impulsköp utan grundplan, men investeringen var gjord i form av ett sommarhus i Spanien. Vilket var Cal Reiet på Mallorca.

Huset var i renoveringsbehov och även om Henning älskade stället med den stora trädgården och den vackra mallorkinska fastigheten kändes det inte rätt. Sommarstugan, som han ironiskt kallade huset, var alldeles för stor för honom och hans familj. De skulle bara vistas där några veckor om året.

– Det kändes konstigt när jag satt i det enorma huset. Jag hade lärt mig att man ska dela med sig och där satt jag i ett hus större än vad jag behövde. Det var då det gick upp för mig vad det skulle bli av Cal Reiet, säger Henning.

Hans fru Petra Bensland har funnits vid hans sida hela tiden och var inte sen med att stötta hans planer.
Paret har gemensamt jobbat hårt för att ro iland projektet som har uppstått genom flera tillfälligheter och sammanträffanden utefter vägen. Vilka de har uppmärksammat och fångat upp med öppna sinnen.

Detta är bakgrunden till Henning och Petra Benslands holistiska satsning. Deras största önskan är att en vistels på deras retreat ska hjälpa människor att låsa upp sina hjärtan och komma ut som en bättre person. Så som de själva har gjort.

– Jag skulle inte vara här i min gamla version av Henning, avslutar han med ett stort leende på läpparna och går iväg hand i hand med sin fru för att byta om inför kvällens festligheter.

Text och foto: Pär Olsson

bensland-2-min

Kerstin Salén, hälsodrottningen på Cas Bernats

Många är vi svenskar som på senare år har vallfärdat till denna fantastiska ö där det inte bara är varmt och soligt, utan förvånansvärt lätt att flytta in och etablera sig på. En av pionjärerna, som flyttade till Mallorca redan för 30 år sedan, är en vacker dam med ett spännande förflutet. Kerstin Salén berättar att hennes dröm uppfylldes när hon flyttade till sin gård vid Medelhavet, omgiven av underskön natur med hav och berg så långt ögat kan nå.

salen-2-min

Text: Eva Juhlin-Dannfeldt

QUEEN BEE
Vi träffas på Bar Bosch som är Palmas allra äldsta café. Det är en aning stökigare och mer högljutt än det var i begynnelsen, men med den tillströmning av utländska besökare kan nog restaurangen räkna med ännu fler gäster i framtiden. Kerstin är lika snygg och välklädd som vanligt. Hon glider lugnt fram genom hoparna av turister och låter sig knappast stressas. Tydligen blir man sådär cool av avspänd när man har bott här i ett antal år.
– Jag har alltid haft en stor kärlek till Spanien, berättar hon, kanske beror det på att min första kärlek kom från Alicante. Hjärtat klappar varmt för landet och dess kultur sedan lång tid tillbaka.

Som det diplomatbarn hon en gång var hade hon bosatt sig i England med sin förra man, men innan dess hade de lyckats införskaffa en vacker gård högt uppe på en klippa ovanför Port Soller.
– Vi skilde oss när jag var i 40-årsåldern, och vid bodelningen tog han huset i England och jag fick Cas Bernats, säger Kerstin och får en alldeles speciell lyster i ögonen. Jag hade en väldig längtan och var otroligt euforisk när jag äntligen fick komma hit.

För hon älskar sitt hem, sitt liv och – naturligtvis – sina tre barn, varav två av dem med fyra barnbarn bor på Mallorca.
– Ganska snart efter att jag hade flyttat hit 1987, blev jag kär i en engelsk konstnär som bodde i Deia. Vi bodde tillsammans och tillhörde ett konstnärskollektiv som ställde ut på Mallorca. Det var full fart där på den tiden kan jag lova. Vi levde ett spännande konstnärsliv med mycket musik, teater och andra föreställningar. Livet tedde sig bekymmerslöst, det fanns ingen tidspress och många roliga fester blev det!

Expojkvännen heter David Templeton och bor i Deia än idag. Han var en av killarna som startade det kända Mallorcabandet Pa amb oli Band.
– De spelar på fortfarande, tillägger hon, och idag är de flesta av dem i 70-årsåldern.

I ungdomen utbildade sig Kerstin till socialantropolog på Stockholms universitet och var då väldigt aktiv i studentpolitiken. Därefter blev hon invald som fullmäktigeledamot i Stockholms kommunfullmäktige där hon arbetade i många år.
– Innan jag flyttade till Mallorca hade jag börjat skulptera och måla, vid sidan om alla mina andra intressen.

Kerstin fyrar av ett bländande leende.

Mallorcas natur med de mäktiga Tramuntanabergen i norr har en väldig kraft

HÄLSA OCH VÄLMÅENDE
Något Kerstin brinner mycket för är miljö- och hälsofrågor. I och med att hon drabbades av livmodercancer för 16 år sedan, vet hon det mesta om matens inverkan på kroppen. Därför driver hon också sina ekologiska odlingar samt fårskötsel och produktion av egen olivolja.
– Jag har lärt mig oerhört mycket av mitt lilla jordbruk och vet numera hur man lyckas odla ekologiskt. Det är faktiskt inte så svårt som man kan tro, säger hon. För att få licens för sälja ekologiska matvaror måste jorden ha varit ren i fem år.

Hon gick så långt att hon tillsammans med en amerikansk väninna startade en miljörörelse – Mallorca Goes Green, eller Mallorca Illa Verde på mallorkinska.
– Vi satsade mycket på att stödja bönderna här på ön. De är de som tar hand om jorden. Hälsan börjar i hur tarmarna och deras välstånd beror faktiskt på hur bönderna och hur jorden mår.

salen-4-min

KLOKA ORD FRÅN EN KLOK KVINNA
Roten till det onda som direkt motverkar ett hälsosamt jordbruk idag är GMO-odlingar som alltid kräver monokultivering och att man använder oändligt mycket mer pesticider och herbicider med kemikalier och gifter anser hon.
– I monokultivering av exempelvis majs och soja, förändras hela situationen eftersom naturens egna renhållningsarbetare – maskar, larver och andra insekter – försvinner..

Däremot, i ett småskaligt jordbruk med inslag av permakultur integrerar man alla möjliga grödor på samma område vilket utvecklar en mikromiljö som gör att allting börjar fungera som det ska.
– Jag har ingenting som besvärar mina odlingar, inte ens sniglar!

Kerstin avstår helst från produkter från USA eftersom mångt och mycket är GMO-odlat vilket innebär att de är hårt besprutade, odlade med glyfosater som WHO klassificerat som “möjligen cancerframkallande”.

Om EU skriver på det aktuella handelsavtalet sitter vi verkligen på pottan och i EU-länder tappar man friheten att bestämma vilka främmande ämnen som får finnas i maten.

UPPVAKNANDE
När cancern slog till var hon så modig att hon bestämde sig för att försöka bota sig själv.
– Ja, jag fick en ingivelse när jag gick på kontroll för att hitta en spiral som ”försvunnit”. Bad läkaren ta en biopsi och mycket riktigt, där fanns cancern. Det var ett uppvaknande, både min far och min bror dog i cancer trots medicinska behandlingar. Av den anledningen ville jag först pröva andra metoder än operation, cellgifter och strålning, berättar Kerstin.

Detta ledde till att läkaren vände henne ryggen, något de inte får göra idag. Istället kontaktade hon ett ultramodernt cancersjukhus i Barcelona där hon lät göra uppföljande undersökningar. Under tiden hade hon påbörjat en strikt diet med mycket raw food och hemgjorda juicer. En väninna som blev dödsdömd av sin cancer vid 28 års ålder, botades av en speciell anti-cancer diet som hon blev rekommenderad av en läkare som också visste en hel del om onkologisk näringslära. Det var hon som berättade för Kerstin hur hon skulle bära sig åt.
– Jag slog på alla bromsarna! Ändrade min livsstil på stört, slutade röka, dricka alkohol samt att äta kött och gjorde dessutom en kelenering (utrensning av tungmetaller) hos en före detta onkolog i Göteborg.

Det visade sig vara ett lyckat drag. Pet-scan, kamera i livmodern och ultraljud visade att tumören hade krympt och påföljande biopsi visade att den blivit godartad. Inom tre månader hade den försvunnit helt.
– Självklart är varje cancerpatient unik, och hur man lyckas beror också på hur långt cancern utvecklats eller spritt sig. Jag var otroligt nitisk och döm om min lycka när cancern försvann! Läkarna visade föga intresse för vad jag gjort.

De senaste sex åren har Kerstin velat sätta sig in i vad som framkallar en cancer och skriver just nu en bok om detta. Det saknas förebyggande och eftervård av cancer och hon menar att skolmedicinen skulle ha glädje av att lära sig hur komplementär medicinsk och alternativ behandling kan lyckas bota cancer som de traditionella behandlingarna har gett upp på.

TILLBAKA TILL LIVET
Det är spännande att leva och bo på Mallorca på många sätt tycker Kerstin. Man lär sig mycket av hur de lokala öborna lever sitt medelhavsliv.
– Allt är självklart inte alltid en dans på rosor men jag har lärt mig av dem att inte stressa så, att slappna av och inte känna att jag måste hålla fasaden, menar hon. Man måste inte alltid vara perfekt, utan ta livet mera med en klackspark och en smula humor. Här är det viktigaste hur familjen mår, vilket i högsta grad inkluderar far- och morföräldrar, att umgås och äta god mat som man lagar tillsammans, gärna på sin olivar. Man nöjer sig med enkla glädjeämnen, tar hand om sin jord, går långa promenader och åker till stranden. De flesta är så stolta över Mallorca och tycker deras egen by är det bästa som finns. De vill helst inte bo någon annanstans och jag förstår dem för det vill inte jag heller. Sedan är det sant att mallorkinen är ett släkte för sig.

Till skillnad från Sverige är dåligt samvete och jantelagen inte det som styr människornas beteende, snarare spontanitet och transparens. Värderingar nära hjärtat är viktigt, saker och ting måste inte vara så himla rationella hela tiden. Tolerans för individualitet är stor och man får säga vad man tycker bara man håller sig till vissa spelregler som att hälsa på gatan och inte tala om jobbet före man frågat hur familjen mår.
– Ingen hänger upp sig om man kommer lite försent, snarare hör det till god ton i umgängeslivet., men man ska veta att öborna jobbar hårt och har i regel dåliga löner i förhållande till sina levnadskostnader.

Även kulturen är spännande. Morerna bodde här under närmare 800 år och förde med sig arkitektur, irrigering och omhändertagande av regn- och källvatten. De planterade citrus- och olivträd som har satt sin prägel på naturlandskapet.

Kerstin tycker samtidigt att vi har mycket som är bra i Sverige, där har man kommit längre i miljötänk och även gällande demokrati och transparens på arbetsplatsen.

FRAMTIDEN
–De flesta i min ålder börjar fundera på att vända hem för att vara nära sina barn och barnbarn, men jag är lyckligt lottad som har två av tre barn och fyra barnbarn som bor här. Min älskade gård Cas Bernats är min plats på jorden. Den har betytt så otroligt mycket för vår familj och våra vänner och är en lisa för själen. Bortsett från jordbruket hyr vi ibland ut huset till yoga- och hälsogrupper som vandrar i bergen, vaknar med tuppen och äter nyttigt.

salen-album-2-min

Malin Berghagens hjärta är fullt av Mallorca

Malin Berghagens förälskelse till Mallorca grodde långsamt. Med yogans hjälp började hon lyssna till sin längtan, men det var dottern som fick henne att ta steget. ”Nu räcker det, antingen flyttar du eller så är du tyst”, berättar Malin att hon sa. Det var lite mer än tre år sedan. Idag står Malins Mallorcaförälskelse i full blom.

Text: Karolina Kallentoft

Framför allt lockade värmen och ljuset, men yogan var inblandad på fler sätt. På Mallorca kunde Malin etablera sig som yogainstruktör och hälsoinspiratör. Med hemmet i Palma som bas håller hon sina kurser, både på ön och andra platser på jorden. Och här skriver hon sina böcker. Sin första yogabok skrev hon något år innan flytten. Uppföljaren blev till redan under hennes första år på Mallorca. Nu har hon just blivit klar med sin Mallorcabok – Mallorca i mitt hjärta.

interview-book-min

Mallorca är hälsa och välmående och härliga äventyr

I inledningen presenterar Malin sina tankar bakom: ”I den här boken ska du få möta det Mallorca som jag har lärt känna. Mallorca är hälsa och välmående och härliga äventyr. Mallorca är den plats där jag bor och arbetar. Här har jag möjlighet att äta god mat med färska grönsaker och frukter en stor del av året. Jag vill väcka din lust att lära känna Mallorca från ett annat håll än solstolarnas. Du ska få möta de platser jag besökt och de människor jag har lärt känna.”

Känslan förstärks av hennes sinnliga språk

interview-2-minSom dotter till Lill-Babs och Lasse Berghagen föddes Malin in i en familj med artister, och hon, den blyga men under ytan busiga och kreativa flickan, var känd redan när hon föddes. Med allas ögon på sig hade hon svårt att leva ut, och Malin berättar att hon växte upp med en känsla av att vilja vara perfekt. Att hon som vuxen tog med sig detta i relationen till sina män, och att det var där någonstans hon tappade bort sig själv. Men yogan hjälpte henne att se mönstret och fick henne att tycka om sig själv. Även Mallorca har en roll i denna befrielse. Hon förklarar: ”Det som är härligt med att bo på Mallorca är att där vet inte så många vem jag är. Så om någon på Mallorca vänder sig om efter mig så vet jag att det något som är bra.”

När Malin beslutade sig för att leva på Mallorca var hon ännu nyseparerad och led tidvis av bulimi. Mallorca skulle därför också bli platsen där hon jobbade med sig själv. Hon har tidigare berättat hur hon saknade passion och något att brinna för i sitt liv. Nu ville hon plocka fram sin passion igen. Och hon avslöjar att Mallorca inte låter någon komma undan: ”Mallorcas natur med de mäktiga Tramuntanabergen i norr har en väldig kraft. Man brukar skoja om att när man flyttar till Mallorca kommer allt upp till ytan. Antingen skiljer man sig eller träffar en ny.”

Efter 2,5 år på ön märks det att Malin hittat sin passion. I Santa Catalina där hon bor i hjärtat av Palma kan hon leva ut, och här ser man henne inte sällan sväva förbi i blommig fotsida klänning. Det är i Santa Catalina Malin bor och arbetar. På caféerna och restaurangerna skriver hon på sin blogg, och på sin bok. Ett av de första kapitlen handlar om hur hon och sonen Isak landade just här och gjorde stadsdelen till sin. ”Mitt hörn av Palma”, som hon kallar det. Här suger hon åt sig av den latinska kulturen. Med värme beskriver hon vännerna i kvarteret som hon lärt känna, vad hon lärt sig av dem och hur de hjälper henne i vardagen. Bland annat hennes vän Ronan som driver en restaurang dit hon ofta går. Om honom skriver hon bland annat: ”Han har även gett mig förmågan att säga tack när jag får en komplimang. Att våga vara lite mer stolt över att vara kvinna, som latinskorna är, och inte så skygg som vi nordbor brukar vara. Vi svenskar behöver träna på att ge och ta emot uppskattning. Det betyder så mycket.”

Men Mallorca är så mycket mer för Malin. I boken ges även plats för bergen, byarna, fruktträden och havet. Med målande språk beskriver hon sina känslor för ön. De soldränkta fotona fångar landskapet, stämningen och ljuset. Bland alla de vänner som nämns får även fotograferna Lina och Fish ett eget uppslag. Andra vänner som porträtteras har verksamhet inriktad på träning, som har en given plats i boken. Framför allt yoga där Malin bjuder på en snabbgenomgång av dess fördelar, men även cykling, vandring, klättring, surfing, segling och golf. Här finns också uppslag där några av hennes svenska vänner delar med sig av hur livet på Mallorca kan levas i olika åldrar.

Mallorca har fångat mitt hjärta

Mallorca i mitt hjärta är en varm och personlig bok, där vi får ta del av Malins Mallorca och de vänner hon lärt känna på ön, de som gett kärlek, trygghet och magi under de år hon etablerat sig här. Känslan förstärks av hennes sinnliga språk och inbjudande personliga tilltal. Som hon själv uttrycker det i boken:
”Jag vill berätta om allt du kan få uppleva här: dofter och smaker, intryck och omfamningar. För Mallorca har fångat mitt hjärta och jag hoppas att ön även fångar ditt en dag. Jag vill jag öppna dörren på glänt – till dofter av citrus och blommande mandelträd, till smaker av chili och söta vindruvor, till ett turkosblått hav och rosa blommande bougainvillea.”