Etiqueta: Design

En liten bit av Marocko på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

När en dörr stängs brukar ett fönster öppnas heter det. I Sofia Carlsens fall är det inte helt långt från verkligheten. I samband med ett uppbrott från en relation bestämde hon sig för att satsa på en dröm som hon hade mejslat fram under några års tid. Nu har hon ateljé, showroom och butik i sin lägenhet och hennes omsydda marockanska kaftaner hittar köpare i alla åldrar.

Text: Hedda Lapidus
Foto: Pär Olsson

Vi träffar Sofia i hennes mysiga vindslägenhet med jätteterrass mitt i Palma i närheten av Calle Blanquerna, med kaftaner i sprakande färger hängande från takbjälkarna.

–Jag har jobbat som fastighetssäljare här på Mallorca, så jag har blivit rätt van vid att titta på bostadsannonser, jag hittade faktiskt denna lägenhet på en dag. Fast anledningen till att jag valde den var främst att säljaren kunde flytta ut snabbt, skrattar Sofia.

Sofia har bott i sin lägenhet sedan maj förra året, och på Mal-lorca i fem år, och vistelsen inleddes när hon gjorde praktik på Hilton i Llucmayor som ett inslag i sin Hotel Managementutbildning i Bryssel.

–När jag sedan skulle hem till mina föräldrar i Luxemburg så missade jag planet, och då bestämde jag mig för att stanna på Mallorca istället. Min kompis som jag gjorde praktiken med flyttade också hit.

Då var Sofia 23 år och fick jobb på hotellet Can Alomar i Palma. När en gäst hörde henne växla obehindrat mellan svenska, franska, italienska och spanska erbjöd han henne jobb som fastighetssäljare. Sofia har aldrig bott i Sverige utan är uppvuxen i Saudiarabien och Luxemburg med en svensk mamma och en dansk pappa, därav språkkunskaperna. Spanskan lärde hon sig här på Mallorca när hon arbetade som assistent till den städansvariga på Hilton och kommunicerade med städerskorna.

–Sedan träffade jag en kille och vi jobbade tillsammans men jag var sugen på att göra något eget också. Jag var inne på att det skulle vara nåt online som gick lätt att skicka och som inte krävde så mycket lager. Min mammas mormor var sömmerska och min mamma håller också på med textil, hon syr bland annat exklusiva kuddfodral. Hon har lärt mig sy, så jag visste att det var något med tyg jag ville göra. När jag var i Bangkok var jag runt på massa marknader och letade tyger, och fick även några kaftaner uppsydda, men det kändes inte hundra, berättar hon.

När Sofia var i Marrakech på möbelinköpsresa fick hon ett infall att ansluta sig till en grupp marockanska kvinnor som tittade på begagnade jellabas i en butik i souken. Det var lite bråttom, flyget tillbaka till Mallorca skulle gå inom ett par timmar, men Sofia rafsade åt sig 65 stycken, slängde ned dem i en påse och lät dem åka med möbeltransporten till Mallorca.

Sofia har till och med tvingats att sälja de kaftaner hon har tyckt bäst om, och som hon först sa att hon aldrig skulle sälja, för att kunderna har tjatat så. En av dem såldes med villkoret att Sofia skulle få tillbaka den när kunden slutade använda den.

–Det var exakt ett år sedan. Då hade jag inte tid att ändra dem själv, så jag hittade en marockansk sömmerska. Alla är handsydda och gjorda på speciellt sätt, så jag ville ha någon som var bekant med plagget och sömnadskonsten. Men nu syr jag dem själv, och det känns så fint att kunna göra om ett plagg från en annan kultur till något som passar oss.

Från början är kaftanerna stängda där fram, är helt fotsida och med kapuschong där bak. Sofia öppnar dem, gör slitsar på sidorna och kortar dem. Dessutom gör hon skärp av andra tygbitar. Materialet är oftast polyester och Sofia börjar med att slänga in dem i tvättmaskinen för att se att de håller. Varje kaftan är helt unik och ett otroligt handarbete.

–När jag lämnade min kille i maj förra året hade jag typ 400 euro på mitt konto, och som tur var kunde jag bo i mina föräldrars lägenhet i Palma. De första kaftanerna var klara, och eftersom jag behövde pengar så åkte jag med dem till stranden i Portals och gick runt och sålde. Jag fick in en hel del, skrattar hon.

Även om Sofia bara var fem år när hennes föräldrar flyttade från Saudiarabien har hon minnen av att gå runt i souken där med sin mamma, och hon älskar prutandet och den ständiga förhandlingen som hon klarar på franska.

–Försäljarna i Marrakech brukar beklaga sig till mamma över att jag är så hård. Jag har 3-4 försäljare jag återkommer till och det är alltid bra att börja med att stå och småprata lite. Ska jag köpa en ljusstake och de ber om 200 säger jag 30 och så får jag den för 70. Om jag frågar om priset och de svarar i euro går jag vidare direkt, då kommer jag inte få en bra deal. Däremot, blir man bjuden på te så är man i hamn. Förra gången jag var där köpte jag 80 kaftaner.

Försäljningen går oftast till genom att en potentiell kund kommer hem till Sofia för att prova, och se om kaftanen behöver läggas upp eller tas in. Det var först mest kompisar, sedan kompisars kompisar, och nu är det många hon inte alls känner. Med sina klara färger är kaftanerna lättburna och passar de flesta och i de flesta sammanhang. De är lätta att klä både upp och ner och hennes äldsta kund är 80 år.

–Alla kaftaner är unika, och det finns varken storlek eller materialbeskrivning, vilket gör det lite svårt att sälja online och i butik. Dessutom vill jag ju gärna vara med i köpprocessen. Jag bär ofta kaftan på stan, och det kommer alltid fram någon och undrar om dem. Jag har sålt en del direkt på gatan. De rosa och senapsgula är de mest åtråvärda. Jag gillar verkligen också att det är hållbar mode, det blir ett nytt plagg av någonting gammalt.

Sofia har till och med tvingats att sälja de kaftaner hon har tyckt bäst om, och som hon först sa att hon aldrig skulle sälja, för att kunderna har tjatat så. En av dem såldes med villkoret att Sofia skulle få tillbaka den när kunden slutade använda den. Att Sofia ville stanna på Mallorca berodde mycket på den avslappnade livsstilen som finns här. Och vädret förstås.

–Jag är uppvuxen i en miljö där märkeskläder var viktigt, och med massor av prestationsångest. Här är det helt annorlunda. Nu bor mina föräldrar här tre månader om året och min bror flyttade hit för två år sedan. Men det var inte jättelätt att få kompisar och jag var inte intresserad av att bara komma in i nåt svenskt gäng utan ville gärna ha en internationell umgängeskrets. Jag har alltid haft det, eftersom jag aldrig har bott i Sverige.

Nu jobbar Sofia 60 % för en advokat, och bistår vid köp och försäljning av fastigheter. Resten av tiden lägger hon på Kimåne, som hennes varumärke heter. Förutom att hon syr om kaftanerna gör hon väskremmar och hårsnoddar av stuvbitar. Dessutom är det mycket arbete med att få ut varumärket.

–Jag måste göra en sökmotoroptimering till hemsidan, men jag skjuter på det, det är så tråkigt. Jag ska börja med instagram mer också, och se till att få upp nya bilder. Bilderna på hemsidan har jag fotat med min iphone, men min brors flickvän har en fin kamera, så vi ska jobba lite med nya bilder. Kimåne ger mig så otroligt mycket energi, och jag hoppas att jag kan föra över lite av den energin. Jag tänker på vem som har haft dem innan och hur nästa person är, och att de kanske är lite lika eftersom de dras till samma färger och mönster. Alla är så glada som kommer hit och tittar. De brukar säga att de känner sig som en prinsessa för en dag.

Svenska möbler för Mallorcas medvetna

Posted on by Aina Hernández

Svenska och danska inredningsarkitekter och möbeldesigners har tagit världen med storm de senaste decennierna. Så även Palma. Här får du lära känna fyra skandinaviska möbelbutiker i stan som vet var skåpet ska stå.

Text och Foto: Johan Lewenhaupt

Rialto Living

Carrer de Sant Feliu, 3, Palma

Barbara Bergmans och Klas Källs livstilsbutik på numera 1 400 kvadratmeter i den gamla stadsdelen La Lonja i Palma fick kunderna att strömma till redan vid öppnandet år 2007. Sedan dess har flera internationella inredningstidningar världen över utnämnt Rialto Living till en av världens bästa inredningsbutiker. När Barbara och Klas i mitten utav 2000-talet funderade på att tillbringa mer tid på Mallorca var planen att de ville jobba med något. En kväll nämnde en vän att Hostal Cuba (nuvarande Bar Cuba) på Calle San Magin i Santa Catalina var till salu så de gick dit direkt, samma kväll, men fick då höra att det redan var sålt. Fokus hamnade därefter på ett av byn Santa Marias äldsta hus.

– Fem minuter efter att vi hade skrivit på köpekontraktet för det fina huset i Santa Maria ringde ägaren av Cine Rialto och sa att vi kunde få köpa den gamla biografen här inne i Palma. Vi slog till och många tror att det var min dröm som förverkligades när vi öppnade upp portarna till Rialto Living för snart tolv år sedan, men det var faktiskt Klas idé att ha affär. Vi hade varit på ön i många år och älskade Mallorca, berättar Barbara medan vi slår oss ner i den delen av den stora butiken som härbärgerar en trevlig lunchrestaurang. I många år arbetade jag som grafisk formgivare i reklambranschen i Sverige. Det här med inredning var mer Klas passion men vi hade båda jobbat med färg och design innan. Vår målsättning var redan från början hög, och vi ville att Rialto Living skulle bli en referens i branschen.

Beskriv era möbler!

– Vi utgår enbart från vad vi själv gillar. Man skulle kanske kunna kalla det en avslappnad elegant stil utan att det att det blir för flott. Klas är den som i första hand köper in möblerna och sätter ihop inredningarna i butiken tillsammans med våra anställda, medan jag ansvarar för inköp av mindre saker. På min lott ligger även att sköta mer utav den allmänna driften samt personal. Just nu har vi ca 60 personer anställda.

Hur och var tillverkas de?

– Det varierar väldigt. Vi fokuserar inte på märken och länder utan på möbler och prydnadssaker som faller mig och Klas i smaken. Vi åker till den största möbelmässan i Europa i Paris två gånger om året, men även till andra mässor och tillverkare i Europa. Klas gör många inköpsresor till städer som Barcelona, Paris och Milano då han även ansvarar för modeavdelningen här på Rialto eftersom han tidigare jobbade i textilbranschen. Sedan specialtillverkar vi inredningsdetaljer, mest i sten och järn, här på ön för att tillgodose våra kunders behov.

Vilka är era kunder?

– Engelsmän, tyskar, schweizare, spanjorer och en hel del svenskar, även om den sistnämnda kategorin egentligen inte har någon tradition i att anlita inredningsarkitekter. De föredrar ofta att inreda sina hem via jag-kan-själv-principen, säger Barbara med glimten i ögat. Vi får allt mer beställningar av kunder som vill att vi ska hjälpa dem inreda den nya lägenheten i Palma, byhuset eller fincan på landet. Vi jobbar nära och tillsammans med kunden vilket är både kul och in-spirerande. Vi vänder oss till alla, men är man ute efter ultramoderna möbler är vi kanske inte de man vänder sig till först, även fast vi har en del modernare möbler i butiken. De flesta av våra kunder har redan haft några boende och har oftare tonåringar eller barn som är utflyttade än småbarn.

Barbara tycker sig märka att via sina kontakter i mäklarbran-schen här på Mallorca att svenskarnas intresse för lägenheter i Palma bromsat in markant.

– Orsaken är nog de hårdare amorteringskraven hemma i Sverige samt att kronan försvagats rejält mot euron de senaste åren, menar Barbara. Tyskarna, som tidigare bott i småbyarna ute på landet eller i fincor, har dock börjat investera i centrala Palma.

www.rialtoliving.com

Dusty Deco

Calle De Robert Graves 29, Palma 

Edin Memic Kjellvertz och hans hustru Lina har varit ett par i 16 år och har två barn som går i skolan här på Mallorca. Under dessa år har de flyttat 16 gånger bland annat till Paris, Stockholm, Barcelona och nu senast Palma. För nio är sedan började de med att köpa in vintagemöbler och gamla rostiga Coca colaskyltar som de gillade. Sedan ett par år har de en framgångsrik möbelbutik på Brahegatan i Stockholm som hitintills varit något av en grundbult i verksamheten.

Vi älskar att renovera och inreda, förklarar Edin när vi träffas i möbelbutiken i området Blanquerna. Vi hyr just nu i ett gammalt hippiehus på Calle Rector vives i Genova som är helt underbart. Dit kommer en trädgårdsintresserad kompis till ägaren och odlar fortfarande sina grönsaker som han alltid har gjort. Men vi har köpt en gammal snickerifabrik nere i centrala Palma som vi tror kommer att bli vårt drömboende när vi renoverat byggnaden.

Beskriv era möbler!

– Det är en salig blandning av nytt, gammalt, italienskt, franskt och skandinaviskt från 1950 till 1970-talen, billigt, dyrt, ja all genrer. Men vi styr upp med gardiner och kuddar så att det införs värme i bostäderna vi inreder och flyttar även på en vägg om så skulle behövas.

Hur och var tillverkas de?

– Mest i Europa, men även i andra världsdelar. Tidigare har vi enbart köpt in andras nya eller begagnade möbler men i år lanserar vi trämöbler som vi designat själva men som tillverkas i ett snickeri på Filippinerna, förklarar Edin medan han visar runt oss på det egna galleriet.

Vilka är era kunder?

– Både jag och Lina älskar att träffa människor, så alla som behöver hjälp med inredning av lägenheter och hus välkomnas. Men det är klart att det blir mycket svenskar även om Lina just nu är iväg och hjälper en tysk till att inreda en nyinköpt lägenhet, förklarar Edin. Samarbetet mellan Dusty Deco och kunden brukar inledas med att jag eller Lina ber kunden mejla över tre bilder på möbler som de gillar. Då får man snabbt en uppfattning om vad kunden vill ha. På senare år har det blivit allt fler kunder som vill möblera sina hem med kända möbeldesigners vilket vi tycker är kul.

Vilken är din egen favorit?

– Den franske möbeldesigners Le Courbusier är en stor inspirationskälla och en gammal favorit som fortfarande håller. Men det finns fler franska och italienska designers jag gillar. Sen har vi ju en del bra hemma i Sverige också som Per Söderberg. De kunder som söker sig till oss har en bestämd uppfattning om hur de vill möblera sina bostäder men de vet inte hur de ska få tag i just de möblerna. Vilket är bra eftersom det underlättar vårt arbete då vi har det upparbetade nätverket de själva saknar.

www.dustydeco.com

Frida Watson

Carrer d’Anníbal 5, Palma

Sarah Charlotte Watson är född på Mallorca men har dansk mamma och en pappa med rötter från Kanada.

Mina föräldrar skaffade en båt som de förvandlade till en uppskattad charterbåt i många år. När jag var liten möblerade jag alltid om i mina barbiehus och har alltid gillat att inreda. Ordet Frida kommer från Mexiko där jag också bott och Frida Kahlo. Att namnet Frida även är ett skandinaviskt namn gör ju inte saken sämre.

Beskriv era möbler!

– De flesta möblerna man kan köpa på Frida Watson är från 50 – 70-talen och danska. Vi importerar dem från Danmark, England och Tyskland, berättar Sarah när vi besöker butiken i Santa Catalina.

Vilka är era kunder?

– Förvånansvärt många mallorkiner gillar vår stil och köper flitigt. Men även tyskar och engelsmän uppskattar vårt sortiment. Orsaken till att vi inte går hem hos svenskarna tror jag beror på att våra möbler påminner för mycket om skolåren, förklarar Sarah med ett stort leende. Däremot verkar svenskarna uppskatta våra Brita of Sweden-mattor som min mamma är agent för här på ön.
Både Sarah och hennes mamma åker på inköpsturnéer i Danmark och andra europeiska länder.

Tyvärr har danska vintagemöbler blivit allt svårare att får tag på och är dessutom dyra. Så nu funderar vi på att ta in lite mer prisvärda saker i vårt sortiment. Men vissa kunder är fixerade vid märken och då ser vi till att hålla oss med sådana möbler också.

www.fridawatson.com

Lifestyle Mallorca

Calle Fábrica 43, Palma
Costa de la Pols 16, Palma

Katrin Engström anlände till Mallorca redan 1985 och fastnade direkt för ön. Jag tog jobb i discotekssvängen vilket gav mig tid att lära känna Palma samt den övriga delen av ön, förklarar Katrin medan hon visar runt i butiken på Calle Fabrica i stadsdelen Santa Catalina. Efter ett tag fick jag dock för mig att jag skulle åka tillbaka till Sverige. Men väl hemma i Stockholm insåg jag genast att det var ett misstag och återvände till mitt älskade Palma.

Var tillverkas era möbler?

–Alla möbler tillverkas här på ön. Tillsammans med min italienska make och partner Mimmo Mellone byggde vi en liten snickerifabrik för en massa pengar vid Placa de Toros här i Palma. Där tillverkas de mesta specialbeställda möblerna som inte hamnar i butikerna utan direkt hos kunder som kontaktat oss för inredningshjälp.

Vilka är era kunder?

–Här i Santa Catalina är det ju numera gott om svenskar som yogar och dricker hälsojuicer. Det kundklientelet handlar gärna även sina möbler lokalt. Det har vi dragit nytta av då de köper allt från lokaltillverkade prydnadssaker, möbler men även våra härliga svenska Victus-sängar från Valskog hemma i Sverige, förklarar Katrin. Men även mallorkinerna samt turister i allmänhet kommer in när de ser något i fönstret eller på hemsidan de vill ha.

Det är inte helt lätt att starta inredningsbutik i Palma då konkurrensen är hård men vi är mycket nöjda med utvecklingen. Det svåraste har varit att hitta bra träslag som kan förvandlas till möbler i vår snickerifabrik. Men åker man runt och letar lite på brädgårdarna brukar det lösa sig.

www.lifestylemallorca.es

Mallorcas äkta hantverk

Posted on by Aina Hernández

Det finns en massa bra skäl att flytta till Mallorca, vare sig det är på hel- eller deltid. Att se blå himmel, gröna träd och solen i november är ett av dem. Men Mallorca är en lantlig ö och det tar inte många minuters strosande i Palmas butiker för att märka den starka hantverkstraditionen. Ett hett tips är att försöka närma sig den lokala kulturen och traditioner, något som inte är särskilt svårt eftersom du kommer tvärs över hela ön på en timme i bil eller för all del buss.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Hantverkstraditionerna är ofta centrerade till särskilda orter. I den lilla byn Pòrtol utanför Marratxí finns öns keramikcentrum. Det finns fortfarande 4 keramikfabriker i Pòrtol, även om det för inte så länge sedan fanns 20 stycken. Här tillverkas bland annat de bruna handtagsförsedda terrakottagrytor för matlagning som används i många hem och på restauranter.

I Terra Cuitas fabrik, som fortfarande ligger i samma byggnad nu när femte generationens keramiker huserar här, görs allt för hand, som alltid. Till och med den ursprungliga jätteugnen finns kvar, stor som ett rum, även om den inte längre används. Här träffar vi Pep Serra Crespí.

På vintern drejar och formar vi alla föremål, på sommaren glaserar och målar vi, berättar han när vi går runt i fabriken och visar hur genom att dra en skål genom en balja med glasyr.
Företaget har gått från far till son sedan 1860. Pep har tre söner, men han vet inte om någon av dem kommer att vilja ta över en dag.

Jag är utbildad av min far här i fabriken, men mina barn vill åka till USA och plugga annat. Pep gillar förnyelse, och har utvecklat mer dekorerade produkter. Förutom terrakottagrytor och skålarna med enfärgade målade insidor i regnbågens alla färger gör Terra Cuita nu till exempel prydnadsföremål och fat med ikat- och bladmönster.

Man kan också komma med en egen skiss och få det tryckt på ett fat eller en skål, fortsätter han.  Här finns en liten fabriksbutik, men de riktiga Terra Cuita-butikerna ligger i Palma och Santanyí.

Ett annat hantverk som går långt tillbaka i tiden är glasblåsandet. Utanför Algaida, en halvtimme västerut på vägen mot Manacor, ligger Vidrierias Gordiola. Här finns både ett museum och stor välsorterad butik liksom en fortfarande aktiv fabrik. Det är varmt, öppna eldar brinner i flera ugnar och de tre glasblåsarna arbetar i tyst samförstånd. Någon blåser och snurrar på en klump smält glas, den andra drar med en tång och trycker sedan dit ytterligare en kupa på det som förut var en klump. Efter en stund materialiserar sig ett vinglas, lite magiskt ändå.

Företaget har funnits i 300 år och ägs fortfarande av samma familj. Här i Algaida tillverkas förutom dricksglas även vaser, lampskärmar och prydnadsföremål i glas, allt med samma välanvända och brända verktyg.

– De traditionella färgerna på glasföremål är kolafärg och grön men vi gör föremål i alla färger, berättar glasblåsaren Pedro Torres som har arbetat i fabriken i 25 år.

På ett skyddat naturområde i den sydöstra delen av Mallorca har salt framställts sedan feniciernas tid många hundra år f.Kr. Här finns alla de rätta förutsättningarna, en mild bris från havet, massor av sol och låg luftfuktighet. På Flor de Sal d’Es Trenc framställs både vanligt havssalt och det exklusiva flor de sal. Flera gånger om dagen erbjuds rundturer kring bassängerna. Får du vänta en stund kan du ta en kaffe och kanske köpa lite salt och olja i det gulliga lilla caféshopen.

­ –All skörd av flor de sal sker för hand, berättar guiden när vi går runt bland de 700 små och svagt rosafärgade poolerna inne på området. På sommaren flyter saltet upp till ytan och tas upp med sär-skilda håvar. Är det riktigt varmt kan vi skörda två gånger per dag och alla företagets 50 anställda hjälper till, fortsätter hon.

Bredvid de mindre poolerna finns ett antal bassänger stora som fotbollsplaner, från vilka havssaltet hämtas. Det är det som ligger i 10 000 ton stora berg bredvid, och det vita saltet mot den blåa himlen ger en förståelse för inspirationen till varumärkets färger. Vattnet kommer hit via en kanal från havet 900 meter längre bort. Här finns en unik fauna, eftersom saltvägarna drar till sig olika fåglar, som till exempel den rosa flamingon. Det sägs att flamingon får sin färg av de rosa miniräkorna som lever i vattnet och som ger bassängerna dess färg.

Saltet sprids ut på borden här för att torka och inne i huset bakom hälls det upp på burkar. Saltkristallerna ser ut som blommor när de flyter på vattenytan, därav namnet flor de sal. Eftersom saltet inte är raffinerat innehåller det över 18 olika mineraler.

I närheten finns termalkällor där det sägs att romarna badade på sin tid. På samma plats som hotellet Fontsanta nu ligger har det funnits välbesökta källbad i 150 år. På sin tid kunde vem som helst komma och bada för att stärka sin hälsa och det fanns också läkare på plats. Fortfarande kan alla (vuxna) komma och bada, men numera i ett femstjärnigt hotell endast för vuxna. Den gamla fincan är totalrenoverad till en lugn och harmonisk dröm i naturträ, vitt och sand-sten med fladdrande vita linnegardiner både inne och ute. Förutom ett antal olika bastubad finns både vattensängar och relaxrum, turkiskt bad (är du kaxig välter du ut hinken med iskallt vatten över dig) och flera varianter av pooler.

Alla bör börja i den saltrika ångbastun, för att vänja sig vid de höga temperaturerna, förklarar terapeuten när hon visar oss runt. Det mineralrika vattnet är gynnsamt för hudåkommor, många ser en snabb förbättring. De individuella baden är så avslappnande att vi knackar på dörren efter en kvart så att gästen inte somnar, fortsätter hon.

Något som påstås vara så rogivande gör mig vansinnigt nyfiken, så efter en pliktskyldig stund i ångbastun går jag till den gemensamma poolen och flyter i det salthaltiga vattnet. Musklerna blir verkligen helt avslappnade. Jag hade kunnat stanna länge men vill inte missa det individuella badet. Och det är paradisiskt. Jag flyter stilla och det är som att huvudet lösgörs från kroppen i ett tillstånd av full-ständig relaxation. Dörrknacket kommer alldeles för tidigt.

Förutom keramik, salt och glas framställs naturligtvis vin på Mal-lorca, något som blir bättre och bättre hela tiden. Nu finns här över 70 vinproducenter, varav ett antal är ekologiska och några få fokuserar på naturvin, alltså vin helt utan tillsatser. En av dem är 36-åriga Eloi Cedó Perelló vars företag Sistema Vinari hyr in sig på 4 kilos (slang för 4 miljoner pesetas) utanför Felanitx. Han har varit här i sex år, varv de första två gick åt till att avgifta marken.

–Jag pluggade jordbruk på universitet, men har arbetat med vin över hela världen. Jag testade naturvin första gången i Chile år 2009 och insåg att det var grejen. Det är viktigt för mig att visa respekt mot såväl natur som kultur, men jag är helt ointresserad av att få nån certifiering. Jag vill göra min grej, och det är att fokusera på att ta fram bra naturvin, för allt som görs är inte det än, säger Eloi.

För att få rätt kvävehalt i jorden planterar han bland annat bönor, men här växer också olivträd och blommor, insekter och bin surrar. Druvorna sprutas bara med svavel för att motverka svamp.

–Jag får fem-till sextusen kilo druvor av min mark, hade jag odlat konventionellt hade jag fått kanske 10 000 kg. Jag har en liten produktion, men jag kan ha förståelse för större producenter som tillsätter sulfiter i vinet eftersom det skyddar mot oxidering. De vill inte riskera att förlora allt.

Om du mejlar innan kan du ha tur och få komma och prova, men Eloi jobbar på fälten och kan ha svårt att hinna med gäster.

Fortsätter du upp mot det nordöstra hörnet av ön kommer du till byn Arta och sedan Capdepera, Mallorcas korgflätarcentrum. Du har garanterat sett de flätade väskorna och hattarna på marknader och i butiker. De är i princip alltid gjorda i Marocko, men i källaren under butiken Son Pocapalla i Capdepera möts fem damer på mellan 60 och 80 år varje eftermiddag och flätar korgar.

–Korgflätningen var det som räddade byn under spanska inbördeskriget, det gav oss lite extra pengar, berättar en av dem. Männen var ute och plockade palmblad, de torkades och blektes och sedan flätade kvinnorna korgarna. Vi har lärt oss av våra mödrar och mormödrar, men nu finns det inga unga som kan hantverket, det finns inga pengar i det, fortsätter hon.

Tekniken och traditionen är flera hundra år gamla och det sägs att fläterskorna var lyckligare än andra eftersom de träffades och samtalade medan de flätade. Inte mycket har ändrats, damerna här pratar konstant på mallorkin samtidigt som de oupphörligen arbetar. Det är ett tidskrävande arbete, först flätas ett långt band, sedan sys bandet ihop till en väska eller en korg. Bara det sista steget tar en hel dag. Produkterna blir otroligt slitstarka, och den som vill kan bestäl-la sin egen väska.

Bildinfo: Från vänster till höger: Maria Brotad, Maria Vives, Joana Colom, Antonia Vives, Maria Griscafre.

I Pollenca, på norra Mallorca, lever ytterligare en tradition vidare i ett familjeföretag som har funnits i fem generationer, Teixits Vicens. Här framställs (och säljs) tyger, enfärgat, randigt och så lengua, det ikatmönstrade. Lengua framställs genom att knyta gummiband runt vissa delar av garnet för att det ska bli ofärgat. Kännetecknande för ett äkta ikat är att färgen alltid flyter ut lite i kanten på mönstret plus att det inte finns någon avig och räta. Tekniken kom till Mallorca på 1700-talet och detta är enda platsen i Europa där den ännu används.

–Vi gör allt här i huset. Vi spinner, färgar, torkar, sätter tråden på rulle och väver. Allt sker på samma sätt som alltid, och det enda som används är bomull, linne och färg, berättar guiden när vi går runt i lokalerna och tittar på färgbaden, torkvinden och vävstolen.

Designen uppdateras lite varje år, men blått är den klassiska färgen och i butiken kan du förutom metervara köpa väskor, espadriller, kuddfodral, tallriksunderlägg och dukar. Du hittar även Teixits Vicens varor i Arta, och på Terra Cuita i Palma. Den som hör av sig innan kan få en rundtur av fabriken.

Det är verkligen värt en biltur bortom bad och barer för att få en fördjupad bild av Mallorca. Är du på jakt efter genuint hantverk och högkvalitativa produkter kommer du att hitta båda delar här, och på köpet få en mängd intressanta möten.

Fem Juvelerare i Palma: Lyckans smed

Posted on by Aina Hernández

Juvelerare, guldsmed, smyckesdesigner. En i högsta grad konstnärlig yrkesgrupp som smider ädla metaller och stenar i syfte att smycka och ta fram det personliga i oss.
Och har så gjort under årtusenden. Mallorcaliv har träffat fem smyckesdesigners verksamma i Palma med vitt skilda bakgrunder och inriktning.
Vi bad dem berätta om sina smycken och hur de blev sin egen lyckans smed på Mallorca.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

AMANDA NYBERG

Amanda Nyberg är uppvuxen på Mallorca med svensk mamma och spansk pappa. Liksom mamma Annika h ar hon alltid varit en kreativ person som målat och skapat kläder och smycken sedan hon var liten. Hon visste tidigt att det var något moderelaterat hon skul-le jobba med, och efter skolan flyttade hon till London för att plugga modedesign.
–Efter fyra års studier flyttade jag tillbaka till Mallorca. Jag äl-skar vintage, kitsch och loppisar, och jag började tidigt samla på gamla religiösa medaljer för jag tyckte de var vackra. Min samling växte och växte och en dag förvandlade jag dem till något helt nytt.

Beskriv dina smycken!
–Min smyckeskollektion Holy Recycle är moderna smycken med en historia bakom. De består av gamla medaljer som jag har transformerat till något helt annat än vad de ursprungligen symboliserade.

Hur och var tillverkas de?
–Precis nyligen flyttade jag till Barcelona, och ateljén har jag i min lägenhet. Jag använder äkta silver och ibland guldpläterat silver. Kedjor och tillbehör köper jag från Europa och medaljer från samlare från hela världen.

Vilka är dina kunder?
–Kvinnor och män i alla åldrar över nästan hela världen. Häftigaste är nog när jag fått beställningar från Japan! Men jag har även skapat smycken åt kändisar som sångerskan Rosalia. Även många bloggare använder mina smycken.

Vilket är din egen favorit?
–Min favorit är nog Holy Mary Rosario i guld. Den är också vår storsäljare. Och så älskar jag våra hoops med medaljer på.

Butik: Aka knits, calle Sant Magi 26

WEBSHOP: holyrecycle.com / Instagram: @holyrecycle

CARMEN EKVALL

Carmen Ekvall är en dansk smyckesdesignern med svenskt påbrå, som började sin bana som lärling i Simrishamn. Efter avslutad lärningsutbildning studerade hon gemologi i Tyskland med inriktning på ädla stenar, pärlor och diamanter.
–Jag ville lära mig så mycket om materialet som möjligt, och idag har jag en oändlig passion för stenar, såväl de färgade som för diamanter. Intresset väcktes redan som barn när hon tittade i sin pappas böcker om juveler, eller lekte att hon var smed.
–Jag brukade slå med hammare på ett metallstycke. Jag tyckte om ljudet av metall mot metall, och att se hur järnstycket tog form. För fyra år sedan flyttade hon till Mallorca.
–På vintern när det är tystare designar jag mina nya kol-lektioner. Men jag tycker också om den väldigt annorlunda atmosfär som finns här på sommaren, det är ett buzz som skapar dynamik och intressanta möten i ateljén.

Beskriv dina smycken!
–En blandning mellan klassiskt och modernt. Min grund-linje är ofta skandinaviskt rena former och ytor, men jag dekorerar med färgade stenar och leker med material eller ytor för att ge liv och karaktär.

Hur och var tillverkas de?
–Jag tillverkar dem helt och hållet i min ateljé i min butik i gamla stan. Det ger mig frihet att skapa personliga smycken för hand och låta kunderna dels ta del av processen, men också få dem exakt anpassade.

Vilka är dina kunder?
–Oftast skandinaver och tyskar som söker kvalitet och det unika som kännetecknar dansk design. Många vill ha unika smycken och då utgår jag från kundens egna färger, smak och personliga stil.

Vilket är din egen favorit?
–Måste jag välja säger jag min nya Solitaire-ring från La Vallora Collection. Egentligen är det en vanlig en-stensring, men designen är ren och klassisk och låter diamanten stå i absolut fokus. Många säger att de letat efter just den här ringen länge, och att den står för något som är de mer än alla liknande de sett. Varje gång det händer gör det min dag lite bättre!

Butik med ateljé: Oyster Gallery, Carrer dels Set Cantons 3, Palma

WEBSHOP: oyster.gallery / lavallora.com

NICO SALES


Nico Sales har på några få år etablerat sig som en prisbelönad smyckesdesigner på Mallorca. Men hans bana började i en helt annan ände. Nico, som är från Madrid, for efter universitetsstudierna som volontär med en teater till Kiev. Bara en månad senare bröt konflikten mellan Ukraina och Ryssland ut, som senare eskalerade till inbördeskrig.
–Det var ett känslomässigt väldigt påfrestande år. När jag kom hem ville jag leva enklare, och jag bestämde mig för att förändra inte bara mitt privatliv utan också mitt yrkesliv. Jag började studera på designskolan i Palma och det var som en ny värld öppnade sig.

Beskriv dina smycken!
–Trots, eller kanske tack vare, att jag är en kaotisk person tycker jag om smycken med raka linjer och väldefinierade avgränsningar. Rent arkitektoniskt älskar jag den sovjetiska estetiken med stora och kraftfulla element. Bauhaus-estetiken inspirerar mig formmässigt och konstruktivismen hjälper mig att ge dynamik åt de raka linjerna, för att skapa rörelse i statiska element.
–Jag är en känslomässig person och gillar att mina smycken berättar saker, också om mig som har skapat dem. Att vara fri att skapa och få berätta något.

Hur och var tillverkas de?
–Allt material skärs och formas i ett gjuteri. Grundmaterialet förbereder jag sedan i en smyckesverkstad, men det färdiga smycket tillverkar jag alltid hemma.

Vilka är dina kunder?
–Jag vänder mig inte till en specifik målgrupp utan de som köper mina smycken känner till vem jag är och vill ha smycken som berättar en historia.

Vilket är din egen favorit?
–Jag har ett känslomässigt band till alla mina smycken. Måste jag välja blir det ett örhänge som jag designade under mitt första studieår. Om vi pratar om «fetish»smycken, gillar jag mest att göra ringar, jag gillar att smycka mina händer. Vad som verkligen är vackert är att se någon bära ett av mina smycken, oavsett vilket av dem det är!

WEBSHOP: FACEBOOK: NICO SALES / Instagram: Nico Fla5

NATALIA WAEGER

Natalia Waeger är tyskan som flyttade till England för att studera på designskola i London. Efter examen började hon göra resor till Asien och förälskade sig i Bali där hon sedan bosatte sig under många år.
–På Bali omgavs jag av en kreativ atmosfär som mina smycken än idag är inspirerande av. Det är också på Bali jag tillverkar dem. Men just smyckesdesign började jag med först när jag bodde i Los Angeles, och helt gick upp i yogavärlden. Det var också där jag sålde mina första kollektioner.

Beskriv dina smycken!
–I alla mina smycken vill jag vill få fram essensen av något väldigt delikat. Ofta förser jag dem en romantisk detalj, som ett dolt meddelande eller ett personligt mantra. Tillsammans bildar delarna en harmoni som gör det tidlöst och ger en inre betydelse.

Hur och var tillverkas de?
–I en liten silversmedsfabrik som ligger på en avtagsväg till Balis huvudstad Denpasar. Det är ett långsamt arbetssätt men med stor respekt för det traditionella hantverket.

Vilka är dina kunder?
–Många söker en unik och personlig upplevelse, och tar kontakt med mig personligen. Bland annat har jag många lojala kunder inom det svenska yogacommunityt.
–En av mina första så kallade ”Quote Bracelets” hade «I AM A UNICORN», stämplat på en silverplatta, och var speciellt designad för modellen och skådespelerskan Dree Louise Hemingway.

Vilket är din egen favorit?
–Absolut mitt signatursmycke: ”THE WISH CAPSULE”.

WEBSHOP: nataliajana.com

ISABEL GUARCH

Smyckesföretaget Isabel Guarch har funnits i över 50 år på Mal-lorca. Redan för 30 år sedan ägde generationsväxlingen rum och dottern Isabel Guarch, som alltså har samma namn som sin mamma, tog över.
–Jag har följt i mammas fotspår. Min passion är att skapa unika kvalitetssmycken med medelhavskaraktär, och det var också min mammas passion. Hantverket lärde jag mig vid hennes sida i ateljén, men jag har också studerat smyckesdesign i Paris.

Beskriv dina smycken!

–De har en tidlös design som förskönar kvinnan. Men jag vill också att de berättar om Mallorcas kultur och vår avslappnade livsstil. Om solens avtryck på landskapet och på vår hud, om värmen och energin den ger. Guld är det material som bäst återspeglar det jag vill få fram och som jag ofta använder.

Hur och var tillverkas de?

För hand på Mallorca.

Vilka är dina kunder?

–Många har handlat här ända sedan min mamma startade företaget. Drottning Sofia är kund sedan många år, och hon kommer ofta på somrarna när spanska kungafamiljen bor på sitt sommarresidens.

Vilket är din egen favorit?

–Alla mina kollektioner står för olika delar av mig och är därför speciella för mig. Men just nu bär jag ofta smycken från min senaste kollektion, «Ellemental».

Butik med ateljé: Plaza Mercat 16 / El Corte Ingles, Jaume III,
Utvalda 5-stjärniga hotell på Mallorca och Ibiza

WEBSHOP: isabelguarch.com

Ett liv i espadriller

Posted on by Aina Hernández

Angeliqa Gidlöf har alltid varit modeintresserad, och eftersom hon har bott på Mallorca sedan hon var barn har hon burit den typiskt spanska skon espadriller hela sitt liv. Efter ett år i Vietnam kom hon tillbaka till Mallorca fast besluten att ”göra något med skor”. Inte långt efter var hennes märke Dirty Grey fött, espadriller med det lilla extra.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Espadriller har varit den traditionella bondskon för såväl män som kvinnor sedan 1300-talet, och tillverkas fortfarande på ungefär samma sätt. Nuförtiden kommer de i en mängd varianter, tår och hälar kan vara exponerade eller inte, det kan vara snören runt vristerna eller mera se ut som en toffla. Den ikoniska franska modeskaparen Yves Saint Laurent ville skapa en espadrill med kilklack och när han kom i kontakt med den spanska espadrilltillverkaren Castaner blev drömmen verklighet och dessutom superpoppis.

Angeliqa hade en liknande vision, förutom traditionella espadriller i mjukaste skinn och i en mängd färger ville hon göra en mer stylish och speciell sko. Det blev en espadrill utan hälkappa, med synliga tår och med en stor dekorativ knut på ovansidan. Att förbättra och förändra kläder ligger i Angeliqas natur, sedan hon var liten har hon ändrat sina jeans och t-shirts, och hon har jobbat som stylistassistent åt sin mor på reklamfilms-inspelningar.

Tjugosexåriga Angeliqa har bott på Mallorca sedan hon var sju år gammal. Hennes föräldrar som var i restaurangbranschen ville ha en förändring, sålde allt i Sverige och drog till Mallis med Angeliqa och hennes syster och moster. Efter ett par år i Svenska skolan började Angeliqa i spansk skola och känner sig nu lika spansk som svensk.

– När jag är med spanjorer känner jag mig svensk, och när jag är med svenskar känner jag mig spansk, säger hon. Men jag är inte i Sverige så ofta, jag har en stor släkt men de vill ju gärna komma hit istället.

Angeliqas spanska pojkvän fick ett uppdrag i Vietnam i ett år och de bodde där tillsammans, och det var när hon kom därifrån för 1,5 år sedan som hon bestämde sig för att förverkliga sin dröm. Någon design- eller formgivarutbildning har hon inte, där-emot en tydlig uppfattning om vad hon ville göra.

– Jag läste om en skomakare i Sa Pobla som tillverkade espadriller för hand och ville komma i kontakt med honom. Jag fick rådet att åka till tågstationen i Sa Pobla och fråga efter Antoni, så det gjorde jag. Vi träffades och inledde ett samarbete. Vi förstår inte alltid varandra, och han vill gärna lägga sig i min design och ”förbättra” vissa detaljer, men jag står på mig och till slut brukar han fatta att det är jag som bestämmer. Han är så duktig på det han gör att jag får stå ut med de sidorna av honom, skrattar hon.

Efter att Antoni var hittad började jakten på en skinnleverantör. Genom att fråga runt hamnade Angeliqa till slut hos en leverantör i Inca vars skinn var tillräckligt mjukt och i tillräckligt många olika färger.

– Skinnet är olika mjukt beroende på vilken del av djuret det kommer ifrån. Det hade jag ingen aning om när jag började, berättar hon.

Det är också i Inca som lädret skärs till de färdiga bitar som Antoni sedan syr på jutesulorna. Antonis farfar började göra skor, då åt fattiga jordbrukare, och nu för Antoni hantverket vidare, genom att göra skor åt modemedvetna tjejer och kvinnor över hela världen.

– Jag har många kunder i Australien, vilket är perfekt eftersom deras espadrillsäsong är vår vinter. Det ger mig en jämnare försäljning, berättar Angeliqa.

Att nå ut med sin produkt är ofta den stora utmaningen för vilken tillverkare som helst. Angeliqa hade ett försprång genom dels det egna instagramkontot, dels är hennes syster influencer i Tyskland med närmare en miljon följare på Instagram. Marknadsföringsbudgeten är därför obefintlig, all reklam sker på företagets instagramkonto.

– Jag hade en modeblogg förut, och ett eget instagramkonto med ungefär 20 000 följare runt om i världen. Min systers stora följarskara på Instagram har varit viktig och vi har gjort en kol-lektion tillsammans där hon fick välja färger. Jag tycker om att jobba med limited editions och tillfälliga kollektioner. Det skapar också ett habegär hos mina kunder.

Det är även via systern som Angeliqa har byggt sin hemsida. Även om Angeliqa tjänade så pass mycket pengar på sin försäljning att hon kunde leva på inkomsterna efter tre månader så sköter hon all försäljning själv genom sin hemsida, sätter etiketter på skorna, lägger dem i lådan och går till posten med paketen. Hon säljer ungefär 30 par skor i veckan. Eftersom hon inte har några anställda är hon såväl kundtjänst som designer och allt där emellan.

– Från början trodde jag inte att jag skulle behöva hålla på med momsredovisning alls. Men jag måste fixa ett avtal med en transportfirma så att jag inte behöver gå till posten själv.

En gång i veckan träffas Angeliqa och hennes skomakare Antoni, och vi följer med till Sa Pobla för ett besök hos honom. Verkstaden består av ett enormt rum vid gatan, fullproppat med saker. Här finns lådor travade på varandra, gamla skor liksom nya skor i alla olika stadier, sulor och skärp. Bland annat. Den enda ljuskällan som Antoni använder när vi är där är ljuset från fönstret. Antoni sitter på en liten pall och fäster först lädret med ett stygn på varje sida av sulan, sedan syr han fast det med en stor nål. Han producerar ungefär åtta skor i timmen.

– På mina skor med rosett är det en annan person som syr fast de lösa skinnbitarna som man knyter rosetten av, berättar Angeliqa samtidigt som Antoni står bredvid och vill visa hur rosetten ska knytas.

Antoni berättar också att han har sett att någon på fastlandet har kopierat Angeliqas design, något som hon tar med ro. Sedan ger sig de två in i en lång diskussion om olika tjocklek på sulor, och vad som är den idealiska. En för tjock sula gör det stumt och svårare att gå.

Angeliqa arbetar tätt ihop med sin mamma. Sedan hon har flyttat verksamheten från det egna vardagsrummet är det i sin mors kontor hon sitter. De två har ett nära samarbete, tillsammans har de tagit fram och sytt begränsade upplagor av både jackor och väskor.

– Nästa vecka åker vi på lädermässa i Milano tillsammans. Jag kunde ingenting om läder innan jag började med skorna, men jag lär mig hela tiden. Så sakteliga vill jag utöka och utveckla företaget. Jag har hittat en fabrik på fastlandet som ska göra delar av produktionen, jag skulle också gärna ha fler kollektioner. Jag drömmer också om en egen butik på Ibiza.

Palmafamiljen som tog omvägen via Thailand

Posted on by Aina Hernández

Första gången jag träffade Caroline Grönquist hjälpte jag en kompis med att hämta en tvättmaskin i familjens hem. Huset ligger exceptionellt vackert uppe i bergen mellan Palmanova och Calvia med storslagen utsikt.
Nu visar hon runt mig i det trevliga inredningskaféet vid placa Eulalia.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

– Vi har faktiskt just sagt upp huset och flyttat till El Terreno. Det blev ett evigt skjutsande med bilen då både skolan och barnens kompisar finns i stan, dessutom blev det lite nervöst som hundägare med alla processionslarverna som levde i tallarna runt poolen och huset. Här i Palma får våra grabbar äntligen ett normalt vardagsliv.

Lokalen innehåller allt från högkvalitativa handgjorda inredningsdetaljer och prydnadssaker till svenska kanelbullar och hallongrottor hembakade med mycket kärlek.

Hur kom det sig att ni lämnade Sverige?
– Både min make Jens och jag är orädda entreprenörer och var rätt klara med gråkalla tråksverige. Dessutom ville vi visa barnen att det går att bo i andra länder. Vi sa upp oss från våra välbetalda jobb och köpte en liten turistanläggning, faktiskt på nätet utan att ha sett den på plats, på den thailändska ön Koh Lanta. När vi jobbat upp den under ett par år genom att stå i allt från receptionen och disken till att servera sålde vi den och byggde en egen anläggning efter helt eget önskemål, så att vi verkligen fick till en resort precis som vi ville ha den. Det är en trevlig bungalowanläggning som vi driver än idag, även om det är på distans med hjälp av en platschef, förklarar Caroline. Orsaken till att vi efter sju bra år i Asien är tillbaka i Europa och Palma var den ständiga värmen och att vi tröttnade rejält på den thailändska korruptionen, något man drabbas av hur man än gör när man driver företag i landet.

– Vi trodde att det skulle bli mycket enklare i Thailand, men byråkratin där är rena mardrömmen, menar hon.
Caroline och Jens har alltid varit intresserad av inredning och for ofta under thailandsperioden till Chiang Mai som är norra Thailands kulturella centrum, och besökte även närliggande hantverksbyar.

– Där gick jag runt hos de lokala hantverkarna och gav dem ritningar på vad jag ville ha gjort och tog in anbud. Flera av dessa handgjorda interiörprodukter säljer vi nu här på vårt kafé i Palma, berättar Caroline medan hon serverar en kund som just beställt in en hembakad dammsugare och apelsinjuice.

Men varför blev det just Mallorca och Palma?
– Jag hade aldrig varit på ön och det ska villigt erkännas att jag hade rejält förutfattade meningar om grisfester och blaskig sangria när vi for hit med familjen första gången. Men när vi såg den imponerande bergskedjan Sierra de Tramuntana, de härliga stränderna och inte minst vackra Palma var vi sålda. Att det sedan fanns en svensk skola i staden gjorde ju inte saken sämre, fortsätter Caroline.
Vi gillar verkligen temperaturen här efter att ha levt i 40 plusgrader i sju år.

När Jens och Caroline inte jobbar i butiken provar de nya vandringsleder i bergen tillsammans med sina hundar och söner. De har även fått upp ögonen för racketsporten paddel som är mycket populär här på Mallorca.
– Man blir väldigt tajt som familj när man blir ”invandrare” och flyttar till andra länder. Tyvärr har vi märkt att det är en hel del krånglig byråkrati även här på Mallorca, men det går ändå inte att jämföra med hur det var i Thailand. Det har varit både dyrt och mäckigt men vi har haft mycket hjälp av ”El Perrito-proffsen” Lisa och Pella som numera är anställda hos oss, förklarar kaféägarinnan. Pella och Jens, som är utbildad konditor, sköter kafédelen medan jag och Lisa ägnar oss åt inredningsbutiken. Nu har vi koll på pappersarbetet, och spanskan – som är betydligt lättare att lära sig än thailändskan – börjar komma tack vare att ingen på myndigheterna här pratar engelska, vilket är lite förvånansvärt med tanke på antalet utlänningar som investerar sina pengar på ön.

Caroline medger att det var lite jobbigare att starta upp ett nytt liv på Mallorca än de hade räknat med. I månader gick de gata upp och gata ner i centrala Palma innan de hittade den perfekta lokalen innanför placa Cort.
– Annonsen hade varit ute i fyra timmar när vi slog till och nu har vi efter lite om och men fått till ett trevligt vardagsliv som funkar för såväl barnen och oss arbetande föräldrar. Min man är för tillfället i Sverige och jobbar ett par veckor, säger Caroline som även anlitat en agent som hjälper henne med inköpen i Thailand när de själva inte hinner åka österut och välja på plats. Visst blir en del förvånade över kombinationen inredningsbutik och kafé, men det verkar som om att de som kommer in här återkommer och vi har redan ett gäng stamkunder som har vänligheten att skicka hit deras vänner när de besöker ön, förklarar Caroline medan hon tar betalt i kassan av en kund som just köpt en liten handgjord träskål.

– Men vi vänder oss inte enbart till turister utan även lokalborna börjar hitta hit, vilket är uppskattat.

Familjen Grönquists kafé i Palma heter Far East interior & café och ligger på Calle d´en morel 1 (placa Eulalia).

Svensk design på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

Ikat-tyger, keramik, handgjorda skor. Mallorca är känt för sitt konstnärliga hantverk. Många av öns producenter är familjeägda företag där kunskapen har förts vidare genom generationer. Och turisterna älskar de traditionella mallorkinska mönstren och färgerna. Men de letar också efter något nytt.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Och de finns. Mallorcas lokala hantverkare anlitas av formgivare av alla de slag. Mycket av materialet finns här: olivträet, graniten, sanden och de traditionella verkstäderna med sina maskiner. I vissa fall hämtas materialet utifrån, från de bästa leverantörerna, men här finns kunnandet, och här finns passionen för att få idéerna att komma till liv. Det är också här många designer hämtar sin inspiration. Byarnas färgsättning, den frodiga växtligheten, den karga bergskedjan, Medelhavets alla blå nyanser som skiftar efter årstiderna.

På öns omtyckta marknader finns en uppsjö av handgjorda smycken, keramik och annat hantverk. Men som alltid kan kvalitén variera, och somligt är inte så genuint som man vill tro. Så om man är intresserad av lokalt hantverk av hög kvalitet, gärna med tillverkning i liten skala och unikt för Mallorca – vart vänder man sig då?
Lyckligtvis finns det en samlingspunkt för just detta på Mallorca. En studio och butik i ett, som kanske mer kan beskrivas som ett lokalt designcentra. Det heter AKA och drivs av svenska Annika Nyberg som bott på ön i nära fyrtio år, och hennes dotter Amanda som är designutbildad. De öppnade AKA i första hand för att kunna tillverka och sälja sin egen design. Med tiden har de utvecklat lokalen till en plats där formgivare och kunder kan mötas.

”En del designers är vänner sedan lång tid tillbaka, säger Annika när jag träffar henne över en kaffe. ”Andra kommer förbi och visar upp sina produkter. Det var inte en uttalad tanke från början, men jag kunde bara inte låta bli att ta in mer hantverk.”

Annika är en av de mer utåtriktade personer jag träffat här på Mallorca. Kanske är det en del av hennes framgångsrecept. Hon söker de kontakter hon behöver, och hennes rättframma sätt inbjuder andra till att ta kontakt.


Och läget gör givetvis sitt till.
AKA ligger på Santa Catalinas huvudgata Sant Magí. Parken utanför har just rustas upp med en gågata och nyplanterade träd. Mitt i emot har Barcelonabaserade Tragaluz just öppnat restaurang Spot, och snett över vakar den vackra stenkyrkan La Immaculada Concepció. Lokalen har hon haft i sin ägo sedan 14 år, och när yogastudion hon tidigare hyrde ut till behövde större lokaler var tiden inne.

Annika Nyberg flyttade till Mallorca som nybliven mamma i slutet på 70-talet. I Sverige hade hon jobbat som fotomodell. När hennes kontakter i branschen kom till Mallorca för modefotografering bad de Annika om hjälp med det lokala. Hon startade ett produktionsbolag som hon drev i många år. Vid sidan av renoverade och hyrde hon ut lägenheter och lokaler. Under alla år har hon dessutom designat och sytt upp kläder i små kollektioner. ”Men sticka är något som jag alltid gjort, det är ju ren avkoppling”, utbrister hon leende.

I början stickade hon för hand, mest mössor och halsdukar men även tröjor och kuddar. Fröet till AKA Knits såddes när hon hittade en leverantör av högkvalitativt mohairgarn i Skottland. Annika började köpa upp rester av de välkända märkenas beställningar. Det var för åtta år sedan och hon använder samma leverantör idag.

”Ingen blir rik på hantverk, materialet är den stora utgiften för alla mina designers. Men det är kvaliteten som avgör om jag tar in dem. Och att produkterna tillverkas på ön.”

Annika visar mig till butiken och jag möts av ett ljust rum fyllt av färgstark design. Längs väggarna hänger de stickade plaggen från AKA Knits men kläder av andra designers. På bordet framför mig finns stora tygväskor och Amandas smycken och espandrillos, och på golvet en stor kista fylld med olikmönstrade kuddar, vissa med inslag av det mallorkinska ikat-mönstret. På ännu ett bord finns handgjorda skärbrädor av granit och olivträ, grönmelerade porslinsfat i form av stora löv, och fler tygväskor men i annan design. Längs väggen står en soffa täckt av mönstrade kuddar i en vackert dov färgskala, och mitt emot en hylla som till taket är fylld med mohairgarnsrullar.

Längst in finns själva studion med stickmaskinerna. Annika berättar om sin produktion, om kunderna som i de flesta fall kommer in och gör beställningar efter modell, storlek och färg.
”Amanda har inte längre tid att vara här. Hon har så många beställningar, hon sitter hemma och arbetar. Kom ska jag visa dig runt.”

Bubblande berättar Annika om formgivarna hon har kontakt med, om produkterna och hur de blivit till. Allt är småskaligt tillverkat, ekologiskt och ofta återanvänt. Som Holy Recycle, där Amanda köper in silverberlocker med helgonfigurer som spanska barn får till konfirmationen, och skapar unika halsband av.

Jag lägger särskilt märke till de stora kuddarna i soffan. Vissa har mönster av citroner och fikon, andra en oregelbunden och lite kargare form som föreställer Sierra Tramuntanas högsta toppar. Kollektionen kallas ”Memories of an Island” och är skapad av kläddesignern Julia Bristulf, som just tillbringat två år på Mallorca. Jag träffade henne just innan hon skulle flytta hem till Lund och bad henne berätta.

”’Memories of an island’ är i grunden svensk design men med en touch av den upplevelse som landskapet ger mig här på Mallorca. Stämningen i byarna, känslan av litenhet inför de stora vyerna, och av den totala friheten. Jag ägnade över ett år åt inspiration, men när jag väl började rita tog mönstren inte så lång tid att skapa. Jag gjorde flera olika och valde ut några få.”
Julia handritar sina mönster och scannar in och jobbar med dem i datorn. Hon jobbar precist med kuddens storlek och form, baksida och framsida. Därefter skickar hon mönstret till ett tryckeri i Sverige, som printar det på ekologisk bomull. Tyget skickas på rulle till Mallorca, där det klipps och sys till kuddar.

Inte bara motiven utan även färgerna är från Mallorca: olivgrönt, limegrönt, gult och rosa från husen, men också mörkblått från himlen och havet, och landskapets lite jordigare nyanser. Julias pappa var arkitekt och en stor inspirationskälla under hennes uppväxt.
”Min pappa lärde mig att se det vackra i miljöer och särskilt i kombinationer av färger och material. Han pekade ofta på detaljer, och just detaljerna är viktiga för mig i min design.”

Julia Bristulf utbildade sig inom mode på Beckmans designhögskola och fick H&Ms stipendium för sin slutkollektion. Hon fick jobb som designassistent åt J Lindebergs chefsdesigner under de år märket växte sig stort i modevärlden, och ritade delar av deras kvinnliga golfkollektion. Men något fattades henne. Hon sade upp sig och flyttade tillbaka till födelsestaden Lund. Sedan gav hon sig ensam ut på en fyra månader lång resa i Asien, och besökte bland annat Rajasthan i Indien som är känt för sin småskaliga tillverkning och försäljning av textil och broderier.

På en hängbro mitt i Malaysias djungler träffade hon sin man, nya zeeländaren Tim. Snart följde flera år av familjeliv i Lund, medan Tim reste mellan oljeriggar som djuphavsdykare i Nordsjön. Det var sommaren 2015 som familjen bestämde sig för att ha Mallorca som bas under några år. Och som Julia bestämde sig för att skapa en egen textilkollektion.

”Resan i Asien, och framför allt besöket i Rajasthan, påverkade mig mycket som person. Den småskaliga produktionen inspirerade mig till beslutet att arbeta med alla delar själv. Jag har lång erfarenhet av att göra mönster, men tidigare hade jag bara jobbat storskaligt, i internationella bolag. Det ville jag lämna när jag flyttade till Mallorca.”

När jag träffade Julia hade hon just varit runt med sina kuddar och visat upp dem för olika inredningsbutiker i Palma. En av dem var AKA och Annika Nyberg. Mötet gav frukt och strax efter fanns ”Memories of an Island” i butiken på calle Sant Magí. Två välkända ställen som valt att dekorera med Julias kuddar är Bar Cuba på samma gata och vackra Can Reiet i Santanyí.

”Jag älskar att resa, gärna nära naturen och havet. Men jag älskar också design. För att kunna börja skapa något eget behövde jag ta intryck, träffa nya människor och entreprenörer och vara del av en kosmopolitisk anda. Allt det har jag fått här på Mallorca.”

”Roba de llengües”, ett tyg av flammor

Posted on by Aina Hernández

”IKAT-TEKNIKEN” – GRUNDEN FÖR DE MALLORKINSKA TYGERNA
De mallorkinska tygerna symboliserar mer än något annat det vi förknippar med medelhavsstilen. Ljuset från havet, naturmaterialet, hållbarheten och det till synes enkla hantverket, det sekelgamla kulturarvet och inte minst mönstret av flammande pilar i olika färgsättningar måste sägas vara något alldeles typiskt för Medelhavet.

Tekniken är tusenårig och har sitt ursprung i Asien. En del tror att den utvecklades på flera olika platser samtidigt. Liknande tyger har man nämligen funnit på platser som ligger så långt ifrån varandra som Afghanistan, Indonesien, Colombia och Mexiko. Tekniken kallas ”ikat” och innebär att varpen i tyget knyts åt med snöre med jämna mellanrum och färgas först därefter. De färgade partierna blir ojämna vilket ger upphov till de vackra oregelbundna mönstren. Däremot förblir inslaget ofärgat, och härmed får båda sidorna av väven identiska mönster. De äldsta sidentygerna tillverkade med denna teknik är från 500-talet f.Kr, och de fann man i Indonesien.

Ikat är namnet såväl på tekniken som det färdiga tyget. På Mallorca kallar man tygerna ”Tela de Llengües” eller Roba de llengos. Eller på svenska ”tyget med flammor”. Namnet kommer av att mönstret påminner just om flammor eller eldtungor.

roba-5-min

SIDENVÄGEN TILL EUROPA
Med all säkerhet kom tekniken till Mallorca och resten av Europa via Sidenvägen, som landvägen förenade Asien och Europa med Kina. Sidenvägen uppstod genom att handelsmän använde sig av den under 400- till 600-talen under Romarriket. Under 1200-talet blev det en vanlig väg för transport från Asien till Europa av kryddor och varor, bland annat de värdefulla sidentygerna som på den tiden tillverkades i Kina. Men även kunskapen om olika tekniker färdades den här vägen, såsom den för tillverkning av tyger.

Ikat-tekniken kom till Mallorca via Frankrike och Italien där den vidareutvecklats och blev mycket omtyckt bland de kungliga. Tygerna var sköra och idag finns inte många kvar från den tiden. De äldsta mallorkinska sidentygerna är från 1700-talet och visar på influenser från dessa länder.

Ända fram till mitten av 1900-talet fortsatte man med ikat-tekniken i några delar av Europa, men idag är Mallorca är det enda ställe i vår del av världen där tygerna ännu tillverkas. Det isolerade läget gjorde att tekniken bevarades och man inte tog intryck av utvecklingen på fastlandet. Den lokala maskinparken, sättet att arbeta och teknikens särskilda kännetecken gjorde att de mallorkinska ikat-tygerna utvecklade en egen identitet, även i fråga om namnet.

roba-4-min

LLENGOS PÅ MALLORCA
I början av 1700-talet använde de flesta borgerliga hus på Mallorca llengos av siden i inredningen. Såväl sänghimlar, förhängen och täcken tillverkades av dessa dyrbara tyger. Även kläder kunde tillverkas av llengos, både civila och kyrkliga. Före industrialiseringen var tygtillverkningen kostsam, men när de nya mekaniska vävstolarna infördes och man började tillverka tygerna även i den enklare och mer hållbara bomullen, linet och hampan, kunde llengos börja användas av alla samhällsskikt.

Med den växande turismen under andra hälften av 1900-talet kom llengos att förknippas med öns egen särart och att blev en del av det kulturella arvet.

I våra dagar tillverkas tyget av 70% bomull och 30% lin. En stor del av produktionen går till export, särskilt till Europa och USA.

Trots tygets popularitet finns idag bara tre verkstäder kvar som tillverkar tygerna hantverksmässigt. Dessa verkstäder är Teixits Riera i Lloseta, som har funnits i mer än 120 år, Teixits Vicens i Pollença, som drivs av en hantverksfamilj som arbetat i cirka 160 år i samma bransch samt Artesania Textil Bujosa i Santa María.

Mallorca är den enda platsen i Europa som bevarar traditionen med ikat-tekniken. Verkstaden Teixits Riera i Lloseta har funnits i mer än 120 år.

Mallorca är den enda platsen i Europa som bibehåller denna tradition som tidigare fanns i många andra länder och som på Sidenvägen nådde oss ända från Österlandet.
Mallorca är den enda platsen i Europa som bibehåller denna tradition som tidigare fanns i många andra länder och som på Sidenvägen nådde oss ända från Österlandet.