Palmafamiljen som tog omvägen via Thailand

Första gången jag träffade Caroline Grönquist hjälpte jag en kompis med att hämta en tvättmaskin i familjens hem. Huset ligger exceptionellt vackert uppe i bergen mellan Palmanova och Calvia med storslagen utsikt.
Nu visar hon runt mig i det trevliga inredningskaféet vid placa Eulalia.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

– Vi har faktiskt just sagt upp huset och flyttat till El Terreno. Det blev ett evigt skjutsande med bilen då både skolan och barnens kompisar finns i stan, dessutom blev det lite nervöst som hundägare med alla processionslarverna som levde i tallarna runt poolen och huset. Här i Palma får våra grabbar äntligen ett normalt vardagsliv.

Lokalen innehåller allt från högkvalitativa handgjorda inredningsdetaljer och prydnadssaker till svenska kanelbullar och hallongrottor hembakade med mycket kärlek.

Hur kom det sig att ni lämnade Sverige?
– Både min make Jens och jag är orädda entreprenörer och var rätt klara med gråkalla tråksverige. Dessutom ville vi visa barnen att det går att bo i andra länder. Vi sa upp oss från våra välbetalda jobb och köpte en liten turistanläggning, faktiskt på nätet utan att ha sett den på plats, på den thailändska ön Koh Lanta. När vi jobbat upp den under ett par år genom att stå i allt från receptionen och disken till att servera sålde vi den och byggde en egen anläggning efter helt eget önskemål, så att vi verkligen fick till en resort precis som vi ville ha den. Det är en trevlig bungalowanläggning som vi driver än idag, även om det är på distans med hjälp av en platschef, förklarar Caroline. Orsaken till att vi efter sju bra år i Asien är tillbaka i Europa och Palma var den ständiga värmen och att vi tröttnade rejält på den thailändska korruptionen, något man drabbas av hur man än gör när man driver företag i landet.

– Vi trodde att det skulle bli mycket enklare i Thailand, men byråkratin där är rena mardrömmen, menar hon.
Caroline och Jens har alltid varit intresserad av inredning och for ofta under thailandsperioden till Chiang Mai som är norra Thailands kulturella centrum, och besökte även närliggande hantverksbyar.

– Där gick jag runt hos de lokala hantverkarna och gav dem ritningar på vad jag ville ha gjort och tog in anbud. Flera av dessa handgjorda interiörprodukter säljer vi nu här på vårt kafé i Palma, berättar Caroline medan hon serverar en kund som just beställt in en hembakad dammsugare och apelsinjuice.

Men varför blev det just Mallorca och Palma?
– Jag hade aldrig varit på ön och det ska villigt erkännas att jag hade rejält förutfattade meningar om grisfester och blaskig sangria när vi for hit med familjen första gången. Men när vi såg den imponerande bergskedjan Sierra de Tramuntana, de härliga stränderna och inte minst vackra Palma var vi sålda. Att det sedan fanns en svensk skola i staden gjorde ju inte saken sämre, fortsätter Caroline.
Vi gillar verkligen temperaturen här efter att ha levt i 40 plusgrader i sju år.

När Jens och Caroline inte jobbar i butiken provar de nya vandringsleder i bergen tillsammans med sina hundar och söner. De har även fått upp ögonen för racketsporten paddel som är mycket populär här på Mallorca.
– Man blir väldigt tajt som familj när man blir ”invandrare” och flyttar till andra länder. Tyvärr har vi märkt att det är en hel del krånglig byråkrati även här på Mallorca, men det går ändå inte att jämföra med hur det var i Thailand. Det har varit både dyrt och mäckigt men vi har haft mycket hjälp av ”El Perrito-proffsen” Lisa och Pella som numera är anställda hos oss, förklarar kaféägarinnan. Pella och Jens, som är utbildad konditor, sköter kafédelen medan jag och Lisa ägnar oss åt inredningsbutiken. Nu har vi koll på pappersarbetet, och spanskan – som är betydligt lättare att lära sig än thailändskan – börjar komma tack vare att ingen på myndigheterna här pratar engelska, vilket är lite förvånansvärt med tanke på antalet utlänningar som investerar sina pengar på ön.

Caroline medger att det var lite jobbigare att starta upp ett nytt liv på Mallorca än de hade räknat med. I månader gick de gata upp och gata ner i centrala Palma innan de hittade den perfekta lokalen innanför placa Cort.
– Annonsen hade varit ute i fyra timmar när vi slog till och nu har vi efter lite om och men fått till ett trevligt vardagsliv som funkar för såväl barnen och oss arbetande föräldrar. Min man är för tillfället i Sverige och jobbar ett par veckor, säger Caroline som även anlitat en agent som hjälper henne med inköpen i Thailand när de själva inte hinner åka österut och välja på plats. Visst blir en del förvånade över kombinationen inredningsbutik och kafé, men det verkar som om att de som kommer in här återkommer och vi har redan ett gäng stamkunder som har vänligheten att skicka hit deras vänner när de besöker ön, förklarar Caroline medan hon tar betalt i kassan av en kund som just köpt en liten handgjord träskål.

– Men vi vänder oss inte enbart till turister utan även lokalborna börjar hitta hit, vilket är uppskattat.

Familjen Grönquists kafé i Palma heter Far East interior & café och ligger på Calle d´en morel 1 (placa Eulalia).

Ovan där – örnjakt på Mallorca

På Medelhavsön Mallorca, tre och en halv timmes flygresa från Stockholm, använder man sig fortfarande av en uråldrig jakttradition och tar hjälp av kungsörnar för att balansera öns växande stam av vilda bergsgetter.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Cabra Salvaje mallorquina heter de vilda bergsgetterna som på senare år gått hårt åt vegetationen på Mallorcas bergssluttningar. Så hårt att borgmästaren i Palma krävt att öns jägarkår genast går man ur huse för att få vildgetstammen i balans igen. Detta görs trots att myndigheterna är medvetna om att vildgetternas framfart bidrar till att det inte finns så mycket torrt långt gräs som lätt kan fatta eld. Skogsbränder på Mallorca är precis som på spanska fastlandet ett stort problem.

Sierra de Tramuntana, Mallorcas relativt svårtillgängliga bergskedja, har otaliga bergstoppar på 500 -1 200 meter vars sluttningar är fulla av snåriga buskar och vindpinade tallar. De bergiga sluttningarna gör att rikoschettrisken är överhängande vid skott från ett kulgevär. Många är de jägare såväl som vandrare som stukat eller vrickat fötterna på någon av alla de miljarders knytnävsstora stenar som täcker stora delar av branterna.

Att få följa med falkenerare som beskattar den lokala vildgetsstammen uppe i Mallorcas spektakulära bergskedja med hjälp av örnar låg länge högt på min önskelista. I påskas blev det verklighet.

Efter att ha bott två år och tillbringat ett flertal månader om året på ön sedan 2003 har jag numera ett par mallorkiner i min närmsta vänskapskrets. Precis som gotlänningar och andra öbor kräver Mallorcas invånare en viss kvalificeringssträcka innan de släpper ner garden och öppnar sig.

Men efter att ha bevittnat när Spanien både vunnit såväl EM som VM i fotboll i en klassisk spansk bar hamnade jag snabbt på plus rejält hos några äldre gentlemän som var stamkunder i baren. När jag tog fram mitt sista ess ur rockärmen, två döttrar i 20-årsåldern som talar flytande spanska, var jag insåld och klar.

– Var på Repsolmacken i Inca klockan 08.00 på fredag så ska du få uppleva en jakt du sent kommer att glömma, förklarade pensionären Pedro Alomar tillika make till den svenska vandringsguiden Åsa Johannesson.

Prick åtta var jag på plats. Ut ur en otvättad fyrhjulsdriven jeep klev en satt och något grånad man i gröna väl ingångna jaktbyxor och ljusgrön pikétröja.

– Mitt namn är Manuel Perez Arenas, hoppas du är vältränad för det kommer att bli en hel del gående i branta bergmassiv, bara så du vet, förklarar mannen och vrider om startnyckeln.

Efter att ha kört genom byn Pollenca på östkusten bär det rätt upp i bergen strax innan utkikspunkten Formentor. Bilen bromsar in och stannar i skuggan av ett stort olivträd. Ur träskåpet bak på pickuppen plockar Manuel fram en fem kilo tung livs levande kungsörn med läderförsedd huva. Efter att ha sett över snörningen på vandringskängorna bär det av till fots rätt upp genom en bergsravin. Manuels jaktkamrat Jaime Alvarez Dols är utrustad med en benprotes efter en trafikolycka. Jaime beordras vidare upp på den högsta punkten ovanför oss med en rejäl zeiss-kikare. Av hans handikapp märks knappt när han försvinner upp genom stenskravlet. Efter tio minuter meddelar han över jaktradion att en grupp vilda bergsgetter har siktats och är på ingång i dalen från vänster.

Manuel tar inte av örnens läderhuva förrän han själv ser den lilla getflocken. Den stora rovfågeln, som sitter stadigt på Manuels vänstra underarm, scannar av dalen i lugn och ro. Inget tycks undgå fågelns skarpa blick, allt medan den fastlägger sin jakttaktik. När ytterligare fyra minuter passerat fäller den stora örnen ut sina vingar och jag inser att det måste vara minst två meter mellan vingspetsarna.

Med hjälp av den varma vinden tar örnen höjd och slår en lov fyra hundra meter över den intet ont anande gruppen bergsgetter som är ute på födosök. Efter att ha rundat en bergstopp viker kungsörnen plötsligt ihop sina vingar och dyker. Ljudet när sex örnklor och en näbb slår in i lungan på en 15 kilo tung getkilling kan närmast liknas med en champagnekork från en något omskakad flaska som far i skyn. Bytet sjunker ihop som en punkterad badboll i smällen och innan jag vet ordet av har Manuel satt av ner för branten. I ren skräck sprätter samtliga övriga vildgetter iväg över bergshällarna utan ha förstått vad som egentligen hände. Alla utom killingen. Rent instinktivt gör getmodern ett skenanfall men ger snabbt vika när rovfågeln hotfullt fäller ut vingarna. Med kameran i högsta hugg rusar jag efter Manuel men att hålla jämna steg med falkeneraren visar sig vara omöjligt. Jag har inte kommit halvvägs ner för den steniga sluttningen när Manuel, som är tio år äldre än mig, når rovfågeln och bytet.

Ur fickan tar Manuel upp ett färskt köttstycke från en duva varpå örnen blir lite konfunderad. Sekunden senare släpper örnen den döda killingen och tar för sig av Manuels erbjudande. Falkeneraren låter örnen äta någon minut innan han åter förser fågeln med läderhuva. Trixet när man jagar med hjälp av en örn är nämligen att se till att örnen inte hinner äta sig mätt, händer det blir fågeln helt ointresserad av att återvända till sin husse och kan därmed gå förlorad.

Getkillingen passas på samma sätt som när svenska jägare tar ur rådjur och tömmer dem på inälvor och blod. Därefter stoppar Manuel ner bytet i en stor svart plastpåse innan den åker ner i den medhavda ryggsäcken. Vildgetskött serveras på flera restauranger på ön och anses som en delikatess.

– Min fru gör riktigt bra getgrytor, har du tur så får du dig en skål när vi återvänder hem, förklarar Manuel.

Solen står nu högt på himlen och termometern visar 26 grader. Själv dryper jag av svett medan Manuel ser förvånansvärt fräsch ut. Vi vänder uppåt igen och efter en halvtimmes stigning genom en mindre ravin får vi syn på en ny flock vilda bergsgetter.

Manuel ler när han ser att det är killingar med i flocken och tar åter av läderhuvan på kungsörnen. Fågeln vecklar ut sina brunspräckliga vingar och släpper taget om Manuels handske. Den enorma örnen tar höjd upp mot det klarblå himlen varpå den försvinner bakom den närmaste bergstoppen. Tre minuter senare ser jag oron sprida sig i Manuels ögon. Han tar kvickt fram en pejl med flera små röda blinkande lampor ur ryggsäcken. Av kungsörnen syns ingenting men pejlen visar att den sändarförsedda fågeln inte är i rörelse. Det betyder bara en sak: örnen har slagit ett byte.

I samlad trupp småspringer vi upp för branten. Nu gäller det att hitta örnen i den täta vegetationen innan den har hunnit äta sig mätt. För att underlätta letandet har Manuel försett rovfågeln med små bjällror runt benen. När vi rundat en utskjutande klippa gör Manuel tecken till att samtliga ska stanna och ber oss vara tysta. En svag klang från bjällror som är i rörelse hörs en bit ovanför oss. Vi klättrar upp ytterligare ett 40-tal meter varpå Manuel får syn på sin bevingade jaktkamrat. Ett par bakben från getkillingen sticker ut under den enorma fågelkroppen.

Manuel förklarar leende att den sexåriga örnen är den bästa bevingade jaktkamrat han någonsin haft. Och då har han ändå haft ett tiotal örnar i sin ägo.

Snabbt kan vi konstatera att denna killing är betydligt ljusare än den första. Av flocken vildgetter syns inte ett spår. Det ljusa bytet passas och stoppas ner i en ryggsäck efter att den blivit urtagen.

Tillbaka i Manuels hem strax utanför industristaden Inca inser jag att Manuel är långt mycket mer än en skicklig örnjägare. I små takförsedda hägn flyger pilgrimsfalkar, jaktfalkar och andra rovfåglar.

– Detta är mitt privata legaliserade zoo, förklarar Manuel som tydligen hunnit skicka ett sms till sin fru på väg ner från bergen.

– Nu Johan ska du få äta en getgryta du sent ska glömma gjord på en killing som min örn tog i förra veckan, fortsätter Manuel och ler brett.

En riktigt välgjord getgryta full av spännande rotfrukter och en kall öl kommer på bordet. Under tystnad inmundigas måltiden och jag inser att de åtta år av väntan för att få möjlighet att få följa med på jakt efter vildgetter med örn med råge överträffat alla mina förväntningar.

Cabras salvajes

Mallorcas vilda bergsgetter

Mallorcas cirka 25 000 vilda bergsgetter härstammar från några tamgetter som rymde från en gård uppe i bergen på tidigt 1800-tal. De är oerhört skickliga klättrare och bockarna väger runt 50 kilo medan getternas medelvikt är cirka 40 kilo. Handjuren har dessutom en betydligt mer imponerande spiralformad hornuppsättning än hondjuren. Färgen på pälsen varierar kraftigt från röd/svart till vit/brun. Bergsgetterna lever i småflockar på ett tiotal djur som ständigt är ute på födosök.

Då dessa bergsgetter, som t o m visat sig kunna klättra upp i vissa träd, gått hårt åt såväl träd som buskar samt annan vegetation, har jakten nu intensifierats. Myndigheterna anser att två tredjedelar bör skjutas eller ”örnas” bort som de själva uttrycker det.

Ett annat problem är att dessa vilda bergsgetter tjuvparar sig med tamgetter vilket försämrar artens möjlighet att behålla sin renrasighet.

På ön finns även en mindre jaktorganisation på ett 75-tal medlemmar som ägnar sig åt getjakt med ställande hundar.

Utflykter med barn till det historiska Mallorca

Text och foto: Hedda Lapidus

Mallorca har 300 soldagar om året, här finns 262 stränder av olika varianter, ett antal vattenland och massor av glasskiosker. Detta har lockat turister till ön sedan början av 1950-talet, numera upp till 15 miljoner varje år.
Mallorcas historia är däremot inte lika sorglös som en dag på stranden. Med sitt strategiska läge i Medelhavet har ön dragit till sig handels- och sjörövarfolk i årtusenden och historien är präglad av invasioner och plundringar.
Av detta märks inte mycket på Playa Illetes. Det var en av anledningarna till att jag en dag tog med barnen på upptäcktsfärd till två av öns platser där man kan ännu kan känna draget från historiens vingslag, Son Real uppe vid Alcudiabukten och La Granja utanför Esporles.

Son Real

Son Real är en gammal herrgård, “possessió”, på Mallorcas nordöstra kust. Egendomen omfattar 395 hektar och köptes för några år sedan av den regionala regeringen. Sedan dess har den varit museum och kan kallas för ett Mallorca i miniatyr. Spår från mänsklig närvaro för 4 500 år sedan har hittats på Son Real. Dessutom finns lämningar från såväl den för-talayotiska som talayotiska kulturen, den romerska eran, liksom den islamska och medeltida, fram till våra dagar.

De baleariska öarnas största samlade arkeologiska arv finns på Son Real. Här finns till exempel de förhistoriska begravningsplatserna vid S’Illot des Porros och Punta des Fenicis. S’Illot des Porros är en liten ö strax utanför kusten vid Son Real som under den talayotiska eran var sammanbunden med Mallorca, och där gravar från den tiden har hittats. Punta des Fenicis ligger vid vattnet nedanför Son Real, med hundratals gravar från samma tid. Men Son Real är lika mycket en spegling av det lantliga Mallorca, och på possessión finns byggnader från olika epoker som vittnar om en faktiskt inte så avlägsen historia då ekonomin kretsade kring jordbruk och boskap.

De flesta av husen byggdes under medeltiden, och formar en traditionell arkitektonisk grupp. Här finns herrgårdarna, liksom arbetarstugorna, en gård, ett försvarstorn, ett kapell, lagerbyggnader, stall och svinstia. I huvudbyggnaden finns det arkeologiska muséet, fyllt med information och arkeologiska lämningar som har hittats på egendomen.

Att upptäcka den arkeologiska rikedomen kräver sina långa promenader på området, så se till att din femåring är utvilad, pigg och mätt när du sätter igång. Min var det inte, och vacker natur räckte inte riktigt som energitillskott för honom, så promenaden blev kortare än vad jag hade tänkt.

Muséet är pedagogiskt uppbyggt med en slingrande tur förbi en mängd montrar fyllda med redskap och liknande jordbruksrelaterade föremål. Här finns också information på fyra olika språk med spännande och lärorikt innehåll. Något som fängslade mina barn var att invånarna sällan lämnade egendomen, en skarp kontrast till deras eget liv. Det var en sluten värld och invånarna höll fast vid uråldriga berättelser och traditioner om häxor, djävlar och troll.

Dessutom finns många fina uppbyggda miljöer med bland annat ett möblerat kök från förr i tiden, med information om vad som var vanlig mat (soppa, bönor och sobrasada!). Här finns även tv-skärmar med filmer som visar diverse gårdssysslor, till exempel reptillverkning och honungsskörd. Barnen blev mycket imponerade av den stora jordhögen som visade sig ha varit en plats för koltillverkning.

Ett annat utrymme i muséet ägnas åt allmän Mallorcakunskap, information om dåtidens sociala grupper och montrar med kläderna de bar. Personligen är jag svag för den typen av modevetenskap, vilket jag verkar ha fört över på barnen för kläderna väcker en del frågor: ”Varför har de sjalett?” ”Varför ser skorna ut sådär?” och ”Varifrån kom tyget?”

På gården lever fortfarande djur och ingenting är tydligen så fascinerande som den stora svarta grisen som man kan titta länge, länge på. Men här betar också får och åsnor, och påfåglar visar upp sig bland kycklingar och kalkoner.

La Granja

Vad gäller Mallorcas lite senare historia har ön styrts av både romarna och morerna fram till 1200-talet, då Mallorca införlivades med kungariket Aragonien, som sedan år 1516 är en del av Spanien (för att göra en lång historia kort). Utanför Esporles, bland bergen som bäst beskrivs som sagolikt vackra, ligger egendomen och folklivsmuséet La Granja. Med Skansen i Stockholm som förebild har den nuvarande ägaren skapat en miljö med både djur, hantverk och spännande interiörer.

Ett besök på La Granja börjar i trädgården. Här finns djur, bland annat åsnor, kaniner, getter och den minsta och gulligaste lilla get vi någonsin sett. Ett naturligt vattenfall porlar och en bäck flyter igenom trädgården. Det finns rester av en kvarn, gamla kärror, en tvättstuga, vedugn och massor av jordbruksredskap, och det är lätt att föreställa sig livet som en gång pågick här. Här finns också ett stort rum för växtfärgning.

Barnens infallsvinklar imponerar på mig varje gång vi är på museum, deras naturliga sätt att förhålla sig till och i viss mån äga nya miljöer och se detaljer som jag missar. Ser de en gunga springer de fram och sätter sig i den. Ser de en vacker mosaiktrappa hoppar de fram och tillbaka upp och ner för trappstegen. Vi står också länge vid en mur där det sprutar vatten ur små hål och lägger händerna för hålen så att vattnet måste leta sig fram andra vägar.

En promenad genom huset låter oss upptäcka hur livet kunde se ut på en större herrgård 400 år sedan. Uppbyggda miljöer visar en livsstil där eleganta damer dricker te, middagsbord är överdådigt dukade för måltid och klädkammare fulla med spetsunderkläder bredvid ett strykrum där gamla strykjärn står uppradade längs väggarna. Det finns barnkammare, leksaksrum, kök, vardagsrum, spelrum, sovrum och till och med en uppbyggd teater, alla med otroligt mycket detaljer och artefakter.

Jag saknar information att läsa till alla föremål, och barnens uppmärksamhet svajar ibland eftersom det därför blir svårt att förklara allt vi ser, och den allmänna mängden överväldigar oss alla lite.

Vidare i huset finns utrustning för enormt mycket hantverk, pressar för såväl oliver som druvor, vävstolar och spinnrockar, sädesförädling och pappersframställning. Dessutom finns en läkarmottagning och ett rum för parfymframställning.

Överraskande och lite plötsligt kom vi till den (mycket!) välutrustade tortyrkammaren i källaren vilket väckte en del obehag, framförallt hos de yngre deltagarna i truppen, och vi fick hastigt lämna rummet.

I anslutning till caféet står en kvinna och bakar buñuelos, och en provsmakning av dessa nyfriterade delikatesser, ost och sobrasada ingår i entréavgiften. Vissa dagar kan man få se osttillverkning och ensaimadabakning. Även den gröna likören Liquer de Hierbas samt muscatell och palo ingår i provsmakningen.

Vi hoppade spriten och glufsade i oss lite för många buñuelos istället, vinkade hejdå till gullegeten och hoppade in i bilen igen, helt klart med en större förståelse för platsen vi bor på än innan.

Hur skön en dag på stranden än är, är det ofta utflykterna man minns efteråt, och flera gånger har vi återkommit till det vi såg i barnkammaren på La Granja, och hur de jagade djur på Son Real för bara ett halvsekel sedan.

Spår av den talayotiska eran

Den förhistoriska talayotkulturen blomstrade mellan 1200-talet f.Kr. till 200-talet f.Kr. på de baleariska öarna. Ordet talayot kommer från arabiskans atalaya som betyder utkikstorn. Under denna period restes megalitiska monument, framförallt tornliknande byggnader, av stora stenblock.

På Mallorca finns en mängd ruiner efter liknande byggnader och det är tydligt att vissa av dem fungerade som försvarsanläggningar, men meningen med andra byggnader är ännu inte utredd. Det största monumentet på ön är «Clapers de gegants» («Gigantiska stenar») vid Capdepera.

Smaka på 5 landsortskrogar – värda en resa i sig

Aldrig förr har Mallorcas restaurangliv bubblat som nu. Men det är inte bara i Palma det händer. Häng med till fem ställen perfekta för en palett med smak av vår.
I världens mest ansedda restaurangbibel Guide Michelin så motiveras de trestjärniga krogarna med ”en resa värd i sig”. Men inte bara lyxmat behöver locka till utflykt. På Mallorcas landsbygd finns guldkorn värda att vika en långlunch eller kväll en lördag. Och dessutom för en överkomling peng.

Text: Anna Norström

Foto: Pär Olsson

1/ BRUT RESTAURANT

Hipsterkrog med egen öl

De var kollegor i Madrids reklambyråvärld och blev bästa vänner. Men de pratade aldrig om jobb. Bara om mat. Och dryck. Tillsammans plöjde Eduardo Martinez och Gilberto Barros de viktiga matmagasinen, sträckkollade säsonger av Chef’s Table på Netflix och så gick de såklart på restaurang ihop. Så ofta de kunde lagade de mat åt kompisar. Och så behövde de dryck därtill och någonstans där föddes mikrobryggeriet Monsieur Gordo. I augusti öppnade de restaurang i en gammal fabrikslokal i Llubi. Det är just nu hit som öns allra mest kreddiga kockar åker för att testa deras okonventionella matlagning med mycket influenser från tekniker som vi använder Norden.

–Vi picklar och fermenterar. Både ni i de nordiska länderna och Japan inspirerar oss. Vi älskade avsnittet från Chef’s Table med Magnus Nilsson från Fäviken. Det vore en dröm att få åka dit, säger Gilberto Barros.

Det serveras bara en avsmakningsmeny á cirka 12 rätter per kväll och rätterna byts ofta. Inte sällan bär de spår av råvaror från Sydamerika eftersom kockarna kommer från Argentina respektive Brasilien. Små potatisar från Peru och eller en blomma från Anderna. Smaker och texturerna är överraskande många. Det märks att man kommit in i en kreativ köksverkstad. Nu till sommaren planeras eget trädgårdsbygge för att kunna bli mer självförsörjande. De värnar även om matsvinnet – ett helgrillat grishuvud serveras just som det låter.

–Vi serverar allt. Ska man ändå äta djur på restaurang så känns det rätt. Vi vill inte slänga något, säger Eduardo Martinez.

Hitta hit: Carrer la Carretera, 37, 07430 Llubi.

2/ DAICA

Fine dining med stort uttryck

I samma by fast uppe på Llubis kulle ligger lilla butikshotellet DaiCa. Här finns bara tre dubbelrum – men en gedigen matsal i gamla stenvalv med desto fler sittplatser. Namnet är en sammanslagning av ägarna, kocken Caty och hovmästaren David Ribas som för sex år sedan valde bort finkrogslivet på fastlandet för att komma hem och öppna eget.

–I början gjorde vi precis allt själva. Sedan blev min fru gravid och vi var tvungna att tänka om. Nu har vi åtta, nio personer som jobbar här och det funkar bra, säger David Ribas och visar runt i de enkla men eleganta hotellrummen inredda i dova färger.

Maten är dock allt annat än återhållsam. Rätterna är små färgglada konstverk i sig med element från den mallorquinska naturen, och vinerna som serveras är med fördel lokala. Missa inte risotton om den står på menyn: krämig så som den serveras i Italien. Vi serveras popcorn i en liten ätbar strut som del av en aptitretarservering och brödserveringen är så pass väl arbetad att den skulle kunna ha varit en rätt i sig. För mätt blir man.

–Tanken är ju att man ska bli så mätt att man vill bo över också, säger David Ribas halvt på skämt.

Hitta hit: Carrer Farinera, 7, 07430 Llubí

3/ CAN GAVELLA

Strandklubb med paella to die for

Med balans värdig de bästa av ballerinor kryssar servitörer mellan borden med paellapannor om en halvmeter i diametern. Hos strandklubben Can Gavella vid Playa del Muro är det just paellan som drar gästerna, många av dem mallorquiner. Och läget såklart, direkt ovan den nära badvänliga beachen. Kökets tolkning av risrätten är på äkta lokalt vis: Man får man skidor av grön paprika att använda som sked till att äta med. Portionerna är så pass väl tilltagna att de även räcker till middag – något som även insisteras av personalen som gärna boxar upp den mat som blir över.

–Vi vill att vår mat och stämning ska räcka ända hem, säger en servitör i ljusblå t-shirt och ler innan han sträcker över resterna från dagens lunch.

Frasiga nyfriterade småbläckfiskar, chipirones är en annan självklar rätt att börja med. Det här stället räds heller inte att bjuda upp till dans. Det hela går från drömsk housemusik i bakgrunden till fest på ett par minuter under högsäsongernas lördagar. Även om söndagarna är lugnare och mer familjeorienterade. Säsongen drar igång här någonstans slutet av mars. Till en början bara under helger. Men under högsommaren är bordsbokning att rekommendera.

Hitta hit: Disseminat Caset.Capellans, 136, Can Picafort, cangavella.com

4/ BODEGA RIBAS

Vingård som värnar om det lokala

Vingårdarna på Mallorca börjar ta sitt arv allt mer seriöst. Istället för internationella druvsorter satsar många på de inhemska som hamnat i skymundan. Syskonen Araceli och Javier Servera Ribas är två sådana eldsjälar inom öns vinindustri. Efter att ha tagit över gården från sina föräldrar så satsar de alltmer på hållbart vinmakeri – på att gå tillbaka till rötterna. De planterar ut druvor som Cabernet Sauvignon och Merlot. Istället har satsningar på den nästan utdöda vitvinsdruvan Gargollasa fått nytt liv på deras marker.

–För mig är det en självklarhet att vi ska vara helt ekologiska, säger Araceli Servera Ribas.

I Bodega Ribas vinbutik kan man fortfarande köpa vin till literpris på dunk. Att komma förbi på en spontan provning här kostar inget. Men att göra en vertikal provning med lokala tapas i solen på huvudbyggnadens innergård är en upplevelse i sig. Från vitt, till rosé, rött och gårdens egna söta viner. Inte sällan går Araceli själv och spiller vinerna.

–Vi vill att våra gäster ska känna smaken av Mallorca. Och då är det ju extra roligt att kunna jobba med lokala druvor, säger vinmakerskan.

I år kommer produktionen att öka med 20 000 buteljer från deras normala produktion om 170 000. Deras största druva är Mantonegro som ger ett lätt vin med mörk färg.

Hitta hit: Carrer de Muntanya 2, Consell

5/ CA NA TONETA

Familjärt ställe med mycket hjärta

Det är lite uppochner hos Ca Na Toneta i byn Caimari. På ett charmig vis. Baren är inuti en gammal ombyggd garderob och servisen arbetar i privata kläder. Även om uttrycket hemmahoskänsla känns något slitet så är det precis vad systrarna bakom detta ställe lyckas med.

–Vi är en typisk mallorquinsk familj där allt kretsar kring mat. Vi älskar att ha folk över. Det ska vara som att komma hem till oss, det här är ju vårt familjehus trots allt, säger Maria Solivellas.

Hon driver stället tillsammans med systern Teresa som jobbar ute i matsalen. De tog över deras mamma, och Maria lärde sig kockyrket av henne – som även hon var självlärd.

Här serveras en 6-rättersmeny med tydliga spår av trakten och systrarnas familj. Från egna trädgården kommer många av råvarorna, och menyn är till nittio procent ekologisk.

–Choklad, socker, vin och kaffe köper vi in men inte så mycket mer, säger kocken stolt.

Hon värnar om beståndsdelarna i sin mat. Att de kommer från bra, närodlade, förhållanden. Olivoljan kommer från en morbror och oliverna – de mest ljuvliga man kan hitta – från mammas trädgård. Brödet bakas i grannbyn. Ca Na Toneta är en drivande motor i ett slags lokalt kretslopp. De var även tidiga med att ta in naturliga och biodynamiska viner.

Men inga män syns till. I servisen råder ett matriarkat.

–Vi gillar killar men kanske inte på jobbet, skrattar Teresa Solivellas och berättar att de faktiskt har en kille som jobbar i köket just nu.

Hitta hit: Carrer de Horitzó, 21, Caimari.

Palma i det tjugonde århundradet

Mario Verdaguer beskrev det bra i sitt arbete «La Ciudad Desvanecida», Den tynande staden: «För varje enskild person som försvinner, försvinner även en stad. Byggnaderna stannar kvar, folket och bilarna rör sig fortfarande längs gatorna, men allt det här är bara en fantomagoria.»

Och visst är det så. Alla bevarar en stad i sitt minne och i sin historia. Men även det omvända gäller: «För varje hörn av staden som försvinner eller förvandlas, så bevaras det som en del av minnet hos många människor. Som ett fragment av deras inre stad.» Symbiosen mellan stad och människa är absolut.

Text: Carlos Garrido

Översättning: Karolina Kallentoft

Det blir till en intressant reflektion när vi ser på Palma i det tjugonde århundradet. En stad som på ett visst sätt fortfarande lever i fotografier och samtalsämnen från förra seklet («la Isla de la Calma», «bahía de Palma», «semester på Mallorca») men som för länge sedan upphörde att vara samma stad.

Det är ett så brett ämne, så obegripligt att det bästa vore att studera det i mikroskop. Låta det passera genom en liten sil. Hitta en referensknapp som förklarar allt.

För mig personligen går min första upplevelse av Palma tillbaka till början av 1970-talet. Och det på en speciell plats – det lilla vandrarhemmet på la Pau och området däromkring. När jag anlände till hamnen bad jag taxichauffören ta mig till ett pensionat «som var anständigt». Och han körde mig till det nu icke existerande Pensión la Paz.

Ibland tas jag tillbaka på en sentimental resa till denna speciella del av min stad. Cafét Can Martí är fortfarande exakt detsamma, men håller nu bara öppet under dagen. Från bageriet Forn des Racó sipprar ännu doften av nybakade ensaimadas som förtrollar sinnena. En promenad längs carrer de Can Sales, genom Sant Feliu är att ta en promenad genom en stad utan dess like. Moderna barer, klädbutiker, en hel drös konstgallerier. Man inser snart att många byggnader i området nyligen rustats upp. Förmodligen av utländska investerare som man med stor sannolikhet kan hitta på några av barernas uteserveringar. De dricker och minglar i en avslappnad atmosfär där du kan höra tyska och svenska talas mellan beställningarna av en ”gin tonic”.

Denna del av Canavall, den gamla delen intill det angränsande Born, visar upp en bra bild av Palma i det tjugonde århundradet. Det är en modern, europeisk stad, med samma stora varumärken och franchisebutiker som i andra stora städer. Detaljhandeln är oöverträffad. Stadens citykärna omges av en förfinad och internationell atmosfär. I den här delen av Palma hittar man samma märken och butiker som i Barcelona, Madrid, Rom eller Paris. Mode, inredning, den senaste tekniken… Globaliseringen har förvandlat en liten provinsiell stad till en kosmopolitisk huvudstad. Åtminstone Palmas centrala delar.

Jag stannar till ett ögonblick framför lägenhetsblocket där Pensión La Paz brukade ligga. Det var här jag tillbringade mina första nätter i Palma. Jag ser mig omkring. Och jag inser att denna stad är den “fantomagoria” som Verdaguer talade om. Den som inte existerar. Bottenvåningen där Na Margalida brukade spela piano med dörren på glänt och sålde sina snäckor som hon målat naivistisk. Mataffären på hörnet. Den halvt övergivna, hemsökta herrgården. Källaren där några äldre fattiga systrar bodde som sällan gick ut. Palatset där ett brott begåtts. Apoteket som ägdes av «Margarita la de la lejía» (Margarita som säljer blekmedel). Platsen där en sierska läste tarotkort för skolflickor… Jag passerar hörnet där tobaksförsäljaren Francisca brukade hålla till. Jag imponerades alltid av hur hon lyfte sina kjolar för att visa sina snoddar med insmugglad tobak. Nu ligger ett boutiquehotell på samma plats.

Förvandlingen har varit så stor att det känns som en helt annan stad. Numera är hyrorna skyhöga, endast inom räckhåll för investerare, semesteruthyrare och förmögna. Innan var husen som grottor. Branta trappor, mörka, bullriga. Människorna levde sina liv ute på gatorna och i barerna. Idag råder samma atmosfär som i ett hippt kvarter i södra Frankrike. Egensinnigt, rofyllt. Fyllt till bredden av designföremål och samtida konst.

Jag älskar att korsa El Born från Sant Feliu och gå längs med Carrer Constitució, förbi postkontoret och regeringsbyggnaden och sedan upp längs Canamunt. Stadens högsta punkt.

När du når området kring Plaça Cort är turisttillströmningen stor. De anländer i hela bataljoner längs esplanaden från katedralen. Det är som ett slags «elefantparad» som passerar över Plaça Major och som upplöses först i slutet av Sant Miquel. Många är kryssningspassagerare eller på tillfälligt besök. Man ser lätt vilka butiker som öppnats enkom med dessa turister i åtanke. Fullpackade med souvenirer och lokala produkter som ensaimada och sobrasada. Och så glass, massor av glass. Butiker som säljer t-shirts. Och uteserveringar där mängder av människor med mobilkameror, hästdroskor, transportfordon, grupper ledda av paraplybärande guider, turister på cyklar eller Segways, alla passerar de just här.

Detta hjärtat av Palma har förvandlats till ett superkommersiellt centrum. Aktivt under större delen av dagen. Outtröttligt, mångfacetterat. Jag kämpar för att känna igen Plaça Cort som det en gång var. Med en grupp pensionärer sittandes på en stenbänk framför stadshuset. Några bilar som sakta körde förbi. Den loja polismannen i dörren som hälsade på en disträ lokalpolitiker. Apoteket, lagerlokaler med kläder. Sett från vårt nuvarande perspektiv skulle det betraktas som en by.

För att inte tala om de centrala delarna av Canamunt. Till och med de legendariska juvelerarna längs carrer Argentaria har slagit igen. Istället för skumma lokaler med ägaren stående utanför entrén, vaksam och fåordig, är området nu fullt av moderna affärer, gourmetrestauranger och delikatessbutiker. Turister som tar sig till Plaça d’en Coll landar i en labyrint av uteserveringar, barer och restauranger. Horderna svämmar över de trånga gatorna i ett öronbedövande snatter. Röster, gatumusikanter. Det är som om torget låg mitt i en by i Toscana.

Även om du banar dig fram längs de allra smalaste gatorna, som Can Sanç, möts du av små lokaler som en gång inhyste dunkla slakterier och som nu förvandlats till en vermouthbar eller liknande. Mittemot de evigt brinnande lamporna inne på Can Joan de s’Aigo, en alltid lika aktuell plats att besöka för den riktiga pilgrimen. Det tycks omöjligt att föreställa sig att denna gränd en gång var en dunkel och farlig plats att befinna sig på. Där publiken från Teatre Sans brukade mingla och dit pensionärerna letade sig in för en varm choklad på Can Joan de s’Aigo. Utöver detta bara katter och stillhet.

Om du följer gränden och korsar Plaça de la Quartera och la Plaça Mercadal möts du av en plats mitt i förvandling. Det är som ett laboratorium mitt i detta tjugonde århundradets Palma, och den sprider sig obevekligt. Men du kan ännu mötas av övergivna, nedklottrade byggnader som på andra håll i dessa kvarter. Återhämtningen befästs gradvis. Moderna barer flankeras av hemlösa som sover mellan pappskivor. Och mittemot det välbesökta soppköket Zaqueo ligger ett modernt hotell – svenskägda Palma Suites. Det andra sidan av myntet.

Ruinerna av det andra Palma finns här. Den del som dog. Barrio Chino, byggnaderna med flagad färg, gränderna utan återvändo. Inte ens turisterna eller de nyinflyttade har hittat ända hit in. Inte förrän man kommer fram till avenyerna, där världen förändras helt. Det ena kvarteret har inget att göra med det andra. Längre bort breder den livliga staden ut sig som vilken som helst. En med bostadskvarter och grannar. Utan turister och hästdroskor.

Efter år av debatt om den säsongsbetingade turismen har Palma nått fram till filosofens sten med jämnare besökssiffror över året. Med undantag för några få veckor under vintern slår nu stadens hjärta oavbrutet. Nu rör sig inte längre bara äldre par, eller nunnor eller sjömän eller militärer, inte grupper av flickor i skoluniform eller tysta män i överrock genom gränderna. De har förpassats till staden i skuggorna. Till Verdaguers fantomagoria.

Idag kan du höra många språk talas. En mix av musik strömmar ut ur lokalerna längs carrer del Sindicat, stadens tidigare ”red light district”. Det tjugonde århundradets Palma är avantgarde, kommersiellt, färgstarkt. En streamad webbfilm jämte de svartvita fotografierna från förr.

Men kära läsare, låt dig inte luras. Lika snart som staden transformeras, går det gamla, glömda Palma förlorat. Kanske kommer det tjugonde århundradets Palma att försvinna en dag för att åter bli något annat. För detta är historien och framtidens naturlag. Då alla våra känslor och bilder av idag blir till en fantomagoria.

Vingården Macià Batle: ”Som att dricka av Mallorcas dofter, smaker och solsken.”

När man diskuterar vin på Mallorca är det omöjligt att inte nämna Macià Batle. Med sin över 150-åriga historia har vingården blivit ett med ön. Men det är lika mycket kvaliteten som storleken som gör den till en av de två «stora» på Mallorca.

Berättelsen om Macià Batle går tillbaka till 1856. Vari ligger hemligheten att ha kunnat nå den position ni har idag?

Kopplingen till jorden och markerna. Om man ska förstå Macià Batle måste man också förstå vårt förhållningssätt till vinodling, från kultivering av vinstockarna till druvornas förädling till vin. Vi har platsen dokumenterad där det första vinet på Macià Batle producerades 1856 och vi är verksamma på platsen än idag. Varje år lär vi oss oss mer och vi har kunnat överföra vår samlade kunskap till våra efterkommande, vi har skapat en länk tillbaka i tiden som kan berätta för oss om vinodlingen historia på Mallorca.

Macià Batles viner bjuder på en stor dos tradition och kultur. Vilka är grunderna för ditt arbete?

Lika stor passion som jag har för marken är min passion för dess frukter, i det här fallet för vinet. Det är en passion som har lyft oss över det grundläggande att odla druvor goda nog för att göra ett bra vin. För utan ett ömsint och respektfyllt jordbruk, kan man inte få ett bra resultat. Utöver denna passion har vi det hårda arbetet. Det ligger många timmar bakom varje flaska vin som når marknaden, många provningar, många coupages och många timmar av dedikation för att ta fram det vin som vi vill ha.

Vad har förändrats under senare tid i vinvärlden?

Tekniken och kunskapen har förändrats mycket. Många problem som vi tidigare drogs med har kunnat lösas genom att införa ett kylmoment i lagringsprocessen och med en bättre kontroll av jäsningen och de kemiska processerna. Tack vare detta kan vi med fog säga att vi idag kan producera det bästa vinet som någonsin gjorts i mänsklighetens historia.

Vad är viktigast för att kunna ta fram ett gott vin?

Att tro på, älska och njuta av ditt arbete, men framför allt att vara tydligt med vad du vill göra, vilken typ av vin du vill göra och hur du vill göra det.

Macià Batle är den mest prisbelönta vingården på Mallorca. Vad är det som utmärker er?

Det är klart att man inte får över 300 internationella utmärkelser och höga poäng i internationella guider av en slump. Vi har vunnit priser i Spanien, Frankrike, Tyskland, Belgien, England, Österrike, Schweiz och Kanada… och nu är jag ändå säker på att jag glömt några.

Vårt åtagande att definiera och utveckla det unikt mallorkinska i våra viner har tagits emot mycket väl. Det får inte handla om att göra viner som efterliknar en rioja, en bordeaux eller de australienska vinerna. Det måste handla om att överföra allt det som vi sammankopplar med Mallorca till våra viner, att låta varje munfull vara som att dricka Mallorcas dofter, smaker och solsken. På så sätt uppnår vi en differentierad kvalitetsprodukt som respekteras och erkänns över hela världen.

Vinturism är på modet. Vad erbjuder vingården Macià Batles sina besökare?

Vinturismen blir allt starkare för varje dag, och det av många skäl. Först och främst på grund av det ökade intresset för vin, men också för att vinodlarna lärt sig att bemöta efterfrågan och anpassat sina vingårdar för större besöksgrupper genom att utforma särskilda visningar och gör upplevelsen attraktiv.

Macià Batle var tidigt ute med att se potentialen i vinturismen. När vi byggde vår vingård i Santa Maria lade vi stor kraft vid hur våra visningar skulle utformas, med stopp för en rad aktiviteter och audiovisuella presentationer, och med provsmakning av fyra till fem olika viner som avslutning.

Vilken typ av publik kommer på era visningar?

Alla sorter, men kanske särskilt utlänningar som väljer att addera ett besök på vingård till de andra aktiviteterna man planerar på ön. Vi har också många besökare bland de som bor permanent på Mallorca, särskilt på vintern, vilket visar ett ökat intresse för att lära känna det lokala vinet.

Vilka viner tycker du själv mest om? Vilket skulle du rekommendera vid stora tillställningar, som till exempel ett bröllop?

Det är alltid svårt att generalisera, främst för att yngre kanske inte uppskattar samma slags vin som äldre personer, och jag har även märkt att smakpreferenserna kan skilja sig beroende vilket land man kommer ifrån. Men framför allt har jag sett en skillnad i efterfrågan beroende på säsong. På sommaren dominerar vita viner och kanske ännu mer rosévinerna, och när det blir svalare är det ofta rött som gäller. Smaken för vin förändras över tiden och nu efterfrågar många lite mjukare, mer aromatiska och friska viner som är lätta att dricka och sparar de mer intensiva och kraftfulla vinerna för mer speciella tillfällen, som jul eller vissa högtider.

Vilka är era största marknader utomlands? Finns det någon marknad som är svår att slå sig in på?

Vår främsta utländska marknad är Tyskland, följt av England, Sverige och Schweiz.

Det känns naturligt att arbeta med länderna inom EU. Självklart är det så att den gemensamma marknaden gör det enklare för oss att exportera, till skillnad mot de länder som ligger utanför. Vi exporterar också vin till USA, Japan och Kina, men det kräver mer byråkrati.

Tror du att det saknas acceptans för vin bland unga? En del ungdomar verkar mest vara intresserade av drinkar och öl.

Jag tror att det finns en brist på kunskap, men vi kan också se att det vid en viss ålder, ungefär i 25-årsåldern, väcks ett intresse för vin som ofta börjar med rosé eller vita viner, och som ökar med åren. Vinet samsas förstås med övriga alkoholhaltiga drycker, men de hälsosamma fördelarna med en måttlig konsumtion av vin gör att många vill lära sig mer.

Vilka är dina mål för 2018?

Som varje år är vårt främsta mål att producera goda viner. Att ta hand om vinstockarna så att de ger fina druvor så att människor världen över kan fortsätta att njuta av dem.

Khalil, Orange Valley – Ove blev mitt eldprov

Det var mycket som skulle bevisas. Det var Khalils första filmuppdrag med Orange Valley. Busskraschen var den största olyckan som någonsin hade iscensatts på Mallorca. Och så det svenska arbetssättet som Khalil ville införa, med fokus på kommunikation istället för den hierarki som ofta råder i filmbranschen, utanför Sverige. Som nybliven producent och delägare i Orange Valley blev Mallorcascenerna i den svenska långfilmen En man som heter Ove Khalils eldprov. Uppdraget blev en framgång. Nu, tre år senare, har allt satt sig och Khalil har siktet på att få Orange Valley att växa.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Khalil Al Harbiti hamnade på Mallorca lite av en slump. För fyra år sedan köpte en lägenhet i Palmas gamla stan som investering. Väl här blev han kontaktad av grundaren till Orange Valley, dansken Thomas Kristensen. Hans tidigare delägare hade hoppat av och nu sökte han en ny producent och partner. Uppdraget passade Khalil där han befann sig i livet just då. Han bestämde sig för att ge det ett år. Men det krävdes mycket jobb för att få företaget dit han ville så han gav det två år till. Idag har Orange Valley nya kontor på Kanarieöarna och i Madrid och har precis producerat sin första långfilm. Khalil räknar på sina fingrar där han sitter framför mig i mötesrummet, och utbrister plötsligt:

– Det är faktiskt tre år just idag, jag borde bjuda mina anställda på tårta! Och han ser riktigt lycklig ut när han fortsätter: Jag har nått mina mål, nu handlar det om att fortsätta utvecklas.

Orange Valley är ett produktionsservicebolag som tack vare Thomas länge var framgångsrika inom filmutrustning och teknik. När Khalil klev in gavs han fria händer. Det han tog med sig från sina 17 år inom svensk och internationell filmproduktion var framför allt sättet att arbeta på. Det typiskt svenska, där värderingar och kommunikation står i centrum.

– Nu är jag här, och då måste bolaget reflektera mig och vad jag står för. För mig är det viktigt att vi jobbar tillsammans, som en familj. Alla i teamet ska vara öppna och mottagliga för vad de kan behövas till, och känna ansvar för helheten.

Orange Valley står för all produktion och filmteknisk service under inspelningarna. Oftast har de 30–40 filmarbetare på plats med utrustning, ibland ända upp till åttio. Man letar också upp inspelningsplatser, tar in skådespelare, modeller, statister och står för rekvisita. Khalis eget fokus ligger främst på kundkontakt, budget och planering. Under själva inspelningen har han ofta hjälp av en linjeproducent eller produktionsledare, men Khalil är också själv på plats.

Manus, huvudkaraktärer, klippning, musik och efterarbete står uppdragsgivaren för, som ofta är en reklambyrå eller ett produktionsbolag.

– Vi konkurrerar inte med dem och ska inte heller göra det, men inom kort hoppas jag att vi även kan erbjuda samproduktioner.

På gymnasiet läste Khalil en media-, film- och fotoutbildning, och fick sin praktik på Fucking Åmål. Det var den första långfilmen som spelades in i Trollywood, Sveriges första riktiga filmcentrum, och Khalil blev kvar. Parallellt pluggade han film och läste grafisk kommunikation och projektledning på Stockholms universitet. Han har också tillbringat mycket tid i Madrid. Att gå in i ett produktionsbolag på Mallorca var därför inget stort steg att ta.

– Jag älskar mitt hemland Sverige och jag har vänner och hela min stora familj där, men jag ser det inte längre som ett alternativ att flytta tillbaka. Här på Mallorca finns så mycket, och jag har min partner här. När jag vill fylla på med energi åker jag till Madrid där jag har många vänner. Jag känner mig också mer och mer hemma här, jag har olivfärgad hy, är liten till växten och ser väl mer ut som en spanjor än den typiske svensken.

När folk frågar brukar han säga att han kommer från Stockholm, eftersom det är där han har bott längst tid. Han skrattar till när han berättar:

– Under min uppväxt var det hela tiden folk som frågade mig på engelska var jag kom ifrån. Mina vänner brukade bli vansinniga på det.

Men det är i Uppsala Khalil är född och uppvuxen, som nummer två i en familj med sex syskon. Föräldrarna är palestinier och hans pappa kom till Sverige på stipendium redan 1962.

Mallorca har länge varit viktig för mode och reklamproduktion. Fördelen med att spela in här har mycket med avstånd att göra, Mallorca har bra läge i Europa och det är nära till allt. Skattelättnaderna som Spanien införde 2015 spelar också in

– Pappa har jobbat inom psykiatri hela sitt liv, och hade jag valt yrkesbana idag hade jag kanske blivit terapeut. Men jag har nog ett hat-kärleksförhållande till det, för pappa jobbade väldigt mycket och var inte direkt en närvarande far. Men idag har vi en bra kommunikation.

Som barn gick Khalil ofta i sina egna tankar, och hade inte alltid tålamod med skolan. Samtidigt var han en stark förebild för sina småsyskon när det kom till att leva i en mixad kultur. Han storasyster, den duktiga plugghästen, sa irriterat en gång att han alltid var en sådan som klarade sig. Khalil ler åt minnet med sitt varma Darin-leende:

– Jag förstår det där nu. Hon hade faktiskt rätt.

Idag kallar han sig perfektionist och nämner halvt på skämt en hög diagnoser för att beskriva sin energi. Sedan han klev på Orange Valley har han jobbat 80 procent av sin vakna tid. Varje dag är han en stund på kontoret, och är det inspelning är han förste man på plats på morgonen för att se att allt är i ordning, ända tills allt är klart. Inte sällan tar han ut kunden på middag på kvällen. Dessutom tar han uppdrag vid sidan om, bland annat i produktionen av den flerfaldigt guldbaggebelönade långfilmen the Nile Hilton incident.

– Livet hade varit enklare om jag inte var perfektionist, men professionellt är det en styrka. Och jag har ju min dator, så jag kan jobba var som helst.

Många dagar och veckor går åt säljresor. Kunderna kommer från hela världen, och många från Skandinavien. De flesta uppdragen rör reklamfilm, det är också där det finns mest pengar även om det inte ser ut som för tjugo år sedan, innan webbannonsering slog igenom. Filmprojekten tar längre tid i anspråk men betalar sig bättre än förr. Stillbildsfoton och musikvideos är annat de erbjuder.

– Mallorca har länge varit viktig för mode och reklamproduktion. Fördelen med att spela in här har mycket med avstånd att göra, Mallorca har bra läge i Europa och det är nära till allt. Skattelättnaderna som Spanien införde 2015 spelar också in. Men framför allt är det klimatet och miljöerna som avgör. Vi har sol, hav och natur, men vi spelar även in storstadsscener.

Khalil visar en reklamfilm på datorn som inleds med en åkning över skyskrapor.

– Den är inklippt, men alla scenerna med fasader i bakgrunden är filmade här i Palma.

Sedan klickar han fram scenen med busskraschen i En man som heter Ove, och berättar hur de tog sig an den. Teamet dekorerade två bussar identiskt, sedan delade de den ena i tre delar. Dessa svetsade de sedan ihop så den skulle se ut som efter en autentisk olycka. Det är tydligt att Khalil är stolt över resultatet.

Det är dags att avrunda och vi lämnar mötesrummet. Alla fem anställda är på plats och hälsar hjärtligt. Utanför fönstret en våning ner är uteserveringarna på calle Borne välfyllda.

– När jag flyttade hit var det här ett traditionellt spanskt kontor, vilket innebar att de till exempel inte hade kök. Det var självklart att man gick ut varje gång man skulle hålla möte, eller bara ta en kaffe. Men jag vill att kontoret ska spegla vilka vi är. Jag ville ge en känsla av trygghet och tillit. Därför var val av möbler och belysning jätteviktigt för mig. Förutom att sätta in ett riktigt kök.

Parallellt med allt annat arbete renoverade Khalil sin lägenhet inte mindre än tre gånger. Innan jag går berättar han att han nyligen hade sin första semester. Först när de tre veckorna var över lyckades han varva ned, och han erkänner motvilligt att han borde ge sig själv utrymme i kalendern för lite längre ledigheter. När jag föreslår att han kan delegera mer tar han sin pappa som exempel.

– Han gick i pension nyligen och den började han genom att starta två nya företag. Men pappa är min förebild. Det är till stora delar tack vare honom jag är den jag är. Så tyvärr är jag inte säker på att jag kommer att lyckas.

Vackra possessions

Don Gabriel Claret, Ludwig Salvator, Ramon Llull, Bartolomé March, Bernado Febrer, Ramon Despuig. Är namnen bekanta? Det borde de kanske vara för alla Mallorcaälskare ty dessa personer har skapat en stor del av öns rika historia. Vi har besökt några av de fantastiska minnesmärken i form av fincas och possessions som de har lämnat efter sig- många är idag lyxhotell.

Text: Evelyn Pesikan

Foto: Pär Olsson

Att både vardagslivet och besökslivet på ön har ändrat karaktär många gånger under historiens lopp är knappast en nyhet. Sedan 1960-talet har turisternas fokus legat på solbad och strandliv men det var knappast vid kusterna som människor en gång valde att bosätta sig på Mallorca, där fanns det alldeles för många faror- och alldeles för lite brukbar jord. Den som letar efter vackra fincas och possessions, ursprungligen de gods som den spanske kungen Jaume I tog över efter de moriska godsägarna och sedan skänkte till bland annat korstågsfarare, måste med andra ord bege sig inåt landet och upp mot bergen. Vilket är precis vad vi gör.

Första anhalten är det magnifika Castell Son Claret i Es Capdella. Vi kommer tyvärr för sent för en riktig middag i restaurangen Zaranda men får ändå avnjuta ett axplock av stjärnkocken Fernando P Arellanos imponerande gastronomiska skapelser i den enklare bistron. Vi dricker med välbehag ett sofistikerat mallorkinskt vin och en excellent Hierba, den vackert gröna örtlikören som doftar av nästan allt som växer på Mallorca. Varje hushåll med självaktning gör sin egen variant av denna förmodligen djupt hälsosamma dryck som ju som alla Mallorcakännare vet är den perfekta avslutningen på en sen middag. Lyxen här på Son Claret är total, allt är perfekt renoverat in i minsta detalj men det är först när vi beskådar den enorma (132 ha) egendomen i dagsljus som vi inser hur grandiost öns forna markägare levde. Den vackra fincan omtalas redan år 1450 men det var godsägaren Don Gabriel Claret som mot slutet av 1800-talet slog samman fem olika gårdar och skapade Son Claret. Efter flera års varsamt renoveringsarbete av de nuvarande ägarna Christine och Klaus-Michael Kühne förvandlades det anrika godset till detta lyxhotell som öppnade 2013.

Som alltid är det svårt att slita sig från vackra platser men vi blir verkligen inte besvikna av det som möter oss på det femstjärniga kurhotellet Fontsanta (heliga källan) som är beläget i slättområdet Campos. Det välgörande källvattnet här sägs ha upptäckts av romarna.

Men en annan legend säger att vattnet upptäcktes av en slump när man märkte att djur och människor som vistades här i närheten inte drabbades av epidemier, säger Naomi de Castillo, som tar emot oss på denna heliga plats som under många år lockade hit pilgrimer som ville njuta av och/eller bli helade av mirakelvattnet som är 37 grader varmt och innehåller en mängd olika salter och mineraler.
Fontsanta, som är det enda ”äkta” underjordiska termalbadet på de balerariska öarna, utvecklades under mitten av 1800-talet och lär ofta ha besökts av den Habsburgske ärkehertigen Louis Salvador (mer om honom senare)

År 2012 öppnades det nuvarande hotellet, berättar Naomi medan hon visar oss runt bland bassänger och individuella badkar.
Det varma och salta vattnet anses bland annat vara välgörande för luftvägsbesvär. Vi hinner tyvärr inte ta något dopp för vi måste ”mödosamt” arbeta oss igenom något annat ytterst välgörande, nämligen en av tidernas mest perfekta luncher- skapad av unga kökschefen Celia Martin-Nieto Seldas.

Madre mia vilket handlag detta unga stjärnskott har. Vi serveras bland annat en mild potatiskräm med pilgrimsmussla, en utsökt ceviche gjord på lokal bläckfisk, räkor, avocado och majs, därefter en fräsch grönsallad med torkat oxkött och svamp. Allt toppat med kökets specialitet- en stor saltinbakad nyfångad fisk som i likhet med den eleganta efterrätten, baserad på choklad, timjan och citron, formligen smälter i munnen. Principen här är att endast använda lokalproducerade råvaror och att fokusera på traditionella mallorkinska rätter.

När vi orkar röra oss igen promenerar vi sakta runt på de blom-och örtdoftande ägorna och beundrar den milsvida utsikten innan vi rullar vidare i sydöstlig riktning mot ett annat magiskt ställe – svenskägda Cal Reiet (lille kungen) strax utanför Santanyi.

Här har förre finansmannen Henning Bensland tillsammans med sin hustru Petra skapat ett veritabelt paradis av en gammal övergiven finca som de hittade av en slump.

Vi letade efter ett sommarhus i Spanien och var egentligen på väg till Ibiza när vi av olika skäl snubblade över Cal Reiet, berättar Henning Bensland.

Paret insåg snabbt att denna fastighet med sin vackra trädgård som är full av blommande hibiskus och bougainvillea var lite väl stor för att bara användas som sommarhus.

För några år sedan bestämde vi oss för att göra Cal Reiet till en holistisk oas dit man kan komma för att bygga upp både sin själ och sin kropp, säger han och tillägger att hotellet är mycket populärt bland yogagrupper men att alla typer av gäster förstås är välkomna.
Han visar oss runt i det pietetsfullt renoverade huset från 1881 som tidigare ägdes av en mallorkinsk redarfamilj. Längst upp ligger ett fascinerande och eftertraktat tornrum där man har en milsvid utsikt åt fyra håll. I mitten av det märkliga rummet hänger en gunga och det är en skönt avspänd upplevelse att sakta gunga fram och tillbaka medan ögonen njuter av det vackra landskapet långt därnere.

Vår lyxiga fincatur fortsätter med en snabb lunch på Hilton Sa Torre, ett magnifikt, avskilt beläget gods från 1300-talet som flankeras av gamla mallorkinska väderkvarnar och idag är ett femstjärnigt hotell. Sa Torre skänktes till familjen Febrer av den spanske kungen mot slutet av 1300-talet men ägdes från 1540 och 450 år framåt av familjen Villalonga. Efter omfattande men varsamma renoveringar med syftet att bevara den grandiosa fincans ursprungliga yttre karaktär omvandlades Sa Torre till ett lyxhotell för tio år sedan.

Därefter vänder vi näsan mot nordväst. I utkanten av pittoreska Deia tar vi in på anrika Belmond La Residencia som ligger intill författaren Robert Graves villa, idag ett museum. Belmond, som från början är en finca från 1500-talet med stora olivlundar, ägdes mellan 1987 och 2002 av sir Richard Branson. Hotellet som är byggt i terrasser är nästan overkligt stort med rum utspridda över en stor och lummig yta. Även här är lyxen- och stillheten- total och utsikten är bedövande vacker.

Hittills har vi bara besökt fincas som omvandlats till hotell men ännu inga så kallade possessions, som är namnet på stora gods som ursprungligen var en gåva från den spanske kungen till korstågsfararna. Som ett avslut på vår härliga resa väljer vi därför ut tre possessions som passar oss geografiskt- först Monestir de Miramar nära Valldemossa, ett magnifikt beläget kloster som grundades av den kände filosofen och författaren Ramon Llull (1232-1316)

Bara några kilometer därifrån ligger Son Marroig, en praktvilla som kan skryta med en av Europas mest himmelska utsikter. Här bodde under större delen av sitt liv den österrikiske ärkehertigen Louis Salvador/ Ludwig Salvator (1847-1915), kusin till kejsar Franz Joseph. Det i princip intakta huset som han motvilligt blev tvungen att överge i samband med utbrottet av första världskriget är idag ett mycket sevärt museum. Om man har tur kan man få en glimt av den äldre damen Isabel Ribas som bor på egendomen och ofta går och påtar i den fina trädgården. Hon är barnbarn till förvaltaren på Son Marroig och har tillbringat hela sitt liv här.

Om jag är nöjd med mitt liv?Ja bättre plats finns inte på jorden, säger hon stillsamt och vi håller med.

Innan vi återvänder till Palma besöker vi Raixa, ett stort gods nära Bunyola från den tid då morerna styrde på Mallorca. Idag är det ett kommunägt museum och det finns inte mycket kvar av den ursprungliga inredningen. Raixa, som länge ägdes av hertigen Ramon Despuig, är mest känt för sina trädgårdar som lär vara de största på hela ön.

Vi toppar slottsturen med ett besök på en för många kanske okänd men mycket sevärd pärla: Palau March intill katedralen i Palma. Idag är detta ett museum med mycket vacker konst och stilfulla möbler men under sju decennier var det den välbeställda familjen Marchs privatbostad. Den siste ägaren, den mallorkinske konstsamlaren Bartolomé March (1917-1998) grundade Foundation March 1975- en kulturgärning som idag uppskattas av oss www.fundacionbmarch.es

Boende:

Många av öns fincor och possessions är idag omvandlade till lyxiga hotell. Castell Son Claret är ett praktexempel.
www.castellsonclaret.com

På det vackra kurhotellet Fontsanta kan man både bo, bada sig frisk och äta gudomligt gott.
www.fontsantahotel.com

Svenskägda Cal Reiet utanför Santanyi är ett paradis för välbefinnande och själslig ro. Rummen är vackra och den omfattande massagemenyn och det fräscha gröna köket är imponerande.
www.calreiet.com

För den som vill ha lantlig stillhet i kombination med modern och storskalig lyx är Hilton Sa Torre ett bra val:
hotelsatorremallorca.com

Belmond La Residencia är en estetisk hotelldröm med ett fantastiskt läge i Deiá.
www.belmond.com (tryck på Spanien)

Sara, pilot med bas i Palma

Första gången hon flög fick hon en panikattack. Sara Johansson var sexton år och satt på planet till Rhodos.
– Jag var skiträdd men de tog så bra hand om mig, berättar hon. Kabinchefen höll om henne hela resan och på hemvägen möttes hon av personal redan vid gaten.
Andra gången kom wow-känslan.
– Det var före ’nine eleven’ och jag fick sitta i cock-pit. Det var världens känsla! De hade så bra koll på allting, på tekniken och jag blev tagen med storm.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Kanske krävs det en sådan känsla för man ska ta steget till att bli pilot. För det är inte en enkel väg att gå. Men Sara Johansson gjorde det. Beslutet tog hon i bilen till frisörsalongen i Borås som hon ägde sedan sex år. Hon hade gjort allt, gjort visningar, bröllop, hade en full kundkrets. Var det så här livet skulle bli?

Hon åkte den vanliga vägen, men mitt i ett backkrön slogs hon av tanken: Tänk om jag kunde lyfta här istället? Tänk om jag var pilot!

Samma dag googlade hon och fick träff på en rekryteringsdag för piloter. Hon gick dit, och de satte henne att göra vad som visade sig vara intagningstester. Sara var helt oförberedd men blev antagen.

– Alla sa att jag inte kunde bli pilot. De tror mig knappast än, nu när jag har flugit Boeing 737 i två år. Jag har aldrig varit den smarta utan den som drog skämt. Men jag har alltid haft självförtroendet och jag tänkte att man bara lever en gång, och då får man göra det bästa av det.

Hon var ännu bara början men Sara hade bestämt sig. Utbildningen var dyr och hon behövde komplettera sina betyg. Sara hyrde ut sin frisörstol och jobbade dubbla pass på ett café i Norge samtidigt som hon pluggade. Året därpå började hon utbildningen för privatflygarlicens.

– Men det var en riktig käftsmäll, berättar hon. Vi läste meterologi, flyglagar, navigation och 11 ämnen till och det var så fruktansvärt svårt.

Ändå fortsatte hon. Under 2,5 år pluggade hon samma ämnen fast djupare för att få sin efterlängtade CPL, Commercial Private Licence. Då kom nästa smäll.

– Det fanns inga jobb, och jag fick gå tillbaka till frisörstolen. Jag sökte och sökte men inget hände. Det var då jag tog beslutet att sälja lägenheten. Och det var så värt det!

Är en dröm tillräckligt stark så satsar man allt. I alla fall om man heter Sara Johansson. Med lägenhetspengarna betalade hon utbildningen hon allra helst ville gå; den så kallade type rating för att få flyga Boeing 737.

– Det var intensivt och folk tycker nog fortfarande att det var en idiotisk idé. Men nu fick jag lära mig allt!

De flesta jobb får man via kontakter men hur gör man när man inga har? Man hugger på de chanser man får, hur små de än är.

En flygrädd kompis hamnade i samma sits som Sara hade gjort som 16-åring, och blev omhändertagen av en pilot. Hon berättade om Sara, och piloten bjöd henne till London. Han lät henne flyga med i sitt gamla propellerplan, med landningsställ styrt med pneumatik och utan sensorer. Det värsta tänkbara hände, de kraschlandade och motorn förstördes. Sara hade haft alla instrumenten framför sig och listade ut orsaken till kraschen, en läcka i pneumatiken. Piloten kunde inte tänka sig att hon hade rätt, men det hade hon. Det var då han introducerade henne för sin vän Bruce Dickinson.

– Han bad mig googla honom innan mötet och det visade sig vara Iron Maidens sångare som just hade startat Cardiff Aviation. Han kom till mötet i sin jaguar med håret flygande och jag gillade honom direkt, men han var en timme sen så jag skällde ut honom. Men tydligen gillade han mig också för han gav mig jobbet.

Det blev en annorlunda start på livet som pilot. Sara började flyga i Afrika, närmare bestämt det lilla landet Djibouti granne med Etiopien, Eritrea och Somalialand. Runt om pågick inbördeskrig men jobbet gav henne massor av erfarenhet. Alla kaptenerna som hon var andrepilot till var trevliga. Särskilt trevlig var Johans, som numera är Saras pojkvän.

– Vi jobbade sex veckor och var lediga två. Av en slump fick jag låna den här lägenheten i Palma, och jag älskar det. Här vill jag verkligen bo! utbrister Sara när jag frågar varför det blev just Palma.

Hon hade varit här en gång tidigare och blev förälskad i staden redan när hon såg palmerna, havet och katedralen på väg in från flygplatsen. Idag när hon har lärt känna ön ser hon och Johans Palma som en bas även för framtiden.

– Nu är drömmen att flyga i Europa med ett bolag baserat i Palma. Här finns havet, naturen och färgerna. Klimatet är skönt och luften är ren. Och kvarteret där vi bor är lugnt även på sommaren.

Vi inleder intervjun på populära café Capritxo och hämtar sedan upp Johans i lägenheten, som ligger med utsikt över hamnen. Himlen är lika blå som havet och när Pär fotograferar får jag en pratstund med Johans. Han har varit kapten i 10 år och är även instruktör. Idag kan han välja det kontrakt som ger honom bäst betalt. Kina toppar den ligan, och accepterar han får han jobba en månad och vara ledig lika länge. Johans är från Guadalupe och kan inte prisa friheten nog, och tycker precis som Sara att Palma har allt man kan drömma om för de dagar de får vara lediga.

– Dessutom tar det bara tolv minuter till flygplatsen.

Vi promenerar ner till Santa Catalina. När Johans flyger och Sara är hemma brukar hon gå hit. Sitta på Kuroböta eller på Ventuno och dricka ett glas vin och lösa Sudoku. Ta en sushi på I love Japo eller fika på något av de många caféerna. Idag blir det Ventuno och Enzo bär snabbt fram två pizzor och en flaska vin. Vi slår oss ner och jag ber om fler Mallorcatips. Sara nämner utkiksplatsen på Sas Foradada.

– Det är så mysig kille som har stället och solnedgången där är fantastisk.

Även Cala Vasquez gillar hon, särskilt i september när det inte är så mycket folk.

– Jag skulle gärna lära mig klättra där. Och köpa en motocross, jag älskar motocross som verkligen är stort här. Men först måste jag plugga spanska.

Sara och Johans har nu bott i Palma i åtta månader. Ingen av dem arbetar längre för Cardiff Aviation, som sålde av sina Boeing 737. Sara flyger nu fraktflyg i Europa. Hon berättar att branschen har förändrats. Det är inte längre glamoröst att vara pilot, ”vi är egentligen inte mer än busschaufförer fast i luften.” Och idag är ingen pilot för lönen, ”då skulle man ha arbetat på åttiotalet.”

Men Sara låter ändå övertygande när hon säger:

– För mig är det viktigaste att få flyga. Det är en sådan euforisk känsla! Det är helt underbart att ha kontrollen över något som väger 68 ton. Landningen är häftigast, det är så mycket energi i de här stora maskinerna. Målet är alltid att glidflyga hela vägen ner för ekonomin och miljön, men det krävs mycket planering för att lyckas.

En annan viktig del i jobbet är samspelet. Kaptenen är ytterst ansvarig men som andrepilot måste man kunna allt och ta över om något skulle hända. Man är alltid två i cock-pit och inför varje flygning bestämmer man vem som är ’flying pilot’, den som sitter vid spakarna, och ’monitoring pilot’ som övervakar och har kontakten med flygledartornen.

Jag berättar om mina intryck av flyget som extremt säkert. Johans bekräftar och säger att 2017 var året med minst antal flygolyckor någonsin. Jag frågar Sara hon någon gång råkat ut för en incident, och hon berättar.

– En gång råkade jag ut för ett motorbortfall, dvs en motor slutade fungera. Jag har gjort tester för detta i simulatorn och jag blev som en robot, jag bara följde checklistorna. Vilket är bra, känslorna får man ha på marken. Men när jag ropade mayday över radion som insåg jag att det här var något annat än en simulator.

Sara är så detaljerad i sina beskrivningar att jag nästan glömmer bort att fråga hur det är att vara ung kvinnlig pilot bland alla män. Det är ingen orelevant fråga, det händer ofta att hon är enda kvinnliga piloten i crew-room på morgonen.

– Men jag har lätt att umgås med karlar. Jag är uppvuxen med två bröder och deras kompisar, och de sa ofta att jag är som en pojke innerst inne.

Ändå råkar Sara ofta ut för att bli testad lite extra.

– Fast det tycker jag är bara är roligt. Då känner jag att jag måste jobba hårdare för att bevisa att jag kan lite mer. Men samtidigt skulle jag göra det ändå, det är ju mitt jobb.

Tomtens överman – Los tres reyes magos

Mamma, grannpojken Carlos får inga julklappar på julafton, han måste vänta ända till den sjätte januari innan han får dem av tre skumma kungar, förklarar sonen Claes helt förtvivlad.
Ja, exakt så är jultraditionen på Mallorca och i övriga Spanien.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Året var 2003, vi hade bott i den trevliga hyreslägenheten i utkanten av den gamla pittoreska byn Genova i nästan ett år. Sonen Claes, då tolv år, och hans tioåriga systrar Louise och Caroline gick vid den aktuella tidpunkten på svenska skolan i Terreno (som då hade 36 elever vilket kan jämföras med dagens närmare 200 elever).

Anledningen till att samtliga mina barn redan pratade flytande spanska, vilket är en enorm fördel när man som ”svensk lyxinvandrare” flyttar till Mallorca, beror på att att jag sedan 28 år är gift med en flicka som heter Gendery och som är född och uppvuxen i Atacamaöknen som ligger i det spansktalande landet Chile.

För spanska barn är jultomten en ganska oväsentlig rödklädd figur som kan klättra in genom skorstenen. För spanska barn som vill ha en säck med julklappar är det betydligt bättre och klokare att hålla sig på god fot med tre de kungarna Melchor, Gaspar och Balthasar (eller som vi säger i Sverige: de tre vise männen). I bibeln är kungarna inte namngivna över huvud taget, så exakt hur de namngivits är oklart. Däremot anses Melchor vara en arabisk sultan, Balthasar härskare av Etiopien och Gaspar en kejsare från orienten. Den sistnämnde anses vara den som rest allra längst på sin kamel för att hedra Jesusbarnet i krubban. I länder som Puerto Rico, där kameler är impopulära, rider kungarna på åsnor.

De tre kungarna anländer varje år i en gigantisk tvåmastad segelbåt den 5 januari 18.00 till hamnen El Moll Vell, strax nedanför palmastadsdelen La Llonja. Händelsen direktsänds i TV och lockar ut över 10 000 spanjorer på Palmas gator. Åskådarna bär oftast på färgglada heliumballonger i vilka det ligger önskelistor till kungarna.

Den stora paraden
När kungarna klivit i land under publikens jubel leder de sedan den imponerande paraden (Cabalgata de los tres reyes). Paraden består av ett 20-tal specialbyggda vagnar/fordon samt ett 30-tal grupper som oftast dansar eller spelar på sina instrument medan paraden passerar genom Palmas centrum. Paraden går via Plaza Reina, Paseo Borne, Calle Union, La Rambla, Paseo Mallorca och Jaime III för att sluta på Plaza Cort. Väl framme på detta vackra och kända stadstorg delar Palmas borgmästare ut gåvor. Under hela paraden kastas 19 ton godis ut över barnen samt deras föräldrar som står längs med den långa kortegevägen.

När detta är klart går familjerna hem till sig och äter middag med den närmaste släkten. Denna middag avslutas enligt traditionen med ”Roscon de los reyes”, ett speciellt och i mitt tycke alldeles för sött efterrättsbröd i form av en kringla som på svenska kallas för kungarnas kaka. Den är gjord av en sötad deg som fyllts med diverse frukter, apelsinblommor med mera samt har försetts med en ytterst färggrann glasyr. Inuti själva brödköttet har man gömt en liten docka föreställande Jesusbarnet. Den som hittar dockan i sin portion måste arrangera en liten fest för de övriga runt bordet den andra februari (dia de Candelaria). Vissa familjer köper eller gör egna kungakronor i papp som de bär under denna måltid för att hedra kungarna.

Innan barnen går och lägger sig ställer de fram sina skor och lite mat samt vatten vid lägenhetsdörren eller husporten så att de hårt arbetande vise männen kan få sig ett skrovmål samt tydligt se att barnen är hemma och kan ta emot de så högt efterlängtade presenterna.
Morgonen därpå är maten av någon outgrundlig anledning som ingen förstår uppäten och de ivriga barnen vet att årets höjdpunkt äntligen har kommit. Och förhoppningsvis får de öppna de väl inslagna paket som innehåller just de presenter de skrev på den egna önskelistan.
När jag frågar min gamle granne och bäste vän, Pedro Gual från Genova, om Los-tres-reyes-traditionen ler han lite generat.

• Javisst, det är helt riktigt att barnen får huvuddelen av presenterna tidigt på morgonen den sjätte januari varje år. Fast jag ska villigt erkänna att i min familj har vi, precis som ni svenskar, börjat frångå traditionen något och delar numera ut en liten present till våra barn Carlos, Pedro och Carolina redan tidigt på julaftonens morgon. Men den presenten får absolut inte vara för stor och påkostad, påpekar Pedro noga med ett leende. Samma sak gäller faktiskt numera i mina systrar och bröders familjer.

Den mest populära
Att traditionen med Los tres reyes kommer att försvinna med tiden anser Pedro är en omöjlighet.
• Det är utan konkurrens Spaniens mest uppskattade tradition och är något av ett måste för de flesta spanska familjer. Mina barn skulle skrika rakt ut och hota med att lyncha mig om jag sa att vi skippar det där med kungarna, paraden och presentutdelningen i år. Det är liksom inte förhandlingsbart och vi vuxna har ju också trevligt på den välarrangerade paraden.

Utanför sänker sig nu vintern över vår vackra och varierade favoritö Mallorca, och snart är det den femte januari år 2018. Då kommer frugan och jag tillsammans med våra numera 27- och 24-åriga barn samt Pedro och hans familj återigen välkomna tomtens övermän, de tre kungarna när de lägger till med sin fina och vältjärade träbåt i Palmas populära hamn. Så råkar ni vara på ön den femte januari så missa inte denna oförglömliga ankomst nere i hamnen. Då om inte förr kommer ni garanterat att inse att Spanien är betydligt bättre än Sverige på att behålla sina uråldriga traditioner.

EN UPPSKATTAD TRADITION: Los tres reyes är Spaniens absolut äldsta och mest uppskattade tradition och parad historiskt sätt. Paraden med de tre kungarna infördes för första gången i spansk historia år 1885. Dessa män var de som efter ryktet om Jesus födelse följde den starkt lysande betlehemsstjärnan på himlavalvet fram till stallet i Nazareth och överlämnade sina utvalda presenter i guld till Josef och Maria samt det lilla Jesusbarnet i krubban.

I cykelsadeln genom Mallorcas mångsidiga landskap

Min position är framåtlutad, jag ligger lågt över styret och viner fram på vindlande vägar. Till höger om mig breder Medelhavet ut sig, saltdoften kittlar i näsan, solen värmer ryggen och den ljumma brisen ligger mjuk över mitt ansikte.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Procycling Mallorca


Jag känner kraften i benen när jag trampar, nästan som om cykeln vore en förlängning av kroppen. Den väger inte mer än sju kilo, de rätta växlarna finns hela tiden där och kadensmätaren visar att jag håller jämna varv. Och cykelkläderna sitter som en smäck.

Jag rullar på och mil efter mil slukas. Här och nu finns det inget i världen jag oroar mig för, mer än om uteserveringen vi kommer pausa på kommer ha ett ledigt bord i solen.

Jag är nämligen inte ensam cyklist på Mallorca. Cykling är en nationalsport i Spanien och andra kuperade länder i södra Europa. Till de Spanska cyklisterna ansluter sig nära 140 000 cyklande turister varje år, och antalet ökar. Mallorca är stort som Gotland och har milsvis med slingrande landsvägar, med som mest upp till 15 km kilometer långa stigningar i Serra de Tramuntana, andra längs stensatta murar och olivlundar.

Cykelturismen är som störst under våren och hösten, och på vintern kommer proffsen för träningsläger och stannar i flera veckor. Mallorca ser positivt på utvecklingen och har senaste året rustat upp vägar, förbättrat säkerheten och skyltningen. Och på wikiloc och liknande sajter hittar man rutter med all tänkbar information.

Den ökande cyklingen är en del av en större hälsotrend. Det intygar de tidigare Åkersbergaborna Fredric Ekermark och Charina Rinaldo, grundare till det svenskägda cykeluthyrningsföretaget ProCycling Mallorca i Can Pastilla. Det är Fredric som just guidat mig på mitt livs första landsvägscykling.

Väl tillbaka i butiken möter jag två svenskar som vittnar om hur cykelintresset ökat i Sverige. Jonas Bauer har just klivit in genom dörren med en enorm ryggsäck. Han är på cykelsemester över helgen med sin familj, och har just promenerat hit från flygplatsen för att maximera cyklandet, medan familjen tar sig direkt till den hyrda lägenheten i Inca.

Jonas visar sig vara destinationschef på Skistar i Sälen, och han berättar att Skistar satsar stort på långfärdscykling mellan Sälen, Rörbäcksnäs och Trysil, och att man räknar med att cyklingen öka när den internationella flygplatsen i Rörbäcksnäs står klar.

Kurt Hörnqvist står redo att ge sig ut på vägarna i en cykeldräkt som skvallrar om klubben han tillhör, Fredrikshof som är Stockholms största cykelklubb. Han intygar att cyklingen ökar i alla åldrar.

–Cykling är skonsam mot kroppen och lederna, det passar även äldre och de som kanske har en skada. Cykla gör man för att må bra fysiskt, men det är också en social sport. Man cyklar ofta två i bredd och är det inte tävling kan man snacka. Och fikastoppen är jätteviktiga, har man inte fikat så har man inte cyklat, brukar vi säga.

Hela 90 procent av ProCycling Mallorcas kunder är svenskar. Fredric Ekermark tror att svenskar känner sig bekväma med att ställa alla frågor de har på sitt eget språk. Men Kurt Hörnqvist framhåller även rekommendationerna som cirkulerar i cykelkretsar.
Kunderna är allt från företag på konferens som bokar uppåt trettio cyklar med guide, följebil och säkerhetsgenomgång, till träningscyklister i klubbställ som likt Kurt Hörnqvist kommer in bara för att hämta sina cyklar.

Så varför väljer man att cykla på Mallorca?
Svaren är enhälliga.
Mallorca är en vacker ö som har nära till allt. Från Palma är det nära till bergen, och på kvällen kan man vara tillbaka i staden med alla restauranger. Klimatet är njutbart och man känner ofta vinden från havet, till och med att cykla i regnet är behagligt här. Det finns oräkneliga möjligheter till fika och god mat i de många byarna. Vägarna är i bra skick, bilisterna hänsynsfulla och det är inte för mycket trafik, som t ex i Italien. Och rutterna finns för alla nivåer – norra öns rutter går över bergen, de södra över slättlandskapet.

När kunderna lämnat med sina cyklar får jag en pratstund med Fredric och Charina. De berättar att de lämnade Åkersberga för Mallorca för tre år sedan, när deras äldre barn flyttat hemifrån. De ville pröva något nytt i livet, Mallorca låg på bra avstånd från Sverige och väl här såg de behovet av en seriös cykeluthyrning. Idag har de ca 100 cyklar, mountainbikes inkluderat. Snart kommer de även ha viss försäljning liksom medicinsk screening för att kunna erbjuda hälsostatus och hälsoanalys.
Fredric poängterar att service är en viktig del i deras arbete.

–Bland annat ber vi kunderna om innerbensmåttet för att ställa in sadelns rätta höjd, så när kunderna kommer in genom dörren är deras cyklar inställda och klara. Vid stora grupper kartlägger vi cyklisternas önskemål, erfarenhet och kondition så vi kan föreslå passande rutter.
Fredric berättar att det finns bra kartor där vägarna är markerade med avstånd och lutningsgrad.
–Man kan enkelt välja en lång eller kort rutt beroende på dagsform. Man kan cykla hur många eller få timmar man vill, och börja eller sluta var man vill. Med vår bil skjutsar och hämtar vi såväl cyklar som cyklister om det behövs.

Charina fortsätter:
–För de som vill finns vi till hands i vår följebil. Då har vi med oss näringsdryck och hälsosamma smothies och kanske lunch, och vi kan erbjuda skjuts i uppförsbackarna och finnas till hands vid skador. Nybörjarna väljer ofta en tur till Palma, eller några timmar på slätten. Men de erfarna cyklisterna vill inget hellre än att ligga i en femkilometers uppförsbacke och känna att de har kraften i benen.

Så vad gör att landsvägscykeln är så skön att cykla på? Fredric förklarar:
–En landsvägscykel är lätt, den väger ungefär hälften av en vanlig cykel, och har smalare däck. Det gör cyklingen mycket lättare och påverkar hela upplevelsen. Alla våra cyklar är helt i kolfiber och har 21 växlar som gör att man kan ställa in växlarna exakt oavsett om det är platt väg eller uppförsbacke. Kommer man till en uppförsbacke tar man lättare växlar och cyklar bara vidare uppåt. Till nybörjarna ordnar vi cyklar med vanliga pedaler. Med klick in-pedalerna blir det gärna ett moment för mycket i början vid stoppen, när man både ska bromsa och helst växla ned samtidigt som man skall klicka ur sig innan man stannar.

Slutligen kan jag inte låta bli att fråga om detta med cykelbyxor och rakade ben. Charina svarar med ett skratt.
–Cykelbyxorna är sköna eftersom sadeln på landsvägscyklarna är hårda. Vadderingen avlastar trycket. De flesta har med sig men man kan även köpa här. Annars kan man cykla i nästan vad som helst, vi har många kunder som kommer in och hyr spontant.
Frågan om rakade ben langar Charina över till Fredric.
–Visst finns de som hävdar att det är för att minska luftmotståndet, men egentligen handlar det om fåfänga. Proffsen får massage varje dag när de tävlar och har helst släta ben därför. Vi vanliga cyklister ser på proffsen och tar efter.
Och han avslutar:


–Cykling har varit stort i södra Europa i över hundra år, Tour de France är från 1903, Giro de Italia från 1909 Vuleta de España från 1935. Det är en kultur som sitter i människors själ här och som på flera håll är större än fotbollen. Och med det följer en viss fåfänga, som snygga dräkter och släta, vältränade ben.

Svensk design på Mallorca

Ikat-tyger, keramik, handgjorda skor. Mallorca är känt för sitt konstnärliga hantverk. Många av öns producenter är familjeägda företag där kunskapen har förts vidare genom generationer. Och turisterna älskar de traditionella mallorkinska mönstren och färgerna. Men de letar också efter något nytt.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Och de finns. Mallorcas lokala hantverkare anlitas av formgivare av alla de slag. Mycket av materialet finns här: olivträet, graniten, sanden och de traditionella verkstäderna med sina maskiner. I vissa fall hämtas materialet utifrån, från de bästa leverantörerna, men här finns kunnandet, och här finns passionen för att få idéerna att komma till liv. Det är också här många designer hämtar sin inspiration. Byarnas färgsättning, den frodiga växtligheten, den karga bergskedjan, Medelhavets alla blå nyanser som skiftar efter årstiderna.

På öns omtyckta marknader finns en uppsjö av handgjorda smycken, keramik och annat hantverk. Men som alltid kan kvalitén variera, och somligt är inte så genuint som man vill tro. Så om man är intresserad av lokalt hantverk av hög kvalitet, gärna med tillverkning i liten skala och unikt för Mallorca – vart vänder man sig då?
Lyckligtvis finns det en samlingspunkt för just detta på Mallorca. En studio och butik i ett, som kanske mer kan beskrivas som ett lokalt designcentra. Det heter AKA och drivs av svenska Annika Nyberg som bott på ön i nära fyrtio år, och hennes dotter Amanda som är designutbildad. De öppnade AKA i första hand för att kunna tillverka och sälja sin egen design. Med tiden har de utvecklat lokalen till en plats där formgivare och kunder kan mötas.

”En del designers är vänner sedan lång tid tillbaka, säger Annika när jag träffar henne över en kaffe. ”Andra kommer förbi och visar upp sina produkter. Det var inte en uttalad tanke från början, men jag kunde bara inte låta bli att ta in mer hantverk.”

Annika är en av de mer utåtriktade personer jag träffat här på Mallorca. Kanske är det en del av hennes framgångsrecept. Hon söker de kontakter hon behöver, och hennes rättframma sätt inbjuder andra till att ta kontakt.


Och läget gör givetvis sitt till.
AKA ligger på Santa Catalinas huvudgata Sant Magí. Parken utanför har just rustas upp med en gågata och nyplanterade träd. Mitt i emot har Barcelonabaserade Tragaluz just öppnat restaurang Spot, och snett över vakar den vackra stenkyrkan La Immaculada Concepció. Lokalen har hon haft i sin ägo sedan 14 år, och när yogastudion hon tidigare hyrde ut till behövde större lokaler var tiden inne.

Annika Nyberg flyttade till Mallorca som nybliven mamma i slutet på 70-talet. I Sverige hade hon jobbat som fotomodell. När hennes kontakter i branschen kom till Mallorca för modefotografering bad de Annika om hjälp med det lokala. Hon startade ett produktionsbolag som hon drev i många år. Vid sidan av renoverade och hyrde hon ut lägenheter och lokaler. Under alla år har hon dessutom designat och sytt upp kläder i små kollektioner. ”Men sticka är något som jag alltid gjort, det är ju ren avkoppling”, utbrister hon leende.

I början stickade hon för hand, mest mössor och halsdukar men även tröjor och kuddar. Fröet till AKA Knits såddes när hon hittade en leverantör av högkvalitativt mohairgarn i Skottland. Annika började köpa upp rester av de välkända märkenas beställningar. Det var för åtta år sedan och hon använder samma leverantör idag.

”Ingen blir rik på hantverk, materialet är den stora utgiften för alla mina designers. Men det är kvaliteten som avgör om jag tar in dem. Och att produkterna tillverkas på ön.”

Annika visar mig till butiken och jag möts av ett ljust rum fyllt av färgstark design. Längs väggarna hänger de stickade plaggen från AKA Knits men kläder av andra designers. På bordet framför mig finns stora tygväskor och Amandas smycken och espandrillos, och på golvet en stor kista fylld med olikmönstrade kuddar, vissa med inslag av det mallorkinska ikat-mönstret. På ännu ett bord finns handgjorda skärbrädor av granit och olivträ, grönmelerade porslinsfat i form av stora löv, och fler tygväskor men i annan design. Längs väggen står en soffa täckt av mönstrade kuddar i en vackert dov färgskala, och mitt emot en hylla som till taket är fylld med mohairgarnsrullar.

Längst in finns själva studion med stickmaskinerna. Annika berättar om sin produktion, om kunderna som i de flesta fall kommer in och gör beställningar efter modell, storlek och färg.
”Amanda har inte längre tid att vara här. Hon har så många beställningar, hon sitter hemma och arbetar. Kom ska jag visa dig runt.”

Bubblande berättar Annika om formgivarna hon har kontakt med, om produkterna och hur de blivit till. Allt är småskaligt tillverkat, ekologiskt och ofta återanvänt. Som Holy Recycle, där Amanda köper in silverberlocker med helgonfigurer som spanska barn får till konfirmationen, och skapar unika halsband av.

Jag lägger särskilt märke till de stora kuddarna i soffan. Vissa har mönster av citroner och fikon, andra en oregelbunden och lite kargare form som föreställer Sierra Tramuntanas högsta toppar. Kollektionen kallas ”Memories of an Island” och är skapad av kläddesignern Julia Bristulf, som just tillbringat två år på Mallorca. Jag träffade henne just innan hon skulle flytta hem till Lund och bad henne berätta.

”’Memories of an island’ är i grunden svensk design men med en touch av den upplevelse som landskapet ger mig här på Mallorca. Stämningen i byarna, känslan av litenhet inför de stora vyerna, och av den totala friheten. Jag ägnade över ett år åt inspiration, men när jag väl började rita tog mönstren inte så lång tid att skapa. Jag gjorde flera olika och valde ut några få.”
Julia handritar sina mönster och scannar in och jobbar med dem i datorn. Hon jobbar precist med kuddens storlek och form, baksida och framsida. Därefter skickar hon mönstret till ett tryckeri i Sverige, som printar det på ekologisk bomull. Tyget skickas på rulle till Mallorca, där det klipps och sys till kuddar.

Inte bara motiven utan även färgerna är från Mallorca: olivgrönt, limegrönt, gult och rosa från husen, men också mörkblått från himlen och havet, och landskapets lite jordigare nyanser. Julias pappa var arkitekt och en stor inspirationskälla under hennes uppväxt.
”Min pappa lärde mig att se det vackra i miljöer och särskilt i kombinationer av färger och material. Han pekade ofta på detaljer, och just detaljerna är viktiga för mig i min design.”

Julia Bristulf utbildade sig inom mode på Beckmans designhögskola och fick H&Ms stipendium för sin slutkollektion. Hon fick jobb som designassistent åt J Lindebergs chefsdesigner under de år märket växte sig stort i modevärlden, och ritade delar av deras kvinnliga golfkollektion. Men något fattades henne. Hon sade upp sig och flyttade tillbaka till födelsestaden Lund. Sedan gav hon sig ensam ut på en fyra månader lång resa i Asien, och besökte bland annat Rajasthan i Indien som är känt för sin småskaliga tillverkning och försäljning av textil och broderier.

På en hängbro mitt i Malaysias djungler träffade hon sin man, nya zeeländaren Tim. Snart följde flera år av familjeliv i Lund, medan Tim reste mellan oljeriggar som djuphavsdykare i Nordsjön. Det var sommaren 2015 som familjen bestämde sig för att ha Mallorca som bas under några år. Och som Julia bestämde sig för att skapa en egen textilkollektion.

”Resan i Asien, och framför allt besöket i Rajasthan, påverkade mig mycket som person. Den småskaliga produktionen inspirerade mig till beslutet att arbeta med alla delar själv. Jag har lång erfarenhet av att göra mönster, men tidigare hade jag bara jobbat storskaligt, i internationella bolag. Det ville jag lämna när jag flyttade till Mallorca.”

När jag träffade Julia hade hon just varit runt med sina kuddar och visat upp dem för olika inredningsbutiker i Palma. En av dem var AKA och Annika Nyberg. Mötet gav frukt och strax efter fanns ”Memories of an Island” i butiken på calle Sant Magí. Två välkända ställen som valt att dekorera med Julias kuddar är Bar Cuba på samma gata och vackra Can Reiet i Santanyí.

”Jag älskar att resa, gärna nära naturen och havet. Men jag älskar också design. För att kunna börja skapa något eget behövde jag ta intryck, träffa nya människor och entreprenörer och vara del av en kosmopolitisk anda. Allt det har jag fått här på Mallorca.”

Garageölens frammarsch

Mallorkinskt öl? Det är inte många som tänker på Mallorca som ölproducent. Här klättrar inte humlen hög och spannmålen har inte varit dominerande på odlingsmarkerna. De senaste tjugo åren har vinproduktionen tagit fart på ön och nu är det ölets tur att ta plats.

Text och foto: Pär Olsson

Bilens motor jobbar hårt på tvåans växel för att orka upp för serpentinvägen som slingar sig längs det vackra landskapet i Tramuntana. Galatzós maffiga topp tornar upp sig bakom kurvorna och Palma ligger redan ett par mil bort. Destinationen är byn Galilea som är en viktig markör på kartan för mallorkinska mikrobryggerier. Det var i köket hemma hos Chelo Ferris och Sebastián Morey som deras första hantverksmässigt bryggda öl tappades. Chelo var den som hade tagit initiativet till att brygga öl på heltid för att få mera tid för sina barn.
– Jag minns hur jag buteljerade de första flaskorna öl med mitt yngsta barn hängandes i bärselen på bröstet, berättar Chelo nostalgiskt.
Det hela började ett par år tidigare med att hennes man kom hem med utrustning för att göra sitt garageöl i familjens hus. Hon var inte speciellt imponerad över sin mans nya fritidssysselsättning. Men med tiden ökade hennes intresse för Sebastiáns hobby. Efter att hon hade fött parets tredje barn bestämde hon sig för att starta sitt mikrobryggeri, som fick namnet Galilea.

Det har gått sju år sedan Chelo tog över sin mans hobby. Hon har utvecklat hantverket till sex stycken kvalitetsöl och blivit något av en pionjär för ölet på de baleariska öarna. Sebastián har stöttat sin frus framgång och han jobbar numera heltid tillsammans med henne i bryggeriet som har växt ur familjen kök och flyttats till bättre lokaler i Puigpunyent.
Parets önskan är att ta tillbaka produktionen till Galilea där de har arrenderat en stor gård. De odlar redan humle och om ett par veckor kommer de första grisarna. Deras mål är att skapa ett naturligt kretslopp på gården där ölen står i centrum. Chelo ser det klart framför sig hur resterna från ölproduktionen blir foder till djuren och hur brödet bakas på den överblivna jästen. I gårdsserveringen dricker gästerna färskt öl och äter andra delikatesser från gården. Det är en långsam process men Chelo har tålamod.
–  Jag har bara hållit på i sju år. I USA till exempel där lokala bryggerier funnits länge har majoriteten av invånarna under 35 år endast druckit öl från mindre bryggerier, förklarar Chelo.
Hon ser inte uppdraget som omöjligt men då det tar tid att ändra folks mentalitet, men är övertygad om att de kommer att nå målet.

Miquel Amoros Crawford som driver Beer Lovers i Alcúdia håller med om att det är svårt att ta sig in på ölmarknaden. Han berättar att de flesta inte vet skillnaden mellan deras öl och den industriella. Ölet från mikrobryggerierna har heller inte nått samma status som vinet. Han förklarar att konsumenterna gärna betalar mer för ett bra vin men det är få av dem som vill lägga pengar på ett kvalitetsöl.
Miguel startade sitt bryggeri tillsammans med sin bror Filip i släktens gamla hus som ligger i en lugn gränd i Alcúdias gamla stadskärna. Bröderna har hållt på i fyra år och nått stor framgång med sitt öl. Förra året fick deras öl Negro, en imperial Stout, medalj på en ölfestival i Bryssel.

Mallorca har fortfarande en liten produktion och Miquel berättar att det finns ett tiotal mikrobryggerier på ön. Tillsammans tillverkar de uppskattningsvis 300 000 liter öl per år. Vilket är ingenting när han jämför det med de lokala vingårdarna som producerar 6 miljoner liter vin om året.
– Vi tillverkar en produkt med hög kvalité som bör få samma erkännande som ett bra vin. Det ligger ett stort hantverk bakom öltillverkningen och behandlas det inte rätt förstörs produkten precis som ett vin, förklarar Miquel.

Öltillverkaren spenderar mycket tid på att ta fram sina recept. Beer Lovers mest uppskattade öl kom till genom ett misstag. Bröderna höll på att ta fram sitt första öl och det visade sig att det var fel på termometern och plötsligt kokade mäsken över och det blev bråttom att tillsätta humlen som stod på tur. I stressen tillsatte de allt i bakvänd ordning. Misstaget visade sig bli en succé och bröderna är eniga om att deras klumpighet har blivit deras bäst säljande öl.
– Vi hade planerat att brygga en pale ale men till slut tappade vi en IPA med mästerligt resultat, berättar Miquel och skrattar.
När vi ses i deras bryggeri har de precis avslutat en lång arbetsdag med att tappa en omgång IPA på exakt 1855 mörka glasflaskor. En kvalitetsmarkör för öl är just mörka flaskor. Han förklarar att deras öl inte innehåller tillsatt konserveringsmedel och är därför extra ljuskänslig. Det tar normalt ungefär sex veckor att brygga ett öl, där halva tiden av processen sker i stora metallkärl där första fermenteringen sker. Därefter tappas ölen på flaskor där jäsningen fortsätter. Under den processen skapas den naturliga kolsyran i flaskorna och tre veckor senare är ölen klar att dricka. Miquel förklarar att ett öl ska drickas färskt eftersom ölets karaktär försämras med tiden. Detta är extra viktigt när det kommer till IPA eftersom humlens smak försämras relativt fort.
– Ett hantverksmässigt bryggt öl gillar inte att resa och ska drickas lokalt. Därför satsar vi inte på att exportera eftersom det är svårt att kontrollera vad som händer med ölet under transporten, säger Miquel.

Gemensamt för mikrobryggerierna på Mallorca är att de har avancerat från hobbynivå till erkända bryggerier. Lluís Albert Rossilló har tagit samma väg. Men det som skiljer honom från de andra är att han inte har ett eget bryggeri och utan är en så kallad fantombryggare, eller gypsy brewer. Han har sju sorters öl under namnet Boscana. Hans intresse för öl tog fart när han studerade på restaurangskolan i Palma och hans lärare bjöd in eleverna till en workshop i att brygga öl. Sedan den dagen har han ägnat många lördagar till att brygga öl.
– Jag har skapat alla mina ölsorter hemma i ett förråd där jag har experimenterat fram det perfekta ölet i små mängder. Sedan har jag tagit receptet till ett bryggeri som får brygga det åt mig i större mängd, förklarar han.

Anledningen till att han valt att vara en fantombryggare är för att slippa den stora investeringen som det innebär att ha ett bryggeri. Han första öl bryggde han hos Chelo och Sebastián. Det var en cream ale som inte är vanligt på marknaden men som var ett populärt öl i USA under spritförbudet på 1920-talets spritförbud. Eftersom Lluís Albert kommer från restaurangbranschen är det viktigt för honom att hans öl kan kombineras med mat. Han har ett nära samarbete med flera av öns bästa restauranger. Stjärnkockarna Marc Fors och Macarena de Castro har använt sig av hans öl till deras avsmakningsmenyer.
– Mikrobryggerierna är fortfarande relativt unga i Spanien men har växt i antal de senaste tio åren. Det kommer att ta tid att ändra ölkulturen i Spanien men vi är på god väg, konstaterar Lluís Albert.

Tre barer med lokal öl

Beer Lovers
Bryggeriet har öppet varje fredag kl 16-20 i högsäsong
C/ Cisterna 7A Alcúdia
www.beerloversmallorca.com

Cervecería Tramuntana
Baren har öppet kvällstid och ordnar ölprovningar
C/ Caro 14 Palma
www.cervezatramuntana.com

Plaer Natural
Vegetarisk restaurang med flera lokala ölsorter. Har öppet kl 13-16.
Plaça de la Quartera 3 Palma
+34 971 22 77 80

Nöjesdrottningen Vicky von der Lancken varvar ner i Palma

Teaterdirektören Vicky von der Lancken, 75, har inte en tanke på pension. Kontraktet på China teatern i Stockholm förbinder henne och 2 Entertain att driva stället fram tills 2028. Hon jobbar ”bara” heltid numer. Men det finns en plats dit hon åker för att vara ledig – till lägenheten i Santa Catalina med panoramautsikt över hela Palma.

Text: Anna Norström

Foto: Pär Olsson

Hemmet med en av Santa Catalinas förmodligen bästa utsikter har varit i Vicky von der Lanckens ägo i 21 år. Det tog tre sekunder för henne att bestämma sig för att köpa den. Kompisarna på ön trodde inte hon var riktigt klok. Skulle hon verkligen bo i de där ruffa kvarteren?
–Men jag hade bestämt mig och jag har aldrig ångrat mig en sekund, säger Vicky och slår ut med armarna med Palmas kuliss i bakgrunden.
–Jag ville ha en stor terrass så att jag kunde ha många på besök. Och vad den här stadsdelen har växt och blivit fin sedan dess. Det är helt underbart att kunna gå precis överallt.

Vicky var 18 år när hon kom hit första gången. Hon hade fått ett stipendium med pengar öronmärkta för studier men åkte hit till sin kusin och hälsade på i tre månader istället.
–Jag kände direkt att det här var mitt ställe. Sedan dess har jag kommit minst en gång om året. Palma har ljuset, vattnet och dofterna. För mig har stan allt.

Några år efter första mötet med Palma flyttade hon hit tillsammans med maken Ernst. De bodde i Gamla stan på samma gata som Rialto Living ligger idag.
–Det var inte så mycket svenskar här då. Ernst fick jobb hos Ola Lindkvist som startade Olas bar. Men hade man kvinnliga anställda så ansågs baren som dålig, minns Vicky.
I arbetet som mannekängande klädförsäljerska var hon lite för ärlig om något inte satt bra på kunden.


–Det gick till så att vi visade kläderna på hotellen och bjöd in damerna in på sherry och modevisning. Jag tyckte att jag var hjälpsam och ärlig men det uppskattades inte av ägarinnan av butiken som lät mig gå på dagen, skrattar Vicky.

Hotell California i Terreno var innestället som många av svenskarna på den tiden brukade bege sig för en drink innan de gick ut att äta på kvällen. Där fanns en fin lounge som stod där helt outnyttjad. Vicky övertalade ägarna att hon skulle få driva pianobar ett par dagar i veckan. Det blev succé. Hotellet tjänade pengar. Vicky fick till och med anställa två personer för att hjälpa henne driva sin filial.
–Vi hade så mycket stammisar. Jag har fortfarande kvar umgänge från den tiden.

En typisk dag för Vicky när hon är i Palma börjar med att hon sätter på kaffe och gör frukost som hon äter i sängen till nyheterna. Sedan packar hon ner några böcker och åker på utflykt med några vänner till klipporna. Där är Vicky mest tyst och läser. Hon älskar att läsa. Allra mest biografier. Hon läser så mycket att folk ibland kärleksfulltretar henne för det. Men vi ska återkomma till det.
–Sedan äter vi långlunch och pratar och pratar. I regel så är jag ute på något nästan varje kväll. Vi kanske gör mat och sitter på terrassen, går ut på någon restaurang, eller så åker jag till min närmsta krets i Valldemosa.

Där bor bästa vännen Christina som varit här i över 40 år. Andra hon umgås med ofta är Ture och Ann-Sofi vars äldste son hon är gudmor till. De bor ute på landet och det är också med dem hon firar jul varje år. Väl efterföljt av supé på nyårsdagen hemma hos Vicky då det serveras löjrom och västerbottenpaj.

Hennes favoritplats på ön är Palma. Hon tycker om att vandra i stan och titta på hus. En promenad längs med strandpromenaden till Portixol och middag med goda vänner står också högt upp på listan. Eller en dag på tennisklubben. För Vicky är det här hennes tillflyktsort.
–Jag har ett krävande jobb. Så vad jag gör här är inte så viktigt. Det är avkoppling för mig att komma hit, mitt egna Shangri-La där jag laddar batterierna.

Hon som annars är känd för att alltid svara i telefonen, oavsett om kan prata eller inte, försöker här att stänga av mobilen. Istället ber Vicky kontoret att mejla om det är något viktigt. Vicky driver tillsammans med bolaget 2entertain både Oscarsteatern och China teatern sedan tio år tillbaka.

Hennes stora genombrott i branschen stavas föreställningen Singing in the Rain. Det blev en supersuccé som spelades i tre år. En av höstens stora nyheter för henne och 2 Entertain är Tomas Ledins show Skarpt Läge som spelas på Cirkus. Tillsammans med komikern Robert Gustafsson driver hon Krusenstiernska teatern, en sommarteater i Kalmar som precis har fyllt 10 år. Och så musikalkomedin Gentlemannen på Oscarsteatern. Det är fullspäckat schema, helt klart.
Sedan många år tillbaka arbetar sonen Johan i företaget som producent.
– Jag och Johan är bra på olika saker. Vi respekterar varandra. I början kunde jag springa in på hans kontor när han satt i ett viktigt samtal och avbryta, men sedan förstod jag att på kontoret måste vi ha en arbetsrelation så jag fick lugna ner mig och nu flyter allt på. Han är bra på att läsa manus och analysera dem. När jag läser manus så ser jag skådisarna framför mig. Jag tänker ”Åh, vad det här skulle passa Suzanne Reuter”, säger Vicky.
–Johan blev dessutom till i Palma. Det är nog därför han känner sig lite halvt som en spanjor. Han har också lägenhet här och jobbar därifrån till och från.

Vicky återkommer till sina fantastiska medarbetare. Många har varit med länge. Biljettchefen i 25 år, scenchefen i 24…
–Man blir som en familj, förklarar Vicky.
Många ur hennes ensembler har varit och hälsat på henne här. På vägen ut ur lägenheten på Avenida Argentina stannar vi till vid en inramad teckning av Vicky med en bok på sin terras. Texten ovan har en rolig passning: ”Varför läsa böcker när man har den här utsikten?”. Tavlan är signerad den bortgångna vännen och skådespelaren Magnus Härenstam.

Hon har haft andra sommarställen i Sverige. Men huset på Tynningö i skärgården är numer sålt. Hon har förlikat sig med att hon är en citymänniska. Mallorca är lagom långt bort. Enkelt att resa till. Förr om åren åkte hon till Thailand om vintern, nu vill hon bara hit.

–Jag älskar blommor och jag tyckte mycket om rabatterna på Tynningö. Men vet du, här hemma har jag alltid vita liljor som jag köper på hallen i Santa Catalina. Det räcker för mig.

Du fyllde 75 år i somras. Det finns inga planer på att gå i pension?
–Jag jobbar ju heltid men man kan säga att jag gått ner i tid – så nu jobbar jag bara hundra procent, säger Vicky och ler.

Vickys bästa tips i Santa Catalina:

Aquanauta: ”Det är ett härligt och enkelt ställe. Jag gillar det och går dit ofta.”
Santa Catalina-hallen: ”Även i Stockholm bor jag nära hallen, på Östermalmstorg. Det är underbart att handla sin mat på marknaden.”
El Perrito: ”Dit går jag ofta för en espresso och så har de så goda juicer”.
Koh: ”Jag tycker mycket om den thailändska restaurangen. Deras anka kan jag drömma om när jag är hemma.”

Hierbas – den örtdränkta likören

Likören Hierbas de Mallorca härstammar från de medicinska örtdryckerna som förr ordinerades vid högt blodtryck och förkylningar. Idag tillverkas den noggrant med färska örter och anislikör på öns gårdar. På våren dränks de aromatiska växterna i alkohol och lämnas för att mogna fram till högtiden San Sebastián i januari.

Text och foto: Pär Olsson

Majsolen tar tag i fänkålen som vajar i morgonbrisen intill vägen som slingar sig mellan de små gårdarna utanför Capdepera. Här är landskapet stenigt och det finns ingen skog att tala om. Vi är precis i utkanten av naturreservatet Levante på norra Mallorca. Fåren betar ivrigt av den gröna växtligheten som breder ut sig under oliv- och fikonträden. Det är vår och de hälsosamma örterna är frodiga och fulla av smak.
Det är de färska kryddorna som har fört familj och vänner samman idag på Joan Bonnin och Maria Magdalena Rosellós gård, Cases de Son Barbassa. Uppe på en höjd under den klarblåa himlen har paret skapat ett agriturismo. En viktig anledning till att de skaffade gården var för att de tyckte att familjens traditioner höll på att gömmas bort.


Årstiden har anlänt då det är dags att göra Hierbas de Mallorca. Ett tjugotal personer strömmar in på gården med de gröna ingredienserna i sina nävar. Allt placeras på det stora bordet i uthuset, där sobrasada-korvarna hänger i taket efter vinterns slakt.

Husherren Joan skyndar mellan gårdens olika örtodlingar för att skörda det sista inför dagens produktion. Han fyller korgarna med verbena, mynta och johannesbröd. Hans fru Maria Magdalena ber sin väninna att plocka kvistar från mastixbusken intill uthuset.
– Jag lägger sju mastixblad i varje flaska, förklarar Maria Magdalena som ansvarar för receptet.
Redan här står det klart och tydligt att deras likör inte görs på en höft, utan tillverkas efter ett extremt noggrant beprövat recept. Receptet har paret utvecklat under de femton år som de har ägt gården.

Alla som samlats idag framstår som fullfjädrade botaniker när de berättar om de aromatiska växterna. Maria Magdalena förklarar att de experimenterade med örterna innan de kom fram till smaken på den Hierba som de ska göra denna förmiddag. En annan viktig ingrediens är anislikören som kryddorna dränks i. Anisdestillat finns både som söt och torr. De flesta som gör sina egna Hierbas laborerar med både den söta och torra likören för att få fram den rätta sötman i drycken.
– Vi spenderade några år med att laborera med receptet. Så kom vi fram till att det var en av de första flaskorna vi gjorde redan för tio år sedan som hade den bästa smaken, berättar Maria Magdalena. Det var tur att vi hade sparat en flaska så att vi kunde ta fram den och plocka ur alla örterna som fanns i buteljen för att skriva ner de exakta ingredienserna.

Det är fortfarande tidig förmiddag när de sista örterna anländer, det är de gula kamomillblommorna, prydligt nedstoppade i en glasburk. Det är också den ingrediens som blommar sist och därför inte kan plockas förrän i slutet av maj.
– Det är viktigt vart man plockar örterna, förklarar Maria Magdalena. Alla
kryddor kommer från trakten och måste vara färska. Igår var gänget nere vid havet och plockade den vilt växande kamomillen, fänkålen och de övriga ingredienserna.
Hon benämner trakten som ”El Levante Mallorquin”, där solen föds
och havet ligger blått.
– Den kombinationen gör att Medelhavet finns i varje droppe i vår Hierbas, försäkrar hon.

Efter att den sista örten har anlänt blir det full fart i hierbasfabriken. Alla kryddor sköljs noggrant och klipps ner till lagom storlek för att kunna tryckas ner i buteljerna. Arbetet är extremt välorganiserat. De äldsta damerna ansvarar för kaffebönorna, kamomillblommorna och lagerbladen som först trillar ner i flaskorna en efter en. Därefter skickas flaskorna vidare till fänkålen, som utgör den största kvantiteten i receptet. Sedan pillas mynta, citronmeliss och de resterande örterna ner i flaskorna.
Stämningen är på topp och ett fat med skinka och ost vandrar runt bordet som tilltugg. En flaska med fjolårets Hierbas korkas upp och det skålas högt innan den söta kryddiga likören fuktar allas läppar. Alla sinnen får en aromatisk överdos inne i den trånga lokalen som doftar mynta, fänkål och anis.
Gårdens recept innehåller 15 olika ingredienser och Maria Magdalena börjar rabbla namnen på örterna, men blir avbruten av svägerskan som ropar att hon inte ska inte avslöja hela deras hemlighet!
Maria Magdalena skrattar hemlighetsfullt.
– Mallorquiner är stolta över sina Hierbas. De skiljer sig mycket från varandra och alla håller sina recept inom familjen, berättar hon.

Öborna har haft många generationer på sig att utveckla sina Heirbas de Mallorca. Om vi ser tillbaka i historien hittar vi filosofen och författaren Ramon Llull som levde på Mallorca under 1200-talet. Han var fascinerad av den moriska kulturen och blev speciellt intresserad av arabernas destilleringsteknik. Det är genom Llulls dokumentation som man idag kan fastställa när européerna började destillera fram alkohol.
Pep Natta är även han fascinerad av de alkoholhaltiga dryckerna. Han är tekniker på Bodega Túnel som tillverkar den kommersiella Hierbas de Mallorca, och har tillsammans med två kollegor skrivit en bok om likören. Boken heter Les Herbes de Mallorca och kom ut på katalanska i våras.
– Det finns väldigt lite dokumenterat om likören, men vi vet att under 1600-talet började dåtidens apotekare att lägga örter i alkohol. Brygden ordinerades för att bota sjukdomar, förklarar han.
Det är känt att verbena är bra för högt blodtryck, att kamomill hjälper matsmältningen och fänkålen är bra mot förkylningar. Pep hävdar att en mallorquinsk Hierba måste innehålla minst sju ingredienser. Dessa är apelsin, citron, fänkål, verbena, kamomill, rosmarin och citronmeliss – annars anses det inte vara en äkta Hierba. Han kan inte svara på exakt när hierbas blev en njutningsdryck, men berättar att man med tiden troligen tillsatte socker i de beska medicinbrygderna för att göra dem godare att förtära. Man upptäckte därmed att det blev en god likör att dricka i sällskapliga sammanhang.

Det som hänger kvar från forna tider är att likören dricks som en digestif efter måltider, tack vare dess goda matsmältningsegenskaper. Enligt Pep finns ingen perfekt Hierba, vilken man föredrar avgör den personliga smaken. Därför ser recepten olika ut runt om på gårdarna. Även platsen präglar drycken, eftersom jord, luft och vind varierar på ön, plus att kryddorna varierar efter tillgång på de olika platserna.

Maria Magdalena har varit nöjd med sin Hierba i tio år och nämner dess karaktär som frisk.
– En gång provade vi att göra den torrare, men det blev för starkt. Jag lämnar alkoholblandningen till männen. Vi kvinnor ansvarar för att omsorgsfullt och vackert lägga ner örterna i flaskorna, säger Maria Magdalena, och trycker ner några kryddor med hjälp av en stjälk fänkål.
Under några timmar jobbar sällskapet febrilt med att fylla de 180 flaskorna som kommer att bli årets Herbes de Son Barbassa, som de kallar sin likör. Samtalsämnet har glidit över från örter till paellan som står och puttrar i ena hörnet av lokalen och sprider dofter av räkor och sniglar. När sista korken hamras ner och försluter buteljen sprids ett glädjejubel i rummet, som dröjer sig kvar i luften som en förväntan över hur likören kommer att smaka när den väl korkas upp flera månader senare.

Mallorcaliv guidar till familjära Mallorca

Mallorca är en av Europas populäraste destinationer för barnfamiljer och har haft många år på sig att utveckla turistnäringen. Det har lagts mycket energi på att skapa aktiviteter som inte bara erbjuder sol och bad under sommarmånaderna. Därför finns det många aktiviteter för hela familjen även under vinterhalvåret. En tid på Mallorca kan vara aktiv, lärorik och äventyrlig. Fördelen är att allt är nära till hands och man slipper forsla runt otåliga barn under långa bilturer. Det har ingen större betydelse vart man väljer att bo eftersom det är enkelt att ta sig runt på egen hand. Att resa med barn är en stor isbrytare eftersom den mallorkinska kulturen är väldigt familjär. Men den stora behållningen är att de flesta aktiviteterna är utformade för att man ska vara tillsammans.

Text och foto: Pär Olsson

Praktiska fakta

Svenska kyrkan
Under större delen av året erbjuder kyrkan barn- och ungdomsaktiviteter. Det finns ett kafé och man är välkommen att boka dop och vigslar året runt. Kolla hemsidan för aktuella tider och aktiviteter. Det finns en Jourtelefon +34 634 314 955 om man behöver akut hjälp.
Joan Miro 113 bajos, Palma.
https://www.svenskakyrkan.se/mallorca

Svensk mat
Britvid i Santa Catalina i Palma har en internationell matbutik på San Magí 24 B, öppet alla dagar 9-22. I systerbutiken, Britvid health, organic and svensk center, Barrera de la Baix 2, finns ett stort utbud av svenska produkter, öppet alla dagar 10-20.
http://britvid.com

Djur

Palma Akvarium
Kliv in i undervattensvärlden på detta välbyggda akvarium. Det finns fascinerande koraller, fiskar och en liten djungel med vattenfall. Hajarna är ett stort dragplåster men även sjöhästarna lockar de minsta.
Öppet: året runt vintertid mån-fre 10-15.30 sista insläpp kl. 14, lör-sön, helgdag 10-17.30 sista insläpp kl. 16.
Barn under 3 gratis, 4-12 år 14€, vuxna 24,50€
www.palmaaquarium.com

Strutsfarm
Nära Campos driver Uri Loffler en strutsfarm. Ett stopp på farmen blir ett återkommande samtalsämne framöver. Den stora upplevelsen är att mata några av de 60 strutsarna som strövar omkring på farmen. Om man bokar i förväg går det att rida på en av dessa jättefåglar. Det går att äta lunch på gården och det är såklart strutskött som står på menyn. Måste bokas i förväg.
Öppet: året runt 10-17 alla dagar
3-12 år 7€, vuxna 12€
Artestruz, km 40, Ma-6014, Campos
https://www.artestruzmallorca.com

Äventyr

Més Aventura
Erbjuder aktiviteter för hela familjen. Klättra i bergen eller utforska en av öns många grottor. Alla aktiviteter anpassas efter ålder och erfarenhet och görs tillsammans med erfarna guider.
Aktiviteter finns året runt.
https://www.mesaventura.com/en/

La Reserva Mallorca
En slinga på 3,5 km tar besökaren runt parken där ankor, påfåglar och getter springer runt benen. I skogen finns det mycket att uppleva som t.ex. små grottor, vattenfall och växter. Zip line, klätterleder och hängbroar för mera äventyr. Det finns ett grillområde med kafeteria. Man kan hyra bärselar och ryggsäckar för de yngsta som inte orkar att gå.
Barn 4-12 år 7€ vuxna 14€, attraktionerna i parken kostar extra.
Öppet nov-mars lör-sön 10-18, sista insläpp kl 16.00.
http://lareservamallorca.com


Grottor
Mallorcas porösa kalksten gör att det finns ett gigantiskt grottsystem. Många av dem är inte öppna för allmänheten men det finns några som är väl värda ett besök.

Coves de Campanet
Nära byn Campanet vid foten av Tramuntana ligger dessa grottor. Grottan är 3200 kvm stor och har formats av vatten under miljontals år. Det finns en bar med enklare snacks och en härlig terass med fin utsikt.
Barn 3-12 år 8€
vuxna 14€
Öppet alla dagar från 10.00, guidade turer
Palma-Sa Pobla motorway, exit 377 Campanet
http://www.covesdecampanet.com

Cuevas de Artà
Enligt många är det den finaste grottan på Mallorca. De ligger precis vid kusten och man kan ta sig dit med båt under sommaren från cala Ratjada.
Öppet året runt. 10-17
Barn 7-12 år 7€, vuxna14€
Ctra de las Cuevas, s/n Capdepera
http://www.cuevasdearta.com

Historiska byggnader

Castillo de Capdepera
På toppen av byn blickar borgen ner över Capdepera. Barnen gillar att gå upp till ringmurens utsiktstorn. Det finns ett museum i guvernörens hus. På onsdagar kan man se hur korgar flätas och måndag, onsdag och lördag kan man se fågeluppvisningar (högsäsong).
Barn gratis Vuxna 3€ 4€ dagar med aktiviteter
Öppet 15 okt- 15 mars 9-17
http://www.castellcapdepera.com

La Granja
Upplev det traditionella Mallorca på den historiska gården. Boningshuset är möblerat med vackra möbler och man får en inblick i hur livet var på en mallorquinsk gård förr. Man kan prova på marmelad, ost och andra mallorquinska produkter. Onsdagar och fredagar är det hästuppvisningar. Det finns både restaurang och kafé.
Barn 8€ Vuxna 15€
Öppet alla dagar 10-18
Ctra Banyabufar, KM 1.5 Esporles
http://www.lagranja.net

Pyssel och knåp

Puzzles
Butik fylld med leksaker som sätter fart på hjärnverksamheten med pyssel och knåp.
Carrer de Sant Nicolau 16, Palma

Abacus Cooperativa
Butik i flera våningar där man kan fylla på med pyssel. Byggsatser i trä, puzzel, pennor och block.
Calle Colom 9, Palma

Barnvänliga restauranger

Mercado San Juan
Matstånd där det serveras allt från lokala delikatesser till sushi och pizza. Marknaden ligger inne i det gamla slakthusområdet och barnen kan springa fritt medan de vuxna frossar i mat och dryck. På området finns andra barer och en bio som visar film i original version.
Öppet sön- ons 12.30- 00.00 tors- lördag 12.30- 02.00
Carrer de l’Emperadriu Eugènia, 6, Palma
http://www.mercadosanjuanpalma.es

És Verger
Det är en fin gård som ligger uppe i bergen utanför Alaró. Här äter man lamm som de är kända för, men även andra traditionella mallorquinska rätter finns på menyn. Barnen kan springa fritt och hälsa på fåren som finns på gården. Från restaurangen är det populärt att vandra upp till Castillo de Alaró. Det tar ungefär en timme att nå borgen.
Öppet: Alla dagar 12.30-20 året runt
Camino del Castillo de Alaró, s/n, Alaró. + 34 971 18 21 26

Lek

Kids Republic
Inomhuslek som är perfekt vid regniga dagar. Det finns en klätterställning, bollrum, videospel, spegelrum med maskeradkläder med mera. Ett välkomnande ställe med internationell publik. Det finns en trevlig kafeteria där föräldrar samlas medan barnen leker. Barn måste bära strumpor.
Barn 0-2 år 6€ från 2 år 8€
Öppet mån-fre 9.30-20 lör-sön 10.30-20.
Plaza Pta. Santa Catalina 21-A Palma
http://www.kidsrepublik.es

Palma jumps
Det är ett stort inomhushall med trampoliner. Ett säkert kort vid dåligt väder eller för barn med mycket energi. Passar alla åldrar.
10€ för 1 timma barn under 5 år 5€
9-22 alla dagar.
Calle Textil 3, solar 33 Son Valenti, Palma.
http://www.palmajump.com

Mallorquinska produkter

Vingård
I Petra ligger bodegan Miquel Oliver. Ett trevligt besök för hela familjen. Det finns en barnhörna med spel och en lokal konstnär har målat gamla vincisterner med Minion figurer.
Öppet: mån-fre 10-18 lör 10-13.30.
Carretera Petra-Santa Margalida Km. 1’8
http://www.miqueloliver.com

Sa Tafona de Caimari
Byn Caimari är känd för sin olivolja och på gården Sa Tafona kan man se hur oliverna pressas till olja när det är skördetid i oktober- december. Det finns en stor butik och en restaurang. Fabriken är öppen för besök året om.
Öppet mån-fre 9-19 lör-sön 10-14.
Ctra Inca-Lluc, km 6 Caimari
http://satafonadecaimari.com

Flora och fauna

Botanicactus
Gå vilse bland kaktusar i den 50 000 kvm stora trädgården. Den är uppdelad i tre delar, mallorquinska växter, kaktusar och en sjö med en ö i mitten. I trädgården stöter man på påfåglar och höns.
Barn 6-12 år 5€ vuxna 10,50€
Öppet: alla dagar 10.30-16.30

Crta. Ses Salines-Santanyí, km 1 Ses Salines
http://www.botanicactus.com

Son Real
I den bevarade mallorquinska gården finns flera utställningar med arkeologiska fynd. Reservatet har både skogspartier och orörd kuststräcka. Håll utsikt efter den baleariska sköldpaddan när ni utforskar området. På gården finns även får, ankor, grisar och påfåglar. Gratis inträde.
Öppet alla dagar året om 9-16. Ta med matsäck.
Avfarten är vid KM 17.7 på Artà – Port D’Alcúdia vägen.
balearsnatura.com

Text och bild
Pär Olsson

Yoga, mer än bara en träningsform

Fler och fler människor väljer att sätta även den inre hälsan i fokus, variationen på tillgänglig träning är stor och på gymmen erbjuds såväl zumba och martial arts som barre och yoga. Mallorca har seglat upp som en yogadestination och här hittar du både ett stort urval retreats och mängder med yogastudios. Yoga som en träningsform har förvisso många fördelar, du blir stark och smidig, skaderisken är minimal och i bästa fall får du en stunds verklig avkoppling i slutet. Men yoga är mycket mer än så, för somliga kan yogan ge en ny riktning i livet. Mallorcaliv har träffat två av Mallorcas svenska yogaprofiler.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

– Jag tackar livet för yogan. Utan den, en präst och kärleken hade jag inte haft ett liv nu, säger Malin Sävstam när vi ses strax före lunch på Camillas Bodega i en prunkande trädgård i Genova. Malin förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamin i Thailand år 2004. Dessutom sin allra bästa vän och ett av hennes tre barn. Då hade Malin just fyllt 44 år och levde sitt liv med intryckt autopilotknapp i en hastighet på 390 km/h.

– Jag är övertygad om att vi människor klarar att överleva det allra, allra värsta. Människan har en enorm inbyggd kraft och vi är rustade för att behålla livet. Det är att gå från att ha överlevt till att leva på riktigt som är det svåra, fortsätter hon.

Ett halvår efter tsunamikatastrofen var Malin fullproppad med antidepressiv medicin, drack för mycket alkohol, knaprade lugnande, och levde i ett töcken när en väninna föreslog yoga. Malin hade alltid tränat och ätit hälsosamt, men yoga, det var för ”kruskaklituggande flummare”, inte för henne. Men väninnan bokade ett möte med psykiatern Eva Henje Blom som hade öppnat studion Yogayama i Stockholm. Eva hade tröttnat på motståndet inom psykiatrin att använda och utvärdera mindfulness som ett alternativ eller tillägg till psykofarmaka, trots att bevis på dess effekt hade börjat komma.

– Eva frågade vad jag hade att förlora så jag anmälde mig till en nybörjarkurs i Ashtanga Vinyasa Yoga och en mindfulnesskurs med henne. Och jag förstod absolut ingenting. Men jag gör det folk säger åt mig, så även om jag inte alls fattade varför jag skulle ligga i sängen och identifiera mellanrummet mellan tårna så gjorde jag det. Och jag mådde bättre av det. Jag fick vila från smärtan. Den fysiska yogan gav samma effekt.

Malins stålullskänsla på insidan mjuknade lite efter varje pass. Annars kände hon sig som en igelkott som ville klippa till allt och alla och njöt av att bli arg, något som är omöjligt att förstå när man träffar henne nu.

– När jag började yoga två gånger i veckan blev jag varse att lärare kan vara väldigt olika. Dessutom kände jag att det var svårt att kombinera en halv flaska whisky med dynamisk yoga, och resan in i yogaknarket började istället, skrattar Malin, som nu är både yogalärare och mindfulnessinstruktör.

Det tog inte många yogaklasser för att komma till insikten att yoga inte bara är fysisk träning utan faktiskt är ett tillstånd, att minst lika mycket händer på insidan. För fem år sedan började hon utbilda sig och ville börja förstå mer av mål och syfte med yoga som filosofi. Sedan 2013 har hon levt på yogan, som instruktör och som föreläsare. Hon håller också återkommande retreats på Cal Reiet i Santanyi (se faktaruta).

– Det var under utbildningen som jag fick jag svar på många av mina existentiella frågor. Det var tidigare så stort att det var ogreppbart men nu kan jag omfamna mer än bara yogans fysiska rörelser. This is a lifetime project.

Malin delar sin tid mellan Stockholm och Palma, och när hon är här går hon alltid till yogastudion Earth Yoga i Santa Catalina. På Earth Yoga finns alla typer av yogaklasser, antingen droppar du förbi och deltar i en klass eller så bokar du en privat träning. Den drivs av svenska Sandra Wijkman Donovan, bosatt på Mallorca sedan 2004, och med en nära relation till ön sedan 70-talet.

– När jag kom till Mallorca fanns det ingen yoga alls här. Jag ringde runt till gym och frågade om jag fick komma och presentera mig. Det var tufft i början och vi var ganska naiva, men jag tvekade aldrig på att vi hade fattat rätt beslut, berättar Sandra när vi ses i en av yogasalarna efter ett svettigt vinyasapass.

Sandra, hennes amerikanske man och två barn flyttade från New York där Sandra hade varit bosatt i tio år. Hon kom i kontakt med yogan under en teaterutbildning när läraren tyckte att eleverna hade dålig kroppskontroll. I mitten av 90-talet var yoga något som mest spirituella människor ägnade sig åt i New York, och för Sandra blev det snabbt en aha-upplevelse.

– Det var som att alla mina sinnen väcktes upp, även om jag inte älskade det från början. Efter teaterskolan fortsatte jag att yoga på andra studios i New York, men det dröjde till efter jag hade fått barn som jag gick min första utbildning. Under tiden hade jag umgåtts med andliga människor, vi gick på Deepak Chopraföredrag och kurser i mirakel, jag var rätt sökande då, ler hon.

I en grupp nyblivna mammor som yogade tillsammans blev Sandra inspirerad att omskola sig till lärare, något hon inte hade tänkt på innan. Väl på Mallorca nappade till slut Bodhana, ett holistiskt wellness-center, och Sandra började undervisa en liten grupp i en liten lokal på stranden i Illetas. Under tiden växte yogan på Mallorca och två tyska kvinnor med stort nätverk öppnade en stor studio på en bakgata vid Born där Sandra började undervisa.

– När de stängde för åtta år sedan öppnade jag Earth tillsammans med en annan lärare. Jag hade drömt om liten lokal här i Santa Catalina som en väninna till min mamma hade, och lokalen blev (som av ett under) ledig, och jag flyttade in. Den var pytteliten, men vi var där i fem år och både vi och yogan på Mallorca växte snabbt under den tiden. En dag sprang en av mina lärare på den här lokalen som tidigare hade varit en snickeriverkstad.

Hur ser framtiden ut, har du några visioner?

– En dröm är att skaffa en till lokal för utbildningar och workshops. Jag vill också fortsätta att inspirera och göra ännu mer för samhället. Många som flyttar hit kan vara ensamma, vi kan ge dem ett sammanhang.

Yogan gör tre saker. Det absorberar det som jag har varit med om och gör att jag kan leva med det. Sedan lär det mig att vara mer närvarande i nuet. Slutligen förbereder yogan mig för det som komma skall. När du utsätts för trauma har du två alternativ. Antingen tar du livet av dig, eller så lever du livet utifrån dina nya förutsättningar. Ett annat alternativ är såklart att sätta sig ner och vara pissesur och förpesta tillvaron för sig själv och för sin omgivning.


– Yoga gör inte livet lättare, men den har lärt mig att acceptera förändring. Jag krockade med bilen igår och försäkringsbolaget bråkar, men tack vare min verktygslåda som jag har från yogan kan jag acceptera och hantera det. Jag tänker på vad som är viktigt och inte. Det handlar inte om att ge upp, men att acceptera.

Yoga enligt Malins indiska lärare:

Proper exercise = arbetet på mattan.
Proper breathing = djupt och lugnt för att få fart på din prana, din livskraft
Proper relaxation = att få nerverna att slappna av djupt ner i kroppen under dagen och sova väl om natten.
Proper eating = för att skalet ska funka så bra som möjligt.
Proper actions and reactions in my mind = att njuta av livet här och nu.

Njut av hav och berg i Pollença

Nordöstra Mallorca med Pollensa, Puerto Pollensa, Cala Sant Vicenc och Formentor anses av många vara en av öns vackraste platser och kan besökas under alla tider på året. Området runt Pollensa ger besökare en möjlighet att njuta av ett dramatiskt landskap med både berg och hav. Här finns även ett brett utbud av kultur och service, sol och bad är inte det enda som lockar. Men Port de Pollensa ligger mot den stora Pollensa-bukten med långsträckta stränder med ljus, fin sand, och längre bort finns små vikar med lugnt, klart vatten som Cala Bóquer, Cala Figuera och Cala Murta.

Pollensa har små berg på nära håll, som Calvario, Santuïri, Puig de María och Almadrava, men även betydligt högre berg som Tomir, Puig Gros de Ternelles och Puig del Ca. Mellan de höga bergen hittar man riktiga idyller som Cala Sant Vicenc och Formentor.

Inom Pollensa kommun finns många strandnära områden av skiftande karaktär (sand, sten, klippor, kustnära öar), våtmarker (l’Albufereta, la Gola), jordbruksområden där man odlar spannmål och fruktträd, vidsträckta ängar, stora skogar av pinjeträd och stenek och karga, höga bergsområden. Det resulterar i en stor mångfald av växter och gynnar förekomsten av en mängd olika fågelarter.

Pollensa är dessutom strategiskt beläget mitt i de huvudsakliga flyttfågelrutterna och man kan lätt förstå varför kommunen är ett av de bästa platserna på Mallorca om man är intresserad av fågelskådning.

I området kring Pollensa erbjuds särskilda vandringar och cykelturer för alla de som är intresserade av att lära sig mer om öns biologisk mångfald.

Pollensa erbjuder en speciell atmosfär som man bäst upplever om man tar en promenad genom stadens äldsta delar där kan lära känna stadens och kommunens traditioner, historia, arkitektur och kultur. Missa inte de historiska platserna El Calvario, den romerska bron, Pollensas museum, Pollensafestivalen och de många konstutställningarna som brukar hållas i staden.

Puerto Pollensa har en egen speciell karaktär med en lång strandpromenad längs vackra och till vissa delar bedagade strandhus och breda stränder med ljus, finkornig sand. I hamnen ligger båtarna på rad och ofta kan man se olika sorters vattensport utövas. I Cala Sant Vicenc finns flera vackra vikar (Cala Barques, Cala Clara, Cala Molins och Cala Carbó) med kristallklart vatten. Vikarna ligger vid foten av berget Cavall Bernat, och ett stort system av förhistoriska grottor finns i Alzinaret.

Formentor erbjuder ett dramatiskt landskap som inspirerat och fortsätter att inspirera konstnärer. De kändaste plastserna är utsiktspunkten Mirador del Colomer, stranden Playa de Formentor och fyrtornet högst uppe på Cabo de Formentor. I Pollsensa möts dramatisk natur, historia, konst, kultur, gastronomi och tradition.

Balearerna, bättre på vintern

Balearerna med Mallorca i spetsen erbjuder kanske det absolut bästa som finns om man vill njuta av sol och bad. Vita sandstränder, undangömda vikar, vackra solnedgångar, chillout-musik…
Men öarna har så mycket mer än det som miljoner turister njuter av under sommarmånaderna. Mallorca, Menorca, Ibiza och Formentera stänger inte för semester under höst och vintern. Tvärtom visar öarna då upp en helt annan sida som gör dem minst lika intressanta, eller kanske ännu mer.

När lugnet och tystnaden lägger sig över öarna så snart den livliga högsäsongen når sitt slut ser många chansen att upptäcka dess rika natur, kultur, historia, gastronomi och olika möjligheter till aktiviteter.
Året om finns utmärkta förbindelser till öarna från hela Europa, med flyg och med båt. När man besöker Balearerna på vintern har man chansen att lära känna dem på ett annat sätt: mer avslappnat, mer nära, mer lokalt. Vintertid kan du låta de milda temperaturerna skämma bort dig, du kan ta en promenad genom små byar, köra längst lugna vägar och gator utan trafik, vandra runt traditionella marknader – allt är enklare under lågsäsong.

Balearerna som en gång var feniciernas, romarnas och kartagernas land (man kan fortfarande se spår av dem på otaliga ställen på öarna) bjuder på en unik samling världsarv som upptagits på UNESCO världsarvslista. På Ibiza och Formentera finns ett unikt ekosystem: sjögräsängar fyllda med vattenväxten Posidonia, som har utnämnts till ett världsarv under vatten. Även Ibizas muromgärdade gamla stad – den klassiska bilden vi har av ön – är erkänd som ett världsarv.

Hela Menorca är ett biosfärreservat på grund av öbornas tydliga arbete med att bevara sin region under decennier. Öns talayotiska förflutna har lämnat sina spår på de andra öarna, men på Menorca syns kulturen tydligt i form av stenmonument; taulas, och kammargravar; navetas som de välkända Es Tudons och Torre d’en Galmés. På den största ön, Mallorca, löper den mäktliga Serra de Tramuntana från Andratx till Pollensa. Bergskedjan är nästan 90 km lång och på sina ställen uppåt 1 500 meter hög, en välbevarad del av ön som du kan njuta av längs hundratals vandringsleder. Serra de Tramuntana har på grund av sitt unika landskap fått ett internationellt erkännande som världsarv.

Från oktober till maj ägnas sin många som befinner sig på Mallorca, Ibiza och Menorca åt kultur, sport, populärkultur, kulturarv, gastronomi, natur och vandring, fågelskådning och traditionella mässor. Det här är den bästa tiden på året för att cykla längs de hundratals kilometer idylliska vägarna, stanna till på uteserveringar i byarna för att pröva på typiska maträtter och bo på hotell som särskilt passar cykelturister. Om du är en golfälskare har du 26 utmärkta golfbanor att välja bland, och du kan vara försäkrad om att vädret kommer att hålla i sig under dagen. Vandring är utan tvivel den bästa tänkbara aktiviteten för att lära känna öarnas byar och speciella natur: Camí de Cavalls på Menorca, La Volta a Formentera på ön med samma namn, eller La Travesía de la Serra de Tramuntana på Mallorca; alla vackra platser att utforska och njuta av naturen runt omkring. För den som vill tävla lita hårdare erbjuds en uppsjö av tävlingar på de Baleariska öarna: här anordnas tävlingar i friidrott, maraton, triathlon – om du vill hålla dig i form året om.

Efter ansträngning passar det bra att njuta av öarnas rika gastronomi. Fisk, skaldjur, charkuterier, efterrätter kan utan problem sköljas ner med utmärkta lokala viner. På öarna finns närapå hundra vingårdar och många av dem erbjuder guidade turer med vinprovning. På tal om besök, passa på att lära känna de traditionella marknaderna i Palma, Ciutadella, Ibiza, Felanitx etc. där man kan köpa och förstås även smaka på öarnas kulinariska rikedom.

Balearnerna är välkänt för sitt breda utbud av restauranger: från traditionella tavernor där man kan prova «frit mariner» – en lokal fisk- och skaldjursgryta – till exklusiva restauranger med Michelinstjärnor. Här finns någonting för alla smaker och plånböcker.

Under lågsäsong bjuds ofta på intressanta kulturevenemang. Den Baleariska Symfoniorkestern ger ett tjugotal konserter på kulturhistoriska platser som slottet Bellver. I oktober hålls den internationella orgelfestivalen i Mallorcas katedral. I katedralen kan man även njuta av det kalejdoskopiska fenomenet som kallas ”Ocho” två gånger om året när solen lyser in i rätt vinkel genom katedralens vackra fönster, och sedan några år även av det svenska Luciatåget den 13 december med svenska och spanska julsånger. På öarna bjuds även på olika jazz-festivaler och den så kallade Sybilla-sången, en flera hundra år gammal sång som är världsunik och framförs i flera kyrkor på julafton. Missa inte heller operasäsongen på Palmas Teatro Principal och den långa listan ytterligare evenemang och föreställningar som äger rum där.

Balearerna låter dig koppla av på vintern. Här finns spa-anläggningar, hotell och värdshus på landsbygden som håller öppet året om – underbara platser för att njuta av det milda vädret, som erbjuder personligt välbefinnande där du kan hitta balans mellan kropp och själ. Vattenterapi, yoga och spa-behandlingar och medelhavsmat tillagad på lokala och ekologiska produkter garanterar en hälsosam kost i en hälsosam miljö. Mallorca, Menorca, Ibiza och Formentera är ett paradis året om, och under lågsäsong visar de upp den bästa versionen av sig själva. Missa inte att njuta av öarna även på vintern, vi kan lova att du kommer inte att ångra dig.

Llaüts, ett flytande mallorquinskt hantverk

De traditionella båtarna syns fortfarande i vikarna runt Mallorca. Yrkesfiskare och båtfantaster har seglat dem i decennier och de baleariska båtbyggarna är kända för sin noggrannhet utanför öarnas gränser.

Text och foto: Pär Olsson

Seglen på ett tiotal båtar fladdrar i morgonbrisen i småbåtshamnen Cala Gamba utanför centrala Palma. Under ett fikusträd på kajen har deltagarna till dagens regatta samlats. Tävlingsdomaren Javier Aurrecoechea hälsa alla välkomna och drar den senaste väderprognosen som lovar en svag sydlig vind. Det är goda förhållanden och solen har redan trängt bort morgonkylan. Han informerar även om banas rutt som är ungefär fyra nautiska mil lång. Under mötet passar alla på att stoppa i sig en av de mallornquinska pirogerna som bjuds för att bygga på energin inför den stundande tävlingen.

Därefter blir det stor aktivitet ombord på de vackra träbåtarna som ligger på rad vid kajen. Deltagarna har mycket att förbereda inför avseglingen. Storlek och form varierar mellan båtarna, men de är alla gjorda av trä och har den klassiska segelkonstruktionen som kallas vela latina eller latinsegel. Passionen för båtar förenar ägarna och det råder hjärtlig stämning mellan deltagarna som hjälper varandra för att komma i ordning inför start.

Cala Gamba är småbåtshamnen nummer ett när det kommer till de traditionella båtarna. Juan Hevia är en av dem som har stor passion för sin båt Uep. Han tog över den bortglömda båten och har renoverat den flitigt under flera månader. Resultatet är imponerande och man kan spegla sig i de fernissade trädetaljerna ombord.
– Jag har haft min båt i tre år. Konstruktionen kallas Bot och det som utmärker den är den avhuggna akterspegeln till skillnad från en Llaüt som har spetsig för och akter, förklarar Juan.
Hans båt är den mista som deltar i den klassiska regattan och han är beredd på att det kommer att ta tid för honom att segla dagens rutt. Juan är först med att kasta loss. Han tar stadigt tag i årorna och sätter av mot hamnens inlopp. Likt många av de andra båtarna har den ingen motor och tankarna går till de svenska sumpbåtarna som traditionellt användes i den svenska skärgården.
– Jorden upptäcktes för segel och inte motor, hojtar Juan glatt innan han försvinner runt en av hamnens pontoner.

En efter en lämnar de hamnen. Vissa ror och andra sätter av med fulla segel mot den fjärde av de nio regattor som Trofeu Hivern innefattar. I Palmabukten utanför hamnen ligger starten. Havet veckar sig i små vågor under brisen och lätta moln syns över Tramuntana. Förväntningen trissas upp när Javier kallar på uppmärksamhet med signalhornet från kommittébåten när starten närmar sig. Javier räknar ned via VHF-radion, 4…3…2…1 och precis kl 12.00 går starten och vinden spänner upp seglen till max och båtarna drar iväg mot den första bojen.

Drygt en och en halv timme senare glider den sista båten över mållinjen och besättningarna vecklar in seglen för att ro in i hamn. Bernat Oliver Font glider in mot kajen i sin båt och ser nöjd ut.
– Det gick bra, vinden var fin och inte för hård. Det är lite komplicerat att segla med latinsegel och det är lätt att välta om man inte har erfarenhet, säger Bernat när han hoppar i land.
Han är arkeolog och historiker och har precis kommit ut med boken El Llaüt som handlar om de traditionella mallorquinska båtarna. Bernat är orolig över att träbåtarna håller på att försvinna från hamnarna på Mallorca. Det finns åtta stycken olika typer av de traditionella båtarna och de vanligaste av dem är Llaüt, Bot, Gussi, och Pastera. Han kan konstatera att det fortfarande finns cirka 600 Llaüts kvar på ön. De andra börjar bli sällsynta och det finns bara några få exemplar kvar i bruk.
– Den stora förändringen skedde på 70-talet när de började att konstruera Llaüts i glasfiberskrov. De kunde serieproducera båtar vilket ledde till ett billigare pris men framförallt skötseln blev lättare för ägaren, förklarar Bernat och rynkar på näsan åt denna utveckling.
Trots att träbåtarna har försvunnit en efter en i de mallorquinska hamnarna finns stoltheten i hantverket kvar på ön. Det finns en handfull verksamma båtbyggare kvar på Mallorca. De kallas mestre d’aixa och äger berömmelse utanför de baleariska öarna för sin noggrannhet och kvalité på båtbyggarkonsten.

Varje mestre d’aixa har sin speciella signatur som är snidat i träsmycket som sitter i för och akter på en Llaüt. Sebastiá Vidal är en av de som håller liv i traditionen. När han var liten såg han en Llaüt i ett båthus i Porto Petro och det blev början till hans livs förälskelse till båtarna.
– Jag mår bra av dem! När jag var liten gick mitt liv ut på att teckna båtar vilka har blivit en del av mitt liv, berättar Sebastiá.
Som 17-åring började han den treåriga båtbyggarutbildningen i Palma. Därefter jobbade han många år med Mallorcas välrenommerade båtbyggare Jaume Cifre i Porto Colom där traditionen av träbåtar är väl bevarad. Sebastiá har sedan flera år sin egna verkstad i utkanten av byn Villafranca, som lustigt nog ligger flera kilometer från havet. När vi träffas drar säsongen snart igång på allvar och hyveln går varm för att avsluta de nödvändiga reparationerna som behövs göras på kundernas båtar. Det är som ett levande museum där det modernaste tycks vara bandsågen mitt i lokalen. På väggen hänger mallen till en Llaüt som han har byggt.
– Jag jobbar aldrig utifrån en ritning utan bygger en modell konstnärligt och från mitt hjärta. Min erfarenhet gör att jag har lärt mig hur en båt ska bli byggd för att navigera bra, förklarar Sebastiá.


När modellen är klar görs mallarna i verklig storlek utifrån den lilla modellen. Båtarna byggs i furu och stenek och det tar ungefär två månader för två personer att färdigställa en 5,5 meter lång båt. Priset för en specialbyggd båt kostar runt 30 000 euros. Sebastiá är hoppfull inför träbåtarnas framtid till skillnad mot Bernat, eftersom han ser att trenden har vänt och intresset för de traditionella träbåtarna har kommit tillbaka. Han menar att anledningen är att folk har förstått att en Llaüt i trä seglar bättre än en modern båt gjord av glasfiber. Han förklarar att tyngden i träskrovet tar sjön bättre.

Historien äger också den kunskapen. En båt som har utvecklas över millennium för att segla på Medelhavet måste vara en bra konstruktion. Ingen tycks dock veta exakt varifrån den ursprungliga modellen kommer ifrån. Bernat berättar att denna typ av båt liknar alla traditionella båtar runt Medelhavets kust. De återfinns speciellt i Grekland, södra Frankrike och Italien. Framförallt är det en bruksbåt som fortfarande används av fiskare på Mallorca. De far ut med landbrisen under dagens första timmar för att sedan segla hem med sjöbrisen efter dagens arbete till havs.

Text och bild : Pär Olsson

FAKTA
Upplev de traditionella båtarna på Mallorca
Cala Gamba och Porto Colom är hamnar med flest traditionella båtar.
Den klassiska regattan Trofeu Hivern som utgår från Cala Gamba avgörs under nio deltävlingar och avslutas i november. Kolla klubbens hemsida för nästa tävling, https://www.cncg.es.
Vill man segla en Llaüt kan man göra dagscharter
Porto Colom med Llaüt Mallorca, www.llautmallorca.com
Porto Pollenca med Pollentia Sailing, www.pollentiasailing.com
Alcúdia med www.mallorcallauts.com