Exklusiva Oaser för avkoppling

Grupo Zhero erbjuder två beachclubs för den perfekta avkopplingen på Mallorca, en nära stranden vid Cala Major och en vid stranden i Magaluf.

PAU FERRAGUT | PALMA

Grupo Zhero har sett ut två av Mallorcas mest paradisiska platser för sina beachclubs, båda med garanterad kvalitet som signum.

Zhero Beach Club i Cala Major och Zhero Boathouse i Magaluf erbjuder ett varierat utbud av tjänster för att organisera de ultimata festerna och eventen. Båda erbjuder en välkomnande och intim atmosfär och det bästa inom musik och underhållning.

Zhero Beach Club

Klubben har en oslagbar vy över Palmabukten som ger den perfekta inramningen till en avslappnande dag. Gästerna kan njuta av en varierad meny i skuggan av parasollerna vid borden intill poolen som har utsikt över havet. Många av de omtyckta rätterna kan delas mellan flera, något som brukar lyfta de flesta måltider.

Restaurangen har ett stort urval av sushi och sashimi på tonfisk, lax och avokado. På menyn finns även klassiker som caesarsallad, fransk sallad, kycklingvingar med kryddig majonnäs och Wagyu-hamburgare.

Zhero Beach Club har öppet från 8:00 på morgonen till 20:00 på kvällen, när solen börjar gå ner över sommarhimlen.

Zhero Boathouse

Tack vare Calviàs storsatsning på Magaluf med bland annat ett förnyat och förbättrat nöjesutbud blev Grupo Zhero erbjuden möjligheten att öppna Zhero Boathouse precis vid stranden. Här kan boende och besökare njuta av högsta service i en skön atmosfär vid havet. Läget är perfekt för att koppla av till ljudet av vågorna i skuggan av tallarna som omger relaxdelen.

Varje dag från klockan 11:00 kan gästerna välja mellan ett stort urval cocktails, mallorkinska viner och fransk champagne som serveras direkt vid solstolen.

Matsalen är en idealisk plats för att njuta av panerade räkor, sallad på ankfilé och grapefrukt eller ruccolasallad med bur-rata, eller av andra rätter av samma höga kvalitet som laxteriyaki och grillad organisk kyckling.

Zhero Beach Club
Joan Miró, 305. Cala Major (Palma)
www.zherobeachclub.com

Zhero Boathouse
Contralmirall Pou, 1. Magaluf.
www.zheroboathouse.com

5 rooftops i Palma

Med ett glas cava i ena handen, en mallorqinsk ”coca” i andra, trevligt sällskap och en magisk utsikt över Palma bukten i solnedgången, så kan det inte bli annat än en lyckad kväll. Vill du se Palma från ett högre perspektiv, ska du ta dig till hotellens och restaurangernas terrasser och rooftops. Här är utsikten oslagbar.

Text:Shirin Djavidi
Foto: Pär Olsson

49 Steps Bar & Grill

Utsikt över hamnen i solnedgången

Ett stenkast från Palmas populära allé och mittpunkt, Passeig de Born, ligger denna bar och grill. Här sitter gästerna på rad för att njuta av den spektakulära utsikten över Palmas hamn med segelbåtarnas alla master och Tramuntanabergen i bakgrunden. Åt andra hållet ligger katedralen. Den hungriga kan välja från den amerikansk/spanska menyn tillsammans med cava, öl, och andra drycker. Njut av en klassisk amerikansk grillad hamburgare med guacemole eller pulled pork. Om du vill köra den mer spanska stilen serveras tapas. Huvudrestauragen ligger en trappa ner.

Var beredd på en hel del turister.

Baren öppnar kl 12 och köket från 13.00 med uppehåll för siesta timmarna mitt på dagen.

Hitta Hit: Carrer del Moll 6, Palma – www.49stepsmallorca.com

Sant Francesc – Hotel Singular

Naturligt, lokalt och ekologist

Det femstjärniga hotellet bjuder på en lugn och exklusiv takterrass om 200 kvadratmeter mitt i hjärtat av gamla stan, dit inga bilar når utan special tillstånd. Njut av både naturliga viner och drinkar, samt god mat. På hotellet är man framförallt stolta över sitt samarbete med den kända lokala mallorkinska kocken Maria Solivellas. Restaurangen Coca Toneta serverar såklart Coca. Den så kallade ”mallokinska pizzan”, som kan ätas såväl kall som varm. Men det går också att välja på musslor från grannön Menorca eller lokal mandelsoppa.

Hotellets signum är att de satsar fullt ut på lokala råvaror från Balearerna (Mallorca, Menorca, Ibiza och Formentera). Råvarorna är ekologiska och naturliga. Även vinerna och starkspriten, som gin från Menorca och Rom från Mallorca. Alla viner kommer från Mallorca. Mojitos blandas såklart med citroner från ön, istället för lime som inte växer på ön, samt ekologiskt brunt socker.

Under dagen njuter hotellets gäster av poolen och snacksmenyn, och från klockan 19 är allmänheten välkommen upp.

Hitta Hit: Plaza Sant Francesc 5, Palma – www.hotelsantfrancesc.com

Katagi Blau

För den asiatiska matälskaren

15 minuter öster om Palma, nästan längst bort på Playa de Palma, hittar du det nya femstjärniga hotellet Iberostar Llaut hotellet. En otippad pärla mitt bland turisthotellen. Ta hissen upp till takterrassen och du hamnar på restaurang Katagi Blau, med utsikt över hela Palmabukten. Namnet på restaurangen betyder den blåa linjen mellan himmel och hav. Om du gillar asiatisk mat är det väl värt ett besök. De satsar på lokala produkter, och gillar att blanda mycket smaker och konsistenser. Till exempel krispigt, sött, salt, surt och balansen mellan de olika smakerna. Missa inte spicy tuna teriyaki.

Hit kommer gäster från hela ön. Bara en liten del är hotellets egna gäster äter här.

På terrassen finns en sunsetmeny till kvällen samt en snacksmeny, samt en businessmeny mitt på dagen.

Här kan du också uppleva en japanska Teppanyaki show under en och en halv timme, där kocken spexar med maten inför gästerna.

DJ på terrassen varje kväll. Bar och restaurangen är öppen dagligen.

Hitta Hit: Avenida América 2, Playa de Palma – www.katagiblau.com

Can Alomar- Boutique Hotel

Champagnebar med rysk kaviar

Denna lilla hotellentré, precis runt hörnet från Rolexbutiken och Massimo Dutti, kan vara lätt att missa mitt i gamla stan. En smal entré leder upp till en bar, en stor soffgrupp, restaurang och två stora uteterrasser. En för dryck och en för mat. Du sitter mitt bland trädkronorna ovanför Passeig de Born.

– Hotellet öppnade för sex år sedan av den spanska familjen Alomar, men är nu svenskägt, säger hovmästarinnan Angel.

Terrassen inger en blandad känsla av hotell lyx och mys. Här sitter välklädda gäster och njuter av något gott att dricka. Till det serveras alltid karamelliserade mandlar med guldfärg.

På restaurang De Tokio a Limas meny finner du Veuve Clicquot Champagne och rysk kaviar som serveras med blinier. Under sommaren erbjuder de fyra olika sorters kaviar. Menyn är peruansk/japansk och de är kända för sin ceviche. Missa inte den himmelskt goda citronpajen med lemoncurd och citronsorbet i mitten, med citroner från Sollér såklart.

Glöm inte att boka bord till kvällen om du vill äta. Det blir snabbt fullt. Barmenyn serveras från 12.30

Hitta Hit: Carrer Sant Feliu 1, Palma – www.boutiquehotelcanalomar.com

Nakar Hotel

Skön musik och goda drinkar

På taket av Nakar Hotel ska du ta dig om du vill lyssna på riktigt skön musik och dricka goda drinkar. Här serveras allt från söta jordgubbsmojitos och aperol, till daiqiri och gin tonic. På det avlånga taket finner du en liten pool, en bar och en dj som spelar jazz, soul och hip hop.

– Vi satsar på att inte spela klassisk klubbmusik, utan kör vår egen grej och med lagom ljudnivå så gästerna kan prata. Vi spelar alla kvällar i veckan under sommarmånaderna, säger Gary som är dj för kvällen.

Publiken är blandad med både turister och en hel del spanjorer. Åt ena håller ser du stadsdelen Bon Aires och åt andra hållet takåsar, katedralen och La Lonja. Om du blir hungrig får du ta dig en trappa ner. På takterrassen finns bara dricka, med skönt häng innan middagen.

Nakar hotel öppnade för bara tre år sedan och har snabbt blivit ett populärt ställe mitt på den centrala shoppinggatan Avenida Jaime III, nästan vägg i vägg med El Corte Inglés.

Takterrassen öppnar för allmänheten från 19.30.

Hitta Hit: Avenida Jaime III, 21 – www.nakarhotel.com

Åh till Magaluf styrde vi vår sista resa

I över trettio år har charterflyget skyfflat svenska tonåringar till Magaluf, ja långt innan Orup besjöng de skrattande måsarna över förlorad kärlek på partystranden. Inte bara svenskar förresten, utan framför allt brittiska och även spanska tonåringar som traditionsenligt styr sin första resa hit med vännerna efter en efterlängtad examen. Mallorcaliv skriver om den pågående omvandlingen av Magaluf och El Arenal. 

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Anders Ahlgren

Magaluf var länge det hetaste en tonåring kunde åka till, men nu har hon kanske gjort sin sista resa hit. För sedan en tid har det lokala styret döpt om stranden till Calvià Beach. Och ingenting ska bli som det varit. Man har rustat upp strandpromenader och parker, fått flera stora hotell att uppgradera samtidigt som man jagat bort barer, diskotek och partybåtar som bryter mot licenser och nya strikta sedlighetslagar. Grabbarna Grus och andra klassiska tillhåll ges restriktioner medan poshiga Nikki Beach har fått en egen strandremsa intill splitternya femstjärniga Meliá Calvià Beach The Plaza.

De stökiga tonåringarna ska ut och de välbeställda turisterna ska in. Så har man lyckats?

Vittnesmålen har varit många om spyor på gator och i buskar efter vad som för många unga är första fyllan, men också om droger på barerna, slagsmål på gatan, sex på stranden under solstolarna och rånarligor som enkelt plockar plånböcker ur berusades bakfickor och, mest skrämmande av allt, den ökända balconingen som ett tiotal gånger om året slutar i brutal död, inte sällan medan vännerna är för fulla för att upptäcka något. I fler än en notis i lokaltidningarna har stått att läsa om förbipasserande grannar som under morgontimmarna upptäckt en kropp på gatan nedanför långt innan vännerna förstått att det är någon i gänget som saknas.

Just grannarna var de som först slog larm, i Magaluf såväl som i El Arenal. De stod inte ut med fyllan och partyt, med att bli hånade och spottade efter när de sa ifrån, och de stod framför allt inte ut med balcoingen. De lokala hotellen och näringsställena lyssnade inte först, och inte den lokala polisen. Men till slut reagerade kommunerna. De fick med sig några av hotellkedjorna och 2014 sattes en plan i verket, i stort sett samtidigt Calvià och Palma dit El Arenal tillhör, i syfte att locka en mer städad publik till de fantastiska finkorniga och långgrunda stränderna. Mot att man upprättade en rad förbud mot störande uppträdande, rustade upp parker och strandpromenader och införde dryga böter mot korttidsuthyrning utan licens, lovade hotellkedjorna att renovera och uppgradera. Gemensamt gick man ut med en kampanj för att förlänga turistsäsongen så att turisterna ska vilja boka resor även på vintern. I samma veva slog man igen den ökände nöjeskungen Bartolomé Cursachs jättediskotek BCM i Magaluf och Pasha i Palma.

Fem år senare besöker jag Magaluf och El Arenal. Till Magaluf kommer jag första gången i lågsäsong. Den breda stranden är tom på människor och parasoll, men flera av hotellen som kantar promenaden lyser nyputsat vita mot den blå himlen. Ett är nya femstjärniga gigantiska all-inclusive-hotellet Meliá Calvià Beach The Plaza, och vid torget pågår öppningen av välkända spanska klädbutiker som Mango, Cortefiel och Womens Secret. Torget övervakas av kameror och på lyktstolpar sitter skyltar som varnar för böter vid olämpligt beteende. Men bakom neddragna järnjalusier ligger souvenirbutiker och restauranger som inte ser ut att ha förändrats på årtionden.

Säsongen har smugit igång och på den breda milsvida stranden står rader av blå solstolar och de karaktäristiska parasollerna med tak av långt torkat gräs. Jag tar min handduk och lägger mig på den öppna stranden emellan två solstolspartier. Sanden är ren, snäckskalsljus och finkornigt mjuk mot fingrarna

När jag besöker El Arenal har stora hotellkomplex som nyss täcktes av blå vepor just öppnat. Stranden är milslång och kantas av palmer och vackra planteringar. De kommundrivna strandbarerna ser alla likadana ut och är alla nymålade i vitt med blå text, och för att hitta rätt kan man behöva känna till strandbarens siffra. Mellan Can Pastilla och Balenarios 6 ligger numera de fyrstjärniga hotellen på rad och fler än ett femstjärnigt hotell har just slagit upp portarna, som Iberostars nya lyxhotell Llaut. Det är en stor förändring för El Arenal som för många varit känt för sina billiga lägenhetshotell.

Säsongen har smugit igång och på den breda milsvida stranden står rader av blå solstolar och de karaktäristiska parasollerna med tak av långt torkat gräs. Jag tar min handduk och lägger mig på den öppna stranden emellan två solstolspartier. Sanden är ren, snäckskalsljus och finkornigt mjuk mot fingrarna. Framför mig hör jag ett par kvinnor i femtioårsåldern prata svenska, och bredvid och bakom mig ligger ensamma äldre män i guldhalsband och små uppdragna badshorts. I det långgrunda vattnet badar två spanska småflickor medan deras pappa står i vågskvalpet och ser på. En mer perfekt strand går inte att finna.

En stund senare går jag längs strandpromenaden. Vid Balenario 8 varvas de gamla lägenhetshotellen i brunt och smutsgult med nyrenoverade vita med turkosa balkongskydd i glas. Framför den nöjesparksliknande jätteölhallen Megapark köper ett gäng österrikiska killar färgglada hattar och solglasögon av en strandförsäljare. Jag ser på medan de gapflabbandes samlas för fotografering runt Herman ”Hermenator” i stålmansdräkt och uppblåsbar penis medan en av dem, Christian, frigör sig från gruppen för att ta sig en svängom med mig på strandpromenaden.

–Vi är här på Hermans svensexa. Vi grundar med en rejäl frukost på hotellet, sedan går vi ut och har kul. Visste du att Megapark har gratis öl mellan halv elva och elva? På förmiddagen alltså, lägger han till och ler brett.

Christian har en handduk om midjan och en penisvisselpipa om halsen. Jag pekar på kinden där han har en penis målad. Det hade han ingen aning men är lika glad ändå.
Något tröttare ser Michael och hans tre vänner ut. De sitter utanför Chalet Siena, designad som en tropisk chiringuito, iklädda i blå lagtröjor från Magdeburg och dricker öl. Michael berättar att de åker hit två gånger om året.

–Jag tar alltid säsongens första glüwein i El Arenal. Vi letar billigt flyg och boende och sen åker vi. Men ölen är inte billigare än i Tyskland, i så fall ska man åka till Ungern eller Bulgarien.

Jag går vidare och tar in på calle Jamón, eller Schinken-strasse om man så vill. Här går stora grupper av tyska tonåringar längs den breda gatan, och uteserveringen på Bierkönig, en ölhall i tyolerstil, håller just på att fyllas upp. Jag tar mig förbi vakterna och möts av tysk umpa-umpa och stora kompisgäng som dricker öl ur jätteglas med surgrör. På var sitt bord längre in i lokalen står två flickor i bikini och dansar. En äldre man går fram och stoppar en sedel innanför strumpebandet på blondinen, sedan går han lugnt tillbaka och sätter sig bredvid sin jämngamla fru.

Så vidare längs strandpromenaden. Jag passerar Riu San Francisco, ett av de första hotellen som byggdes längs den milslånga sandstranden och vars balkonger lyser nymålat vita. På den tiden fanns bara barrskog här, förutom en fiskeby längst bort vid Club Nautico Arenal. De två andra hotellen var Riu Concordia och Salt Garanda vid Balenarios 6. Båda var tre-stjärniga men Garanda har med åren rustat upp till femstjärnigt. På hotellets takterrass träffar jag Ingeborg och Rudolf Hus, ett äldre tyskt par från Lüdenscheid.

–Vi bodde på Concordia på vår bröllopsresa sommaren 1966, men kom till terrassen på Garanda för att dansa. Sedan dess har vi bott här varje år och nu är personalen som våra vänner, säger Rudolf på välartikulerad tyska.

De berättar att de gärna tar promenader mot Can Pastilla, där hotellen liksom Garanda är upprustade.

–Vi går aldrig mot Megapark, där är det förskräckligt. Men sista året har det blivit mycket bättre. Die Polizei hat die Kontrolle, säger Ingeborg med allvarlig blick.

Och så berättar de i mun hur hotellets ägare engagerade sig i lokalpolitiken för att få till en upprustning av området och kämpa mot störande, illegala verksamheter.

Men det femstjärniga hotellet ser ut att vara nästan tomt på gäster.

–Det har blivit dyrt, konstaterar de. Vi åker gärna hit men många bor hellre någon annanstans om de har råd.

En lördagsnatt går jag längs The Strip i Magaluf. Här möts jag av tjejer som vinglar runt på platåskor och miniklänningar som avslöjar stora tatueringar, medan killgängen söks upp av prostituerade och hetsiga afrikaner som försöker locka dem till närmaste lapdancebar. I en korsning ligger en man i vit kostym blodig på trottoaren, omgiven av människor som försöker hjälpa.

Vid ett ensamt bord sitter ett äldre par som ser ut att hellre vilja befinna sig någon annanstans. Men jag ser också poliser, och kanske är det därför stämningen är lugnare än jag väntat mig.

Men jag ser heller inte skymten av de välbeställda barnfamiljerna och pensionärerna, de som enligt den stora förvandlingsplanen borde vara här. Kanske sover de sött, eller så dinerar på någon av all-inclusive-hotellens restauranger. Eller så kom de aldrig i de stora skaror som förväntades. I lokaltidningarna levereras siffror om först 30-procentiga rabatter, sedan 50-procentiga på öns femstjärniga hotell, och flyg som dirigeras om till politiskt instabila lågprisdestinationer som Egypten och Turkiet.

På The Strip är de i varje fall inte. Trots renoveringar ser klientelet inte ut att ha förändrats jämfört med de senaste 20 åren. Däremot verkar stöket och fyllan vara mer kontrollerad, så som paret Hus på hotel Garanda vittnade om. Om balconingen minskar får statistiken och lokaltidningarnas nyhetsartiklar visa. Förra sommaren omkom sex i Magaluf, hittills i år en och flera svårt skadade, bland dem en svensk och allt skedde inpå småtimmarna. Men minskar det har grannarna lyckats i sin långa kamp, till allas lättnad.

Och ungdomarna ser lyckliga ut. De hitresta spanjorerna, britterna, tyskarna, svenskarna och så de som bor på ön, av alla nationaliteter. Kanske reste deras föräldrar hit i samma ålder och har delat med sig av minnen om åren som unga, vilda och fria. Kanske är de också här, på ett lyxhotell med småsyskonen eller med sina åldrande föräldrar.

Men i de ökande kontrollernas gyllene årtionde sitter de säkert vakna där de än befinner sig, med mobilen i handen och övervakar sina tonåringars vinglande steg över gps.

Balconing är något som främst fulla eller drogpåverkade britter och irländare tycks ägna sig åt. De hoppar från balkongen ner i poolen många meter ner eller klättrar över till grannens balkong. Flera initiativ har tagits för att hejda galenskapen.

Restaurang och catering Flanigan

Med sin 30-åriga historia är Flanigan en av Puerto Portals mest klassiska och omtyckta restauranger. Flanigan erbjuder ett traditionellt spanskt kök som är så nära äkta hemlagad mat man kan komma, genom att blanda nostalgi med unika smaker och de bästa råvarorna. En av restaurangens höjdpunkter är den stora terrassen med havsutsikt.

Flanigans har en omfattande och variationsrik meny med rätter som fisk och skaldjur, färsk grillad fisk och ångad fisk. De erbjuder även ett brett utbud av kötträtter, från tartar till en utsökt filébiff från Galicien. Flanigans hamburgare är en av storsäljarna på menyn. Och under sommarmånaderna är en av deras mest populära rätter en klassisk andalusisk gazpacho gjord på ekologiska råvaror från restaurangens egna köksträdgård. De har också ett fantastiskt urval av pasta och paellarätter. Dessutom – ingen bör lämna restaurangen utan att ha smakat Flanigans berömda äppeltårta, en klassiker bland stamgästerna.

Till Flanigan går man för att njuta av enkla rätter fyllda med smak, tillagade på de bästa färska råvarorna som serveras i en avkopplande miljö precis intill strandpromenaden med utsikt över småbåtshamnen. Flanigan är synonymt med kvalitet, professionalism och engagemang, tre ben som restaurangens filosofi vilar tryggt på.

Catering

Flanigan levererar skräddarsydda cateringtjänster till företag och privata evenemang som bröllop. Personalen lyssnar på kundernas behov och hjälper till att göra verklighet av drömmar och önskemål. Flanigans kvalitetsstämpel känns igen i varje evenemang eftersom maten tilllagas precis före servering, så som det alltid borde vara. Catering Flanigans duktiga kockar och serveringspersonal står för samma höga kvalitet oavsett var platsen och lokalen för evenemangen än ligger.

Flanigan catering till ditt hem, din yacht, din privata fest eller till ditt bröllop.

FLANIGAN
Puerto Portals, local 16
T (+34) 971 679 191 – info@flanigan.es – www.flanigan.es

Njut med alla sinnen på Iberostar Grand Portals Nous

Bendinat Beach ligger rakt nedanför balkongen. Jag öppnar dörren och tar in av ljudet från vågorna. Det är regelbundet och rogivande och störs varken av bilar eller barnskrik.

Plötsligt kommer tillfället då vi inte har något inbokat och svärmor säger att hon kan ta barnen en helg. Vi kommer snabbt överens om Mallorca. Det ligger lagom långt bort, är oändligt vackert och närapå solsäkert. Vi vill bo modernt och lyxigt vid stranden, och vi vill bo lugnt men ändå ha nära till det roliga utelivet. Hotellet hittar vi på nätet i stort sett samtidigt: Iberostar Grand Portals Nous.

Två veckor senare. Taxin letar sig fram längs en smal gata som leder ner mot havet. Och där sticker den upp, den karakteristiska vita hotellbyggnaden som trots sina elva våningar smälter rakt in i det vackert kuperade landskapet. Vi kliver ur bilen på en innergård och hamnar i en grön oas. Lobbyn är så rogivande och diskret att vi först misstar den som receptionen till hotellets spa.

Kati som tar emot oss ler åt vår förvirring och visar oss in till Selini bar. Vi sjunker ner i den mjuka soffan och omedelbart slås jag av vyn utanför de stora panoramafönstren. Grönt, blått, turkost och sandfärgat i en ljuvlig kombination och jag vet redan nu att jag inte kommer att få nog av Medelhavets färger.

Kati försvinner men är lika snabbt tillbaka med två glas Moët och varsitt ostronskal med en skimrande jättepärla. Hon ber oss smaka, vit choklad och mer Moët.

Jag är säker, det här kommer bli en riktigt bra helg!

När jag slitit blicken från utsikten kan jag ta in hotellet. Det andas design i varje detalj, lustfylld och organisk och jag ser snart att vissa mönster upprepar sig, som den stiliserade blomsterbuketten. Det mesta är vitt men tror man att inredningen är stilrent skandinavisk bedrar man sig, för överallt möts man av det romantiska och grandiosa och färgstarka. Designern Marcel Wanders är holländare och det märks att han fick fria händer, vi hittar nya lekfulla mönster överallt. Medan vi väntar råkar vi titta in i biblioteket. Tjocka böcker om design, mode och erotik, inte en barnbok eller barnfilm så långt ögat når. Vi ser på varandra och ler.

Kati visar oss till rummet, ett Marcel Wander-room med havsutsikt åt två håll, stranden Bendinat Beach ligger rakt nedanför balkongen. Jag öppnar dörren och tar in av ljudet från vågorna. Det är regelbundet och rogivande och störs varken av bilar eller barnskrik. Grand Portals Nous är ett adults only-hotel, och det är två av skälen till att vi valde just detta: Grand är Iberostars allra lyxigaste segment och just den här helgen omger vi oss gärna med bara vuxna.

Innan Kati lämnar oss visar hon rummet. Vi tar var sin jordgubbe från välkomstbrickan medan vi lyssnar till henne. Det är inte bara designen som är organisk, utan även engångsartiklarna.

Iberostar har en hållbar profil som innebär plastfritt, uthålligt fiske och att verka för att förbättra havsmiljön längs kusterna. Och mycket riktigt är papperskorgarnas påsar gjorda av potatisstärkelse och kaffekapslarna av majsstärkelse.

Kati slår på teven och visar oss menyerna med hotellinformation, allt för att få ner användandet av papper. Stärkt av de goda ansatserna låter jag balkongdörren stå öppen för att minska på AC:ns elförbrukning. Vågornas brus besvärar oss inte det minsta!

Hur mycket utsikten över havet än lockar väljer vi att inleda vår vistelse vid poolen. Den ligger på sjunde våningen och omges av solstolar och stora vita parasoller. Vi slänger oss på rygg och blir omgående serverade bubbelvatten och nötblandning. Jag tar in sältan och blundar, och blir liggande och lyssnar till det lugnande vattenfallet som rinner längs med Marcel Wanders gigantiska blomstermosaik. Mobilen får stanna i väskan.

När jag kisar fram under solhatten ser jag att samma lugn tycks råda bland mina solgrannar. Par och tjejkompisar i olika åldrar viskar, småskrattar eller halvsover bredvid varandra på de vita solstolarna. Ingen tycks vilja röra en fena, utom när det är dags att svalka sig i den genomblå blomsterdesignade takpoolen.

Några timmar senare väljer vi ändå att röra på oss. Men med långsam start, vi bestämmer oss för att ta vägen om hotellets spa. Gymmet hoppar vi över just idag trots att det ser modernt och välutrustat ut. I lobbyn börjar vi fundera på de prisvärda behandlingarna, men vi börjar med att prova själva spadelen. Det är ingenting vi ångrar. Jag som älskar ångbastu går raka vägen in och lägger mig på rygg på den cirkelformade mosaikklädda bänken. Och efter att ha tävlat om vem som först vågar sig på den isvakslikande blå poolen och duschen med fallande kallvattenshink hittar jag en ny favorit, den infraröda bastun. Jag har tidigare bara hört talas om dess fantastiska egenskaper för det ibland så svårigångkickade lymfsystemet, och jag gillar den direkt. Jag lägger mig återigen på rygg och låter mig omslutas av den mjuka värmen.

Men nu är det dags att se omgivningarna. Vi byter snabbt om på rummet och tar oss ut från hotellet. Tar oss ned till stranden och sparkar av oss flip-flopsen. Mina ömma fötter sjunker ner i den finkorniga sanden och några steg senare slår de salta vågorna över anklarna. Framför oss breder det turkosblå Medelhavet ut sig mot horisonten. Vi går den korta vägen längs strandkanten och beställer varsin kall öl i den lilla chiringuiton. Blir livet bättre än så här?

Om livet handlar om att njuta av intryck genom alla sinnen så är vi definitivt på god väg. Men vi vill ha mer, och vi tar den lilla naturvägen framför hotellet längs klipporna. Gulblommande kaktusar och vindpinade tallar kantar vägen, och snart kommer vi fram till en platå. Vi går ut mot kanten och hänförs av utsikten. Framför oss det blå havet med vita segelbåtar och karga öar, till höger den dramatiska klippiga kusten med Palma i fjärran och till vänster den långa fullpackade stranden intill båt- och yachtmarinan Puerto Portals. Och på höjden bakom oss en vacker gammal stenkyrka som blickar ut över alltihop.

Vi går fram till stentrappan som leder till stranden. Nedanför oss pumpar musiken från Roxy Beach som redan sen eftermiddag är fullsatt med semesterlediga skandinaver, engelsmän och tyskar.
Musiken och skratten väcker något i oss, men vi går ändå tillbaka till hotellet. Vi har en bokning på hotellets restaurang framför oss och har dessutom blivit lovade en visning av suiterna. Efter en stunds avkoppling på rummet med utsikten från den breda sängen som vi aldrig får nog av möter vi upp Kati. Hon börjar med den största av dem alla, Sea view Penthouse suite. Och utsikten från suiten och den enorma privata takterrassen är verkligen överväldigande. Jag drabbas av en intensiv lust att slinka ner i bubbelpoolen i terrassens ena hörn men det finns flera rum att se.

Till exempel den lika stora Sea view Stargazer suite. Eller den lekfulla Gaming suite. Men suiten som jag inte kan sluta tänka på är Naughty suite. Hotellet har till och med två. Här har verkligen konceptet med adults only tagits hela vägen ut. Svarta väggar, röda sammetsgardiner. Runda speglar i taket över en rund säng och en pole på armslängds avstånd, och små diskreta ringar med svarta knutna rosettband på den madrasserade sänggaveln.

Kati visar oss den speciella menyn som ligger gömd under den läderklädda brevmappen på skrivbordet. Vi tittar på varandra. Nästa gång, viskar vi och följer motvilligt efter Kati ut i hotellkorridoren.

Astir betyder stjärna på holländska. Och restaurangen Astir ligger verkligen som en glittrande stjärna ovanför strandlinjen. Från bordet på terrassen har vi utsikt över den vita champagnebaren och den lika vita Marcel Wanders-skulpturen livets träd, samtidigt som en ring av klockor kastar sitt mjuka ljus över kvällningen. Vi blir serverade trerättersmeny med apertif som till fullo är baserad på hållbara och lokala råvaror. Det är säsong för fikon vars träd växer över hela ön och den söta frukten återfinns i både gazpachon och inbakad i kycklingen. Till efterrätt väljer vi en delikat mallorkinsk tårta med rostad maräng, apelsinkräm, bär och mörk choklad.

Vi skålar i det sista av vinet och njuter av lugnet. Från borden runtomkring hör vi låga förtroliga samtal på engelska, tyska, svenska, spanska och kinesiska. Vi ser också de som njuter alldeles ensamma med sin tidning eller mobil, som ser ut att ha en lyxhelg för sig själv. Men restaurangen är inte fullsatt och vi gissar att flera av gästerna valt att prova andra restauranger ikväll.

Vi tittar på varandra och tänker samma sak. Ber om en taxi och åker den korta biten till Puerto Portals marina. Följer discomusiken och det höga sorlet.

Vi väger mellan övervåningen på Ritzi och Flannigan’s. Och väljer den sistnämnda. Det är trångt och stämningen är hög. Och den höjs ytterligare i takt med musiken. Efter en stunds people watching i baren börjar vi dansa och vi blir kvar längre än vi tänkt oss. Ingen av oss vågar tänka på hur länge sedan vi senast tog oss tid till det här men till slut tar vi en taxi tillbaks till hotellet och njuter oss till sömns till det mjuka ljudet från vågorna.

Vi njuter likaledes fullt det kommande dygnet innanför och utanför hotellets vita väggar. Den sista morgonen tillbringar vi extra länge vid frukosten. Den serveras på samma restaurang som middagen, och vi väljer vårt favoritbord i skuggan med utsikt över såväl buffén som terrassen och havet.

Vi väljer noga från menyn. Den är välkomponerad med ett stort antal smakfulla och hälsosamma varma och kalla rätter. Ägg, smoothies, juicer och bowls. Och på buffén finns ett brett urval av lokala ostar och charkuterier, både uppskuret och som små delikata tapas och pambolis.

Vi tar den långa vägen till rummet, via trädgården med sina rogivande sittgrupper och förbi wellnessbaren och poolen, för att njuta av hotellet så länge vi bara kan. Vi packar det sista. Medan vi väntar på taxin klickar vi oss in på Iberostar Grand Portals Nous hemsida. Scrollar oss fram till suiterna. Penthouse suite, Stargaze suite. Naughy suite.

Nästa gång, viskar vi till varandra. Scrollar lite till. Klickar på den gröna knappen.

18 meter under havsytan i El Toro

Med heltäckande våtdräkt och all utrustning på rullar jag baklänges ned över dykbåtens runda reling och ner i de mörka vågorna. Vi befinner oss utanför den branta sluttningen vid det marina skyddsområdet El Toro för att dyka. Inte ett hus syns härifrån, knappt ett träd, vi har färdats med båten i tio minuter men skulle lika gärna kunna befinna oss i ett öde land. Om bara några minuter ska jag för första gången dyka på Mallorca.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Jag sjunker ner under vattenytan, men flyter upp tack vare luften i dykvästen som håller flaskan med andningsgas på plats på min rygg. Nico Mommens, min belgiska instruktör, simmar fram till mig och ber mig göra två säkerhetstest. Det var fem år sedan jag dök sist, och då i tropiska vatten. Jag gör testen, låtsas att jag tappar munstycket och att masken fylls med vatten. Jag har ännu inte vant mig vid tanken att jag kan andas och se under vatten och känner paniken komma. Jag vill upp, tillbaka till tryggheten på båten och hellre vänta där medan de andra dyker. Men Nico vill inte förstå. Istället pekar han nedåt. Stora stim av svarta och regnbågsfärgade fiskar passerar rakt under oss, bredvid en vägg av hängande ljusgröna alger som sträcker sig ner i djupet under oss. Den meditativa känslan kommer över mig, min andning blir lugn. Och vi sjunker ner i havet tillsammans.

Nico har jobbat som dykinstruktör på Zoea Divingcenter i Santa Ponsa i två år nu. Han har tidigare varit instruktör i mer tropiska vatten, men tror han blir kvar här några år till. ”Hur mycket bättre kan man ha det?”, säger han och ler i båten ut, men medger att han drömmer om att dyka och bo några år i Mexico. Zoea har legat på samma plats i Club Nautico Santa Ponsa i 22 år och håller öppet året om. Idag är det en båt som går ut och vi är 17 betalande med olika grad av dykerfarenhet, men under högsäsong är det tre båtar.

– Mallorca är ingen dykdestination, istället beslutar sig många turister när de väl är här för att dyka, säger Nico.
Tyske Dietrich som var först på plats är en av dem.

– På familjens semestrar ser jag alltid till att dyka om jag får möjlighet. Min dröm är att som pensionär bo på en varm plats nära havet där jag kan dyka när jag vill. Men jag är inte säker på om min hustru håller med, säger han och ler snett.

“Min dröm är att som pensionär bo på en varm plats nära havet där jag kan dyka när jag vill”

På båten finns förutom Nico en kvinnlig dykinstruktör som har hand om en större grupp nybörjare. Ytterligare några dyker tillsammans utan instruktör. Det är inte tillåtet att dyka ensam, oavsett antal dyk bakom sig måste man alltid ha en divingbuddy. Och jag som inte har rutinerna färskt i minnet behöver en erfaren instruktör. När vi sjunker ner mot säkerhetsstoppet värker inneröronen av tryckförändringen och jag håller för näsan och pressar ut flera gånger.

Vi stannar och Nico räknar tills vi kan sjunka ner till 18 meters djup, som är min gräns. Jag ser mig om. Under och bredvid oss simmar flera stora stim av fiskar. Fem eller sex smala barracudor rör sig långsamt bortåt, och under dem, mot botten, letar stora groupers efter mat bland stenar och koraller. När vi fick våtdräkten utprovad berättade Flor Bibbó, en argentinska som jobbat på dykcentret i fem år, att El Toro har skyddats från fiske i 15 år, och det är tydligt att fiskbestånden ökat i området. Flor är utbildad biolog och berättar att de ofta får i uppdrag av miljöorganisationer att bistå med material, organisera städningar och samla data om marina arter. Särskilt studerar man det hotade sjögräset posedonia. Det kan bli 100 000 år gammalt och har förmåga att omvandla koldioxid till syre, och utgör därmed grunden för att ekosystemet i Medelhavet fungerar. Men i Medelhavet minskar det långsamväxande sjögräset, samtidigt som stränderna rensas från mängder av dött sjögräs inför turistsäsongen och sjöbotten då och då fylls ut med sand.

Jag sparkar mig långsamt fram längs väggen av sjögräs. På håll ser den ut som en hängande trädgård, men är mer varierad än vad jag först lade märke till. Små anemoner av olika färger och former vajar i vattnet, och sluter sig när jag närmar mig med fingret. Småfisk äter av algerna och bland växtligheten gömmer sig underliga små djur. Nico lyfter fram en liten krabba och lägger i min hand, och pekar på en lila sjöstjärna. Senare får han syn på något som ser ut som en urtidsliknande jätteskalbagge som klamrar sig fast på stenarna. Det visar sig vara en toffelhummer utan klor, som inte är det minsta delikat att äta. Mot slutet av dyket pekar han på något pyttelitet klargult. Han ger tecken åt mig att stanna kvar och hämtar en av dykarna som bär med sig en ställning med två kameror. Det gula är en snigel som brukar vara svår att få syn på, och dykentusiasten med kamerorna tränger sig fram för att dokumentera.

Foto: Pablo Adrada

De 45 minuterna som dyket tar går både långsamt och fort, på djupet försvinner tiden. Nico håller koll på tid, djup och kvarvarande luftmängd, sådant som jag egentligen själv måste ha kontroll över. Jag sparkar mig långsamt framåt med sträckta ben och fenor, rullar över på rygg, ser mina bubblor stiga mot havsytan 18 meter upp. Sedan ger Nico mig tecken att vända, han tar min hand och vi glider tillbaka längs den hängande trädgården, full av alger, anemoner, koraller och smådjur, bortåt och uppåt mot dykbåten som väntar på att ta oss tillbaka.

ZOEA diving center Santa Ponsa:

https://www.zoeamallorca.com/en/

Norway dive Palma Nova med svensktalande instruktör:

https://www.norwaydive.com/

Fem mandlar om dagen

Minst. Då klarar du hälsan enligt mallorkinsk folkmedicin. Och här på ön där man odlat mandel sedan 1700-talet vet man det mesta om mandels betydelse, inte minst som bokstavligt livsmedel. Fem damer i Artá har förädlat och moderniserat mandeln som kan användas till mycket mer än man tror.

Text:Evelyn Pesikan
Foto: Pär Olsson

Ett flygfoto som tas över de centrala delarna av ön i februari och mars ser helt annorlunda ut än under andra delar av året. Under den tidiga våren vilar ett skirt vitt/ljusrosa täcke över stora områden. Det är de otaliga mandelträden – Prunus amygdalus – som blommar. Det är en svårslagen, magnifik skönhetsupplevelse som lockar många turister ut på landsbygden.

Och det var just på den fattiga landsbygden som mandel-odlingar förr i tiden var en av de allra viktigaste basnäringarna.

Mallorca var ingen rik ö förr i tiden, lantbrukarna var fattiga och jorden mager. Att använda mandlar i matlagningen var en utmärkt proteinkälla, en ersättning för kött som det inte fanns gott om. Och för inte så väldigt länge sedan kunde många familjer leva enbart på att odla mandlar och kanske några andra frukter. De blev inte rika men det gick, berättar Barbara Flaquer, en av de fem kvinnorna som driver den vack- ra butiken och företaget Ametlla+ de Mallorca i Artá.

Ametlla är det mallorkinska namnet på mandel och här kan man köpa det mesta (och lite till) som är relaterat till mandel – mandelmjöl, mandelmjölk, mandelkakor, Turron, kryddblandningar med krossad mandel, rostad, saltad mandel, mandelolja, mandeltvål etc etc.

Allt är mycket ljust, modernt och trendigt och den hembakade mandelkaka vi blir bjudna på smakar gudomligt.

Vi köper in mandlar från olika odlare men 2019 är inget bra år. Det regnade för mycket i september, säger Barbara, som driver företaget med gamla vännen Catalina Cañellas och deras tre svärdöttrar, som alla har andra jobb. Catalina Cañellas (som även äger hotellet Son Gener) och Barbara är pensionärer men har ett passionerat förhållande till mandlar.

Mallorca och Kalifornien är idag världens största producenter av mandlar

Vi gör knappast några stora vinster på detta men vi älskar verkligen det här jobbet, säger de båda kvinnorna som med hjälp av svärdöttrarna har förenat en gammal lokal tradition med nya trender och tjusig produktdesign. Självklart går alla produkter även att köpa online.

På Ametlla+ håller man också workshops för personer som är intresserade av att lära sig mer om mandlar och vilka rätter de passar till.

Mallorca och Kalifornien är idag världens största producenter av mandlar.

Barbara och Maria berättar att det finns omkring 100 olika sorters mandlar i alla storlekar som blommar vid lite olika tidpunkter och att man förr använde betydligt fler mandlar i matlagningen än idag, även i soppor.

De allra bästa träden, de som ger mandlar med högst kvalitet, är mellan 40 och 50 år gamla

Att mandel är bra för hälsan råder det inget tvivel om. Den innehåller bland annat järn, magnesium, kalcium, vitamin E och mycket nyttiga fetter. Minst fem om dagen bör man äta för att bibehålla en god hälsa rekommenderar damerna.

Nyfikna – och okunniga – som vi är frågar vi även om bittermandel.

Det är ett helt annat träd och det pollineras på ett annat sätt. Men ibland tar bina lite fel och då kan det av misstag hamna några bittermandlar på sötmandelträdet, förklarar Catalina Cañellas.
Att det är ett stort misstag att äta bittermandlar förstår vi när vi läser på lite och ser att denna mandelsort innehåller cyanid, blåsyra, och att det inte behövs särskilt stora mängder för att döda en människa. Samma gift finns i aprikos, persiko- och körsbärskärnor. Tur att bittermandel främst används som smaksättare i livsmedelsindustrin och inte som mordverktyg annat än i Agatha Christie-deckare.

Mandelbonden Pep Rotger i Caimari ägnar sig åt att odla och producera mandlar. Han sysslar inte så mycket med för-ädling av produkten, han rostar och saltar mandlarna och säljer dem vidare till olika kooperativ.

Jag har arbetat med annat tidigare, bland annat inom byggbranschen, men sedan 1994 har jag hjälpt pappa med mandelproduktionen, berättar han medan han kör runt oss bland sina många ägor – både oliv- och mandelodlingar.

Några av träden har precis börjat blomma när vi är där, andra inväntar lite mer värme innan knopparna slår ut.

– Mandelträden i mina trakter är skyddade av bergen, de nordliga vindarna kommer inte hit och det är tack och lov ytterst sällan det blir frost. De allra bästa träden, de som ger mandlar med högst kvalitet, är mellan 40 och 50 år gamla. Förr i tiden behövde träden i princip aldrig vattnas, förklarar Pep som verkar behandla sina träd på ett faderligt, beskyddande sätt.

– Man får absolut inte beskära träden på ett aggressivt sätt, då kan det bli sår och infektioner, säger han.

Pep berättar också om det naturliga kretslopp och sam-spel som finns mellan fåren och mandelträden.

– De betande fåren äter upp allt gräs som vi sår under träden och deras gödsel ger sedan all näring som träden behöver.

Under våren är det en lugn period för mandelbönderna. Den viktiga beskärningen är gjord och den intensiva mandelskörden börjar först i september –oktober.

Alltför mycket vattning förstör träden och man bör hel- ler inte överproducera.

Han tycker inte att man ska joxa alltför mycket med mandlar och använda dem på hundra olika sätt.

De är bra som de är, fastslår Pep som är en jordnära och praktisk man. Men de ska ätas rostade, att äta dem med skalen kvar är inte bra för kroppen. Jag rostar mina långsamt i en vedugn.

– Min favoriträtt med mandlar är salsa romesco som passar underbart bra till färsk vårlök.

Myten om ”Las suecas”

Idag talas det mycket om turismofobi. Men det är ett missbrukat begrepp. Många av de mallorkiner som klagar över överfyllda stränder och prishöjningar för vanligt folk tog emot turismen med öppna armar i sin ungdom. Det är samma personer som under Francos grå diktaturvälde bevittnade när turister från andra länder för första gången kom till Mallorca och gav dem möjlighet att andas. De fick uppleva nya kulturer, höra en ny sorts musik, och med egna ögon se andra sätt att leva. Och de fick chansen att inleda nya lidelsefulla romanser. Hur viktiga var inte “los amores de verano” på 1960- och 70-talets Mallorca.

Text: Carlos Garrido
Översättning: Karolina Kallentoft
Fotos: DM, Torrelló, Carmen Ortega

Mallorca kan skryta med ett väl etablerat varumärke. Ensaimadas, Mal-lorcapärlor, lugna familjestränder, partystränder, vackra fincor i ett ännu vackrare landskap och så förstås “los picadores”. Dessa unga män, som bara har sin motsvarighet i Ibizas “palanqueros”, markerar en hel era.

“Los picadores” var Mallorcaversionen av latino lover. En mer eller mindre blygsam erövrare, med en ettrig vespa eller Seat 600, eller med en folkvagnsbuss ombyggd med sovplatser därbak, som fiskade i stormiga hav och inte sällan fick en sexuellt och emotionellt otillfredsställd svensk kvinna på kroken. Den berömda “la sueca”, som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar. “La sueca” var vacker, skulptural och ivrig att fly från den skandinaviska kylan, rakt i famnen på en eldig älskare som hon lärt känna av ren tillfällighet.

Majoriteten av dessa skandinaver kom med kryssningsfärjorna, ofta till ljudet av en modern poprefräng. Mellan romantiska promenader genom Na Burguesa med Palma som fond, över en cocktail i Victorias hotellpool, mellan de tidiga morgnarna på stranden och de sena nätterna i plyschklädda nattklubbar med speglar och rött discoljus och med en vag doft av utspilld Cuba libre. Under en hemlig kväll på hotell Sorrento, med ett avsked som varje gång drunknar i tårar och med löften om att ses nästa sommar, löften som sällan infrias.

Jag minns kryssningarna ombord på färjan Dana Corona från det danska rederiet DFS Seaways. Det hade hunnit bli 1970-tal men de sexuella vibrationerna mellan latinos och “chicas nordicas” var fortfarande mycket kännbara.

Besättningen bestod till större delen av spanjorer. En av officerarna bjöd in svenskor och danskor till sin hytt och bjöd på te, sällskap och säkert något mer. Och en av servitörerna, en liten mörk man, nästintill drunknade i famnen på en blond passagerare som var så mycket större än honom, och hon flydde sin man. Men många av dessa tillfälliga kärlekspar blev med tiden stabila. För tiden atypiska men lyckade kombos. Något som drabbade många skandinaviska turistguider som på den tiden bodde i Cala Mayor. Liksom partyturisterna som brukade ta in på det berömda hotel 33 i Magaluf. Flera på den tiden osedvanliga mallorkinsk-svenska förhållanden fick under de här åren se dagens ljus, där paren i mångt och mycket lyckades navigera sig förbi den förbjudna sommarpassionen för att med tiden försöka sig på en äktenskaplig stabilisering.

Den berömda “la sueca”, som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar.

Jag har själv stött på många par med just denna så kallade kulturmix. Till en början imponerade det stort att vara gift med en svensk kvinna. Bara ordet “svensk” framkallade instinktivt de lystna minnena från 1960- och 70-talen. Men att leva över kulturgränserna som var så mycket djupare då än idag och skapa en fungerande relation var inte alltid lätt. Det beklagades över förvirring och kaos. Och även över den spanska individualismen, för i de skandinaviska länderna – där invånarna antogs ha förenats i den gemensamma kampen mot kyla och snö – löstes det mesta i samförstånd. Den anarki som ofta rådde bland mallorkinerna var många gånger obegriplig för svenskorna.

Och för mallorkinerna blev den nordiska etiketten tröttsam. Er nogranna planering och er disciplin. Således uppfanns uttrycket “fer-se el suec” eller “hacerse el sueco” för den nästan trögsinta likgiltigheten ni visade inför vissa saker, som om de inte existerade. Så typiskt för de skandinaviska länderna, åtminstone enligt det mallorkinska sättet att se det.

Men i väldigt många fall fungerade relationen. Och på det sättet erövrade Mallorca de nordiska traditionerna före många andra regioner på den spanska halvön. Svenska kyrkans julmarknad är en uppskattad tradition, och svenska skolans spektakulära firande av sankta Lucia har alltid varit huvudnyhet i de lokala tidningarna. Bilden av de änglalika flickorna, blonda och blåögda, med en krona av ljus såg ut som hämtad ur en saga.

Det svenska köket var dessutom banbrytande representerat på en restaurang på calle Brondo, strax bakom paseo Borne. Liksom det danska som hade sin representation i Terreno. Det var små familjeföretag och de inriktade sig huvudsakligen på medlemmarna i sina egna samfälldheter. Idag har mycket förändrats, nu när skandinaver köper boenden i mängder i populära områden som Santa Catalina, och öppnar restauranger som är trendiga och som riktar till den breda allmänheten.

Den unge “picadoren” med sin vespa har kanske förpassats till historien. Nu när Mallorca till sin essens har förvandlats till det man väl kallar en kosmopolitisk ö. Ingen förvånas längre av blandade par be-stående av en mallorkin och en svensk. När allt kommer omkring är Stockholm bara tre timmar bort med flyg. Världen har blivit globaliserad, standardiserad. Den mallorkinske förföraren från 1960-talet har lämnat över scenen åt finsmakarturismen. Till boutiquehotellen och loungebarerna. Med en bred internationell kundkrets och lägen som passar en väl kyld gin tonic.

Trots detta kan ingen förneka det banbrytande som skedde de åren då Mallorca sammanförde något så omaka som mallorkinska charmörer från Francos Spanien med svenska skönheter från ett socialdemokratiskt och långt mycket modernare Sverige.

På en hästrygg längs ett brusande hav

Jag erkänner direkt att jag är nybörjare när det kommer till att rida. Kanske var det tjugo år sedan jag satt på en ponnyrygg och skrittade genom Upplands snöiga landskap. Men Lucky har snälla ögon och en stadig bakdel som gungar tryggt under mig. Sadeln av western-modell är vackert arbetad och är större än traditionella sadlar, dessutom har den ett handtag för lassokastare. Mig hjälper det att hålla fast i när Lucky traskar uppåt på en sanddyn eller tar sig upp efter att ha korsat ett vattendrag.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Vi utgår ifrån stranden intill Son Serra de Marina på nordöstra Mallorca, ungefär en timmes bilfärd från Palma. I början sitter jag rak som en käpp i ryggen. Juan ber mig slappna av, och jag tycker nog att jag gör det. Men Lucky traskar på stadigt och tryggt, och jag njuter av ridturen. Den går längs stranden och havet där vågorna brusar just idag. Det är en kall men solig februarieftermiddag och vinden har varit hård de senaste dagarna, men idag har den mojnat. De ännu skummande vita vågorna är dyningar efter stormen, förklarar min fotograf som är van seglare. Solen hänger ännu på den blå, molnfria himlen över de pinjeklädda dynerna och kastar långa skuggor av hästarna över stranden. Vi rider mot Can Picafort, kanske tio kilometer bort, och möter nästan ingen. Blicken letar sig ut över havet och bort mot Viktoriabergen, och från Port d’Alcúdia ser vi färjan mot Menorca stäva ut över vågorna. Marken är flack här men i både norr och söder reser sig de granitgrå bergen höga. Då och då går vi ner i det långgrunda vattnet och Jennie, Juans åttaåriga border collie, får kämpa hårt för att hålla ihop gruppen.

Juan Tous kliver ut ur hästtransporten iklädd blårutig flanellskjorta, cowboyboots och bredbräddad cowboyhatt. Det första han gör är att knäppa på sig ett par blankslitna läderchaps över sina wrangler, vida nog för att rymma hans muskulösa lår som tränats under år av ridning. Sedan öppnar han dörren till släpet. Jag hör det otåliga stampandet därinifrån och genom det lilla fönstret ser jag sammanlagt tre hästhuvuden. Juan leder ut dem en efter en, hingstarna Lucky, Tennesse och hans egen Zippot Mountain. Han betslar och sadlar på, och sedan hjälper han oss upp.

På hästryggen står tiden stilla och först efteråt förstår jag att vi måste ha ridit i över en timme när vi tar paus. Juan rider före upp över dynerna och säger med glimten i ögat att vi ska stanna till vid en bar. Sanden är nedtrampad till en djup stig och vi får ducka under pinjeträden som reser sig högre här en bit från stranden. Så kommer vi till en glänta mellan träden och Juan ber oss att stiga av. Baren visar sig vara kylboxen i hans sadelväska som rymmer två läskburkar. En svettig sommardag hade de varit efterlängtade men en dag som denna njuter jag mer av att kasta pinne med Jennie medan fotografen gör sitt jobb. Det blir ändå en välbehövlig paus för att stretcha lår och rumpa, men inte långt senare är vi åter uppe i sadeln.

Det är på vägen tillbaka som jag hittar rytmen på allvar. Jag sjunker ner och får ett bakåthäng i ryggen medan höfterna gungar i takt med Luckys, rörelsen smälter samman med hans lugna, rytmiska skritt, och när han senare tar språng över stranden hänger jag bara med. Juan tittar roat och ber mig strama åt tyglarna, och visar sedan hur jag kan ta tömmarna i ena handen och sänka den något. Vi rider sida vid sida på stranden. Juan är glad i prata och han berättar med entusiasm om hur han hamnade här.

Uppvuxen på en gård i Pollensa och omgiven av hästar och andra djur var steget att skaffa egna hästar inte långt. Men vägen dit där han befinner sig idag var ännu några resor bort. Den första gick till Tyskland för att jobba då Juan ännu inte var fyllda sexton. Tillbaka på ön var han ”den enda mallorkinen som kunde tyska”, och snart träffade han Heike, en tysk flicka som tagit jobb på ön. Tillsammans reste de så fort de hade pengar, en av de första resorna gick till Afrika. Men fattigdomen de bevittnade tyngde dem, och snart bar det av till USA. De hyrde en bil och korsade de västra delstaterna, och han var fast. Sedan dess har närmare tjugo resor gått till Amerika. Under en av de senaste tog Juan jobb på en ranch i Idaho där han lärde sig kasta lasso och fick praktisera kofösning och engelska.

Det var också i USA han köpte sina första hästar, först Tennesse och sedan Lucky, som anlände en regnig dag med båt till Barcelona. Det var femton år sedan och strax efter det började han erbjuda ridning. Idag har Juan och Heike åtta hästar, varav flera är avlade på gården. Två gånger om dagen har han turer, året om. Heta sommardagar är det tidiga förmiddagar eller sena kvällar som gäller, både för hästarnas och ryttarnas skull, men övriga årstider anpassar han sig efter gästerna. Juan och Heike har mycket arbete med djuren, gården och de två lägenheterna som de hyr ut, och varje år ökar kostnader för foder, försäkringar och reparationer utan att inkomsterna ökar i samma takt. Men att vara hästägare är en livsstil som inte kan värderas i pengar, och ekonomiska bekymmer och annat försöker de lämna bakom sig. Det viktiga enligt Juan är vara öppen för människor man möter och det som kan ske, att sköta sin hälsa, att älska och att fortsätta kunna leva för hästarna.

I det synsättet liknar Juan flera andra mallorkiner jag mött den senaste tiden. Hårt arbetande och med en ständig nyfikenhet på livet och omvärlden. Och samtidigt med en förmåga att släppa det som är besvärligt eller irriterar för att det inte ska tynga ner en i onödan. Juan berättar roat hur olika hans kunder kan vara. Den absoluta majoriteten är kvinnor, det går bara en man på tio kvinnor, och de flesta är tysk- eller engelskspråkiga. Många är återkommande gäster antingen på gården eller på dagsturerna. Men till sin personlighet kan de vara utåtriktade eller slutna, bestämda eller försiktiga, erfarna ryttare eller nybörjare. ”Jag är en passionerad man”, säger Juan, ”men jag anpassar mig efter mina gäster. Vill de inte att jag pratar så är jag tyst”.

Vi närmar oss en arkeologisk lämning på stranden och stannar för att titta. Det är en gravplats från tiden då Mallorca fortfarande var en del av det utbredda romarriket. De stensatta väggarna som omgav kryptorna är fortfarande bevarade. Fotografen rider iväg för att få bilder på avstånd och hans hingst krumbuktar sig, vill hålla sig nära oss andra som det sociala gruppdjur han är. Juan rider ifatt honom och jag hamnar lite på efterkälken. Lucky bekymrar sig inte över det utan skrittar lugnt i den takt som vi hittat tillsammans. Jag lyssnar till hovarnas slag mot rötter och lösa stenar i sanden, till sadelns mjuka läderknakande och vågornas oavbrutna brus. Solen har gått ner över dynerna i väster och skymningen kastar ett rosa skimmer över bergen i öster och den skummande ytan i det allt mörknande havet. Havsluften är kall och frisk mot mitt ansikte och jag möts av små duster av doftande pinje och uppspolade alger. Det är ett meditativt tillstånd där alla mina sinnen är öppna.

Kvällsljusen från Son Serra de Marina tänds upp och kastar ett gult sken över husens kalkstensvita fasader, och den röda lampan på den lilla fyrpinnen intill marinan tänds och släcks med långsam regelbundenhet. Jennie springer glatt före och visar vägen till häst-transporten på den i övrigt tomma parkeringen. Mörkret har nästan lagt sig när vi kommer fram. Fotografen och jag tackar Juan för en god ridtur och jag klappar om Lucky. Jag tittar honom djupt i de snälla ögonen. ”Dig kommer jag rida snart igen”, säger jag till honom och han möter mig med trygg blick. Det kommer inte dröja några tjugo år till jag sitter på hästryggen igen.

Det mallorkinska köket

Fett, tungt och oljigt. Det mallorkinska köket har ett oförtjänt dåligt rykte som tyvärr grundar sig på förutfattade meningar och okunskap. Här reder vi ut vad som gömmer sig bakom konstiga ord som merluza, cebolla, pamboli, dorada och tumbet, ord som finns på merparten av öns restaurangmenyer. Du får även ett historiskt perspektiv på den mallorkinska maten.

De flesta riktigt bra mallorkinska restaurangerna ligger oftast på mindre lämpliga ställen, långt från stränderna eller Palmas butiksstråk och skybarer. Flera av dem ligger en bit in på ön och har i bästa fall en handskriven matsedel på fastlandsspanska. Någon tryckt meny på engelska, tyska eller svenska är uteslutet. Inte heller har taffliga fotografier på paella någonsin prytt entrén till dessa lokaler.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

År 2003 bodde jag i den lilla byn Genova strax utanför Palma och var då granne med den mallorkinske kocken Pedro Alomar. Pedro har den goda smaken att var gift med Åsa Johannesson Alomar. Bland oss svenskar på ön kallas hon ofta ”Vandrar-Åsa” eftersom hon är bergsguide och arrangerar vandringar i Sierra de Tramuntana, öns imponerande bergskedja som numera är klassat som världsarv. Åsa är också aktiv i SWEA. Hon jobbade i resebranschen på 70-talet och ramlade på Pedro i Palma, och sedan dess håller de ihop.

Pedro och Åsa bor i ett stort härligt trevåningshus med havsutsikt. Den ena sonen med familj bor högst upp, själva bor de på mittenplan och i uthyrningsdelen längs ner har jag själv bott flera gånger när jag behövt ”komma bort” för att skriva.

Förutom att kunna förvandla en till synes trist och frusen kyckling från Eroski till något som bara faller sönder i munnen av smakrik lycka är Pedro en stor anhängare till kamadogrillar. Att ha bra hjälpverktyg när man lagar mat är viktigt men ännu viktigare är att ha kunskap om hur man hanterar råvarorna på grillen eller hanterar andra hjälpmedel för att få till en smaklig måltid.

Medan Åsa kör matlagningskurser i det egna köket möter Pedro gärna upp med gamla sina manliga bekanta som också är matintresserade för gemensamma måltider som tar halva dagen att såväl laga som att inta. Själv har jag haft äran att hålla föredrag för Pedro och han jaktkamrater i ett stort och gammalt garage nere i Portixol. Det garaget skulle miljö- och hälsovårdsmyndigheten visserligen haft en del synpunkter på som ”matsal” men trivselfaktorn var hög och det blev vansinnigt gott.

Mallorcas strategiska läge i Medelhavet, som resulterat i att ön bytt ägare flera gånger under årtusendena via regelrätta krig mellan allt från romare, morer, araber, och katalaner, har påverkat öns gastronomiska resa och satt sin tydliga prägel på matutbudet.

Åsa står redan vid grytorna när jag kliver in i köket i huset i Genova medan Pedro dubbelcheckar temperaturen i den förberedda Kamadogrillen.

– Det blir sopa mallorquin, vilket inte alls är någon soppa som många svenskar tror, utan mera en gryta med bland annat grovt blött bröd, grönsaker, ja man kan ha i allt möjligt. Köttet har jag dock valt att skippa just idag, förklarar Åsa iklädd stiligt SWEA-förkläde i svenska flaggans färger.

Det mallorkinska köket är så långt ifrån tre korslagda bönor och franska köket som det går att komma. Uppläggningen är enkel och ibland kan rätterna se både tunga och stabbiga ut. Men låt er för guds skull inte luras.

– Ett stort problem är att svenskar och andra turister för den delen med äter mer med ögat än med smaklökarna, förklarar Pedro som även låtit mura upp en stor keramikugn ute i trädgården.
Pedro är urmallorkin och tillåter inget matlagningsslarv. In i minsta detalj förbereder makarna Alomar maten och Pedro, som egentligen har en bakgrund som byggare och tennisspelare, har anlitats flera gånger av det baskiska kockuniversitetet i Pyrenéerna. Kockarna som går ut från detta universitet anställs omgående på toppkrogarna i New York, London, Paris och Madrid.

Matkonsten på Mallorca är precis som på många andra öar grundat på den kreativitet som uppstod för flera hundra år sedan, då man inte kunde importera matvaror på det smidiga sätt som görs idag. Transporterna till och från ön var få och man stod och föll med det som bergen, slätterna och havet runt ön kunde leverera. Mallorcas strategiska läge i Medelhavet, som resulterat i att ön bytt ägare flera gånger under årtusendena via regelrätta krig mellan allt från romare, morer, araber, och katalaner, har påverkat öns gastronomiska resa och satt sin tydliga prägel på matutbudet.
Öns ekonomi var till en början baserad på exporten av oliver, apelsiner och träkol. Redan i begynnelsen tog man reda på vildspar-risen men även vildpepparen som växer på sluttningarna.

Böndernas intensiva jakt på klövvilt resulterade i att vilda djur så som vildsvin och kronhjort utrotades. I början av 1800-talet rymde några getter från en bondgård som förvildades och idag finns närmare 20 000 vildgetter som jagas flitigt då de ställer till mycket oreda i parker och förstör trädgårdslanden på villatomterna. Getköttet styckas och serveras sedan i hemmen eller på många av öns restauranger och går under den spanska benämningen cabra.

Det är även gott om fiskrestauranger i Palma och på ön överlag. Mallorcas fiskevatten ingår i de 28 000 kvadratkilometer som tillhör den balleariska övärlden. Efter japanerna är spanjorerna de landsmän som äter mest fisk i världen.

Turisternas krav på ekologiskt odlade råvaror så som grönsaker och frukter har haft stor påverkan. Det gäller även köttproduktionen som är förhållandevis stor med tanke på att ön inte är större än Got-land.

Öns mest kända inhemska maträtt är Sobrasada, ett mellanting mellan korv och pastej som är närmast orange i färgen tack vare ingrediensen paprika. I november varje år bjuder ägarna av öns stora gårdar in den närmaste byns invånare till sobrasadafest där man stoppar griskött ihop samt intar ett och annat glas rödvin, som även det är lokalproducerat.

Min personliga inhemska favoriträtt är pamboli och kan bestäl-las på de flesta genuina spanska barer och restauranger. Rätten be-står av grovt bröd, tomat vars kött gnuggas in i brödet, serranoskinka, manchego-ost, olivolja och inte minst syrligt beska oliver från Mal-lorca. En kall estrellaöl till detta och man är så nära himlen man kan komma på denna jord.

Mallorcas slättland El Pla har i hundratals år levererat grödor som vete och råg men även grönsaker och frukter som aprikoser, apelsiner, tomater och oliver. Numera håller även Mallorcas olivoljor högsta klass. Varje by med självaktning på ön arrangerar matmarknader med jämna mellanrum där man kan handla allt från grönsaker och kryddor till levande rapphöns och harar. Den mest omtalade är onsdagsmarknaden i Sineu.

Det fårkött som säljs inne i carnecerierna (köttbutikerna) i Palma kommer i första hand från området utanför Arta medan grisköttet härstammar från Manacor- Felanixregionen. Det sistnämnda området levererar även meloner, auberginer och tomater. Även mandel- och ostproduktionen sker mest ute på slättlandet.

Något som ni absolut måste prova är coca de verduras. Små pizzaliknande fyrkanter bestående av deg bakad på grisfett och rikligt med grönsaker ovanpå. Finns att inhandla på alla marknader på ön men även på Palmas tre stora marknader Olivar, Pere Garu- och Santa Catalina.

För dig som gillar att laga mat och experimentera med kryddor kan jag varmt rekommendera 4 espacias (en av Pedro Alomars favoritingredienser). Finns att köpa i välsorterade matbutiker.
Såser används extremt sparsmakat här på ön när det gäller den inhemska maten. Däremot flitigt med örter, förklarar Åsa medan vi sätter oss till bords i köket.

Åsas vällagade sopa mallorquin faller till och med min kära hustru på läppen trots att hon normalt har svårt för blött bröd. Pedro häller upp ett glas vin och hälsar oss välkomna. Därefter följer han upp förrätten med små utsökta lammkotletter som komadogrillen gjort underverk med. Till detta blir det hemlagad pommes frites och aioli. Efterrätten består av nyplockade apelsiner, aprikoser, äpplen och päron.

Det finns en kille i marknaden i Santa Catalina som är från Bunyalbufar som är riktigt bra på frukt, fortsätter Åsa och hugger in på ett päron.

Efter en timme i makarna Alomars kök står magen i alla hörn och jag inser att Pedros och Åsas gemensamma maträtter är extrem svårspöade för en novis som undertecknad. Frugan, som även hon är kockutbildad, slukar emellertid all information med hull och hår.

Den här vågen av ekologiskt odlad mat ska man se upp med, det finns massor med lurendrejare i den branschen. Själv handlar jag mest på mercado Olivar eller Pere garau. Men innan du går måste du göra lite skäl för maten, varsågod och gör ett värmeunderlägg av dessa vinkorkar, förklarar Pedro och kommer ut ur ett förråd med en plastpåse full med vinkorkar och ett metallspänne.
Först tvekar jag, men när jag ser hur slutresultatet kan bli och att underlägget garanterat skulle utesluta brännmärken på matbordet hemma, sätter jag igång. Det går inte fort. Svårigheten att leta runt i påsen och hitta korkar i exakt samma storlek. Sen gäller det att placera dem i rätt ordning och dra åt för allt vad tygeln håller så att korkarna inte trillar ut. Lyckas man inte får man börja om igen från början. Till sist får jag tummen upp, en varmhjärtad kram av Åsa och Pedro samt skjuts hem till palmalyan.

Ordlista för matintresserade

Tumbet: En kryddig, vegetarisk rätt baserad auberginer, tomater, vitlök, sardiner, grön paprika och ibland även potatis som serveras i lerkärl.
Sofrit: Röra på tomat, lök och vitlök som ofta används som bas i det mallorkinska köket.
Arroz marinera: Ris med havsprodukter
Arroz brut: Betyder visserligen smutsigt ris men har inget med smuts att göra. Det är en mix av ris, kött och grönsaker som kokas med kryddor i vatten och blir lite åt det soppliknande hållet. Köttet består oftast av get, kanin, rapphöna eller kyckling.
Frito mallorquin: En maträtt som består av lever, blod, grönsaker, fänkål och påminner om pyttipanna till utseendet.
Caldereta: Tjock soppa
Escaldums: För ön typisk kalkonstuvning
Caracoles: Sniglar
Cebolla: Lök
Setes: Svamp
Pimentos de Padrón: Små stekta saltade gröna paprikor
Empanadas de cordero: Mallorcapiroger fyllda med lammkött och ibland lök och oliver.
Merluza: Kummel
Bacalao: Torkad torsk
Dorada: Guldbrax
Sepia: Bläckfisk
Cabra: Get
Pollo: Kyckling
Cerdo: Gris

Smaka och njut på Taverna El Tapas de Flanigan

Taverna El Tapas de Flanigan erbjuder en vänlig, avslappnad atmosfär i en lokal med karaktäristisk inredning och i ett perfekt läge, och garanterar en annorlunda matupplevelse.
Produkter av hög kvalitet är vårt varumärke. Här hittar du ett varierat utbud av tapas från hela landet, allt från södra Spaniens friterade rätter, till pinxos från norr och traditionella.
På menyn finns även rad olika kroketter, korvar, ostar och tortillas – och naturligtvis Mallorca specialiteter ”tumbet” och ”camaiot” och “sobrasada”.

Från måndag till fredag serverar vi klassiska gryträtter: allt från baskiska tonfiskgrytan marmitako till kikärtsgrytor och fabada, den berömda böngrytan från Asturien.

När du väl är här ska du lyssna efter klangen från köksklockan, som signalerar att våra fantastiska ”paellas” och fideuas är redo att avsmakas.

Du bör förstås också prova på vår 900-grams t-benstek av nötkött, mat för gudar.

Tavernan ligger på populära Paseo Mallorca, i ett område med mycket folk i rörelse. Lokalen består av två våningar med plats för 70 matgäster, och en inbjudande utomhuster-rassen som rymmer ytterligare 35.

Du kan besöka oss alla veckans dagar, från klockan ett på eftermiddagen till efter midnatt och köket stänger aldrig. Här finns även plats och möjligheter för alla olika typer av evenemang.

Alla rätter som serveras på Flanigan finns som hämtmat.

Du står inför himlens port, så synda på.

Passeig Mallorca, 20 – Palma de Mallorca – T 971 679 017
Facebook.com/eltapaswww.eltapasdeflanigan.com

Mallorcas hetaste nya middagsbord

Öns restaurangliv riktigt sjuder just nu med nya ställen serverade som på löpande band. Mallorcaliv guidar till krogarna som har det där lilla extra.
Som öns bästa tortilla, snyggaste uteserveringen och en poké bowl man sent ska glömma.

LA TIENDITA
Poké bowl-pionjärer med hälsomat

Tokpopulära tacoshaket Aquanauta ynglar av sig. Det var för drygt ett år sedan som man la till rätten poké powl på menyn. Och det fick genomslag.
Den svensk-mexikanske krögaren Andres Ballinas säger att han vågar påstå att den är en av öns bästa.
– Första gängen jag provade Poké bowl var i Kalifornien, och det stämde precis med våra smaker och vår matfilosofi, berättar han.

Och samtidigt som att gäster i Palma efterfrågar allt mer hälsomat så kände Andres att det var dags att öppna ett till ställe i Santa Catalina. Men med en snabbare, mer take away-vänlig profil denna gång. Menyn är till en början ganska liten – poké bowl med topping av tonfisk, lax eller något vegatariskt eller i burritos.

Tanken är att gästen ska köpa med en lunchlåda till kontoret, stranden, eller plocka upp på vägen hem från gymmet. Aquanatas stammisar kommer att känna igen sig, trots att konceptet skiljer sig åt. La Tiendita drar mer åt butikshållet, och här finns också mexikanska produkter och hantverk.

Hitta Hit: La Tiendita – by El Aquanauta, Calle Soler 21, Palma.

ES PRINCEPS
Fine dining med högtflygande ambitioner

Nya lyxhotellet Es Princeps finkrog Bala Roja har en kock som inte är rädd för att nå ny höjder. Bokstavligt talat. Felipe Moreno har till och med serverat mat i en luftballong, då till ett par som förlade sitt frieri på hotellets tak med utsikt över hela Palma. Och restaurangen har alla möjligheter att bli ett mekka för stans foodies. Här lagas mat med mallorkinskt ursprung, avsmakningsmenyn är en vandring i öns kulinariska historia.

Även på dryckessidan har man valt att ta in några av öns mest namnkunniga producenter. Glädjande nog tar Felipe Moreno vid där flera andra kockar på ön som värnar om sitt matarv och som vill jobba nära råvaran. Så som Maria Sollivelas på Ca Antoneta, och på Clandesti Taller där man gör det med en stor portion lekfullhet. Servicen på Bala Roja sticker också ut, framförallt när hotellets bartender serverar en cocktail mitt i maten.

Hitta Hit: Carrer de Bala Roja 1, Palma.

FABIOLA
Delbar mat i trädgårdsmiljö

Gröna fingrar är Fabiola Gastronomic Gardens grej. Inramad av tapeter med gröna blad och ananas i guldfärg så uppmanas gästen i denna urbana trädgård att dela på maten. Men först inleds kvällen med en cocktail, och här här skakar man fram dem i halv storlek.

På så vis kan man dricka fler, säger servitören med en blinkning. Räkor från Sóller i vitlök är en av favoriterna på menyn liksom storsäljaren, en variant på pekinganka men som istället innehåller fläsk, och som man själv bygger ihop med dipp och salladsblad inuti en pannkaka. Den typiska rätten rysk sallad har här fått en lyxvariant – med hummer. Restaurangen är en upp-hottad, mer publik variant av den mer fine dininginriktade krog som fanns här förut. På dessertsidan märks en variant av den spanka kakan bizcocho som till bara utseendet kommer i en lekfull servering där gästen själv blandar ihop utifrån vad som ser ut att vara ett bakningskit.

Hitta hit: Carrer de Sant Jaume 22, Palma.

NENI
En flört med Mellanöstern

Ett hotell som nog kan stoltsera med öns mysigaste terrass är Bikini i Sóller. För maten står Neni, en restaurang som först öppnade i Wien av den israeliska familjen Molcho. Välj ett av borden längs med ter-rassens utkant och få en hänförande utsikt som bonus. På menyn finns klassiska mellanösternrätter, och den krämiga hoummusen är ett måste att börja med.

Även på cocktailsidan satsar man på lite sting, som den klassiska Margaritan. Den israeliska specialiteten shaksuka, en tomat och äggrätt smakar precis som den man äter i Jerusalem. Vår favorit är Hamshuka, hoummus med hackat lamm och biffkött som äts med varmt pitabröd. Neni har också ett bra vegetariskt utbud, och middagssällskapet delar med fördel på maten. För den utomsockne gästen som ätit sig alldeles för mätt går det ju dessutom att checka in i någon av hotellets väldesignade rum.

Hitta hit: Carrer de Migjorn 2, Sóller.

EL CAMINO
Snabba rätter och super-tortilla

En ny pärla i Palma är El Camino där en lång bardisk utgör restaurangens centra. Stället drivs av en excentrisk musiker och en av Londons mest väletablerade krögare, duktig på det spanska köket. Här går det inte att boka bord, man kliver in och tar plats vid bardisken och kan därifrån njuta av kockarnas skådespel. Maten levereras i en rasande fart: Man säger sig också ha öns bästa tortilla. Rätterna är av tapasstorlek, och restaurangen är ett nytt komplement till väletablerade Tast eller La Rosa Chica.

Menyn är lättnavigerad med till exempel en rubrik för ”frituras” där kroketterna med jamon är en garanterad storsäljare. Prisbilden är förvånansvärt överkomlig, och hit går det att slinka in på bara en rätt och en liten öl liksom att spendera en hel eftermiddag. Ett tips för att slippa vänta på plats vid bardisken är att komma något tidigare eller senare, men det finns också en bardel längst in i lokalen där gäster kan vänta med ett glas tills det finns plats. Vinlistan är också ett slag för sitt hemland med uteslutande spanska viner.

Hitta hit: Carrer de Can Brondo 4, Palma.

Text: Anna Norström

Foto: Pär Olsson

Mallorcas äkta hantverk

Det finns en massa bra skäl att flytta till Mallorca, vare sig det är på hel- eller deltid. Att se blå himmel, gröna träd och solen i november är ett av dem. Men Mallorca är en lantlig ö och det tar inte många minuters strosande i Palmas butiker för att märka den starka hantverkstraditionen. Ett hett tips är att försöka närma sig den lokala kulturen och traditioner, något som inte är särskilt svårt eftersom du kommer tvärs över hela ön på en timme i bil eller för all del buss.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Hantverkstraditionerna är ofta centrerade till särskilda orter. I den lilla byn Pòrtol utanför Marratxí finns öns keramikcentrum. Det finns fortfarande 4 keramikfabriker i Pòrtol, även om det för inte så länge sedan fanns 20 stycken. Här tillverkas bland annat de bruna handtagsförsedda terrakottagrytor för matlagning som används i många hem och på restauranter.

I Terra Cuitas fabrik, som fortfarande ligger i samma byggnad nu när femte generationens keramiker huserar här, görs allt för hand, som alltid. Till och med den ursprungliga jätteugnen finns kvar, stor som ett rum, även om den inte längre används. Här träffar vi Pep Serra Crespí.

På vintern drejar och formar vi alla föremål, på sommaren glaserar och målar vi, berättar han när vi går runt i fabriken och visar hur genom att dra en skål genom en balja med glasyr.
Företaget har gått från far till son sedan 1860. Pep har tre söner, men han vet inte om någon av dem kommer att vilja ta över en dag.

Jag är utbildad av min far här i fabriken, men mina barn vill åka till USA och plugga annat. Pep gillar förnyelse, och har utvecklat mer dekorerade produkter. Förutom terrakottagrytor och skålarna med enfärgade målade insidor i regnbågens alla färger gör Terra Cuita nu till exempel prydnadsföremål och fat med ikat- och bladmönster.

Man kan också komma med en egen skiss och få det tryckt på ett fat eller en skål, fortsätter han.  Här finns en liten fabriksbutik, men de riktiga Terra Cuita-butikerna ligger i Palma och Santanyí.

Ett annat hantverk som går långt tillbaka i tiden är glasblåsandet. Utanför Algaida, en halvtimme västerut på vägen mot Manacor, ligger Vidrierias Gordiola. Här finns både ett museum och stor välsorterad butik liksom en fortfarande aktiv fabrik. Det är varmt, öppna eldar brinner i flera ugnar och de tre glasblåsarna arbetar i tyst samförstånd. Någon blåser och snurrar på en klump smält glas, den andra drar med en tång och trycker sedan dit ytterligare en kupa på det som förut var en klump. Efter en stund materialiserar sig ett vinglas, lite magiskt ändå.

Företaget har funnits i 300 år och ägs fortfarande av samma familj. Här i Algaida tillverkas förutom dricksglas även vaser, lampskärmar och prydnadsföremål i glas, allt med samma välanvända och brända verktyg.

– De traditionella färgerna på glasföremål är kolafärg och grön men vi gör föremål i alla färger, berättar glasblåsaren Pedro Torres som har arbetat i fabriken i 25 år.

På ett skyddat naturområde i den sydöstra delen av Mallorca har salt framställts sedan feniciernas tid många hundra år f.Kr. Här finns alla de rätta förutsättningarna, en mild bris från havet, massor av sol och låg luftfuktighet. På Flor de Sal d’Es Trenc framställs både vanligt havssalt och det exklusiva flor de sal. Flera gånger om dagen erbjuds rundturer kring bassängerna. Får du vänta en stund kan du ta en kaffe och kanske köpa lite salt och olja i det gulliga lilla caféshopen.

­ –All skörd av flor de sal sker för hand, berättar guiden när vi går runt bland de 700 små och svagt rosafärgade poolerna inne på området. På sommaren flyter saltet upp till ytan och tas upp med sär-skilda håvar. Är det riktigt varmt kan vi skörda två gånger per dag och alla företagets 50 anställda hjälper till, fortsätter hon.

Bredvid de mindre poolerna finns ett antal bassänger stora som fotbollsplaner, från vilka havssaltet hämtas. Det är det som ligger i 10 000 ton stora berg bredvid, och det vita saltet mot den blåa himlen ger en förståelse för inspirationen till varumärkets färger. Vattnet kommer hit via en kanal från havet 900 meter längre bort. Här finns en unik fauna, eftersom saltvägarna drar till sig olika fåglar, som till exempel den rosa flamingon. Det sägs att flamingon får sin färg av de rosa miniräkorna som lever i vattnet och som ger bassängerna dess färg.

Saltet sprids ut på borden här för att torka och inne i huset bakom hälls det upp på burkar. Saltkristallerna ser ut som blommor när de flyter på vattenytan, därav namnet flor de sal. Eftersom saltet inte är raffinerat innehåller det över 18 olika mineraler.

I närheten finns termalkällor där det sägs att romarna badade på sin tid. På samma plats som hotellet Fontsanta nu ligger har det funnits välbesökta källbad i 150 år. På sin tid kunde vem som helst komma och bada för att stärka sin hälsa och det fanns också läkare på plats. Fortfarande kan alla (vuxna) komma och bada, men numera i ett femstjärnigt hotell endast för vuxna. Den gamla fincan är totalrenoverad till en lugn och harmonisk dröm i naturträ, vitt och sand-sten med fladdrande vita linnegardiner både inne och ute. Förutom ett antal olika bastubad finns både vattensängar och relaxrum, turkiskt bad (är du kaxig välter du ut hinken med iskallt vatten över dig) och flera varianter av pooler.

Alla bör börja i den saltrika ångbastun, för att vänja sig vid de höga temperaturerna, förklarar terapeuten när hon visar oss runt. Det mineralrika vattnet är gynnsamt för hudåkommor, många ser en snabb förbättring. De individuella baden är så avslappnande att vi knackar på dörren efter en kvart så att gästen inte somnar, fortsätter hon.

Något som påstås vara så rogivande gör mig vansinnigt nyfiken, så efter en pliktskyldig stund i ångbastun går jag till den gemensamma poolen och flyter i det salthaltiga vattnet. Musklerna blir verkligen helt avslappnade. Jag hade kunnat stanna länge men vill inte missa det individuella badet. Och det är paradisiskt. Jag flyter stilla och det är som att huvudet lösgörs från kroppen i ett tillstånd av full-ständig relaxation. Dörrknacket kommer alldeles för tidigt.

Förutom keramik, salt och glas framställs naturligtvis vin på Mal-lorca, något som blir bättre och bättre hela tiden. Nu finns här över 70 vinproducenter, varav ett antal är ekologiska och några få fokuserar på naturvin, alltså vin helt utan tillsatser. En av dem är 36-åriga Eloi Cedó Perelló vars företag Sistema Vinari hyr in sig på 4 kilos (slang för 4 miljoner pesetas) utanför Felanitx. Han har varit här i sex år, varv de första två gick åt till att avgifta marken.

–Jag pluggade jordbruk på universitet, men har arbetat med vin över hela världen. Jag testade naturvin första gången i Chile år 2009 och insåg att det var grejen. Det är viktigt för mig att visa respekt mot såväl natur som kultur, men jag är helt ointresserad av att få nån certifiering. Jag vill göra min grej, och det är att fokusera på att ta fram bra naturvin, för allt som görs är inte det än, säger Eloi.

För att få rätt kvävehalt i jorden planterar han bland annat bönor, men här växer också olivträd och blommor, insekter och bin surrar. Druvorna sprutas bara med svavel för att motverka svamp.

–Jag får fem-till sextusen kilo druvor av min mark, hade jag odlat konventionellt hade jag fått kanske 10 000 kg. Jag har en liten produktion, men jag kan ha förståelse för större producenter som tillsätter sulfiter i vinet eftersom det skyddar mot oxidering. De vill inte riskera att förlora allt.

Om du mejlar innan kan du ha tur och få komma och prova, men Eloi jobbar på fälten och kan ha svårt att hinna med gäster.

Fortsätter du upp mot det nordöstra hörnet av ön kommer du till byn Arta och sedan Capdepera, Mallorcas korgflätarcentrum. Du har garanterat sett de flätade väskorna och hattarna på marknader och i butiker. De är i princip alltid gjorda i Marocko, men i källaren under butiken Son Pocapalla i Capdepera möts fem damer på mellan 60 och 80 år varje eftermiddag och flätar korgar.

–Korgflätningen var det som räddade byn under spanska inbördeskriget, det gav oss lite extra pengar, berättar en av dem. Männen var ute och plockade palmblad, de torkades och blektes och sedan flätade kvinnorna korgarna. Vi har lärt oss av våra mödrar och mormödrar, men nu finns det inga unga som kan hantverket, det finns inga pengar i det, fortsätter hon.

Tekniken och traditionen är flera hundra år gamla och det sägs att fläterskorna var lyckligare än andra eftersom de träffades och samtalade medan de flätade. Inte mycket har ändrats, damerna här pratar konstant på mallorkin samtidigt som de oupphörligen arbetar. Det är ett tidskrävande arbete, först flätas ett långt band, sedan sys bandet ihop till en väska eller en korg. Bara det sista steget tar en hel dag. Produkterna blir otroligt slitstarka, och den som vill kan bestäl-la sin egen väska.

Bildinfo: Från vänster till höger: Maria Brotad, Maria Vives, Joana Colom, Antonia Vives, Maria Griscafre.

I Pollenca, på norra Mallorca, lever ytterligare en tradition vidare i ett familjeföretag som har funnits i fem generationer, Teixits Vicens. Här framställs (och säljs) tyger, enfärgat, randigt och så lengua, det ikatmönstrade. Lengua framställs genom att knyta gummiband runt vissa delar av garnet för att det ska bli ofärgat. Kännetecknande för ett äkta ikat är att färgen alltid flyter ut lite i kanten på mönstret plus att det inte finns någon avig och räta. Tekniken kom till Mallorca på 1700-talet och detta är enda platsen i Europa där den ännu används.

–Vi gör allt här i huset. Vi spinner, färgar, torkar, sätter tråden på rulle och väver. Allt sker på samma sätt som alltid, och det enda som används är bomull, linne och färg, berättar guiden när vi går runt i lokalerna och tittar på färgbaden, torkvinden och vävstolen.

Designen uppdateras lite varje år, men blått är den klassiska färgen och i butiken kan du förutom metervara köpa väskor, espadriller, kuddfodral, tallriksunderlägg och dukar. Du hittar även Teixits Vicens varor i Arta, och på Terra Cuita i Palma. Den som hör av sig innan kan få en rundtur av fabriken.

Det är verkligen värt en biltur bortom bad och barer för att få en fördjupad bild av Mallorca. Är du på jakt efter genuint hantverk och högkvalitativa produkter kommer du att hitta båda delar här, och på köpet få en mängd intressanta möten.

Vinskörd på Mallorcas landsbygd


Vinstocken utgör tillsammans med olivträdet och veteaxet en lika självklar som oumbärlig del i den berömda så kallade Medelhavstriaden. Det är i stort sett omöjligt att separera det förädlade vinet från det latinska arvet och mallorkinernas dagliga liv, sett till såväl den kulturella, ekonomiska, sociala som gastronomiska aspekten.

Översättning: Karolina Kallentoft

Foto: Macià Batle

Genom århundraden har fenomenet kring allt som rör denna ädla dryck som vinet är tagit sig långt förbi det som rör ren försörjning på det soliga och bördiga Mallorca. Det är ett sätt att leva som danar mallorkinernas karaktär och de egna traditionerna, och formar deras identitet.

Officiella uppgifter från 2017 berättar att det på Mallorca finns 1 500 hektar mark som upplåts åt vinodling, framför allt kring Binissalem och Pla i Llevant. Man uppskattar att det på varje hektar planteras ut cirka 700 vinstockar varje år, vilket skulle innebära att det idag finns omkring en miljon vinstockar på Mallorca. Årligen ger druvskörden 10 000 ton koncentrerat vin. Sedan 2007 finns en geografisk benämning för de viner som härstammar från Mallorca och som av industrin betecknas som traditionellt lantvin, ”vinos de la tierra”.

De stora mängder vin som produceras på ön ger en tydlig bild av hur betydande en traditionell sektor kan vara för en region, trots eller kanske tack vare ett ursprung som dateras så långt tillbaka som fem- eller hela sexhundra år före Kristus. Det ger vinet ett historiskt sammanhang som har kunnat bevisas tack vare en stor mängd arkeologiska fynd av glas och kärl tillverkade av terrakotta som visar på en omfattande handel med vin mellan länderna runt Medelhavet. På Mallorca introducerades de första vinstockarna under romarnas ockupation av ön år 123 före Kristus (som pågick i över 700 år), och de första vinodlingarna började ta form. Den lärde romaren Cayo Plinius den äldre försäkrade under detta århundrande i ett av sina verk att ”Balearernas viner jämförs med de bästa från den italienska halvön.”

Koranens förbud mot intag av alkohol lyckades inte hindra vinodlingarna att breda ut sig under de 300 år då muslimerna hade makten över ön (900-1200-talet). Men först med den kristna erövringen (år 1229) då kung Jaume I beviljade tillstånd till att upplåta mark till vinodling kring Bunyola, Campos, Felanitx, Manacor, Porreres och Valldemossa, gavs de en ordentlig skjuts som på 1700-talet utvecklade vinindustrin till en av Mallorcas viktigaste ekonomiska sektorer. Men under 1800-talet invaderades ön av skadedjur, som härjade i decennier. Det ledde till en kraftig avmattning som gynnade vinindustrin i Frankrike, och efterfrågan på franska druvsorter, muster och viner ökade nu. Men även de franska vingårdarna drabbades av den fruktade vinlusen, som närapå tog död på de galliska vinodlingarna år 1891.

På 1940-talet genomled Mallorcas vinindustri en svår tid till följd av de ekonomiska problemen som drabbade Europa efter andra världskrigen. När sedan turistboomen exploderade under 1960-talet gjorde många familjer sig av med sina vinodlingar och valde att investera i turistindustrin. Det var ett stort skifte i tiden då många övergav sin traditionella familjeförsörjning sedan generationer. Men sedan slutet av 1900-talet har vinsektorn åter väckts från sin törnrosasömn tack vare ett intresse för kvalitetsviner som låter vingårdarna fokusera på förnyelse och utveckling av nya viner och druvsorter. Tiden är äntligen här då den kontinuitet som trots allt kunnat upprätthållas på öns många vingårdar genom århundradena gjort Mallorcas viner omtyckta och välkända inte bara utanför Mallorcas gränser, utan även Spaniens.

På Mallorca odlas vita druvsorter som Prensal, Chardonnay, Macabeo, Malvasia, Moscatel de Alejandría Moscatel de grano menudo, Parellada, Riesling och Sauvignon blanc. När det gäller röda druvor har vi Manto negro, Callet, Gargollassa, Cabernet Sauvignon, Fogoneu, Merlot, Monastrell, Syrah, Tempranillo och Pinot noir. Vinvärlden listar spanska viner i fyra klasser. De som betecknas med ”vino de la tierra Mallorca” är rena, med klar doft och de identifieras genom sina variationer på den ursprungliga druvan. Vita viner skiftar i nyanser från blekt gul till gyllene och här dominerar de aromatiska, fruktiga och blommiga dofterna vilket gör vinerna balanserade, stora och friska. Rosévinerna varierar mellan blekrosa till rosa apelsin, ljus och transparent, med övervägande primära aromer. De röda vinerna är fylliga, har en kraftfull arom och är rika på tanniner. Aromen kännetecknas av en tydlig närvaro av röda frukter. I munnen är de röda mallorkinska vinerna runda och fylliga.

Fullmåne över Deià

Deià har något av en kosmisk amfiteater över sig, byn som vuxit fram nedanför Puig de Teix dramatiska sluttningar, på en höjd där molnen omsluter dem som bomull. På vintern producerar skorstenarna en fin, grå rök som löses upp på hög höjd mot den klara, blå himmeln. I den naturliga halvcirkeln möts man omedelbart av de gröna omgivningarnas mångfald av färger. Klara, ljusa, mörka eller matta. Och på avstånd hörs det sorlande flödet från vattnet som strömmar nerför bergets torrent.

Text: Carlos Garrido

Översättning och bearbetning: Karolina Kallentoft

Foto: DM

Men det är om nätterna man känner magin som ett flämtande andetag över byn. Fullmånens sken skapar en skarp profil runt byggnaderna och träden och ger dem en silverfärgad aura, så påtaglig så att man kan tro sig stå mitt i en målning. Skenet återkastas av bergets stenighet, och någon gång av ett fönster som öppnas, vilket på avstånd kan ge en betraktare uppenbarelsen av att se ett silvermynt vändas under månen. En ålderdomlig besvärjelse som bådar om rikedom.

Robert Graves, som bodde och dog i Deià, var en av de stora teoretikerna i byn. Han grubblade mycket över bergets “magnetiska inflytande” på människans kreativitet. I en av sina berättelser skrev han om ett förhistoriskt tempel på månen på den upphöjda plats där kyrkan och kyrkogården ligger idag. Och i ”Den vita gudinnan” skrev han om månen som arketyp för kvinnan och hennes makt över naturen i äldre tiders folk-lore. Kanske var det fullmånen över Deià han såg framför sig.

Myten är en annan dimension än sakernas tillstånd. Men i vårt vardagliga perspektiv känner vi sällan av den. Vi lever i vårt verklighetstänkande som den självklaraste sak i världen. Men sedan kommer berättelsen. Den förändrar allt. Och vi inser att det vi bevittnade var en unik händelse. En episod för eftervärlden. Och vi förstod aldrig att uppskatta det!

Hur många människor har inte passerat här.

Under 1980-talet var jag en återkommande besökare i Deià. Nästan varje vecka tillbringade jag timmar på caféerna och barerna i byn. Jag åt lunch på Can Jaume. Tog en kaffe på Palmeras. Jag badade i bukten eller borta i Llucalcari. För mig var det naturligt och inget jag särskilt reflekterade över.

Idag när jag besöker kyrkogården i Deià inser jag hur extraordinära de stunderna var. De människor vars liv jag korsade, och som ofta satt vid borden omkring mig, är idag en del av legenden om Deià. Som i en märkligt andlig gemenskap lever de vidare på kyrkogården under fullmånen över Deià.

Naturligtvis var den stora legenden i Deià den brittiske poeten och författaren Robert Graves. Från sitt hem i Can Alluny utövade han ett slags påvedöme. Graves var en mycket närvarande stigfinnare. Det var inte lätt att få syn på honom, för under dessa år var han redan väldigt gammal. Men jag minns fortfarande hur jag på 1970-talet kunde se honom gå längs gatorna i Deià i vad som kom att bli hans uniform: bredbreddad hatt, stor skjorta och en ”senalla”, den mallorkinska flätade korgen, över axeln.

Han berättade för sin son William att när han hade pengaproblem skulle han lämna fönstret öppet vid fullmåne. Då skul-le han snurra till honom ett silvermynt. Just så som det går till i en av hans mest kända böcker, ”Jag, Claudius”.

Jag minns mycket väl Robert Graves död 1985. Jag fick till uppdrag att skriva om begravningen i Diario de Mallorca, och aldrig glömmer jag fotot på familjemedlemmarna som bär kistan på sina axlar. En kall natt i december, månen lätt skymd bakom molnen. Hundarna som gnyr.

Idag påminner den enkla graven där Robert Graves vilar om muslimernas asketiska gravplatser. Anspråkslös, koncis, alltid med blommor och små gåvor. Graves, författaren till ”Jag, Claudius”, ”Den vita gudinnan”, ”Wild olives” som han skrev med sin son William och den mest kände av dem alla, självbiografin ”Farväl till alltihop”.

Jag går genom Deiàs kyrkogård och jag kan omöjligen förstå att det enda som finns kvar av människorna vars namn jag läser är en enkel plakett. Bara ett minne kvar. Eftersom de är minnet av människor som jag själv så ofta träffade på i Deià vid den tiden. Såsom målaren Joan Miralles, som bodde i den magnifika herrgården Can Fusimany. Eller Ulrich Leman, den tyske konstnären vars målningar lyste starkt av en slags underlig expressionism. Han dog vid 102 års ålder och man kunde ofta se honom med sin hatt. Tyst och sfinxlik, nyss anländ till byn från sitt hus högre upp längs bergssluttningen. Ledsagad av sin trofasta Pepe, som alltid såg efter honom.

Vid någon av barerna kunde jag stöta på Norman Jewison, den kanadensiske filmproducenten som gjorde teckningar med kaffesump. Här behövde man heller aldrig sakna Kevin Ayers, den brittiske sångaren i det rock-psykedeliska bandet Soft Machine, med sin iögonfallande rockstjärnepóse. Alltid med blicken fäst på kvinnorna som satt vid de omgivande borden. Eller Ollie Halsall, gitarristen som alltid sågs tillsammans med honom, de var båda välkända musiker på 1970-talet. Med sina runda glasögon och långa hårsvall sågs Ollie Halsall som en regelbunden gäst på Deiàs terrasser. Han dog alltför ung av en överdos, på calle Amargura 13 i Madrid.

Det var svårt att inte lägga märke till William Waldren, alltid lika energisk och entusiastisk. Han var ansvarig för arkeologiska utgrävningar på ön och för museet i Deià. Eller Frederic Grunfeld, uppvuxen i Queens, med sin familj. Hans biografi över Rodin var ett mästerverk. Men på ett sätt kostade den honom hans liv. Han dog på resan tillbaka från New York, där han just hade presenterat sitt verk.

En aktningsvärd närvaro låg det alltid över tyske målaren Mati Klarwein. Lång och imponerande kroppsfysik, med hatt och flätad korg. Tillfälliga besökare i Deià anade säkert inte att mannen vid bordet bredvid låg bakom flera av Santana och Miles Davis mest psykedeliska skivomslag. Han tog ofta en promenad genom byn med sina barn innan de återvände till sin tillflyktsort i Son Rullan.

Poeten Claribel Alegría, skribenten och översättaren Aurora Bernández (änka till den författaren Julio Cortázar), musiker som Mike Oldfield, Eric Burdon och Robert Graves andra son, Joan Graves, alla fyllde de Deiànätterna med ljus och skapande. Det var en annan värld, långt ifrån den vi möts av idag. Det var ett annat Deià.

När fullmånens skar ljusprofiler av Puig de Teix med sitt sken.
Och i ett fönster skulle någon komma ut för att vända på ett silvermynt.

Adrenalinkick i Tramuntana

Många tror att Mallorca ligger i dvala under vintern. Det är en missvisande bild vilket alla förstår efter en dag i Tramuntana. Vi har klivit in i högsäsongen för kanjonklättring och det är god tid att utforska dessa gömda dalgångar där vilda vattenfall forsar.

Text: Pär Olsson

Foto: DM

Solen har ännu inte hunnit bränna bort morgondimman i Biniaraix när vi parkerar bilen, strax utanför Sóller. Det är bara några grader varmt. Stämningen är äventyrslysten och samtalsämnet cirkulerar kring hur kallt det kommer att bli att fira ner sig genom vattenmassorna. Vi har kommit för att utforska Torrent de l’Ofre. Flodens flöde börjar vid sjön Cúber och banar sin väg ner för berget och bildar små vattenfall och naturliga pooler längs vägen. Tramuntanas floder ligger torra under större delen av året, men är nu fyllda med kristallklart vatten efter höstens stormar. Det enda sättet att upptäcka dessa gömda delar av ön är att göra repellering i forsens väg genom dalgångarna.

Vi har redan lagt Biniaraix bakom oss och efter en dryg timma har vi nått platsen där vi ska börja fira oss ner genom Torrent de l’Ofres vattenmassor. Vandringen från parkeringen uppför Barranco de Biniaraix är underbar och faktist en av de vackraste passagen på ön. Den utgör en del av leden Ruta de la Piedra en Seco som går över bergsmassivet på västkusten. Vi lämnar den officiella leden och byter om till den nödvändiga utrustningen som krävs för att ta sig ner för flodrännan. Våtdräkt, hjälm och klättersele blir munderingen för dagen. De torra kläderna stuvar vi ner i vattentäta burkar. Vår guide Toni Rotger instruerar noga hur vi ska använda utrustningen. Flera av oss gör detta för första gången. Men han har 25 års erfarenhet av bergsklättring och repellering utgör en av grundpelarna i hans äventyrsbolag Mes Aventura, som han grundade för sju år sedan.

– Jag började klättra och vandra i Tramuntana tillsammans med mina kusiner när jag var elva år gammal. De var mycket äldre än mig så jag blev tvungen att lära mig snabbt, berättar Toni samtidigt som han kontrollerar att deltagarnas utrustning sitter ordentligt på plats.

Enligt honom är Mallorca ett paradis just för kanjonklätt- ring och ön är internationellt känd inom sporten. Toni berättar att det finns ungefär 70 stycken olika floder på ön men förklarar att de flesta är uttorkade. Det är bara 14 av dessa som blir vattenfyllda under vinterhalvåret.

– Det som är unikt för Mallorca är att ingen flod är sig lik och man behöver inte förflytta sig långt för att ta sig mellan de olika platserna, säger han.

Säsongen är relativt kort och tar fart i slutet på oktober efter att höststormarna har dragit in över ön. Toni förklarar att de sällan gör turer efter maj eftersom vattenfallen och pool-erna torkar ut.

När han pratar om Mallorca drar han liknelser med Pyrenéerna på fastlandet och vi förstår kvalitén på de mallorkinska dalgångarna. De mest kända är Sa Fosca och Mortixt som lockar till sig bergsklättrare från Europa och USA.

Vi är redo att kasta oss ut för det första vattenfallet som brusar i dalgången nedanför våra fötter. Solen har stigit och bränt bort den kalla morgonluften. Den slutna våtdräkten gör att alla har blivit sugna på att svalka sig i det fem grader varma vattnet. Det är en enkel match att fira sig ner för den första forsen och redan vid det tredje fallet har alla fått in den rätta tekniken. Att kasta sig ner för de naturliga vattenrutschbanorna är barnsligt roligt. En efter en landar vi med stora plums i de naturliga poolerna nedanför varje nedfart. Det är sällan man ser Mallorca så tropiskt vackert med vattenfall som dansar på de mjuka stenarna. Bergväggarna är illgröna av mossan som växer i den konstanta fukten och skönheten i naturen är beundransvärd. Kanske blir det extra vackert när man tänker på att det enda chansen att få uppleva detta är att fira sig ner genom de tolv vattenfall som utger leden i Torent de l’Ofre. Det högsta fal-let vi passerar mäter 40 meter högt och ger alla en extra kicka av adrenalin.

Inte så långt bort från Biniaraix ligger Torrent de na Móra som är en annan populär fors. Den har inte lika många nedstigningar med rep som Torrent de l’Ofre men de djupa poolerna gör det möjligt att hoppa från höga höjder eller åka kana på de hala sluttningarna ner i det kalla vattnet.

– Barranquismo som vi kallar den här äventyrssporten har verkligen blivit populärt under de senaste fem åren. När jag började som 16-åring kände jag mig som en riktig äventyrare. Jag upptäckte ständigt nya otillgängliga platser på Mallorca, berättar Toni.

Trots att han var tidig med att utforskat de gömda floderna var han inte först. Pijonären bakom kanjonklättring på Mallorca var en man som tog sig ner genom vattenmassorna i Sa Forsca på 60-talet. Toni påstår att han var den första mannen som tog sig genom en av dessa otillgängliga passager. Sa Forsca är ett av de mest tekniskt krävande på ön. Den startar i Escorca och möter den välkända Torrent de Pareis som mynnar ut i havet vid Sa Calobra på västkusten. Egentligen krävs ingen direkt förkunskap för att göra nedstigning, men man måste vara i god fysik form. Toni är en bra guide och väljer en led som passar gruppens nivå samt instruerar väl hur man säkert tar sig ner. Hans rekommendation är att man börjar med någon av de enklare lederna. Till exempel Torrent de Coanegra som passerar de kända vattenfallen, Salt Des Freu, vid Orient. Svårighetsgraden är låg och passar även för äventyrliga barnfamiljer.

Det har gått ungefär fyra timmar sedan vi lämnade Biniaraix och vi har hunnit ta oss djupt in i Tramuntanas hjärta. Det känns underbart och vemodigt på samma gång när vi tillslut studsar ner för det sista vattenfallet. Trots att den fysiska utmaningen har varit förvånansvärt liten känns det att en härlig träningsvärk väntar oss de kommande dagarna.

Walking on words


Det sägs att Jesus kunde gå på vatten men frågan är om han också kunde gå på ord. Det kan man numera på Mallorca via appen Walking on Words som med rätta förkortas WoW. För att färdas över ön – till fots, på cykel eller med bil – i kända författares fotspår är en riktig wow-upplevelse för kulturintresserade Mallorcaälskare.

Text: Evelyn Pesikan

Foto: Pär Olsson

Kunskap är en lätt börda att bära brukar det heta. Med okunskap gäller snarast det motsatta och det är den lite genanta känslan som först infinner sig när vi en härlig septemberdag testar delar av Walking on Words sju litterära vandringsleder som sträcker sig över hela ön (se kartan på sidan 30). Det blir snabbt uppenbart att vi helt enkelt kan väldigt lite om spanska/katalanska författare: Rafel Ginard, Ramon Llull, Julio Cortazar, Josep Pla, Blai Bonet, Jaume Pomar, Mercè Rododera, Llorenç Villalonga för att bara nämna några.

Initiativtagarna till detta spännande projekt lyfter även fram många kända utländska författare som på något sätt är kopplade till Mallorca: Jules Verne, Robert Graves, Agatha Christie, Gert-rude Stein, Anais Nin, George Sand/Frédéric Chopin, Jorge Louis Borges, Albert Camus…

Ingen hemlighet precis att Mallorca alltid lockat till sig kulturutövare av alla slag.
Det är förstås mer spännande att lära sig mer om författare vi inte känner till och det gör vi med besked redan på första anhalten Casa Llorenç Villalonga, diskret beläget på en stillsam gata i Binissalem. I det vackra hus som döljer sig bakom den oansenliga porten tilbringade den kände författaren och psykiatrikern Llorenç Villalonga (1897-1980) många somrar och helger. Idag är det ett mycket intressant museum som inte bara ger oss inblickar i Villalongas omfattande författargärning utan även är spännande rent arkitektoniskt – huset är om- och tillbyggt under tre sekler. Och på innergården står till och med hans gamla bil kvar.

Vi har den obeskrivliga turen att få en pratstund med museets koordinator Carlota Oliva som också är en av grundarna till Walking on Words-projektet som startade 2015. Och inte bara det, hon är dessutom halvsvensk och har vuxit upp på ön.

Llorenç de Villalongas Vackra Hus Binissalem är idag Museum där Man Bland Annat kan se författarens arbettstudio och Böcker.
—Jag är glad att jag numera kan locka hit svenska besökare med annat än Alcudia, säger hon med ett leende. Det finns så mycket kultur och historia att upptäcka på Mallorca och WoW är ett sätt att binda ihop all möjlig information. Genom att besöka några av de numera 100 infopunkterna plus 50 levande vykort på de olika platser som vi har märkt ut lär man sig väldigt mycket om den här ön. Tanken är att man ska koppla ihop de skiftande landskapen med litteraturen.

Carlota Oliva är från början teatervetare och idag koordinator på Fundació Casa Museu, som tillsammans med Mallorca Camins de Cultura och Consell de Mallorca driver stiftelsen Mallorca Literaria som skapat hemsidan och appen WoW.

Det ska sägas genast att appen än så länge bara finns på katalanska medan den utmärkta hemsidan med kartor och allt är på engelska och tyska. För enkelhetens skull kan den som vill följa lederna ladda ned hemsidan i mobilen.

—Allt är redan översatt till både engelska och tyska men än så länge inte infört i appen, säger Carlota medan hon visar oss runt i Villalongas fina hus.

Varje WoW-sträcka börjar och slutar med ett museum som är kopplat till litteratur, främst de museer som tillhör till vår egen Xarxa Literària, fortsätter hon och tar oss ut till ett litet torg där en av projektets diskreta infopelare står.

Här kan man titta på en historisk bild och även ladda ned kulturhistorisk information om platsen direkt i mobilen.

Det kan man göra också om man strosar runt i Palma, där bland annat Centre Cultural de la Misericòrdia och kulturhuset Can Alcover finns med på WoW-listan.

Gamla hus, kyrkor, museer, bibliotek, hotell, kyrkogårdar, kulturinstitut; allt kan vara av kulturhistoriskt intresse enligt WoW-skaparna och vi håller reservationslöst med när vi nyfiket styr kosan mot Pollença och Port de Pollença.

På Plaça Vella mitt i Pollença ligger Can Llobera, ett sevärt och vackert renoverat kulturcentrum med bibliotek och arkiv. I huset, som en gång hörde till poeten Miguel Costa i Lloberas (1854-1922) familj kan man också besöka några rum med autentiskt möblemang.

Raka motsatsen till anspråkslöst är lyxhotellet Illa d`Or i Port de Pollença. Det sägs att den engelska författaren Agatha Christie (1890-1976) bodde här medan hon skrev novellen ”Problem at Pollensa Bay” som gavs ut 1939. Idag är hotellet tillbyggt och förstås renoverat men själva ursprungsdelen är kvar och platsen är lika sagolikt vacker idag om än lite mer full av folk än på hennes tid.

Vi fortsätter att kasta oss mellan olika delar av WoW som är späckad med kontraster. Vi började med W3 och W4 och väljer nu att ansluta oss till W7.

Det bästa med den här ovanliga kulturvandringsmodellen är att man fritt kan välja transportmedel – fötter, cykel, bil- och att det är lätt att bara välja ut de godbitar som passar, det är inget måste att följa lederna i sin helhet. Om man är på resande fot på ön och har laddat ned WoW kan man alltid snabbt kolla om det finns något intressant på just den plats där man råkar befinna sig.

Vi beger oss till Sant Joan för att besöka Casa Pare Ginard, Museu de la Paraula (ordets museum) som är kopplat till prästen och poeten Rafel Ginard men regn och trafikbekymmer gör att vi missar öppningstiderna. Det lilla huset som ligger lika diskret som allt annat WoW-igt vi har sett ska dock vara sevärt och vi kommer garanterat att åka dit en annan gång.

Vi börjar känna oss lite som en parodi på amerikanska turister som sägs försöka hinna med allt på superkort tid när vi kör vidare mot engelsmannen Robert Graves (1895-1985)vackert belägna hus, idag ett populärt museum, i Deià. Författaren till bland annat ”Jag, Claudius”, levde på Mallorca under många år och är också begravd på den spektakulära kyrkogården i Deià. Hans grav är så anspråkslös, helt i WoW-stil, att det tar en bra stund innan vi hittar den.

En annan kultplats i Deià, där otaliga författare, konstnärer, musiker och artister hållit till under åren, är charmiga Café Sa Fonda. Där avslutar vi vår digra bildningstur med en kall, välför-tjänt öl, medan vi fantiserar om alla prominenta kulturpersonligheter som suttit här och fabulerat genom åren.

Medicinska genombrott som kan förändra människors liv

Clínica Rotger och Hospital Quironsalud Palmaplanas

Tack vare de kontinuerliga framsteg som görs inom modern medicin kan vi människor förbättra och förlänga vår livslängd. Men för att den tekniska och vetenskapliga utvecklingen ska integreras i vården krävs kliniker och sjukhus som investerar i verksamheten och i specialistteam med kapacitet att effektivt tillämpa de medicinska framstegen.

Ett exempel på de senaste medicinska processerna som erbjuds på Clínica Rotger och Hospital Quironsalud Palmaplanas är 3D-rekonstruktioner av artärer och blodkärl som styrs av radiodiagnos och mikrokatetrar. Dessa navigerar genom insidan av blodkärlen för att bryta upp blodproppar, kanalisera blodflödet till hjärnan, vilket innebär att man helt kan undvika öppen hjärtkirurgi. Andra medicinska framsteg gör det möjligt att isolera organ inför cellgiftsbehandling och därmed förlänga livslängden hos patienter med exempelvis levercancer. Medicinsk vetenskap tillåter oss redan idag att med genetiska studier förutse risken för allvarliga onkologiska, neurologiska, kardiovaskulära eller metaboliska sjukdomar, i syfte att identifiera förebyggande behandlingar som är individuella för varje patient. Kort sagt, våra läkare har idag tillgång till helt nya verktyg och fler alternativ till hands för att bota sina patienter.

Denna nya kunskap bidrar också till en bättre livskvalitet för patienterna. Som exempel är det idag möjligt att snabba på rehabiliteringen av skador på leder, senor och ligament med stamceller eller regenererande vävnader med hjälp av chockvågsterapi. Viktnedgång förenklas avsevärt när man kan undvika kirurgi och istället implantera en gastrisk ballong som når magen i form av ett piller som intas oralt. Återhämtning av magmusklernas styrka efter den muskelförlust som inträffar efter graviditet kan ske med några små snitt med minimalt invasiva kirurgiska tekniker. Alla dessa förfaranden har två saker gemensamt: de kräver såväl stora tekniska investeringar som högkvalificerade specialister.

TAVI – transkateter aorta ventilimplantation
Clínica Rotger och Hospital Quironsalud Palmaplanas kardiologiservice erbjuder behandling mot allvarlig aortastensos, en hjärtsjukdom som hindrar blodflödet och kan orsaka trötthet, bröstsmärta eller yrsel.

Tidigare inbegrep en behandling komplicerad öppen hjärtkirurgi. Men tack vare nya behandlingstekniker där man använder sig av radiologistyrda katetrar, kan våra specialister återställa normal blodcirkulation med endast ett minimalt snitt, och därefter föra in en biologisk ventil monterad på metallnät, alternativt en stent (expanderbar slang) i blodkärlet. Vid Hospital Quironsalud Palmaplanas kan vi nu behandla strokepatienter med hjälp av en teknik som påminner om interventionsradiologi och mikrokateter. Våra specialister kan även lösa upp blodproppar som hindrar blodflödet till hjärnan och återställa neurologiska funktioner, förutsatt att behandlingen utförs inom fyra timmar efter de första symptomen uppstår.

Kemoterapi mot levercancer
Kemoterapi är en cellgiftsbehandling mot levercancer där man applicerar högdoserad kemoterapi endast på tumören, med fördelen att man därmed undviker att cellgifterna skadar övriga organ. Det är en banbrytande behandling som innebär att vi kan förlänga livet på patienter som drabbats av levercancer. Vid Clínica Rotger har vårt specialistteam bestående av Javier Pueyo, Antonio Arrivi, Marta Valero och José Antonio De Paz, redan tillämpat denna teknik vid sju ingrepp, alla med utmärkt resultat.

Genetiska studier
Från ett enkelt blodprov kan Clínica Rotger analysera över 24 000 gener hos en enskild patient och på så vis få fram en karta med all genetisk information om dennes mottaglighet för onkologiska, neurologiska, kardiovaskulära och metaboliska sjukdomar. Detta är extremt användbar information när man ska vägleda till olika behandlingar och ta fram strategier för förebyggande och individualiserad medicinering.

Slutligen har vi medicinska centra utrustade med ett molekulärbiologiskt laboratorium som i virustider med utbrott av influensa eller bronkiolit i realtid kan identifiera tjugo respiratoriska virus (RS-virus) med en RT-PCR-teknik, vilket möjliggör en snabb diagnos med beslut om patienten behöver behandlas med antibiotika. En finjusterad diagnostisk och ett snabbt påbörjande av behandlingen är av vikt vid akuta symptom hos särskilt spädbarn och små barn.

Avancerade behandlingar för rehabilitering av medicinskt trauma
Utöver vitala steg för att rädda eller förlänga patienters liv har de senaste medicinska framstegen införlivats även inom traumamedicin i syfte att förbättra behandling av medicinskt trauma, eller påskynda rehabiliteringen.

Doktor Luis Camacho, som nyligen tillträdde som chef för ortopedi och traumakirurgi på Clínica Rotger, förklarar fördelarna med att använda biologiska behandlingar med hyaluronsyra, blodplättrik plasma (PRP) och stamceller från fett eller ben för skador på ledband, leder och senor. En av hemligheterna bakom framgångarna med behandlingarna ligger i ett komplett kontrollsystem av produktsterilitet som gör att vi under hela processen kan identifiera spårbarheten i det biologiska materialet.

I våra rehabiliterande behandlingar kan vi strömlinjeforma de här återhämtningsprocesserna. Som exempel så aktiverar chockvågtekniken en analgetisk effekt som påskyndar metabolismen (ämnesomsättningen) och revaskulariseringen (återställningen av blodcirkulationen) i skadade områden, och kan därmed läka upp till 80 procent av en patients senskador. Den här typen av behandlingar leder också till positiva resultat för besvär som plantar fasciit (hälsporre), epikondylit (tennisarmbåge) eller chondomalacia patellae (smärtor i främre delen av knäleden), bland andra.

Hälsovård och estetiska behandlingar

Den medicinska utvecklingen erbjuder också nya alternativ inom estetik och viktkontroll. Exempelvis erbjuder endokrinologin (hormonbehandlingen) på Clínica Rotger och Hospital Quironsalud Palmaplanas behandlingar för att minska aptiten och skapa känsla av mättnad utan behov av vare sig operation eller bedövning. Lösningen är här en så kallad intragastrisk ballong som intas i form av ett piller. Tillsammans med balanserad kost och måttlig träning kan behandlingen leda till att kroppsvikten minskar med mellan 15 och 20 procent.

Graviditet och extrem fetma kan leda till att strukturen i bukmuskulaturen separeras eller försvagas och orsaka skador som bråck, matsmältningsbesvär, ryggsmärta eller bäckenbottenproblem, och få följder som påverkar kroppsformen negativt. Detta kan åtgärdas med ett minimalt så kallat invasivt diastas recti-förfarande. Med detta ingrepp återhämtas styrkan i bukmusklerna, och magen återfår samma form som den hade före graviditet eller övervikt.

Clínica Rotger’s dermatologiservice erbjuder en behandling med hyaluronsyra för förbättring av sekundära symptom på kvinnans yttre könsorgan som kan uppstå efter klimakteriet, efter cellgiftsbehandlingar eller av förlossningsskador och som kan medföra obehag såsom torrhet, irritation eller klåda.

Hyaluronsyra-injektioner i det här så kallade vulvovaginalområdet har nyligen vetenskapligt visat på förbättrad elasticitet och hydratisering, som leder till minskade sammandragningar och smärta. Injektionerna är ett enkelt och säkert förfarande som har testats med utmärkta resultat, och som ger en effektiv varaktighet på mellan 8 och 12 månader. Behandlingen utförs i samråd med klinikens dermatologiska specialister.

En dermatologisk utveckling som avgjort förbättrar människors liv är botulinumtoxin-injektionen som har visat utmärkta resultat för behandling av överdriven svettning i armhålor, händer och fötter, så kallad hyperhidros.

Sammantaget erbjuder våra kliniker moderna medicinska behandlingar till många vanligt förekommande besvär och sjukdomstillstånd.

Konstmässan FLECHA i Porto Pi, Palma

Mässan för samtida konst, FLECHA, öppnar sina portar den 14 juni i shoppingcentret vid Paseo Marítimo i Palma.

Konstmässan FLECHA PALMA, som i 26 år hållits med stor framgång i Arturo Soria Plaza Shopping Center i Madrid, kommer för andra året i rad till Porto Pi köpcentrum.
Medverkande konstnärer är Isabel Muñoz, Ouka Leele, Jesús Curiá, Rocío Cervera, Isabel Alonso Vega och Raúl Urbina, bland många andra.

FLECHA är en förkortning av Feria de Liberación de Espacios Comerciales och kom till med syftet att frigöra kommersiella utrymmen för konst. Konstmässan påbörjade sin resa för 26 år sedan i köpcentret Arturo Soria Plaza i Madrid och sammanfaller med välkända ARCO Art Fair, som också har inspirerat till dess namn (pil och båge). Initiativtagare och president är konstnären José Luis Aguirre, som med FLECHA ville bryta barriärerna och föra ut konst till gator och köpcentrum där man bekvämt och utan kostnader för inträde får tillträde och även möjlighet köpa kvalitetskonst till överkomliga priser medan man shoppar eller umgås med sina barn.

PALMA FLECHA har ett välgörande syfte då 5% från försäljningen går till RANA-stiftelsen (Hjälpnätverket för utsatta barn).

FLECHA PALMA, la Feria de Arte Contemporáneo
Porto Pi Centro Comercial
14 juli – 14 juni

Ovan där – örnjakt på Mallorca

På Medelhavsön Mallorca, tre och en halv timmes flygresa från Stockholm, använder man sig fortfarande av en uråldrig jakttradition och tar hjälp av kungsörnar för att balansera öns växande stam av vilda bergsgetter.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Cabra Salvaje mallorquina heter de vilda bergsgetterna som på senare år gått hårt åt vegetationen på Mallorcas bergssluttningar. Så hårt att borgmästaren i Palma krävt att öns jägarkår genast går man ur huse för att få vildgetstammen i balans igen. Detta görs trots att myndigheterna är medvetna om att vildgetternas framfart bidrar till att det inte finns så mycket torrt långt gräs som lätt kan fatta eld. Skogsbränder på Mallorca är precis som på spanska fastlandet ett stort problem.

Sierra de Tramuntana, Mallorcas relativt svårtillgängliga bergskedja, har otaliga bergstoppar på 500 -1 200 meter vars sluttningar är fulla av snåriga buskar och vindpinade tallar. De bergiga sluttningarna gör att rikoschettrisken är överhängande vid skott från ett kulgevär. Många är de jägare såväl som vandrare som stukat eller vrickat fötterna på någon av alla de miljarders knytnävsstora stenar som täcker stora delar av branterna.

Att få följa med falkenerare som beskattar den lokala vildgetsstammen uppe i Mallorcas spektakulära bergskedja med hjälp av örnar låg länge högt på min önskelista. I påskas blev det verklighet.

Efter att ha bott två år och tillbringat ett flertal månader om året på ön sedan 2003 har jag numera ett par mallorkiner i min närmsta vänskapskrets. Precis som gotlänningar och andra öbor kräver Mallorcas invånare en viss kvalificeringssträcka innan de släpper ner garden och öppnar sig.

Men efter att ha bevittnat när Spanien både vunnit såväl EM som VM i fotboll i en klassisk spansk bar hamnade jag snabbt på plus rejält hos några äldre gentlemän som var stamkunder i baren. När jag tog fram mitt sista ess ur rockärmen, två döttrar i 20-årsåldern som talar flytande spanska, var jag insåld och klar.

– Var på Repsolmacken i Inca klockan 08.00 på fredag så ska du få uppleva en jakt du sent kommer att glömma, förklarade pensionären Pedro Alomar tillika make till den svenska vandringsguiden Åsa Johannesson.

Prick åtta var jag på plats. Ut ur en otvättad fyrhjulsdriven jeep klev en satt och något grånad man i gröna väl ingångna jaktbyxor och ljusgrön pikétröja.

– Mitt namn är Manuel Perez Arenas, hoppas du är vältränad för det kommer att bli en hel del gående i branta bergmassiv, bara så du vet, förklarar mannen och vrider om startnyckeln.

Efter att ha kört genom byn Pollenca på östkusten bär det rätt upp i bergen strax innan utkikspunkten Formentor. Bilen bromsar in och stannar i skuggan av ett stort olivträd. Ur träskåpet bak på pickuppen plockar Manuel fram en fem kilo tung livs levande kungsörn med läderförsedd huva. Efter att ha sett över snörningen på vandringskängorna bär det av till fots rätt upp genom en bergsravin. Manuels jaktkamrat Jaime Alvarez Dols är utrustad med en benprotes efter en trafikolycka. Jaime beordras vidare upp på den högsta punkten ovanför oss med en rejäl zeiss-kikare. Av hans handikapp märks knappt när han försvinner upp genom stenskravlet. Efter tio minuter meddelar han över jaktradion att en grupp vilda bergsgetter har siktats och är på ingång i dalen från vänster.

Manuel tar inte av örnens läderhuva förrän han själv ser den lilla getflocken. Den stora rovfågeln, som sitter stadigt på Manuels vänstra underarm, scannar av dalen i lugn och ro. Inget tycks undgå fågelns skarpa blick, allt medan den fastlägger sin jakttaktik. När ytterligare fyra minuter passerat fäller den stora örnen ut sina vingar och jag inser att det måste vara minst två meter mellan vingspetsarna.

Med hjälp av den varma vinden tar örnen höjd och slår en lov fyra hundra meter över den intet ont anande gruppen bergsgetter som är ute på födosök. Efter att ha rundat en bergstopp viker kungsörnen plötsligt ihop sina vingar och dyker. Ljudet när sex örnklor och en näbb slår in i lungan på en 15 kilo tung getkilling kan närmast liknas med en champagnekork från en något omskakad flaska som far i skyn. Bytet sjunker ihop som en punkterad badboll i smällen och innan jag vet ordet av har Manuel satt av ner för branten. I ren skräck sprätter samtliga övriga vildgetter iväg över bergshällarna utan ha förstått vad som egentligen hände. Alla utom killingen. Rent instinktivt gör getmodern ett skenanfall men ger snabbt vika när rovfågeln hotfullt fäller ut vingarna. Med kameran i högsta hugg rusar jag efter Manuel men att hålla jämna steg med falkeneraren visar sig vara omöjligt. Jag har inte kommit halvvägs ner för den steniga sluttningen när Manuel, som är tio år äldre än mig, når rovfågeln och bytet.

Ur fickan tar Manuel upp ett färskt köttstycke från en duva varpå örnen blir lite konfunderad. Sekunden senare släpper örnen den döda killingen och tar för sig av Manuels erbjudande. Falkeneraren låter örnen äta någon minut innan han åter förser fågeln med läderhuva. Trixet när man jagar med hjälp av en örn är nämligen att se till att örnen inte hinner äta sig mätt, händer det blir fågeln helt ointresserad av att återvända till sin husse och kan därmed gå förlorad.

Getkillingen passas på samma sätt som när svenska jägare tar ur rådjur och tömmer dem på inälvor och blod. Därefter stoppar Manuel ner bytet i en stor svart plastpåse innan den åker ner i den medhavda ryggsäcken. Vildgetskött serveras på flera restauranger på ön och anses som en delikatess.

– Min fru gör riktigt bra getgrytor, har du tur så får du dig en skål när vi återvänder hem, förklarar Manuel.

Solen står nu högt på himlen och termometern visar 26 grader. Själv dryper jag av svett medan Manuel ser förvånansvärt fräsch ut. Vi vänder uppåt igen och efter en halvtimmes stigning genom en mindre ravin får vi syn på en ny flock vilda bergsgetter.

Manuel ler när han ser att det är killingar med i flocken och tar åter av läderhuvan på kungsörnen. Fågeln vecklar ut sina brunspräckliga vingar och släpper taget om Manuels handske. Den enorma örnen tar höjd upp mot det klarblå himlen varpå den försvinner bakom den närmaste bergstoppen. Tre minuter senare ser jag oron sprida sig i Manuels ögon. Han tar kvickt fram en pejl med flera små röda blinkande lampor ur ryggsäcken. Av kungsörnen syns ingenting men pejlen visar att den sändarförsedda fågeln inte är i rörelse. Det betyder bara en sak: örnen har slagit ett byte.

I samlad trupp småspringer vi upp för branten. Nu gäller det att hitta örnen i den täta vegetationen innan den har hunnit äta sig mätt. För att underlätta letandet har Manuel försett rovfågeln med små bjällror runt benen. När vi rundat en utskjutande klippa gör Manuel tecken till att samtliga ska stanna och ber oss vara tysta. En svag klang från bjällror som är i rörelse hörs en bit ovanför oss. Vi klättrar upp ytterligare ett 40-tal meter varpå Manuel får syn på sin bevingade jaktkamrat. Ett par bakben från getkillingen sticker ut under den enorma fågelkroppen.

Manuel förklarar leende att den sexåriga örnen är den bästa bevingade jaktkamrat han någonsin haft. Och då har han ändå haft ett tiotal örnar i sin ägo.

Snabbt kan vi konstatera att denna killing är betydligt ljusare än den första. Av flocken vildgetter syns inte ett spår. Det ljusa bytet passas och stoppas ner i en ryggsäck efter att den blivit urtagen.

Tillbaka i Manuels hem strax utanför industristaden Inca inser jag att Manuel är långt mycket mer än en skicklig örnjägare. I små takförsedda hägn flyger pilgrimsfalkar, jaktfalkar och andra rovfåglar.

– Detta är mitt privata legaliserade zoo, förklarar Manuel som tydligen hunnit skicka ett sms till sin fru på väg ner från bergen.

– Nu Johan ska du få äta en getgryta du sent ska glömma gjord på en killing som min örn tog i förra veckan, fortsätter Manuel och ler brett.

En riktigt välgjord getgryta full av spännande rotfrukter och en kall öl kommer på bordet. Under tystnad inmundigas måltiden och jag inser att de åtta år av väntan för att få möjlighet att få följa med på jakt efter vildgetter med örn med råge överträffat alla mina förväntningar.

Cabras salvajes

Mallorcas vilda bergsgetter

Mallorcas cirka 25 000 vilda bergsgetter härstammar från några tamgetter som rymde från en gård uppe i bergen på tidigt 1800-tal. De är oerhört skickliga klättrare och bockarna väger runt 50 kilo medan getternas medelvikt är cirka 40 kilo. Handjuren har dessutom en betydligt mer imponerande spiralformad hornuppsättning än hondjuren. Färgen på pälsen varierar kraftigt från röd/svart till vit/brun. Bergsgetterna lever i småflockar på ett tiotal djur som ständigt är ute på födosök.

Då dessa bergsgetter, som t o m visat sig kunna klättra upp i vissa träd, gått hårt åt såväl träd som buskar samt annan vegetation, har jakten nu intensifierats. Myndigheterna anser att två tredjedelar bör skjutas eller ”örnas” bort som de själva uttrycker det.

Ett annat problem är att dessa vilda bergsgetter tjuvparar sig med tamgetter vilket försämrar artens möjlighet att behålla sin renrasighet.

På ön finns även en mindre jaktorganisation på ett 75-tal medlemmar som ägnar sig åt getjakt med ställande hundar.