Etiqueta: Mode

En liten bit av Marocko på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

När en dörr stängs brukar ett fönster öppnas heter det. I Sofia Carlsens fall är det inte helt långt från verkligheten. I samband med ett uppbrott från en relation bestämde hon sig för att satsa på en dröm som hon hade mejslat fram under några års tid. Nu har hon ateljé, showroom och butik i sin lägenhet och hennes omsydda marockanska kaftaner hittar köpare i alla åldrar.

Text: Hedda Lapidus
Foto: Pär Olsson

Vi träffar Sofia i hennes mysiga vindslägenhet med jätteterrass mitt i Palma i närheten av Calle Blanquerna, med kaftaner i sprakande färger hängande från takbjälkarna.

–Jag har jobbat som fastighetssäljare här på Mallorca, så jag har blivit rätt van vid att titta på bostadsannonser, jag hittade faktiskt denna lägenhet på en dag. Fast anledningen till att jag valde den var främst att säljaren kunde flytta ut snabbt, skrattar Sofia.

Sofia har bott i sin lägenhet sedan maj förra året, och på Mal-lorca i fem år, och vistelsen inleddes när hon gjorde praktik på Hilton i Llucmayor som ett inslag i sin Hotel Managementutbildning i Bryssel.

–När jag sedan skulle hem till mina föräldrar i Luxemburg så missade jag planet, och då bestämde jag mig för att stanna på Mallorca istället. Min kompis som jag gjorde praktiken med flyttade också hit.

Då var Sofia 23 år och fick jobb på hotellet Can Alomar i Palma. När en gäst hörde henne växla obehindrat mellan svenska, franska, italienska och spanska erbjöd han henne jobb som fastighetssäljare. Sofia har aldrig bott i Sverige utan är uppvuxen i Saudiarabien och Luxemburg med en svensk mamma och en dansk pappa, därav språkkunskaperna. Spanskan lärde hon sig här på Mallorca när hon arbetade som assistent till den städansvariga på Hilton och kommunicerade med städerskorna.

–Sedan träffade jag en kille och vi jobbade tillsammans men jag var sugen på att göra något eget också. Jag var inne på att det skulle vara nåt online som gick lätt att skicka och som inte krävde så mycket lager. Min mammas mormor var sömmerska och min mamma håller också på med textil, hon syr bland annat exklusiva kuddfodral. Hon har lärt mig sy, så jag visste att det var något med tyg jag ville göra. När jag var i Bangkok var jag runt på massa marknader och letade tyger, och fick även några kaftaner uppsydda, men det kändes inte hundra, berättar hon.

När Sofia var i Marrakech på möbelinköpsresa fick hon ett infall att ansluta sig till en grupp marockanska kvinnor som tittade på begagnade jellabas i en butik i souken. Det var lite bråttom, flyget tillbaka till Mallorca skulle gå inom ett par timmar, men Sofia rafsade åt sig 65 stycken, slängde ned dem i en påse och lät dem åka med möbeltransporten till Mallorca.

Sofia har till och med tvingats att sälja de kaftaner hon har tyckt bäst om, och som hon först sa att hon aldrig skulle sälja, för att kunderna har tjatat så. En av dem såldes med villkoret att Sofia skulle få tillbaka den när kunden slutade använda den.

–Det var exakt ett år sedan. Då hade jag inte tid att ändra dem själv, så jag hittade en marockansk sömmerska. Alla är handsydda och gjorda på speciellt sätt, så jag ville ha någon som var bekant med plagget och sömnadskonsten. Men nu syr jag dem själv, och det känns så fint att kunna göra om ett plagg från en annan kultur till något som passar oss.

Från början är kaftanerna stängda där fram, är helt fotsida och med kapuschong där bak. Sofia öppnar dem, gör slitsar på sidorna och kortar dem. Dessutom gör hon skärp av andra tygbitar. Materialet är oftast polyester och Sofia börjar med att slänga in dem i tvättmaskinen för att se att de håller. Varje kaftan är helt unik och ett otroligt handarbete.

–När jag lämnade min kille i maj förra året hade jag typ 400 euro på mitt konto, och som tur var kunde jag bo i mina föräldrars lägenhet i Palma. De första kaftanerna var klara, och eftersom jag behövde pengar så åkte jag med dem till stranden i Portals och gick runt och sålde. Jag fick in en hel del, skrattar hon.

Även om Sofia bara var fem år när hennes föräldrar flyttade från Saudiarabien har hon minnen av att gå runt i souken där med sin mamma, och hon älskar prutandet och den ständiga förhandlingen som hon klarar på franska.

–Försäljarna i Marrakech brukar beklaga sig till mamma över att jag är så hård. Jag har 3-4 försäljare jag återkommer till och det är alltid bra att börja med att stå och småprata lite. Ska jag köpa en ljusstake och de ber om 200 säger jag 30 och så får jag den för 70. Om jag frågar om priset och de svarar i euro går jag vidare direkt, då kommer jag inte få en bra deal. Däremot, blir man bjuden på te så är man i hamn. Förra gången jag var där köpte jag 80 kaftaner.

Försäljningen går oftast till genom att en potentiell kund kommer hem till Sofia för att prova, och se om kaftanen behöver läggas upp eller tas in. Det var först mest kompisar, sedan kompisars kompisar, och nu är det många hon inte alls känner. Med sina klara färger är kaftanerna lättburna och passar de flesta och i de flesta sammanhang. De är lätta att klä både upp och ner och hennes äldsta kund är 80 år.

–Alla kaftaner är unika, och det finns varken storlek eller materialbeskrivning, vilket gör det lite svårt att sälja online och i butik. Dessutom vill jag ju gärna vara med i köpprocessen. Jag bär ofta kaftan på stan, och det kommer alltid fram någon och undrar om dem. Jag har sålt en del direkt på gatan. De rosa och senapsgula är de mest åtråvärda. Jag gillar verkligen också att det är hållbar mode, det blir ett nytt plagg av någonting gammalt.

Sofia har till och med tvingats att sälja de kaftaner hon har tyckt bäst om, och som hon först sa att hon aldrig skulle sälja, för att kunderna har tjatat så. En av dem såldes med villkoret att Sofia skulle få tillbaka den när kunden slutade använda den. Att Sofia ville stanna på Mallorca berodde mycket på den avslappnade livsstilen som finns här. Och vädret förstås.

–Jag är uppvuxen i en miljö där märkeskläder var viktigt, och med massor av prestationsångest. Här är det helt annorlunda. Nu bor mina föräldrar här tre månader om året och min bror flyttade hit för två år sedan. Men det var inte jättelätt att få kompisar och jag var inte intresserad av att bara komma in i nåt svenskt gäng utan ville gärna ha en internationell umgängeskrets. Jag har alltid haft det, eftersom jag aldrig har bott i Sverige.

Nu jobbar Sofia 60 % för en advokat, och bistår vid köp och försäljning av fastigheter. Resten av tiden lägger hon på Kimåne, som hennes varumärke heter. Förutom att hon syr om kaftanerna gör hon väskremmar och hårsnoddar av stuvbitar. Dessutom är det mycket arbete med att få ut varumärket.

–Jag måste göra en sökmotoroptimering till hemsidan, men jag skjuter på det, det är så tråkigt. Jag ska börja med instagram mer också, och se till att få upp nya bilder. Bilderna på hemsidan har jag fotat med min iphone, men min brors flickvän har en fin kamera, så vi ska jobba lite med nya bilder. Kimåne ger mig så otroligt mycket energi, och jag hoppas att jag kan föra över lite av den energin. Jag tänker på vem som har haft dem innan och hur nästa person är, och att de kanske är lite lika eftersom de dras till samma färger och mönster. Alla är så glada som kommer hit och tittar. De brukar säga att de känner sig som en prinsessa för en dag.

Fem Juvelerare i Palma: Lyckans smed

Posted on by Aina Hernández

Juvelerare, guldsmed, smyckesdesigner. En i högsta grad konstnärlig yrkesgrupp som smider ädla metaller och stenar i syfte att smycka och ta fram det personliga i oss.
Och har så gjort under årtusenden. Mallorcaliv har träffat fem smyckesdesigners verksamma i Palma med vitt skilda bakgrunder och inriktning.
Vi bad dem berätta om sina smycken och hur de blev sin egen lyckans smed på Mallorca.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

AMANDA NYBERG

Amanda Nyberg är uppvuxen på Mallorca med svensk mamma och spansk pappa. Liksom mamma Annika h ar hon alltid varit en kreativ person som målat och skapat kläder och smycken sedan hon var liten. Hon visste tidigt att det var något moderelaterat hon skul-le jobba med, och efter skolan flyttade hon till London för att plugga modedesign.
–Efter fyra års studier flyttade jag tillbaka till Mallorca. Jag äl-skar vintage, kitsch och loppisar, och jag började tidigt samla på gamla religiösa medaljer för jag tyckte de var vackra. Min samling växte och växte och en dag förvandlade jag dem till något helt nytt.

Beskriv dina smycken!
–Min smyckeskollektion Holy Recycle är moderna smycken med en historia bakom. De består av gamla medaljer som jag har transformerat till något helt annat än vad de ursprungligen symboliserade.

Hur och var tillverkas de?
–Precis nyligen flyttade jag till Barcelona, och ateljén har jag i min lägenhet. Jag använder äkta silver och ibland guldpläterat silver. Kedjor och tillbehör köper jag från Europa och medaljer från samlare från hela världen.

Vilka är dina kunder?
–Kvinnor och män i alla åldrar över nästan hela världen. Häftigaste är nog när jag fått beställningar från Japan! Men jag har även skapat smycken åt kändisar som sångerskan Rosalia. Även många bloggare använder mina smycken.

Vilket är din egen favorit?
–Min favorit är nog Holy Mary Rosario i guld. Den är också vår storsäljare. Och så älskar jag våra hoops med medaljer på.

Butik: Aka knits, calle Sant Magi 26

WEBSHOP: holyrecycle.com / Instagram: @holyrecycle

CARMEN EKVALL

Carmen Ekvall är en dansk smyckesdesignern med svenskt påbrå, som började sin bana som lärling i Simrishamn. Efter avslutad lärningsutbildning studerade hon gemologi i Tyskland med inriktning på ädla stenar, pärlor och diamanter.
–Jag ville lära mig så mycket om materialet som möjligt, och idag har jag en oändlig passion för stenar, såväl de färgade som för diamanter. Intresset väcktes redan som barn när hon tittade i sin pappas böcker om juveler, eller lekte att hon var smed.
–Jag brukade slå med hammare på ett metallstycke. Jag tyckte om ljudet av metall mot metall, och att se hur järnstycket tog form. För fyra år sedan flyttade hon till Mallorca.
–På vintern när det är tystare designar jag mina nya kol-lektioner. Men jag tycker också om den väldigt annorlunda atmosfär som finns här på sommaren, det är ett buzz som skapar dynamik och intressanta möten i ateljén.

Beskriv dina smycken!
–En blandning mellan klassiskt och modernt. Min grund-linje är ofta skandinaviskt rena former och ytor, men jag dekorerar med färgade stenar och leker med material eller ytor för att ge liv och karaktär.

Hur och var tillverkas de?
–Jag tillverkar dem helt och hållet i min ateljé i min butik i gamla stan. Det ger mig frihet att skapa personliga smycken för hand och låta kunderna dels ta del av processen, men också få dem exakt anpassade.

Vilka är dina kunder?
–Oftast skandinaver och tyskar som söker kvalitet och det unika som kännetecknar dansk design. Många vill ha unika smycken och då utgår jag från kundens egna färger, smak och personliga stil.

Vilket är din egen favorit?
–Måste jag välja säger jag min nya Solitaire-ring från La Vallora Collection. Egentligen är det en vanlig en-stensring, men designen är ren och klassisk och låter diamanten stå i absolut fokus. Många säger att de letat efter just den här ringen länge, och att den står för något som är de mer än alla liknande de sett. Varje gång det händer gör det min dag lite bättre!

Butik med ateljé: Oyster Gallery, Carrer dels Set Cantons 3, Palma

WEBSHOP: oyster.gallery / lavallora.com

NICO SALES


Nico Sales har på några få år etablerat sig som en prisbelönad smyckesdesigner på Mallorca. Men hans bana började i en helt annan ände. Nico, som är från Madrid, for efter universitetsstudierna som volontär med en teater till Kiev. Bara en månad senare bröt konflikten mellan Ukraina och Ryssland ut, som senare eskalerade till inbördeskrig.
–Det var ett känslomässigt väldigt påfrestande år. När jag kom hem ville jag leva enklare, och jag bestämde mig för att förändra inte bara mitt privatliv utan också mitt yrkesliv. Jag började studera på designskolan i Palma och det var som en ny värld öppnade sig.

Beskriv dina smycken!
–Trots, eller kanske tack vare, att jag är en kaotisk person tycker jag om smycken med raka linjer och väldefinierade avgränsningar. Rent arkitektoniskt älskar jag den sovjetiska estetiken med stora och kraftfulla element. Bauhaus-estetiken inspirerar mig formmässigt och konstruktivismen hjälper mig att ge dynamik åt de raka linjerna, för att skapa rörelse i statiska element.
–Jag är en känslomässig person och gillar att mina smycken berättar saker, också om mig som har skapat dem. Att vara fri att skapa och få berätta något.

Hur och var tillverkas de?
–Allt material skärs och formas i ett gjuteri. Grundmaterialet förbereder jag sedan i en smyckesverkstad, men det färdiga smycket tillverkar jag alltid hemma.

Vilka är dina kunder?
–Jag vänder mig inte till en specifik målgrupp utan de som köper mina smycken känner till vem jag är och vill ha smycken som berättar en historia.

Vilket är din egen favorit?
–Jag har ett känslomässigt band till alla mina smycken. Måste jag välja blir det ett örhänge som jag designade under mitt första studieår. Om vi pratar om «fetish»smycken, gillar jag mest att göra ringar, jag gillar att smycka mina händer. Vad som verkligen är vackert är att se någon bära ett av mina smycken, oavsett vilket av dem det är!

WEBSHOP: FACEBOOK: NICO SALES / Instagram: Nico Fla5

NATALIA WAEGER

Natalia Waeger är tyskan som flyttade till England för att studera på designskola i London. Efter examen började hon göra resor till Asien och förälskade sig i Bali där hon sedan bosatte sig under många år.
–På Bali omgavs jag av en kreativ atmosfär som mina smycken än idag är inspirerande av. Det är också på Bali jag tillverkar dem. Men just smyckesdesign började jag med först när jag bodde i Los Angeles, och helt gick upp i yogavärlden. Det var också där jag sålde mina första kollektioner.

Beskriv dina smycken!
–I alla mina smycken vill jag vill få fram essensen av något väldigt delikat. Ofta förser jag dem en romantisk detalj, som ett dolt meddelande eller ett personligt mantra. Tillsammans bildar delarna en harmoni som gör det tidlöst och ger en inre betydelse.

Hur och var tillverkas de?
–I en liten silversmedsfabrik som ligger på en avtagsväg till Balis huvudstad Denpasar. Det är ett långsamt arbetssätt men med stor respekt för det traditionella hantverket.

Vilka är dina kunder?
–Många söker en unik och personlig upplevelse, och tar kontakt med mig personligen. Bland annat har jag många lojala kunder inom det svenska yogacommunityt.
–En av mina första så kallade ”Quote Bracelets” hade «I AM A UNICORN», stämplat på en silverplatta, och var speciellt designad för modellen och skådespelerskan Dree Louise Hemingway.

Vilket är din egen favorit?
–Absolut mitt signatursmycke: ”THE WISH CAPSULE”.

WEBSHOP: nataliajana.com

ISABEL GUARCH

Smyckesföretaget Isabel Guarch har funnits i över 50 år på Mal-lorca. Redan för 30 år sedan ägde generationsväxlingen rum och dottern Isabel Guarch, som alltså har samma namn som sin mamma, tog över.
–Jag har följt i mammas fotspår. Min passion är att skapa unika kvalitetssmycken med medelhavskaraktär, och det var också min mammas passion. Hantverket lärde jag mig vid hennes sida i ateljén, men jag har också studerat smyckesdesign i Paris.

Beskriv dina smycken!

–De har en tidlös design som förskönar kvinnan. Men jag vill också att de berättar om Mallorcas kultur och vår avslappnade livsstil. Om solens avtryck på landskapet och på vår hud, om värmen och energin den ger. Guld är det material som bäst återspeglar det jag vill få fram och som jag ofta använder.

Hur och var tillverkas de?

För hand på Mallorca.

Vilka är dina kunder?

–Många har handlat här ända sedan min mamma startade företaget. Drottning Sofia är kund sedan många år, och hon kommer ofta på somrarna när spanska kungafamiljen bor på sitt sommarresidens.

Vilket är din egen favorit?

–Alla mina kollektioner står för olika delar av mig och är därför speciella för mig. Men just nu bär jag ofta smycken från min senaste kollektion, «Ellemental».

Butik med ateljé: Plaza Mercat 16 / El Corte Ingles, Jaume III,
Utvalda 5-stjärniga hotell på Mallorca och Ibiza

WEBSHOP: isabelguarch.com

Ett liv i espadriller

Posted on by Aina Hernández

Angeliqa Gidlöf har alltid varit modeintresserad, och eftersom hon har bott på Mallorca sedan hon var barn har hon burit den typiskt spanska skon espadriller hela sitt liv. Efter ett år i Vietnam kom hon tillbaka till Mallorca fast besluten att ”göra något med skor”. Inte långt efter var hennes märke Dirty Grey fött, espadriller med det lilla extra.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Espadriller har varit den traditionella bondskon för såväl män som kvinnor sedan 1300-talet, och tillverkas fortfarande på ungefär samma sätt. Nuförtiden kommer de i en mängd varianter, tår och hälar kan vara exponerade eller inte, det kan vara snören runt vristerna eller mera se ut som en toffla. Den ikoniska franska modeskaparen Yves Saint Laurent ville skapa en espadrill med kilklack och när han kom i kontakt med den spanska espadrilltillverkaren Castaner blev drömmen verklighet och dessutom superpoppis.

Angeliqa hade en liknande vision, förutom traditionella espadriller i mjukaste skinn och i en mängd färger ville hon göra en mer stylish och speciell sko. Det blev en espadrill utan hälkappa, med synliga tår och med en stor dekorativ knut på ovansidan. Att förbättra och förändra kläder ligger i Angeliqas natur, sedan hon var liten har hon ändrat sina jeans och t-shirts, och hon har jobbat som stylistassistent åt sin mor på reklamfilms-inspelningar.

Tjugosexåriga Angeliqa har bott på Mallorca sedan hon var sju år gammal. Hennes föräldrar som var i restaurangbranschen ville ha en förändring, sålde allt i Sverige och drog till Mallis med Angeliqa och hennes syster och moster. Efter ett par år i Svenska skolan började Angeliqa i spansk skola och känner sig nu lika spansk som svensk.

– När jag är med spanjorer känner jag mig svensk, och när jag är med svenskar känner jag mig spansk, säger hon. Men jag är inte i Sverige så ofta, jag har en stor släkt men de vill ju gärna komma hit istället.

Angeliqas spanska pojkvän fick ett uppdrag i Vietnam i ett år och de bodde där tillsammans, och det var när hon kom därifrån för 1,5 år sedan som hon bestämde sig för att förverkliga sin dröm. Någon design- eller formgivarutbildning har hon inte, där-emot en tydlig uppfattning om vad hon ville göra.

– Jag läste om en skomakare i Sa Pobla som tillverkade espadriller för hand och ville komma i kontakt med honom. Jag fick rådet att åka till tågstationen i Sa Pobla och fråga efter Antoni, så det gjorde jag. Vi träffades och inledde ett samarbete. Vi förstår inte alltid varandra, och han vill gärna lägga sig i min design och ”förbättra” vissa detaljer, men jag står på mig och till slut brukar han fatta att det är jag som bestämmer. Han är så duktig på det han gör att jag får stå ut med de sidorna av honom, skrattar hon.

Efter att Antoni var hittad började jakten på en skinnleverantör. Genom att fråga runt hamnade Angeliqa till slut hos en leverantör i Inca vars skinn var tillräckligt mjukt och i tillräckligt många olika färger.

– Skinnet är olika mjukt beroende på vilken del av djuret det kommer ifrån. Det hade jag ingen aning om när jag började, berättar hon.

Det är också i Inca som lädret skärs till de färdiga bitar som Antoni sedan syr på jutesulorna. Antonis farfar började göra skor, då åt fattiga jordbrukare, och nu för Antoni hantverket vidare, genom att göra skor åt modemedvetna tjejer och kvinnor över hela världen.

– Jag har många kunder i Australien, vilket är perfekt eftersom deras espadrillsäsong är vår vinter. Det ger mig en jämnare försäljning, berättar Angeliqa.

Att nå ut med sin produkt är ofta den stora utmaningen för vilken tillverkare som helst. Angeliqa hade ett försprång genom dels det egna instagramkontot, dels är hennes syster influencer i Tyskland med närmare en miljon följare på Instagram. Marknadsföringsbudgeten är därför obefintlig, all reklam sker på företagets instagramkonto.

– Jag hade en modeblogg förut, och ett eget instagramkonto med ungefär 20 000 följare runt om i världen. Min systers stora följarskara på Instagram har varit viktig och vi har gjort en kol-lektion tillsammans där hon fick välja färger. Jag tycker om att jobba med limited editions och tillfälliga kollektioner. Det skapar också ett habegär hos mina kunder.

Det är även via systern som Angeliqa har byggt sin hemsida. Även om Angeliqa tjänade så pass mycket pengar på sin försäljning att hon kunde leva på inkomsterna efter tre månader så sköter hon all försäljning själv genom sin hemsida, sätter etiketter på skorna, lägger dem i lådan och går till posten med paketen. Hon säljer ungefär 30 par skor i veckan. Eftersom hon inte har några anställda är hon såväl kundtjänst som designer och allt där emellan.

– Från början trodde jag inte att jag skulle behöva hålla på med momsredovisning alls. Men jag måste fixa ett avtal med en transportfirma så att jag inte behöver gå till posten själv.

En gång i veckan träffas Angeliqa och hennes skomakare Antoni, och vi följer med till Sa Pobla för ett besök hos honom. Verkstaden består av ett enormt rum vid gatan, fullproppat med saker. Här finns lådor travade på varandra, gamla skor liksom nya skor i alla olika stadier, sulor och skärp. Bland annat. Den enda ljuskällan som Antoni använder när vi är där är ljuset från fönstret. Antoni sitter på en liten pall och fäster först lädret med ett stygn på varje sida av sulan, sedan syr han fast det med en stor nål. Han producerar ungefär åtta skor i timmen.

– På mina skor med rosett är det en annan person som syr fast de lösa skinnbitarna som man knyter rosetten av, berättar Angeliqa samtidigt som Antoni står bredvid och vill visa hur rosetten ska knytas.

Antoni berättar också att han har sett att någon på fastlandet har kopierat Angeliqas design, något som hon tar med ro. Sedan ger sig de två in i en lång diskussion om olika tjocklek på sulor, och vad som är den idealiska. En för tjock sula gör det stumt och svårare att gå.

Angeliqa arbetar tätt ihop med sin mamma. Sedan hon har flyttat verksamheten från det egna vardagsrummet är det i sin mors kontor hon sitter. De två har ett nära samarbete, tillsammans har de tagit fram och sytt begränsade upplagor av både jackor och väskor.

– Nästa vecka åker vi på lädermässa i Milano tillsammans. Jag kunde ingenting om läder innan jag började med skorna, men jag lär mig hela tiden. Så sakteliga vill jag utöka och utveckla företaget. Jag har hittat en fabrik på fastlandet som ska göra delar av produktionen, jag skulle också gärna ha fler kollektioner. Jag drömmer också om en egen butik på Ibiza.

Mallorca – de handgjorda skornas ö

Posted on by Aina Hernández

Efter ett århundrade då industriell serieproduktion ansetts vara höjden av modernitet, har skomakarens yrkesstolthet krympt till en servicefunktion för reparationer och ändringar. Men under senare år har nya generationer hantverksskickliga skomakare lyckats ta skotillverkningen in i en ny era. Särskilt har man kunnat se detta på Mallorca, men även på Spaniens ostkust. Tack vare några få skotillverkare är handsydda skor åter på modet, och termer som läster, gouger, inlägg, gångjärn och filar används åter bland öns skickliga skomakare.

Översättning: Karolina Kallentoft

Mallorca har länge varit förknippat med de bästa skomakarna. Här finns en småskalig industri av skotillverkning som är kvalitetsmedveten utöver det vanliga, och har kunder som verkligen bryr sig om sina fötter som målgrupp. Skorna designas och tillverkas på ön men säljs i exklusiva butiker över hela världen.

Carmina Shoemaker är en av Mallorcas mest traditionsuppburna skotillverkare. Skorna tillverkas i Inca, ett mindre industrisamhälle mitt på ön. Företaget grundades redan år 1866, och har till idag gått i arv i hela fyra generationer inom familjen Albaladejo. Marlene Albaladejo, creative director, berättar att familjen redan från början hade som ambition att skapa de bästa handgjorda skorna i världen. ”Vårt företag bygger på ärlighet i det arbete vi utför, med fokus på högsta kvalitet, rätt pris, lokal produktion och en strävan efter att befinna oss bland de bästa.”

Marlene Albaladejo framhåller våra lägst belägna kroppsdelar som det enda som räknas. ”Vi respekterar och sköter om fötterna med all den omsorg de förtjänar. Det är fötterna som bär upp resten av kroppen. Innan vi gör en skiss av skon gör vi en studie av foten, och utifrån studien tillverkar vi ett skoblock. Det är en viktig del av processen, ja faktiskt den allra viktigaste”, säger hon.

SKOR SOM ÄR UNIKA
Varje sko tillverkas med stor noggrannhet och med en hantverksskicklighet där man från första studien till den färdiga skon ser till varje liten detalj. Marlene Albadalejo förklarar: ”Vår skomakare har en känsla för sitt arbete som är något utöver det vanliga.” De väljer ut de bästa skinnen, studerar mönstren millimeter för millimeter, och formar skoblocken tills de uppnått en perfekt harmoni mellan estetik och ergonomi. Sedan skär de till skorna för hand, en efter en, och sätter ihop dem steg för steg. Resultatet blir ett par unika skor.”

George’s är ett annan välkänt skoföretag på ön med tillverkning i Inca. George’s historia sträcker sig till år 1967 då det grundades av Jordi Coll. Chef för företaget idag är Aurora Coll, som tillhör tredje generationen skomakare och andra generationen skotillverkare.

”Vi anser att skor som görs för hand är mer än bara en produkt. De är också kreativitet, hantverksskicklighet, teknik och kärlek, och på grund av människans ofullkomlighet är de unika”, säger hon. ”Det egentliga kunnandet består i att tillämpa de verkliga måtten på ett snitt, som samtidigt som det är harmoniskt för blicken även är bekvämt för foten. Detta var Jordi Colls mantra, och det är George’s raison d’être.” ”George’s är passion, arv och förnuft”, fortsätter hon. ”Men också ett hantverk som hör till en annan generation och som vi inte vill ska gå förlorad.”

NOGGRANNHET I DETALJERNA
George’s utgår från traditionella metoder och klassiska modeller, men kan ibland frångå den mera traditionella stilen och tillåta sig förnyelse och en viss lekfullhet med materialen. ”Vårt sätt att se på skomodet är en aning anarkistiskt”, avslöjar Aurora Coll. ”Utifrån aktuella och kanske lite vågade material kan vi med den noggrannhet vi hyser för detaljerna erbjuda en sko som exakt följer kundens önskemål. Resultatet blir en sko med överlägsen stil i material, linjer och proportioner, som är annorlunda och samtidigt unik,” förklarar hon, och avslutar inte utan stolthet: ”Våra skor är fulla av nyanser. De åldras tillsammans med sin ägare, de vittnar om en tid som är annorlunda är vår, och de är avsedda att hålla livet ut.”

zapatos-4-min