En liten bit av Marocko på Mallorca

När en dörr stängs brukar ett fönster öppnas heter det. I Sofia Carlsens fall är det inte helt långt från verkligheten. I samband med ett uppbrott från en relation bestämde hon sig för att satsa på en dröm som hon hade mejslat fram under några års tid. Nu har hon ateljé, showroom och butik i sin lägenhet och hennes omsydda marockanska kaftaner hittar köpare i alla åldrar.

Text: Hedda Lapidus
Foto: Pär Olsson

Vi träffar Sofia i hennes mysiga vindslägenhet med jätteterrass mitt i Palma i närheten av Calle Blanquerna, med kaftaner i sprakande färger hängande från takbjälkarna.

–Jag har jobbat som fastighetssäljare här på Mallorca, så jag har blivit rätt van vid att titta på bostadsannonser, jag hittade faktiskt denna lägenhet på en dag. Fast anledningen till att jag valde den var främst att säljaren kunde flytta ut snabbt, skrattar Sofia.

Sofia har bott i sin lägenhet sedan maj förra året, och på Mal-lorca i fem år, och vistelsen inleddes när hon gjorde praktik på Hilton i Llucmayor som ett inslag i sin Hotel Managementutbildning i Bryssel.

–När jag sedan skulle hem till mina föräldrar i Luxemburg så missade jag planet, och då bestämde jag mig för att stanna på Mallorca istället. Min kompis som jag gjorde praktiken med flyttade också hit.

Då var Sofia 23 år och fick jobb på hotellet Can Alomar i Palma. När en gäst hörde henne växla obehindrat mellan svenska, franska, italienska och spanska erbjöd han henne jobb som fastighetssäljare. Sofia har aldrig bott i Sverige utan är uppvuxen i Saudiarabien och Luxemburg med en svensk mamma och en dansk pappa, därav språkkunskaperna. Spanskan lärde hon sig här på Mallorca när hon arbetade som assistent till den städansvariga på Hilton och kommunicerade med städerskorna.

–Sedan träffade jag en kille och vi jobbade tillsammans men jag var sugen på att göra något eget också. Jag var inne på att det skulle vara nåt online som gick lätt att skicka och som inte krävde så mycket lager. Min mammas mormor var sömmerska och min mamma håller också på med textil, hon syr bland annat exklusiva kuddfodral. Hon har lärt mig sy, så jag visste att det var något med tyg jag ville göra. När jag var i Bangkok var jag runt på massa marknader och letade tyger, och fick även några kaftaner uppsydda, men det kändes inte hundra, berättar hon.

När Sofia var i Marrakech på möbelinköpsresa fick hon ett infall att ansluta sig till en grupp marockanska kvinnor som tittade på begagnade jellabas i en butik i souken. Det var lite bråttom, flyget tillbaka till Mallorca skulle gå inom ett par timmar, men Sofia rafsade åt sig 65 stycken, slängde ned dem i en påse och lät dem åka med möbeltransporten till Mallorca.

Sofia har till och med tvingats att sälja de kaftaner hon har tyckt bäst om, och som hon först sa att hon aldrig skulle sälja, för att kunderna har tjatat så. En av dem såldes med villkoret att Sofia skulle få tillbaka den när kunden slutade använda den.

–Det var exakt ett år sedan. Då hade jag inte tid att ändra dem själv, så jag hittade en marockansk sömmerska. Alla är handsydda och gjorda på speciellt sätt, så jag ville ha någon som var bekant med plagget och sömnadskonsten. Men nu syr jag dem själv, och det känns så fint att kunna göra om ett plagg från en annan kultur till något som passar oss.

Från början är kaftanerna stängda där fram, är helt fotsida och med kapuschong där bak. Sofia öppnar dem, gör slitsar på sidorna och kortar dem. Dessutom gör hon skärp av andra tygbitar. Materialet är oftast polyester och Sofia börjar med att slänga in dem i tvättmaskinen för att se att de håller. Varje kaftan är helt unik och ett otroligt handarbete.

–När jag lämnade min kille i maj förra året hade jag typ 400 euro på mitt konto, och som tur var kunde jag bo i mina föräldrars lägenhet i Palma. De första kaftanerna var klara, och eftersom jag behövde pengar så åkte jag med dem till stranden i Portals och gick runt och sålde. Jag fick in en hel del, skrattar hon.

Även om Sofia bara var fem år när hennes föräldrar flyttade från Saudiarabien har hon minnen av att gå runt i souken där med sin mamma, och hon älskar prutandet och den ständiga förhandlingen som hon klarar på franska.

–Försäljarna i Marrakech brukar beklaga sig till mamma över att jag är så hård. Jag har 3-4 försäljare jag återkommer till och det är alltid bra att börja med att stå och småprata lite. Ska jag köpa en ljusstake och de ber om 200 säger jag 30 och så får jag den för 70. Om jag frågar om priset och de svarar i euro går jag vidare direkt, då kommer jag inte få en bra deal. Däremot, blir man bjuden på te så är man i hamn. Förra gången jag var där köpte jag 80 kaftaner.

Försäljningen går oftast till genom att en potentiell kund kommer hem till Sofia för att prova, och se om kaftanen behöver läggas upp eller tas in. Det var först mest kompisar, sedan kompisars kompisar, och nu är det många hon inte alls känner. Med sina klara färger är kaftanerna lättburna och passar de flesta och i de flesta sammanhang. De är lätta att klä både upp och ner och hennes äldsta kund är 80 år.

–Alla kaftaner är unika, och det finns varken storlek eller materialbeskrivning, vilket gör det lite svårt att sälja online och i butik. Dessutom vill jag ju gärna vara med i köpprocessen. Jag bär ofta kaftan på stan, och det kommer alltid fram någon och undrar om dem. Jag har sålt en del direkt på gatan. De rosa och senapsgula är de mest åtråvärda. Jag gillar verkligen också att det är hållbar mode, det blir ett nytt plagg av någonting gammalt.

Sofia har till och med tvingats att sälja de kaftaner hon har tyckt bäst om, och som hon först sa att hon aldrig skulle sälja, för att kunderna har tjatat så. En av dem såldes med villkoret att Sofia skulle få tillbaka den när kunden slutade använda den. Att Sofia ville stanna på Mallorca berodde mycket på den avslappnade livsstilen som finns här. Och vädret förstås.

–Jag är uppvuxen i en miljö där märkeskläder var viktigt, och med massor av prestationsångest. Här är det helt annorlunda. Nu bor mina föräldrar här tre månader om året och min bror flyttade hit för två år sedan. Men det var inte jättelätt att få kompisar och jag var inte intresserad av att bara komma in i nåt svenskt gäng utan ville gärna ha en internationell umgängeskrets. Jag har alltid haft det, eftersom jag aldrig har bott i Sverige.

Nu jobbar Sofia 60 % för en advokat, och bistår vid köp och försäljning av fastigheter. Resten av tiden lägger hon på Kimåne, som hennes varumärke heter. Förutom att hon syr om kaftanerna gör hon väskremmar och hårsnoddar av stuvbitar. Dessutom är det mycket arbete med att få ut varumärket.

–Jag måste göra en sökmotoroptimering till hemsidan, men jag skjuter på det, det är så tråkigt. Jag ska börja med instagram mer också, och se till att få upp nya bilder. Bilderna på hemsidan har jag fotat med min iphone, men min brors flickvän har en fin kamera, så vi ska jobba lite med nya bilder. Kimåne ger mig så otroligt mycket energi, och jag hoppas att jag kan föra över lite av den energin. Jag tänker på vem som har haft dem innan och hur nästa person är, och att de kanske är lite lika eftersom de dras till samma färger och mönster. Alla är så glada som kommer hit och tittar. De brukar säga att de känner sig som en prinsessa för en dag.

Matsmarta val på menyn hos Louise

En skolpsykolog som startar kreativ matstudio. Det kanske låter som helt skilda världar, men för Louise Sarrión blev det en fullträff. På Grounded Living lagar hon hälsosam och helst veganskt kost till yogaretreats och fester på Mallorca.

Text: Anna Norström
Foto: Pär Olsson

När Louise Sarrións mormor Marianne var ung åkte hon till Mallorca på charterresa. Här blev hon blixtkär i turistguiden. Han fick följa med hem till Småland. Snabbspola fyrtio år. Louise är nu själv boende på ön.

– Det låter kanske som en kliché men nu är cirkeln sluten, säger hon.

Louise Sarrión startade projektet Grounded Living för två år sedan. Efter flera år med sin familj i Madrid hade hon landat på ön och hitta hem till köket. Det blev det en matlagningsverkstad med fokus på det växtbaserade riket. Hon utgår från sin studio på Carrer d’Arnau Rossiñol i Santa Catalina, Palma men arbetar ofta ute på fältet.

– Min idé från början var att göra cateringuppdrag men jag jag får allt fler kunder som antingen har retreats eller familjer som vill att jag kommer hem till dem och lagar mat, berättar Louise.
Många är nyfikna på studion. Under vårt besök sticker en herre in huvudet och undrar om hon serverar lunch.

Hon ger också matlagningskurser. Det finns en stor efterfrågan på Mallorca med just hälsosam och vegansk kost. Men Louise är inte den typen av grön kock som sysslar med några pekpinnar. Jag är inte ”hjärntvättad”, säger hon och skrattar.

– Det här händer ganska ofta att folk knackar på eller kommer in. Från början tänkte jag att jag skulle ha luncher för allmänheten men nu gör jag bara events här för sällskap som bokar in sig.

Hon ger också matlagningskurser. Det finns en stor efterfrågan på Mallorca med just hälsosam och vegansk kost. Men Louise är inte den typen av grön kock som sysslar med några pekpinnar. Jag är inte ”hjärntvättad”, säger hon och skrattar. Själv äter hon kött men inte särskilt ofta, kanske max en gång i månaden. Louise drivs snarare i positiv anda av att få folk att upptäcka nya vägar med grönsaker.

– Och framförallt för mig handlar det om bra råvaror. Det finns det så mycket av här, bara tänk på alla saluhallar!

En av hennes menyer som blivit en storfavorit är hennes veganska tacobuffé. En rätt som därhemma i Sverige är så älskad, speciellt för familjer om fredagarna, där man med enkla medel kan välja bort kött.

Och framförallt för mig handlar det om bra råvaror. Det finns det så mycket av här!

– Även de mest inbitna köttätarna älskar tacobuffén.

Då lagar hon en ”chili sin carne”, alltså utan kött, och serverar med hembakta bröd, salsan pico de gallo och mangosalsa. Den svenska artisten Little Jinder är en gäst som ätit den med förtjusning. På de yoga och hälso-retreats som hon lagar maten åt blir menyn mer hälsoinriktad – med smoothies och grönsaksjuicer som går åt i en försvinnande fart. Deltagarna kan också ta med sig enkla knep hem. Som med hennes gazpacho där hennes knep är att tillsätta något sött.

– Det är mitt hemliga trix! Man kan ha äpple, persika eller nektarin i och då balanseras tomaten med syran. Och så är jag så knasig att jag inte har någon vitlök i, det kan folk tycka är lite konstigt men det behövs faktiskt inte, säger Louise.

Hennes väg till den nya karriären startade för fem år sedan. Efter att ha jobbat som skolpsykolog Madrid ville hon göra något helt annat.

– Jag gjorde det där klassiska och gick olika kurser för att hitta mig själv.

På ett bananskal snöade hon in på raw food och tog en online-utbildning. Just raw food blev hennes biljett in i retreat-världen som växer och blir större för varje år på Mallorca. Och här på ön vill hon bli kvar. Louise och hennes man Fernando har skapat sig ett hem här tillsammans med sina barn Carl, 11, och Linnéa, 12.

– Jag älskar att bo på Mallorca. Barnen kan röra sig helt fritt här.

De tränar triathlon, och har en aktiv livsstil. Hennes man pendlar fortfarande en del för jobb i Madrid men deras bas är på ön. Och lokalen på calle Rossiñol nummer tolv är platsen där Louise får utlopp för sin kreativitet.

– Vi bara sprang på den här lokalen och det kändes så rätt.
För mer info: groundedliving.es

Mons Kallentoft skriver om Mallorcas skuggsida

SE MIG FALLA

Om det finns sol finns det skugga. Och alla paradis har ett inbyggt helvete. Med sin nya bok ”Se mig falla” punkterar Mons Kallentoft effektivt den rådande bilden av turistparadiset Mallorca. Några ingredienser: Droger, korruption, slumkvarter, mord, sexhandel och en försvunnen tonåring. Inget man brukar hitta i reseannonserna precis…

Succéförfattaren Mons Kallentoft är mer produktiv än de flesta. Vid 51 års ålder har han redan otaliga böcker bakom sig. De tycks onekligen rinna som vatten ur honom, men ”Se mig falla” har inte skapats i ett flöde av rent källvatten, här har han snarare skruvat på en kran av brunt, obehagligt avloppsvatten.

– Jag fascineras av kontraster, säger han när vi ses i Santa Catalina där han sedan fem år bor med sin familj – fru och två tonårsbarn.

– Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser. Här finns några av Spaniens rikaste familjer och en lång tradition av skumma fastighets-, mark- och vattenaffärer och det har varit en knutpunkt för droghandel i decennier.

Sådant intresserar förstås en författare av kriminalromaner, en person som dessutom vuxit upp i Ljungsbro, en allt annat än idyllisk svensk småstadshåla utanför Linköping.

Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser

– När jag var ung kallades Ljungsbro för Pickhult, det var mycket droger och många av mina generationskamrater fast-nade i kriminalitet. Men på ytan var det en putsad medelklassidyll, berättar Mons medan vi sätter oss i bilen för att börja vår lilla rundtur i några av de mindre charmiga delarna av ön. Det är i dessa miljöer som den nya, svarta romanen ut-spelar sig.

”Se mig falla” handlar om tonårsflickan Emme som tjatar sig till en utlandsresa av sina tveksamma föräldrar. Och det är till det party- och drogstinna, ökända Magaluf hon till varje pris vill åka.

När vi stiger ur bilen i ett folktomt, ödsligt Magaluf en dag i slutet av januari är det snudd på omöjligt att föreställa sig att detta på sommaren förvandlas till ett pulserande, neonsprakande festinferno som lockar ungdomar från hela världen. Denna dag kunde Magaluf lika gärna varit en del av Västerås, minus stranden förstås. Död betong.

Det är här unga Emme i boken försvinner och det är här hennes förtvivlade pappa börjar sin kamp för att hitta henne.

– Min egen dotter som är 16 år nu brukar faktiskt åka till Magaluf för att festa. Vad kan man göra, ungdomarna tycker att det är kul och billigt här, säger Mons medan vi promenerar förbi några av klubbarna som figurerar i boken. Han verkar inte särskilt orolig för sin dotter trots att hans egen kreativa och mörka fantasi skenat iväg ordentligt med honom i den nya boken. Och det är förstås en författares privilegium att få iscensätta och bearbeta sådant som inte hänt i verkligheten.

Inspirationen till boken kom när Mons flyttat till ön och dagligen började läsa tidningsartiklar om knarkdrottningar, poliskorruption och skumma affärer.

– Det är så enkelt att se det svarta och det vita här, den ingrodda smutsen. Men jag har varit mycket noga med att inte peka ut personer i boken, det är ju en roman, fiktion, poängterar han medan vi tar oss in mot stan igen, till en stadsdel som aldrig någonsin har blivit omnämnd i en turistguide – Son Gotleu.

Nu är det inte Västerås längre, nu kunde det lika gärna vara ett slumkvarter i Calcutta.

– Ibland hittar man uppsprättade katter på gatorna här, det är mycket vodoo i görningen, mycket droger och ibland våldsamma uppgörelser mellan olika grupper. Men man får inte glömma att merparten av folk som bor här är fattiga men skötsamma familjer som bara försöker överleva, understryker Mons, som har ett starkt socialt/politiskt patos.

I den här totalt oglamorösa stadsdelen utspelar sig en del minst sagt obehagliga scener i boken.

Det är ingen tvekan om att Mons Kallentoft gjort en riktigt djupgående research under arbetet med ”Se mig falla”. Storyn för oss vidare till kvarter som en gång varit trendiga nöjeskvarter, men som har förfallit rejält under senare decennier. Som till exempel delar av El Terreno, runt Placa Gomila, som oavsett närvaron av Svenska skolan faktiskt har en väldigt slummig karaktär med fula, halvt förfallna hus, graffiti och otroligt ocharmiga lågprisbutiker.

Vi ska inte avslöja mer om bokens innehåll här. När den publiceras i början av maj kommer förhoppningsvis många läsare att få ta del av innehållet.
Men kommer han och familjen att kunna bo kvar på ön när denna smaskiga svarta motpol till glassig turistinformation om Mallorca kommer ut?

– Det återstår att se, säger Mons med ett lugnt leende.

Omslaget till Mons Kallentofts Se mig falla. Nedan: Ett utdrag ur bokens kapitel 3.

(...)
Han kör längs Marítimo, där klubbarna ännu hål-ler öppet, och utanför Opium står en grupp killar och försöker övertala vakterna att släppa in dem samtidigt som ett gäng tonårstjejer obehindrat glider förbi kön.
Färden tar honom ut på motorvägen, och på kul-larna ner mot havet ligger husen som inkilade i vegetationen. Ovanför Genova blickar madonnastatyn ut över människornas göranden och Tim trampar ner gaspedalen. Det här är den farligaste tiden på dygnet på Mallorcas vägar, när de fulla och höghushöga är på väg genom sennatten, men det är inte mycket trafik nu. Han tar av, svänger upp mot Calvià och snart kör han på en vindlande väg omgiven av palmer och blommande jakarandaträd, de har förirrat sig i tiden och tusentals små klockor i lika många blå nyanser bildar ett valv över vägen. Det bär uppåt, inåt ön, och de låga bergen ger vika. Landskapet öppnar sig i en kilometerbred dal, där små ockrafärgade hus och Hotel Son Claret omgärdas av flacka fält inramade av stenmurar. Bortom fälten skjuter bergen upp igen som en sovande jättes skuldra, och ovanför skuldran finns den tvekande gryningshimlen som ännu är full av slocknande stjärnor.
Han kör så långt upp på berget som vägen tar honom. Han parkerar och så går han i gryningen, planlöst, hotellet en miniatyr långt under honom. Ljusen i byn tänds för att sedan falna i takt med att gryningen vinner helt över natten. Han går, vandrar, ropar hennes namn rätt ut i den nya dagen.
Emme, Emme, Emme.
(...)

Niklas Amundson. Kustbevakaren som blev konstnär

Det finns gott om mer eller mindre skickliga målningar där du inte kan se vad tavlan föreställer. Med palmakonstnären Niklas Amundsons oljemålningar är det precis tvärt om. Hans målningar kräver att man ägnar första minuten till att försäkra sig om att det verkligen är frågan om en målning och inte fotografi.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Vi träffas i Niklas generösa våning med utsikt över havet på en bakgata i El Terreno. Han har just varit nere på Club Nautico och tagit en kaffe i goda vänners lag. Yachtklubben tog i vintras be-slut om att det blir Niklas som får äran att måla jubileumsmålningen till klubbens 70-årsjubileum denna sommar. Det var även hans målningar som delades ut till förra årets vinnare av den världskända segeltävlingen Palma Vela som arrangeras årligen i bukten utanför Palmas hamn.

Det har varit hav, båtar och skär för den svenske 50-årige oljemålaren ända sedan barnsben.
Min pappa var lots och gick till sjöss när han var just fyllda 14 år. Jag föddes på Landsort där pappa fått anställning, förklarar Niklas. Pappa är ursprungligen från Stenungssund medan mamma är göteborgare. När jag var två år flyttade vi till Mar-strand.

En gång i månaden flyger Niklas från Mallorca till svenska västkusten och Marstrand där han under en veckas tid arbetar som kustbevakare och har en liten våning.
Men den funderar jag faktiskt på att sälja för nu känns det som att Palma är och förblir mitt hem för ett bra tag framöver.

Fram till och med årskurs sex gick Niklas i skolan i Marstrand innan det blev Kungälv. Någon utbildning eller kurs i måleri har Niklas aldrig gått.
– Jag är helt självlärd och inledde min konstnärskarriär med att måla egna påhittade serier föreställande U-båtskrigen under andra världskriget, förklarar Niklas. Men efter skolan följde jag i pappas fotspår och for till sjöss.

Till en början arbetade han som så kallad ”deckhand” på en svensk familjs stora segelbåt i Medelhavet. Efter ett och ett halvt år återvände han hem till Marstrand och körde lotsbåt på hemorten i två år.

Efter det började jag jobba i kustbevakning, förklarar konst-nären medan han slår sig ner på målarpallen på sin inglasade terrass i El Terreno. Numera är det måleriet som tar mest tid. Att måla vågor så att de ser realistiska ut är det allra svåraste, det tog mig 20 år av tålamodsprövande försök innan jag kunde bemästra det.

Idéerna till nya målningar får Niklas vart han än än går, cyklar eller åker bil.
Niklas teknik när han målar bygger mycket på tålamod och noggrann research. Efter att ha bestämt sig för vilken båt, häst-droska eller vad det nu är han ska måla ägnar han timmar åt att studera exakt hur fenderten, vinschen, seglet, hästhoven, tränset, betslet etcetera ser ut, och inte minst hur ljuset faller. Därefter gör han en snabbskiss på en av sina stora canvasdukar och bestämmer sig för hur mycket som ska komma med på målningen så att det blir balans i kompositionen. Sedan blandar han ihop sina oljefärger som han köper i en butik i centrala Palma, varpå han bygger upp målningen detalj efter detalj och lager för lager. Varje oljemålning tar mellan två och tre månader att arbeta fram. Han är sin största kritiker och blir inte målningen exakt som han vill ha den börjar han om på ny kula.

– Mitt sätt att måla bygger i huvudsak på tålamod och noggrannhet i kombination med erfarenhet. Man måste veta exakt hur vågorna slår eller hur hästens muskler rör sig i kroppen när den travar innan man låter penseln nudda canvasduken, menar Niklas. Men när allt flyter som det ska och slutresultatet blir som man vill känns det förbaskat bra.

På senare år har Niklas även ägnat sig åt beställningsmåleri. I första hand har det varit personer som Prins Albert av Monaco, Kung Harald V av Norge och storföretagare inom det svenska näringslivet som varit hans kunder. Men han har även målat flera flaggor åt olika fotbollsklubbar som till exempel IFK Göteborg samt ett flertal rena porträtt.

–Prins Albert ville inte bara ha en officiell målning av sin nordpolenexpedition som han gjorde 2006 utan även en porträttmålning av sin fru prinsessan Charlene, säger han och ler. Det tog mig en hel vinter att få till den målningen och du kan tro att det var nervöst när jag skulle visa upp den för henne första gången. Till min stora belåtenhet sken hon genast upp och ansåg sig vara mycket nöjd med slutresultatet.

Det här med beställningsmålningar har blivit ett trevligt sätt att försörja sig på och det har även tillåtit mig att bredda mitt måleri och ta risker. Jag har just färdigställt en målning som jag är nöjd med föreställande ett par hästar och droska. För det ska erkännas att det kan bli lite enformigt att bara måla båtar hela tiden, att måla hästar och annat gör det sedan roligare att ge sig på det marina och Yachtklubbsvärlden igen.

Niklas egen favoritmålare är den framlidna svenske konstnären Anders Zorn, som precis som Niklas själv, var en livsnjutare av stora mått.
– Men jag gillar även den amerikanske konstnären Thomas Hoyne som målat gamla skonare, förklarar Niklas.
Marstrandssonen är den ende svenske målare som fått in en målning i oceanografiska museet som finns i Monaco.
Stora detaljrika oljemålningar tycker jag är roligast att måla. Det enda jobbiga är att det tar 24 timmar för varje lager att torka. Och då ska man veta att var och en av mina målningar består av cirka 30-40 lager, påpekar Niklas.
Möjligheten att även arbeta som kustbevakare anser han är en lyx som gjort att han blivit en bättre konstnär.
– Till sjöss får jag ju från första parkett se hur allt ser ut på havet under alla årstider, menar Niklas.

I början av sin konstnärskarriär målade El terrenobon mest gamla träbåtar. Numera fokuserar han mest på gamla motiv men med ny stil och har med stor framgång även givit sig på katedralen i Palma.
Att han för tre år sedan beslutade sig för att bosätta sig på ön Mallorca tycker han inte är särskilt konstigt.

Här finns ju gott om stora båtar, ett perfekt klimat och så gil-lar jag ju den spanska kulturen och dess traditioner, förklarar Niklas samtidigt som vi går ner för trapporna till Paseo Maritimo. Jag är ju dessutom uppväxt på en ö, och Mallorca har ett speciellt ljus som passar perfekt för den som vill ägna sig åt oljemåleri.
Kvar i Göteborg har han sina fullvuxna barn, dottern Linnea och sonen Jonas.

De kommer rätt ofta ner och hälsar på mig här på ön. Sedan ses vi ju även i samband med mina skift som kustbevakare i den bohusländska skärgården.
När han inte målar så vandrar eller cyklar han i bergskedjan Sierra de Tramuntana, om han inte ägnar sig åt att snorkla kring ön Cabrera.
–Den ön har blivit lite av en favorit eftersom vattnet utanför erbjuder fantastiskt bra snorkling, och då ska ni veta att jag är rätt kräsen, säger Niklas och skrattar.
I de närmaste planerna ingår att försöka öppna ett eget gal-leri i centrala Palma.

Exakt var det blir är ännu inte bestämt men jag ett par förslag jag tittar på eftersom jag behöver ett bra ställe att visa upp min konst på, fortsätter Niklas.
Till en början bodde Niklas på calle Cotoner inne i Santa Catalina.
– Från den våningen jag hade då såg jag inte havet och det är något av ett måste för mig har jag upptäckt. Så när jag efter lite letande hittade mitt nuvarande hem i El Terreno slog jag till direkt. Det är dessutom en stadsdel som ligger lite off men ändå centralt och där jag trivs kanon då det är betydligt mer rogivande än Santa Catalina, som ju kan bli rätt stojigt på helgerna. Och så kan jag cykla ner till yachtklubben på ett par minuter, vilket inte är helt oväsentligt.

Fakta om Niklas Amundson

Niklas föddes år 1967 och förutom att vara konstnär är han även delägare i den turistverksamhet som sker vid Sveriges mest kända fyr Pater Noster, strax utanför Marstrand.

Vid två tillfällen har hans målningar blivit antagna vid The Royal Society of Marine Artists. Han var även officiell konstnär för ostindienfararen Götheborg. Niklas har även målat tavlor till Volvo Ocean Race 2005-2006 men även 2008-2009. Han har även egenhändigt frampenslade målningar i det kungliga danska skeppet Dannebrogen och Monacos Yachtklubb. Målningar av Niklas Amundson finns idag i hem från allt från den västindiska ön Mustique och Monaco till USA och inte minst Spanien.

Ett liv i espadriller

Angeliqa Gidlöf har alltid varit modeintresserad, och eftersom hon har bott på Mallorca sedan hon var barn har hon burit den typiskt spanska skon espadriller hela sitt liv. Efter ett år i Vietnam kom hon tillbaka till Mallorca fast besluten att ”göra något med skor”. Inte långt efter var hennes märke Dirty Grey fött, espadriller med det lilla extra.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Espadriller har varit den traditionella bondskon för såväl män som kvinnor sedan 1300-talet, och tillverkas fortfarande på ungefär samma sätt. Nuförtiden kommer de i en mängd varianter, tår och hälar kan vara exponerade eller inte, det kan vara snören runt vristerna eller mera se ut som en toffla. Den ikoniska franska modeskaparen Yves Saint Laurent ville skapa en espadrill med kilklack och när han kom i kontakt med den spanska espadrilltillverkaren Castaner blev drömmen verklighet och dessutom superpoppis.

Angeliqa hade en liknande vision, förutom traditionella espadriller i mjukaste skinn och i en mängd färger ville hon göra en mer stylish och speciell sko. Det blev en espadrill utan hälkappa, med synliga tår och med en stor dekorativ knut på ovansidan. Att förbättra och förändra kläder ligger i Angeliqas natur, sedan hon var liten har hon ändrat sina jeans och t-shirts, och hon har jobbat som stylistassistent åt sin mor på reklamfilms-inspelningar.

Tjugosexåriga Angeliqa har bott på Mallorca sedan hon var sju år gammal. Hennes föräldrar som var i restaurangbranschen ville ha en förändring, sålde allt i Sverige och drog till Mallis med Angeliqa och hennes syster och moster. Efter ett par år i Svenska skolan började Angeliqa i spansk skola och känner sig nu lika spansk som svensk.

– När jag är med spanjorer känner jag mig svensk, och när jag är med svenskar känner jag mig spansk, säger hon. Men jag är inte i Sverige så ofta, jag har en stor släkt men de vill ju gärna komma hit istället.

Angeliqas spanska pojkvän fick ett uppdrag i Vietnam i ett år och de bodde där tillsammans, och det var när hon kom därifrån för 1,5 år sedan som hon bestämde sig för att förverkliga sin dröm. Någon design- eller formgivarutbildning har hon inte, där-emot en tydlig uppfattning om vad hon ville göra.

– Jag läste om en skomakare i Sa Pobla som tillverkade espadriller för hand och ville komma i kontakt med honom. Jag fick rådet att åka till tågstationen i Sa Pobla och fråga efter Antoni, så det gjorde jag. Vi träffades och inledde ett samarbete. Vi förstår inte alltid varandra, och han vill gärna lägga sig i min design och ”förbättra” vissa detaljer, men jag står på mig och till slut brukar han fatta att det är jag som bestämmer. Han är så duktig på det han gör att jag får stå ut med de sidorna av honom, skrattar hon.

Efter att Antoni var hittad började jakten på en skinnleverantör. Genom att fråga runt hamnade Angeliqa till slut hos en leverantör i Inca vars skinn var tillräckligt mjukt och i tillräckligt många olika färger.

– Skinnet är olika mjukt beroende på vilken del av djuret det kommer ifrån. Det hade jag ingen aning om när jag började, berättar hon.

Det är också i Inca som lädret skärs till de färdiga bitar som Antoni sedan syr på jutesulorna. Antonis farfar började göra skor, då åt fattiga jordbrukare, och nu för Antoni hantverket vidare, genom att göra skor åt modemedvetna tjejer och kvinnor över hela världen.

– Jag har många kunder i Australien, vilket är perfekt eftersom deras espadrillsäsong är vår vinter. Det ger mig en jämnare försäljning, berättar Angeliqa.

Att nå ut med sin produkt är ofta den stora utmaningen för vilken tillverkare som helst. Angeliqa hade ett försprång genom dels det egna instagramkontot, dels är hennes syster influencer i Tyskland med närmare en miljon följare på Instagram. Marknadsföringsbudgeten är därför obefintlig, all reklam sker på företagets instagramkonto.

– Jag hade en modeblogg förut, och ett eget instagramkonto med ungefär 20 000 följare runt om i världen. Min systers stora följarskara på Instagram har varit viktig och vi har gjort en kol-lektion tillsammans där hon fick välja färger. Jag tycker om att jobba med limited editions och tillfälliga kollektioner. Det skapar också ett habegär hos mina kunder.

Det är även via systern som Angeliqa har byggt sin hemsida. Även om Angeliqa tjänade så pass mycket pengar på sin försäljning att hon kunde leva på inkomsterna efter tre månader så sköter hon all försäljning själv genom sin hemsida, sätter etiketter på skorna, lägger dem i lådan och går till posten med paketen. Hon säljer ungefär 30 par skor i veckan. Eftersom hon inte har några anställda är hon såväl kundtjänst som designer och allt där emellan.

– Från början trodde jag inte att jag skulle behöva hålla på med momsredovisning alls. Men jag måste fixa ett avtal med en transportfirma så att jag inte behöver gå till posten själv.

En gång i veckan träffas Angeliqa och hennes skomakare Antoni, och vi följer med till Sa Pobla för ett besök hos honom. Verkstaden består av ett enormt rum vid gatan, fullproppat med saker. Här finns lådor travade på varandra, gamla skor liksom nya skor i alla olika stadier, sulor och skärp. Bland annat. Den enda ljuskällan som Antoni använder när vi är där är ljuset från fönstret. Antoni sitter på en liten pall och fäster först lädret med ett stygn på varje sida av sulan, sedan syr han fast det med en stor nål. Han producerar ungefär åtta skor i timmen.

– På mina skor med rosett är det en annan person som syr fast de lösa skinnbitarna som man knyter rosetten av, berättar Angeliqa samtidigt som Antoni står bredvid och vill visa hur rosetten ska knytas.

Antoni berättar också att han har sett att någon på fastlandet har kopierat Angeliqas design, något som hon tar med ro. Sedan ger sig de två in i en lång diskussion om olika tjocklek på sulor, och vad som är den idealiska. En för tjock sula gör det stumt och svårare att gå.

Angeliqa arbetar tätt ihop med sin mamma. Sedan hon har flyttat verksamheten från det egna vardagsrummet är det i sin mors kontor hon sitter. De två har ett nära samarbete, tillsammans har de tagit fram och sytt begränsade upplagor av både jackor och väskor.

– Nästa vecka åker vi på lädermässa i Milano tillsammans. Jag kunde ingenting om läder innan jag började med skorna, men jag lär mig hela tiden. Så sakteliga vill jag utöka och utveckla företaget. Jag har hittat en fabrik på fastlandet som ska göra delar av produktionen, jag skulle också gärna ha fler kollektioner. Jag drömmer också om en egen butik på Ibiza.

Ge blod på Mallorca och rädda tre liv – ett av dem kan vara Adrians

– Vi kunde verkligen inte föreställa oss ett liv utan att resa!
Maria Nystedt sitter mitt emot mig på sushi-restaurangen Daikiya i närheten av plaza Alexander Fleming. Hon har just lämnat blod på Banco de Sangre, blodbanken, på andra sidan torget. Det är första gången hon gör det på Mallorca och hon är överväldigad av tacksamheten hon känner för att det gick bra.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

För att få donera måste man vara över 18 år och fullt frisk. I Spanien gäller att man inte får ha varit i Asien under det senaste året på grund av risken för dengue-viruset. Maria och hennes man Magnus åkte alltid på långresor, och särskilt just till Asien. Men när deras andra son föddes ändrades livet radikalt.

Utan donerat blod överlever inte Adrian
Vi väljer båda dagens meny för 9,50 euro. Maria är fortfarande något yr efter blodgivningen när hon berättar varför det är så viktigt för henne att donera.

–Läkarna förstod snabbt att det var något fel med Adrians blod. Han började få regelbundna blodtransfusioner, och jag och Magnus fick ge Adrian en medicin via subcutant dropp varje kväll. Men det var först när vi själva två år senare kontaktade en organisation i Barcelona med specialiserade på sällsynta blodsjukdomar som vi fick en diagnos.

Karolinska sjukhuset i Stockholm där Adrians behandlades gick med på att skicka prover. Sex månader senare tog familjen emot beskedet: Adrian lider av kronisk anemi – hans röda blodkroppar överlever inte och han måste få nya var tredje till fjärde vecka. Bara runt 60 personer i världen har sjukdomen, och alla är anslutna till sjukhus för livslånga transfusionsbehandlingar.

–Under Adrians första två år höll jag tillbaka min sorg, och vi bar på ett hopp om något slags mirakel. När beskedet kom var det som jag föll jag ned i ett hål och sorgen fick fritt spelrum. Adrian skulle vara beroende av sjukhus och mediciner livet ut.

Men mitt i allt detta slogs Maria och hennes man Magnus av tanken på att ett liv utomlands inte var omöjligt, nu när de hade en ingång till det spanska sjukvårdssystemet. De frågade om kvalitén på sjukhusen på Mallorca och överrumplades av läkarens rättframma svar: ”Jag skickar Adrians journal på en gång.”

–Några veckor senare fick vi besked att Son Espases, det stora sjukhuset utanför Palma, kunde ta emot Adrian som patient. Vi åkte dit för att träffa dem och känna efter om vi skulle tycka om att bo här. Allt stämde för oss, och redan samma vår flyttade vi hit!

Behovet ökar på sommaren
Maria vill gärna förmedla hur lätt det är att ge blod.

–Det var ju bara att kliva in, och att ge tog inte mer än tio minuter! Och utanför har de gratis parkering.

Samma budskap får vi av personalen på Banco de Sangre, Mallorcas blodbank som drivs av Balearernas landsting. Eva Gomez Sjunnesson som är född i Stockholm och uppvuxen på Mallorca med en svensk mamma, är marknadsansvarig på Banco de Sangre. Hon berättar:

–Vi har 8 britsar och det är aldrig kö. De flesta av mina kollegor donerar. Vi brukar inte gå ut med det, men erkända studier visar att blodgivare håller sig piggare och friskare än andra.
Eva kan inte nog understryka hur viktigt det är att donera:

–Mycket av vårt blod behövs till operationer och förlossningar, och hela 60 procent går till cancerpatienter. Blodsjukdomar som Adrians är ovanliga men på Menorca finns en hel släkt med en genetisk blodsjukdom. Den släkten skulle inte leva vidare utan blod från donatorer, precis som Adrian.

När Maria fyller i sin hälsodeklaration får jag en längre pratstund med Eva. Hon berättar att den svåraste utmaningen för Mallorca är den stora mängden turister.

–Med turisterna ökar antalet olyckor, det är trafikolyckor, båtolyckor och balkonghoppningar där stora mängder blod behövs. Många av våra donatorer är återkommande, och vi kan ringa in dem vid akuta behov. Vi kan aldrig räkna med att turister tänker på att donera, men vi hoppas att fler inflyttade börjar göra det. Här finns alltid någon personal som pratar engelska och både jag och min chef Ismael Gutierrez kan svenska.

Eva berättar att de allra flesta donerar av samma anledning som Maria, att de känner någon som har behövt ta emot blod och känner ett slags samhällsansvar att kunna ge tillbaka. 20 procent har inspirerats av andra. Resten har nåtts av Banco de Sangre’s kampanjer, eller har sett blodbussen som åker till olika platser enligt ett schema som hittas på Banco de Sangres hemsida donasang.org. Det kan vara större arbetsplatser eller kyrkor och torg, som Plaza España.

450 ml blod på 10 minuter
När Maria är redo får hon ställa sig på vågen, ta blodtrycket och få ett stick i fingret för att mäta hemoglobinet. När sjuksköterskan konstaterat att hon inte har blodbrist är det dags för henne att lägga sig på bristen.

Maria ska donera 450 ml och hon får göra det högst 3 gånger om året (4 gånger för män). Sköterskan Maite Cozar placerar påsen på en våg innan hon spritar Marias armveck och för in nålen. Maria ligger avslappnad på rygg och ser blodet strömma ur venen, på samma sätt som hon var tredje vecka ser blodet strömma in Adrians armveck. Det finns en teoretisk chans att han får blod av sin mamma, men det är mycket som ska stämma.

–Inte bara blodgruppen utan även undergrupper ska matcha. Dessutom måste blodet vara färskt, i Adrians fall inte mer än någon dag för att han ska orka med vardagen i tre veckor. De sista dagarna innan transfusion är han alltid trött, säger Maria från britsen, och i blicken blänker mammaoron till.

–Men det är en väldigt speciell tacksamhet jag känner när blodet strömmar in i Adrian. Färgen på kinderna återvänder, han blir sig själv igen och får ork att leka och vara i skolan. Tack vare att andra personer tar av sin värdefulla tid och kanske övervinner sitt motstånd mot nålar, kan Adrian leva.

Högteknologiskt laboratorium
Påsen med Marias blod är förenad med fyra mindre påsar. Blodet i den minsta förs över till ett provrör som skickas till laboratoriet för analys. Labbet ligger vägg i vägg och jag följer med Eva dit. Det är ett högteknologiskt rum i vitt och turkost som hämtad ur en amerikansk science fiction-film. Eva förklarar:

Tekniken har utvecklats markant bara de senaste åren. Det gör att säkerheten i labbet har ökat och att blodets hållbarhet kunnat förlängas.
Alla laboratorietekniker bär blå gummihandskar. En av dem är Margalida Cerdá. Hon visar oss en korg fylld med märkta provrör.

Innan blodet levereras till sjukhusen måste vi kontrollera att det inte innehåller bakterier eller virus som hepatit, syfilis, HIV eller dengue. Samtidigt med den tekniska analysen gör vi en korsanalys med ett manuell test. Vi tar också reda på blodgruppen. Får patienten blod från fel blodgrupp kan inte de röda blodkropparna transportera syret till kroppens organ.

Blodets väg
De övriga tre påsarna kommer om en stund fyllas med separerade blodvätskor. Eva tar mig till ett rum med stora centrifuger och andra apparater. När hon visar mig runt kommer Alex Lopez in med stora metallådor packade med blod från Ibiza och Menorca, som han just transporterat hit från flygplatsen. Tillsammans med Marias blod kommer de här påsarna placeras i en centrifug där blodet skiktar sig likt olja och vinäger. Eva visar en påse som har rött tyngre blod i botten, och gult ovanpå. Det tyngre blodet består av de järn- och syrerika röda blodkropparna medan det gula är plasman.

Eva pekar på ett tunt transparant vätskelager däremellan, där samlas blodplättarna. Nästa steg är att pressa ut varje blodvätska i respektive påse och sortera ut de vita blodkropparna, som slängs. Det sker i en apparat som ställer in trycket exakt efter påsens vikt. Därefter etiketteras påsarna med samma kod som blodprovet i provröret och placeras på rätt ställe i rätt temperatur. Medan de gula blodplättarna ska vila i rumstemperatur ska de röda blodkropparna till kylskåpet och plasman in i frysen. Efter 24 timmar ska blodplättarna in ett skåp där de hålls i ständig rörelse. När sjukhusen ringer hämtar en sjuksköterska rätt blodpåse och placerar det i en kylväska, som levereras med bil, och ibland flyg, så snart som möjligt.
–Vi brukar säga att en donator ger tre liv, säger Eva och när jag ser de tre påsarna förstår jag hur träffande slogan det är.

Det blir bra ändå
Över kaffet förklarar Maria hur det går till när Adrian får blod.
Det kan ta en hel dag, Adrians blod ska analyseras och påsarna dubbelkollas och själva transfusionen tar två timmar. Adrian känner personalen, vi är ju där minst 17 dagar om året. Han blir alltid så väl mottagen, men varje gång det är dags är han så trött och det är tungt att se. En sjuåring ska ju vara full av liv.

Maria har en blogg i sitt namn och har också skrivit en bok: ’Att leva med långtidssjuka barn – Det blir bra ändå.’ Hon skrev den för att hon själv saknade en liknande bok under de åren då livet rasade omkring henne och hon desperat försökte förstå Adrians sjukdom och hur tillvaron för familjen skulle bli. Det var snart tre år sedan den kom ut och nu finns boken på sjukhus runt om i Sverige. Maria får ofta förfrågningar om att föreläsa.

–Det är en fantastisk upplevelse. Jag har fått en sådan positiv respons. Varje familj som får ett besked om att deras barn är kroniskt sjuk går igenom en svår process. Jag har varit där och i boken är jag öppen med min oro och sorg över att livet inte blev som jag först hade tänkt det. Många är tacksamma att få höra att de inte är ensamma och att vad de känner är normalt.

Maria berättar att Son Espases har kontakt med ett sjukhus i Barcelona.

–Nyligen fick vi besked att Adrian kan bli frisk om de hittar en stamcellsdonator. Det återstår mycket, men det väcker hopp om att Adrian och vi som familj ska kunna ha ett fritt liv som andra. Men tills det eventuellt blir dags är vi tacksamma för alla som väljer att donera. Det finns ju inga läkemedel i världen som kan ersätta mänskligt blod. Det är människor välvilja Adrian förlitar sig på för att leva.

Det var under första världskriget som Röda Korset i Storbritannien började organisera donering och lagring av blod, men de fyra blodgrupperna identifierades redan år 1901 av den österrikiske läkaren och nobelpristagaren Karl Landsteiner. Hans födelsedag den 14 juli är officiellt utsedd till den Internationella blodgivardagen.

Fredrik Thomander, Palma Music Studio: ”Vi vill skapa Mallorcas eget sound”

Om jag blundar kan jag se honom framför mig. Sliten jeansjacka och ljusblå 501 Lewis nedstoppade i vita tubsockar. Basen hänger över axeln. Kanske drar han en rödlockig hårslinga från pannan innan han prövar fingersättningen för första gången. Fredrik Thomander är tretton år och väntar otåligt utanför Studiefrämjandets replokal i Varberg. Året är 1984 och Martin, storebrorsan, behöver en basist.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Fioleleverna är klara med sin lektion, bandet gör sig redo. Brorsan kopplar in elgitarren och river av de första riffen till AC/DCs Highway to hell. Fredrik prövar sina första ackord. Och han gillar det. Det är Martin som bestämmer låtarna, han har spenderat många timmar på Domus skivbar och bläddrat mellan vinylskivorna och det är rock som gäller.
Och så fortsätter det. Som basist blir Fredrik någon hemma i Varberg, och han bärs upp av det lokala föreningslivet under ett årtionde då det är inom musiken allt händer bland unga i Sverige.

Med tiden bildar Martin och Fredrik ett nytt band, White Line, som sommaren 1986 är med om varje lokalbands våta dröm. Under en spelning i Varbergs nöjespark är de förband till ett av Sveriges största band, pudelrockbandet Treat. Två år senare är White Line en av finalisterna i Rock-SM, tävlingen där Europe slog igenom i början av 80-talet.

Det har gått trettio år nu, och efter att varit låtskrivare åt svenska och internationella artister (bland annat Darin, Scorpions och Kim Wilde) med bas i såväl Stockholm, Tokyo, Los Angeles och huset i Rönninge utanför Stockholm när döttrarna var små, är Fredrik idag VD och delägare i Palma Music Studio och på gång att bli musikpappa åt unga lovande talanger.

En av dem är Dennis Mansfeld. Han sitter framför mig i studios kök en våning upp. Med glittrande bruna ögon och ett vackert vitt leende stryker han sitt bruna hår ur pannan. Han är klädd i vit t-shirt, jeansjacka och svarta jeans, ungefär som jag föreställer mig Fredrik för trettio år sedan. Eller som John Bon Jovi, Dennis pappas favoritartist när Dennis var tretton.

2005 hittade Dennis pappas gamla gitarr i källaren till huset i Llucmajor. De hade flyttat hit tre år tidigare från ett samhälle utanför Hamburg. Dennis hade inte en tanke på att fråga pappa hur man gör. Han skrattar:
– Nej jag frågade Google, det gjorde man då. Jag började skriva låtar, och jag var den enda till hands som kunde sjunga dem. Innan hade jag spelat fotboll som alla andra men från den dagen satt jag i källaren för mig själv och lirade.

Efter skolan flyttade Dennis till London där han spelade gitarr på Leicester Square på dagarna och piano på olika barer om nätterna. Han lärde känna Alex från Italien, och våren 2017 flyttade de till Palma. Någon tipsade om musikstudion som höll på att byggas. Han tog med Alex dit, träffade Fredrik för första gången och erbjöd sig att hjälpa till med bygget om de sedan fick använda studion.
Fredrik sa ja. Och Dennis är på god väg att debutera som Palma Music Studios första egna artist.

Dennis behåller sitt leende under hela intervjun, men jag ser hur otåligt han väntar på att gå iväg och spela. Efter en stund löser Fredrik av honom. Det rödlockiga håret är kortklippt sedan många år, och han ger ett mjukt men seriöst intryck när han berättar om hur studion kom till:
– Jag och min familj hade bott ungefär ett år i Palma när jag träffade Johan Lundgren. Det var 2015 och jag hyrde en liten studio i Molinar. Johan frågade rätt ut: ”Ska vi inte bygga en studio ihop? En studio i världsklass dit artister från hela världen vill komma.” Han hade en topputrustad, men i stort sett oanvänd musikstudio i London och jag hade mitt kontaktnät, musikkunnande och en massa låtar i bagaget. Johan var vice VD på Tui men då var han tjänstledig, och med sitt affärskunnande var det han som drev på att studion blev verklighet.

Efter mycket letande efter möjliga hus att bygga om hittade Fredrik en ödetomt i Son Espanyolet. Efter lång planering inleddes bygget i januari 2017. Fredrik blev projektledare och var på plats dagligen. I december skruvades den sista skruven i.

– Ett sådan påfrestande bygge har jag aldrig förr varit med om, det var så tekniskt avancerat och byggarna hade inte rätt erfarenhet, vi var tvungna att ta hit expertis från England. Mot slutet var jag nära en kollaps och jag grät vid pianot när sista hantverkaren hade lämnat. Nu var det klart!

Sedan studion invigdes i januari hänger Dennis och Alex här varje dag. På plats är också René Shades, basist i det danska hårdrocksbandet Pretty Maids. Liksom Dennis och Alex hjälpte han till med bygget, och idag är han heltidsanställd Assistent studio manager. Under tio veckor finns här också Toni som är studions praktikant.

– Johan däremot började som VD på Easyjet i England, men är här när han kan.
När vi pratar kommer René och presenterar sig, en kille med rockerstil och som alla andra med ett leende över läpparna. Efteråt hyllar Fredrik hans erfarenhet och tryggheten han förmedlar i studion. Något senare smiter en enligt spanska mått blond man förbi med en lågmäld hälsning. Jag frågar efteråt vem han är.

– Det är Klas Lunding, mannen bakom det svenska soundet!
Inte utan stolthet berättar Fredrik att Klas startade Telegram Records på 80-talet och står bakom artister som Ratata, Lustans Lakejer, Titiyo och Popsicle.

Klas bor på Mallorca till och från, och under planeringen och byggandet av studion hade han och Fredrik många och långa samtal. När studion invigdes i december bjöd de tillsammans ner några av Telegrams nuvarande artister: Little Jinder, Kleerup, Ebbot Lundberg, Andreas Kronlund och Jonas Kvant. Under en vecka huserade de fritt i studion och skrev musik.
– Det blev som ett stresstest, och det gick så otroligt bra. Det var kanske mer en lekstuga än låtskrivarcamp, men det kom ändå ut tre eller fyra låtar som var riktigt bra. Vi får se vad det blir av dem i framtiden.

Fredrik är entusiastisk när jag ber honom beskriva verksamheten.
­– Ibland hyr ett band eller låtskrivarteam hela studion en vecka, ibland hyr någon en timme. Vi har sex topputrustade studiorum och det ser lovande ut inför sommaren, men det är inte alltid de är uthyrda. Ändå känns det som stället sprudlar av energi och förväntan, det är som en kreativ jambalaya, en levande organism. Det är ju nu det händer! Det är nu vi ska hitta samarbetet, det är nu vi ska sätta vårt sound. Alla är fortfarande så positiva, det är hela tiden stora leenden över vad vi faktiskt har skapat här.
Fredrik berättar att de varje måndag klockan 10 samlas på morgonmöte, och varje fredag eftermiddag har de livespelning i live-rummet.
– Då kan vem som helst uppträda. Musikerna som hyr in sig, ett planerat event eller så är det jag, René och de andra. Uppåt 50 personer får plats på läktarna, och det är en fantastisk akustik. Vi hoppas att det kan bli grej, att grupper eller vänner kommer hit för att umgås och lyssna på live-musik.

Och musiken då? Hur kommer den att låta?
– Det vet vi inte än! Jag vill hitta själen här, en känsla som är rätt. Det är inte Ibizas klubbmusik, eller techno á la Berlin. Och inte sydamerikansk latino. Just nu experimenterar vi väldigt mycket. Alla vi gillar tidigt melodiöst åttiotal med stämsång och westcoast-känsla, men vi vill modernisera det genom låtskrivandet. Mallorca är ju låtskrivarnas ö, här går vi i Chopins fotspår. Men vi är fortfarande i en testfast där vi leker oss fram. Och det gör vi inte bara vid mixerbordet utan när vi får spela ihop, det är därför live-rummet är så viktigt.

Jag frågar hur han tänker sig studion om några år när allt har satt sig, och Fredrik är tydlig med vad han vill åstadkomma.
– Jag vill att Mallorca ska förknippas med musik, med ett eget sound. Turistbussen ska stanna till här och säga att det var här det hände. Jag vill tycka att det är skitkul att vakna varje morgon och veta att idag kommer vi att göra jättebra musik. Jag vill göra skivor, men också föra samman olika slags musiker för det är då det kan hända saker. Och personligen vill jag tillbaka till själva låtskrivandet, det saknade jag enormt under tiden bygget pågick. Jag försöker vika några timmar mitt på dagen varje dag åt att skriva.

Musikbranschen har förändrats sedan Fredrik började för trettio år sedan. Han berättar att han förr kunde ge en cd till en kompis och efter några år kunde en låt dyka upp på en skiva. Idag anlitar skivbolagen tre eller fyra producenter som redan har med sig låtar och sätter sig med en artist en vecka och spelar in. Eller så gör man som Fredrik, samlar musiker till ett låtskrivarcamp. Det gör förstås branschen bortskämd med bra låtar och konkurrensen hård för den som är ny och vill in.

– Vi är redan där nu, och med Klas skivbolag hoppas jag vi kan etablera oss på allvar. I Stockholm vet alla att vi finns, och många artister vill hit. Ön och miljön här lockar lika mycket som själva studion. Men jag vill också ha mina egna artister, jag vill producera deras låtar, få dem att växa. Och när de har varit ute i världen vill jag att de kommer tillbaka, att de ser studion som sin hemmahamn.
Han avslutar:
– Jag är uppvuxen i ett land med musikaliskt självförtroende. I Stockholm har det bubblat i branschen många år. Jag har suttit i studios med Jennifer Lopez, där Max Martin suttit och mycket väl kunnat dyka upp med Pink eller en annan världsartist, och det hade varit helt normalt. När jag började handlade mycket om att verkligen tro på sina låtar, och om man mejlade rätt person i rätt position kunde det gå fort. Det självförtroendet vill jag ta med mig hit, och jag är övertygad om att det kommer gå.

Palmafamiljen som tog omvägen via Thailand

Första gången jag träffade Caroline Grönquist hjälpte jag en kompis med att hämta en tvättmaskin i familjens hem. Huset ligger exceptionellt vackert uppe i bergen mellan Palmanova och Calvia med storslagen utsikt.
Nu visar hon runt mig i det trevliga inredningskaféet vid placa Eulalia.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

– Vi har faktiskt just sagt upp huset och flyttat till El Terreno. Det blev ett evigt skjutsande med bilen då både skolan och barnens kompisar finns i stan, dessutom blev det lite nervöst som hundägare med alla processionslarverna som levde i tallarna runt poolen och huset. Här i Palma får våra grabbar äntligen ett normalt vardagsliv.

Lokalen innehåller allt från högkvalitativa handgjorda inredningsdetaljer och prydnadssaker till svenska kanelbullar och hallongrottor hembakade med mycket kärlek.

Hur kom det sig att ni lämnade Sverige?
– Både min make Jens och jag är orädda entreprenörer och var rätt klara med gråkalla tråksverige. Dessutom ville vi visa barnen att det går att bo i andra länder. Vi sa upp oss från våra välbetalda jobb och köpte en liten turistanläggning, faktiskt på nätet utan att ha sett den på plats, på den thailändska ön Koh Lanta. När vi jobbat upp den under ett par år genom att stå i allt från receptionen och disken till att servera sålde vi den och byggde en egen anläggning efter helt eget önskemål, så att vi verkligen fick till en resort precis som vi ville ha den. Det är en trevlig bungalowanläggning som vi driver än idag, även om det är på distans med hjälp av en platschef, förklarar Caroline. Orsaken till att vi efter sju bra år i Asien är tillbaka i Europa och Palma var den ständiga värmen och att vi tröttnade rejält på den thailändska korruptionen, något man drabbas av hur man än gör när man driver företag i landet.

– Vi trodde att det skulle bli mycket enklare i Thailand, men byråkratin där är rena mardrömmen, menar hon.
Caroline och Jens har alltid varit intresserad av inredning och for ofta under thailandsperioden till Chiang Mai som är norra Thailands kulturella centrum, och besökte även närliggande hantverksbyar.

– Där gick jag runt hos de lokala hantverkarna och gav dem ritningar på vad jag ville ha gjort och tog in anbud. Flera av dessa handgjorda interiörprodukter säljer vi nu här på vårt kafé i Palma, berättar Caroline medan hon serverar en kund som just beställt in en hembakad dammsugare och apelsinjuice.

Men varför blev det just Mallorca och Palma?
– Jag hade aldrig varit på ön och det ska villigt erkännas att jag hade rejält förutfattade meningar om grisfester och blaskig sangria när vi for hit med familjen första gången. Men när vi såg den imponerande bergskedjan Sierra de Tramuntana, de härliga stränderna och inte minst vackra Palma var vi sålda. Att det sedan fanns en svensk skola i staden gjorde ju inte saken sämre, fortsätter Caroline.
Vi gillar verkligen temperaturen här efter att ha levt i 40 plusgrader i sju år.

När Jens och Caroline inte jobbar i butiken provar de nya vandringsleder i bergen tillsammans med sina hundar och söner. De har även fått upp ögonen för racketsporten paddel som är mycket populär här på Mallorca.
– Man blir väldigt tajt som familj när man blir ”invandrare” och flyttar till andra länder. Tyvärr har vi märkt att det är en hel del krånglig byråkrati även här på Mallorca, men det går ändå inte att jämföra med hur det var i Thailand. Det har varit både dyrt och mäckigt men vi har haft mycket hjälp av ”El Perrito-proffsen” Lisa och Pella som numera är anställda hos oss, förklarar kaféägarinnan. Pella och Jens, som är utbildad konditor, sköter kafédelen medan jag och Lisa ägnar oss åt inredningsbutiken. Nu har vi koll på pappersarbetet, och spanskan – som är betydligt lättare att lära sig än thailändskan – börjar komma tack vare att ingen på myndigheterna här pratar engelska, vilket är lite förvånansvärt med tanke på antalet utlänningar som investerar sina pengar på ön.

Caroline medger att det var lite jobbigare att starta upp ett nytt liv på Mallorca än de hade räknat med. I månader gick de gata upp och gata ner i centrala Palma innan de hittade den perfekta lokalen innanför placa Cort.
– Annonsen hade varit ute i fyra timmar när vi slog till och nu har vi efter lite om och men fått till ett trevligt vardagsliv som funkar för såväl barnen och oss arbetande föräldrar. Min man är för tillfället i Sverige och jobbar ett par veckor, säger Caroline som även anlitat en agent som hjälper henne med inköpen i Thailand när de själva inte hinner åka österut och välja på plats. Visst blir en del förvånade över kombinationen inredningsbutik och kafé, men det verkar som om att de som kommer in här återkommer och vi har redan ett gäng stamkunder som har vänligheten att skicka hit deras vänner när de besöker ön, förklarar Caroline medan hon tar betalt i kassan av en kund som just köpt en liten handgjord träskål.

– Men vi vänder oss inte enbart till turister utan även lokalborna börjar hitta hit, vilket är uppskattat.

Familjen Grönquists kafé i Palma heter Far East interior & café och ligger på Calle d´en morel 1 (placa Eulalia).

Khalil, Orange Valley – Ove blev mitt eldprov

Det var mycket som skulle bevisas. Det var Khalils första filmuppdrag med Orange Valley. Busskraschen var den största olyckan som någonsin hade iscensatts på Mallorca. Och så det svenska arbetssättet som Khalil ville införa, med fokus på kommunikation istället för den hierarki som ofta råder i filmbranschen, utanför Sverige. Som nybliven producent och delägare i Orange Valley blev Mallorcascenerna i den svenska långfilmen En man som heter Ove Khalils eldprov. Uppdraget blev en framgång. Nu, tre år senare, har allt satt sig och Khalil har siktet på att få Orange Valley att växa.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Khalil Al Harbiti hamnade på Mallorca lite av en slump. För fyra år sedan köpte en lägenhet i Palmas gamla stan som investering. Väl här blev han kontaktad av grundaren till Orange Valley, dansken Thomas Kristensen. Hans tidigare delägare hade hoppat av och nu sökte han en ny producent och partner. Uppdraget passade Khalil där han befann sig i livet just då. Han bestämde sig för att ge det ett år. Men det krävdes mycket jobb för att få företaget dit han ville så han gav det två år till. Idag har Orange Valley nya kontor på Kanarieöarna och i Madrid och har precis producerat sin första långfilm. Khalil räknar på sina fingrar där han sitter framför mig i mötesrummet, och utbrister plötsligt:

– Det är faktiskt tre år just idag, jag borde bjuda mina anställda på tårta! Och han ser riktigt lycklig ut när han fortsätter: Jag har nått mina mål, nu handlar det om att fortsätta utvecklas.

Orange Valley är ett produktionsservicebolag som tack vare Thomas länge var framgångsrika inom filmutrustning och teknik. När Khalil klev in gavs han fria händer. Det han tog med sig från sina 17 år inom svensk och internationell filmproduktion var framför allt sättet att arbeta på. Det typiskt svenska, där värderingar och kommunikation står i centrum.

– Nu är jag här, och då måste bolaget reflektera mig och vad jag står för. För mig är det viktigt att vi jobbar tillsammans, som en familj. Alla i teamet ska vara öppna och mottagliga för vad de kan behövas till, och känna ansvar för helheten.

Orange Valley står för all produktion och filmteknisk service under inspelningarna. Oftast har de 30–40 filmarbetare på plats med utrustning, ibland ända upp till åttio. Man letar också upp inspelningsplatser, tar in skådespelare, modeller, statister och står för rekvisita. Khalis eget fokus ligger främst på kundkontakt, budget och planering. Under själva inspelningen har han ofta hjälp av en linjeproducent eller produktionsledare, men Khalil är också själv på plats.

Manus, huvudkaraktärer, klippning, musik och efterarbete står uppdragsgivaren för, som ofta är en reklambyrå eller ett produktionsbolag.

– Vi konkurrerar inte med dem och ska inte heller göra det, men inom kort hoppas jag att vi även kan erbjuda samproduktioner.

På gymnasiet läste Khalil en media-, film- och fotoutbildning, och fick sin praktik på Fucking Åmål. Det var den första långfilmen som spelades in i Trollywood, Sveriges första riktiga filmcentrum, och Khalil blev kvar. Parallellt pluggade han film och läste grafisk kommunikation och projektledning på Stockholms universitet. Han har också tillbringat mycket tid i Madrid. Att gå in i ett produktionsbolag på Mallorca var därför inget stort steg att ta.

– Jag älskar mitt hemland Sverige och jag har vänner och hela min stora familj där, men jag ser det inte längre som ett alternativ att flytta tillbaka. Här på Mallorca finns så mycket, och jag har min partner här. När jag vill fylla på med energi åker jag till Madrid där jag har många vänner. Jag känner mig också mer och mer hemma här, jag har olivfärgad hy, är liten till växten och ser väl mer ut som en spanjor än den typiske svensken.

När folk frågar brukar han säga att han kommer från Stockholm, eftersom det är där han har bott längst tid. Han skrattar till när han berättar:

– Under min uppväxt var det hela tiden folk som frågade mig på engelska var jag kom ifrån. Mina vänner brukade bli vansinniga på det.

Men det är i Uppsala Khalil är född och uppvuxen, som nummer två i en familj med sex syskon. Föräldrarna är palestinier och hans pappa kom till Sverige på stipendium redan 1962.

Mallorca har länge varit viktig för mode och reklamproduktion. Fördelen med att spela in här har mycket med avstånd att göra, Mallorca har bra läge i Europa och det är nära till allt. Skattelättnaderna som Spanien införde 2015 spelar också in

– Pappa har jobbat inom psykiatri hela sitt liv, och hade jag valt yrkesbana idag hade jag kanske blivit terapeut. Men jag har nog ett hat-kärleksförhållande till det, för pappa jobbade väldigt mycket och var inte direkt en närvarande far. Men idag har vi en bra kommunikation.

Som barn gick Khalil ofta i sina egna tankar, och hade inte alltid tålamod med skolan. Samtidigt var han en stark förebild för sina småsyskon när det kom till att leva i en mixad kultur. Han storasyster, den duktiga plugghästen, sa irriterat en gång att han alltid var en sådan som klarade sig. Khalil ler åt minnet med sitt varma Darin-leende:

– Jag förstår det där nu. Hon hade faktiskt rätt.

Idag kallar han sig perfektionist och nämner halvt på skämt en hög diagnoser för att beskriva sin energi. Sedan han klev på Orange Valley har han jobbat 80 procent av sin vakna tid. Varje dag är han en stund på kontoret, och är det inspelning är han förste man på plats på morgonen för att se att allt är i ordning, ända tills allt är klart. Inte sällan tar han ut kunden på middag på kvällen. Dessutom tar han uppdrag vid sidan om, bland annat i produktionen av den flerfaldigt guldbaggebelönade långfilmen the Nile Hilton incident.

– Livet hade varit enklare om jag inte var perfektionist, men professionellt är det en styrka. Och jag har ju min dator, så jag kan jobba var som helst.

Många dagar och veckor går åt säljresor. Kunderna kommer från hela världen, och många från Skandinavien. De flesta uppdragen rör reklamfilm, det är också där det finns mest pengar även om det inte ser ut som för tjugo år sedan, innan webbannonsering slog igenom. Filmprojekten tar längre tid i anspråk men betalar sig bättre än förr. Stillbildsfoton och musikvideos är annat de erbjuder.

– Mallorca har länge varit viktig för mode och reklamproduktion. Fördelen med att spela in här har mycket med avstånd att göra, Mallorca har bra läge i Europa och det är nära till allt. Skattelättnaderna som Spanien införde 2015 spelar också in. Men framför allt är det klimatet och miljöerna som avgör. Vi har sol, hav och natur, men vi spelar även in storstadsscener.

Khalil visar en reklamfilm på datorn som inleds med en åkning över skyskrapor.

– Den är inklippt, men alla scenerna med fasader i bakgrunden är filmade här i Palma.

Sedan klickar han fram scenen med busskraschen i En man som heter Ove, och berättar hur de tog sig an den. Teamet dekorerade två bussar identiskt, sedan delade de den ena i tre delar. Dessa svetsade de sedan ihop så den skulle se ut som efter en autentisk olycka. Det är tydligt att Khalil är stolt över resultatet.

Det är dags att avrunda och vi lämnar mötesrummet. Alla fem anställda är på plats och hälsar hjärtligt. Utanför fönstret en våning ner är uteserveringarna på calle Borne välfyllda.

– När jag flyttade hit var det här ett traditionellt spanskt kontor, vilket innebar att de till exempel inte hade kök. Det var självklart att man gick ut varje gång man skulle hålla möte, eller bara ta en kaffe. Men jag vill att kontoret ska spegla vilka vi är. Jag ville ge en känsla av trygghet och tillit. Därför var val av möbler och belysning jätteviktigt för mig. Förutom att sätta in ett riktigt kök.

Parallellt med allt annat arbete renoverade Khalil sin lägenhet inte mindre än tre gånger. Innan jag går berättar han att han nyligen hade sin första semester. Först när de tre veckorna var över lyckades han varva ned, och han erkänner motvilligt att han borde ge sig själv utrymme i kalendern för lite längre ledigheter. När jag föreslår att han kan delegera mer tar han sin pappa som exempel.

– Han gick i pension nyligen och den började han genom att starta två nya företag. Men pappa är min förebild. Det är till stora delar tack vare honom jag är den jag är. Så tyvärr är jag inte säker på att jag kommer att lyckas.

Sara, pilot med bas i Palma

Första gången hon flög fick hon en panikattack. Sara Johansson var sexton år och satt på planet till Rhodos.
– Jag var skiträdd men de tog så bra hand om mig, berättar hon. Kabinchefen höll om henne hela resan och på hemvägen möttes hon av personal redan vid gaten.
Andra gången kom wow-känslan.
– Det var före ’nine eleven’ och jag fick sitta i cock-pit. Det var världens känsla! De hade så bra koll på allting, på tekniken och jag blev tagen med storm.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Kanske krävs det en sådan känsla för man ska ta steget till att bli pilot. För det är inte en enkel väg att gå. Men Sara Johansson gjorde det. Beslutet tog hon i bilen till frisörsalongen i Borås som hon ägde sedan sex år. Hon hade gjort allt, gjort visningar, bröllop, hade en full kundkrets. Var det så här livet skulle bli?

Hon åkte den vanliga vägen, men mitt i ett backkrön slogs hon av tanken: Tänk om jag kunde lyfta här istället? Tänk om jag var pilot!

Samma dag googlade hon och fick träff på en rekryteringsdag för piloter. Hon gick dit, och de satte henne att göra vad som visade sig vara intagningstester. Sara var helt oförberedd men blev antagen.

– Alla sa att jag inte kunde bli pilot. De tror mig knappast än, nu när jag har flugit Boeing 737 i två år. Jag har aldrig varit den smarta utan den som drog skämt. Men jag har alltid haft självförtroendet och jag tänkte att man bara lever en gång, och då får man göra det bästa av det.

Hon var ännu bara början men Sara hade bestämt sig. Utbildningen var dyr och hon behövde komplettera sina betyg. Sara hyrde ut sin frisörstol och jobbade dubbla pass på ett café i Norge samtidigt som hon pluggade. Året därpå började hon utbildningen för privatflygarlicens.

– Men det var en riktig käftsmäll, berättar hon. Vi läste meterologi, flyglagar, navigation och 11 ämnen till och det var så fruktansvärt svårt.

Ändå fortsatte hon. Under 2,5 år pluggade hon samma ämnen fast djupare för att få sin efterlängtade CPL, Commercial Private Licence. Då kom nästa smäll.

– Det fanns inga jobb, och jag fick gå tillbaka till frisörstolen. Jag sökte och sökte men inget hände. Det var då jag tog beslutet att sälja lägenheten. Och det var så värt det!

Är en dröm tillräckligt stark så satsar man allt. I alla fall om man heter Sara Johansson. Med lägenhetspengarna betalade hon utbildningen hon allra helst ville gå; den så kallade type rating för att få flyga Boeing 737.

– Det var intensivt och folk tycker nog fortfarande att det var en idiotisk idé. Men nu fick jag lära mig allt!

De flesta jobb får man via kontakter men hur gör man när man inga har? Man hugger på de chanser man får, hur små de än är.

En flygrädd kompis hamnade i samma sits som Sara hade gjort som 16-åring, och blev omhändertagen av en pilot. Hon berättade om Sara, och piloten bjöd henne till London. Han lät henne flyga med i sitt gamla propellerplan, med landningsställ styrt med pneumatik och utan sensorer. Det värsta tänkbara hände, de kraschlandade och motorn förstördes. Sara hade haft alla instrumenten framför sig och listade ut orsaken till kraschen, en läcka i pneumatiken. Piloten kunde inte tänka sig att hon hade rätt, men det hade hon. Det var då han introducerade henne för sin vän Bruce Dickinson.

– Han bad mig googla honom innan mötet och det visade sig vara Iron Maidens sångare som just hade startat Cardiff Aviation. Han kom till mötet i sin jaguar med håret flygande och jag gillade honom direkt, men han var en timme sen så jag skällde ut honom. Men tydligen gillade han mig också för han gav mig jobbet.

Det blev en annorlunda start på livet som pilot. Sara började flyga i Afrika, närmare bestämt det lilla landet Djibouti granne med Etiopien, Eritrea och Somalialand. Runt om pågick inbördeskrig men jobbet gav henne massor av erfarenhet. Alla kaptenerna som hon var andrepilot till var trevliga. Särskilt trevlig var Johans, som numera är Saras pojkvän.

– Vi jobbade sex veckor och var lediga två. Av en slump fick jag låna den här lägenheten i Palma, och jag älskar det. Här vill jag verkligen bo! utbrister Sara när jag frågar varför det blev just Palma.

Hon hade varit här en gång tidigare och blev förälskad i staden redan när hon såg palmerna, havet och katedralen på väg in från flygplatsen. Idag när hon har lärt känna ön ser hon och Johans Palma som en bas även för framtiden.

– Nu är drömmen att flyga i Europa med ett bolag baserat i Palma. Här finns havet, naturen och färgerna. Klimatet är skönt och luften är ren. Och kvarteret där vi bor är lugnt även på sommaren.

Vi inleder intervjun på populära café Capritxo och hämtar sedan upp Johans i lägenheten, som ligger med utsikt över hamnen. Himlen är lika blå som havet och när Pär fotograferar får jag en pratstund med Johans. Han har varit kapten i 10 år och är även instruktör. Idag kan han välja det kontrakt som ger honom bäst betalt. Kina toppar den ligan, och accepterar han får han jobba en månad och vara ledig lika länge. Johans är från Guadalupe och kan inte prisa friheten nog, och tycker precis som Sara att Palma har allt man kan drömma om för de dagar de får vara lediga.

– Dessutom tar det bara tolv minuter till flygplatsen.

Vi promenerar ner till Santa Catalina. När Johans flyger och Sara är hemma brukar hon gå hit. Sitta på Kuroböta eller på Ventuno och dricka ett glas vin och lösa Sudoku. Ta en sushi på I love Japo eller fika på något av de många caféerna. Idag blir det Ventuno och Enzo bär snabbt fram två pizzor och en flaska vin. Vi slår oss ner och jag ber om fler Mallorcatips. Sara nämner utkiksplatsen på Sas Foradada.

– Det är så mysig kille som har stället och solnedgången där är fantastisk.

Även Cala Vasquez gillar hon, särskilt i september när det inte är så mycket folk.

– Jag skulle gärna lära mig klättra där. Och köpa en motocross, jag älskar motocross som verkligen är stort här. Men först måste jag plugga spanska.

Sara och Johans har nu bott i Palma i åtta månader. Ingen av dem arbetar längre för Cardiff Aviation, som sålde av sina Boeing 737. Sara flyger nu fraktflyg i Europa. Hon berättar att branschen har förändrats. Det är inte längre glamoröst att vara pilot, ”vi är egentligen inte mer än busschaufförer fast i luften.” Och idag är ingen pilot för lönen, ”då skulle man ha arbetat på åttiotalet.”

Men Sara låter ändå övertygande när hon säger:

– För mig är det viktigaste att få flyga. Det är en sådan euforisk känsla! Det är helt underbart att ha kontrollen över något som väger 68 ton. Landningen är häftigast, det är så mycket energi i de här stora maskinerna. Målet är alltid att glidflyga hela vägen ner för ekonomin och miljön, men det krävs mycket planering för att lyckas.

En annan viktig del i jobbet är samspelet. Kaptenen är ytterst ansvarig men som andrepilot måste man kunna allt och ta över om något skulle hända. Man är alltid två i cock-pit och inför varje flygning bestämmer man vem som är ’flying pilot’, den som sitter vid spakarna, och ’monitoring pilot’ som övervakar och har kontakten med flygledartornen.

Jag berättar om mina intryck av flyget som extremt säkert. Johans bekräftar och säger att 2017 var året med minst antal flygolyckor någonsin. Jag frågar Sara hon någon gång råkat ut för en incident, och hon berättar.

– En gång råkade jag ut för ett motorbortfall, dvs en motor slutade fungera. Jag har gjort tester för detta i simulatorn och jag blev som en robot, jag bara följde checklistorna. Vilket är bra, känslorna får man ha på marken. Men när jag ropade mayday över radion som insåg jag att det här var något annat än en simulator.

Sara är så detaljerad i sina beskrivningar att jag nästan glömmer bort att fråga hur det är att vara ung kvinnlig pilot bland alla män. Det är ingen orelevant fråga, det händer ofta att hon är enda kvinnliga piloten i crew-room på morgonen.

– Men jag har lätt att umgås med karlar. Jag är uppvuxen med två bröder och deras kompisar, och de sa ofta att jag är som en pojke innerst inne.

Ändå råkar Sara ofta ut för att bli testad lite extra.

– Fast det tycker jag är bara är roligt. Då känner jag att jag måste jobba hårdare för att bevisa att jag kan lite mer. Men samtidigt skulle jag göra det ändå, det är ju mitt jobb.

I cykelsadeln genom Mallorcas mångsidiga landskap

Min position är framåtlutad, jag ligger lågt över styret och viner fram på vindlande vägar. Till höger om mig breder Medelhavet ut sig, saltdoften kittlar i näsan, solen värmer ryggen och den ljumma brisen ligger mjuk över mitt ansikte.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Procycling Mallorca


Jag känner kraften i benen när jag trampar, nästan som om cykeln vore en förlängning av kroppen. Den väger inte mer än sju kilo, de rätta växlarna finns hela tiden där och kadensmätaren visar att jag håller jämna varv. Och cykelkläderna sitter som en smäck.

Jag rullar på och mil efter mil slukas. Här och nu finns det inget i världen jag oroar mig för, mer än om uteserveringen vi kommer pausa på kommer ha ett ledigt bord i solen.

Jag är nämligen inte ensam cyklist på Mallorca. Cykling är en nationalsport i Spanien och andra kuperade länder i södra Europa. Till de Spanska cyklisterna ansluter sig nära 140 000 cyklande turister varje år, och antalet ökar. Mallorca är stort som Gotland och har milsvis med slingrande landsvägar, med som mest upp till 15 km kilometer långa stigningar i Serra de Tramuntana, andra längs stensatta murar och olivlundar.

Cykelturismen är som störst under våren och hösten, och på vintern kommer proffsen för träningsläger och stannar i flera veckor. Mallorca ser positivt på utvecklingen och har senaste året rustat upp vägar, förbättrat säkerheten och skyltningen. Och på wikiloc och liknande sajter hittar man rutter med all tänkbar information.

Den ökande cyklingen är en del av en större hälsotrend. Det intygar de tidigare Åkersbergaborna Fredric Ekermark och Charina Rinaldo, grundare till det svenskägda cykeluthyrningsföretaget ProCycling Mallorca i Can Pastilla. Det är Fredric som just guidat mig på mitt livs första landsvägscykling.

Väl tillbaka i butiken möter jag två svenskar som vittnar om hur cykelintresset ökat i Sverige. Jonas Bauer har just klivit in genom dörren med en enorm ryggsäck. Han är på cykelsemester över helgen med sin familj, och har just promenerat hit från flygplatsen för att maximera cyklandet, medan familjen tar sig direkt till den hyrda lägenheten i Inca.

Jonas visar sig vara destinationschef på Skistar i Sälen, och han berättar att Skistar satsar stort på långfärdscykling mellan Sälen, Rörbäcksnäs och Trysil, och att man räknar med att cyklingen öka när den internationella flygplatsen i Rörbäcksnäs står klar.

Kurt Hörnqvist står redo att ge sig ut på vägarna i en cykeldräkt som skvallrar om klubben han tillhör, Fredrikshof som är Stockholms största cykelklubb. Han intygar att cyklingen ökar i alla åldrar.

–Cykling är skonsam mot kroppen och lederna, det passar även äldre och de som kanske har en skada. Cykla gör man för att må bra fysiskt, men det är också en social sport. Man cyklar ofta två i bredd och är det inte tävling kan man snacka. Och fikastoppen är jätteviktiga, har man inte fikat så har man inte cyklat, brukar vi säga.

Hela 90 procent av ProCycling Mallorcas kunder är svenskar. Fredric Ekermark tror att svenskar känner sig bekväma med att ställa alla frågor de har på sitt eget språk. Men Kurt Hörnqvist framhåller även rekommendationerna som cirkulerar i cykelkretsar.
Kunderna är allt från företag på konferens som bokar uppåt trettio cyklar med guide, följebil och säkerhetsgenomgång, till träningscyklister i klubbställ som likt Kurt Hörnqvist kommer in bara för att hämta sina cyklar.

Så varför väljer man att cykla på Mallorca?
Svaren är enhälliga.
Mallorca är en vacker ö som har nära till allt. Från Palma är det nära till bergen, och på kvällen kan man vara tillbaka i staden med alla restauranger. Klimatet är njutbart och man känner ofta vinden från havet, till och med att cykla i regnet är behagligt här. Det finns oräkneliga möjligheter till fika och god mat i de många byarna. Vägarna är i bra skick, bilisterna hänsynsfulla och det är inte för mycket trafik, som t ex i Italien. Och rutterna finns för alla nivåer – norra öns rutter går över bergen, de södra över slättlandskapet.

När kunderna lämnat med sina cyklar får jag en pratstund med Fredric och Charina. De berättar att de lämnade Åkersberga för Mallorca för tre år sedan, när deras äldre barn flyttat hemifrån. De ville pröva något nytt i livet, Mallorca låg på bra avstånd från Sverige och väl här såg de behovet av en seriös cykeluthyrning. Idag har de ca 100 cyklar, mountainbikes inkluderat. Snart kommer de även ha viss försäljning liksom medicinsk screening för att kunna erbjuda hälsostatus och hälsoanalys.
Fredric poängterar att service är en viktig del i deras arbete.

–Bland annat ber vi kunderna om innerbensmåttet för att ställa in sadelns rätta höjd, så när kunderna kommer in genom dörren är deras cyklar inställda och klara. Vid stora grupper kartlägger vi cyklisternas önskemål, erfarenhet och kondition så vi kan föreslå passande rutter.
Fredric berättar att det finns bra kartor där vägarna är markerade med avstånd och lutningsgrad.
–Man kan enkelt välja en lång eller kort rutt beroende på dagsform. Man kan cykla hur många eller få timmar man vill, och börja eller sluta var man vill. Med vår bil skjutsar och hämtar vi såväl cyklar som cyklister om det behövs.

Charina fortsätter:
–För de som vill finns vi till hands i vår följebil. Då har vi med oss näringsdryck och hälsosamma smothies och kanske lunch, och vi kan erbjuda skjuts i uppförsbackarna och finnas till hands vid skador. Nybörjarna väljer ofta en tur till Palma, eller några timmar på slätten. Men de erfarna cyklisterna vill inget hellre än att ligga i en femkilometers uppförsbacke och känna att de har kraften i benen.

Så vad gör att landsvägscykeln är så skön att cykla på? Fredric förklarar:
–En landsvägscykel är lätt, den väger ungefär hälften av en vanlig cykel, och har smalare däck. Det gör cyklingen mycket lättare och påverkar hela upplevelsen. Alla våra cyklar är helt i kolfiber och har 21 växlar som gör att man kan ställa in växlarna exakt oavsett om det är platt väg eller uppförsbacke. Kommer man till en uppförsbacke tar man lättare växlar och cyklar bara vidare uppåt. Till nybörjarna ordnar vi cyklar med vanliga pedaler. Med klick in-pedalerna blir det gärna ett moment för mycket i början vid stoppen, när man både ska bromsa och helst växla ned samtidigt som man skall klicka ur sig innan man stannar.

Slutligen kan jag inte låta bli att fråga om detta med cykelbyxor och rakade ben. Charina svarar med ett skratt.
–Cykelbyxorna är sköna eftersom sadeln på landsvägscyklarna är hårda. Vadderingen avlastar trycket. De flesta har med sig men man kan även köpa här. Annars kan man cykla i nästan vad som helst, vi har många kunder som kommer in och hyr spontant.
Frågan om rakade ben langar Charina över till Fredric.
–Visst finns de som hävdar att det är för att minska luftmotståndet, men egentligen handlar det om fåfänga. Proffsen får massage varje dag när de tävlar och har helst släta ben därför. Vi vanliga cyklister ser på proffsen och tar efter.
Och han avslutar:


–Cykling har varit stort i södra Europa i över hundra år, Tour de France är från 1903, Giro de Italia från 1909 Vuleta de España från 1935. Det är en kultur som sitter i människors själ här och som på flera håll är större än fotbollen. Och med det följer en viss fåfänga, som snygga dräkter och släta, vältränade ben.

Svensk design på Mallorca

Ikat-tyger, keramik, handgjorda skor. Mallorca är känt för sitt konstnärliga hantverk. Många av öns producenter är familjeägda företag där kunskapen har förts vidare genom generationer. Och turisterna älskar de traditionella mallorkinska mönstren och färgerna. Men de letar också efter något nytt.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Och de finns. Mallorcas lokala hantverkare anlitas av formgivare av alla de slag. Mycket av materialet finns här: olivträet, graniten, sanden och de traditionella verkstäderna med sina maskiner. I vissa fall hämtas materialet utifrån, från de bästa leverantörerna, men här finns kunnandet, och här finns passionen för att få idéerna att komma till liv. Det är också här många designer hämtar sin inspiration. Byarnas färgsättning, den frodiga växtligheten, den karga bergskedjan, Medelhavets alla blå nyanser som skiftar efter årstiderna.

På öns omtyckta marknader finns en uppsjö av handgjorda smycken, keramik och annat hantverk. Men som alltid kan kvalitén variera, och somligt är inte så genuint som man vill tro. Så om man är intresserad av lokalt hantverk av hög kvalitet, gärna med tillverkning i liten skala och unikt för Mallorca – vart vänder man sig då?
Lyckligtvis finns det en samlingspunkt för just detta på Mallorca. En studio och butik i ett, som kanske mer kan beskrivas som ett lokalt designcentra. Det heter AKA och drivs av svenska Annika Nyberg som bott på ön i nära fyrtio år, och hennes dotter Amanda som är designutbildad. De öppnade AKA i första hand för att kunna tillverka och sälja sin egen design. Med tiden har de utvecklat lokalen till en plats där formgivare och kunder kan mötas.

”En del designers är vänner sedan lång tid tillbaka, säger Annika när jag träffar henne över en kaffe. ”Andra kommer förbi och visar upp sina produkter. Det var inte en uttalad tanke från början, men jag kunde bara inte låta bli att ta in mer hantverk.”

Annika är en av de mer utåtriktade personer jag träffat här på Mallorca. Kanske är det en del av hennes framgångsrecept. Hon söker de kontakter hon behöver, och hennes rättframma sätt inbjuder andra till att ta kontakt.


Och läget gör givetvis sitt till.
AKA ligger på Santa Catalinas huvudgata Sant Magí. Parken utanför har just rustas upp med en gågata och nyplanterade träd. Mitt i emot har Barcelonabaserade Tragaluz just öppnat restaurang Spot, och snett över vakar den vackra stenkyrkan La Immaculada Concepció. Lokalen har hon haft i sin ägo sedan 14 år, och när yogastudion hon tidigare hyrde ut till behövde större lokaler var tiden inne.

Annika Nyberg flyttade till Mallorca som nybliven mamma i slutet på 70-talet. I Sverige hade hon jobbat som fotomodell. När hennes kontakter i branschen kom till Mallorca för modefotografering bad de Annika om hjälp med det lokala. Hon startade ett produktionsbolag som hon drev i många år. Vid sidan av renoverade och hyrde hon ut lägenheter och lokaler. Under alla år har hon dessutom designat och sytt upp kläder i små kollektioner. ”Men sticka är något som jag alltid gjort, det är ju ren avkoppling”, utbrister hon leende.

I början stickade hon för hand, mest mössor och halsdukar men även tröjor och kuddar. Fröet till AKA Knits såddes när hon hittade en leverantör av högkvalitativt mohairgarn i Skottland. Annika började köpa upp rester av de välkända märkenas beställningar. Det var för åtta år sedan och hon använder samma leverantör idag.

”Ingen blir rik på hantverk, materialet är den stora utgiften för alla mina designers. Men det är kvaliteten som avgör om jag tar in dem. Och att produkterna tillverkas på ön.”

Annika visar mig till butiken och jag möts av ett ljust rum fyllt av färgstark design. Längs väggarna hänger de stickade plaggen från AKA Knits men kläder av andra designers. På bordet framför mig finns stora tygväskor och Amandas smycken och espandrillos, och på golvet en stor kista fylld med olikmönstrade kuddar, vissa med inslag av det mallorkinska ikat-mönstret. På ännu ett bord finns handgjorda skärbrädor av granit och olivträ, grönmelerade porslinsfat i form av stora löv, och fler tygväskor men i annan design. Längs väggen står en soffa täckt av mönstrade kuddar i en vackert dov färgskala, och mitt emot en hylla som till taket är fylld med mohairgarnsrullar.

Längst in finns själva studion med stickmaskinerna. Annika berättar om sin produktion, om kunderna som i de flesta fall kommer in och gör beställningar efter modell, storlek och färg.
”Amanda har inte längre tid att vara här. Hon har så många beställningar, hon sitter hemma och arbetar. Kom ska jag visa dig runt.”

Bubblande berättar Annika om formgivarna hon har kontakt med, om produkterna och hur de blivit till. Allt är småskaligt tillverkat, ekologiskt och ofta återanvänt. Som Holy Recycle, där Amanda köper in silverberlocker med helgonfigurer som spanska barn får till konfirmationen, och skapar unika halsband av.

Jag lägger särskilt märke till de stora kuddarna i soffan. Vissa har mönster av citroner och fikon, andra en oregelbunden och lite kargare form som föreställer Sierra Tramuntanas högsta toppar. Kollektionen kallas ”Memories of an Island” och är skapad av kläddesignern Julia Bristulf, som just tillbringat två år på Mallorca. Jag träffade henne just innan hon skulle flytta hem till Lund och bad henne berätta.

”’Memories of an island’ är i grunden svensk design men med en touch av den upplevelse som landskapet ger mig här på Mallorca. Stämningen i byarna, känslan av litenhet inför de stora vyerna, och av den totala friheten. Jag ägnade över ett år åt inspiration, men när jag väl började rita tog mönstren inte så lång tid att skapa. Jag gjorde flera olika och valde ut några få.”
Julia handritar sina mönster och scannar in och jobbar med dem i datorn. Hon jobbar precist med kuddens storlek och form, baksida och framsida. Därefter skickar hon mönstret till ett tryckeri i Sverige, som printar det på ekologisk bomull. Tyget skickas på rulle till Mallorca, där det klipps och sys till kuddar.

Inte bara motiven utan även färgerna är från Mallorca: olivgrönt, limegrönt, gult och rosa från husen, men också mörkblått från himlen och havet, och landskapets lite jordigare nyanser. Julias pappa var arkitekt och en stor inspirationskälla under hennes uppväxt.
”Min pappa lärde mig att se det vackra i miljöer och särskilt i kombinationer av färger och material. Han pekade ofta på detaljer, och just detaljerna är viktiga för mig i min design.”

Julia Bristulf utbildade sig inom mode på Beckmans designhögskola och fick H&Ms stipendium för sin slutkollektion. Hon fick jobb som designassistent åt J Lindebergs chefsdesigner under de år märket växte sig stort i modevärlden, och ritade delar av deras kvinnliga golfkollektion. Men något fattades henne. Hon sade upp sig och flyttade tillbaka till födelsestaden Lund. Sedan gav hon sig ensam ut på en fyra månader lång resa i Asien, och besökte bland annat Rajasthan i Indien som är känt för sin småskaliga tillverkning och försäljning av textil och broderier.

På en hängbro mitt i Malaysias djungler träffade hon sin man, nya zeeländaren Tim. Snart följde flera år av familjeliv i Lund, medan Tim reste mellan oljeriggar som djuphavsdykare i Nordsjön. Det var sommaren 2015 som familjen bestämde sig för att ha Mallorca som bas under några år. Och som Julia bestämde sig för att skapa en egen textilkollektion.

”Resan i Asien, och framför allt besöket i Rajasthan, påverkade mig mycket som person. Den småskaliga produktionen inspirerade mig till beslutet att arbeta med alla delar själv. Jag har lång erfarenhet av att göra mönster, men tidigare hade jag bara jobbat storskaligt, i internationella bolag. Det ville jag lämna när jag flyttade till Mallorca.”

När jag träffade Julia hade hon just varit runt med sina kuddar och visat upp dem för olika inredningsbutiker i Palma. En av dem var AKA och Annika Nyberg. Mötet gav frukt och strax efter fanns ”Memories of an Island” i butiken på calle Sant Magí. Två välkända ställen som valt att dekorera med Julias kuddar är Bar Cuba på samma gata och vackra Can Reiet i Santanyí.

”Jag älskar att resa, gärna nära naturen och havet. Men jag älskar också design. För att kunna börja skapa något eget behövde jag ta intryck, träffa nya människor och entreprenörer och vara del av en kosmopolitisk anda. Allt det har jag fått här på Mallorca.”

Nöjesdrottningen Vicky von der Lancken varvar ner i Palma

Teaterdirektören Vicky von der Lancken, 75, har inte en tanke på pension. Kontraktet på China teatern i Stockholm förbinder henne och 2 Entertain att driva stället fram tills 2028. Hon jobbar ”bara” heltid numer. Men det finns en plats dit hon åker för att vara ledig – till lägenheten i Santa Catalina med panoramautsikt över hela Palma.

Text: Anna Norström

Foto: Pär Olsson

Hemmet med en av Santa Catalinas förmodligen bästa utsikter har varit i Vicky von der Lanckens ägo i 21 år. Det tog tre sekunder för henne att bestämma sig för att köpa den. Kompisarna på ön trodde inte hon var riktigt klok. Skulle hon verkligen bo i de där ruffa kvarteren?
–Men jag hade bestämt mig och jag har aldrig ångrat mig en sekund, säger Vicky och slår ut med armarna med Palmas kuliss i bakgrunden.
–Jag ville ha en stor terrass så att jag kunde ha många på besök. Och vad den här stadsdelen har växt och blivit fin sedan dess. Det är helt underbart att kunna gå precis överallt.

Vicky var 18 år när hon kom hit första gången. Hon hade fått ett stipendium med pengar öronmärkta för studier men åkte hit till sin kusin och hälsade på i tre månader istället.
–Jag kände direkt att det här var mitt ställe. Sedan dess har jag kommit minst en gång om året. Palma har ljuset, vattnet och dofterna. För mig har stan allt.

Några år efter första mötet med Palma flyttade hon hit tillsammans med maken Ernst. De bodde i Gamla stan på samma gata som Rialto Living ligger idag.
–Det var inte så mycket svenskar här då. Ernst fick jobb hos Ola Lindkvist som startade Olas bar. Men hade man kvinnliga anställda så ansågs baren som dålig, minns Vicky.
I arbetet som mannekängande klädförsäljerska var hon lite för ärlig om något inte satt bra på kunden.


–Det gick till så att vi visade kläderna på hotellen och bjöd in damerna in på sherry och modevisning. Jag tyckte att jag var hjälpsam och ärlig men det uppskattades inte av ägarinnan av butiken som lät mig gå på dagen, skrattar Vicky.

Hotell California i Terreno var innestället som många av svenskarna på den tiden brukade bege sig för en drink innan de gick ut att äta på kvällen. Där fanns en fin lounge som stod där helt outnyttjad. Vicky övertalade ägarna att hon skulle få driva pianobar ett par dagar i veckan. Det blev succé. Hotellet tjänade pengar. Vicky fick till och med anställa två personer för att hjälpa henne driva sin filial.
–Vi hade så mycket stammisar. Jag har fortfarande kvar umgänge från den tiden.

En typisk dag för Vicky när hon är i Palma börjar med att hon sätter på kaffe och gör frukost som hon äter i sängen till nyheterna. Sedan packar hon ner några böcker och åker på utflykt med några vänner till klipporna. Där är Vicky mest tyst och läser. Hon älskar att läsa. Allra mest biografier. Hon läser så mycket att folk ibland kärleksfulltretar henne för det. Men vi ska återkomma till det.
–Sedan äter vi långlunch och pratar och pratar. I regel så är jag ute på något nästan varje kväll. Vi kanske gör mat och sitter på terrassen, går ut på någon restaurang, eller så åker jag till min närmsta krets i Valldemosa.

Där bor bästa vännen Christina som varit här i över 40 år. Andra hon umgås med ofta är Ture och Ann-Sofi vars äldste son hon är gudmor till. De bor ute på landet och det är också med dem hon firar jul varje år. Väl efterföljt av supé på nyårsdagen hemma hos Vicky då det serveras löjrom och västerbottenpaj.

Hennes favoritplats på ön är Palma. Hon tycker om att vandra i stan och titta på hus. En promenad längs med strandpromenaden till Portixol och middag med goda vänner står också högt upp på listan. Eller en dag på tennisklubben. För Vicky är det här hennes tillflyktsort.
–Jag har ett krävande jobb. Så vad jag gör här är inte så viktigt. Det är avkoppling för mig att komma hit, mitt egna Shangri-La där jag laddar batterierna.

Hon som annars är känd för att alltid svara i telefonen, oavsett om kan prata eller inte, försöker här att stänga av mobilen. Istället ber Vicky kontoret att mejla om det är något viktigt. Vicky driver tillsammans med bolaget 2entertain både Oscarsteatern och China teatern sedan tio år tillbaka.

Hennes stora genombrott i branschen stavas föreställningen Singing in the Rain. Det blev en supersuccé som spelades i tre år. En av höstens stora nyheter för henne och 2 Entertain är Tomas Ledins show Skarpt Läge som spelas på Cirkus. Tillsammans med komikern Robert Gustafsson driver hon Krusenstiernska teatern, en sommarteater i Kalmar som precis har fyllt 10 år. Och så musikalkomedin Gentlemannen på Oscarsteatern. Det är fullspäckat schema, helt klart.
Sedan många år tillbaka arbetar sonen Johan i företaget som producent.
– Jag och Johan är bra på olika saker. Vi respekterar varandra. I början kunde jag springa in på hans kontor när han satt i ett viktigt samtal och avbryta, men sedan förstod jag att på kontoret måste vi ha en arbetsrelation så jag fick lugna ner mig och nu flyter allt på. Han är bra på att läsa manus och analysera dem. När jag läser manus så ser jag skådisarna framför mig. Jag tänker ”Åh, vad det här skulle passa Suzanne Reuter”, säger Vicky.
–Johan blev dessutom till i Palma. Det är nog därför han känner sig lite halvt som en spanjor. Han har också lägenhet här och jobbar därifrån till och från.

Vicky återkommer till sina fantastiska medarbetare. Många har varit med länge. Biljettchefen i 25 år, scenchefen i 24…
–Man blir som en familj, förklarar Vicky.
Många ur hennes ensembler har varit och hälsat på henne här. På vägen ut ur lägenheten på Avenida Argentina stannar vi till vid en inramad teckning av Vicky med en bok på sin terras. Texten ovan har en rolig passning: ”Varför läsa böcker när man har den här utsikten?”. Tavlan är signerad den bortgångna vännen och skådespelaren Magnus Härenstam.

Hon har haft andra sommarställen i Sverige. Men huset på Tynningö i skärgården är numer sålt. Hon har förlikat sig med att hon är en citymänniska. Mallorca är lagom långt bort. Enkelt att resa till. Förr om åren åkte hon till Thailand om vintern, nu vill hon bara hit.

–Jag älskar blommor och jag tyckte mycket om rabatterna på Tynningö. Men vet du, här hemma har jag alltid vita liljor som jag köper på hallen i Santa Catalina. Det räcker för mig.

Du fyllde 75 år i somras. Det finns inga planer på att gå i pension?
–Jag jobbar ju heltid men man kan säga att jag gått ner i tid – så nu jobbar jag bara hundra procent, säger Vicky och ler.

Vickys bästa tips i Santa Catalina:

Aquanauta: ”Det är ett härligt och enkelt ställe. Jag gillar det och går dit ofta.”
Santa Catalina-hallen: ”Även i Stockholm bor jag nära hallen, på Östermalmstorg. Det är underbart att handla sin mat på marknaden.”
El Perrito: ”Dit går jag ofta för en espresso och så har de så goda juicer”.
Koh: ”Jag tycker mycket om den thailändska restaurangen. Deras anka kan jag drömma om när jag är hemma.”

Yoga, mer än bara en träningsform

Fler och fler människor väljer att sätta även den inre hälsan i fokus, variationen på tillgänglig träning är stor och på gymmen erbjuds såväl zumba och martial arts som barre och yoga. Mallorca har seglat upp som en yogadestination och här hittar du både ett stort urval retreats och mängder med yogastudios. Yoga som en träningsform har förvisso många fördelar, du blir stark och smidig, skaderisken är minimal och i bästa fall får du en stunds verklig avkoppling i slutet. Men yoga är mycket mer än så, för somliga kan yogan ge en ny riktning i livet. Mallorcaliv har träffat två av Mallorcas svenska yogaprofiler.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

– Jag tackar livet för yogan. Utan den, en präst och kärleken hade jag inte haft ett liv nu, säger Malin Sävstam när vi ses strax före lunch på Camillas Bodega i en prunkande trädgård i Genova. Malin förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamin i Thailand år 2004. Dessutom sin allra bästa vän och ett av hennes tre barn. Då hade Malin just fyllt 44 år och levde sitt liv med intryckt autopilotknapp i en hastighet på 390 km/h.

– Jag är övertygad om att vi människor klarar att överleva det allra, allra värsta. Människan har en enorm inbyggd kraft och vi är rustade för att behålla livet. Det är att gå från att ha överlevt till att leva på riktigt som är det svåra, fortsätter hon.

Ett halvår efter tsunamikatastrofen var Malin fullproppad med antidepressiv medicin, drack för mycket alkohol, knaprade lugnande, och levde i ett töcken när en väninna föreslog yoga. Malin hade alltid tränat och ätit hälsosamt, men yoga, det var för ”kruskaklituggande flummare”, inte för henne. Men väninnan bokade ett möte med psykiatern Eva Henje Blom som hade öppnat studion Yogayama i Stockholm. Eva hade tröttnat på motståndet inom psykiatrin att använda och utvärdera mindfulness som ett alternativ eller tillägg till psykofarmaka, trots att bevis på dess effekt hade börjat komma.

– Eva frågade vad jag hade att förlora så jag anmälde mig till en nybörjarkurs i Ashtanga Vinyasa Yoga och en mindfulnesskurs med henne. Och jag förstod absolut ingenting. Men jag gör det folk säger åt mig, så även om jag inte alls fattade varför jag skulle ligga i sängen och identifiera mellanrummet mellan tårna så gjorde jag det. Och jag mådde bättre av det. Jag fick vila från smärtan. Den fysiska yogan gav samma effekt.

Malins stålullskänsla på insidan mjuknade lite efter varje pass. Annars kände hon sig som en igelkott som ville klippa till allt och alla och njöt av att bli arg, något som är omöjligt att förstå när man träffar henne nu.

– När jag började yoga två gånger i veckan blev jag varse att lärare kan vara väldigt olika. Dessutom kände jag att det var svårt att kombinera en halv flaska whisky med dynamisk yoga, och resan in i yogaknarket började istället, skrattar Malin, som nu är både yogalärare och mindfulnessinstruktör.

Det tog inte många yogaklasser för att komma till insikten att yoga inte bara är fysisk träning utan faktiskt är ett tillstånd, att minst lika mycket händer på insidan. För fem år sedan började hon utbilda sig och ville börja förstå mer av mål och syfte med yoga som filosofi. Sedan 2013 har hon levt på yogan, som instruktör och som föreläsare. Hon håller också återkommande retreats på Cal Reiet i Santanyi (se faktaruta).

– Det var under utbildningen som jag fick jag svar på många av mina existentiella frågor. Det var tidigare så stort att det var ogreppbart men nu kan jag omfamna mer än bara yogans fysiska rörelser. This is a lifetime project.

Malin delar sin tid mellan Stockholm och Palma, och när hon är här går hon alltid till yogastudion Earth Yoga i Santa Catalina. På Earth Yoga finns alla typer av yogaklasser, antingen droppar du förbi och deltar i en klass eller så bokar du en privat träning. Den drivs av svenska Sandra Wijkman Donovan, bosatt på Mallorca sedan 2004, och med en nära relation till ön sedan 70-talet.

– När jag kom till Mallorca fanns det ingen yoga alls här. Jag ringde runt till gym och frågade om jag fick komma och presentera mig. Det var tufft i början och vi var ganska naiva, men jag tvekade aldrig på att vi hade fattat rätt beslut, berättar Sandra när vi ses i en av yogasalarna efter ett svettigt vinyasapass.

Sandra, hennes amerikanske man och två barn flyttade från New York där Sandra hade varit bosatt i tio år. Hon kom i kontakt med yogan under en teaterutbildning när läraren tyckte att eleverna hade dålig kroppskontroll. I mitten av 90-talet var yoga något som mest spirituella människor ägnade sig åt i New York, och för Sandra blev det snabbt en aha-upplevelse.

– Det var som att alla mina sinnen väcktes upp, även om jag inte älskade det från början. Efter teaterskolan fortsatte jag att yoga på andra studios i New York, men det dröjde till efter jag hade fått barn som jag gick min första utbildning. Under tiden hade jag umgåtts med andliga människor, vi gick på Deepak Chopraföredrag och kurser i mirakel, jag var rätt sökande då, ler hon.

I en grupp nyblivna mammor som yogade tillsammans blev Sandra inspirerad att omskola sig till lärare, något hon inte hade tänkt på innan. Väl på Mallorca nappade till slut Bodhana, ett holistiskt wellness-center, och Sandra började undervisa en liten grupp i en liten lokal på stranden i Illetas. Under tiden växte yogan på Mallorca och två tyska kvinnor med stort nätverk öppnade en stor studio på en bakgata vid Born där Sandra började undervisa.

– När de stängde för åtta år sedan öppnade jag Earth tillsammans med en annan lärare. Jag hade drömt om liten lokal här i Santa Catalina som en väninna till min mamma hade, och lokalen blev (som av ett under) ledig, och jag flyttade in. Den var pytteliten, men vi var där i fem år och både vi och yogan på Mallorca växte snabbt under den tiden. En dag sprang en av mina lärare på den här lokalen som tidigare hade varit en snickeriverkstad.

Hur ser framtiden ut, har du några visioner?

– En dröm är att skaffa en till lokal för utbildningar och workshops. Jag vill också fortsätta att inspirera och göra ännu mer för samhället. Många som flyttar hit kan vara ensamma, vi kan ge dem ett sammanhang.

Yogan gör tre saker. Det absorberar det som jag har varit med om och gör att jag kan leva med det. Sedan lär det mig att vara mer närvarande i nuet. Slutligen förbereder yogan mig för det som komma skall. När du utsätts för trauma har du två alternativ. Antingen tar du livet av dig, eller så lever du livet utifrån dina nya förutsättningar. Ett annat alternativ är såklart att sätta sig ner och vara pissesur och förpesta tillvaron för sig själv och för sin omgivning.


– Yoga gör inte livet lättare, men den har lärt mig att acceptera förändring. Jag krockade med bilen igår och försäkringsbolaget bråkar, men tack vare min verktygslåda som jag har från yogan kan jag acceptera och hantera det. Jag tänker på vad som är viktigt och inte. Det handlar inte om att ge upp, men att acceptera.

Yoga enligt Malins indiska lärare:

Proper exercise = arbetet på mattan.
Proper breathing = djupt och lugnt för att få fart på din prana, din livskraft
Proper relaxation = att få nerverna att slappna av djupt ner i kroppen under dagen och sova väl om natten.
Proper eating = för att skalet ska funka så bra som möjligt.
Proper actions and reactions in my mind = att njuta av livet här och nu.

Spela golf på Mallorca

Jag har just kört igenom den blomsterkantade infarten till golfklubben Santa Ponsa I. I golfshopens skyltfönster står en skyltdocka klädd i medelhavsblått med en solgul jersey löst knuten över axlarna. Färgkombinationen är inte det enda som påminner om Sverige. På en ställning intill finns resultatlistorna från Prinsessan Birgitta av Sveriges turnering. Jag skummar igenom och ser att de flesta namnen klingar svenskt. Det är strax efter lunchtid och golfspelarna börjar trilla in, stärkta, glada och svettiga efter nära fyra timmars spelande denna soliga septemberdag.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

En av de allra första är en kvinna i marinblå golfkjol och gula golfskor med svenska flaggan broderad i sidorna, och håret uppsatt i hästsvans. Överraskad ser jag att det är en av mina nyvunna vänner här på ön, Marie Hellström. Marie började spela redan som sjuåring och har arbetat på golfklubb i såväl Båstad och Torekov som på Mallorca. Prinsessan Birgittas turnering är öppen för alla och det är första gången hon deltar.
Marie anmälde sig med sin väninna Ingela Gyllenkrok, men hamnade sista dagen i finalbollen med tre brittiskor. Medan en av dem lämnar in scorekortet i receptionen studerar Marie resultatlistan för de tidigare dagarna. Hon låg i toppen bland damerna efter två speldagar men konstaterar att hon nog tappat lite under sista dagens spel. Denna kväll, turneringens sista, blir det galamiddag då vinnarna belönas med ”Prinsessan Birgitta av Sveriges trofé”. Marie är trots tappet nöjd med resultatet och bestämmer sig på stående fot att hon nog ändå ska gå.

Mallorca är med sina 25 banor en populär golfdestination. Flera av öns klubbar organiserar golfresor där boende och aktiviteter ingår, såsom turer till vingårdar och till Palma stad, men även spel på andra klubbar. Santa Ponsa har länge varit en omtyckt semesterort bland svenskar där det är enkelt att kombinera golfandet med sol och bad.
1977 grundades Santa Ponsa I som Mallorcas näst första golfklubb. Som PR-manager anlitades Olga Lallerstedt, som genom åren såg till att göra golfklubben till svenskarnas favorit. Det som framför allt fick henne att lyckas var när hon för 25 år sedan invigde Prinsessan Birgitta av Sveriges turnering. Det var Olga Lallerstedt personligen som lockade Prinsessan Birgitta till Mallorca och även väckte hennes golfintresse. Sedan Prinsessan för första gången reste med sin familj till Mallorca för att besöka sin barndomsvän började hon resa hit varje år, och snart flyttade hon till ön permanent. Prinsessan själv ses spela på golfklubben mest varje dag.
Det senare får jag berättat för mig av Luis Manuel Fernández-Arenas Hervás, vice VD för Santa Ponsa. Jag träffar honom i den spatiösa entrén, där en stor dalahäst på spiselkransen minner om golfklubbens svenska koppling. När vi gemensamt går över terrassen passerar vi flera bord med grupper av spelare, de flesta svenskar, som ropar till sig honom och hälsar med kindpussar och glada skratt.

Luis Manuel berättar att de flesta spelare i den här turneringen är återkommande sedan många år, och många är personliga vänner till Prinsessan. Medelåldern är relativt hög, men alla i de solbrända, snyggt golfklädda sällskapen kring borden verkar vigorösa och välmående, trots att de just avslutat en tredagars golfturnering under Mallorcas heta sol.
”Golfen håller dig pigg och rörlig hela livet”, säger Luis Manuel. ”Hela kroppen, ja varje liten muskel används och hålls i rörelse. Många går de sex till sju kilometerna som den 18 hål långa banan utgör tre eller fyra gånger i veckan, året runt. Även hjärnan utmanas, det är ett ständigt pågående strategiskt tänkande kring vilken klubba som ska väljas och hur slaget ska slås i förhållande till banans längd och kupering, hinder och vindförhållanden. Det gäller att behålla både koncentrationen och lugnet genom hela banan.”
Jämfört med andra sporter är medelåldern bland golfspelare relativt hög. Lluis Manuel berättar att många börjar spela som barn med sina föräldrar, och fortsätter senare i livet med vänner, kanske kollegor och nya familjemedlemmar. I poolen längs terrassens långsida badar föräldrar med sina små barn, och det är lätt att tänka sig att flera av dem redan har prövat sina första slag.

Golfklubben Santa Ponsa har en tydlig air av kunglighet och klass över sig. Inte bara tack vare Prinsessans återkommande närvaro, utan också för att den spanska kungens farfar, Don Juan de Borbón, spelade här och dessutom har en turnering uppkallad efter sig under ”Semana Grande” som pågår en vecka i augusti. Luis Manuel berättar att genom åren har klubben varit värd för Europatouren hela sex gånger, och säger med stolthet att golfklubben länge ansågs vara Top One på Mallorca, och fortfarande håller sig kvar bland Top Five.
Jag blir inbjuden att medverka vid kvällens galamiddag och prisutdelning, men måste avböja. När jag dagen efter ser statusuppdateringen på Maries Hellströms facebooksida ångrar jag mig. På fotona strålar hon ikapp med såväl Luis Manuel som Prinsessan Birgitta. Det visade sig att hon tog hem två av damernas troféer: bästa bruttoscore* i sin kategori och närmast flagg.

Nästa gång jag träffar Marie är på öns äldsta golfklubb Son Vida, som firade 50-årsjubileum 2014. Marie och hennes väninnor har just avslutat sin runda. Alla kopplar av med ett glas cava i skuggan på terrassen till det nybyggda klubbhuset. Utsikten över den böljande gröna golfbanan är magnifik. Marie lutar sig över en stor resultattavla där hon fyller i dagens resultat. Idag var de sex spelare; fyra svenskor och två schweiziskor. De kallar sig Tres Coronas och spelar varje onsdag sedan fyra år tillbaka. Med tiden har gruppen växt, men alla bor inte på Mallorca permanent. På resultattavlan ser jag att Marie och Ingela Gyllenkrok är de som oftast närvarar.
”Just nu leder Ingela och jag. Tack vare golfens handicapsystem kan alla spela tillsammans, på samma villkor och vem som helst kan vinna. Men flitigast brukar vinna”, säger Marie och skrattar.

Att de hamnar just på Son Vida har mycket att göra med läget, strax norr om Palma. Men även annat spelar in. Det är en vacker bana som är bra underhållen och oftast i mycket bra skick. Banan är inte så lång och hålen är ganska smala, vilket passar de flesta kvinnor. Det blir inte kö och känns aldrig stressigt. Personalen känner igen dem och vet vad de gillar. De får ha sina klubbor här och de är alltid nytvättade när de kommer. Och i medlemskapet ingår rabatter på mat, dryck, utrustning och spel även på de två andra banorna i Arabella-gruppen.

Men oavsett bana är det sociala umgänget viktigast, det är alla överens om. Varje gång spelar de över fyra timmar tillsammans, och på den tiden hinner de lära känna varandra. Eftersom de är många spelare kan de variera grupperna och lära känna fler. Männen har en liknande turnering, de är ännu fler och spelar två gånger i veckan.
Marie, som verkar vara den stora tävlingsmänniskan i Tres Coronas, lägger till:
”Golfturneringar är roliga för att man får mäta sig med andra, och för att man kan hamna i grupp med intressanta personer. Men det kan också bli felmatchat. Därför är de här onsdagarna viktiga för oss.” Och hon påpekar:
”Men det är tävlingsmomentet i vår Running Eclectic som gör det extra roligt. Det triggar alla att förbättra sig”.
Alla runt bordet håller med henne. Ingela, som är Tres Coronas kassör, avslutar med ett skratt:
”Golfen kan väl gå sisådär vissa dagar, men det spelar ingen roll. Vi har alltid kul på luncherna och alla ser fram mot den stora middagen med prisutdelning som vi har i finalen av varje säsong.”

bruttoscore*
* Lägst antal slag, utan hänsyn till handicap.

Running Eclectic*
*tävling där det bästa resultatet på varje hål väljs ut under en längre tävlingsperiod.

Text: Karolina Kallentoft

Padel – en egen livsstil

Det råder padelfeber på Mallorca, i alla fall bland mina svenska vänner. De säger att det är det roligaste de gjort och att padeln har förändrat deras liv. Flera kallar sig till och med beroende. Själv vet jag inte vad jag ska tro, men jag bestämmer mig för att ta reda på vad som är grejen.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Jag har bestämt träff med Sofia Camp och hennes tränare Patricia Mas Trujillo på Pins Pádel. Sofia ska just avsluta sin privatträning och Patricia kör hårt med henne. Sofia stönar och skrattar om vartannat men vräker tillbaka i stort sett varenda boll. Själv har jag nyss bokat min första lektion med Patricia och undrar oroligt hur många gånger jag ens kommer att träffa bollen.
En kvart senare slår jag mig ned med Sofia över en kaffe i solen. Hon är utmattad men upprymd efter sitt pass. Hon förklarar att det var på en vandring hon först hörde att ett gäng svenskar på ön spelade. Hon hoppade in i en nystartad grupp, och bokade en lektion med Patricia.
”Och jag blev ”hooked” direkt!”
Redan efter två månader spelade Sofia sin första damturnering.
”Det är så lätt att säga nej, men nu bestämde jag mig för att säga ja. Jag är väldigt tävlingsinriktad, men det var länge sedan jag tävlade. Jag var jättenervös men när jag kom hit på morgonen satt spanjorerna helt avslappnade och drack öl.”
Sofia märkte snabbt att i damturneringarna på den här nivån spelar man framför allt för att det är roligt.
”Det är som en stor familjefest. Samtidigt är kvinnorna här så bra på att lyfta varandra, och det tror jag hjälpte mig. På Mallorca ordar man ofta amatörturneringar för kvinnor och män, för här är så många som spelar.”

Sofia bor i Höllviken i Skåne men har boende på Mallorca. Hon spelade fotboll som ung och som vuxen ville hon gärna hitta tillbaka till det aktiva livet.
”Det gav mig en sådan adrenalinkick att få hitta min grej igen. Padeln har gett mig väldigt mycket i mitt liv. Dels att få vara aktiv, men även för att det är så socialt. Nu spelar jag både på Mallorca och i Höllviken, där jag och min man, som också börjat spela, har fått flera vänner att börja träna.”

Jag ber Sofia utveckla vad det är som gör just padel så rolig. Hon har inte svårt att hitta förklaringar:
Här på Mallorca har padeln öppnat upp det svenska communityt, man skrattar och har kul samtidigt som man spelar, och sedan tar man en kaffe i solen. Padel är en stor trendsport i Sverige, men jag tycker ändå den kan kallas för folklig. Man kan samlas – barn och vuxna, nybörjare och erfarna – och spela ihop. Det är verkligen en sport för alla.”

Hon fortsätter:
”För in egen del var det roligt att känna att jag så snabbt kunde bli bättre. Idag tyckte jag det gick dåligt, men Patricia ger mig svårare och svårare bollar. Det är det som gör att jag utvecklats. Patricia är bra på att lyfta, pusha och se till att man har roligt.”

Sofia gör mig helt klart nyfiken på Patricia, och några dagar senare är jag tillbaka på Pins Pádel. I skydd av ett parasoll berättar Patricia att hon varit tränare på Pins Pádel i två år, sedan hon återvänt från Kalifornien där hon jobbade med startups. Hon hade nyligen gått över till padeln från tennisen, som hon såsom många mallorkiner spelat sedan hon var barn. I Kalifornien fanns inga padelbanor, men hon kunde inte släppa sporten. Det slutade med att hon gick ihop med några andra spanjorer och startade en klubb själv.
Jag frågade varför hon flyttade tillbaka och hon förklarar:
”En viktig del är att jag har så många kompisar att spela med här. I Kalifornien har man en avslappad livsstil men på Mallorca är dina vänner som din familj. Familjekänslan ser jag även hos svenskarna, vänner bjuder in varann och får fler och fler att spela. Så jag tror Mallorcalivet smittar av sig.

Padel utvecklades i Mexico och nådde Spanien på 00-talet. Sporten växte sig först stor i Argentina, men på senare år har padel växt explosionsartat över hela Spanien. Idag är utvecklingen är stor även i länder som Italien och Frankrike.
Patricia uppskattar att sporten idag är lika populär i Spanien som i Argentina. Hon berättar att de bästa spelarna i World Pádel Tour fortfarande är argentinare, men att särskilt de spanska damspelarna börjar komma ikapp. Och hon avslöjar att hon själv drömmer om att tävla i World Pádel Tour. På sin lediga tid åker hon runt i landet med sina vänner och spelar i så många turneringar hon kommer åt. I Diario de Mallorcas stora turnering på Palma Pádel i höstas kom hon till final.

I Spanien är padel en riktigt året-runt-sport. Stekheta och regniga dagar spelar man under tak. Patricia berättar att det som utmärker svenskarna är att de alltid dyker upp, oavsett väder.
”Igår var en kall dag men svenskarna kom ändå, men med jacka och handskar. Svenskarna gillar att det är en utomhussport, och de hakar gärna på trender. De som kommer direkt från Sverige är ofta till sig över den snabba utvecklingen där.”
Och hon berättar att uppåt 30 procent av alla som tränar på Pins Pádel är svenskar, och många tränar även på klubbar som Palma Pádel.
Patricia bokas oftast av grupper, allt från par till ett större kompisgäng. En stående tid varje vecka tränar hon en padelgrupp bestående av uppmot 80 män, varav cirka 60 procent är svenskar. Gruppen följer ett strikt system där man samlar individuella poäng under en säsong som avslutas med miniturnering, bankett och prisutdelning.
Jag fick tillfälle att prata med gruppens organisatör, Thomas Hynne. Han började själv spela med några tennisvana vänner och märkte snabbt hur rolig sporten är, trots att de var ojämna par. Det var för snart fyra år sedan och gruppen av vänner, kollegor och andra spelare växer än. Thomas berättar att han brukar uppmana alla nya spelare att ta lektioner med Patricia, som brukar finnas till hands under träningarna.
”Padel är en sport där det är lätt att förbättra sig och med vårt system triggas många av att få upp sina poäng.”
Tillbaka till Patricia. Det är dags för min träningstimme med henne. Jag kliver in i glasburen och tänker på vad Thomas Hynne berättade: Att banan är så liten att det är lätt att nå bollen, även om man inte orkar springa. Att väggarna ger en andra chans som gör att man lätt kan hålla igång bollen över nät. Att servern är lätt att slå.
Ändå känner jag nervositeten.
Patricia frågar efter mina mål och ett av dem är att även jag som inte är bolltjej ska känna att jag klarar det och kan bli bättre. Ett annat att det ska kännas så roligt att jag vill fortsätta.
”Bra, säger Patricia kort, då är de mina mål också.”
Och sedan ber hon mig inta min position.

Efter några inledande träningsslag med forehand och backhand berättar Patricia att padel handlar om teknik, taktik, fysik och psyke. Att man tränar psyket genom upprepning, att sätta ett mål och sedan mata på om och om igen för att nå det, utan att ge upp. Och så sätter hon snabbt upp målet åt mig att ta 10 bollar i rad.
Instinktivt tänker jag att jag aldrig klarar det så här tidigt i träningen. Men Patricia matar på, samtidigt som hon räknar. Jag misslyckas om och om igen – slår för hårt, för snett, för lågt eller för högt så bollen hamnar utanför buren. Men så kommer jag in i rytmen. Slår någon fel och Patricia börjar om från noll. Räknar på. Och plötsligt har jag satt tio i rad.
Träningen fortsätter. Jag byter till backhand. Den har jag svårare att få till, ändå jag sätter tio snabbare. Därpå säger hon åt mig att returnera 10 studs i väggen. Just det jag haft så svårt för och mycket riktigt missar jag boll efter boll. Jag hinner inte fram, viftar fånigt med racketen i luften, når inte ens till nätet med bollen som far iväg i en vek båge.
Men Patricia påminner mig om tekniken, och snart har jag den. Och börjar sätta bollarna.

Vi byter åter till backhand, sedan till diagonal studs och avslutar med smash framme vid nätet. Jag slår för hårt alldeles för ofta, för långt och ibland för snett. Men det är de här bollarna som får mig att fastna. De kvicka kraftfulla rörelserna, bollens snabba studs i marken och Patricias lika snabba retur.
Den avslutande bollen lyckas jag returnera 10 gånger på raken. Den elfte slår jag i gallret men det spelar ingen roll, då är jag redan beroende. Och jag förstår precis känslan som Sofia, Thomas och Patricia försökt beskriva för mig.
Jag står emot suget att omgående boka ett nytt pass, men vet att jag snart kommer stå på en padelbana igen.

Mateu Palmer (ägare av Pins Pádel)

Det har alltid funnits svenskar här på vår klubb, men vi skapade den svenska gruppen Wednesday Spontaneous Padel för två år sedan och den fungerar väldigt bra. Vi började med åtta medlemmar och nu är vi 70. Vi har även skapat ett kvinnligt paddelteam. Det är dynamiska människor som gillar sporten och vi är glada över att ha dem här hos oss.

Pins Pádel särskiljer sig genom sitt läge mitt i naturen, något som skandinaver älskar. Förutom att njuta av naturen och Mallorcas klimat kan svenskarna spela paddel här på vår klubb som har utmärkta faciliteter och alla bekvämligheter. Det finns 16 paddelbanor: 14 dubbelbanor och tre under tak. Förutom det bidrar vi även med professionella tränare som kan hjälpa till och ge råd och vi har lyckats skapa en familjär, kamratlig atmosfär som är mer än bara sport.

Varje vecka jobbar vi med att förbättra lagen. Det finns lag i olika kategorier för att passa spelare på alla nivåer och vi försöker uppmuntra folk att börja tävla, så att de kan utöva sporten på annat sätt än enbart med träningspass. Förutom turneringarna anordnar vi även aktiviteter för att umgås och göra det enkelt att komma in i klubben. Efter träningarna brukar alla stanna för att ta en drink i baren och surra lite. Vi brukar också arrangera träffar med hela laget då vi äter paella eller grillar och har det trevligt.

Jag minns en gång när vi hade stannat kvar för att grilla och efter att vi hade ätit började svenskarna spela med egna regler och skapade en ny form av paddel: fem mot fem (han skrattar). Det var riktigt underhållande.

Palma Suites, en vänlig oas i gamla stan

En solig januaridag tar jag promenaden genom Palma till de gamla handelskvarteren bakom plaza Mayor. Jag är på väg till Palma Suites för att träffa Peter Ödlund, entreprenör i blodet och hotellmanager sedan hotellet öppnades för snart fyra år sedan. Byggen pågår innanför var och varannan port, och vägg i vägg med hus som snarare liknar graffittitaggade ruiner står ljusa topprenoverade byggnader. Däremellan ligger de vanliga stadshusen med såväl traditionella som moderna mode- och hälsobutiker, restauranger, barer och ett och annat boutique-hotell. Här råder en skön, livlig småstadsatmosfär som får mig att tänka på Barrio Gótico i Barcelona 1991, före OS och de stora turistströmmarna.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Palma Suits

Jag viker in på calle Pes de la Farina och ser det fristående gamla handelshuset med de karakteristiskt blåmålade fönsterluckorna. I lobbyn möts jag av en lång bardisk i ett mörkt träslag som diskret övergår till en receptionsdisk. Jag är väntad, och Peter kommer strax ner för trappan och möter mig med ett brett leende.
Väl på kontoret ber jag om hans historia, och det här är vad han berättar:

–När jag för första gången kom till Mallorca 1992 hade jag bara hört talas om suparfesterna i Magaluf. Ön hade en ”bad image” och jag inte en tanke på att bosätta mig här. Det var finanskris i Sverige och jag var nyanställd på Securum. Jag var språkkunnig efter 17 år som fastighetsutvecklare runt om i världen och blev ansvarig för delar av deras utländska fastighetsbestånd.
På Mallorca visste jag att vi hade tagit över några fina fastigheter och blev bland annat visad till en finca i Pollenca. Det var en het augustidag, bilturen kändes oändligt lång men när vi kom fram föll jag pladask. På den här ön skulle jag bo en dag!

Tidigare hade Peter och hans kanadensiska fru Joyce varit bosatta under många år i fransktalande delen av Schweiz. Peter berättar att för Joyce var det självklara att en dag dra sig tillbaka i södra Frankrike. Peter fick kämpa i många år för att övertala henne, först åkte de till Mallorca på semestrar, hyrde bil och åkte runt. Sedan tog de sin segelbåt hit. Sommaren 2003 hittade de tomten med den milsvida utsikten i Sineu, mitt på ön där det är tomt på turister. De bor kvar än idag. Peter fortsätter:
–Några år senare slog den spanska finanskrisen till. Palmas gamla stad var då fullt av övergivna palats och andra vackra byggnader. Läget var alltså perfekt för en fastighetsutvecklare som jag.

Peter bildade ett bolag med två svenska parters: fastighetsutvecklaren Peter Ekman och Håkan Roos som i huvudsak gick in som finansiär, och gav sig på jakt efter en fastighet. 2011 hittade han handelspalatset, i vars management-kontor vi nu sitter. Peter förklarar att det som avgjorde det hela var att palatset upptog ett helt kvarter, med stora fönster åt alla håll. Det passade den ljusa skandinaviska stilen han ville ge lägenheterna.

Peter understryker sin poäng med att visa på kontoret där vi sitter – det upptar en minimal yta och det är knappt min besöksstol får plats. Helt enligt Peters filosofi.
–Jag ville att arkitekten skulle tänka lite som när man bygger båtar, och utnyttja varje kvadratmeter.

Jag ber Peter berätta mer om hotellet, och han fortsätter:
–Sedan tidigare hade jag en tydlig vision med Palma Suites. Jag ville skapa ett så kallat hotel-recidence, som man dittills bara hittade på badorter. Det skulle locka gäster året om, och vintertid rikta in sig på långtidsgäster, de som kallas snowbirds i USA och Kanada. Alla lägenheter har fullt utrustade kök och de flesta även tvätt- och torkmaskin, så det är lätt att sköta sig själv här. En del bor halvårsvis, vi har till och med ett par som har ett femårskontrakt för vinterhalvåret.

På senare år har antalet turister ökat nästan explosionsartat på Mallorca, i synnerhet de svenska. Jag frågar vad det innebär för Palma Suites och vilken sorts gäster de har. Peter förklarar:
–Uppåt 40 procent av våra gäster är skandinaver, många bokar via Ving som rankar oss som Mallorcas bästa. Många boutique-hotell öppnar häromkring och gästerna väljer gärna det senaste. Men vårt största hot kommer från Airbnb. Det gör det svårt att konkurrera med priser, däremot med service. Vi har hotellservice top notch och vi förbättrar den ständigt.

Peter berättar att flertalet av långtidsgästerna är pensionärer, men att också många yngre väljer att bo länge och jobba från hotellrummet. Här bor också många barnfamiljer, som brukar uppskatta hotellets takpool. Han fortsätter:
–Många som väljer oss är erfarna resenärer som besökt såväl stränder som storstäder, och som kanske tröttnat lite på turistställena. De vill leva ett enkelt liv, som att ta en middag och promenera hem. De vill se Palma, men också kunna hyra en bil eller cykel. Det här är ett levande kvarter mitt i stan men ännu med lite färre turister, särskilt nu på vintern, och det gillar många.

Det är snart fyra år sedan Palma Suites öppnade och jag fråga hur han vill summera dem. Peter utbrister först förvånat, ”har det redan gått fyra år?” men svarar sedan:
–Allt rullar på bra, vi har fungerande rutiner och system. Men vår övervägande viktigaste tillgång är personalen. Katja Hartog van Banda och Micaela Wollsten är mina stjärnor i front desk, vårt ansikte utåt och de första som möter våra gäster. Katja är uppvuxen i Sverige och Mikaela i Finland, men de har båda bott på Mallorca längre än jag.

Innan jag lämnar Peter uppmanar han mig att prata med Katja eller Mikaela. Det är ännu jullov och båda visar sig ha semester, men några dagar senare kliver jag åter in i lobbyn på Palma Suites. Jag vet sedan tidigare att det är Katja som jobbar denna förmiddag, och jag förstår direkt att det är hon när jag ser henne bakom bardisken. Hon talar med ett danskt äldre par på mjuk svenska, och jag slår mig ned i soffan och väntar på min tur. Jag hör Katja dela med sig av tips och platser att besöka samtidigt som hon bjuder dem på en chupito. När paret nöjt lämnar hotellet kliver en trendigt välklädd yngre man ur hissen. Katja bemöter honom på korrekt och vänlig engelska. Hon ringer ett samtal och säger något på vackert klingande spanska.

När mannen lämnar går jag fram till henne och presenterar mig. Lobbyn är nu tom och hon tar sig tid att berätta:
–Jag har jobbat som receptionist här på Palma Suites sedan öppningen. Min pappa är holländare, och som ung flyttade jag från Sverige till Holland för att gå på turistskola. Mitt första jobb var här på Mallorca, det var för 22 år sedan. Kärleken fick mig att stanna, och nu har jag två döttrar i spansk skola, så här blir jag kvar. Och jag trivs otroligt bra, både på Mallorca och med jobbet. Mest av allt trivs jag med gästerna, mitt absolut viktigaste jobb är att få dem att trivas.

Katja framhåller att man som gäst vill få det man betalar för, och att det är vad hon vill ge dem. Att se till att allt fungerar, och att förbättra om något saknas.
–Det som gör arbetet roligt är att det är så varierande. Jag vet hur det fungerar med bussar och biljetter, och vill någon hyra bil har vi en firma som levererar till dörren. Med tiden har jag lärt mig vilka restauranger gästerna tycker om. Våra svenska gäster vill gärna ha fisk eller tapas, och förvånansvärt många har läst på och bokat i förväg. Det öppnar mycket nytt här i området och jag ber ofta gästerna om tips som jag kan rekommendera vidare.

Hon fortsätter:
–För våra gäster är ofta hemkänslan viktig. Med vår hotellservice får de en lyxig känsla, men ändå skönt och mysigt. Vårt hotell är modernt, skandinavist men på ett hemtrevligt vis, mitt emellan det kala och vita, och det pompiga spanska.
Katja beskriver sig som en lugn person som tycker om att prata med gästerna, och lyssna på när de berättar om sitt liv, och säger att många kommer tillbaka just för att de trivs. Hon tycker att långtidsgästerna ger en avkopplande stämning och att det gör att hon får tid att lära känna dem.
–Vissa vill bli ompysslade, vissa mer krävande medan andra vill rå om sig själv.

Då och då under samtalet kommer gäster förbi med frågor eller ärenden. Katja bemöter dem vänligt och uppmärksamt. Klockan närmar sig utcheckningsdags och receptionen börjar fyllas med gäster. Det är dags för mig att lämna. Men innan jag går tar jag hissen upp för att se takpoolen.
Den är inte stor, men även en januaridag som idag då badgästerna lyser med sin frånvaro hålls poolen uppvärmd. Till och med solstolarna står uppställda för den händelse att molnen skulle skingras. Vilket inte på något sätt är en omöjlighet på Mallorca, bara igår var här 17 grader och sol.

Jag går fram till glasräcket och ser ut över den gamla stenstadens takåsar. Några stenkast bort reser sig tornen från tre mäktiga kyrkor och katedraler, och bortom dessa breder det blåa Medelhavet ut sig. Jag tänker på vad Peter och Katja berättade, att slumpen förde dem till Mallorca och att de så självklart blev kvar. På Katja som berättade att hon lät döpa sina döttrar i Svenska kyrkan i Palma, och att hon tar sina döttrar till Sverige om somrarna. Och på Peter som snarare förlägger sina semestrar till Calgary och Silicon Valley där han har sina döttrar. Men också på det han sa med emfas:
–Jag hatar att resa, det har blivit för mycket.
För varken Katja eller Peter tvekar om att stanna. Här lever de internationellt liv och får ändå en bit av Sverige.

Men jag tänker också på när Peter sa att han i hjärtat mer än manager är entreprenör. Och att han när Palma Suites nu tack vare ”stjärnorna i front desk” sköter sig själv, inte kan låta bli att blicka mot nya projekt.
Peters ursprungliga idé var att skapa och driva tre hotell, men när boomen slog till blev det svårt att hitta fastigheter. Nu vill han istället, tillsammans med sinas parters, bygga nytt och sälja. Han vill fortfarande hålla sig i Palmaområdet, så på ön kommer han stanna. Och vi lär helt säkert få se mer av honom, för riktigt än vill han inte slå sig till ro.

Lars-Hjalmar Wide, Sveriges nya ambassadör i Spanien

En solig höstdag i september i fjol färdades ett ståtligt ekipage med hästar åtföljt av ett kungligt hedersgarde genom Madrid, från utrikesministeriets Palacio de Santa Cruz till det kungliga slottet Palacio Oriente. Mitt i ekipaget, i en galavagn dragen av hästar, satt Lars-Hjalmar Wide, säkerligen både förväntansfull och upprymd av den högtidliga stämningen.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Svenska ambassaden i Madrid

Väl framme vid det kungliga slottet visades han genom olika salonger till det gemak där den spanske kungen Felipe VI väntade. Där höll de båda ett samtal under tjugo minuter, ett samtal som avslutades med att Lars-Hjalmar Wide mottog ett kreditbrev ur den spanske kungens hand.
Därmed var Lars-Hjalmar Wide utsedd till Sveriges ambassadör i Madrid.

Sex månader senare anländer den svenska ambassadören till Mallorca. Han erkänner, möjligen motvilligt, att tiden fram tills nu har ännu inte varit särskilt händelserik. Spanien fick sin regering på plats så sent som i november, och först därefter kunde kontakterna mellan svenska och spanska ministrar komma igång.

Men ett ministerbesök har han hunnit med. I februari besökte bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson World Mobile Congress i Barcelona, en visit som liksom brukligt planerades av den svenska ambassaden. Och om bara några veckor arrangerar ambassaden det första officiella ministerbesöket, då Åsa Regnér, barn-, äldre- och jämställdhetsminister, träffar sin spanska kollega i Madrid för ett seminarium om sexköp, prostitution och skydd av kvinnor, ett område som prioriteras av båda länder och där Sverige ses som en förebild.

”Mina intryck under dagen är mycket goda.”

Sina första sex månader har Lars-Hjalmar Wide därför kunnat ägna stort utrymme åt sina resor till Sveriges 13 konsulat runt om i Spanien. Hittills har han bland annat besökt konsulaten i Barcelona, Baskien och Alicante.

Den här dagen är det alltså Mallorcas tur. Honorärkonsul Nathalia Rigo Olausson har satt upp ett gediget program där vår nye ambassadör bland annat har besökt borgmästaren och det lokala parlamentet, och under lunchen fick han presentationer av svenska verksamheter på ön såsom Svenska Kyrkan och Paloma Events.

”Mina intryck under dagen är mycket goda. Vi har ett bra konsulat i Mallorca med goda kontakter i det mallorkinska samhället, och det tar effektivt tillvara svenska medborgares intressen”, sammanfattar han belåtet.

”På 1980-talet besökte han Sierra de Tramuntana, och hamnade mitt i en snöstorm.”

Dock bekänner han att relationen till Mallorca dittills varit mindre lyckad. På 1980-talet besökte han Sierra de Tramuntana, och hamnade mitt i en snöstorm.
Desto innerligare är hans relation till Spanien och Madrid. Åren 1980 – 83 var han förste ambassadsekreterare och träffade då sin hustru, som han idag har två vuxna söner med. Tack vare hustrun och åren i Madrid talar ambassadören flytande spanska och har god insyn i det spanska samhället.

”Larmet gick varje kväll”

Familjen bor kvar i Stockholm där alla numer är rotade, trots ambassadörens år på olika UD-poster runt om i världen; Lars-Hjalmar Wide har tidigare varit ambassadör i Islamabad, varit sändebud för Malta och Heliga Stolen i Rom, och tjänstgjort vid FN-representationen i New York. Han var även ambassadråd i Israel mitt under första Gulfkriget, då scudmissiler avfyrades mot utländska mål i Tel-Aviv.
”Det var en tuff tid då larmet gick varje kväll och den personal som var kvar måste använda gasmasker.”

Trots detta framhåller han de två åren i Islamabad som de mest påfrestande. Pakistan är ett land med stora säkerhetsproblem och återkommande terroristattacker, och ambassadören tvingades ständigt åtföljas av livvakter. Lars-Hjalmar Wide berättar att familjen de åren bodde kvar i Sverige.

Sin första ambassadtjänst innehade han i Havanna 1977, då blott 25 år gammal. Redan efter första veckan fick han överta ansvaret för den svenska ambassaden, då ambassadören for på semester till Sverige i två månader. Han fick då rådet: ’Ta inga initiativ’, som han följde.
”Det gick bra, så det var ett gott råd”, konstaterar Lars-Hjalmar Wide roat.

”Jag har känt mig hemma och trivts bra på alla platser.”

Men han har även haft tjänstgöring i Stockholm, bland annat fyra år vid hovet som förste hovmarskalk. Och han konstaterar:
”Hemma för mig är Stockholm. För att ha en vanlig UD-karriär har jag varit mycket i Sverige. Men jag har känt mig hemma och trivts bra på alla platser. Om man försöker komma in i det lokala sättet anpassar man sig snabbt, och det har fungerat hittills.”

”Sverigebilden i Spanien är orubbad väldigt god”

Lars-Hjalmar Wide framhåller att relationerna mellan Spanien och Sverige är mycket goda och att man i Spanien har en oerhört positiv bild av Sverige. Han menar att det inte finns några svåra frågor att ta tag i, utan att hans arbete snarare handlar om att identifiera frågor för länderna att jobba med tillsammans. Seminariet om sexköp och prostitution där Åsa Regnér närvarar är just en sådan fråga.
”Sverigebilden i Spanien är orubbad väldigt god, trots den senaste tidens uttalande från den amerikanske presidenten. Spanjorerna förstår situationen, om något skämtar de om den. Snarare får vi ibland bemöta deras positiva bild och säga att riktigt så bra är det inte.”

Det finns många aspekter att ta fasta på i relationen mellan Sverige och Spanien, fortsätter han och nämner utöver seminarier även kulturfrågor i klassisk mening, såsom utställningar och konserter.
”Det är hela skalan, och min uppgift som ambassadör är att ta fasta på den önskan som finns i regeringen och hos organisationer att driva frågor tillsammans med ambassaden. Där ser jag vad jag kan göra rent konkret, till exempel genom att anordna möten och resor runt om i landet, och bjuda hit svenska företrädare i frågan.”

”En högaktuell fråga är det hotade frihandelssystemet.”

En högaktuell fråga är det hotade frihandelssystemet. Lars-Hjalmar Wide berättar att Spanien och Sverige har lika syn på handeln utanför Europa, och att man tittar mot länder som Mexiko, Chile och Japan där man inlett ett samarbete för att sluta nya avtal.
Han fortsätter:
”Både Spanien och Sverige har intresse av att EU efter Brexit får en så bra uppgörelse som möjligt med britterna, och att länderna inom EU håller ihop. Spanien är väldigt EU-vänligt och båda länder vill visa upp ett EU som medborgarna tror på och får utbyte av. Här vill Spanien gå längre och snabbare än vi och ser gärna ett Europa med mer federalistiska drag, medan Sverige mer tror på ett mellanstatligt samarbete.”

”För bara några år sedan tog vi EU för givet, men så är det inte längre.”

Lars-Hjalmar Wide förklarar att Europas ambassadörer har en ny uppgift i och med att EU-projektet ifrågasätts på många håll.
”För bara några år sedan tog vi EU för givet, men så är det inte längre. För oss gäller det att verka för de värden som Europa står för: som tolerans, öppenhet och mänskliga rättigheter.”
Och han avslutar diplomatiskt:
”En ambassadörs roll är att se till att länderna inte hamnar i situationer som ställs på sin spets. Det gäller att tidigt se om det finns en speciell konflikt, och då föreslå att Sverige ska agera på ett visst sätt. Att jag i mitt ämbete inte varit med om en konflikt kan möjligen betyda att vi har varit framgångsrika i detta förebyggande arbete.”

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Kristian Pohl

Ann-Charlotte Fennhagen hittade ett rikare liv på Mallorca

En slaskig vinterdag förändrade Ann-Charlotte Fennhagens liv. Hon sålde allt hon ägde och flyttade till drömmen. Men det som väntade var hårt arbete och envishet för att komma dit hon är idag.

Text och foto: Pär Olsson

Allt hände på en dag för Ann-Charlotte Fennhagen. Hon var ute och promenerade med sin kusin vid Slagstasjön utanför Stockholm. De två värdinnorna ville få frisk luft under julfirandet. Det var ingen vinter att tala om och dagen var grå och bister minns Ann-Charlotte. På promenadstråket låg bara slask och is kvar som en krossad dröm om en vit jul. Hon tog ett snedsteg och höll på att kana rakt ner i den mörka sjön, men lyckades undvika olyckan med en hårsmån.
– Vad gör vi här? Det måste finnas något bättre i livet, utbrast Ann-Charlotte till sin kusin när hon väl kommit upp på fötter igen.
Samtalsämnet tog en ny riktning mellan väninnorna när de fortsatte sin promenad runt sjön. Kusinen var delägare i en segelbåt som hade Palma som hemmahamn och planerna skenade iväg.
Där och då bestämde de sig att göra en förändring och när de kom hem efter promenaden sa de till sina respektive sambos – vi ska flytta till Mallorca!
Det är snart 20 år sedan Ann-Charlotte halkade på isfläcken som fick henne att sälja allt för att flytta mot drömmen.
På fyra månader var allt ordnat. Tillsammans köpte paren en restaurang i Magaluf. Hon kommer från en krögarfamilj och därför kändes det naturligt för henne att starta en krog.

Ann-Charlotte flyttade in i en lägenhet ovanför apoteket i Santa Catalina tillsammans med sin sambo Patrik och deras två döttrar. Barnen var 7 och 9 år gamla. Den stora utmaning började för familjen.
– Innan vi flyttade såg jag solen, värmen och det fria livet framför mig. Men när vi väl var på plats fick vi kämpa stenhårt för att klara av det. Jag tror inte att någon av oss kommer att glömma den första tiden på ön, säger Ann-Charlotte.
De fixade första sommaren galant men det fanns inga besparingar att leva på när vintern kom och restaurangen stängde för säsongen. Ann-Charlotte började jobba på Hogan’s Sports bar vid Paseo Marítimo för att försörja familjen. Förutom jobbet med att förbättra restaurangen i Magaluf och extrajobbet på Hogan’s arbetade hon som stylist på reklamfilminspelningar och fotograferingar.
Hon har alltid velat jobba kreativt men har inte kommit in på de utbildningar som hon har sökt. Det har inte stoppat Ann-Charlotte. Hon hade sin ateljé i sovrummet där hon satt och sydde och förberedde inspelningarna.
– Ibland jobbade jag 48 timmar i sträck. De kom och hämtade mig utanför Hogan’s klockan fyra på morgonen när mitt skift var slut, för att ta mig direkt till inspelningsplatserna, berättar hon.
Familjen Fennhagen stack ut i Santa Catalina. De var de första utlänningarna som flyttade in i området och hon berättar att alla hade koll på dem. Många hus var fallfärdiga i området och Carrer Sant Magí där de flesta restauranger och butiker ligger idag ansågs som farlig. På Plaza Vapor sprang hönsen fritt och bakom restaurangen Diner fanns det en fårhage full med bräkande får berättar hon. .
– Det var helt galet! Folk hade också grisar och getter inne i sina hus. Jag tog omvägen via hamnen när jag skulle till Paseo Marítimo för att jobba på baren. Min hyresvärd förbjöd oss att gå på Sant Magí eftersom den var farlig, berättar hon.
Detta avskräckte inte Ann-Charlotte som trivdes i kvartet som hon har valt att bo kvar i. Under åren har hon sett hur stadsdelen har förvandlats från arbetarkvarter till ett trendig Notting Hill liknande område med fina butiker och några av Palmas populäraste restauranger.

När Ann-Charlotte flyttade hit 1999 var det mest fiskarfamiljer och konstnärer som bodde i området och hon minns också kvarterets tupp som väckte henne varje morgon.
– Det är lite synd att allt som jag tyckte var mysigt har försvunnit. Visserligen är det skönt att kunna röra sig i området utan att vara rädd för att bli rånad, konstaterar hon.
Målmedvetenhet och envishet har drivit Anna-Charlotte dit hon är idag. Hon har fått många härliga minnen och erfarenhet utefter vägen. Det var inte många svenskar som bodde på ön och de umgicks med de andra familjerna som hade sina barn på svenska skolan.
Ann-Charlotte skrattar fortfarande åt den tiden. Hur roligt och udda umgänget var med den saliga blandningen av människor som bodde här. Det har berikat hennes liv på många sätt.
Livsstilen var hård för många som kom ner med drömmen om att bo på Mallorca förklarar Ann-Charlotte. Hon berättar att det var flera som åkte hem ganska fort för att de inte kunde försörja sig.
– Jag tror att det är viktigt att tänka ut en sysselsättning som kan fungera innan man tar steget och flyttar. De flesta som bor kvar från den tiden är egenföretagare och har lyckats med sina företag, säger hon.
Ann-Charlotte har verkligen kämpat hårt för att nå sina mål och har alltid sett möjligheterna. Det har inte gått en dag där hon har tänkt – nu struntar vi i det här och flyttar hem. Beviset på det är två restauranger i semesterorten Magaluf och många stylistuppdrag.
– Jag har skapat mitt liv tillsammans med min sambo och mina barn. Vi har gjort det som en familj. Om vi hade bott kvar i Sverige hade vi levt ett snävare liv, berättar hon.
När jag träffar Ann-Charlotte i Palma har hon precis anlänt till sin 500 kvm stora ateljé där hon har fyllt väggarna från golv till tak med kläder och rekvisita för att utföra sina uppdrag som stylist. Deras första restaurang i Magaluf är såld sedan några år tillbaka. Men hon har fortfarande kvar restaurangen som ligger på strandpromenaden i Magaluf. Sommaren närmar sig och hon har mycket att förbereda in för årets säsong. Agendan ligger uppslagen på bordet framför henne tillsammans med skissböckerna. Hon är redo för att ta tag i dagens arbete.

Fakta


Ann-Charlotte Fennhagen
Familj, Döttrarna Jacqueline och Angeliqa
Driver Costume Palma och restaurang Chili Lounge
Saknar mest från Sverige , vårdoften och känslan
Favoritstrand..hemligt ; )
Favoritfik i Santa Catalina , Bar Isleño

En dag med Karin och hennes svenska patienter

Jag sitter på akuten på Clinica Juaneda i Palma. Det är tidig morgon och få patienter i väntrummet. En ambulans står parkerat utanför. Personalen i receptionen sitter lugnt och jobbar.
Plötsligt rusar två läkare förbi med en sjukhussäng. Mannens åldrande kropp är slarvigt täckt av en sjukhusskjorta. De är på väg mot intensiven. Bakom ser jag Karin Erlandsson i vita sjukhuskläder lugnt gående med en äldre kvinna som jag förstår är mannens hustru. Jag hör dem prata på svenska om försäkringsdokumenten som tydligen glömdes på hotellet i all hast. De går ut till ambulansen som hämtade upp maken, och fram till receptionen där Karin förklarar situationen på flytande spanska. 

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Karin Erlandsson jobbar med patientservice åt Clinica Juanedas skandinaviska patienter.
Kontoret delar hon med tre kollegor som tolkar på ryska, polska, tjeckiska, holländska, franska och engelska. Hennes tyska kollegor har ett eget kontor. Här finns också svenska Jessica, som Karin går i skift med.
Efter engelsmännen och tyskarna har skandinaverna vuxit till en av sjukhusets största utländska grupper, och av dem är svenskarna i majoritet. På sex år har antalet besök från svenska patienter ökat med nära det tredubbla, och det gäller såväl bokade som akuta.

Ändå är stämningen lugn på det lilla kontoret, och vi får tid att prata. Karin berättar att hon ägnar morgnarna åt att se över dagens besök och hjälpa patienter med tidsbokning. Klockan nio följer hon med läkarna på rond, just idag är sex svenskar inlagda på sjukhuset.
En av dem är Otto, en äldre man med en märklig stålställning runt huvudet monterad på en väst, som tittar in flera gånger under mitt besök. Det visar sig vara en haloväst som håller fyra skruvar i skallbenet på plats. Karin berättar att Otto råkat ut för en cykelolycka, och att hjälmen blev demolerad. Han har snart varit inlagd en vecka och Karin organiserar just nu hans flyg hem till Stockholm.

Framåt dagen blir stämningen allt intensivare. Klockan tre ringer telefonerna konstant samtidigt som patienter tittar in med frågor. Men Karin intygar att det är just det här hon gillar, att kombinera administration med att träffa människor, ständigt vara på gång och gärna bli avbruten av patienter och personal. Och jag förstår att hon menar det. Karin avslutar varje mening med ett leende, och på ett märkligt sätt lyckas hon trots den hektiska miljön behålla sitt lugn.
Kanske beror det på att hon tidigare arbetade som reseledare? Det var så Karin hamnade på Mallorca, för snart fjorton år sedan. Snart blev hon erbjuden jobbet som tolk, trots att hon aldrig hade jobbat inom vården. Med åren har rollen utvecklats till den omfattande kontakt som Karin och Jessica har idag mellan patient, läkare, försäkringsbolag och larmcentral.

Det speciella med vården är att man möter patienter i livets alla skeden. Många möten är smärtsamma, men då finns Karin och Jessica där för att bistå och underlätta. Både patienter och anhöriga brukar vara lättade över att kunna uttrycka sig på svenska i en svår situation. Varje vecka kommer även prästerna från svenska kyrkan och norska sjömanskyrkan på besök.
”Det är kontakten med människorna som jag uppskattar mest”, säger Karin och tillägger att hon nästan alltid möts av leenden och tacksamhet. Som hos Otto, som återigen tittar in på kontoret med ett snett leende bakom sin stålställning.
Karin menar att svenskar söker för samma åkommor som hemma. Eller som hon uttrycker det:
”Likaväl som man kan drabbas av en stroke i Sverige kan man drabbas av det här, på semestern.”

Ändå upplever Karin att turister i högre grad än andra drabbas av olyckor. Hon gissar att det beror på att många Mallorcaresenärer har en aktiv semester, men också att man tenderar ta större risker utomlands.
När jag ber om tips säger hon att hon skulle önska att vissa turister kunde tänka lite mer smart – skydda sig från solen, dricka vatten regelbundet, och inte förtära så mycket alkohol att man tar fel väg hem från krogen, sätter sig på en vespa eller hamnar i slagsmål i Magaluf.
”Ett slagsmål eller en olycka drabbar inte bara hälsan utan även semesterplanerna – en svår fraktur leder till operation, sjukhusvistelse, hemtransport och flera månaders eftervård.”
Hon tipsar också om att hålla koll på sin försäkring, och köpa till reseförsäkring om man stannar längre än 45 dagar. EU-kortet täcker mycket av vården om man vänder sig till ett statligt sjukhus, men inte hemtransport. Det gäller också att följa försäkringsbolagets rekommendationer vid skada. Skulle man exempelvis tacka nej till hemtransport och läget senare försämras, tvingas man betala resan själv.

De förhandsbokade besöken är vanligare inom spansk sjukvård, som fungerar mer preventivt än den svenska – här ingår årliga hälsokontroller och hittas något följs det upp. Men det händer även att man upptäcker åkommor som svenska vården missat.
Karin berättar om en svensk kvinna som ville få huvudvärkstabletter utskrivna. Eftersom värken pågått länge gjorde Juanedas neurolog en magnetröntgen, och upptäckte en stor tumör. Hon blev kvar på sjukhuset och Karin kom nära familjen som flugit hit. Så småningom kunde kvinnan transporteras hem, men några månader senare fick Karin beskedet att tumören tagit hennes liv.
”Det var en väldigt speciell familj som jag kommer att minnas länge”, säger Karin med värme i rösten.

Så här långt i intervjun föreslår Karin att jag tar ett besök hos Otto, och hon visar mig upp till den första av Juanedas tre våningsplan med patientrum. Vi blir genast avbrutna av personal – först av de som tvättar honom under den fårskinnsklädda halovästen, sedan av sköterskorna som lägger om skrapsåren och virar rena lindor indränkta i jod runt skruvarna i huvudet.
Otto ler och jag tror först att det ser värre ut än vad det är ställt. Men jag har fel. Hjälmen stod emot hjärnskakningen, men den skyddade inte mot brottet på översta halskotan.
”Det är samma skador som om man hängt sig”, säger han och berättar att neurologen flera gånger sagt att han hade tur som överlevde. Otto klarade sig otroligt nog även från förlamning, men en lång period av eftervård och rehabilitering väntar.

Otto förklarar att han är 72 år och har cyklat i 12 år. Det är elfte året han cyklar på Mallorca. De var en liten grupp, inte fler än fem där han var äldst, och låg omlott som man bör. Strax innan backen ner mot Selva hände det. Helt omotiverat ställde sig gubben snett framför honom upp vilket fick cykeln att sakta in. Den vinglade till, in i Ottos. Han klarade första vinglingen men inte den andra.
Otto var medveten hela tiden när han föll. Själv tyckte han inte det var så illa. De ringde en taxi och han gick med cykeln till närmaste korsning där taxin kunde hämta upp. Sedan duschade han innan han tog sig till Hospital Muro. Sjukhuset är en del av Juaneda-koncernen och han fick åka ambulans till Clinica Juaneda.
”Inte ett helt ovanligt scenario”, kommenterade Karin det efteråt för mig och menar på svenskarnas inställning att det mesta går över med tiden. Sedan berättar hon att under cykelsäsongen kommer det in svenskar nästan varje dag som drabbats av cykelolyckor. Bara dagen innan kom en svensk cyklist in med brutet höftben.

Efter samtalet med Otto går jag ner till Karin igen. Hon har det lugnare nu och vi hinner komma in på privata samtalsämnen. Karin berättar att hon träffade sin mallorkinska man året innan hon fick jobbet på Juaneda, och nu har de tre barn tillsammans som går i mallorkinsk skola.
Jag undrar om hon tycker att hon lever ett mestadels svenskt eller mallorkinskt liv, och hon svarar:
”Jag är nog väldigt svensk i hur jag tänker och ser på saker. Samtidigt har jag märkt att det spanska spåret att ’keep it simple’ passar mig mer. Jag tycker det är smart att vara praktisk och hålla det mesta enkelt, så att jag hinner mer av det jag gillar tillsammans med familj och vänner.”

Innan vi avslutar frågar jag Karin vad hon tycker att hon har lärt sig av att jobba med människor i utsatta situationer. Karin, som tycks vara lika snabb i tanken som i handlingen, blir för första gången under intervjun eftertänksam. Men så svarar hon med ett leende:
“Det jag framför allt lärt mig är att ta vara på dagarna, särskilt tiden med mina barn. Jag försöker att inte stressa över ett ostädat hem. Istället tar jag hellre barnen med mig ut på vandring, eller låter dem fiska – även om det är en vanlig tisdag efter skolan.”

Text: Karolina Kallentoft