Categoría: Mode – design

Odla din trädgård året om på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

Du har en fantastisk yta under Mallorcas sol. Här drömmer du om att kunna ta ditt eftermiddagskaffe under en blommande pergola. Barnen ska leka glatt och partnern släntra runt i den lummiga grönskan och påta med något, eller luta sig tillbaka i en solstol i skuggan av en palmkrona.

Men om ytan är stenplattor med några torra, skräpiga växter i krukor? Och du inte har minsta aning om hur du ska få den så blommande som i dina drömmar? Du kan alltid åka till en handelsträdgård och köpa vad som faller dig in.

–Ett klassiskt misstag, säger Johanna Norlin, trädgårdsdesigner.

–När det börjar bli vår köper man det som blommar och som man tycker är fint. Sedan kommer man hem och är osäker på vad man ska göra av det. Då saknar man helhetstänket.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Och helhetstänket är just det som Johanna kan hjälpa till med. Mallorcaliv träffar henne på en muromgärdad uteplats i Son Espanyolet. Det är en stadsdel i Palma som börjat bli populär bland svenskar under senare år. Här får man får hus med tomt mitt i stan och det är sällan trafik på smågatorna. Samtidigt har man gångavstånd till Santa Catalina och centrala Palma.

Huset som tomten tillhör är arkitektritat, nybyggt och vitt med raka linjer så som många svenskar uppskattar. Uteplatsen är vit och kubformad, men bortsett från stenbeläggningen och den skimrande poolen lämnades den tyvärr därhän.

Ricardo och Camilla som bor här känner byggaren och kom tidigt in i processen. Av delvis en slump kom Ricardo i samspråk med Johanna Norlin och började diskutera trädgårdsdesign. Hon fick uppdraget att förvandla platsen till en grön yta, och när vi nu ses har trädgården haft ett år att växa till sig.

Camilla säger att det är underbart att bo här.

–Det är första våren som vi har trädgården och det är så fint att följa den. Vissa blommor blommar olika delar av året. Här är man utomhus så mycket mer under året jämfört med i Sverige, och sedan en månad tillbaka är terrassen vårt extra vardagsrum.

Camilla sitter och arbetar vid matsalsbordets kortsida. På så vis är hon vänd mot uteplatsen som öppnar upp sig utanför den stora glasväggen. En markis ger skugga över de närmaste sittplatserna, och direkt till vänster finns en vacker stenvägg. Därefter tar en grönskande planteringsbädd vid, med murgröna och jasmin som letar sig upp över murarna.

–Vi ville ha den lummiga basen och en grön vägg, vilket det har blivit, säger Camilla. Eftersom det är så fyrkantigt och kala väggar så känns det mjukare och mer välkomnande så här, och mer dynamiskt. Stenväggen var Johannas idé för att göra någon vägg lite annorlunda.

Även Johanna är nöjd med resultatet.

–Jag frågar alltid om kunden önskar en speciell stil. Här ville man ha en lummig trädgård efter de förutsättningar som fanns. I Sverige kan det ta flera år innan man ser en uppväxt trädgård. Här händer det på ett år.

Hon puffar till en väldig lavendel så dofterna sprider sig över uteplatsen och säger att busken var mindre när hennes trädgårdsmästare satte den.

– Jag väljer ofta små plantor för redan efter ett år kan de vara stora.

Johanna, make och tre barn lämnade Göteborg för Mallorca i augusti 2018. När flytten planerades gick hon en utbildning i Garden design i London, där familjen tidigare bott. Innan dess jobbade hon med sälj- och marknadsföring av bland annat läkemedel, så utbildningen blev ett sätt att locka fram den kreativa sidan.

–Trädgårdsdesign har inte funnits i Sverige så länge, men här och i England är det vanligt, berättar Johanna.

“Jag frågar alltid om kunden önskar en speciell stil. Här ville man ha en lummig trädgård efter de förutsättningar som fanns. I Sverige kan det ta flera år innan man ser en uppväxt trädgård. Här händer det på ett år.”

Genom det egna företaget Mallorca Garden Design har hon främst svenskar, engelsmän och tyskar som kunder, och ofta tillhör tomten ett hus som inte är deras permanenta hem. Många kunder har god budget, samtidigt har många en dålig uppfattning om kostnaderna för att anlägga en trädgård, säger hon.

–Själva rituppdraget är inte den stora kostnaden utan utförandet med stenläggning, träd, plantor, konstbevattning och belysning. Mitt arbete handlar mycket om projektledning, att besöka handelsträdgårdar och välja plantor.

Idag är Johanna på återbesök, och hon har med sig ritningar när hon visar oss runt.

–För stora trädgårdar börjar jag med att begära ut en topografisk undersökning, och tittar på träd och annat att behålla.

Hon lyfter blicken från jasminen vars smala grenar hon för tillfället lägger tillrätta.

–Men här fanns bara den här ytan där poolen redan var inritad.

Eftersom Johanna kontaktades tidigt kunde hon planera in planteringsbäddar och dränering.

–Men den enda platsen där det faktiskt gick att plantera något i marken var den här fyrkanten, säger hon och pekar mot platsen för tomtens enda palm.

Johanna går mot terrassens bakre delar och förklarar att många av hennes kunder har en dröm om olivträd, citronträd och bougainvillea, och att det då gäller att fråga sig hur den drömmen funkar. Förutom drömmar och önskemål behöver man även ta hänsyn till hur ytorna ska användas och till platsens förutsättningar.

–Takterrasser behöver till exempel plantor som klarar både vind och sol, säger hon.

Nästan alla som kontaktar Johanna vill ha en lättskött trädgård. Men, som hon säger, det är alltid underhåll i en trädgård. Man ska bevattna, klippa och hålla tillbaks eftersom allt växer så väldigt fort i medelhavsklimat. Därför har nästan alla hennes kunder konstbevattning och trädgårdsmästare. Särskilt de som inte bor här året om, berättar hon, så att någon kan följa upp så att inte allt dör om till exempel vattnet stängs av från gatan.

Att rita och planera för en liten trädgård innebär inte att det är ett lättare uppdrag. Oftast är det tvärtom. En mindre yta är svår att planera och saknar utrymme för att skarva. Såväl tomter inne i stan som de utanför kan vara täckta med fyllnadsmassor, och då får man fylla på med ny matjord. Det är viktigt att ha rätt jord och förstå platsens förutsättningar för att växterna ska trivas. För större trädgårdar kan det bli enorma mängder jord som ska fraktas med lastbil.

Men även för mindre tomter kan man behöva tänka på leveransen, påminner Johanna.

–Här behövde vi hyra en kranbil för att lyfta in palmen över huset. Då passade vi även på att lyfta över allt det andra.

En annan viktig uppgift för trädgårdsdesignern är att skapa rum. Många önskar till exempel en pergola. Men för det krävs bygglov, som kan ta lång tid att få. Därför kan det vara klokt att rita in den som en del av husets bygglov, tipsar Johanna.

–Ett alternativ kan vara att skapa rum med hjälp av häckar och buskar som väggar och trädkronor som tak, säger hon.

Efter en inledande brief börjar Johanna alltid ett uppdrag med masterplan och ett moodboard med inspirationsbilder. Här är växternas struktur och färger viktiga. I moodboarden visar hon även exempel på plantor. Som designer har hon utvecklat en egen, samtida stil där hon jobbar med grupperingar av utvalda växter som återkommer på flera platser, och där blad och färger helst ska vara enhetliga. Ofta föreslår hon en kombination av prydnadsgräs, perenner, buskar och träd.

Vanligtvis föreslår Johanna även en kombination av växter som låter trädgården blomma under olika årstider.

–Bougainvillea finns i många olika färger och blommar stora delar av året. Tyvärr blir den lätt skräpig när den blommar över och tappar löv. Men både lavendel och salvia blommar länge. Jag gillar inte för starka färger, det blir lätt skarpt för ögonen i ljuset som är här. Men om man tycker om eldiga färger finns mycket välja mellan i vårt klimat. Hibiskus är en bra växt som blommar större delen av året.

Johannas berättar att många kunder önskar en grönskande gräsmatta likt den man har i Sverige. Men gräsmatta kräver underhåll och enorma mängder vatten för att hållas fin. Här är hållbarhetsaspekten viktig, påminner Johanna. Vatten är något det finns begränsat av på en solig medelhavsö som Mallorca.

Och hållbarhet är något som många efterfrågar. En viktig trend i den andan är att anlägga en köksträdgård.

–Många är intresserade av att ha plantor som är bra för pollinering och lockar fjärilar och insekter. Då är det toppen med blommande växter, säger Johanna.

Överhuvudtaget ser hon att intresset för trädgårdar har ökat under pandemin.

–Nu vill alla som har uteplats odla sin egen sallat, kryddor, tomater och gurka. Intresset att man vill ha fint i trädgården är naturligt eftersom vi är ute så mycket mer. Och det fantastiska med Mallorca är ju att man kan odla året om.

Johannas trädgårdstips

Insekter:
I Sverige går vi in i en viloperiod på vintern som håller skadedjuren borta. Här finns mycket bladlöss och skadeinsekter. Tittar man i handelsträdgårdarna finns otroliga mängder kemiska preparat. Har man en begränsad växtyta kan man använda neemolja utblandat med såpavatten. För större trädgårdar kan man rådgöra med en kunnig trädgårdsmästare hur man ska gå tillväga.

Pergola:
Många önskar sig en pergola med vinranka. Men då ska man tänka på att de tappar sina löv till vintern. Tänk istället igenom om du vill att pergolan ska vara bar under vintern så att du kan ta tillvara vintersolen, eller om du vill ha den grön året om. Bouganvillea, doftjasmin, murgröna och passionsblomma är gröna året runt.

Kryddväxter:
Kryddväxter tål ofta mycket sol. De växter snabbt och torkar ut, så de måste ha god tillgång till jord och vatten. Var heller inte rädd för att klippa ner dem ordentligt. Ge dem mycket kärlek, skörda ofta och sätt ut i nya, större krukor när de växer, om du inte planterar dem direkt i marken.

Inspiration:
Titta in hos dina grannar och se vad som växer bra i medelhavsklimat och på din typ av tomt eller terrass. Besök även handelsträdgårdar, men tänk på att göra det under hela året. De har ofta bra de växter som blommar just då. Utbudet är fantastiskt jämfört med Sverige, men varierar lite efter säsong även här.

Blommande plantor:
Tänk gärna form och struktur med inslag av blommor. Hibiscus och salvia finns i många färger, de blommar länge och är dödssäkra växter. Sommarljus (gaura) har fina rosa och vita blommor. Lavendel blommar också länge. Lavandura dentata är en perenn och är den sorten som växer bäst. Pelargoner är lättskötta och blommar året om. Det finns även träd som blommar vackert, som xxxx.

De tog hantverksginen från Skottland till Mallorca

Posted on by Aina Hernández

Kanske har du sett den vita flaskan med den blåmönstrade etiketten på en barhylla någonstans på Mallorca. Eller så har sett den i Systembolagets katalog. Flaskan är ny, likaså innehållet. Receptet med de 14 örterna som utgör basen i Palma Gin utvecklades för tre år sedan i en förort till Palma, i en liten lokal vars guldiga och blå skylt knappt är synlig från vägen.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Mallorca Destillery’s lokal med väggar och tak i korrugerad plåt är lika anspråkslös som vilken lagerlokal som helst. Särskilt glamorösa är inte heller de enorma plastdunkarna som möter dig innanför porten, trots att var och en innehåller tusentals liter med 96-procentig sprit. Men längre in i lokalen tronar en flera meter hög destilleringsapparat i blänkande koppar. Det är här råspriten hettas upp och späds ut, och de grövre botaniska ämnena tillsätts innan den förångas och passerar genom den konformade toppen. I detta förångade tillstånd förs spriten vidare genom ett kopparkärl med mer delikata botaniska ämnen. Därpå landar den i den sista höga kopparcylindern, där spriten svalnar och späds till sin rätta alkoholhalt.

Destilleringsapparaten ser antik ut men har tillverkats av ett företag i Galicien på beställning av grundarna till Palma Gin, det brittiska paret Amber och Byron Holland. För tre år sedan levererades den till Mallorca Destillery och de kunde destillera sin första batch med gin.

Amber är säker på sak, eftersom dottern Amelia föddes två veckor innan alla papper hade skrivits på. Hennes tredje födelsedag firades exakt två veckor innan Mallorcaliv träffar paret.

– Jag brukar säga att Amelia är min baby och Palma Gin är Byrons, eftersom han jobbar jämt, säger hon och kastar en öm blick mot sin make.

Amber och Byron visar oss runt i lokalen där ginet destilleras, filtreras, tappas och packas i boxar om sex flaskor för vidare transport ut i världen. Innanför den flera meter höga porten står en inplastad pall med åttiotalet boxar i väntan på att levereras till en spritimportör i Schweiz.

Amber och Byron har själva fyllt på och packat flaskorna för hand. Amber visar oss till stationerna där flaskorna tvättas, tappas, vägs på milligrammet, korkas och etiketteras.

–Men vi planerar för att ta in hjälp till just det arbetet i framtiden, försäkrar Amber.

Byron ser tveksam ut, men det inte beror på att han inte tror att verksamheten ska växa.

–Pandemin kom kort efter att vi dragit igång, så allt har tagit längre tid än vi tänkt. Alla hotell och restauranger vi jobbat upp som kunder tvingades stänga. Så nu har vi satsat på att öka försäljningen mot privata kunder, förklarar Byron.

Sagan började för tretton år sedan när Amber och Byron träffades i Newcastle i norra England där de båda växte upp. Tillsammans reste de till Mallorca för att jobba på privata yachter, så som många brittiska ungdomar gör. Under fem år reste de över världshaven, bland annat till Australien. Amber säger skrattande att hon i stort sett bara såg vågor genom kajutans fönster under de åren.

–Det lät romantiskt när Byron frågade om jag ville följa honom på en lyxyacht, men efter några år ville jag hem.

Byron berättar att de inte långt efter hemkomst flyttade till Skottland och öppnade en restaurang i centrala Edinburgh. Där började de specialisera sig på belgisk öl, och lagade maträtter med öl som ingrediens.

De började stödja lokala ölbryggerier, och med tiden väcktes deras intresse för gin.

–Det var roliga år, men vi hade hoppats att familj och vänner skulle hälsa på mer, minns Byron.

År 2014 skedde den förändring som gjorde det möjligt för Amber och Byron att själva kunna satsa på gindestillering. Det var en drivande lokal producent, Sipsmith, som lyckats ändra de brittiska kraven för att erhålla ginlicens. Efter att staten i över 200 år hade krävt att destillerierna måste ha en destilleringsapparat på minst 1000 liter, räckte det nu att investera i en kopparpanna som rymde hälften så mycket sprit.

Lagändringen öppnade upp för en enorm kreativitet i det traditionella skotska ginbältet. När Amber och Byron fick ett bra erbjudande på sin restaurang såg de möjligheterna att själva ge sig in i branschen.

Men det lokala utbudet var redan mättat. Dessutom längtade de ut i världen igen. När de sålde sin populära restaurang stod de inför den fantastiska friheten att kunna flytta precis vart som helst.

–Mallorca har något speciellt och det var hit vi ville. Och vi ville skapa en särskild gin här på ön, säger Amber diplomatiskt.

Det var för fem år sedan som paret återvände till Mallorca. En tysk ginproducent fanns redan här, Eva Gin. Utvecklingen med hantverksdestillerier hade nämligen skett i Tyskland ungefär samtidigt.

Men Amber och Byron var och är fortfarande de första britterna på Mallorca som tillverkar handgjord gin. Det tog dem över ett år att pröva sig fram till den perfekta kombinationen av ekologiska örter, bär, blad, rötter, blommor och andra växtdelar. 14 ingredienser inklusive det obligatoriska enbäret blev det till slut, som tillsammans skapar en unik och överraskande smakupplevelse.

Några av ämnena utgör själva basen som binder ihop och lyfter fram de övriga smakerna. De övriga smakämnen kommer till större delen från växter skördade på Mallorca, såsom mandelblomma, apelsinblad, tomatstammar, lavendel och det mallorkinska enbäret, som är markant större än det europeiska och har smak av salt eftersom buskarna växer vid kusten. Mandelblommorna är de själva med och skördar under våren runt Alaró. Lavendel växer vilt men har en parfymerad och lite oljig smak, så den använder de sparsamt.

Byron bjuder oss att smaka. Ett grappaglas med klar gin och ett med vodka landar på bardisken framför oss. En vodka finns nämligen också i sortimentet från start.

Amber och Byron studerar oss när vi sippar ur våra höga glas. Medan den rena ginen är eldigt komplex och påtaglig i smaken är vodkan lenare i gommen. Den är verkligen svår att stå emot.

– En av de godaste vodkor jag druckit, utbrister fotografen efteråt.

– Det finns så många ginsorter som inte smakar något speciellt. Vi ville inte att den skulle smaka som alla de andra, vi ville ha citrus, jord och blomma, förklarar Amber.

Byron öppnar en av de många glasburkar som står uppradade i en hylla. Han låter mig lukta och jag känner en djup och jordig doft.

– Det är tomatstam, förklarar Byron. Den är vi nästan ensamma om att ha. Vi försökte även med olivblad men det blev inte rätt.

Amber ber Byron att blanda oss en drink, och snart dyker en stor kupa upp fylld med klar vätska, stora isbitar som klirrar löftesrikt och en rejäl klyfta apelsin. Smaken är distinkt, inte lik någon annan gintonic vi druckit. Och fantastisk god.

– Vi skapade Palma Gin för gintonic, så vi tycker att den är perfekt, säger Amber och ler.

Byron blandar ytterligare en cocktail, den här gången en riktig sommardrink med Palma Oaked Gin och Ginger beer. Den bärnstensfärgade ginen lagras mellan sex och sju veckor i ektunnor och är parets tredje spritprodukt.

I glaset sticker Byron ner en stor myntakvist och två limeklyftor, och jag vill hälla i mig drinken på stående fot.

Men intervjun är inte över än, jag måste hålla mig.

På andra sidan bardisken berättar Byron om visningar de har för grupper. För de som önskar kan visningen avslutas med att man får ta fram sin egen hantverksgin. Han visar mig till hyllan med glasburkar igen. De är trettio till antalet och bredvid varje burk står ett destillat av grödan den är gjord på. Under visningen får besökarna en genomgång av varje doft, de får veta vilka smaker som passar ihop, och de får dofta på innehållet i burkarna och smaka av destillatet. Sedan får de plocka ihop sin egen smakkombination.

Jag letar i hyllan efter specifika svenska smaker och får syn på rabarberrot, fänkål och anis, som många svenskar bär med i sitt smakminne.

– Alla har sina egna preferenser, men de verkar inte höra ihop med varifrån man kommer, säger Amber och lyfter idén att jag i slutändan kanske kommer fastna för helt andra smaker.

På tal om Sverige visar sig Palma Gin ha en högst oväntad koppling till vårt hemland. Bakom hyllan med glasburkar står en rejäl stapel med kartonger med beteckningen HVEN, Backafallsbyn. Det visar sig att det var just här på den vackra skånska ön Ven i Kattegatt som Amber och Byron blandade sin första ginbas. Det gjordes på ett destillat av skånskt vete i det lilla whiskydestilleriets kopparpanna, och den basen tog de med sig hem till Palma. Än idag framställs den 96-procentiga spriten som används i Palma Gin på organiskt säd från Skånes slätter.

Men i de staplade kartongerna från Hven finns enbär, som inte nödvändigtvis är svenska, säger Byron.

–De plockas i flera olika länder men packas om på Ven. Så kopplingen till Ven och Sverige har vi på många sätt.

TIPS PÅ TRE GINDRINKAR FRÅN AMBER OCH BYRON

GINGER SPICED GIN
50 ml Palma Spiced Gin
Ginger beer
högt glas med is
klyftor av citron eller lime
lavendel (valfritt)

PALMA GIN & TONIC
50 ml Palma Gin
200 ml Natural Indian Tonic Water
glaskupa med is
garnera med färska rosmarin
och citronskiva

BEACH VIBE BJÖRNBÄR
50 ml gin
25 ml citronsaft
10 ml sockersirap
10 ml björnbärssaft
lågt glas med krossad is
garnera med björnbär

Nyast på Palmas barhimmel

Posted on by Aina Hernández

Mallorcaliv har prövat 5 nyöppnade barer för vin, öl och cocktails i Palma.

BAR LA SANG

Lukas Lundgren och Eritrea Willoughby slog upp portarna till baren La Sang vid plaza Hospital, döpt efter gatan som leder upp till baren, i oktober i fjol. Här serverar de naturvin och öl från små producenter över hela världen i en klassisk rustik miljö med väggar täckta av flaskor på rad. Till vinet erbjuder de pamboli, chark och ostar från lokala marknader.

–Det finns ett naturvin för alla, säger Lukas. Naturvin kan smaka kambutcha, cidrigt, fermenterat, vilt och operfekt. Det har en väldigt romantisk smak. Men det behöver inte vara funky, naturvinet har utvecklats och är inte längre en liten marknad.

Lukas passion för naturvin blir uppenbar när han berättar.

–Vi har mellan 60 och 100 vinmakare på Mallorca men bara tio eller elva jobbar organiskt. Jorden här har lågt ph-värde och är svår att odla, det är ofta en kamp. På Mallorca konsumerar vi lokalt, väldigt lite exporteras men vi gör så pass bra vin att det kan drickas överallt.

Passionen omfattar även omsorgen om våra jordar, och han frågar retoriskt:

–Ska man behöva skada allt liv runtomkring för att producera vin? Vid storskalig vinodling används pesticider och där växer inget annat än vinrankor. Runt en organisk vinodling är det grönt, liv och biologisk mångfald. Har vi inte det agrikulturella perspektivet tappar vi hela det autentiska. Jag tycker det är bra att trenden med naturvin uppmärksammar människor på vad som händer ute på fälten. Vin är klassat som kulturprodukt och behöver inte ha innehållsförteckning. Det innebär att vi inte vet vad vi häller i oss. Men med naturvin vet vi, allt det innehåller är fermenterade druvor.

Han avslutar:

–Naturvin filtreras inte, för att man vill att smaken ska bevaras. Det är därför den är så komplex och karaktärsrik. Naturvin har en mer komplett smak, med struktur, finess och djup. Precis så som jag gillar vin.

Bar la Sang, Plaza de L´Hospital 2

ADALT BREWING

A Dalt är mallorkin för ovanför och namnet kom till när vännerna Sebastian Barceló, Guillermo Blasco och Alberto Camina ombads sälja sitt hantverksmässiga öl på en fest som hölls av frilanskollektivet en trappa ner. I nio år bryggde de bara för vänner, men sedan i oktober driver de både bryggeri och ölhall med avskalad garagekänsla mot en stor skyddad innergård målad i vitt. Här samlas lokala hipsters i yngre medelåldern, men A Dalts öl säljs även i specialbutiker som Del Món Beer i Santa Catalina.

De tre vännerna är alla ingenjörer med olika inriktning och brygger sin cerveza artesanal, eller craft beer om man så vill, vid sidan av. Sebas, som är projektets entusiastiska initiativtagare, jobbar i båtindustrin med att utveckla samma monitorer för bl a temperaturkontroll som de använder i bryggeriet. De stora pannorna är inhysta bakom en glasvägg och här pågår dygnet runt fermentering av flera olika ölsorter, som kan drickas såväl färska som lagrade. Filosofin är att erbjuda en begränsad upplaga recept som ska tilltala alla smaker, som suave, blanca, negra/stout, amarga/bitter och Indian Pale Ale. Vissa favoriter kommer alltid finnas, men några ska alltid vara nya. Varje ölsort föräras med sin egen burkdesign utformad av en lokal formgivare.

Vännerna berättar att man först under de senaste tio åren har börjat brygga craft beer i Spanien, och att mikrobryggerierna har bra koll på varandra. Den största skillnaden mot industriöl ligger i att hantverksmässig öl inte pastöriseras, vilket gör att de karaktäristiska fermenterade smakerna mognar fram bättre. Upp till fem år kan craft beer lagras, och smaken utvecklas hela tiden.

Adalt Brewing, Calle Arxiduc Lluis Salvador, 40 

CAOBA

Caoba är spanska för mahogny. Caoba är också en nyöppnad cocktailbar på en välkänd adress på Santa Catalinas restauranggata nummer ett, calle Sant Magí. Så sent som i december övertog bartenderna Albert Macía och Damian Gil A Casa Mias forna lokal. Med själ och hjärta har de förvandlat den till en bar som de själva drömt om att driva: en avslappnad och sobert inredd cocktailbar som serverar klassiska och personliga cocktails, gintonics och infusiones, med intressanta tillbehör som syltad ingefära. Den långa bardisken är full av cocktailtillbehör och personliga ting som Albert och Damian samlat på sig under alla de år då de blandat drinkar i Barcelona, Amsterdam och på Mallorca, samtidigt som de planerat inför sin alldeles egna bar. Bakom bardisken i det dovt ljussatta antika skåpet, i mahogny såklart, finns spritflaskor med varierande ursprung. Bland annat finns här flera sorters rökt whiskey och bitter, två spritsorter som de båda bartendrarna med förkärlek smaksätter sina drinkar med. De ofta färgstarka drinkarna serveras i udda, vackra glas, alltid med något ätbart nedstoppat eller perforerat av en tandpetare som vilar på glasets kant.

Vill man sitta avskilt finns ett rum för större sällskap en trappa upp.

Caoba, Calle Sant Magí 61

EMBLEMATIC

I ett duplex vid Paseo Maritimo där Cappucchinos tidigare huserade finns sedan i våras coctelería Emblematic. Jaime Colombas har en energi som går att ta på när vi träffar honom och parhästen Carlos Berastain vid det runda bordet under trappan. Här har vi sällskap av en rosa plastflamingo och en svartskimrande leopard som vilar i en plastdjungel. Runt om oss är väggarna över marmorpanelen klädda med tropiskt klorofyllgröna tygtapeter. Medan de berättar om restaurangen åker fat efter fat fram med klassiska spanska och internationella rätter som patatas bravas och tacos, med en inte sällan kryddstark twist. ”Emblematiska rätter”, som Jaume gärna kallar dem.

Emblematic håller öppet varje dag från frukost till sen cocktailtimme och Jaume förklarar att det ska alltid gå att hitta något man gillar här, det ska vara ett ställe där stämningen förtätas och chillas av under dygnets timmar. Turister från de omgivande hotellet kanske hittar hit på morgnar och eftermiddagar, medan det yngre lokala klientelet framför allt besöker Emblematic på kvällen. Kanske reserverar de övervåningen, som kan skärmas av från övriga gäster om så önskas, eller tar en cocktail i baren eller på den stora terrassen mot gatan.

Jaume Colombas har gjort sig känd i Palmas nattliv med barerna La Tremenda intill Hostal Cuba, och Bandarra vägg i vägg med restaurang El Camino, två ställen där stämningen ofta är hög. Inspirationen till Emblematic hittade de båda vännerna under en lång helg i spansk fiestas absoluta epicentrum, Madrid.

Emblematic, Paseo Maritimo 1

DOOR 13

Dörren på calle de les Caputxines 13 är femhundra år gammal, och du kan bara komma in med kod. Väl inne möts du av den excentriske fransmannen Stephane Melaerts skapelse, cocktailbaren Door 13. Här har han levt ut alla sina önskningar om en lyxig flamboyant, intim och till vissa delar erotisk bar. 

–Men inte för mycket, försäkrar han och visar oss till salongen och fotoutställningen som påminner om filmen Eyes wide shot. På borden omgivna av chesterfieldsoffor och sammetsklädda fåtöljer står dödskallar och kandelabrar med rinnande ljus. Här spelas levande musik flera kvällar i veckan med skön speak-easy-atmosfär.

Över baren med dubbel takhöjd hänger venetianska masker, och rakt fram svävar enorma inglasade vita änglavingar mot en svartmålad vägg. Baristan frågar artigt om vilka drinkar vi föredrar, och Stephane visar oss menyn, tjock som bibeln. Här finns inte bara klassiska cocktails som Moscow mule, Singapore sling och en lång rad gintonics, utan även egna noga framforskade smakkombinationer på cannabis, absint, örter och udda ingredienser som en särskild peppar från Himalaya.

–Våra cocktails är för dem som är ute efter nya erfarenheter, försäkrar Stephane medan baristan serverar mig en cocktail med doft av lime och trä. Fantasifullt serverad och fullkomligt ljuvlig i gommen.  

Door 13, Calle de les Caputxines 13

Anna kombinerar design och yoga på heltid

Posted on by Aina Hernández

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pår Olsson

Anna Johansson var produktspecialisten som regelbundet medverkade på företagsevent i London och New York, som en regnig dag på motorvägen sa upp sig för att starta om på nytt på Mallorca.

Det blev mitt falling-down moment, det var november och jag hade inte sett solen på hundra år kändes det som. Men jag är entreprenör i själen och hade haft designprojekt vid sidan om mina jobb i flera år, och nu ville jag satsa helhjärtat.

Anna hade bara varit på Mallorca en gång förut, på en testkörning för Volvo där hon då var anställd. Egentligen var hon mest förtjust i Ibiza.

– Jag älskar hela viben där, gypsetstilen, det bohemiska, att det är både avslappat och exklusivt, och det är musik överallt.

Men för att arbeta och bo lockade Mallorca mer.

– Jag kände att Mallorca var mer seriöst. Mallorca är en bra bas i Europa med en internationell flygplats, och har bra klimat för entreprenörer. Men här finns också naturen och havet och jag kan yoga här, allt det som jag behöver för att koppla av. Och så har det närheten till Ibiza!

Sedan hon var barn hade Anna drömt om att ägna sig åt något kreativt. Idén hon bar på handlade om att kombinera entreprenörskap, kreativitet och intresset för yoga.

– Jag ville kunna leva lätt och flexibelt och ta mig mellan yogan och mitt övriga liv med minimal packning, och ändå känna mig snygg.

Det Anna gjorde var att skapa ett varumärke för kläder, väskor, skor, smycken och andra assesoarer som kretsar kring yoga, resande och möten, alltså den livsstil hon själv anammat.

– Jag är ego helt enkelt, jag utgick från mina egna behov. Jag är impulsiv och lever föränderligt och jag ville skapa en kollektion som är lätt, sinnlig och som passar min livsstil.

Anna ville ha en stil som skulle fungera till allt. Därför valde hon en skandinaviskt stilren och monokrom design och få, naturnära färger. Till det har hon adderat en flört med Medelhavet, som de lyxiga, guldfärgade dragkedjorna. Märket har hon döpt till A´Distraction.

– Namnet syftar på balansen mellan den yttre och inre världen, att inte låta sig distraheras av omgivningen utan njuta fullt ut.

Att det blev just yogakläder och yogatillbehör växte fram först när Anna bott på Mallorca en tid.

– Jag har yogat sedan 2001, det har varit mitt sätt att hålla mig balanserad i galenskapen med allt resande. Men på den tiden var inte yoga lika stort som idag, så min första tanke var att designa ett sportigt klädmärke.

Anna har alltid varit klädintresserad, och erkänner sig som något av en shopoholic i sitt tidigare liv.

– Jag jobbade mycket i London, New York och Frankrike och shoppade för att unna mig, det var mitt nöje. Jag tjänade bra och köpte allt mellan Chanel och H&M. Men en gång när min syster var på besök ställde hon frågan: ”Varför behöver du den där klänningen? Du har ju flera liknande hemma.”

Anna berättar att hon först inte förstod frågan utan bara stirrade på sin syster. Men långsamt trillade polletten ner. Efter det började hon köpa plagg i fina naturmaterial och tidlös design för att hon inte skulle tröttna på dem.

Året var 2006 och världen var en annan än den är nu. Långt före Greta, flygskam och klädskam, när miljötänkande snarare var något trist politiskt korrekt än en del av ett växande kollektivt medvetande. När kläder, smink och botox var något man unnade sig för att boosta sig själv. Anna var en del av den karusellen, men insåg kanske långt före många andra att det var dags att hoppa av.

Men tiden har hunnit ikapp och yoga har blivit en folkrörelse, inte minst på Mallorca. Och för Anna kretsar mycket i livet kring yoga och entreprenörskap. Förutom att designa yogakläder arrangerar hon yogaretreats, föreläser och gör pop-ups med yoga. Det är också ett sätt för henne att nå ut till kunder med sina produkter.

– Jag som person älskar att ha folk omkring mig och att dra igång projekt. Men efter några veckor med kaos har jag behov av att vara helt själv. Då behöver jag yogan och lugnet. Jag gör gröna juicer, är ute i naturen och vandrar mycket. Och jag koncentrerar mig på min design.

Koncentration är vad just yoga handlar om, men det är inte alltid Anna fullt går in i sig själv på yogapassen.

– På yogan är jag som mest kreativ. Då sitter jag och tänker, och jag kan se på hur andra rör sig under yogan för att se hur kläderna faller.

Som många andra som flyttar till Mallorca distraherades Anna av livets goda under första tiden.

– Jag hade tänkt börja designa direkt, men istället njöt jag och hängde med vänner, och jag åkte till Ibiza och dansade i solnedgången. Jag bodde faktiskt där ett tag men ganska snart flyttade jag tillbaka till Mallorca och köpte den här lägenheten. Då hade arbetslusten och kreativiteten kommit tillbaka och jag satte jag igång.

Det som tog mest tid var att hitta producenter. Anna arbetar med lokala hantverkare och köper lädret lokalt. Mallorca och Menorca har en lång tradition av läderhantverk, med kända skomärken som Camper, Pretty Ballerina och Mascaró.

– Jag hittade en läderdistributör i Inca, som är Mallorcas lädercentrum. Och jag har hittat en jätteduktig läderskräddare här i Palma. Mönsterkonstruktionen gör jag hemma i lägenheten, eller i min kompis couturesateljé. Där syr vi bland annat yogatopparna i silke.

Även espadrillerna och korgväskorna tillverkas enligt hantverkstraditionen på Mallorca, berättar Anna. Förutom det lokalproducerade är kvalitet avgörande.

– Tanken är att man ska ha mina kläder och väskor under flera år framöver. Väskorna är i läder som åldras väldigt fint. Och silke kan användas flera gånger utan att tvättas eftersom det inte suger inte åt sig svett. Som naturmaterial är det fantastiskt skönt att yoga i.

Både korgväskan och Palmabagen är designade för att rymma en hoprullad yogamatta. The Totebag är designad för att rymma en dator, och pouchen pass och plånbok. Pouchen ryms i Totebagen som man kan ha i knät på flyget, medan Palmabagen ryms i handbagagefacket. Mer ska man inte behöva på resan enligt Annas filosofi.

– Förr reste jag alltid med en jättestor väska för all shopping och allt jag ville ha med mig. Men nyligen var jag bortrest i tre veckor och behövde bara ta med mig min Palmabag och min Totebag, ändå hade jag både bröllopsfest och maskeradfest inbokade.

Det är just för de här situationerna som produktspecialisten i Anna tittar fram.

– Mina kläder och väskor ska vara både praktiska och hållbara. Jag har testat mina väskor massor gånger, packat dem med kläder som jag rullat i silkespapper, och fyllt dem tungt för att kvalitetssäkra att de håller. Jag vill inte ha en enda reklamation! Men till slut sa mina vänner åt mig att börja sälja.

Kanske har det med hennes skandinaviska ursprung att göra, funderar Anna. Hon till och med klär sig praktiskt svenskt numera, oftast i svart och jeans.

– Men jag älskar högklackade skor, och jag har alltid rött nagellack, säger hon och visar upp sina händer.

– Det är mitt färgglada!

En liten bit av Marocko på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

När en dörr stängs brukar ett fönster öppnas heter det. I Sofia Carlsens fall är det inte helt långt från verkligheten. I samband med ett uppbrott från en relation bestämde hon sig för att satsa på en dröm som hon hade mejslat fram under några års tid. Nu har hon ateljé, showroom och butik i sin lägenhet och hennes omsydda marockanska kaftaner hittar köpare i alla åldrar.

Text: Hedda Lapidus
Foto: Pär Olsson

Vi träffar Sofia i hennes mysiga vindslägenhet med jätteterrass mitt i Palma i närheten av Calle Blanquerna, med kaftaner i sprakande färger hängande från takbjälkarna.

–Jag har jobbat som fastighetssäljare här på Mallorca, så jag har blivit rätt van vid att titta på bostadsannonser, jag hittade faktiskt denna lägenhet på en dag. Fast anledningen till att jag valde den var främst att säljaren kunde flytta ut snabbt, skrattar Sofia.

Sofia har bott i sin lägenhet sedan maj förra året, och på Mal-lorca i fem år, och vistelsen inleddes när hon gjorde praktik på Hilton i Llucmayor som ett inslag i sin Hotel Managementutbildning i Bryssel.

–När jag sedan skulle hem till mina föräldrar i Luxemburg så missade jag planet, och då bestämde jag mig för att stanna på Mallorca istället. Min kompis som jag gjorde praktiken med flyttade också hit.

Då var Sofia 23 år och fick jobb på hotellet Can Alomar i Palma. När en gäst hörde henne växla obehindrat mellan svenska, franska, italienska och spanska erbjöd han henne jobb som fastighetssäljare. Sofia har aldrig bott i Sverige utan är uppvuxen i Saudiarabien och Luxemburg med en svensk mamma och en dansk pappa, därav språkkunskaperna. Spanskan lärde hon sig här på Mallorca när hon arbetade som assistent till den städansvariga på Hilton och kommunicerade med städerskorna.

–Sedan träffade jag en kille och vi jobbade tillsammans men jag var sugen på att göra något eget också. Jag var inne på att det skulle vara nåt online som gick lätt att skicka och som inte krävde så mycket lager. Min mammas mormor var sömmerska och min mamma håller också på med textil, hon syr bland annat exklusiva kuddfodral. Hon har lärt mig sy, så jag visste att det var något med tyg jag ville göra. När jag var i Bangkok var jag runt på massa marknader och letade tyger, och fick även några kaftaner uppsydda, men det kändes inte hundra, berättar hon.

När Sofia var i Marrakech på möbelinköpsresa fick hon ett infall att ansluta sig till en grupp marockanska kvinnor som tittade på begagnade jellabas i en butik i souken. Det var lite bråttom, flyget tillbaka till Mallorca skulle gå inom ett par timmar, men Sofia rafsade åt sig 65 stycken, slängde ned dem i en påse och lät dem åka med möbeltransporten till Mallorca.

Sofia har till och med tvingats att sälja de kaftaner hon har tyckt bäst om, och som hon först sa att hon aldrig skulle sälja, för att kunderna har tjatat så. En av dem såldes med villkoret att Sofia skulle få tillbaka den när kunden slutade använda den.

–Det var exakt ett år sedan. Då hade jag inte tid att ändra dem själv, så jag hittade en marockansk sömmerska. Alla är handsydda och gjorda på speciellt sätt, så jag ville ha någon som var bekant med plagget och sömnadskonsten. Men nu syr jag dem själv, och det känns så fint att kunna göra om ett plagg från en annan kultur till något som passar oss.

Från början är kaftanerna stängda där fram, är helt fotsida och med kapuschong där bak. Sofia öppnar dem, gör slitsar på sidorna och kortar dem. Dessutom gör hon skärp av andra tygbitar. Materialet är oftast polyester och Sofia börjar med att slänga in dem i tvättmaskinen för att se att de håller. Varje kaftan är helt unik och ett otroligt handarbete.

–När jag lämnade min kille i maj förra året hade jag typ 400 euro på mitt konto, och som tur var kunde jag bo i mina föräldrars lägenhet i Palma. De första kaftanerna var klara, och eftersom jag behövde pengar så åkte jag med dem till stranden i Portals och gick runt och sålde. Jag fick in en hel del, skrattar hon.

Även om Sofia bara var fem år när hennes föräldrar flyttade från Saudiarabien har hon minnen av att gå runt i souken där med sin mamma, och hon älskar prutandet och den ständiga förhandlingen som hon klarar på franska.

–Försäljarna i Marrakech brukar beklaga sig till mamma över att jag är så hård. Jag har 3-4 försäljare jag återkommer till och det är alltid bra att börja med att stå och småprata lite. Ska jag köpa en ljusstake och de ber om 200 säger jag 30 och så får jag den för 70. Om jag frågar om priset och de svarar i euro går jag vidare direkt, då kommer jag inte få en bra deal. Däremot, blir man bjuden på te så är man i hamn. Förra gången jag var där köpte jag 80 kaftaner.

Försäljningen går oftast till genom att en potentiell kund kommer hem till Sofia för att prova, och se om kaftanen behöver läggas upp eller tas in. Det var först mest kompisar, sedan kompisars kompisar, och nu är det många hon inte alls känner. Med sina klara färger är kaftanerna lättburna och passar de flesta och i de flesta sammanhang. De är lätta att klä både upp och ner och hennes äldsta kund är 80 år.

–Alla kaftaner är unika, och det finns varken storlek eller materialbeskrivning, vilket gör det lite svårt att sälja online och i butik. Dessutom vill jag ju gärna vara med i köpprocessen. Jag bär ofta kaftan på stan, och det kommer alltid fram någon och undrar om dem. Jag har sålt en del direkt på gatan. De rosa och senapsgula är de mest åtråvärda. Jag gillar verkligen också att det är hållbar mode, det blir ett nytt plagg av någonting gammalt.

Sofia har till och med tvingats att sälja de kaftaner hon har tyckt bäst om, och som hon först sa att hon aldrig skulle sälja, för att kunderna har tjatat så. En av dem såldes med villkoret att Sofia skulle få tillbaka den när kunden slutade använda den. Att Sofia ville stanna på Mallorca berodde mycket på den avslappnade livsstilen som finns här. Och vädret förstås.

–Jag är uppvuxen i en miljö där märkeskläder var viktigt, och med massor av prestationsångest. Här är det helt annorlunda. Nu bor mina föräldrar här tre månader om året och min bror flyttade hit för två år sedan. Men det var inte jättelätt att få kompisar och jag var inte intresserad av att bara komma in i nåt svenskt gäng utan ville gärna ha en internationell umgängeskrets. Jag har alltid haft det, eftersom jag aldrig har bott i Sverige.

Nu jobbar Sofia 60 % för en advokat, och bistår vid köp och försäljning av fastigheter. Resten av tiden lägger hon på Kimåne, som hennes varumärke heter. Förutom att hon syr om kaftanerna gör hon väskremmar och hårsnoddar av stuvbitar. Dessutom är det mycket arbete med att få ut varumärket.

–Jag måste göra en sökmotoroptimering till hemsidan, men jag skjuter på det, det är så tråkigt. Jag ska börja med instagram mer också, och se till att få upp nya bilder. Bilderna på hemsidan har jag fotat med min iphone, men min brors flickvän har en fin kamera, så vi ska jobba lite med nya bilder. Kimåne ger mig så otroligt mycket energi, och jag hoppas att jag kan föra över lite av den energin. Jag tänker på vem som har haft dem innan och hur nästa person är, och att de kanske är lite lika eftersom de dras till samma färger och mönster. Alla är så glada som kommer hit och tittar. De brukar säga att de känner sig som en prinsessa för en dag.

Svenska möbler för Mallorcas medvetna

Posted on by Aina Hernández

Svenska och danska inredningsarkitekter och möbeldesigners har tagit världen med storm de senaste decennierna. Så även Palma. Här får du lära känna fyra skandinaviska möbelbutiker i stan som vet var skåpet ska stå.

Text och Foto: Johan Lewenhaupt

Rialto Living

Carrer de Sant Feliu, 3, Palma

Barbara Bergmans och Klas Källs livstilsbutik på numera 1 400 kvadratmeter i den gamla stadsdelen La Lonja i Palma fick kunderna att strömma till redan vid öppnandet år 2007. Sedan dess har flera internationella inredningstidningar världen över utnämnt Rialto Living till en av världens bästa inredningsbutiker. När Barbara och Klas i mitten utav 2000-talet funderade på att tillbringa mer tid på Mallorca var planen att de ville jobba med något. En kväll nämnde en vän att Hostal Cuba (nuvarande Bar Cuba) på Calle San Magin i Santa Catalina var till salu så de gick dit direkt, samma kväll, men fick då höra att det redan var sålt. Fokus hamnade därefter på ett av byn Santa Marias äldsta hus.

– Fem minuter efter att vi hade skrivit på köpekontraktet för det fina huset i Santa Maria ringde ägaren av Cine Rialto och sa att vi kunde få köpa den gamla biografen här inne i Palma. Vi slog till och många tror att det var min dröm som förverkligades när vi öppnade upp portarna till Rialto Living för snart tolv år sedan, men det var faktiskt Klas idé att ha affär. Vi hade varit på ön i många år och älskade Mallorca, berättar Barbara medan vi slår oss ner i den delen av den stora butiken som härbärgerar en trevlig lunchrestaurang. I många år arbetade jag som grafisk formgivare i reklambranschen i Sverige. Det här med inredning var mer Klas passion men vi hade båda jobbat med färg och design innan. Vår målsättning var redan från början hög, och vi ville att Rialto Living skulle bli en referens i branschen.

Beskriv era möbler!

– Vi utgår enbart från vad vi själv gillar. Man skulle kanske kunna kalla det en avslappnad elegant stil utan att det att det blir för flott. Klas är den som i första hand köper in möblerna och sätter ihop inredningarna i butiken tillsammans med våra anställda, medan jag ansvarar för inköp av mindre saker. På min lott ligger även att sköta mer utav den allmänna driften samt personal. Just nu har vi ca 60 personer anställda.

Hur och var tillverkas de?

– Det varierar väldigt. Vi fokuserar inte på märken och länder utan på möbler och prydnadssaker som faller mig och Klas i smaken. Vi åker till den största möbelmässan i Europa i Paris två gånger om året, men även till andra mässor och tillverkare i Europa. Klas gör många inköpsresor till städer som Barcelona, Paris och Milano då han även ansvarar för modeavdelningen här på Rialto eftersom han tidigare jobbade i textilbranschen. Sedan specialtillverkar vi inredningsdetaljer, mest i sten och järn, här på ön för att tillgodose våra kunders behov.

Vilka är era kunder?

– Engelsmän, tyskar, schweizare, spanjorer och en hel del svenskar, även om den sistnämnda kategorin egentligen inte har någon tradition i att anlita inredningsarkitekter. De föredrar ofta att inreda sina hem via jag-kan-själv-principen, säger Barbara med glimten i ögat. Vi får allt mer beställningar av kunder som vill att vi ska hjälpa dem inreda den nya lägenheten i Palma, byhuset eller fincan på landet. Vi jobbar nära och tillsammans med kunden vilket är både kul och in-spirerande. Vi vänder oss till alla, men är man ute efter ultramoderna möbler är vi kanske inte de man vänder sig till först, även fast vi har en del modernare möbler i butiken. De flesta av våra kunder har redan haft några boende och har oftare tonåringar eller barn som är utflyttade än småbarn.

Barbara tycker sig märka att via sina kontakter i mäklarbran-schen här på Mallorca att svenskarnas intresse för lägenheter i Palma bromsat in markant.

– Orsaken är nog de hårdare amorteringskraven hemma i Sverige samt att kronan försvagats rejält mot euron de senaste åren, menar Barbara. Tyskarna, som tidigare bott i småbyarna ute på landet eller i fincor, har dock börjat investera i centrala Palma.

www.rialtoliving.com

Dusty Deco

Calle De Robert Graves 29, Palma 

Edin Memic Kjellvertz och hans hustru Lina har varit ett par i 16 år och har två barn som går i skolan här på Mallorca. Under dessa år har de flyttat 16 gånger bland annat till Paris, Stockholm, Barcelona och nu senast Palma. För nio är sedan började de med att köpa in vintagemöbler och gamla rostiga Coca colaskyltar som de gillade. Sedan ett par år har de en framgångsrik möbelbutik på Brahegatan i Stockholm som hitintills varit något av en grundbult i verksamheten.

Vi älskar att renovera och inreda, förklarar Edin när vi träffas i möbelbutiken i området Blanquerna. Vi hyr just nu i ett gammalt hippiehus på Calle Rector vives i Genova som är helt underbart. Dit kommer en trädgårdsintresserad kompis till ägaren och odlar fortfarande sina grönsaker som han alltid har gjort. Men vi har köpt en gammal snickerifabrik nere i centrala Palma som vi tror kommer att bli vårt drömboende när vi renoverat byggnaden.

Beskriv era möbler!

– Det är en salig blandning av nytt, gammalt, italienskt, franskt och skandinaviskt från 1950 till 1970-talen, billigt, dyrt, ja all genrer. Men vi styr upp med gardiner och kuddar så att det införs värme i bostäderna vi inreder och flyttar även på en vägg om så skulle behövas.

Hur och var tillverkas de?

– Mest i Europa, men även i andra världsdelar. Tidigare har vi enbart köpt in andras nya eller begagnade möbler men i år lanserar vi trämöbler som vi designat själva men som tillverkas i ett snickeri på Filippinerna, förklarar Edin medan han visar runt oss på det egna galleriet.

Vilka är era kunder?

– Både jag och Lina älskar att träffa människor, så alla som behöver hjälp med inredning av lägenheter och hus välkomnas. Men det är klart att det blir mycket svenskar även om Lina just nu är iväg och hjälper en tysk till att inreda en nyinköpt lägenhet, förklarar Edin. Samarbetet mellan Dusty Deco och kunden brukar inledas med att jag eller Lina ber kunden mejla över tre bilder på möbler som de gillar. Då får man snabbt en uppfattning om vad kunden vill ha. På senare år har det blivit allt fler kunder som vill möblera sina hem med kända möbeldesigners vilket vi tycker är kul.

Vilken är din egen favorit?

– Den franske möbeldesigners Le Courbusier är en stor inspirationskälla och en gammal favorit som fortfarande håller. Men det finns fler franska och italienska designers jag gillar. Sen har vi ju en del bra hemma i Sverige också som Per Söderberg. De kunder som söker sig till oss har en bestämd uppfattning om hur de vill möblera sina bostäder men de vet inte hur de ska få tag i just de möblerna. Vilket är bra eftersom det underlättar vårt arbete då vi har det upparbetade nätverket de själva saknar.

www.dustydeco.com

Frida Watson

Carrer d’Anníbal 5, Palma

Sarah Charlotte Watson är född på Mallorca men har dansk mamma och en pappa med rötter från Kanada.

Mina föräldrar skaffade en båt som de förvandlade till en uppskattad charterbåt i många år. När jag var liten möblerade jag alltid om i mina barbiehus och har alltid gillat att inreda. Ordet Frida kommer från Mexiko där jag också bott och Frida Kahlo. Att namnet Frida även är ett skandinaviskt namn gör ju inte saken sämre.

Beskriv era möbler!

– De flesta möblerna man kan köpa på Frida Watson är från 50 – 70-talen och danska. Vi importerar dem från Danmark, England och Tyskland, berättar Sarah när vi besöker butiken i Santa Catalina.

Vilka är era kunder?

– Förvånansvärt många mallorkiner gillar vår stil och köper flitigt. Men även tyskar och engelsmän uppskattar vårt sortiment. Orsaken till att vi inte går hem hos svenskarna tror jag beror på att våra möbler påminner för mycket om skolåren, förklarar Sarah med ett stort leende. Däremot verkar svenskarna uppskatta våra Brita of Sweden-mattor som min mamma är agent för här på ön.
Både Sarah och hennes mamma åker på inköpsturnéer i Danmark och andra europeiska länder.

Tyvärr har danska vintagemöbler blivit allt svårare att får tag på och är dessutom dyra. Så nu funderar vi på att ta in lite mer prisvärda saker i vårt sortiment. Men vissa kunder är fixerade vid märken och då ser vi till att hålla oss med sådana möbler också.

www.fridawatson.com

Lifestyle Mallorca

Calle Fábrica 43, Palma
Costa de la Pols 16, Palma

Katrin Engström anlände till Mallorca redan 1985 och fastnade direkt för ön. Jag tog jobb i discotekssvängen vilket gav mig tid att lära känna Palma samt den övriga delen av ön, förklarar Katrin medan hon visar runt i butiken på Calle Fabrica i stadsdelen Santa Catalina. Efter ett tag fick jag dock för mig att jag skulle åka tillbaka till Sverige. Men väl hemma i Stockholm insåg jag genast att det var ett misstag och återvände till mitt älskade Palma.

Var tillverkas era möbler?

–Alla möbler tillverkas här på ön. Tillsammans med min italienska make och partner Mimmo Mellone byggde vi en liten snickerifabrik för en massa pengar vid Placa de Toros här i Palma. Där tillverkas de mesta specialbeställda möblerna som inte hamnar i butikerna utan direkt hos kunder som kontaktat oss för inredningshjälp.

Vilka är era kunder?

–Här i Santa Catalina är det ju numera gott om svenskar som yogar och dricker hälsojuicer. Det kundklientelet handlar gärna även sina möbler lokalt. Det har vi dragit nytta av då de köper allt från lokaltillverkade prydnadssaker, möbler men även våra härliga svenska Victus-sängar från Valskog hemma i Sverige, förklarar Katrin. Men även mallorkinerna samt turister i allmänhet kommer in när de ser något i fönstret eller på hemsidan de vill ha.

Det är inte helt lätt att starta inredningsbutik i Palma då konkurrensen är hård men vi är mycket nöjda med utvecklingen. Det svåraste har varit att hitta bra träslag som kan förvandlas till möbler i vår snickerifabrik. Men åker man runt och letar lite på brädgårdarna brukar det lösa sig.

www.lifestylemallorca.es

Mallorcas äkta hantverk

Posted on by Aina Hernández

Det finns en massa bra skäl att flytta till Mallorca, vare sig det är på hel- eller deltid. Att se blå himmel, gröna träd och solen i november är ett av dem. Men Mallorca är en lantlig ö och det tar inte många minuters strosande i Palmas butiker för att märka den starka hantverkstraditionen. Ett hett tips är att försöka närma sig den lokala kulturen och traditioner, något som inte är särskilt svårt eftersom du kommer tvärs över hela ön på en timme i bil eller för all del buss.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Hantverkstraditionerna är ofta centrerade till särskilda orter. I den lilla byn Pòrtol utanför Marratxí finns öns keramikcentrum. Det finns fortfarande 4 keramikfabriker i Pòrtol, även om det för inte så länge sedan fanns 20 stycken. Här tillverkas bland annat de bruna handtagsförsedda terrakottagrytor för matlagning som används i många hem och på restauranter.

I Terra Cuitas fabrik, som fortfarande ligger i samma byggnad nu när femte generationens keramiker huserar här, görs allt för hand, som alltid. Till och med den ursprungliga jätteugnen finns kvar, stor som ett rum, även om den inte längre används. Här träffar vi Pep Serra Crespí.

På vintern drejar och formar vi alla föremål, på sommaren glaserar och målar vi, berättar han när vi går runt i fabriken och visar hur genom att dra en skål genom en balja med glasyr.
Företaget har gått från far till son sedan 1860. Pep har tre söner, men han vet inte om någon av dem kommer att vilja ta över en dag.

Jag är utbildad av min far här i fabriken, men mina barn vill åka till USA och plugga annat. Pep gillar förnyelse, och har utvecklat mer dekorerade produkter. Förutom terrakottagrytor och skålarna med enfärgade målade insidor i regnbågens alla färger gör Terra Cuita nu till exempel prydnadsföremål och fat med ikat- och bladmönster.

Man kan också komma med en egen skiss och få det tryckt på ett fat eller en skål, fortsätter han.  Här finns en liten fabriksbutik, men de riktiga Terra Cuita-butikerna ligger i Palma och Santanyí.

Ett annat hantverk som går långt tillbaka i tiden är glasblåsandet. Utanför Algaida, en halvtimme västerut på vägen mot Manacor, ligger Vidrierias Gordiola. Här finns både ett museum och stor välsorterad butik liksom en fortfarande aktiv fabrik. Det är varmt, öppna eldar brinner i flera ugnar och de tre glasblåsarna arbetar i tyst samförstånd. Någon blåser och snurrar på en klump smält glas, den andra drar med en tång och trycker sedan dit ytterligare en kupa på det som förut var en klump. Efter en stund materialiserar sig ett vinglas, lite magiskt ändå.

Företaget har funnits i 300 år och ägs fortfarande av samma familj. Här i Algaida tillverkas förutom dricksglas även vaser, lampskärmar och prydnadsföremål i glas, allt med samma välanvända och brända verktyg.

– De traditionella färgerna på glasföremål är kolafärg och grön men vi gör föremål i alla färger, berättar glasblåsaren Pedro Torres som har arbetat i fabriken i 25 år.

På ett skyddat naturområde i den sydöstra delen av Mallorca har salt framställts sedan feniciernas tid många hundra år f.Kr. Här finns alla de rätta förutsättningarna, en mild bris från havet, massor av sol och låg luftfuktighet. På Flor de Sal d’Es Trenc framställs både vanligt havssalt och det exklusiva flor de sal. Flera gånger om dagen erbjuds rundturer kring bassängerna. Får du vänta en stund kan du ta en kaffe och kanske köpa lite salt och olja i det gulliga lilla caféshopen.

­ –All skörd av flor de sal sker för hand, berättar guiden när vi går runt bland de 700 små och svagt rosafärgade poolerna inne på området. På sommaren flyter saltet upp till ytan och tas upp med sär-skilda håvar. Är det riktigt varmt kan vi skörda två gånger per dag och alla företagets 50 anställda hjälper till, fortsätter hon.

Bredvid de mindre poolerna finns ett antal bassänger stora som fotbollsplaner, från vilka havssaltet hämtas. Det är det som ligger i 10 000 ton stora berg bredvid, och det vita saltet mot den blåa himlen ger en förståelse för inspirationen till varumärkets färger. Vattnet kommer hit via en kanal från havet 900 meter längre bort. Här finns en unik fauna, eftersom saltvägarna drar till sig olika fåglar, som till exempel den rosa flamingon. Det sägs att flamingon får sin färg av de rosa miniräkorna som lever i vattnet och som ger bassängerna dess färg.

Saltet sprids ut på borden här för att torka och inne i huset bakom hälls det upp på burkar. Saltkristallerna ser ut som blommor när de flyter på vattenytan, därav namnet flor de sal. Eftersom saltet inte är raffinerat innehåller det över 18 olika mineraler.

I närheten finns termalkällor där det sägs att romarna badade på sin tid. På samma plats som hotellet Fontsanta nu ligger har det funnits välbesökta källbad i 150 år. På sin tid kunde vem som helst komma och bada för att stärka sin hälsa och det fanns också läkare på plats. Fortfarande kan alla (vuxna) komma och bada, men numera i ett femstjärnigt hotell endast för vuxna. Den gamla fincan är totalrenoverad till en lugn och harmonisk dröm i naturträ, vitt och sand-sten med fladdrande vita linnegardiner både inne och ute. Förutom ett antal olika bastubad finns både vattensängar och relaxrum, turkiskt bad (är du kaxig välter du ut hinken med iskallt vatten över dig) och flera varianter av pooler.

Alla bör börja i den saltrika ångbastun, för att vänja sig vid de höga temperaturerna, förklarar terapeuten när hon visar oss runt. Det mineralrika vattnet är gynnsamt för hudåkommor, många ser en snabb förbättring. De individuella baden är så avslappnande att vi knackar på dörren efter en kvart så att gästen inte somnar, fortsätter hon.

Något som påstås vara så rogivande gör mig vansinnigt nyfiken, så efter en pliktskyldig stund i ångbastun går jag till den gemensamma poolen och flyter i det salthaltiga vattnet. Musklerna blir verkligen helt avslappnade. Jag hade kunnat stanna länge men vill inte missa det individuella badet. Och det är paradisiskt. Jag flyter stilla och det är som att huvudet lösgörs från kroppen i ett tillstånd av full-ständig relaxation. Dörrknacket kommer alldeles för tidigt.

Förutom keramik, salt och glas framställs naturligtvis vin på Mal-lorca, något som blir bättre och bättre hela tiden. Nu finns här över 70 vinproducenter, varav ett antal är ekologiska och några få fokuserar på naturvin, alltså vin helt utan tillsatser. En av dem är 36-åriga Eloi Cedó Perelló vars företag Sistema Vinari hyr in sig på 4 kilos (slang för 4 miljoner pesetas) utanför Felanitx. Han har varit här i sex år, varv de första två gick åt till att avgifta marken.

–Jag pluggade jordbruk på universitet, men har arbetat med vin över hela världen. Jag testade naturvin första gången i Chile år 2009 och insåg att det var grejen. Det är viktigt för mig att visa respekt mot såväl natur som kultur, men jag är helt ointresserad av att få nån certifiering. Jag vill göra min grej, och det är att fokusera på att ta fram bra naturvin, för allt som görs är inte det än, säger Eloi.

För att få rätt kvävehalt i jorden planterar han bland annat bönor, men här växer också olivträd och blommor, insekter och bin surrar. Druvorna sprutas bara med svavel för att motverka svamp.

–Jag får fem-till sextusen kilo druvor av min mark, hade jag odlat konventionellt hade jag fått kanske 10 000 kg. Jag har en liten produktion, men jag kan ha förståelse för större producenter som tillsätter sulfiter i vinet eftersom det skyddar mot oxidering. De vill inte riskera att förlora allt.

Om du mejlar innan kan du ha tur och få komma och prova, men Eloi jobbar på fälten och kan ha svårt att hinna med gäster.

Fortsätter du upp mot det nordöstra hörnet av ön kommer du till byn Arta och sedan Capdepera, Mallorcas korgflätarcentrum. Du har garanterat sett de flätade väskorna och hattarna på marknader och i butiker. De är i princip alltid gjorda i Marocko, men i källaren under butiken Son Pocapalla i Capdepera möts fem damer på mellan 60 och 80 år varje eftermiddag och flätar korgar.

–Korgflätningen var det som räddade byn under spanska inbördeskriget, det gav oss lite extra pengar, berättar en av dem. Männen var ute och plockade palmblad, de torkades och blektes och sedan flätade kvinnorna korgarna. Vi har lärt oss av våra mödrar och mormödrar, men nu finns det inga unga som kan hantverket, det finns inga pengar i det, fortsätter hon.

Tekniken och traditionen är flera hundra år gamla och det sägs att fläterskorna var lyckligare än andra eftersom de träffades och samtalade medan de flätade. Inte mycket har ändrats, damerna här pratar konstant på mallorkin samtidigt som de oupphörligen arbetar. Det är ett tidskrävande arbete, först flätas ett långt band, sedan sys bandet ihop till en väska eller en korg. Bara det sista steget tar en hel dag. Produkterna blir otroligt slitstarka, och den som vill kan bestäl-la sin egen väska.

Bildinfo: Från vänster till höger: Maria Brotad, Maria Vives, Joana Colom, Antonia Vives, Maria Griscafre.

I Pollenca, på norra Mallorca, lever ytterligare en tradition vidare i ett familjeföretag som har funnits i fem generationer, Teixits Vicens. Här framställs (och säljs) tyger, enfärgat, randigt och så lengua, det ikatmönstrade. Lengua framställs genom att knyta gummiband runt vissa delar av garnet för att det ska bli ofärgat. Kännetecknande för ett äkta ikat är att färgen alltid flyter ut lite i kanten på mönstret plus att det inte finns någon avig och räta. Tekniken kom till Mallorca på 1700-talet och detta är enda platsen i Europa där den ännu används.

–Vi gör allt här i huset. Vi spinner, färgar, torkar, sätter tråden på rulle och väver. Allt sker på samma sätt som alltid, och det enda som används är bomull, linne och färg, berättar guiden när vi går runt i lokalerna och tittar på färgbaden, torkvinden och vävstolen.

Designen uppdateras lite varje år, men blått är den klassiska färgen och i butiken kan du förutom metervara köpa väskor, espadriller, kuddfodral, tallriksunderlägg och dukar. Du hittar även Teixits Vicens varor i Arta, och på Terra Cuita i Palma. Den som hör av sig innan kan få en rundtur av fabriken.

Det är verkligen värt en biltur bortom bad och barer för att få en fördjupad bild av Mallorca. Är du på jakt efter genuint hantverk och högkvalitativa produkter kommer du att hitta båda delar här, och på köpet få en mängd intressanta möten.

Fem Juvelerare i Palma: Lyckans smed

Posted on by Aina Hernández

Juvelerare, guldsmed, smyckesdesigner. En i högsta grad konstnärlig yrkesgrupp som smider ädla metaller och stenar i syfte att smycka och ta fram det personliga i oss.
Och har så gjort under årtusenden. Mallorcaliv har träffat fem smyckesdesigners verksamma i Palma med vitt skilda bakgrunder och inriktning.
Vi bad dem berätta om sina smycken och hur de blev sin egen lyckans smed på Mallorca.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

AMANDA NYBERG

Amanda Nyberg är uppvuxen på Mallorca med svensk mamma och spansk pappa. Liksom mamma Annika h ar hon alltid varit en kreativ person som målat och skapat kläder och smycken sedan hon var liten. Hon visste tidigt att det var något moderelaterat hon skul-le jobba med, och efter skolan flyttade hon till London för att plugga modedesign.
–Efter fyra års studier flyttade jag tillbaka till Mallorca. Jag äl-skar vintage, kitsch och loppisar, och jag började tidigt samla på gamla religiösa medaljer för jag tyckte de var vackra. Min samling växte och växte och en dag förvandlade jag dem till något helt nytt.

Beskriv dina smycken!
–Min smyckeskollektion Holy Recycle är moderna smycken med en historia bakom. De består av gamla medaljer som jag har transformerat till något helt annat än vad de ursprungligen symboliserade.

Hur och var tillverkas de?
–Precis nyligen flyttade jag till Barcelona, och ateljén har jag i min lägenhet. Jag använder äkta silver och ibland guldpläterat silver. Kedjor och tillbehör köper jag från Europa och medaljer från samlare från hela världen.

Vilka är dina kunder?
–Kvinnor och män i alla åldrar över nästan hela världen. Häftigaste är nog när jag fått beställningar från Japan! Men jag har även skapat smycken åt kändisar som sångerskan Rosalia. Även många bloggare använder mina smycken.

Vilket är din egen favorit?
–Min favorit är nog Holy Mary Rosario i guld. Den är också vår storsäljare. Och så älskar jag våra hoops med medaljer på.

Butik: Aka knits, calle Sant Magi 26

WEBSHOP: holyrecycle.com / Instagram: @holyrecycle

CARMEN EKVALL

Carmen Ekvall är en dansk smyckesdesignern med svenskt påbrå, som började sin bana som lärling i Simrishamn. Efter avslutad lärningsutbildning studerade hon gemologi i Tyskland med inriktning på ädla stenar, pärlor och diamanter.
–Jag ville lära mig så mycket om materialet som möjligt, och idag har jag en oändlig passion för stenar, såväl de färgade som för diamanter. Intresset väcktes redan som barn när hon tittade i sin pappas böcker om juveler, eller lekte att hon var smed.
–Jag brukade slå med hammare på ett metallstycke. Jag tyckte om ljudet av metall mot metall, och att se hur järnstycket tog form. För fyra år sedan flyttade hon till Mallorca.
–På vintern när det är tystare designar jag mina nya kol-lektioner. Men jag tycker också om den väldigt annorlunda atmosfär som finns här på sommaren, det är ett buzz som skapar dynamik och intressanta möten i ateljén.

Beskriv dina smycken!
–En blandning mellan klassiskt och modernt. Min grund-linje är ofta skandinaviskt rena former och ytor, men jag dekorerar med färgade stenar och leker med material eller ytor för att ge liv och karaktär.

Hur och var tillverkas de?
–Jag tillverkar dem helt och hållet i min ateljé i min butik i gamla stan. Det ger mig frihet att skapa personliga smycken för hand och låta kunderna dels ta del av processen, men också få dem exakt anpassade.

Vilka är dina kunder?
–Oftast skandinaver och tyskar som söker kvalitet och det unika som kännetecknar dansk design. Många vill ha unika smycken och då utgår jag från kundens egna färger, smak och personliga stil.

Vilket är din egen favorit?
–Måste jag välja säger jag min nya Solitaire-ring från La Vallora Collection. Egentligen är det en vanlig en-stensring, men designen är ren och klassisk och låter diamanten stå i absolut fokus. Många säger att de letat efter just den här ringen länge, och att den står för något som är de mer än alla liknande de sett. Varje gång det händer gör det min dag lite bättre!

Butik med ateljé: Oyster Gallery, Carrer dels Set Cantons 3, Palma

WEBSHOP: oyster.gallery / lavallora.com

NICO SALES


Nico Sales har på några få år etablerat sig som en prisbelönad smyckesdesigner på Mallorca. Men hans bana började i en helt annan ände. Nico, som är från Madrid, for efter universitetsstudierna som volontär med en teater till Kiev. Bara en månad senare bröt konflikten mellan Ukraina och Ryssland ut, som senare eskalerade till inbördeskrig.
–Det var ett känslomässigt väldigt påfrestande år. När jag kom hem ville jag leva enklare, och jag bestämde mig för att förändra inte bara mitt privatliv utan också mitt yrkesliv. Jag började studera på designskolan i Palma och det var som en ny värld öppnade sig.

Beskriv dina smycken!
–Trots, eller kanske tack vare, att jag är en kaotisk person tycker jag om smycken med raka linjer och väldefinierade avgränsningar. Rent arkitektoniskt älskar jag den sovjetiska estetiken med stora och kraftfulla element. Bauhaus-estetiken inspirerar mig formmässigt och konstruktivismen hjälper mig att ge dynamik åt de raka linjerna, för att skapa rörelse i statiska element.
–Jag är en känslomässig person och gillar att mina smycken berättar saker, också om mig som har skapat dem. Att vara fri att skapa och få berätta något.

Hur och var tillverkas de?
–Allt material skärs och formas i ett gjuteri. Grundmaterialet förbereder jag sedan i en smyckesverkstad, men det färdiga smycket tillverkar jag alltid hemma.

Vilka är dina kunder?
–Jag vänder mig inte till en specifik målgrupp utan de som köper mina smycken känner till vem jag är och vill ha smycken som berättar en historia.

Vilket är din egen favorit?
–Jag har ett känslomässigt band till alla mina smycken. Måste jag välja blir det ett örhänge som jag designade under mitt första studieår. Om vi pratar om «fetish»smycken, gillar jag mest att göra ringar, jag gillar att smycka mina händer. Vad som verkligen är vackert är att se någon bära ett av mina smycken, oavsett vilket av dem det är!

WEBSHOP: FACEBOOK: NICO SALES / Instagram: Nico Fla5

NATALIA WAEGER

Natalia Waeger är tyskan som flyttade till England för att studera på designskola i London. Efter examen började hon göra resor till Asien och förälskade sig i Bali där hon sedan bosatte sig under många år.
–På Bali omgavs jag av en kreativ atmosfär som mina smycken än idag är inspirerande av. Det är också på Bali jag tillverkar dem. Men just smyckesdesign började jag med först när jag bodde i Los Angeles, och helt gick upp i yogavärlden. Det var också där jag sålde mina första kollektioner.

Beskriv dina smycken!
–I alla mina smycken vill jag vill få fram essensen av något väldigt delikat. Ofta förser jag dem en romantisk detalj, som ett dolt meddelande eller ett personligt mantra. Tillsammans bildar delarna en harmoni som gör det tidlöst och ger en inre betydelse.

Hur och var tillverkas de?
–I en liten silversmedsfabrik som ligger på en avtagsväg till Balis huvudstad Denpasar. Det är ett långsamt arbetssätt men med stor respekt för det traditionella hantverket.

Vilka är dina kunder?
–Många söker en unik och personlig upplevelse, och tar kontakt med mig personligen. Bland annat har jag många lojala kunder inom det svenska yogacommunityt.
–En av mina första så kallade ”Quote Bracelets” hade «I AM A UNICORN», stämplat på en silverplatta, och var speciellt designad för modellen och skådespelerskan Dree Louise Hemingway.

Vilket är din egen favorit?
–Absolut mitt signatursmycke: ”THE WISH CAPSULE”.

WEBSHOP: nataliajana.com

ISABEL GUARCH

Smyckesföretaget Isabel Guarch har funnits i över 50 år på Mal-lorca. Redan för 30 år sedan ägde generationsväxlingen rum och dottern Isabel Guarch, som alltså har samma namn som sin mamma, tog över.
–Jag har följt i mammas fotspår. Min passion är att skapa unika kvalitetssmycken med medelhavskaraktär, och det var också min mammas passion. Hantverket lärde jag mig vid hennes sida i ateljén, men jag har också studerat smyckesdesign i Paris.

Beskriv dina smycken!

–De har en tidlös design som förskönar kvinnan. Men jag vill också att de berättar om Mallorcas kultur och vår avslappnade livsstil. Om solens avtryck på landskapet och på vår hud, om värmen och energin den ger. Guld är det material som bäst återspeglar det jag vill få fram och som jag ofta använder.

Hur och var tillverkas de?

För hand på Mallorca.

Vilka är dina kunder?

–Många har handlat här ända sedan min mamma startade företaget. Drottning Sofia är kund sedan många år, och hon kommer ofta på somrarna när spanska kungafamiljen bor på sitt sommarresidens.

Vilket är din egen favorit?

–Alla mina kollektioner står för olika delar av mig och är därför speciella för mig. Men just nu bär jag ofta smycken från min senaste kollektion, «Ellemental».

Butik med ateljé: Plaza Mercat 16 / El Corte Ingles, Jaume III,
Utvalda 5-stjärniga hotell på Mallorca och Ibiza

WEBSHOP: isabelguarch.com

Ett liv i espadriller

Posted on by Aina Hernández

Angeliqa Gidlöf har alltid varit modeintresserad, och eftersom hon har bott på Mallorca sedan hon var barn har hon burit den typiskt spanska skon espadriller hela sitt liv. Efter ett år i Vietnam kom hon tillbaka till Mallorca fast besluten att ”göra något med skor”. Inte långt efter var hennes märke Dirty Grey fött, espadriller med det lilla extra.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Espadriller har varit den traditionella bondskon för såväl män som kvinnor sedan 1300-talet, och tillverkas fortfarande på ungefär samma sätt. Nuförtiden kommer de i en mängd varianter, tår och hälar kan vara exponerade eller inte, det kan vara snören runt vristerna eller mera se ut som en toffla. Den ikoniska franska modeskaparen Yves Saint Laurent ville skapa en espadrill med kilklack och när han kom i kontakt med den spanska espadrilltillverkaren Castaner blev drömmen verklighet och dessutom superpoppis.

Angeliqa hade en liknande vision, förutom traditionella espadriller i mjukaste skinn och i en mängd färger ville hon göra en mer stylish och speciell sko. Det blev en espadrill utan hälkappa, med synliga tår och med en stor dekorativ knut på ovansidan. Att förbättra och förändra kläder ligger i Angeliqas natur, sedan hon var liten har hon ändrat sina jeans och t-shirts, och hon har jobbat som stylistassistent åt sin mor på reklamfilms-inspelningar.

Tjugosexåriga Angeliqa har bott på Mallorca sedan hon var sju år gammal. Hennes föräldrar som var i restaurangbranschen ville ha en förändring, sålde allt i Sverige och drog till Mallis med Angeliqa och hennes syster och moster. Efter ett par år i Svenska skolan började Angeliqa i spansk skola och känner sig nu lika spansk som svensk.

– När jag är med spanjorer känner jag mig svensk, och när jag är med svenskar känner jag mig spansk, säger hon. Men jag är inte i Sverige så ofta, jag har en stor släkt men de vill ju gärna komma hit istället.

Angeliqas spanska pojkvän fick ett uppdrag i Vietnam i ett år och de bodde där tillsammans, och det var när hon kom därifrån för 1,5 år sedan som hon bestämde sig för att förverkliga sin dröm. Någon design- eller formgivarutbildning har hon inte, där-emot en tydlig uppfattning om vad hon ville göra.

– Jag läste om en skomakare i Sa Pobla som tillverkade espadriller för hand och ville komma i kontakt med honom. Jag fick rådet att åka till tågstationen i Sa Pobla och fråga efter Antoni, så det gjorde jag. Vi träffades och inledde ett samarbete. Vi förstår inte alltid varandra, och han vill gärna lägga sig i min design och ”förbättra” vissa detaljer, men jag står på mig och till slut brukar han fatta att det är jag som bestämmer. Han är så duktig på det han gör att jag får stå ut med de sidorna av honom, skrattar hon.

Efter att Antoni var hittad började jakten på en skinnleverantör. Genom att fråga runt hamnade Angeliqa till slut hos en leverantör i Inca vars skinn var tillräckligt mjukt och i tillräckligt många olika färger.

– Skinnet är olika mjukt beroende på vilken del av djuret det kommer ifrån. Det hade jag ingen aning om när jag började, berättar hon.

Det är också i Inca som lädret skärs till de färdiga bitar som Antoni sedan syr på jutesulorna. Antonis farfar började göra skor, då åt fattiga jordbrukare, och nu för Antoni hantverket vidare, genom att göra skor åt modemedvetna tjejer och kvinnor över hela världen.

– Jag har många kunder i Australien, vilket är perfekt eftersom deras espadrillsäsong är vår vinter. Det ger mig en jämnare försäljning, berättar Angeliqa.

Att nå ut med sin produkt är ofta den stora utmaningen för vilken tillverkare som helst. Angeliqa hade ett försprång genom dels det egna instagramkontot, dels är hennes syster influencer i Tyskland med närmare en miljon följare på Instagram. Marknadsföringsbudgeten är därför obefintlig, all reklam sker på företagets instagramkonto.

– Jag hade en modeblogg förut, och ett eget instagramkonto med ungefär 20 000 följare runt om i världen. Min systers stora följarskara på Instagram har varit viktig och vi har gjort en kol-lektion tillsammans där hon fick välja färger. Jag tycker om att jobba med limited editions och tillfälliga kollektioner. Det skapar också ett habegär hos mina kunder.

Det är även via systern som Angeliqa har byggt sin hemsida. Även om Angeliqa tjänade så pass mycket pengar på sin försäljning att hon kunde leva på inkomsterna efter tre månader så sköter hon all försäljning själv genom sin hemsida, sätter etiketter på skorna, lägger dem i lådan och går till posten med paketen. Hon säljer ungefär 30 par skor i veckan. Eftersom hon inte har några anställda är hon såväl kundtjänst som designer och allt där emellan.

– Från början trodde jag inte att jag skulle behöva hålla på med momsredovisning alls. Men jag måste fixa ett avtal med en transportfirma så att jag inte behöver gå till posten själv.

En gång i veckan träffas Angeliqa och hennes skomakare Antoni, och vi följer med till Sa Pobla för ett besök hos honom. Verkstaden består av ett enormt rum vid gatan, fullproppat med saker. Här finns lådor travade på varandra, gamla skor liksom nya skor i alla olika stadier, sulor och skärp. Bland annat. Den enda ljuskällan som Antoni använder när vi är där är ljuset från fönstret. Antoni sitter på en liten pall och fäster först lädret med ett stygn på varje sida av sulan, sedan syr han fast det med en stor nål. Han producerar ungefär åtta skor i timmen.

– På mina skor med rosett är det en annan person som syr fast de lösa skinnbitarna som man knyter rosetten av, berättar Angeliqa samtidigt som Antoni står bredvid och vill visa hur rosetten ska knytas.

Antoni berättar också att han har sett att någon på fastlandet har kopierat Angeliqas design, något som hon tar med ro. Sedan ger sig de två in i en lång diskussion om olika tjocklek på sulor, och vad som är den idealiska. En för tjock sula gör det stumt och svårare att gå.

Angeliqa arbetar tätt ihop med sin mamma. Sedan hon har flyttat verksamheten från det egna vardagsrummet är det i sin mors kontor hon sitter. De två har ett nära samarbete, tillsammans har de tagit fram och sytt begränsade upplagor av både jackor och väskor.

– Nästa vecka åker vi på lädermässa i Milano tillsammans. Jag kunde ingenting om läder innan jag började med skorna, men jag lär mig hela tiden. Så sakteliga vill jag utöka och utveckla företaget. Jag har hittat en fabrik på fastlandet som ska göra delar av produktionen, jag skulle också gärna ha fler kollektioner. Jag drömmer också om en egen butik på Ibiza.

Svensk design på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

Ikat-tyger, keramik, handgjorda skor. Mallorca är känt för sitt konstnärliga hantverk. Många av öns producenter är familjeägda företag där kunskapen har förts vidare genom generationer. Och turisterna älskar de traditionella mallorkinska mönstren och färgerna. Men de letar också efter något nytt.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Och de finns. Mallorcas lokala hantverkare anlitas av formgivare av alla de slag. Mycket av materialet finns här: olivträet, graniten, sanden och de traditionella verkstäderna med sina maskiner. I vissa fall hämtas materialet utifrån, från de bästa leverantörerna, men här finns kunnandet, och här finns passionen för att få idéerna att komma till liv. Det är också här många designer hämtar sin inspiration. Byarnas färgsättning, den frodiga växtligheten, den karga bergskedjan, Medelhavets alla blå nyanser som skiftar efter årstiderna.

På öns omtyckta marknader finns en uppsjö av handgjorda smycken, keramik och annat hantverk. Men som alltid kan kvalitén variera, och somligt är inte så genuint som man vill tro. Så om man är intresserad av lokalt hantverk av hög kvalitet, gärna med tillverkning i liten skala och unikt för Mallorca – vart vänder man sig då?
Lyckligtvis finns det en samlingspunkt för just detta på Mallorca. En studio och butik i ett, som kanske mer kan beskrivas som ett lokalt designcentra. Det heter AKA och drivs av svenska Annika Nyberg som bott på ön i nära fyrtio år, och hennes dotter Amanda som är designutbildad. De öppnade AKA i första hand för att kunna tillverka och sälja sin egen design. Med tiden har de utvecklat lokalen till en plats där formgivare och kunder kan mötas.

”En del designers är vänner sedan lång tid tillbaka, säger Annika när jag träffar henne över en kaffe. ”Andra kommer förbi och visar upp sina produkter. Det var inte en uttalad tanke från början, men jag kunde bara inte låta bli att ta in mer hantverk.”

Annika är en av de mer utåtriktade personer jag träffat här på Mallorca. Kanske är det en del av hennes framgångsrecept. Hon söker de kontakter hon behöver, och hennes rättframma sätt inbjuder andra till att ta kontakt.


Och läget gör givetvis sitt till.
AKA ligger på Santa Catalinas huvudgata Sant Magí. Parken utanför har just rustas upp med en gågata och nyplanterade träd. Mitt i emot har Barcelonabaserade Tragaluz just öppnat restaurang Spot, och snett över vakar den vackra stenkyrkan La Immaculada Concepció. Lokalen har hon haft i sin ägo sedan 14 år, och när yogastudion hon tidigare hyrde ut till behövde större lokaler var tiden inne.

Annika Nyberg flyttade till Mallorca som nybliven mamma i slutet på 70-talet. I Sverige hade hon jobbat som fotomodell. När hennes kontakter i branschen kom till Mallorca för modefotografering bad de Annika om hjälp med det lokala. Hon startade ett produktionsbolag som hon drev i många år. Vid sidan av renoverade och hyrde hon ut lägenheter och lokaler. Under alla år har hon dessutom designat och sytt upp kläder i små kollektioner. ”Men sticka är något som jag alltid gjort, det är ju ren avkoppling”, utbrister hon leende.

I början stickade hon för hand, mest mössor och halsdukar men även tröjor och kuddar. Fröet till AKA Knits såddes när hon hittade en leverantör av högkvalitativt mohairgarn i Skottland. Annika började köpa upp rester av de välkända märkenas beställningar. Det var för åtta år sedan och hon använder samma leverantör idag.

”Ingen blir rik på hantverk, materialet är den stora utgiften för alla mina designers. Men det är kvaliteten som avgör om jag tar in dem. Och att produkterna tillverkas på ön.”

Annika visar mig till butiken och jag möts av ett ljust rum fyllt av färgstark design. Längs väggarna hänger de stickade plaggen från AKA Knits men kläder av andra designers. På bordet framför mig finns stora tygväskor och Amandas smycken och espandrillos, och på golvet en stor kista fylld med olikmönstrade kuddar, vissa med inslag av det mallorkinska ikat-mönstret. På ännu ett bord finns handgjorda skärbrädor av granit och olivträ, grönmelerade porslinsfat i form av stora löv, och fler tygväskor men i annan design. Längs väggen står en soffa täckt av mönstrade kuddar i en vackert dov färgskala, och mitt emot en hylla som till taket är fylld med mohairgarnsrullar.

Längst in finns själva studion med stickmaskinerna. Annika berättar om sin produktion, om kunderna som i de flesta fall kommer in och gör beställningar efter modell, storlek och färg.
”Amanda har inte längre tid att vara här. Hon har så många beställningar, hon sitter hemma och arbetar. Kom ska jag visa dig runt.”

Bubblande berättar Annika om formgivarna hon har kontakt med, om produkterna och hur de blivit till. Allt är småskaligt tillverkat, ekologiskt och ofta återanvänt. Som Holy Recycle, där Amanda köper in silverberlocker med helgonfigurer som spanska barn får till konfirmationen, och skapar unika halsband av.

Jag lägger särskilt märke till de stora kuddarna i soffan. Vissa har mönster av citroner och fikon, andra en oregelbunden och lite kargare form som föreställer Sierra Tramuntanas högsta toppar. Kollektionen kallas ”Memories of an Island” och är skapad av kläddesignern Julia Bristulf, som just tillbringat två år på Mallorca. Jag träffade henne just innan hon skulle flytta hem till Lund och bad henne berätta.

”’Memories of an island’ är i grunden svensk design men med en touch av den upplevelse som landskapet ger mig här på Mallorca. Stämningen i byarna, känslan av litenhet inför de stora vyerna, och av den totala friheten. Jag ägnade över ett år åt inspiration, men när jag väl började rita tog mönstren inte så lång tid att skapa. Jag gjorde flera olika och valde ut några få.”
Julia handritar sina mönster och scannar in och jobbar med dem i datorn. Hon jobbar precist med kuddens storlek och form, baksida och framsida. Därefter skickar hon mönstret till ett tryckeri i Sverige, som printar det på ekologisk bomull. Tyget skickas på rulle till Mallorca, där det klipps och sys till kuddar.

Inte bara motiven utan även färgerna är från Mallorca: olivgrönt, limegrönt, gult och rosa från husen, men också mörkblått från himlen och havet, och landskapets lite jordigare nyanser. Julias pappa var arkitekt och en stor inspirationskälla under hennes uppväxt.
”Min pappa lärde mig att se det vackra i miljöer och särskilt i kombinationer av färger och material. Han pekade ofta på detaljer, och just detaljerna är viktiga för mig i min design.”

Julia Bristulf utbildade sig inom mode på Beckmans designhögskola och fick H&Ms stipendium för sin slutkollektion. Hon fick jobb som designassistent åt J Lindebergs chefsdesigner under de år märket växte sig stort i modevärlden, och ritade delar av deras kvinnliga golfkollektion. Men något fattades henne. Hon sade upp sig och flyttade tillbaka till födelsestaden Lund. Sedan gav hon sig ensam ut på en fyra månader lång resa i Asien, och besökte bland annat Rajasthan i Indien som är känt för sin småskaliga tillverkning och försäljning av textil och broderier.

På en hängbro mitt i Malaysias djungler träffade hon sin man, nya zeeländaren Tim. Snart följde flera år av familjeliv i Lund, medan Tim reste mellan oljeriggar som djuphavsdykare i Nordsjön. Det var sommaren 2015 som familjen bestämde sig för att ha Mallorca som bas under några år. Och som Julia bestämde sig för att skapa en egen textilkollektion.

”Resan i Asien, och framför allt besöket i Rajasthan, påverkade mig mycket som person. Den småskaliga produktionen inspirerade mig till beslutet att arbeta med alla delar själv. Jag har lång erfarenhet av att göra mönster, men tidigare hade jag bara jobbat storskaligt, i internationella bolag. Det ville jag lämna när jag flyttade till Mallorca.”

När jag träffade Julia hade hon just varit runt med sina kuddar och visat upp dem för olika inredningsbutiker i Palma. En av dem var AKA och Annika Nyberg. Mötet gav frukt och strax efter fanns ”Memories of an Island” i butiken på calle Sant Magí. Två välkända ställen som valt att dekorera med Julias kuddar är Bar Cuba på samma gata och vackra Can Reiet i Santanyí.

”Jag älskar att resa, gärna nära naturen och havet. Men jag älskar också design. För att kunna börja skapa något eget behövde jag ta intryck, träffa nya människor och entreprenörer och vara del av en kosmopolitisk anda. Allt det har jag fått här på Mallorca.”

Llaüts, ett flytande mallorquinskt hantverk

Posted on by Aina Hernández

De traditionella båtarna syns fortfarande i vikarna runt Mallorca. Yrkesfiskare och båtfantaster har seglat dem i decennier och de baleariska båtbyggarna är kända för sin noggrannhet utanför öarnas gränser.

Text och foto: Pär Olsson

Seglen på ett tiotal båtar fladdrar i morgonbrisen i småbåtshamnen Cala Gamba utanför centrala Palma. Under ett fikusträd på kajen har deltagarna till dagens regatta samlats. Tävlingsdomaren Javier Aurrecoechea hälsa alla välkomna och drar den senaste väderprognosen som lovar en svag sydlig vind. Det är goda förhållanden och solen har redan trängt bort morgonkylan. Han informerar även om banas rutt som är ungefär fyra nautiska mil lång. Under mötet passar alla på att stoppa i sig en av de mallornquinska pirogerna som bjuds för att bygga på energin inför den stundande tävlingen.

Därefter blir det stor aktivitet ombord på de vackra träbåtarna som ligger på rad vid kajen. Deltagarna har mycket att förbereda inför avseglingen. Storlek och form varierar mellan båtarna, men de är alla gjorda av trä och har den klassiska segelkonstruktionen som kallas vela latina eller latinsegel. Passionen för båtar förenar ägarna och det råder hjärtlig stämning mellan deltagarna som hjälper varandra för att komma i ordning inför start.

Cala Gamba är småbåtshamnen nummer ett när det kommer till de traditionella båtarna. Juan Hevia är en av dem som har stor passion för sin båt Uep. Han tog över den bortglömda båten och har renoverat den flitigt under flera månader. Resultatet är imponerande och man kan spegla sig i de fernissade trädetaljerna ombord.
– Jag har haft min båt i tre år. Konstruktionen kallas Bot och det som utmärker den är den avhuggna akterspegeln till skillnad från en Llaüt som har spetsig för och akter, förklarar Juan.
Hans båt är den mista som deltar i den klassiska regattan och han är beredd på att det kommer att ta tid för honom att segla dagens rutt. Juan är först med att kasta loss. Han tar stadigt tag i årorna och sätter av mot hamnens inlopp. Likt många av de andra båtarna har den ingen motor och tankarna går till de svenska sumpbåtarna som traditionellt användes i den svenska skärgården.
– Jorden upptäcktes för segel och inte motor, hojtar Juan glatt innan han försvinner runt en av hamnens pontoner.

En efter en lämnar de hamnen. Vissa ror och andra sätter av med fulla segel mot den fjärde av de nio regattor som Trofeu Hivern innefattar. I Palmabukten utanför hamnen ligger starten. Havet veckar sig i små vågor under brisen och lätta moln syns över Tramuntana. Förväntningen trissas upp när Javier kallar på uppmärksamhet med signalhornet från kommittébåten när starten närmar sig. Javier räknar ned via VHF-radion, 4…3…2…1 och precis kl 12.00 går starten och vinden spänner upp seglen till max och båtarna drar iväg mot den första bojen.

Drygt en och en halv timme senare glider den sista båten över mållinjen och besättningarna vecklar in seglen för att ro in i hamn. Bernat Oliver Font glider in mot kajen i sin båt och ser nöjd ut.
– Det gick bra, vinden var fin och inte för hård. Det är lite komplicerat att segla med latinsegel och det är lätt att välta om man inte har erfarenhet, säger Bernat när han hoppar i land.
Han är arkeolog och historiker och har precis kommit ut med boken El Llaüt som handlar om de traditionella mallorquinska båtarna. Bernat är orolig över att träbåtarna håller på att försvinna från hamnarna på Mallorca. Det finns åtta stycken olika typer av de traditionella båtarna och de vanligaste av dem är Llaüt, Bot, Gussi, och Pastera. Han kan konstatera att det fortfarande finns cirka 600 Llaüts kvar på ön. De andra börjar bli sällsynta och det finns bara några få exemplar kvar i bruk.
– Den stora förändringen skedde på 70-talet när de började att konstruera Llaüts i glasfiberskrov. De kunde serieproducera båtar vilket ledde till ett billigare pris men framförallt skötseln blev lättare för ägaren, förklarar Bernat och rynkar på näsan åt denna utveckling.
Trots att träbåtarna har försvunnit en efter en i de mallorquinska hamnarna finns stoltheten i hantverket kvar på ön. Det finns en handfull verksamma båtbyggare kvar på Mallorca. De kallas mestre d’aixa och äger berömmelse utanför de baleariska öarna för sin noggrannhet och kvalité på båtbyggarkonsten.

Varje mestre d’aixa har sin speciella signatur som är snidat i träsmycket som sitter i för och akter på en Llaüt. Sebastiá Vidal är en av de som håller liv i traditionen. När han var liten såg han en Llaüt i ett båthus i Porto Petro och det blev början till hans livs förälskelse till båtarna.
– Jag mår bra av dem! När jag var liten gick mitt liv ut på att teckna båtar vilka har blivit en del av mitt liv, berättar Sebastiá.
Som 17-åring började han den treåriga båtbyggarutbildningen i Palma. Därefter jobbade han många år med Mallorcas välrenommerade båtbyggare Jaume Cifre i Porto Colom där traditionen av träbåtar är väl bevarad. Sebastiá har sedan flera år sin egna verkstad i utkanten av byn Villafranca, som lustigt nog ligger flera kilometer från havet. När vi träffas drar säsongen snart igång på allvar och hyveln går varm för att avsluta de nödvändiga reparationerna som behövs göras på kundernas båtar. Det är som ett levande museum där det modernaste tycks vara bandsågen mitt i lokalen. På väggen hänger mallen till en Llaüt som han har byggt.
– Jag jobbar aldrig utifrån en ritning utan bygger en modell konstnärligt och från mitt hjärta. Min erfarenhet gör att jag har lärt mig hur en båt ska bli byggd för att navigera bra, förklarar Sebastiá.


När modellen är klar görs mallarna i verklig storlek utifrån den lilla modellen. Båtarna byggs i furu och stenek och det tar ungefär två månader för två personer att färdigställa en 5,5 meter lång båt. Priset för en specialbyggd båt kostar runt 30 000 euros. Sebastiá är hoppfull inför träbåtarnas framtid till skillnad mot Bernat, eftersom han ser att trenden har vänt och intresset för de traditionella träbåtarna har kommit tillbaka. Han menar att anledningen är att folk har förstått att en Llaüt i trä seglar bättre än en modern båt gjord av glasfiber. Han förklarar att tyngden i träskrovet tar sjön bättre.

Historien äger också den kunskapen. En båt som har utvecklas över millennium för att segla på Medelhavet måste vara en bra konstruktion. Ingen tycks dock veta exakt varifrån den ursprungliga modellen kommer ifrån. Bernat berättar att denna typ av båt liknar alla traditionella båtar runt Medelhavets kust. De återfinns speciellt i Grekland, södra Frankrike och Italien. Framförallt är det en bruksbåt som fortfarande används av fiskare på Mallorca. De far ut med landbrisen under dagens första timmar för att sedan segla hem med sjöbrisen efter dagens arbete till havs.

Text och bild : Pär Olsson

FAKTA
Upplev de traditionella båtarna på Mallorca
Cala Gamba och Porto Colom är hamnar med flest traditionella båtar.
Den klassiska regattan Trofeu Hivern som utgår från Cala Gamba avgörs under nio deltävlingar och avslutas i november. Kolla klubbens hemsida för nästa tävling, https://www.cncg.es.
Vill man segla en Llaüt kan man göra dagscharter
Porto Colom med Llaüt Mallorca, www.llautmallorca.com
Porto Pollenca med Pollentia Sailing, www.pollentiasailing.com
Alcúdia med www.mallorcallauts.com

Pòrtol, keramikstaden

Posted on by Aina Hernández

Mallorca har mycket mer att erbjuda än sol och stränder. Det inser jag snabbt när jag besöker någon av öns alla marknader. Det kulturella arvet vårdas ömt av mallorkinerna, och kanske gäller det särskilt konsthantverket. Marknadernas keramikstånd är ofta imponerande i sina utbud. Även om många av föremålen ser ut att vara anpassade för den vanliga turistens smak, är det tydligt att mycket är tillverkat för hand och håller en hög kvalitet.

Men som de flesta andra i vår tid har jag svårt att identifiera mig med den vanliga turisten. Jag tilltalas av kvaliteten och det genuina hantverket, men är kanske ute efter något alldeles speciellt som passar just mitt hem. Så vart vänder jag mig då? Det visar sig att jag inte är ensam om att ställa den frågan.

Céramica Terra Cuita är en av öns konstverkstäder som skapar handgjorda föremål från grunden. “95% av vår tillverkning sker på personliga uppdrag från människor som tycker om keramik, men som vill ha något unikt, utformat efter just deras smak.” Det säger Pep Serra Crespi, femte generationens konsthantverkare och keramiker på Cerámica Terra Cuita. Att föremålen verkligen är handgjorde försäkrar Pep Serra Crespi. “Vi använder fortfarande drejskiva till alla våra kärl, skålar och fat”.

På Cerámica Terra Cuita skapas konstföremål av hög kvalitet med passion och känsla för det genuina. Hantverkstraditionen i familjen sträcker sig tillbaka så långt som till år 1860, då Pep Serra Crespis farfars far började som keramiker. Allt började med en morisk ugn som byggdes 1861, och en verkstad för modellering som byggdes i ett enkelt träskjul. Terra Cuita har än idag sin tillverkning i den ursprungliga verkstaden. I de nuvarande anläggningarna har man större utrymme och bättre ugnar, men har den primitiva verkstaden integrerad i lokalen.

Cuita Terra ligger i det lilla samhället Pòrtol i Marraxí strax utanför Palma. Leran hämtas från stadens stenbrott, och de är inte ensamma. Området uppbär en lång tradition av tillverkning av keramiska föremål. Leran härifrån används sedan lång tid tillbaka för att tillverka greixoneres, de så typiska kokkärlen som används för att tillaga och servera Mallorkinernas smakrika grytor, de så kallade ”sopes”, men även kärl och fat till de lika traditionella rätterna “tombets” ( friterade grönsaker) och “frits” (stekta hackade grönsaker med kött). På Cerámica Terra Cuita har man i över 150 år tillverkat de traditionella kokkärlen, men även en stor variation av fat, skålar, glas och kannor. Hantverket har gått i arv i fem generationer i rakt nedstigande led.

Idag kombinerar man sin nedärvda kunskap om lera och kärl med de senaste trenderna och materialen. Ett exempel på det är verkstadens så kallade Medelhavssamling, där man låter sig inspireras av den speciella mallorkinska ikat-tekniken. Resultatet blir de vackra och omtyckta skålarna och faten som målas i klara färger med de karaktäristiska breda penseldragen. Keramikverkstaden tillverkar självklart även de så kallade «siurells» som är så typiska för Mallorca. «Siurells» är de handgjorda lerfigurerna med pip, med samma funktion som en lergök. Figurerna målas vita eller med starka färger och formas för att efterlikna människor, hästar eller andra djur. En självklar souvenir för många turister.

MUSEU DEL FANG (KERAMIKMUSEUM)

Marratxi, Terra de Fang (keramiklandet), har låtit bygga ett museum som tillägnas kultur, identitet och tradition. Ända sedan stenåldern har keramik varit en viktigt del av människans utveckling. Tekniken att forma och bränna lera ledde till en revolutionerande förändring som förbättrade livsbetingelserna för våra förfäder. Särskilt den romerska och muslimska kulturen bidrog till den keramiska utvecklingen på Mallorca genom att införa nya former och mönster som har överlevt fram till våra dagar.

Keramik har spelat och fortsätter att spela en avgörande roll för att tillgodose människans grundläggande behov. Museu del Fang Marratxi öppnade för att visa den rikedom av tekniker, former och användningsområden som olika kulturer har bidragit med i gamla tiders keramiska verk, men även lämnat spår i modernare föremål och är närvarande i alla samhällen, tider och bakgrunder.

Museet fokuserar främst på det intresse som finns för leran som används i keramiken från Marratxí. Idag har många föremål fallit i glömska, försvunnit eller riskerar att försvinna på grund av att lera oftast ersätts med andra material i våra industrialiserade samhällen. Av den anledningen är det viktigt med ett museum som bevarar de traditionella föremålen och kan visa upp dem för allmänheten. Av samma anledning har museet åtagit sig är att dokumentera och sammanställa föremålen, men att även främja besök och aktiviteter kring leran för Mallorcas alla skolbarn.

Text: B. Font

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Mallorca – de handgjorda skornas ö

Posted on by Aina Hernández

Efter ett århundrade då industriell serieproduktion ansetts vara höjden av modernitet, har skomakarens yrkesstolthet krympt till en servicefunktion för reparationer och ändringar. Men under senare år har nya generationer hantverksskickliga skomakare lyckats ta skotillverkningen in i en ny era. Särskilt har man kunnat se detta på Mallorca, men även på Spaniens ostkust. Tack vare några få skotillverkare är handsydda skor åter på modet, och termer som läster, gouger, inlägg, gångjärn och filar används åter bland öns skickliga skomakare.

Översättning: Karolina Kallentoft

Mallorca har länge varit förknippat med de bästa skomakarna. Här finns en småskalig industri av skotillverkning som är kvalitetsmedveten utöver det vanliga, och har kunder som verkligen bryr sig om sina fötter som målgrupp. Skorna designas och tillverkas på ön men säljs i exklusiva butiker över hela världen.

Carmina Shoemaker är en av Mallorcas mest traditionsuppburna skotillverkare. Skorna tillverkas i Inca, ett mindre industrisamhälle mitt på ön. Företaget grundades redan år 1866, och har till idag gått i arv i hela fyra generationer inom familjen Albaladejo. Marlene Albaladejo, creative director, berättar att familjen redan från början hade som ambition att skapa de bästa handgjorda skorna i världen. ”Vårt företag bygger på ärlighet i det arbete vi utför, med fokus på högsta kvalitet, rätt pris, lokal produktion och en strävan efter att befinna oss bland de bästa.”

Marlene Albaladejo framhåller våra lägst belägna kroppsdelar som det enda som räknas. ”Vi respekterar och sköter om fötterna med all den omsorg de förtjänar. Det är fötterna som bär upp resten av kroppen. Innan vi gör en skiss av skon gör vi en studie av foten, och utifrån studien tillverkar vi ett skoblock. Det är en viktig del av processen, ja faktiskt den allra viktigaste”, säger hon.

SKOR SOM ÄR UNIKA
Varje sko tillverkas med stor noggrannhet och med en hantverksskicklighet där man från första studien till den färdiga skon ser till varje liten detalj. Marlene Albadalejo förklarar: ”Vår skomakare har en känsla för sitt arbete som är något utöver det vanliga.” De väljer ut de bästa skinnen, studerar mönstren millimeter för millimeter, och formar skoblocken tills de uppnått en perfekt harmoni mellan estetik och ergonomi. Sedan skär de till skorna för hand, en efter en, och sätter ihop dem steg för steg. Resultatet blir ett par unika skor.”

George’s är ett annan välkänt skoföretag på ön med tillverkning i Inca. George’s historia sträcker sig till år 1967 då det grundades av Jordi Coll. Chef för företaget idag är Aurora Coll, som tillhör tredje generationen skomakare och andra generationen skotillverkare.

”Vi anser att skor som görs för hand är mer än bara en produkt. De är också kreativitet, hantverksskicklighet, teknik och kärlek, och på grund av människans ofullkomlighet är de unika”, säger hon. ”Det egentliga kunnandet består i att tillämpa de verkliga måtten på ett snitt, som samtidigt som det är harmoniskt för blicken även är bekvämt för foten. Detta var Jordi Colls mantra, och det är George’s raison d’être.” ”George’s är passion, arv och förnuft”, fortsätter hon. ”Men också ett hantverk som hör till en annan generation och som vi inte vill ska gå förlorad.”

NOGGRANNHET I DETALJERNA
George’s utgår från traditionella metoder och klassiska modeller, men kan ibland frångå den mera traditionella stilen och tillåta sig förnyelse och en viss lekfullhet med materialen. ”Vårt sätt att se på skomodet är en aning anarkistiskt”, avslöjar Aurora Coll. ”Utifrån aktuella och kanske lite vågade material kan vi med den noggrannhet vi hyser för detaljerna erbjuda en sko som exakt följer kundens önskemål. Resultatet blir en sko med överlägsen stil i material, linjer och proportioner, som är annorlunda och samtidigt unik,” förklarar hon, och avslutar inte utan stolthet: ”Våra skor är fulla av nyanser. De åldras tillsammans med sin ägare, de vittnar om en tid som är annorlunda är vår, och de är avsedda att hålla livet ut.”

zapatos-4-min

”Roba de llengües”, ett tyg av flammor

Posted on by Aina Hernández

”IKAT-TEKNIKEN” – GRUNDEN FÖR DE MALLORKINSKA TYGERNA
De mallorkinska tygerna symboliserar mer än något annat det vi förknippar med medelhavsstilen. Ljuset från havet, naturmaterialet, hållbarheten och det till synes enkla hantverket, det sekelgamla kulturarvet och inte minst mönstret av flammande pilar i olika färgsättningar måste sägas vara något alldeles typiskt för Medelhavet.

Tekniken är tusenårig och har sitt ursprung i Asien. En del tror att den utvecklades på flera olika platser samtidigt. Liknande tyger har man nämligen funnit på platser som ligger så långt ifrån varandra som Afghanistan, Indonesien, Colombia och Mexiko. Tekniken kallas ”ikat” och innebär att varpen i tyget knyts åt med snöre med jämna mellanrum och färgas först därefter. De färgade partierna blir ojämna vilket ger upphov till de vackra oregelbundna mönstren. Däremot förblir inslaget ofärgat, och härmed får båda sidorna av väven identiska mönster. De äldsta sidentygerna tillverkade med denna teknik är från 500-talet f.Kr, och de fann man i Indonesien.

Ikat är namnet såväl på tekniken som det färdiga tyget. På Mallorca kallar man tygerna ”Tela de Llengües” eller Roba de llengos. Eller på svenska ”tyget med flammor”. Namnet kommer av att mönstret påminner just om flammor eller eldtungor.

roba-5-min

SIDENVÄGEN TILL EUROPA
Med all säkerhet kom tekniken till Mallorca och resten av Europa via Sidenvägen, som landvägen förenade Asien och Europa med Kina. Sidenvägen uppstod genom att handelsmän använde sig av den under 400- till 600-talen under Romarriket. Under 1200-talet blev det en vanlig väg för transport från Asien till Europa av kryddor och varor, bland annat de värdefulla sidentygerna som på den tiden tillverkades i Kina. Men även kunskapen om olika tekniker färdades den här vägen, såsom den för tillverkning av tyger.

Ikat-tekniken kom till Mallorca via Frankrike och Italien där den vidareutvecklats och blev mycket omtyckt bland de kungliga. Tygerna var sköra och idag finns inte många kvar från den tiden. De äldsta mallorkinska sidentygerna är från 1700-talet och visar på influenser från dessa länder.

Ända fram till mitten av 1900-talet fortsatte man med ikat-tekniken i några delar av Europa, men idag är Mallorca är det enda ställe i vår del av världen där tygerna ännu tillverkas. Det isolerade läget gjorde att tekniken bevarades och man inte tog intryck av utvecklingen på fastlandet. Den lokala maskinparken, sättet att arbeta och teknikens särskilda kännetecken gjorde att de mallorkinska ikat-tygerna utvecklade en egen identitet, även i fråga om namnet.

roba-4-min

LLENGOS PÅ MALLORCA
I början av 1700-talet använde de flesta borgerliga hus på Mallorca llengos av siden i inredningen. Såväl sänghimlar, förhängen och täcken tillverkades av dessa dyrbara tyger. Även kläder kunde tillverkas av llengos, både civila och kyrkliga. Före industrialiseringen var tygtillverkningen kostsam, men när de nya mekaniska vävstolarna infördes och man började tillverka tygerna även i den enklare och mer hållbara bomullen, linet och hampan, kunde llengos börja användas av alla samhällsskikt.

Med den växande turismen under andra hälften av 1900-talet kom llengos att förknippas med öns egen särart och att blev en del av det kulturella arvet.

I våra dagar tillverkas tyget av 70% bomull och 30% lin. En stor del av produktionen går till export, särskilt till Europa och USA.

Trots tygets popularitet finns idag bara tre verkstäder kvar som tillverkar tygerna hantverksmässigt. Dessa verkstäder är Teixits Riera i Lloseta, som har funnits i mer än 120 år, Teixits Vicens i Pollença, som drivs av en hantverksfamilj som arbetat i cirka 160 år i samma bransch samt Artesania Textil Bujosa i Santa María.

Mallorca är den enda platsen i Europa som bevarar traditionen med ikat-tekniken. Verkstaden Teixits Riera i Lloseta har funnits i mer än 120 år.

Mallorca är den enda platsen i Europa som bibehåller denna tradition som tidigare fanns i många andra länder och som på Sidenvägen nådde oss ända från Österlandet.
Mallorca är den enda platsen i Europa som bibehåller denna tradition som tidigare fanns i många andra länder och som på Sidenvägen nådde oss ända från Österlandet.