Mons Kallentoft skriver om Mallorcas skuggsida

SE MIG FALLA

Om det finns sol finns det skugga. Och alla paradis har ett inbyggt helvete. Med sin nya bok ”Se mig falla” punkterar Mons Kallentoft effektivt den rådande bilden av turistparadiset Mallorca. Några ingredienser: Droger, korruption, slumkvarter, mord, sexhandel och en försvunnen tonåring. Inget man brukar hitta i reseannonserna precis…

Succéförfattaren Mons Kallentoft är mer produktiv än de flesta. Vid 51 års ålder har han redan otaliga böcker bakom sig. De tycks onekligen rinna som vatten ur honom, men ”Se mig falla” har inte skapats i ett flöde av rent källvatten, här har han snarare skruvat på en kran av brunt, obehagligt avloppsvatten.

– Jag fascineras av kontraster, säger han när vi ses i Santa Catalina där han sedan fem år bor med sin familj – fru och två tonårsbarn.

– Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser. Här finns några av Spaniens rikaste familjer och en lång tradition av skumma fastighets-, mark- och vattenaffärer och det har varit en knutpunkt för droghandel i decennier.

Sådant intresserar förstås en författare av kriminalromaner, en person som dessutom vuxit upp i Ljungsbro, en allt annat än idyllisk svensk småstadshåla utanför Linköping.

Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser

– När jag var ung kallades Ljungsbro för Pickhult, det var mycket droger och många av mina generationskamrater fast-nade i kriminalitet. Men på ytan var det en putsad medelklassidyll, berättar Mons medan vi sätter oss i bilen för att börja vår lilla rundtur i några av de mindre charmiga delarna av ön. Det är i dessa miljöer som den nya, svarta romanen ut-spelar sig.

”Se mig falla” handlar om tonårsflickan Emme som tjatar sig till en utlandsresa av sina tveksamma föräldrar. Och det är till det party- och drogstinna, ökända Magaluf hon till varje pris vill åka.

När vi stiger ur bilen i ett folktomt, ödsligt Magaluf en dag i slutet av januari är det snudd på omöjligt att föreställa sig att detta på sommaren förvandlas till ett pulserande, neonsprakande festinferno som lockar ungdomar från hela världen. Denna dag kunde Magaluf lika gärna varit en del av Västerås, minus stranden förstås. Död betong.

Det är här unga Emme i boken försvinner och det är här hennes förtvivlade pappa börjar sin kamp för att hitta henne.

– Min egen dotter som är 16 år nu brukar faktiskt åka till Magaluf för att festa. Vad kan man göra, ungdomarna tycker att det är kul och billigt här, säger Mons medan vi promenerar förbi några av klubbarna som figurerar i boken. Han verkar inte särskilt orolig för sin dotter trots att hans egen kreativa och mörka fantasi skenat iväg ordentligt med honom i den nya boken. Och det är förstås en författares privilegium att få iscensätta och bearbeta sådant som inte hänt i verkligheten.

Inspirationen till boken kom när Mons flyttat till ön och dagligen började läsa tidningsartiklar om knarkdrottningar, poliskorruption och skumma affärer.

– Det är så enkelt att se det svarta och det vita här, den ingrodda smutsen. Men jag har varit mycket noga med att inte peka ut personer i boken, det är ju en roman, fiktion, poängterar han medan vi tar oss in mot stan igen, till en stadsdel som aldrig någonsin har blivit omnämnd i en turistguide – Son Gotleu.

Nu är det inte Västerås längre, nu kunde det lika gärna vara ett slumkvarter i Calcutta.

– Ibland hittar man uppsprättade katter på gatorna här, det är mycket vodoo i görningen, mycket droger och ibland våldsamma uppgörelser mellan olika grupper. Men man får inte glömma att merparten av folk som bor här är fattiga men skötsamma familjer som bara försöker överleva, understryker Mons, som har ett starkt socialt/politiskt patos.

I den här totalt oglamorösa stadsdelen utspelar sig en del minst sagt obehagliga scener i boken.

Det är ingen tvekan om att Mons Kallentoft gjort en riktigt djupgående research under arbetet med ”Se mig falla”. Storyn för oss vidare till kvarter som en gång varit trendiga nöjeskvarter, men som har förfallit rejält under senare decennier. Som till exempel delar av El Terreno, runt Placa Gomila, som oavsett närvaron av Svenska skolan faktiskt har en väldigt slummig karaktär med fula, halvt förfallna hus, graffiti och otroligt ocharmiga lågprisbutiker.

Vi ska inte avslöja mer om bokens innehåll här. När den publiceras i början av maj kommer förhoppningsvis många läsare att få ta del av innehållet.
Men kommer han och familjen att kunna bo kvar på ön när denna smaskiga svarta motpol till glassig turistinformation om Mallorca kommer ut?

– Det återstår att se, säger Mons med ett lugnt leende.

Omslaget till Mons Kallentofts Se mig falla. Nedan: Ett utdrag ur bokens kapitel 3.

(...)
Han kör längs Marítimo, där klubbarna ännu hål-ler öppet, och utanför Opium står en grupp killar och försöker övertala vakterna att släppa in dem samtidigt som ett gäng tonårstjejer obehindrat glider förbi kön.
Färden tar honom ut på motorvägen, och på kul-larna ner mot havet ligger husen som inkilade i vegetationen. Ovanför Genova blickar madonnastatyn ut över människornas göranden och Tim trampar ner gaspedalen. Det här är den farligaste tiden på dygnet på Mallorcas vägar, när de fulla och höghushöga är på väg genom sennatten, men det är inte mycket trafik nu. Han tar av, svänger upp mot Calvià och snart kör han på en vindlande väg omgiven av palmer och blommande jakarandaträd, de har förirrat sig i tiden och tusentals små klockor i lika många blå nyanser bildar ett valv över vägen. Det bär uppåt, inåt ön, och de låga bergen ger vika. Landskapet öppnar sig i en kilometerbred dal, där små ockrafärgade hus och Hotel Son Claret omgärdas av flacka fält inramade av stenmurar. Bortom fälten skjuter bergen upp igen som en sovande jättes skuldra, och ovanför skuldran finns den tvekande gryningshimlen som ännu är full av slocknande stjärnor.
Han kör så långt upp på berget som vägen tar honom. Han parkerar och så går han i gryningen, planlöst, hotellet en miniatyr långt under honom. Ljusen i byn tänds för att sedan falna i takt med att gryningen vinner helt över natten. Han går, vandrar, ropar hennes namn rätt ut i den nya dagen.
Emme, Emme, Emme.
(...)

Mallorcas äkta hantverk

Det finns en massa bra skäl att flytta till Mallorca, vare sig det är på hel- eller deltid. Att se blå himmel, gröna träd och solen i november är ett av dem. Men Mallorca är en lantlig ö och det tar inte många minuters strosande i Palmas butiker för att märka den starka hantverkstraditionen. Ett hett tips är att försöka närma sig den lokala kulturen och traditioner, något som inte är särskilt svårt eftersom du kommer tvärs över hela ön på en timme i bil eller för all del buss.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Hantverkstraditionerna är ofta centrerade till särskilda orter. I den lilla byn Pòrtol utanför Marratxí finns öns keramikcentrum. Det finns fortfarande 4 keramikfabriker i Pòrtol, även om det för inte så länge sedan fanns 20 stycken. Här tillverkas bland annat de bruna handtagsförsedda terrakottagrytor för matlagning som används i många hem och på restauranter.

I Terra Cuitas fabrik, som fortfarande ligger i samma byggnad nu när femte generationens keramiker huserar här, görs allt för hand, som alltid. Till och med den ursprungliga jätteugnen finns kvar, stor som ett rum, även om den inte längre används. Här träffar vi Pep Serra Crespí.

På vintern drejar och formar vi alla föremål, på sommaren glaserar och målar vi, berättar han när vi går runt i fabriken och visar hur genom att dra en skål genom en balja med glasyr.
Företaget har gått från far till son sedan 1860. Pep har tre söner, men han vet inte om någon av dem kommer att vilja ta över en dag.

Jag är utbildad av min far här i fabriken, men mina barn vill åka till USA och plugga annat. Pep gillar förnyelse, och har utvecklat mer dekorerade produkter. Förutom terrakottagrytor och skålarna med enfärgade målade insidor i regnbågens alla färger gör Terra Cuita nu till exempel prydnadsföremål och fat med ikat- och bladmönster.

Man kan också komma med en egen skiss och få det tryckt på ett fat eller en skål, fortsätter han.  Här finns en liten fabriksbutik, men de riktiga Terra Cuita-butikerna ligger i Palma och Santanyí.

Ett annat hantverk som går långt tillbaka i tiden är glasblåsandet. Utanför Algaida, en halvtimme västerut på vägen mot Manacor, ligger Vidrierias Gordiola. Här finns både ett museum och stor välsorterad butik liksom en fortfarande aktiv fabrik. Det är varmt, öppna eldar brinner i flera ugnar och de tre glasblåsarna arbetar i tyst samförstånd. Någon blåser och snurrar på en klump smält glas, den andra drar med en tång och trycker sedan dit ytterligare en kupa på det som förut var en klump. Efter en stund materialiserar sig ett vinglas, lite magiskt ändå.

Företaget har funnits i 300 år och ägs fortfarande av samma familj. Här i Algaida tillverkas förutom dricksglas även vaser, lampskärmar och prydnadsföremål i glas, allt med samma välanvända och brända verktyg.

– De traditionella färgerna på glasföremål är kolafärg och grön men vi gör föremål i alla färger, berättar glasblåsaren Pedro Torres som har arbetat i fabriken i 25 år.

På ett skyddat naturområde i den sydöstra delen av Mallorca har salt framställts sedan feniciernas tid många hundra år f.Kr. Här finns alla de rätta förutsättningarna, en mild bris från havet, massor av sol och låg luftfuktighet. På Flor de Sal d’Es Trenc framställs både vanligt havssalt och det exklusiva flor de sal. Flera gånger om dagen erbjuds rundturer kring bassängerna. Får du vänta en stund kan du ta en kaffe och kanske köpa lite salt och olja i det gulliga lilla caféshopen.

­ –All skörd av flor de sal sker för hand, berättar guiden när vi går runt bland de 700 små och svagt rosafärgade poolerna inne på området. På sommaren flyter saltet upp till ytan och tas upp med sär-skilda håvar. Är det riktigt varmt kan vi skörda två gånger per dag och alla företagets 50 anställda hjälper till, fortsätter hon.

Bredvid de mindre poolerna finns ett antal bassänger stora som fotbollsplaner, från vilka havssaltet hämtas. Det är det som ligger i 10 000 ton stora berg bredvid, och det vita saltet mot den blåa himlen ger en förståelse för inspirationen till varumärkets färger. Vattnet kommer hit via en kanal från havet 900 meter längre bort. Här finns en unik fauna, eftersom saltvägarna drar till sig olika fåglar, som till exempel den rosa flamingon. Det sägs att flamingon får sin färg av de rosa miniräkorna som lever i vattnet och som ger bassängerna dess färg.

Saltet sprids ut på borden här för att torka och inne i huset bakom hälls det upp på burkar. Saltkristallerna ser ut som blommor när de flyter på vattenytan, därav namnet flor de sal. Eftersom saltet inte är raffinerat innehåller det över 18 olika mineraler.

I närheten finns termalkällor där det sägs att romarna badade på sin tid. På samma plats som hotellet Fontsanta nu ligger har det funnits välbesökta källbad i 150 år. På sin tid kunde vem som helst komma och bada för att stärka sin hälsa och det fanns också läkare på plats. Fortfarande kan alla (vuxna) komma och bada, men numera i ett femstjärnigt hotell endast för vuxna. Den gamla fincan är totalrenoverad till en lugn och harmonisk dröm i naturträ, vitt och sand-sten med fladdrande vita linnegardiner både inne och ute. Förutom ett antal olika bastubad finns både vattensängar och relaxrum, turkiskt bad (är du kaxig välter du ut hinken med iskallt vatten över dig) och flera varianter av pooler.

Alla bör börja i den saltrika ångbastun, för att vänja sig vid de höga temperaturerna, förklarar terapeuten när hon visar oss runt. Det mineralrika vattnet är gynnsamt för hudåkommor, många ser en snabb förbättring. De individuella baden är så avslappnande att vi knackar på dörren efter en kvart så att gästen inte somnar, fortsätter hon.

Något som påstås vara så rogivande gör mig vansinnigt nyfiken, så efter en pliktskyldig stund i ångbastun går jag till den gemensamma poolen och flyter i det salthaltiga vattnet. Musklerna blir verkligen helt avslappnade. Jag hade kunnat stanna länge men vill inte missa det individuella badet. Och det är paradisiskt. Jag flyter stilla och det är som att huvudet lösgörs från kroppen i ett tillstånd av full-ständig relaxation. Dörrknacket kommer alldeles för tidigt.

Förutom keramik, salt och glas framställs naturligtvis vin på Mal-lorca, något som blir bättre och bättre hela tiden. Nu finns här över 70 vinproducenter, varav ett antal är ekologiska och några få fokuserar på naturvin, alltså vin helt utan tillsatser. En av dem är 36-åriga Eloi Cedó Perelló vars företag Sistema Vinari hyr in sig på 4 kilos (slang för 4 miljoner pesetas) utanför Felanitx. Han har varit här i sex år, varv de första två gick åt till att avgifta marken.

–Jag pluggade jordbruk på universitet, men har arbetat med vin över hela världen. Jag testade naturvin första gången i Chile år 2009 och insåg att det var grejen. Det är viktigt för mig att visa respekt mot såväl natur som kultur, men jag är helt ointresserad av att få nån certifiering. Jag vill göra min grej, och det är att fokusera på att ta fram bra naturvin, för allt som görs är inte det än, säger Eloi.

För att få rätt kvävehalt i jorden planterar han bland annat bönor, men här växer också olivträd och blommor, insekter och bin surrar. Druvorna sprutas bara med svavel för att motverka svamp.

–Jag får fem-till sextusen kilo druvor av min mark, hade jag odlat konventionellt hade jag fått kanske 10 000 kg. Jag har en liten produktion, men jag kan ha förståelse för större producenter som tillsätter sulfiter i vinet eftersom det skyddar mot oxidering. De vill inte riskera att förlora allt.

Om du mejlar innan kan du ha tur och få komma och prova, men Eloi jobbar på fälten och kan ha svårt att hinna med gäster.

Fortsätter du upp mot det nordöstra hörnet av ön kommer du till byn Arta och sedan Capdepera, Mallorcas korgflätarcentrum. Du har garanterat sett de flätade väskorna och hattarna på marknader och i butiker. De är i princip alltid gjorda i Marocko, men i källaren under butiken Son Pocapalla i Capdepera möts fem damer på mellan 60 och 80 år varje eftermiddag och flätar korgar.

–Korgflätningen var det som räddade byn under spanska inbördeskriget, det gav oss lite extra pengar, berättar en av dem. Männen var ute och plockade palmblad, de torkades och blektes och sedan flätade kvinnorna korgarna. Vi har lärt oss av våra mödrar och mormödrar, men nu finns det inga unga som kan hantverket, det finns inga pengar i det, fortsätter hon.

Tekniken och traditionen är flera hundra år gamla och det sägs att fläterskorna var lyckligare än andra eftersom de träffades och samtalade medan de flätade. Inte mycket har ändrats, damerna här pratar konstant på mallorkin samtidigt som de oupphörligen arbetar. Det är ett tidskrävande arbete, först flätas ett långt band, sedan sys bandet ihop till en väska eller en korg. Bara det sista steget tar en hel dag. Produkterna blir otroligt slitstarka, och den som vill kan bestäl-la sin egen väska.

Bildinfo: Från vänster till höger: Maria Brotad, Maria Vives, Joana Colom, Antonia Vives, Maria Griscafre.

I Pollenca, på norra Mallorca, lever ytterligare en tradition vidare i ett familjeföretag som har funnits i fem generationer, Teixits Vicens. Här framställs (och säljs) tyger, enfärgat, randigt och så lengua, det ikatmönstrade. Lengua framställs genom att knyta gummiband runt vissa delar av garnet för att det ska bli ofärgat. Kännetecknande för ett äkta ikat är att färgen alltid flyter ut lite i kanten på mönstret plus att det inte finns någon avig och räta. Tekniken kom till Mallorca på 1700-talet och detta är enda platsen i Europa där den ännu används.

–Vi gör allt här i huset. Vi spinner, färgar, torkar, sätter tråden på rulle och väver. Allt sker på samma sätt som alltid, och det enda som används är bomull, linne och färg, berättar guiden när vi går runt i lokalerna och tittar på färgbaden, torkvinden och vävstolen.

Designen uppdateras lite varje år, men blått är den klassiska färgen och i butiken kan du förutom metervara köpa väskor, espadriller, kuddfodral, tallriksunderlägg och dukar. Du hittar även Teixits Vicens varor i Arta, och på Terra Cuita i Palma. Den som hör av sig innan kan få en rundtur av fabriken.

Det är verkligen värt en biltur bortom bad och barer för att få en fördjupad bild av Mallorca. Är du på jakt efter genuint hantverk och högkvalitativa produkter kommer du att hitta båda delar här, och på köpet få en mängd intressanta möten.

Niklas Amundson. Kustbevakaren som blev konstnär

Det finns gott om mer eller mindre skickliga målningar där du inte kan se vad tavlan föreställer. Med palmakonstnären Niklas Amundsons oljemålningar är det precis tvärt om. Hans målningar kräver att man ägnar första minuten till att försäkra sig om att det verkligen är frågan om en målning och inte fotografi.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Vi träffas i Niklas generösa våning med utsikt över havet på en bakgata i El Terreno. Han har just varit nere på Club Nautico och tagit en kaffe i goda vänners lag. Yachtklubben tog i vintras be-slut om att det blir Niklas som får äran att måla jubileumsmålningen till klubbens 70-årsjubileum denna sommar. Det var även hans målningar som delades ut till förra årets vinnare av den världskända segeltävlingen Palma Vela som arrangeras årligen i bukten utanför Palmas hamn.

Det har varit hav, båtar och skär för den svenske 50-årige oljemålaren ända sedan barnsben.
Min pappa var lots och gick till sjöss när han var just fyllda 14 år. Jag föddes på Landsort där pappa fått anställning, förklarar Niklas. Pappa är ursprungligen från Stenungssund medan mamma är göteborgare. När jag var två år flyttade vi till Mar-strand.

En gång i månaden flyger Niklas från Mallorca till svenska västkusten och Marstrand där han under en veckas tid arbetar som kustbevakare och har en liten våning.
Men den funderar jag faktiskt på att sälja för nu känns det som att Palma är och förblir mitt hem för ett bra tag framöver.

Fram till och med årskurs sex gick Niklas i skolan i Marstrand innan det blev Kungälv. Någon utbildning eller kurs i måleri har Niklas aldrig gått.
– Jag är helt självlärd och inledde min konstnärskarriär med att måla egna påhittade serier föreställande U-båtskrigen under andra världskriget, förklarar Niklas. Men efter skolan följde jag i pappas fotspår och for till sjöss.

Till en början arbetade han som så kallad ”deckhand” på en svensk familjs stora segelbåt i Medelhavet. Efter ett och ett halvt år återvände han hem till Marstrand och körde lotsbåt på hemorten i två år.

Efter det började jag jobba i kustbevakning, förklarar konst-nären medan han slår sig ner på målarpallen på sin inglasade terrass i El Terreno. Numera är det måleriet som tar mest tid. Att måla vågor så att de ser realistiska ut är det allra svåraste, det tog mig 20 år av tålamodsprövande försök innan jag kunde bemästra det.

Idéerna till nya målningar får Niklas vart han än än går, cyklar eller åker bil.
Niklas teknik när han målar bygger mycket på tålamod och noggrann research. Efter att ha bestämt sig för vilken båt, häst-droska eller vad det nu är han ska måla ägnar han timmar åt att studera exakt hur fenderten, vinschen, seglet, hästhoven, tränset, betslet etcetera ser ut, och inte minst hur ljuset faller. Därefter gör han en snabbskiss på en av sina stora canvasdukar och bestämmer sig för hur mycket som ska komma med på målningen så att det blir balans i kompositionen. Sedan blandar han ihop sina oljefärger som han köper i en butik i centrala Palma, varpå han bygger upp målningen detalj efter detalj och lager för lager. Varje oljemålning tar mellan två och tre månader att arbeta fram. Han är sin största kritiker och blir inte målningen exakt som han vill ha den börjar han om på ny kula.

– Mitt sätt att måla bygger i huvudsak på tålamod och noggrannhet i kombination med erfarenhet. Man måste veta exakt hur vågorna slår eller hur hästens muskler rör sig i kroppen när den travar innan man låter penseln nudda canvasduken, menar Niklas. Men när allt flyter som det ska och slutresultatet blir som man vill känns det förbaskat bra.

På senare år har Niklas även ägnat sig åt beställningsmåleri. I första hand har det varit personer som Prins Albert av Monaco, Kung Harald V av Norge och storföretagare inom det svenska näringslivet som varit hans kunder. Men han har även målat flera flaggor åt olika fotbollsklubbar som till exempel IFK Göteborg samt ett flertal rena porträtt.

–Prins Albert ville inte bara ha en officiell målning av sin nordpolenexpedition som han gjorde 2006 utan även en porträttmålning av sin fru prinsessan Charlene, säger han och ler. Det tog mig en hel vinter att få till den målningen och du kan tro att det var nervöst när jag skulle visa upp den för henne första gången. Till min stora belåtenhet sken hon genast upp och ansåg sig vara mycket nöjd med slutresultatet.

Det här med beställningsmålningar har blivit ett trevligt sätt att försörja sig på och det har även tillåtit mig att bredda mitt måleri och ta risker. Jag har just färdigställt en målning som jag är nöjd med föreställande ett par hästar och droska. För det ska erkännas att det kan bli lite enformigt att bara måla båtar hela tiden, att måla hästar och annat gör det sedan roligare att ge sig på det marina och Yachtklubbsvärlden igen.

Niklas egen favoritmålare är den framlidna svenske konstnären Anders Zorn, som precis som Niklas själv, var en livsnjutare av stora mått.
– Men jag gillar även den amerikanske konstnären Thomas Hoyne som målat gamla skonare, förklarar Niklas.
Marstrandssonen är den ende svenske målare som fått in en målning i oceanografiska museet som finns i Monaco.
Stora detaljrika oljemålningar tycker jag är roligast att måla. Det enda jobbiga är att det tar 24 timmar för varje lager att torka. Och då ska man veta att var och en av mina målningar består av cirka 30-40 lager, påpekar Niklas.
Möjligheten att även arbeta som kustbevakare anser han är en lyx som gjort att han blivit en bättre konstnär.
– Till sjöss får jag ju från första parkett se hur allt ser ut på havet under alla årstider, menar Niklas.

I början av sin konstnärskarriär målade El terrenobon mest gamla träbåtar. Numera fokuserar han mest på gamla motiv men med ny stil och har med stor framgång även givit sig på katedralen i Palma.
Att han för tre år sedan beslutade sig för att bosätta sig på ön Mallorca tycker han inte är särskilt konstigt.

Här finns ju gott om stora båtar, ett perfekt klimat och så gil-lar jag ju den spanska kulturen och dess traditioner, förklarar Niklas samtidigt som vi går ner för trapporna till Paseo Maritimo. Jag är ju dessutom uppväxt på en ö, och Mallorca har ett speciellt ljus som passar perfekt för den som vill ägna sig åt oljemåleri.
Kvar i Göteborg har han sina fullvuxna barn, dottern Linnea och sonen Jonas.

De kommer rätt ofta ner och hälsar på mig här på ön. Sedan ses vi ju även i samband med mina skift som kustbevakare i den bohusländska skärgården.
När han inte målar så vandrar eller cyklar han i bergskedjan Sierra de Tramuntana, om han inte ägnar sig åt att snorkla kring ön Cabrera.
–Den ön har blivit lite av en favorit eftersom vattnet utanför erbjuder fantastiskt bra snorkling, och då ska ni veta att jag är rätt kräsen, säger Niklas och skrattar.
I de närmaste planerna ingår att försöka öppna ett eget gal-leri i centrala Palma.

Exakt var det blir är ännu inte bestämt men jag ett par förslag jag tittar på eftersom jag behöver ett bra ställe att visa upp min konst på, fortsätter Niklas.
Till en början bodde Niklas på calle Cotoner inne i Santa Catalina.
– Från den våningen jag hade då såg jag inte havet och det är något av ett måste för mig har jag upptäckt. Så när jag efter lite letande hittade mitt nuvarande hem i El Terreno slog jag till direkt. Det är dessutom en stadsdel som ligger lite off men ändå centralt och där jag trivs kanon då det är betydligt mer rogivande än Santa Catalina, som ju kan bli rätt stojigt på helgerna. Och så kan jag cykla ner till yachtklubben på ett par minuter, vilket inte är helt oväsentligt.

Fakta om Niklas Amundson

Niklas föddes år 1967 och förutom att vara konstnär är han även delägare i den turistverksamhet som sker vid Sveriges mest kända fyr Pater Noster, strax utanför Marstrand.

Vid två tillfällen har hans målningar blivit antagna vid The Royal Society of Marine Artists. Han var även officiell konstnär för ostindienfararen Götheborg. Niklas har även målat tavlor till Volvo Ocean Race 2005-2006 men även 2008-2009. Han har även egenhändigt frampenslade målningar i det kungliga danska skeppet Dannebrogen och Monacos Yachtklubb. Målningar av Niklas Amundson finns idag i hem från allt från den västindiska ön Mustique och Monaco till USA och inte minst Spanien.

Fullmåne över Deià

Deià har något av en kosmisk amfiteater över sig, byn som vuxit fram nedanför Puig de Teix dramatiska sluttningar, på en höjd där molnen omsluter dem som bomull. På vintern producerar skorstenarna en fin, grå rök som löses upp på hög höjd mot den klara, blå himmeln. I den naturliga halvcirkeln möts man omedelbart av de gröna omgivningarnas mångfald av färger. Klara, ljusa, mörka eller matta. Och på avstånd hörs det sorlande flödet från vattnet som strömmar nerför bergets torrent.

Text: Carlos Garrido

Översättning och bearbetning: Karolina Kallentoft

Foto: DM

Men det är om nätterna man känner magin som ett flämtande andetag över byn. Fullmånens sken skapar en skarp profil runt byggnaderna och träden och ger dem en silverfärgad aura, så påtaglig så att man kan tro sig stå mitt i en målning. Skenet återkastas av bergets stenighet, och någon gång av ett fönster som öppnas, vilket på avstånd kan ge en betraktare uppenbarelsen av att se ett silvermynt vändas under månen. En ålderdomlig besvärjelse som bådar om rikedom.

Robert Graves, som bodde och dog i Deià, var en av de stora teoretikerna i byn. Han grubblade mycket över bergets “magnetiska inflytande” på människans kreativitet. I en av sina berättelser skrev han om ett förhistoriskt tempel på månen på den upphöjda plats där kyrkan och kyrkogården ligger idag. Och i ”Den vita gudinnan” skrev han om månen som arketyp för kvinnan och hennes makt över naturen i äldre tiders folk-lore. Kanske var det fullmånen över Deià han såg framför sig.

Myten är en annan dimension än sakernas tillstånd. Men i vårt vardagliga perspektiv känner vi sällan av den. Vi lever i vårt verklighetstänkande som den självklaraste sak i världen. Men sedan kommer berättelsen. Den förändrar allt. Och vi inser att det vi bevittnade var en unik händelse. En episod för eftervärlden. Och vi förstod aldrig att uppskatta det!

Hur många människor har inte passerat här.

Under 1980-talet var jag en återkommande besökare i Deià. Nästan varje vecka tillbringade jag timmar på caféerna och barerna i byn. Jag åt lunch på Can Jaume. Tog en kaffe på Palmeras. Jag badade i bukten eller borta i Llucalcari. För mig var det naturligt och inget jag särskilt reflekterade över.

Idag när jag besöker kyrkogården i Deià inser jag hur extraordinära de stunderna var. De människor vars liv jag korsade, och som ofta satt vid borden omkring mig, är idag en del av legenden om Deià. Som i en märkligt andlig gemenskap lever de vidare på kyrkogården under fullmånen över Deià.

Naturligtvis var den stora legenden i Deià den brittiske poeten och författaren Robert Graves. Från sitt hem i Can Alluny utövade han ett slags påvedöme. Graves var en mycket närvarande stigfinnare. Det var inte lätt att få syn på honom, för under dessa år var han redan väldigt gammal. Men jag minns fortfarande hur jag på 1970-talet kunde se honom gå längs gatorna i Deià i vad som kom att bli hans uniform: bredbreddad hatt, stor skjorta och en ”senalla”, den mallorkinska flätade korgen, över axeln.

Han berättade för sin son William att när han hade pengaproblem skulle han lämna fönstret öppet vid fullmåne. Då skul-le han snurra till honom ett silvermynt. Just så som det går till i en av hans mest kända böcker, ”Jag, Claudius”.

Jag minns mycket väl Robert Graves död 1985. Jag fick till uppdrag att skriva om begravningen i Diario de Mallorca, och aldrig glömmer jag fotot på familjemedlemmarna som bär kistan på sina axlar. En kall natt i december, månen lätt skymd bakom molnen. Hundarna som gnyr.

Idag påminner den enkla graven där Robert Graves vilar om muslimernas asketiska gravplatser. Anspråkslös, koncis, alltid med blommor och små gåvor. Graves, författaren till ”Jag, Claudius”, ”Den vita gudinnan”, ”Wild olives” som han skrev med sin son William och den mest kände av dem alla, självbiografin ”Farväl till alltihop”.

Jag går genom Deiàs kyrkogård och jag kan omöjligen förstå att det enda som finns kvar av människorna vars namn jag läser är en enkel plakett. Bara ett minne kvar. Eftersom de är minnet av människor som jag själv så ofta träffade på i Deià vid den tiden. Såsom målaren Joan Miralles, som bodde i den magnifika herrgården Can Fusimany. Eller Ulrich Leman, den tyske konstnären vars målningar lyste starkt av en slags underlig expressionism. Han dog vid 102 års ålder och man kunde ofta se honom med sin hatt. Tyst och sfinxlik, nyss anländ till byn från sitt hus högre upp längs bergssluttningen. Ledsagad av sin trofasta Pepe, som alltid såg efter honom.

Vid någon av barerna kunde jag stöta på Norman Jewison, den kanadensiske filmproducenten som gjorde teckningar med kaffesump. Här behövde man heller aldrig sakna Kevin Ayers, den brittiske sångaren i det rock-psykedeliska bandet Soft Machine, med sin iögonfallande rockstjärnepóse. Alltid med blicken fäst på kvinnorna som satt vid de omgivande borden. Eller Ollie Halsall, gitarristen som alltid sågs tillsammans med honom, de var båda välkända musiker på 1970-talet. Med sina runda glasögon och långa hårsvall sågs Ollie Halsall som en regelbunden gäst på Deiàs terrasser. Han dog alltför ung av en överdos, på calle Amargura 13 i Madrid.

Det var svårt att inte lägga märke till William Waldren, alltid lika energisk och entusiastisk. Han var ansvarig för arkeologiska utgrävningar på ön och för museet i Deià. Eller Frederic Grunfeld, uppvuxen i Queens, med sin familj. Hans biografi över Rodin var ett mästerverk. Men på ett sätt kostade den honom hans liv. Han dog på resan tillbaka från New York, där han just hade presenterat sitt verk.

En aktningsvärd närvaro låg det alltid över tyske målaren Mati Klarwein. Lång och imponerande kroppsfysik, med hatt och flätad korg. Tillfälliga besökare i Deià anade säkert inte att mannen vid bordet bredvid låg bakom flera av Santana och Miles Davis mest psykedeliska skivomslag. Han tog ofta en promenad genom byn med sina barn innan de återvände till sin tillflyktsort i Son Rullan.

Poeten Claribel Alegría, skribenten och översättaren Aurora Bernández (änka till den författaren Julio Cortázar), musiker som Mike Oldfield, Eric Burdon och Robert Graves andra son, Joan Graves, alla fyllde de Deiànätterna med ljus och skapande. Det var en annan värld, långt ifrån den vi möts av idag. Det var ett annat Deià.

När fullmånens skar ljusprofiler av Puig de Teix med sitt sken.
Och i ett fönster skulle någon komma ut för att vända på ett silvermynt.

Walking on words


Det sägs att Jesus kunde gå på vatten men frågan är om han också kunde gå på ord. Det kan man numera på Mallorca via appen Walking on Words som med rätta förkortas WoW. För att färdas över ön – till fots, på cykel eller med bil – i kända författares fotspår är en riktig wow-upplevelse för kulturintresserade Mallorcaälskare.

Text: Evelyn Pesikan

Foto: Pär Olsson

Kunskap är en lätt börda att bära brukar det heta. Med okunskap gäller snarast det motsatta och det är den lite genanta känslan som först infinner sig när vi en härlig septemberdag testar delar av Walking on Words sju litterära vandringsleder som sträcker sig över hela ön (se kartan på sidan 30). Det blir snabbt uppenbart att vi helt enkelt kan väldigt lite om spanska/katalanska författare: Rafel Ginard, Ramon Llull, Julio Cortazar, Josep Pla, Blai Bonet, Jaume Pomar, Mercè Rododera, Llorenç Villalonga för att bara nämna några.

Initiativtagarna till detta spännande projekt lyfter även fram många kända utländska författare som på något sätt är kopplade till Mallorca: Jules Verne, Robert Graves, Agatha Christie, Gert-rude Stein, Anais Nin, George Sand/Frédéric Chopin, Jorge Louis Borges, Albert Camus…

Ingen hemlighet precis att Mallorca alltid lockat till sig kulturutövare av alla slag.
Det är förstås mer spännande att lära sig mer om författare vi inte känner till och det gör vi med besked redan på första anhalten Casa Llorenç Villalonga, diskret beläget på en stillsam gata i Binissalem. I det vackra hus som döljer sig bakom den oansenliga porten tilbringade den kände författaren och psykiatrikern Llorenç Villalonga (1897-1980) många somrar och helger. Idag är det ett mycket intressant museum som inte bara ger oss inblickar i Villalongas omfattande författargärning utan även är spännande rent arkitektoniskt – huset är om- och tillbyggt under tre sekler. Och på innergården står till och med hans gamla bil kvar.

Vi har den obeskrivliga turen att få en pratstund med museets koordinator Carlota Oliva som också är en av grundarna till Walking on Words-projektet som startade 2015. Och inte bara det, hon är dessutom halvsvensk och har vuxit upp på ön.

Llorenç de Villalongas Vackra Hus Binissalem är idag Museum där Man Bland Annat kan se författarens arbettstudio och Böcker.
—Jag är glad att jag numera kan locka hit svenska besökare med annat än Alcudia, säger hon med ett leende. Det finns så mycket kultur och historia att upptäcka på Mallorca och WoW är ett sätt att binda ihop all möjlig information. Genom att besöka några av de numera 100 infopunkterna plus 50 levande vykort på de olika platser som vi har märkt ut lär man sig väldigt mycket om den här ön. Tanken är att man ska koppla ihop de skiftande landskapen med litteraturen.

Carlota Oliva är från början teatervetare och idag koordinator på Fundació Casa Museu, som tillsammans med Mallorca Camins de Cultura och Consell de Mallorca driver stiftelsen Mallorca Literaria som skapat hemsidan och appen WoW.

Det ska sägas genast att appen än så länge bara finns på katalanska medan den utmärkta hemsidan med kartor och allt är på engelska och tyska. För enkelhetens skull kan den som vill följa lederna ladda ned hemsidan i mobilen.

—Allt är redan översatt till både engelska och tyska men än så länge inte infört i appen, säger Carlota medan hon visar oss runt i Villalongas fina hus.

Varje WoW-sträcka börjar och slutar med ett museum som är kopplat till litteratur, främst de museer som tillhör till vår egen Xarxa Literària, fortsätter hon och tar oss ut till ett litet torg där en av projektets diskreta infopelare står.

Här kan man titta på en historisk bild och även ladda ned kulturhistorisk information om platsen direkt i mobilen.

Det kan man göra också om man strosar runt i Palma, där bland annat Centre Cultural de la Misericòrdia och kulturhuset Can Alcover finns med på WoW-listan.

Gamla hus, kyrkor, museer, bibliotek, hotell, kyrkogårdar, kulturinstitut; allt kan vara av kulturhistoriskt intresse enligt WoW-skaparna och vi håller reservationslöst med när vi nyfiket styr kosan mot Pollença och Port de Pollença.

På Plaça Vella mitt i Pollença ligger Can Llobera, ett sevärt och vackert renoverat kulturcentrum med bibliotek och arkiv. I huset, som en gång hörde till poeten Miguel Costa i Lloberas (1854-1922) familj kan man också besöka några rum med autentiskt möblemang.

Raka motsatsen till anspråkslöst är lyxhotellet Illa d`Or i Port de Pollença. Det sägs att den engelska författaren Agatha Christie (1890-1976) bodde här medan hon skrev novellen ”Problem at Pollensa Bay” som gavs ut 1939. Idag är hotellet tillbyggt och förstås renoverat men själva ursprungsdelen är kvar och platsen är lika sagolikt vacker idag om än lite mer full av folk än på hennes tid.

Vi fortsätter att kasta oss mellan olika delar av WoW som är späckad med kontraster. Vi började med W3 och W4 och väljer nu att ansluta oss till W7.

Det bästa med den här ovanliga kulturvandringsmodellen är att man fritt kan välja transportmedel – fötter, cykel, bil- och att det är lätt att bara välja ut de godbitar som passar, det är inget måste att följa lederna i sin helhet. Om man är på resande fot på ön och har laddat ned WoW kan man alltid snabbt kolla om det finns något intressant på just den plats där man råkar befinna sig.

Vi beger oss till Sant Joan för att besöka Casa Pare Ginard, Museu de la Paraula (ordets museum) som är kopplat till prästen och poeten Rafel Ginard men regn och trafikbekymmer gör att vi missar öppningstiderna. Det lilla huset som ligger lika diskret som allt annat WoW-igt vi har sett ska dock vara sevärt och vi kommer garanterat att åka dit en annan gång.

Vi börjar känna oss lite som en parodi på amerikanska turister som sägs försöka hinna med allt på superkort tid när vi kör vidare mot engelsmannen Robert Graves (1895-1985)vackert belägna hus, idag ett populärt museum, i Deià. Författaren till bland annat ”Jag, Claudius”, levde på Mallorca under många år och är också begravd på den spektakulära kyrkogården i Deià. Hans grav är så anspråkslös, helt i WoW-stil, att det tar en bra stund innan vi hittar den.

En annan kultplats i Deià, där otaliga författare, konstnärer, musiker och artister hållit till under åren, är charmiga Café Sa Fonda. Där avslutar vi vår digra bildningstur med en kall, välför-tjänt öl, medan vi fantiserar om alla prominenta kulturpersonligheter som suttit här och fabulerat genom åren.

Fredrik Thomander, Palma Music Studio: ”Vi vill skapa Mallorcas eget sound”

Om jag blundar kan jag se honom framför mig. Sliten jeansjacka och ljusblå 501 Lewis nedstoppade i vita tubsockar. Basen hänger över axeln. Kanske drar han en rödlockig hårslinga från pannan innan han prövar fingersättningen för första gången. Fredrik Thomander är tretton år och väntar otåligt utanför Studiefrämjandets replokal i Varberg. Året är 1984 och Martin, storebrorsan, behöver en basist.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Fioleleverna är klara med sin lektion, bandet gör sig redo. Brorsan kopplar in elgitarren och river av de första riffen till AC/DCs Highway to hell. Fredrik prövar sina första ackord. Och han gillar det. Det är Martin som bestämmer låtarna, han har spenderat många timmar på Domus skivbar och bläddrat mellan vinylskivorna och det är rock som gäller.
Och så fortsätter det. Som basist blir Fredrik någon hemma i Varberg, och han bärs upp av det lokala föreningslivet under ett årtionde då det är inom musiken allt händer bland unga i Sverige.

Med tiden bildar Martin och Fredrik ett nytt band, White Line, som sommaren 1986 är med om varje lokalbands våta dröm. Under en spelning i Varbergs nöjespark är de förband till ett av Sveriges största band, pudelrockbandet Treat. Två år senare är White Line en av finalisterna i Rock-SM, tävlingen där Europe slog igenom i början av 80-talet.

Det har gått trettio år nu, och efter att varit låtskrivare åt svenska och internationella artister (bland annat Darin, Scorpions och Kim Wilde) med bas i såväl Stockholm, Tokyo, Los Angeles och huset i Rönninge utanför Stockholm när döttrarna var små, är Fredrik idag VD och delägare i Palma Music Studio och på gång att bli musikpappa åt unga lovande talanger.

En av dem är Dennis Mansfeld. Han sitter framför mig i studios kök en våning upp. Med glittrande bruna ögon och ett vackert vitt leende stryker han sitt bruna hår ur pannan. Han är klädd i vit t-shirt, jeansjacka och svarta jeans, ungefär som jag föreställer mig Fredrik för trettio år sedan. Eller som John Bon Jovi, Dennis pappas favoritartist när Dennis var tretton.

2005 hittade Dennis pappas gamla gitarr i källaren till huset i Llucmajor. De hade flyttat hit tre år tidigare från ett samhälle utanför Hamburg. Dennis hade inte en tanke på att fråga pappa hur man gör. Han skrattar:
– Nej jag frågade Google, det gjorde man då. Jag började skriva låtar, och jag var den enda till hands som kunde sjunga dem. Innan hade jag spelat fotboll som alla andra men från den dagen satt jag i källaren för mig själv och lirade.

Efter skolan flyttade Dennis till London där han spelade gitarr på Leicester Square på dagarna och piano på olika barer om nätterna. Han lärde känna Alex från Italien, och våren 2017 flyttade de till Palma. Någon tipsade om musikstudion som höll på att byggas. Han tog med Alex dit, träffade Fredrik för första gången och erbjöd sig att hjälpa till med bygget om de sedan fick använda studion.
Fredrik sa ja. Och Dennis är på god väg att debutera som Palma Music Studios första egna artist.

Dennis behåller sitt leende under hela intervjun, men jag ser hur otåligt han väntar på att gå iväg och spela. Efter en stund löser Fredrik av honom. Det rödlockiga håret är kortklippt sedan många år, och han ger ett mjukt men seriöst intryck när han berättar om hur studion kom till:
– Jag och min familj hade bott ungefär ett år i Palma när jag träffade Johan Lundgren. Det var 2015 och jag hyrde en liten studio i Molinar. Johan frågade rätt ut: ”Ska vi inte bygga en studio ihop? En studio i världsklass dit artister från hela världen vill komma.” Han hade en topputrustad, men i stort sett oanvänd musikstudio i London och jag hade mitt kontaktnät, musikkunnande och en massa låtar i bagaget. Johan var vice VD på Tui men då var han tjänstledig, och med sitt affärskunnande var det han som drev på att studion blev verklighet.

Efter mycket letande efter möjliga hus att bygga om hittade Fredrik en ödetomt i Son Espanyolet. Efter lång planering inleddes bygget i januari 2017. Fredrik blev projektledare och var på plats dagligen. I december skruvades den sista skruven i.

– Ett sådan påfrestande bygge har jag aldrig förr varit med om, det var så tekniskt avancerat och byggarna hade inte rätt erfarenhet, vi var tvungna att ta hit expertis från England. Mot slutet var jag nära en kollaps och jag grät vid pianot när sista hantverkaren hade lämnat. Nu var det klart!

Sedan studion invigdes i januari hänger Dennis och Alex här varje dag. På plats är också René Shades, basist i det danska hårdrocksbandet Pretty Maids. Liksom Dennis och Alex hjälpte han till med bygget, och idag är han heltidsanställd Assistent studio manager. Under tio veckor finns här också Toni som är studions praktikant.

– Johan däremot började som VD på Easyjet i England, men är här när han kan.
När vi pratar kommer René och presenterar sig, en kille med rockerstil och som alla andra med ett leende över läpparna. Efteråt hyllar Fredrik hans erfarenhet och tryggheten han förmedlar i studion. Något senare smiter en enligt spanska mått blond man förbi med en lågmäld hälsning. Jag frågar efteråt vem han är.

– Det är Klas Lunding, mannen bakom det svenska soundet!
Inte utan stolthet berättar Fredrik att Klas startade Telegram Records på 80-talet och står bakom artister som Ratata, Lustans Lakejer, Titiyo och Popsicle.

Klas bor på Mallorca till och från, och under planeringen och byggandet av studion hade han och Fredrik många och långa samtal. När studion invigdes i december bjöd de tillsammans ner några av Telegrams nuvarande artister: Little Jinder, Kleerup, Ebbot Lundberg, Andreas Kronlund och Jonas Kvant. Under en vecka huserade de fritt i studion och skrev musik.
– Det blev som ett stresstest, och det gick så otroligt bra. Det var kanske mer en lekstuga än låtskrivarcamp, men det kom ändå ut tre eller fyra låtar som var riktigt bra. Vi får se vad det blir av dem i framtiden.

Fredrik är entusiastisk när jag ber honom beskriva verksamheten.
­– Ibland hyr ett band eller låtskrivarteam hela studion en vecka, ibland hyr någon en timme. Vi har sex topputrustade studiorum och det ser lovande ut inför sommaren, men det är inte alltid de är uthyrda. Ändå känns det som stället sprudlar av energi och förväntan, det är som en kreativ jambalaya, en levande organism. Det är ju nu det händer! Det är nu vi ska hitta samarbetet, det är nu vi ska sätta vårt sound. Alla är fortfarande så positiva, det är hela tiden stora leenden över vad vi faktiskt har skapat här.
Fredrik berättar att de varje måndag klockan 10 samlas på morgonmöte, och varje fredag eftermiddag har de livespelning i live-rummet.
– Då kan vem som helst uppträda. Musikerna som hyr in sig, ett planerat event eller så är det jag, René och de andra. Uppåt 50 personer får plats på läktarna, och det är en fantastisk akustik. Vi hoppas att det kan bli grej, att grupper eller vänner kommer hit för att umgås och lyssna på live-musik.

Och musiken då? Hur kommer den att låta?
– Det vet vi inte än! Jag vill hitta själen här, en känsla som är rätt. Det är inte Ibizas klubbmusik, eller techno á la Berlin. Och inte sydamerikansk latino. Just nu experimenterar vi väldigt mycket. Alla vi gillar tidigt melodiöst åttiotal med stämsång och westcoast-känsla, men vi vill modernisera det genom låtskrivandet. Mallorca är ju låtskrivarnas ö, här går vi i Chopins fotspår. Men vi är fortfarande i en testfast där vi leker oss fram. Och det gör vi inte bara vid mixerbordet utan när vi får spela ihop, det är därför live-rummet är så viktigt.

Jag frågar hur han tänker sig studion om några år när allt har satt sig, och Fredrik är tydlig med vad han vill åstadkomma.
– Jag vill att Mallorca ska förknippas med musik, med ett eget sound. Turistbussen ska stanna till här och säga att det var här det hände. Jag vill tycka att det är skitkul att vakna varje morgon och veta att idag kommer vi att göra jättebra musik. Jag vill göra skivor, men också föra samman olika slags musiker för det är då det kan hända saker. Och personligen vill jag tillbaka till själva låtskrivandet, det saknade jag enormt under tiden bygget pågick. Jag försöker vika några timmar mitt på dagen varje dag åt att skriva.

Musikbranschen har förändrats sedan Fredrik började för trettio år sedan. Han berättar att han förr kunde ge en cd till en kompis och efter några år kunde en låt dyka upp på en skiva. Idag anlitar skivbolagen tre eller fyra producenter som redan har med sig låtar och sätter sig med en artist en vecka och spelar in. Eller så gör man som Fredrik, samlar musiker till ett låtskrivarcamp. Det gör förstås branschen bortskämd med bra låtar och konkurrensen hård för den som är ny och vill in.

– Vi är redan där nu, och med Klas skivbolag hoppas jag vi kan etablera oss på allvar. I Stockholm vet alla att vi finns, och många artister vill hit. Ön och miljön här lockar lika mycket som själva studion. Men jag vill också ha mina egna artister, jag vill producera deras låtar, få dem att växa. Och när de har varit ute i världen vill jag att de kommer tillbaka, att de ser studion som sin hemmahamn.
Han avslutar:
– Jag är uppvuxen i ett land med musikaliskt självförtroende. I Stockholm har det bubblat i branschen många år. Jag har suttit i studios med Jennifer Lopez, där Max Martin suttit och mycket väl kunnat dyka upp med Pink eller en annan världsartist, och det hade varit helt normalt. När jag började handlade mycket om att verkligen tro på sina låtar, och om man mejlade rätt person i rätt position kunde det gå fort. Det självförtroendet vill jag ta med mig hit, och jag är övertygad om att det kommer gå.

Khalil, Orange Valley – Ove blev mitt eldprov

Det var mycket som skulle bevisas. Det var Khalils första filmuppdrag med Orange Valley. Busskraschen var den största olyckan som någonsin hade iscensatts på Mallorca. Och så det svenska arbetssättet som Khalil ville införa, med fokus på kommunikation istället för den hierarki som ofta råder i filmbranschen, utanför Sverige. Som nybliven producent och delägare i Orange Valley blev Mallorcascenerna i den svenska långfilmen En man som heter Ove Khalils eldprov. Uppdraget blev en framgång. Nu, tre år senare, har allt satt sig och Khalil har siktet på att få Orange Valley att växa.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Khalil Al Harbiti hamnade på Mallorca lite av en slump. För fyra år sedan köpte en lägenhet i Palmas gamla stan som investering. Väl här blev han kontaktad av grundaren till Orange Valley, dansken Thomas Kristensen. Hans tidigare delägare hade hoppat av och nu sökte han en ny producent och partner. Uppdraget passade Khalil där han befann sig i livet just då. Han bestämde sig för att ge det ett år. Men det krävdes mycket jobb för att få företaget dit han ville så han gav det två år till. Idag har Orange Valley nya kontor på Kanarieöarna och i Madrid och har precis producerat sin första långfilm. Khalil räknar på sina fingrar där han sitter framför mig i mötesrummet, och utbrister plötsligt:

– Det är faktiskt tre år just idag, jag borde bjuda mina anställda på tårta! Och han ser riktigt lycklig ut när han fortsätter: Jag har nått mina mål, nu handlar det om att fortsätta utvecklas.

Orange Valley är ett produktionsservicebolag som tack vare Thomas länge var framgångsrika inom filmutrustning och teknik. När Khalil klev in gavs han fria händer. Det han tog med sig från sina 17 år inom svensk och internationell filmproduktion var framför allt sättet att arbeta på. Det typiskt svenska, där värderingar och kommunikation står i centrum.

– Nu är jag här, och då måste bolaget reflektera mig och vad jag står för. För mig är det viktigt att vi jobbar tillsammans, som en familj. Alla i teamet ska vara öppna och mottagliga för vad de kan behövas till, och känna ansvar för helheten.

Orange Valley står för all produktion och filmteknisk service under inspelningarna. Oftast har de 30–40 filmarbetare på plats med utrustning, ibland ända upp till åttio. Man letar också upp inspelningsplatser, tar in skådespelare, modeller, statister och står för rekvisita. Khalis eget fokus ligger främst på kundkontakt, budget och planering. Under själva inspelningen har han ofta hjälp av en linjeproducent eller produktionsledare, men Khalil är också själv på plats.

Manus, huvudkaraktärer, klippning, musik och efterarbete står uppdragsgivaren för, som ofta är en reklambyrå eller ett produktionsbolag.

– Vi konkurrerar inte med dem och ska inte heller göra det, men inom kort hoppas jag att vi även kan erbjuda samproduktioner.

På gymnasiet läste Khalil en media-, film- och fotoutbildning, och fick sin praktik på Fucking Åmål. Det var den första långfilmen som spelades in i Trollywood, Sveriges första riktiga filmcentrum, och Khalil blev kvar. Parallellt pluggade han film och läste grafisk kommunikation och projektledning på Stockholms universitet. Han har också tillbringat mycket tid i Madrid. Att gå in i ett produktionsbolag på Mallorca var därför inget stort steg att ta.

– Jag älskar mitt hemland Sverige och jag har vänner och hela min stora familj där, men jag ser det inte längre som ett alternativ att flytta tillbaka. Här på Mallorca finns så mycket, och jag har min partner här. När jag vill fylla på med energi åker jag till Madrid där jag har många vänner. Jag känner mig också mer och mer hemma här, jag har olivfärgad hy, är liten till växten och ser väl mer ut som en spanjor än den typiske svensken.

När folk frågar brukar han säga att han kommer från Stockholm, eftersom det är där han har bott längst tid. Han skrattar till när han berättar:

– Under min uppväxt var det hela tiden folk som frågade mig på engelska var jag kom ifrån. Mina vänner brukade bli vansinniga på det.

Men det är i Uppsala Khalil är född och uppvuxen, som nummer två i en familj med sex syskon. Föräldrarna är palestinier och hans pappa kom till Sverige på stipendium redan 1962.

Mallorca har länge varit viktig för mode och reklamproduktion. Fördelen med att spela in här har mycket med avstånd att göra, Mallorca har bra läge i Europa och det är nära till allt. Skattelättnaderna som Spanien införde 2015 spelar också in

– Pappa har jobbat inom psykiatri hela sitt liv, och hade jag valt yrkesbana idag hade jag kanske blivit terapeut. Men jag har nog ett hat-kärleksförhållande till det, för pappa jobbade väldigt mycket och var inte direkt en närvarande far. Men idag har vi en bra kommunikation.

Som barn gick Khalil ofta i sina egna tankar, och hade inte alltid tålamod med skolan. Samtidigt var han en stark förebild för sina småsyskon när det kom till att leva i en mixad kultur. Han storasyster, den duktiga plugghästen, sa irriterat en gång att han alltid var en sådan som klarade sig. Khalil ler åt minnet med sitt varma Darin-leende:

– Jag förstår det där nu. Hon hade faktiskt rätt.

Idag kallar han sig perfektionist och nämner halvt på skämt en hög diagnoser för att beskriva sin energi. Sedan han klev på Orange Valley har han jobbat 80 procent av sin vakna tid. Varje dag är han en stund på kontoret, och är det inspelning är han förste man på plats på morgonen för att se att allt är i ordning, ända tills allt är klart. Inte sällan tar han ut kunden på middag på kvällen. Dessutom tar han uppdrag vid sidan om, bland annat i produktionen av den flerfaldigt guldbaggebelönade långfilmen the Nile Hilton incident.

– Livet hade varit enklare om jag inte var perfektionist, men professionellt är det en styrka. Och jag har ju min dator, så jag kan jobba var som helst.

Många dagar och veckor går åt säljresor. Kunderna kommer från hela världen, och många från Skandinavien. De flesta uppdragen rör reklamfilm, det är också där det finns mest pengar även om det inte ser ut som för tjugo år sedan, innan webbannonsering slog igenom. Filmprojekten tar längre tid i anspråk men betalar sig bättre än förr. Stillbildsfoton och musikvideos är annat de erbjuder.

– Mallorca har länge varit viktig för mode och reklamproduktion. Fördelen med att spela in här har mycket med avstånd att göra, Mallorca har bra läge i Europa och det är nära till allt. Skattelättnaderna som Spanien införde 2015 spelar också in. Men framför allt är det klimatet och miljöerna som avgör. Vi har sol, hav och natur, men vi spelar även in storstadsscener.

Khalil visar en reklamfilm på datorn som inleds med en åkning över skyskrapor.

– Den är inklippt, men alla scenerna med fasader i bakgrunden är filmade här i Palma.

Sedan klickar han fram scenen med busskraschen i En man som heter Ove, och berättar hur de tog sig an den. Teamet dekorerade två bussar identiskt, sedan delade de den ena i tre delar. Dessa svetsade de sedan ihop så den skulle se ut som efter en autentisk olycka. Det är tydligt att Khalil är stolt över resultatet.

Det är dags att avrunda och vi lämnar mötesrummet. Alla fem anställda är på plats och hälsar hjärtligt. Utanför fönstret en våning ner är uteserveringarna på calle Borne välfyllda.

– När jag flyttade hit var det här ett traditionellt spanskt kontor, vilket innebar att de till exempel inte hade kök. Det var självklart att man gick ut varje gång man skulle hålla möte, eller bara ta en kaffe. Men jag vill att kontoret ska spegla vilka vi är. Jag ville ge en känsla av trygghet och tillit. Därför var val av möbler och belysning jätteviktigt för mig. Förutom att sätta in ett riktigt kök.

Parallellt med allt annat arbete renoverade Khalil sin lägenhet inte mindre än tre gånger. Innan jag går berättar han att han nyligen hade sin första semester. Först när de tre veckorna var över lyckades han varva ned, och han erkänner motvilligt att han borde ge sig själv utrymme i kalendern för lite längre ledigheter. När jag föreslår att han kan delegera mer tar han sin pappa som exempel.

– Han gick i pension nyligen och den började han genom att starta två nya företag. Men pappa är min förebild. Det är till stora delar tack vare honom jag är den jag är. Så tyvärr är jag inte säker på att jag kommer att lyckas.

Vackra possessions

Don Gabriel Claret, Ludwig Salvator, Ramon Llull, Bartolomé March, Bernado Febrer, Ramon Despuig. Är namnen bekanta? Det borde de kanske vara för alla Mallorcaälskare ty dessa personer har skapat en stor del av öns rika historia. Vi har besökt några av de fantastiska minnesmärken i form av fincas och possessions som de har lämnat efter sig- många är idag lyxhotell.

Text: Evelyn Pesikan

Foto: Pär Olsson

Att både vardagslivet och besökslivet på ön har ändrat karaktär många gånger under historiens lopp är knappast en nyhet. Sedan 1960-talet har turisternas fokus legat på solbad och strandliv men det var knappast vid kusterna som människor en gång valde att bosätta sig på Mallorca, där fanns det alldeles för många faror- och alldeles för lite brukbar jord. Den som letar efter vackra fincas och possessions, ursprungligen de gods som den spanske kungen Jaume I tog över efter de moriska godsägarna och sedan skänkte till bland annat korstågsfarare, måste med andra ord bege sig inåt landet och upp mot bergen. Vilket är precis vad vi gör.

Första anhalten är det magnifika Castell Son Claret i Es Capdella. Vi kommer tyvärr för sent för en riktig middag i restaurangen Zaranda men får ändå avnjuta ett axplock av stjärnkocken Fernando P Arellanos imponerande gastronomiska skapelser i den enklare bistron. Vi dricker med välbehag ett sofistikerat mallorkinskt vin och en excellent Hierba, den vackert gröna örtlikören som doftar av nästan allt som växer på Mallorca. Varje hushåll med självaktning gör sin egen variant av denna förmodligen djupt hälsosamma dryck som ju som alla Mallorcakännare vet är den perfekta avslutningen på en sen middag. Lyxen här på Son Claret är total, allt är perfekt renoverat in i minsta detalj men det är först när vi beskådar den enorma (132 ha) egendomen i dagsljus som vi inser hur grandiost öns forna markägare levde. Den vackra fincan omtalas redan år 1450 men det var godsägaren Don Gabriel Claret som mot slutet av 1800-talet slog samman fem olika gårdar och skapade Son Claret. Efter flera års varsamt renoveringsarbete av de nuvarande ägarna Christine och Klaus-Michael Kühne förvandlades det anrika godset till detta lyxhotell som öppnade 2013.

Som alltid är det svårt att slita sig från vackra platser men vi blir verkligen inte besvikna av det som möter oss på det femstjärniga kurhotellet Fontsanta (heliga källan) som är beläget i slättområdet Campos. Det välgörande källvattnet här sägs ha upptäckts av romarna.

Men en annan legend säger att vattnet upptäcktes av en slump när man märkte att djur och människor som vistades här i närheten inte drabbades av epidemier, säger Naomi de Castillo, som tar emot oss på denna heliga plats som under många år lockade hit pilgrimer som ville njuta av och/eller bli helade av mirakelvattnet som är 37 grader varmt och innehåller en mängd olika salter och mineraler.
Fontsanta, som är det enda ”äkta” underjordiska termalbadet på de balerariska öarna, utvecklades under mitten av 1800-talet och lär ofta ha besökts av den Habsburgske ärkehertigen Louis Salvador (mer om honom senare)

År 2012 öppnades det nuvarande hotellet, berättar Naomi medan hon visar oss runt bland bassänger och individuella badkar.
Det varma och salta vattnet anses bland annat vara välgörande för luftvägsbesvär. Vi hinner tyvärr inte ta något dopp för vi måste ”mödosamt” arbeta oss igenom något annat ytterst välgörande, nämligen en av tidernas mest perfekta luncher- skapad av unga kökschefen Celia Martin-Nieto Seldas.

Madre mia vilket handlag detta unga stjärnskott har. Vi serveras bland annat en mild potatiskräm med pilgrimsmussla, en utsökt ceviche gjord på lokal bläckfisk, räkor, avocado och majs, därefter en fräsch grönsallad med torkat oxkött och svamp. Allt toppat med kökets specialitet- en stor saltinbakad nyfångad fisk som i likhet med den eleganta efterrätten, baserad på choklad, timjan och citron, formligen smälter i munnen. Principen här är att endast använda lokalproducerade råvaror och att fokusera på traditionella mallorkinska rätter.

När vi orkar röra oss igen promenerar vi sakta runt på de blom-och örtdoftande ägorna och beundrar den milsvida utsikten innan vi rullar vidare i sydöstlig riktning mot ett annat magiskt ställe – svenskägda Cal Reiet (lille kungen) strax utanför Santanyi.

Här har förre finansmannen Henning Bensland tillsammans med sin hustru Petra skapat ett veritabelt paradis av en gammal övergiven finca som de hittade av en slump.

Vi letade efter ett sommarhus i Spanien och var egentligen på väg till Ibiza när vi av olika skäl snubblade över Cal Reiet, berättar Henning Bensland.

Paret insåg snabbt att denna fastighet med sin vackra trädgård som är full av blommande hibiskus och bougainvillea var lite väl stor för att bara användas som sommarhus.

För några år sedan bestämde vi oss för att göra Cal Reiet till en holistisk oas dit man kan komma för att bygga upp både sin själ och sin kropp, säger han och tillägger att hotellet är mycket populärt bland yogagrupper men att alla typer av gäster förstås är välkomna.
Han visar oss runt i det pietetsfullt renoverade huset från 1881 som tidigare ägdes av en mallorkinsk redarfamilj. Längst upp ligger ett fascinerande och eftertraktat tornrum där man har en milsvid utsikt åt fyra håll. I mitten av det märkliga rummet hänger en gunga och det är en skönt avspänd upplevelse att sakta gunga fram och tillbaka medan ögonen njuter av det vackra landskapet långt därnere.

Vår lyxiga fincatur fortsätter med en snabb lunch på Hilton Sa Torre, ett magnifikt, avskilt beläget gods från 1300-talet som flankeras av gamla mallorkinska väderkvarnar och idag är ett femstjärnigt hotell. Sa Torre skänktes till familjen Febrer av den spanske kungen mot slutet av 1300-talet men ägdes från 1540 och 450 år framåt av familjen Villalonga. Efter omfattande men varsamma renoveringar med syftet att bevara den grandiosa fincans ursprungliga yttre karaktär omvandlades Sa Torre till ett lyxhotell för tio år sedan.

Därefter vänder vi näsan mot nordväst. I utkanten av pittoreska Deia tar vi in på anrika Belmond La Residencia som ligger intill författaren Robert Graves villa, idag ett museum. Belmond, som från början är en finca från 1500-talet med stora olivlundar, ägdes mellan 1987 och 2002 av sir Richard Branson. Hotellet som är byggt i terrasser är nästan overkligt stort med rum utspridda över en stor och lummig yta. Även här är lyxen- och stillheten- total och utsikten är bedövande vacker.

Hittills har vi bara besökt fincas som omvandlats till hotell men ännu inga så kallade possessions, som är namnet på stora gods som ursprungligen var en gåva från den spanske kungen till korstågsfararna. Som ett avslut på vår härliga resa väljer vi därför ut tre possessions som passar oss geografiskt- först Monestir de Miramar nära Valldemossa, ett magnifikt beläget kloster som grundades av den kände filosofen och författaren Ramon Llull (1232-1316)

Bara några kilometer därifrån ligger Son Marroig, en praktvilla som kan skryta med en av Europas mest himmelska utsikter. Här bodde under större delen av sitt liv den österrikiske ärkehertigen Louis Salvador/ Ludwig Salvator (1847-1915), kusin till kejsar Franz Joseph. Det i princip intakta huset som han motvilligt blev tvungen att överge i samband med utbrottet av första världskriget är idag ett mycket sevärt museum. Om man har tur kan man få en glimt av den äldre damen Isabel Ribas som bor på egendomen och ofta går och påtar i den fina trädgården. Hon är barnbarn till förvaltaren på Son Marroig och har tillbringat hela sitt liv här.

Om jag är nöjd med mitt liv?Ja bättre plats finns inte på jorden, säger hon stillsamt och vi håller med.

Innan vi återvänder till Palma besöker vi Raixa, ett stort gods nära Bunyola från den tid då morerna styrde på Mallorca. Idag är det ett kommunägt museum och det finns inte mycket kvar av den ursprungliga inredningen. Raixa, som länge ägdes av hertigen Ramon Despuig, är mest känt för sina trädgårdar som lär vara de största på hela ön.

Vi toppar slottsturen med ett besök på en för många kanske okänd men mycket sevärd pärla: Palau March intill katedralen i Palma. Idag är detta ett museum med mycket vacker konst och stilfulla möbler men under sju decennier var det den välbeställda familjen Marchs privatbostad. Den siste ägaren, den mallorkinske konstsamlaren Bartolomé March (1917-1998) grundade Foundation March 1975- en kulturgärning som idag uppskattas av oss www.fundacionbmarch.es

Boende:

Många av öns fincor och possessions är idag omvandlade till lyxiga hotell. Castell Son Claret är ett praktexempel.
www.castellsonclaret.com

På det vackra kurhotellet Fontsanta kan man både bo, bada sig frisk och äta gudomligt gott.
www.fontsantahotel.com

Svenskägda Cal Reiet utanför Santanyi är ett paradis för välbefinnande och själslig ro. Rummen är vackra och den omfattande massagemenyn och det fräscha gröna köket är imponerande.
www.calreiet.com

För den som vill ha lantlig stillhet i kombination med modern och storskalig lyx är Hilton Sa Torre ett bra val:
hotelsatorremallorca.com

Belmond La Residencia är en estetisk hotelldröm med ett fantastiskt läge i Deiá.
www.belmond.com (tryck på Spanien)

Tomtens överman – Los tres reyes magos

Mamma, grannpojken Carlos får inga julklappar på julafton, han måste vänta ända till den sjätte januari innan han får dem av tre skumma kungar, förklarar sonen Claes helt förtvivlad.
Ja, exakt så är jultraditionen på Mallorca och i övriga Spanien.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Året var 2003, vi hade bott i den trevliga hyreslägenheten i utkanten av den gamla pittoreska byn Genova i nästan ett år. Sonen Claes, då tolv år, och hans tioåriga systrar Louise och Caroline gick vid den aktuella tidpunkten på svenska skolan i Terreno (som då hade 36 elever vilket kan jämföras med dagens närmare 200 elever).

Anledningen till att samtliga mina barn redan pratade flytande spanska, vilket är en enorm fördel när man som ”svensk lyxinvandrare” flyttar till Mallorca, beror på att att jag sedan 28 år är gift med en flicka som heter Gendery och som är född och uppvuxen i Atacamaöknen som ligger i det spansktalande landet Chile.

För spanska barn är jultomten en ganska oväsentlig rödklädd figur som kan klättra in genom skorstenen. För spanska barn som vill ha en säck med julklappar är det betydligt bättre och klokare att hålla sig på god fot med tre de kungarna Melchor, Gaspar och Balthasar (eller som vi säger i Sverige: de tre vise männen). I bibeln är kungarna inte namngivna över huvud taget, så exakt hur de namngivits är oklart. Däremot anses Melchor vara en arabisk sultan, Balthasar härskare av Etiopien och Gaspar en kejsare från orienten. Den sistnämnde anses vara den som rest allra längst på sin kamel för att hedra Jesusbarnet i krubban. I länder som Puerto Rico, där kameler är impopulära, rider kungarna på åsnor.

De tre kungarna anländer varje år i en gigantisk tvåmastad segelbåt den 5 januari 18.00 till hamnen El Moll Vell, strax nedanför palmastadsdelen La Llonja. Händelsen direktsänds i TV och lockar ut över 10 000 spanjorer på Palmas gator. Åskådarna bär oftast på färgglada heliumballonger i vilka det ligger önskelistor till kungarna.

Den stora paraden
När kungarna klivit i land under publikens jubel leder de sedan den imponerande paraden (Cabalgata de los tres reyes). Paraden består av ett 20-tal specialbyggda vagnar/fordon samt ett 30-tal grupper som oftast dansar eller spelar på sina instrument medan paraden passerar genom Palmas centrum. Paraden går via Plaza Reina, Paseo Borne, Calle Union, La Rambla, Paseo Mallorca och Jaime III för att sluta på Plaza Cort. Väl framme på detta vackra och kända stadstorg delar Palmas borgmästare ut gåvor. Under hela paraden kastas 19 ton godis ut över barnen samt deras föräldrar som står längs med den långa kortegevägen.

När detta är klart går familjerna hem till sig och äter middag med den närmaste släkten. Denna middag avslutas enligt traditionen med ”Roscon de los reyes”, ett speciellt och i mitt tycke alldeles för sött efterrättsbröd i form av en kringla som på svenska kallas för kungarnas kaka. Den är gjord av en sötad deg som fyllts med diverse frukter, apelsinblommor med mera samt har försetts med en ytterst färggrann glasyr. Inuti själva brödköttet har man gömt en liten docka föreställande Jesusbarnet. Den som hittar dockan i sin portion måste arrangera en liten fest för de övriga runt bordet den andra februari (dia de Candelaria). Vissa familjer köper eller gör egna kungakronor i papp som de bär under denna måltid för att hedra kungarna.

Innan barnen går och lägger sig ställer de fram sina skor och lite mat samt vatten vid lägenhetsdörren eller husporten så att de hårt arbetande vise männen kan få sig ett skrovmål samt tydligt se att barnen är hemma och kan ta emot de så högt efterlängtade presenterna.
Morgonen därpå är maten av någon outgrundlig anledning som ingen förstår uppäten och de ivriga barnen vet att årets höjdpunkt äntligen har kommit. Och förhoppningsvis får de öppna de väl inslagna paket som innehåller just de presenter de skrev på den egna önskelistan.
När jag frågar min gamle granne och bäste vän, Pedro Gual från Genova, om Los-tres-reyes-traditionen ler han lite generat.

• Javisst, det är helt riktigt att barnen får huvuddelen av presenterna tidigt på morgonen den sjätte januari varje år. Fast jag ska villigt erkänna att i min familj har vi, precis som ni svenskar, börjat frångå traditionen något och delar numera ut en liten present till våra barn Carlos, Pedro och Carolina redan tidigt på julaftonens morgon. Men den presenten får absolut inte vara för stor och påkostad, påpekar Pedro noga med ett leende. Samma sak gäller faktiskt numera i mina systrar och bröders familjer.

Den mest populära
Att traditionen med Los tres reyes kommer att försvinna med tiden anser Pedro är en omöjlighet.
• Det är utan konkurrens Spaniens mest uppskattade tradition och är något av ett måste för de flesta spanska familjer. Mina barn skulle skrika rakt ut och hota med att lyncha mig om jag sa att vi skippar det där med kungarna, paraden och presentutdelningen i år. Det är liksom inte förhandlingsbart och vi vuxna har ju också trevligt på den välarrangerade paraden.

Utanför sänker sig nu vintern över vår vackra och varierade favoritö Mallorca, och snart är det den femte januari år 2018. Då kommer frugan och jag tillsammans med våra numera 27- och 24-åriga barn samt Pedro och hans familj återigen välkomna tomtens övermän, de tre kungarna när de lägger till med sin fina och vältjärade träbåt i Palmas populära hamn. Så råkar ni vara på ön den femte januari så missa inte denna oförglömliga ankomst nere i hamnen. Då om inte förr kommer ni garanterat att inse att Spanien är betydligt bättre än Sverige på att behålla sina uråldriga traditioner.

EN UPPSKATTAD TRADITION: Los tres reyes är Spaniens absolut äldsta och mest uppskattade tradition och parad historiskt sätt. Paraden med de tre kungarna infördes för första gången i spansk historia år 1885. Dessa män var de som efter ryktet om Jesus födelse följde den starkt lysande betlehemsstjärnan på himlavalvet fram till stallet i Nazareth och överlämnade sina utvalda presenter i guld till Josef och Maria samt det lilla Jesusbarnet i krubban.

Garageölens frammarsch

Mallorkinskt öl? Det är inte många som tänker på Mallorca som ölproducent. Här klättrar inte humlen hög och spannmålen har inte varit dominerande på odlingsmarkerna. De senaste tjugo åren har vinproduktionen tagit fart på ön och nu är det ölets tur att ta plats.

Text och foto: Pär Olsson

Bilens motor jobbar hårt på tvåans växel för att orka upp för serpentinvägen som slingar sig längs det vackra landskapet i Tramuntana. Galatzós maffiga topp tornar upp sig bakom kurvorna och Palma ligger redan ett par mil bort. Destinationen är byn Galilea som är en viktig markör på kartan för mallorkinska mikrobryggerier. Det var i köket hemma hos Chelo Ferris och Sebastián Morey som deras första hantverksmässigt bryggda öl tappades. Chelo var den som hade tagit initiativet till att brygga öl på heltid för att få mera tid för sina barn.
– Jag minns hur jag buteljerade de första flaskorna öl med mitt yngsta barn hängandes i bärselen på bröstet, berättar Chelo nostalgiskt.
Det hela började ett par år tidigare med att hennes man kom hem med utrustning för att göra sitt garageöl i familjens hus. Hon var inte speciellt imponerad över sin mans nya fritidssysselsättning. Men med tiden ökade hennes intresse för Sebastiáns hobby. Efter att hon hade fött parets tredje barn bestämde hon sig för att starta sitt mikrobryggeri, som fick namnet Galilea.

Det har gått sju år sedan Chelo tog över sin mans hobby. Hon har utvecklat hantverket till sex stycken kvalitetsöl och blivit något av en pionjär för ölet på de baleariska öarna. Sebastián har stöttat sin frus framgång och han jobbar numera heltid tillsammans med henne i bryggeriet som har växt ur familjen kök och flyttats till bättre lokaler i Puigpunyent.
Parets önskan är att ta tillbaka produktionen till Galilea där de har arrenderat en stor gård. De odlar redan humle och om ett par veckor kommer de första grisarna. Deras mål är att skapa ett naturligt kretslopp på gården där ölen står i centrum. Chelo ser det klart framför sig hur resterna från ölproduktionen blir foder till djuren och hur brödet bakas på den överblivna jästen. I gårdsserveringen dricker gästerna färskt öl och äter andra delikatesser från gården. Det är en långsam process men Chelo har tålamod.
–  Jag har bara hållit på i sju år. I USA till exempel där lokala bryggerier funnits länge har majoriteten av invånarna under 35 år endast druckit öl från mindre bryggerier, förklarar Chelo.
Hon ser inte uppdraget som omöjligt men då det tar tid att ändra folks mentalitet, men är övertygad om att de kommer att nå målet.

Miquel Amoros Crawford som driver Beer Lovers i Alcúdia håller med om att det är svårt att ta sig in på ölmarknaden. Han berättar att de flesta inte vet skillnaden mellan deras öl och den industriella. Ölet från mikrobryggerierna har heller inte nått samma status som vinet. Han förklarar att konsumenterna gärna betalar mer för ett bra vin men det är få av dem som vill lägga pengar på ett kvalitetsöl.
Miguel startade sitt bryggeri tillsammans med sin bror Filip i släktens gamla hus som ligger i en lugn gränd i Alcúdias gamla stadskärna. Bröderna har hållt på i fyra år och nått stor framgång med sitt öl. Förra året fick deras öl Negro, en imperial Stout, medalj på en ölfestival i Bryssel.

Mallorca har fortfarande en liten produktion och Miquel berättar att det finns ett tiotal mikrobryggerier på ön. Tillsammans tillverkar de uppskattningsvis 300 000 liter öl per år. Vilket är ingenting när han jämför det med de lokala vingårdarna som producerar 6 miljoner liter vin om året.
– Vi tillverkar en produkt med hög kvalité som bör få samma erkännande som ett bra vin. Det ligger ett stort hantverk bakom öltillverkningen och behandlas det inte rätt förstörs produkten precis som ett vin, förklarar Miquel.

Öltillverkaren spenderar mycket tid på att ta fram sina recept. Beer Lovers mest uppskattade öl kom till genom ett misstag. Bröderna höll på att ta fram sitt första öl och det visade sig att det var fel på termometern och plötsligt kokade mäsken över och det blev bråttom att tillsätta humlen som stod på tur. I stressen tillsatte de allt i bakvänd ordning. Misstaget visade sig bli en succé och bröderna är eniga om att deras klumpighet har blivit deras bäst säljande öl.
– Vi hade planerat att brygga en pale ale men till slut tappade vi en IPA med mästerligt resultat, berättar Miquel och skrattar.
När vi ses i deras bryggeri har de precis avslutat en lång arbetsdag med att tappa en omgång IPA på exakt 1855 mörka glasflaskor. En kvalitetsmarkör för öl är just mörka flaskor. Han förklarar att deras öl inte innehåller tillsatt konserveringsmedel och är därför extra ljuskänslig. Det tar normalt ungefär sex veckor att brygga ett öl, där halva tiden av processen sker i stora metallkärl där första fermenteringen sker. Därefter tappas ölen på flaskor där jäsningen fortsätter. Under den processen skapas den naturliga kolsyran i flaskorna och tre veckor senare är ölen klar att dricka. Miquel förklarar att ett öl ska drickas färskt eftersom ölets karaktär försämras med tiden. Detta är extra viktigt när det kommer till IPA eftersom humlens smak försämras relativt fort.
– Ett hantverksmässigt bryggt öl gillar inte att resa och ska drickas lokalt. Därför satsar vi inte på att exportera eftersom det är svårt att kontrollera vad som händer med ölet under transporten, säger Miquel.

Gemensamt för mikrobryggerierna på Mallorca är att de har avancerat från hobbynivå till erkända bryggerier. Lluís Albert Rossilló har tagit samma väg. Men det som skiljer honom från de andra är att han inte har ett eget bryggeri och utan är en så kallad fantombryggare, eller gypsy brewer. Han har sju sorters öl under namnet Boscana. Hans intresse för öl tog fart när han studerade på restaurangskolan i Palma och hans lärare bjöd in eleverna till en workshop i att brygga öl. Sedan den dagen har han ägnat många lördagar till att brygga öl.
– Jag har skapat alla mina ölsorter hemma i ett förråd där jag har experimenterat fram det perfekta ölet i små mängder. Sedan har jag tagit receptet till ett bryggeri som får brygga det åt mig i större mängd, förklarar han.

Anledningen till att han valt att vara en fantombryggare är för att slippa den stora investeringen som det innebär att ha ett bryggeri. Han första öl bryggde han hos Chelo och Sebastián. Det var en cream ale som inte är vanligt på marknaden men som var ett populärt öl i USA under spritförbudet på 1920-talets spritförbud. Eftersom Lluís Albert kommer från restaurangbranschen är det viktigt för honom att hans öl kan kombineras med mat. Han har ett nära samarbete med flera av öns bästa restauranger. Stjärnkockarna Marc Fors och Macarena de Castro har använt sig av hans öl till deras avsmakningsmenyer.
– Mikrobryggerierna är fortfarande relativt unga i Spanien men har växt i antal de senaste tio åren. Det kommer att ta tid att ändra ölkulturen i Spanien men vi är på god väg, konstaterar Lluís Albert.

Tre barer med lokal öl

Beer Lovers
Bryggeriet har öppet varje fredag kl 16-20 i högsäsong
C/ Cisterna 7A Alcúdia
www.beerloversmallorca.com

Cervecería Tramuntana
Baren har öppet kvällstid och ordnar ölprovningar
C/ Caro 14 Palma
www.cervezatramuntana.com

Plaer Natural
Vegetarisk restaurang med flera lokala ölsorter. Har öppet kl 13-16.
Plaça de la Quartera 3 Palma
+34 971 22 77 80

Nöjesdrottningen Vicky von der Lancken varvar ner i Palma

Teaterdirektören Vicky von der Lancken, 75, har inte en tanke på pension. Kontraktet på China teatern i Stockholm förbinder henne och 2 Entertain att driva stället fram tills 2028. Hon jobbar ”bara” heltid numer. Men det finns en plats dit hon åker för att vara ledig – till lägenheten i Santa Catalina med panoramautsikt över hela Palma.

Text: Anna Norström

Foto: Pär Olsson

Hemmet med en av Santa Catalinas förmodligen bästa utsikter har varit i Vicky von der Lanckens ägo i 21 år. Det tog tre sekunder för henne att bestämma sig för att köpa den. Kompisarna på ön trodde inte hon var riktigt klok. Skulle hon verkligen bo i de där ruffa kvarteren?
–Men jag hade bestämt mig och jag har aldrig ångrat mig en sekund, säger Vicky och slår ut med armarna med Palmas kuliss i bakgrunden.
–Jag ville ha en stor terrass så att jag kunde ha många på besök. Och vad den här stadsdelen har växt och blivit fin sedan dess. Det är helt underbart att kunna gå precis överallt.

Vicky var 18 år när hon kom hit första gången. Hon hade fått ett stipendium med pengar öronmärkta för studier men åkte hit till sin kusin och hälsade på i tre månader istället.
–Jag kände direkt att det här var mitt ställe. Sedan dess har jag kommit minst en gång om året. Palma har ljuset, vattnet och dofterna. För mig har stan allt.

Några år efter första mötet med Palma flyttade hon hit tillsammans med maken Ernst. De bodde i Gamla stan på samma gata som Rialto Living ligger idag.
–Det var inte så mycket svenskar här då. Ernst fick jobb hos Ola Lindkvist som startade Olas bar. Men hade man kvinnliga anställda så ansågs baren som dålig, minns Vicky.
I arbetet som mannekängande klädförsäljerska var hon lite för ärlig om något inte satt bra på kunden.


–Det gick till så att vi visade kläderna på hotellen och bjöd in damerna in på sherry och modevisning. Jag tyckte att jag var hjälpsam och ärlig men det uppskattades inte av ägarinnan av butiken som lät mig gå på dagen, skrattar Vicky.

Hotell California i Terreno var innestället som många av svenskarna på den tiden brukade bege sig för en drink innan de gick ut att äta på kvällen. Där fanns en fin lounge som stod där helt outnyttjad. Vicky övertalade ägarna att hon skulle få driva pianobar ett par dagar i veckan. Det blev succé. Hotellet tjänade pengar. Vicky fick till och med anställa två personer för att hjälpa henne driva sin filial.
–Vi hade så mycket stammisar. Jag har fortfarande kvar umgänge från den tiden.

En typisk dag för Vicky när hon är i Palma börjar med att hon sätter på kaffe och gör frukost som hon äter i sängen till nyheterna. Sedan packar hon ner några böcker och åker på utflykt med några vänner till klipporna. Där är Vicky mest tyst och läser. Hon älskar att läsa. Allra mest biografier. Hon läser så mycket att folk ibland kärleksfulltretar henne för det. Men vi ska återkomma till det.
–Sedan äter vi långlunch och pratar och pratar. I regel så är jag ute på något nästan varje kväll. Vi kanske gör mat och sitter på terrassen, går ut på någon restaurang, eller så åker jag till min närmsta krets i Valldemosa.

Där bor bästa vännen Christina som varit här i över 40 år. Andra hon umgås med ofta är Ture och Ann-Sofi vars äldste son hon är gudmor till. De bor ute på landet och det är också med dem hon firar jul varje år. Väl efterföljt av supé på nyårsdagen hemma hos Vicky då det serveras löjrom och västerbottenpaj.

Hennes favoritplats på ön är Palma. Hon tycker om att vandra i stan och titta på hus. En promenad längs med strandpromenaden till Portixol och middag med goda vänner står också högt upp på listan. Eller en dag på tennisklubben. För Vicky är det här hennes tillflyktsort.
–Jag har ett krävande jobb. Så vad jag gör här är inte så viktigt. Det är avkoppling för mig att komma hit, mitt egna Shangri-La där jag laddar batterierna.

Hon som annars är känd för att alltid svara i telefonen, oavsett om kan prata eller inte, försöker här att stänga av mobilen. Istället ber Vicky kontoret att mejla om det är något viktigt. Vicky driver tillsammans med bolaget 2entertain både Oscarsteatern och China teatern sedan tio år tillbaka.

Hennes stora genombrott i branschen stavas föreställningen Singing in the Rain. Det blev en supersuccé som spelades i tre år. En av höstens stora nyheter för henne och 2 Entertain är Tomas Ledins show Skarpt Läge som spelas på Cirkus. Tillsammans med komikern Robert Gustafsson driver hon Krusenstiernska teatern, en sommarteater i Kalmar som precis har fyllt 10 år. Och så musikalkomedin Gentlemannen på Oscarsteatern. Det är fullspäckat schema, helt klart.
Sedan många år tillbaka arbetar sonen Johan i företaget som producent.
– Jag och Johan är bra på olika saker. Vi respekterar varandra. I början kunde jag springa in på hans kontor när han satt i ett viktigt samtal och avbryta, men sedan förstod jag att på kontoret måste vi ha en arbetsrelation så jag fick lugna ner mig och nu flyter allt på. Han är bra på att läsa manus och analysera dem. När jag läser manus så ser jag skådisarna framför mig. Jag tänker ”Åh, vad det här skulle passa Suzanne Reuter”, säger Vicky.
–Johan blev dessutom till i Palma. Det är nog därför han känner sig lite halvt som en spanjor. Han har också lägenhet här och jobbar därifrån till och från.

Vicky återkommer till sina fantastiska medarbetare. Många har varit med länge. Biljettchefen i 25 år, scenchefen i 24…
–Man blir som en familj, förklarar Vicky.
Många ur hennes ensembler har varit och hälsat på henne här. På vägen ut ur lägenheten på Avenida Argentina stannar vi till vid en inramad teckning av Vicky med en bok på sin terras. Texten ovan har en rolig passning: ”Varför läsa böcker när man har den här utsikten?”. Tavlan är signerad den bortgångna vännen och skådespelaren Magnus Härenstam.

Hon har haft andra sommarställen i Sverige. Men huset på Tynningö i skärgården är numer sålt. Hon har förlikat sig med att hon är en citymänniska. Mallorca är lagom långt bort. Enkelt att resa till. Förr om åren åkte hon till Thailand om vintern, nu vill hon bara hit.

–Jag älskar blommor och jag tyckte mycket om rabatterna på Tynningö. Men vet du, här hemma har jag alltid vita liljor som jag köper på hallen i Santa Catalina. Det räcker för mig.

Du fyllde 75 år i somras. Det finns inga planer på att gå i pension?
–Jag jobbar ju heltid men man kan säga att jag gått ner i tid – så nu jobbar jag bara hundra procent, säger Vicky och ler.

Vickys bästa tips i Santa Catalina:

Aquanauta: ”Det är ett härligt och enkelt ställe. Jag gillar det och går dit ofta.”
Santa Catalina-hallen: ”Även i Stockholm bor jag nära hallen, på Östermalmstorg. Det är underbart att handla sin mat på marknaden.”
El Perrito: ”Dit går jag ofta för en espresso och så har de så goda juicer”.
Koh: ”Jag tycker mycket om den thailändska restaurangen. Deras anka kan jag drömma om när jag är hemma.”

Hierbas – den örtdränkta likören

Likören Hierbas de Mallorca härstammar från de medicinska örtdryckerna som förr ordinerades vid högt blodtryck och förkylningar. Idag tillverkas den noggrant med färska örter och anislikör på öns gårdar. På våren dränks de aromatiska växterna i alkohol och lämnas för att mogna fram till högtiden San Sebastián i januari.

Text och foto: Pär Olsson

Majsolen tar tag i fänkålen som vajar i morgonbrisen intill vägen som slingar sig mellan de små gårdarna utanför Capdepera. Här är landskapet stenigt och det finns ingen skog att tala om. Vi är precis i utkanten av naturreservatet Levante på norra Mallorca. Fåren betar ivrigt av den gröna växtligheten som breder ut sig under oliv- och fikonträden. Det är vår och de hälsosamma örterna är frodiga och fulla av smak.
Det är de färska kryddorna som har fört familj och vänner samman idag på Joan Bonnin och Maria Magdalena Rosellós gård, Cases de Son Barbassa. Uppe på en höjd under den klarblåa himlen har paret skapat ett agriturismo. En viktig anledning till att de skaffade gården var för att de tyckte att familjens traditioner höll på att gömmas bort.


Årstiden har anlänt då det är dags att göra Hierbas de Mallorca. Ett tjugotal personer strömmar in på gården med de gröna ingredienserna i sina nävar. Allt placeras på det stora bordet i uthuset, där sobrasada-korvarna hänger i taket efter vinterns slakt.

Husherren Joan skyndar mellan gårdens olika örtodlingar för att skörda det sista inför dagens produktion. Han fyller korgarna med verbena, mynta och johannesbröd. Hans fru Maria Magdalena ber sin väninna att plocka kvistar från mastixbusken intill uthuset.
– Jag lägger sju mastixblad i varje flaska, förklarar Maria Magdalena som ansvarar för receptet.
Redan här står det klart och tydligt att deras likör inte görs på en höft, utan tillverkas efter ett extremt noggrant beprövat recept. Receptet har paret utvecklat under de femton år som de har ägt gården.

Alla som samlats idag framstår som fullfjädrade botaniker när de berättar om de aromatiska växterna. Maria Magdalena förklarar att de experimenterade med örterna innan de kom fram till smaken på den Hierba som de ska göra denna förmiddag. En annan viktig ingrediens är anislikören som kryddorna dränks i. Anisdestillat finns både som söt och torr. De flesta som gör sina egna Hierbas laborerar med både den söta och torra likören för att få fram den rätta sötman i drycken.
– Vi spenderade några år med att laborera med receptet. Så kom vi fram till att det var en av de första flaskorna vi gjorde redan för tio år sedan som hade den bästa smaken, berättar Maria Magdalena. Det var tur att vi hade sparat en flaska så att vi kunde ta fram den och plocka ur alla örterna som fanns i buteljen för att skriva ner de exakta ingredienserna.

Det är fortfarande tidig förmiddag när de sista örterna anländer, det är de gula kamomillblommorna, prydligt nedstoppade i en glasburk. Det är också den ingrediens som blommar sist och därför inte kan plockas förrän i slutet av maj.
– Det är viktigt vart man plockar örterna, förklarar Maria Magdalena. Alla
kryddor kommer från trakten och måste vara färska. Igår var gänget nere vid havet och plockade den vilt växande kamomillen, fänkålen och de övriga ingredienserna.
Hon benämner trakten som ”El Levante Mallorquin”, där solen föds
och havet ligger blått.
– Den kombinationen gör att Medelhavet finns i varje droppe i vår Hierbas, försäkrar hon.

Efter att den sista örten har anlänt blir det full fart i hierbasfabriken. Alla kryddor sköljs noggrant och klipps ner till lagom storlek för att kunna tryckas ner i buteljerna. Arbetet är extremt välorganiserat. De äldsta damerna ansvarar för kaffebönorna, kamomillblommorna och lagerbladen som först trillar ner i flaskorna en efter en. Därefter skickas flaskorna vidare till fänkålen, som utgör den största kvantiteten i receptet. Sedan pillas mynta, citronmeliss och de resterande örterna ner i flaskorna.
Stämningen är på topp och ett fat med skinka och ost vandrar runt bordet som tilltugg. En flaska med fjolårets Hierbas korkas upp och det skålas högt innan den söta kryddiga likören fuktar allas läppar. Alla sinnen får en aromatisk överdos inne i den trånga lokalen som doftar mynta, fänkål och anis.
Gårdens recept innehåller 15 olika ingredienser och Maria Magdalena börjar rabbla namnen på örterna, men blir avbruten av svägerskan som ropar att hon inte ska inte avslöja hela deras hemlighet!
Maria Magdalena skrattar hemlighetsfullt.
– Mallorquiner är stolta över sina Hierbas. De skiljer sig mycket från varandra och alla håller sina recept inom familjen, berättar hon.

Öborna har haft många generationer på sig att utveckla sina Heirbas de Mallorca. Om vi ser tillbaka i historien hittar vi filosofen och författaren Ramon Llull som levde på Mallorca under 1200-talet. Han var fascinerad av den moriska kulturen och blev speciellt intresserad av arabernas destilleringsteknik. Det är genom Llulls dokumentation som man idag kan fastställa när européerna började destillera fram alkohol.
Pep Natta är även han fascinerad av de alkoholhaltiga dryckerna. Han är tekniker på Bodega Túnel som tillverkar den kommersiella Hierbas de Mallorca, och har tillsammans med två kollegor skrivit en bok om likören. Boken heter Les Herbes de Mallorca och kom ut på katalanska i våras.
– Det finns väldigt lite dokumenterat om likören, men vi vet att under 1600-talet började dåtidens apotekare att lägga örter i alkohol. Brygden ordinerades för att bota sjukdomar, förklarar han.
Det är känt att verbena är bra för högt blodtryck, att kamomill hjälper matsmältningen och fänkålen är bra mot förkylningar. Pep hävdar att en mallorquinsk Hierba måste innehålla minst sju ingredienser. Dessa är apelsin, citron, fänkål, verbena, kamomill, rosmarin och citronmeliss – annars anses det inte vara en äkta Hierba. Han kan inte svara på exakt när hierbas blev en njutningsdryck, men berättar att man med tiden troligen tillsatte socker i de beska medicinbrygderna för att göra dem godare att förtära. Man upptäckte därmed att det blev en god likör att dricka i sällskapliga sammanhang.

Det som hänger kvar från forna tider är att likören dricks som en digestif efter måltider, tack vare dess goda matsmältningsegenskaper. Enligt Pep finns ingen perfekt Hierba, vilken man föredrar avgör den personliga smaken. Därför ser recepten olika ut runt om på gårdarna. Även platsen präglar drycken, eftersom jord, luft och vind varierar på ön, plus att kryddorna varierar efter tillgång på de olika platserna.

Maria Magdalena har varit nöjd med sin Hierba i tio år och nämner dess karaktär som frisk.
– En gång provade vi att göra den torrare, men det blev för starkt. Jag lämnar alkoholblandningen till männen. Vi kvinnor ansvarar för att omsorgsfullt och vackert lägga ner örterna i flaskorna, säger Maria Magdalena, och trycker ner några kryddor med hjälp av en stjälk fänkål.
Under några timmar jobbar sällskapet febrilt med att fylla de 180 flaskorna som kommer att bli årets Herbes de Son Barbassa, som de kallar sin likör. Samtalsämnet har glidit över från örter till paellan som står och puttrar i ena hörnet av lokalen och sprider dofter av räkor och sniglar. När sista korken hamras ner och försluter buteljen sprids ett glädjejubel i rummet, som dröjer sig kvar i luften som en förväntan över hur likören kommer att smaka när den väl korkas upp flera månader senare.

Llaüts, ett flytande mallorquinskt hantverk

De traditionella båtarna syns fortfarande i vikarna runt Mallorca. Yrkesfiskare och båtfantaster har seglat dem i decennier och de baleariska båtbyggarna är kända för sin noggrannhet utanför öarnas gränser.

Text och foto: Pär Olsson

Seglen på ett tiotal båtar fladdrar i morgonbrisen i småbåtshamnen Cala Gamba utanför centrala Palma. Under ett fikusträd på kajen har deltagarna till dagens regatta samlats. Tävlingsdomaren Javier Aurrecoechea hälsa alla välkomna och drar den senaste väderprognosen som lovar en svag sydlig vind. Det är goda förhållanden och solen har redan trängt bort morgonkylan. Han informerar även om banas rutt som är ungefär fyra nautiska mil lång. Under mötet passar alla på att stoppa i sig en av de mallornquinska pirogerna som bjuds för att bygga på energin inför den stundande tävlingen.

Därefter blir det stor aktivitet ombord på de vackra träbåtarna som ligger på rad vid kajen. Deltagarna har mycket att förbereda inför avseglingen. Storlek och form varierar mellan båtarna, men de är alla gjorda av trä och har den klassiska segelkonstruktionen som kallas vela latina eller latinsegel. Passionen för båtar förenar ägarna och det råder hjärtlig stämning mellan deltagarna som hjälper varandra för att komma i ordning inför start.

Cala Gamba är småbåtshamnen nummer ett när det kommer till de traditionella båtarna. Juan Hevia är en av dem som har stor passion för sin båt Uep. Han tog över den bortglömda båten och har renoverat den flitigt under flera månader. Resultatet är imponerande och man kan spegla sig i de fernissade trädetaljerna ombord.
– Jag har haft min båt i tre år. Konstruktionen kallas Bot och det som utmärker den är den avhuggna akterspegeln till skillnad från en Llaüt som har spetsig för och akter, förklarar Juan.
Hans båt är den mista som deltar i den klassiska regattan och han är beredd på att det kommer att ta tid för honom att segla dagens rutt. Juan är först med att kasta loss. Han tar stadigt tag i årorna och sätter av mot hamnens inlopp. Likt många av de andra båtarna har den ingen motor och tankarna går till de svenska sumpbåtarna som traditionellt användes i den svenska skärgården.
– Jorden upptäcktes för segel och inte motor, hojtar Juan glatt innan han försvinner runt en av hamnens pontoner.

En efter en lämnar de hamnen. Vissa ror och andra sätter av med fulla segel mot den fjärde av de nio regattor som Trofeu Hivern innefattar. I Palmabukten utanför hamnen ligger starten. Havet veckar sig i små vågor under brisen och lätta moln syns över Tramuntana. Förväntningen trissas upp när Javier kallar på uppmärksamhet med signalhornet från kommittébåten när starten närmar sig. Javier räknar ned via VHF-radion, 4…3…2…1 och precis kl 12.00 går starten och vinden spänner upp seglen till max och båtarna drar iväg mot den första bojen.

Drygt en och en halv timme senare glider den sista båten över mållinjen och besättningarna vecklar in seglen för att ro in i hamn. Bernat Oliver Font glider in mot kajen i sin båt och ser nöjd ut.
– Det gick bra, vinden var fin och inte för hård. Det är lite komplicerat att segla med latinsegel och det är lätt att välta om man inte har erfarenhet, säger Bernat när han hoppar i land.
Han är arkeolog och historiker och har precis kommit ut med boken El Llaüt som handlar om de traditionella mallorquinska båtarna. Bernat är orolig över att träbåtarna håller på att försvinna från hamnarna på Mallorca. Det finns åtta stycken olika typer av de traditionella båtarna och de vanligaste av dem är Llaüt, Bot, Gussi, och Pastera. Han kan konstatera att det fortfarande finns cirka 600 Llaüts kvar på ön. De andra börjar bli sällsynta och det finns bara några få exemplar kvar i bruk.
– Den stora förändringen skedde på 70-talet när de började att konstruera Llaüts i glasfiberskrov. De kunde serieproducera båtar vilket ledde till ett billigare pris men framförallt skötseln blev lättare för ägaren, förklarar Bernat och rynkar på näsan åt denna utveckling.
Trots att träbåtarna har försvunnit en efter en i de mallorquinska hamnarna finns stoltheten i hantverket kvar på ön. Det finns en handfull verksamma båtbyggare kvar på Mallorca. De kallas mestre d’aixa och äger berömmelse utanför de baleariska öarna för sin noggrannhet och kvalité på båtbyggarkonsten.

Varje mestre d’aixa har sin speciella signatur som är snidat i träsmycket som sitter i för och akter på en Llaüt. Sebastiá Vidal är en av de som håller liv i traditionen. När han var liten såg han en Llaüt i ett båthus i Porto Petro och det blev början till hans livs förälskelse till båtarna.
– Jag mår bra av dem! När jag var liten gick mitt liv ut på att teckna båtar vilka har blivit en del av mitt liv, berättar Sebastiá.
Som 17-åring började han den treåriga båtbyggarutbildningen i Palma. Därefter jobbade han många år med Mallorcas välrenommerade båtbyggare Jaume Cifre i Porto Colom där traditionen av träbåtar är väl bevarad. Sebastiá har sedan flera år sin egna verkstad i utkanten av byn Villafranca, som lustigt nog ligger flera kilometer från havet. När vi träffas drar säsongen snart igång på allvar och hyveln går varm för att avsluta de nödvändiga reparationerna som behövs göras på kundernas båtar. Det är som ett levande museum där det modernaste tycks vara bandsågen mitt i lokalen. På väggen hänger mallen till en Llaüt som han har byggt.
– Jag jobbar aldrig utifrån en ritning utan bygger en modell konstnärligt och från mitt hjärta. Min erfarenhet gör att jag har lärt mig hur en båt ska bli byggd för att navigera bra, förklarar Sebastiá.


När modellen är klar görs mallarna i verklig storlek utifrån den lilla modellen. Båtarna byggs i furu och stenek och det tar ungefär två månader för två personer att färdigställa en 5,5 meter lång båt. Priset för en specialbyggd båt kostar runt 30 000 euros. Sebastiá är hoppfull inför träbåtarnas framtid till skillnad mot Bernat, eftersom han ser att trenden har vänt och intresset för de traditionella träbåtarna har kommit tillbaka. Han menar att anledningen är att folk har förstått att en Llaüt i trä seglar bättre än en modern båt gjord av glasfiber. Han förklarar att tyngden i träskrovet tar sjön bättre.

Historien äger också den kunskapen. En båt som har utvecklas över millennium för att segla på Medelhavet måste vara en bra konstruktion. Ingen tycks dock veta exakt varifrån den ursprungliga modellen kommer ifrån. Bernat berättar att denna typ av båt liknar alla traditionella båtar runt Medelhavets kust. De återfinns speciellt i Grekland, södra Frankrike och Italien. Framförallt är det en bruksbåt som fortfarande används av fiskare på Mallorca. De far ut med landbrisen under dagens första timmar för att sedan segla hem med sjöbrisen efter dagens arbete till havs.

Text och bild : Pär Olsson

FAKTA
Upplev de traditionella båtarna på Mallorca
Cala Gamba och Porto Colom är hamnar med flest traditionella båtar.
Den klassiska regattan Trofeu Hivern som utgår från Cala Gamba avgörs under nio deltävlingar och avslutas i november. Kolla klubbens hemsida för nästa tävling, https://www.cncg.es.
Vill man segla en Llaüt kan man göra dagscharter
Porto Colom med Llaüt Mallorca, www.llautmallorca.com
Porto Pollenca med Pollentia Sailing, www.pollentiasailing.com
Alcúdia med www.mallorcallauts.com

Pòrtol, keramikstaden

Mallorca har mycket mer att erbjuda än sol och stränder. Det inser jag snabbt när jag besöker någon av öns alla marknader. Det kulturella arvet vårdas ömt av mallorkinerna, och kanske gäller det särskilt konsthantverket. Marknadernas keramikstånd är ofta imponerande i sina utbud. Även om många av föremålen ser ut att vara anpassade för den vanliga turistens smak, är det tydligt att mycket är tillverkat för hand och håller en hög kvalitet.

Men som de flesta andra i vår tid har jag svårt att identifiera mig med den vanliga turisten. Jag tilltalas av kvaliteten och det genuina hantverket, men är kanske ute efter något alldeles speciellt som passar just mitt hem. Så vart vänder jag mig då? Det visar sig att jag inte är ensam om att ställa den frågan.

Céramica Terra Cuita är en av öns konstverkstäder som skapar handgjorda föremål från grunden. “95% av vår tillverkning sker på personliga uppdrag från människor som tycker om keramik, men som vill ha något unikt, utformat efter just deras smak.” Det säger Pep Serra Crespi, femte generationens konsthantverkare och keramiker på Cerámica Terra Cuita. Att föremålen verkligen är handgjorde försäkrar Pep Serra Crespi. “Vi använder fortfarande drejskiva till alla våra kärl, skålar och fat”.

På Cerámica Terra Cuita skapas konstföremål av hög kvalitet med passion och känsla för det genuina. Hantverkstraditionen i familjen sträcker sig tillbaka så långt som till år 1860, då Pep Serra Crespis farfars far började som keramiker. Allt började med en morisk ugn som byggdes 1861, och en verkstad för modellering som byggdes i ett enkelt träskjul. Terra Cuita har än idag sin tillverkning i den ursprungliga verkstaden. I de nuvarande anläggningarna har man större utrymme och bättre ugnar, men har den primitiva verkstaden integrerad i lokalen.

Cuita Terra ligger i det lilla samhället Pòrtol i Marraxí strax utanför Palma. Leran hämtas från stadens stenbrott, och de är inte ensamma. Området uppbär en lång tradition av tillverkning av keramiska föremål. Leran härifrån används sedan lång tid tillbaka för att tillverka greixoneres, de så typiska kokkärlen som används för att tillaga och servera Mallorkinernas smakrika grytor, de så kallade ”sopes”, men även kärl och fat till de lika traditionella rätterna “tombets” ( friterade grönsaker) och “frits” (stekta hackade grönsaker med kött). På Cerámica Terra Cuita har man i över 150 år tillverkat de traditionella kokkärlen, men även en stor variation av fat, skålar, glas och kannor. Hantverket har gått i arv i fem generationer i rakt nedstigande led.

Idag kombinerar man sin nedärvda kunskap om lera och kärl med de senaste trenderna och materialen. Ett exempel på det är verkstadens så kallade Medelhavssamling, där man låter sig inspireras av den speciella mallorkinska ikat-tekniken. Resultatet blir de vackra och omtyckta skålarna och faten som målas i klara färger med de karaktäristiska breda penseldragen. Keramikverkstaden tillverkar självklart även de så kallade “siurells” som är så typiska för Mallorca. “Siurells” är de handgjorda lerfigurerna med pip, med samma funktion som en lergök. Figurerna målas vita eller med starka färger och formas för att efterlikna människor, hästar eller andra djur. En självklar souvenir för många turister.

MUSEU DEL FANG (KERAMIKMUSEUM)

Marratxi, Terra de Fang (keramiklandet), har låtit bygga ett museum som tillägnas kultur, identitet och tradition. Ända sedan stenåldern har keramik varit en viktigt del av människans utveckling. Tekniken att forma och bränna lera ledde till en revolutionerande förändring som förbättrade livsbetingelserna för våra förfäder. Särskilt den romerska och muslimska kulturen bidrog till den keramiska utvecklingen på Mallorca genom att införa nya former och mönster som har överlevt fram till våra dagar.

Keramik har spelat och fortsätter att spela en avgörande roll för att tillgodose människans grundläggande behov. Museu del Fang Marratxi öppnade för att visa den rikedom av tekniker, former och användningsområden som olika kulturer har bidragit med i gamla tiders keramiska verk, men även lämnat spår i modernare föremål och är närvarande i alla samhällen, tider och bakgrunder.

Museet fokuserar främst på det intresse som finns för leran som används i keramiken från Marratxí. Idag har många föremål fallit i glömska, försvunnit eller riskerar att försvinna på grund av att lera oftast ersätts med andra material i våra industrialiserade samhällen. Av den anledningen är det viktigt med ett museum som bevarar de traditionella föremålen och kan visa upp dem för allmänheten. Av samma anledning har museet åtagit sig är att dokumentera och sammanställa föremålen, men att även främja besök och aktiviteter kring leran för Mallorcas alla skolbarn.

Text: B. Font

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Sibil.la, en sång som bara kan höras på Mallorca

Sibil·la, som ursprungligen var en hednisk sång och som sjöngs av “sibyllan”, som var en sierska och spåkvinna och vars spådomar följdes av de grekiskromerska religionerna som fanns före kristendomens införande.

Solen förlorar sin lyster visar sig mörk och fördunklad månen ger inget ljus och hela världen blir dyster…

Med tiden kom en del kristna präster att i dessa trollkvinnors utsagor se bebådelser om Jesu Kristi ankomst och lät införliva bilden av Sibil·an med de kristna riterna, så som så ofta skedde när människorna lät ursprungligen hedniska fester och bruk smälta samman med den kristna tron.

Det är faktiskt så att det bland demånga profetior som dessa orakel uttalade finns några som råkar sammanfalla med den kristna tron. En av de mest kända sibyllorna, den från Erithrai i Mindre Asien, spådde apokalypsen i en utsaga som var mycket lik den vi finner i evangelierna, och det underligaste, något som inte kan kan anses vara en slump, är att de 27 första verserna (det s.k. akristikon) i denna profetia exakt återger begynnelsebokstäverna i namnet Jesus Kristus, Guds son och Frälsare (Jesus Cristo Hijo de Dios Salvador).

Sibil·lans sång som sjöngs på julnatten spreds till alla kyrkor i Europa. Denna sed levde kvar i åtskilliga århundraden , men försvann så småningom tills den endast fanns kvar på två öar i Medelhavet, på Mallorca där den sjungs i de flesta kyrkor och på Sardinien, där den begränsas till katedralen i Alghero, med vilken vår ö delar ursprung och katalanskt språk. Skälet till att Sibil·lans sång föll i glömska finner vi under Konciliet i Trient på 1500-talet där man beslöt att ta bort alla musikaliska inslag som inte var strikt religiösa. Mallorca behöll dem emellertid, antagligen på grund av sittt isolerade läge och för att denna tradition hade så starka rötter här

Vanligtvis spelas Sibil·lan av en flicka eller pojke på mellan 10 och 14 år, även om denna roll ursprungligen spelades av präster. Hur som helst, eftersom det rör sig om en kvinna, är kläderna hon bär hur som helst en kvinnas kläder, en tunika som vanligtvis är vit men även kan ha en annan färg. Tyget har fina broderier och ibland även guldtränsar. Hon bär alltid ett stort svärd – det sägs vara Goliaths svärd – som symboliserar den makt och den död som detta omen för med sig: Jesu Kristi ankomst och med den världens slut, nedstigningen till helvetet och uppstigningen till himlen, alltefter hur var och en levat sitt liv.

Sibil·lan är allra mest uttrycksfull i Palmas katedral där denna sång uppfördes för första gången på trettonhundratalet. Men det har inte alltid varit så. Under en del epoker och av en del biskopar förbjöds den som alltför “folkig” och eftersom mässorna var på latin, medan Sibil·lans sång redan var på katalanska.

När sången uppförs i Palmas katedral, “Seu”, följer den ett breviarium från femtonhundratalet som bevaras som en relik i klostret Santa María Magdalena i Palma och sägs ha använts av den heliga Catalina Tomás. Den innehåller två uppföranden, ett kort med endast Sibil·lans sång, och ett långt som omfattar ”Profeternas procession”.

Sibil·lans sång ackompanjeras av musik som somliga menar härrör från den gregorianska sången medan andra tror att den har sitt urssprung i de mozarabiska melodierna, även om denna melodi har blivit förfinats och anpassats till vår tid.

Sibil·lans sång kan man endast lyssnas på en gång om året, på julaftonen, och inte i alla kyrkor på Mallorca. Om ni aldrig hört den rekommenderar vi att ni gör det. Det är ett unikt tillfälle och en unik sång. Ingen annan dag på året är kyrkan så full. Och Palmas katedral är naturligtvis den bästa platsen att då befinna sig på. Fortfarande följs den urgamla traditionen strikt på denna ö.

Översättning: Karolina Kallentoft

Från Seu-katedralens höjd

Stad och himmel. Människa och gudom. Staden breder ut sig under dina fötter, som en skalmodell . Och du inser att katedralen inte byggdes endast av människohänder utan även med själens ögon. Den utgör en så rik och komplex verklighet att du skulle kunna ägna dagar åt att stumt beundra den.

För att få tillgång till Seu-katedralens terrasser och höjder måste man känna till när dessa är tillgängliga. Ända tills helt nyligen har mycket få personer kunnat dela denna upplevelse, och det vid sällsynta tillfällen. Att klättra upp för de 215 trappstegen, betrakta de graffiti och inskrifter som gjorts av människor som stängt in sig i katedralen för att fly från rättvisan. När du kommit upp i klocktornet utbreder sig ett nästan drömlikt landskap med trappor och träkonstruktioner. Se ljus och motljus under de nya kyrkklockorna och gå sedan upp i kyrkans allra högsta del.

seu-2-min

En led har gjorts i ordning för besökarna och vi behöver inte längre drabbas av den nästan metafysiska svindel som tidigare generationer fick uppleva. Kyrkan gör trots detta djupt intryck på oss. På 40 meters höjd är det första vi tänker: Hur klarade byggnadsarbetarna från tidigare århundraden av att arbeta där, uppflugna som de var på skrangliga byggnadsställningar. De som riskerade livet för att förvandla stenen från Galdent eller Santanyí till himmelsk materia.

Att komma fram till det största rosettfönstret är det mest gripande ögonblicket. Från denna plats kan du ta på detta ofantliga stenöga … och mäta det. Det är mer än elva meter i diameter och ytan är som en medelstor lägenhet, 97 kvadratmeter. Genom det färgade glaset kan man se Seu-katedralens centralskepp som en miniatyrvärld. Kyrkobesökarna är som små myror, långt borta i fjärran, och rör sig på samma sätt.

seu-3-min

På terrasserna förflyttar du dig mellan gargouiller, strävpelare och strävbågar. Därifrån kan du ta dig till de neogotiska takkrönen från 1800-talet. Och du förstår att en del av de gotiska dekorationerna är så svåråtkomliga, så högt upp belägna och så dolda att de måste ha placerats där av Gudomen. De utgör ett budskap till Guds ögon, ovanför den mänskliga existensen. Att se på Seu-katedralen från denna höjd är ett budskap från det eviga. Ett påtagligt löfte bortom tiden och människolivet.

Den allra mest spektakulära detaljen är den stora skulpterade Mariaskulpturen som finns mitt i fasadens övre triangel. Figuren öppnar armarna mot himlen och avbildar Marie himmelsfärd. Medan du på den undre medaljongen, som du kan beskåda nästan i ögonhöjd, kan betrakta apostlarna framför Kristi moders tomma grav som bärs upp en ängel. Den figur som befinner sig på den allra högsta platsen på katedralen är en Mariastatyn som kan ses från hela staden. Den är mer än sextio meter hög och gjord av en känd 1800-talsskulptör, Marc Llinàs.

seu-4-min

Denna promenad är tillgänglig som är tillgänglig för nästan var och en. Spiraltrapporna är inte orimligt branta och man riskerar inte att falla. Istället kan man här förstå Palma på ett sätt som inte är möjligt någon annanstans. Härifrån blir den dialog som förs mellan havet, hamnen och staden uppenbar, medan den sedd från marknivå är otydlig. Du kan se terrasserna, klocktornen, tegeltaken. Almudainapalatset avtecknar sig framför dig som en en symmetrisk verklighet. Och du kan föreställa dig hur den var när den fina Torre del Ángel, som idag är kraftigt nedsänkt, var högre än själva Seu-katedralen.

På dessa höjder har stadens ljud en annan dimension och tycks förlora i betydelse. Vinden rör sig över molnmattan och stenläggningen bevarar den antika, hemliga känsla den fick av de forna stenhuggarna. Det skulle kunna ha varit igår. Från något hörn dyker en “xoriguer” eller duva upp. “Amunts de la Seu” har sin egen fauna.

seu-5-min

När du går ner igen från klocktornet har du en känsla av att ha fått del i en andlig upplevelse – att för en stund ha stigit ned från detta liv och kommit in i en annan dimension. Mera tidlös, obestämd och djupare.

Som om katedralen för en stund förhöjt våra själar till det himmelska.

Text: Carlos Garrido

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Mons Kallentoft arbetar och lever i konsten

När Mons Kallentoft sätter sig och skriver blir den kriminella världen hans fiktiva verklighet. Det är inte en skön värld han målar upp. Han sätter sin huvudperson, Malin Fors, i samhällets mörkare segment. När Mallorcaliv träffar honom är han aktuell med två nya böcker som har släppts med bara ett par månaders mellanrum.

Text och Foto: Pär Olsson

Det är en sval söndag i Palma och gatorna ligger kusligt öde i Santa Catalina. Jag träffar deckarförfattaren Mons Kallentoft utanför hans port prick klockan 15.00 som avtalat. Han glider ut från trappuppgången med ett leende på läpparna och vi faller genast i skratt över hur punktliga vi är.

– Punktligheten har man verkligen med sig från Sverige och den kommer nog aldrig att gå ur en, konstaterar han.

Vi tar bara några kliv över gatan för att sätta oss på kvartersfiket under de grönskande träden på det lugna torget. Mons beställer vant in en cortado på spanska.

Han har lagt sommarens ledighet bakom sig och har ett späckat schema framför sig. Ute i bokhandlarna finns två färska titlar och han är på väg till den årliga bokmässan i Göteborg. Där ska han hålla föredrag samt presentera sin senaste bok Djävulsdoften, med polismannen Malin Fors i händelsernas centrum. Men innan det ska han göra ett stopp i London för att träffa sitt förlag och diskutera kommande utgåvor på engelska. Hans böcker finns redan översatta till närmare 30 språk världen över och han har själv svårt att hålla reda på vilka länder han är publicerad i.

Mons gillar att spendera sin tid i storstäder och skickar således Malin Fors till Bangkok där Djävulsdoften utspelar sig. Stadens smutsigaste kvarter blir kriminalinspektörens vardag bland prostitution och korruption. Inspirationen till boken kommer från hans resor till Thailand. Han har spenderat mycket tid i den hektiska miljonstaden dit han gärna åker för att koppla av.
Han är ingen person som ligger på en solbädd och pillar navelludd. Utan trivs bäst i en bar med ett glas martini framför sig. Där kan han låta timmarna gå medan livet passerar runt honom.

– Jag är en arbetsnakoman och trivs bäst när jag jobbar, men att sitta i en bar är avkoppling och en slags mindfullness för mig. Det enda som kan hända är att jag blir full, säger han och skrattar.

kallentoft-3-min

Kaffet är uppdrucket och vi bestämmer oss för att dra vidare. Trots att det är söndag har mr Kallentoft inte snålat på stilen. Näsduken ligger prydligt vikt i bröstfickan på den dubbelknäppta blazern och de välputsade skorna blänker under bordet. Jag kliver in i baren för att betala och blir förälskad i stället som har blivit retro efter år av utebliven renovering. Jag föreslår genast att vi ska ta ett porträtt i den fräcka lokalen.

– Vaa? Nej, måste vi! Utbrister han och tvekar lite men fortsätter nja jag vet inte. Det är mina grannar som äger baren. Är det inte lite pinsamt? undrar han motvillig till förslaget.

Hans dolda blyghet kryper fram och jag undrar vart den kom ifrån.

– Jag skriver för att jag gillar mitt jobb. Det intresserar mig egentligen inte att stå i strålkastarljuset. Jag vill skriva, arbeta och leva i konsten. Allt det andra skiter jag faktiskt i, förklarar han.

Det blir ingen bild tagen och vi promenerar mot stan och hamnar på klassiska Ca’n Joan de S’aigo. Stället är ett populärt söndagsnöje hos palmaborna och det blir snart kö utanför den proppfulla kafeterian. Vi beställer cava, hasselnötsglass och mandelkaka. Matsnobben i Mons väcks och påpekar att glassen är för söt och låter den smälta bort i glaset. Eftersom han inte har behov av att återknyta med naturen håller han sig i staden. Mat är ett stort intresse och han kan spendera en förmögenhet på en lunch som varar i flera timmar. Det är livskvalité enligt honom.

Att han hamnade på Mallorca var ingen slump. Han var trött på dåligt vädret och ville komma tillbaka till Spanien där han har spenderat mycket tid. Resan gick till Palma tillsammans med familjen för att kolla in möjligheterna till att bosätta sig på ön.

– Valet av platsen var mera som att bocka av listan med saker som vi önskade oss. Allt finns här, det är en vacker ö och Palma är en riktig spansk stad med en skön atmosfär, förklarar han.

Även om hans längtan går till Madrid trivs han och menar att det finns ett äkta kastilianskt hjärta som är starkare än det mallorkinska. Madrid finns redan i hans hjärta. Dit kom han som 19-åring och det blev hans första riktiga möte med Spanien. Han var en ung man på vift med författardrömmar. Han spenderade två vilda år i staden under den episka epoken som kallas la movida madrileña. Den var som störst i mitten av 80-talet och Mons festade i studentkvarteren samtidigt som Pedro Almodóvar skapade sina första filmer.

kallentoft-2-min

– Jag levde konstnärsmyten som gick ut på att festa och jag fick inte mycket annat gjort. Tur nog blev jag ihop med en rik spanjorska som försörjde mig. Det var helt galna år men inget jag längtar tillbaka till. Bad boys gör sig bättre unga, konstaterar han.

Under sin tid i huvudstaden började han uppskatta den spanska kulturen och gick på tjurfäktning för första gången.

– Det blev en fet kärleksaffär och jag gick så ofta jag kunde till tjurfäktningsarenan. Det är en konstform som allra bäst gestaltar den brutalitet och skörhet som finns centralt i oss. Detta sammanfaller på arenan och blir vackert om man accepterar våldet, berättar han och poängterar att han inte sympatiserar med de hänsynslösa byfesterna.

De tokiga åren i Madrid sporrade honom till att skriva sin första bok Pesetas som kom ut flera år efter hemkomsten. Sedan dess har det snurrat på och han har inte legat på latsidan. Efter att jag har synat Mons imponerande meritlista förstår jag att han talar sanning när han säger att han älskar att jobba. Hans drivkraft och sökande finns i arbetet.

– Om man är konstnär på riktigt kommer man aldrig att sluta, aldrig att få svar på det man söker och det är en skönhet i det. Därför vässar jag verktygen för att ta mig närmare det sublima, säger Mons Kallentoft innan vi skiljs åt.

Julbasar på Svenska Kyrkan

Det är kö nerför trapporna, ja långt ut på trottoaren. Skylten ovanför dörren skvallrar om verksamheten – Svenska Kyrkan, Iglesia Sueca. Men det är inte bara svenskar i kö, övervägande delen av besökarna är spanjorer. Svenska Kyrkans Julbasar hålls i år för ungefär tjugonde gången och är mer populär än någonsin.

Text: Karolina Kallentoft

Inne i lokalen är det minst lika trångt. Vuxna, pensionärer och barn. Svenskar och spanjorer och säkert andra nationaliteter också. Turister och Mallorcabor. Medlemmar och icke-medlemmar.
Men en dag som denna jobbar många av medlemmarna. De serverar fika, säljer svenskt hantverk eller lotter till lotteriet och tombolan. Barnen trängs ofta vid lotteriet medan vuxna gärna köper julljusstakar och glas från Kosta Boda. Eller bilder på älgar och förkläden med dalahästar. Eller gravad lax.
Vanligtvis är kaffe och kanelbulle populäraste fikat men på julbasaren är det glögg och mjuk pepparkaka som lockar flest, berättar prästen Mikael.

iglesia-5-min

Och just fikat verkar vara det som framför allt lockar spanjorerna hit. Mikael förklarar att de inte är vana vid att det serveras sötsaker och muggvis med kaffe till såväl förmiddagsfika som eftermiddagsfika, med påtår dessutom.
Sötsuget är stort oavsett nationalitet men vi svenskar tycks ha utvecklat konsten till perfektion. Självklart gäller det även utlandssvenskar. Församlingsassistent John har det viktiga uppdraget att även vara kyrkans bagare och kock och börjar många arbetsdagar med att knåda ihop en stor sats kanelbulledeg.

Julbasaren besöks varje år av uppåt 4000 personer och är Svenska Kyrkans mest publika händelse. Förberedelserna påbörjas redan i september. På torsdagarna samlas volontärer och medlemmar för att arbeta med förberedelserna inför basaren, som att prismärka, rulla chokladbollar och göra smällkarameller. De flesta hjälper även till under de tre dagarna i november då julbasaren pågår.
Intäkterna går till den omfattande verksamheten, eftersom Svenska Kyrkan på Mallorca är självförsörjande. Men de räcker också till människor i nöd som då och då hör av sig, antingen direkt eller via konsulatet.

När basaren är över har julen på Svenska Kyrkan bara börjat. Snart följer det uppskattade luciatåget på Plaza Cort som församlingen ordnar tillsammans med Svenska skolan. Även den katolska vänförsamlingen i Palma gästas av Luciatåget. Svenska Kyrkans kantor Yvonne börjar öva sånger med barnen på Svenska skolan flera veckor innan det är dags den 13 december, och kyrkan har även en minibasar på torget med försäljning av korv och glögg.
Veckan därpå vankas julbordet som måste bokas långt i förväg om man säkert vill få plats, och förstås alla avslutningar med barngrupperna. På själva julafton hålls en julkrubbegudstjänst och därefter serveras det risgrynsgröt och skinkmackor till alla besökare. Efter grötlunchen vankas dans runt granen och har man tur så kommer tomten med julklappar som föräldrarna har tagit med till sina barn. Men efter julafton håller kyrkan stängt, ända fram till trettondagens gudstjänst.

iglesia-8-min

Julen är onekligen en viktigt tid för Svenska Kyrkan och dess medlemmar. Många svenskar skulle vara ensamma utan den sociala gemenskapen som kyrkan erbjuder under den familjehögtid som julen ju är.
”Vårt viktigaste uppdrag är att fungera som mötesplats för alla, i alla åldrar”, säger Mikael.
Och han fortsätter:
”För vissa betyder det gudstjänsterna, men för andra är det främst trivseln. Många lite äldre kommer till våra ”Gubbröror” och ”Damluncher” och ”Stickcaféer”, och till våra temakvällar med exempelvis filmvisning. Men vi har också kyrkokör och ungdomscafé. Och så alla barngrupper förstås där de mindre barnen kommer för att leka och sjunga med sina föräldrar.
Då är det high-life här”, säger Mikael och ler.
”Och så kommer man för fikat förstås”, lägger Carina till.
Carina är ansvarig för kyrkans ekonomi och administration och är den som varit anställd längst, i sju år. Men precis som sina fyra andra kollegor gör hon det mesta här. För min intervju ville hon samla allihop, och nu sitter jag med tre av dem – Carina, Yvonne och Mikael – runt ett bord. Alla tre dricker vi kaffe i stora muggar, och vi hamnar snart i en diskussion om den viktiga fikatraditionen. Vi kommer fram till att det säkert var det hårda arbetet och de glest belägna gårdarna som fick oss att söka oss till varandra med kakor fulla med smör och socker, och med kaffe som håller oss vakna i mörkret. Behoven är desamma i våra dagar, uppenbarligen även för oss utlandssvenskar.

Under samtalet kommer Tobias in. Han är ny präst på ön sedan ett år tillbaka. Han lyfter fram den viktiga roll som kyrkan spelar när det gäller att alltid vara närvarande i sitt närsamhälle och som utlandskyrka förkroppsliga och gestalta Gud i en svensk kontext. Och vi kommer in på den viktiga roll som kyrkan spelar för personer i kris. Söndagarnas gudstjänster ger tröst, och kyrkans personal är alltid tillgängliga för personliga samtal.
Tack vare aktivitetsgrupperna har personalen koll på ungdomarna och Mikael berättar att man mer än en gång har haft besök av oroliga föräldrar som behöver stöd, och att man även rent handkraftigt hämtat ungdomar i Magaluf. Mikael upplever att spanska barn och ungdomar hålls hårdare än svenska, och han tror att det beror på att svenska föräldrar är ovana vid tillgänglighet till droger och alkohol, och möjligen även naiva.
Mikael berättar att ungdomar ibland behöver en utomstående vuxen att prata med, och söker sig självmant till samtal med prästerna eller någon annan i personalen.
”Men oftast räcker det med att ha kyrkan som en neutral och säker plats att vara på, att få spela pingis eller hockeyspel eller surfa på mobilen, och få vara sig själva utan några särskilda krav”, försäkrar han.

Vi avslutar vårt samtal med en diskussion om vad det är som får så många svenskar utomlands att söka sig till det svenska. Jag kan själv tycka att det strider mot den naturliga driften som tar oss hit, man vill ju FRÅN Sverige, TILL Spanien.
Men under vårt samtal förstår jag mig bättre på den kulturella dragningskraften. Många av Svenska Kyrkans besökare är svenskar som vuxit upp på Mallorca, eller som gift in sig i en annan kultur, och tar med sina barn eller barnbarn till kyrkan för att få dem ta del av det svenska, och känna en tillhörighet. Låta barnen sjunga svenska sånger, leka svenska lekar och uppleva svenska högtider. De kanske inte har så stor kontakt med sitt hemland längre och vill förmedla det till barnen när man nu har möjlighet till det. Och vi kommer överens om att det självklart är lika för alla som flyttar till ett nytt land. Som exempelvis de som flyttat till Sverige i våra dagar.

iglesia-13-min

FAKTA OM VIGSLAR

En viktig del i kyrkans uppdrag är att anordna vigslar, som är en del av de fyra kyrkliga handlingarna. Det som kallas ”destination weddings” ökar för varje år, även på Mallorca. I år genomför prästerna på Svenska Kyrkan på Mallorca hela 212 vigslar.
Mallorca är populärt för sin skönhet, för det soliga vädret och för att det ligger på lagom avstånd dit man kan bjuda familj och vänner över en helg. Att Svenska Kyrkan finns här och har vigselrätt är också en viktig anledning. Men prästerna här viger också par på exempelvis Menorca och Ibiza, i Barcelona och i Madrid. På Mallorca hålls vigslarna oftast i kyrkans lokaler eller i Alcanada, en park vid havet nära Alcudia, men kan hållas på ett hotell eller en finca om brudparet så önskar.

Ett sekel på spåret

Under mer än 100 år var Sóller-tåget till stor nytta för Mallorcas befolkning. Idag är Ferrocarril de Sóller en järnväg och en spårväg som framför allt är ett nöje för turisterna. De antika vagnarna ger passagerarna tillfälle att resa som förr. Och i takt med att järnvägen blir allt äldre ökar tågets genuina charm.

Egyptens pyramider och Eiffeltornet behöver endast lättare underhåll, men Sóller-tåget måste kontinuerligt anpassas efter moderna krav på service, kapacitet och avgångar. Och allt detta utan att tåget förlorar sin antika charm och karaktär. Vagnarna har alla en äldre och varierad inredning och unika detaljer som måste underhållas på ett hantverksmässigt sätt. Därför måste Ferrocarril de Sóller göra allt större investeringar i reparationer och underhåll av tåg och vagnar.

EN JUVEL TILL JÄRNVÄG
Järnvägen är en smalspårig och har en bredd om 914 mm – en engelsk yard – vilket är ovanligt i våra dagar. Tåget är det enda av sitt slag som ännu är i drift, och från start till mål tar färden cirka 60 minuter. Varje dag rör sig tre konvojer, bestående av en egenhändigt styrd motor (maskinen) och sex passagerarvagnar, den 27 kilometer långa sträckan, och på vägen passerar de hela 13 tunnlar. Var och en av såväl maskiner som vagnar och inredning har en lång historia bakom sig. Ingen serietillverkar längre liknande motorer, trävagnar eller säten. Om en av delarna behöver förnyas måste en skicklig hantverkare ta sig an jobbet. Detta gäller också vart och ett av de verktyg som används i verkstäderna i Sóller. Däremot kan man ta tillvara delar från andra järnvägar eller spårvägar som tagits ur bruk. Det kunde ske för ett antal år sedan då Ferrocarril de Sóller tog över vagnar från Lissabons elektriska spårväg. Trots att de skilde sig till det yttre kunde de anpassas till Sóller-spårvägens karaktäristiska utseende och finns nu med som ett av flera spårvagnsset i Port de Sóller.

För närvarande sköter 40 personer underhållet av tågen. De är uppdelade på olika arbetslag – ”vägar och arbeten”, snickeri, mekanik, ingenjörskonst osv – som varje dag ser över vagnssparken. Det är en svår uppgift, framför allt under turistsäsongen när tågen kör med allt större frekvens och inget avvikande får inträffa på det enda spåret. Framför allt på sträckorna uppe i bergen eller i någon av de 13 tunnlarna dit man bara kan nå med maskiner på själva tågspåret. Där är man tvungen att använda verkliga museiföremål – som den sk ”Unilok”, den spansk-schweiziska traktorn” eller ”den lilla Renault-vagnen” – som kan ta sig fram överallt.

Under några månader om året är det nödvändigt att stoppa driften för att utföra det grundläggande servicearbetet. Då monterar arbetslagen isär vagnarna för att se till att allt fungerar perfekt under resten av året. Men även under turistsäsongen kontrolleras varje dag en maskin mycket noggrant, precis som om det rörde sig om ett flygplan.

PROJEKTET
Det var år 1903 som idén om det manuella tåget föddes hos industrimagnaten Juan Morell och parlamentsledamoten Jerónimo Estades, med målet att förena den rika staden Sóller med huvudstaden Palma. År 1907 påbörjades arbetet samtidigt i båda städerna under ledning av ingenjör Pedro Garau. Och den 16 april 1912 invigdes sträckan officiellt. Ett datum som många minns eftersom det sorgligt nog råkade sammanträffa med Titanics undergång. Året efter öppnades spårvägen som förbinder järnvägsstationen med Sóllers hamn, med den nymodigheten att den till skillnad från Sóller-tåget var elektrifierad. År 1929 elektrifierades hela sträckan, maskiner byttes ut och Sóller-tåget blev det som det nu är – ett eldrivet tåg.

Mallorca – de handgjorda skornas ö

Efter ett århundrade då industriell serieproduktion ansetts vara höjden av modernitet, har skomakarens yrkesstolthet krympt till en servicefunktion för reparationer och ändringar. Men under senare år har nya generationer hantverksskickliga skomakare lyckats ta skotillverkningen in i en ny era. Särskilt har man kunnat se detta på Mallorca, men även på Spaniens ostkust. Tack vare några få skotillverkare är handsydda skor åter på modet, och termer som läster, gouger, inlägg, gångjärn och filar används åter bland öns skickliga skomakare.

Översättning: Karolina Kallentoft

Mallorca har länge varit förknippat med de bästa skomakarna. Här finns en småskalig industri av skotillverkning som är kvalitetsmedveten utöver det vanliga, och har kunder som verkligen bryr sig om sina fötter som målgrupp. Skorna designas och tillverkas på ön men säljs i exklusiva butiker över hela världen.

Carmina Shoemaker är en av Mallorcas mest traditionsuppburna skotillverkare. Skorna tillverkas i Inca, ett mindre industrisamhälle mitt på ön. Företaget grundades redan år 1866, och har till idag gått i arv i hela fyra generationer inom familjen Albaladejo. Marlene Albaladejo, creative director, berättar att familjen redan från början hade som ambition att skapa de bästa handgjorda skorna i världen. ”Vårt företag bygger på ärlighet i det arbete vi utför, med fokus på högsta kvalitet, rätt pris, lokal produktion och en strävan efter att befinna oss bland de bästa.”

Marlene Albaladejo framhåller våra lägst belägna kroppsdelar som det enda som räknas. ”Vi respekterar och sköter om fötterna med all den omsorg de förtjänar. Det är fötterna som bär upp resten av kroppen. Innan vi gör en skiss av skon gör vi en studie av foten, och utifrån studien tillverkar vi ett skoblock. Det är en viktig del av processen, ja faktiskt den allra viktigaste”, säger hon.

SKOR SOM ÄR UNIKA
Varje sko tillverkas med stor noggrannhet och med en hantverksskicklighet där man från första studien till den färdiga skon ser till varje liten detalj. Marlene Albadalejo förklarar: ”Vår skomakare har en känsla för sitt arbete som är något utöver det vanliga.” De väljer ut de bästa skinnen, studerar mönstren millimeter för millimeter, och formar skoblocken tills de uppnått en perfekt harmoni mellan estetik och ergonomi. Sedan skär de till skorna för hand, en efter en, och sätter ihop dem steg för steg. Resultatet blir ett par unika skor.”

George’s är ett annan välkänt skoföretag på ön med tillverkning i Inca. George’s historia sträcker sig till år 1967 då det grundades av Jordi Coll. Chef för företaget idag är Aurora Coll, som tillhör tredje generationen skomakare och andra generationen skotillverkare.

”Vi anser att skor som görs för hand är mer än bara en produkt. De är också kreativitet, hantverksskicklighet, teknik och kärlek, och på grund av människans ofullkomlighet är de unika”, säger hon. ”Det egentliga kunnandet består i att tillämpa de verkliga måtten på ett snitt, som samtidigt som det är harmoniskt för blicken även är bekvämt för foten. Detta var Jordi Colls mantra, och det är George’s raison d’être.” ”George’s är passion, arv och förnuft”, fortsätter hon. ”Men också ett hantverk som hör till en annan generation och som vi inte vill ska gå förlorad.”

NOGGRANNHET I DETALJERNA
George’s utgår från traditionella metoder och klassiska modeller, men kan ibland frångå den mera traditionella stilen och tillåta sig förnyelse och en viss lekfullhet med materialen. ”Vårt sätt att se på skomodet är en aning anarkistiskt”, avslöjar Aurora Coll. ”Utifrån aktuella och kanske lite vågade material kan vi med den noggrannhet vi hyser för detaljerna erbjuda en sko som exakt följer kundens önskemål. Resultatet blir en sko med överlägsen stil i material, linjer och proportioner, som är annorlunda och samtidigt unik,” förklarar hon, och avslutar inte utan stolthet: ”Våra skor är fulla av nyanser. De åldras tillsammans med sin ägare, de vittnar om en tid som är annorlunda är vår, och de är avsedda att hålla livet ut.”

zapatos-4-min