”Hade man inte varit på Plaza Gomila så hade man inte varit på Mallorca.”

Inger Ballinas kom till Palma första gången 1964, och blev kvar. Mallorcaliv träffar henne på Joe’s hotel på legendariska Plaza Gomila och tar del av såväl minnen som tankar om torgets framtid.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Camper, det välkända skoföretaget från Inca, har under de senaste decennierna låtit bygga designhotell i centrala Barcelona och Berlin. I Barcelona etablerade de sig i Raval just när det nya museet för samtida konst hade slagit upp sina portar, i en tid då gränderna ännu var så nedgångna att turister knappt vågade sig dit. Där lät Casa Camper uppföra ett färgstarkt hotell med en enstjärnig och lika färgstark asiatisk restaurang. Nu återvänder Camper till Mallorca för att väcka liv i Plaza Gomila. Runt det legendariska torget uppförs eller totalrenoveras hela sju byggnader i starka monokromer.

I hela El Terreno och närliggande Son Armadans ses flera andra pågående byggprojekt. Men den svarta juvelen på Plaza Gomila står fortfarande orörd, nattklubben Tito’s som slog igen förra året. Då skrev tidningarna att Camper skulle köpa Tito’s och omvandla den till lyxlägenheter. Men nu sägs det att Tito’s istället köpts av Grupo de Empresas Matutes (GEM) som driver flera välkända diskotek samt Palladium hotel group med hotell på Ibiza och övriga Spanien och världen. Entrén mot Plaza Gomila kommer att öppnas som på den gamla goda tiden när världskändisar festade på Tito’s och gäster i långklänning och stiliga kostymer släpptes av i limousine. Men även hissen från paseo Marítimo kommer finnas kvar, och trappan mellan de två entréerna kommer att öppnas på nytt.

Dessa planer vill varken Camper eller GEM låta sig intervjuas om, vilket lämnar öppet för Mallorcaliv att fråga runt i området och även spekulera en aning kring.

Nyöppnade Joe’s hotel ligger granne både med den numera svartmålade fasaden som en gång var Tito’s entré, och Campers gröna hus som håller på att färdigställas. Joe’s ägare Jaqueline är den som delar med sig av planerna kring Tito’s, och hon berättar även att det i det gröna Camper-huset kommer att öppna en lyxrestaurang med en välkänd stjärnkock. Kan man då tänka sig att Tito’s kommer att nyöppna under nytt namn men med en hejdundrande nyårsfest eller kanske sommarfest lagom till 100-årsjubileumet 2023? Och att lyxrestaurangen kommer ha samma asiatiska fusionskök som Casa Campers stjärnrestaurang i Barcelona?

Det är när Mallorcaliv stämt träff med Inger Ballinas som vi råkar få en pratstund med Jaqueline. Hon är läkaren från Havanna som köpte den nedgångna hörnbyggnaden på Plaza Gomila redan för 11 år sedan. Till slut tyckte hon att det var dags att öppna ett hotell på platsen, och i februari i år invigdes det. Jaqueline är den som berättar för Mallorcaliv om vad hon hört om sina nya grannar, och säger också att hon kommer bättra på hotellets stora uteservering med växter och annat fint för att matcha lyxrestaurangen som snart kommer att öppna. Hon avslöjar också att hon länge försökt köpa det mallorkinskt klassiska men bedagade huset på andra sidan gränden där restaurang El Patio en gång låg. Men att ägarna vägrar sälja, trots husets skick, så som det ofta är på Mallorca.

På Joe’s hotel träffar vi även Doris som jobbar i receptionen. Hon berättar på flytande svenska att hotellet tagit sitt namn efter baren som låg här under Plaza Gomilas storhetstid: Bar Joe’s. Sedan visar hon oss de svartvita fotografierna från den tidens neonskyltar, med dansklubben El Barco i blickfånget.

Där spelade min blivande make Paco Ballinas i bandet Los Massot, säger Inger. Han flyttade hit till Palma från Mexiko samma år som jag.

Och nu börjar Inger berätta sin och Plaza Gomilas historia.

– På den tiden var Plaza Gomila fullt av barer och restauranger med stora uteserveringar. Förutom Bar Joe’s, El Barco och Tito’s låg här också Monaco där vi tog en kaffe efter lunchen för att bestämma inför kvällen. Bredvid Monaco låg en pianobar.

Hon fortsätter:

– Då var plaza Gomila mobiltelefonen, det var här man träffades redan vid lunch. Sedan var torget fullt resten av kvällen, och så var det varje kväll i alla år. Där satt man och tittade på de uppklädda människorna som skulle till Tito’s. Torget var känt i hela Europa, hade man inte varit på Plaza Gomila så hade man inte varit på Mallorca. Senare kom hela lass med turistbussar och släppte av folk här.

På både Tito’s och Barbarela längre ner på nuvarande avenida Juan Miró uppträdde världsartister.

– Bland annat lyssnade jag på Ray Charles på Barbarela och jag var så imponerad, minns jag.

Inger Ballinas kom till Mallorca och Plaza Gomila första gången 1964, och hon flyttade hit för gott fyra år senare. Ett tag bodde hon bara tiotalet meter längre ner i gränden mot plaza Mediterráneo, bredvid restaurang El Patio och mitt emot Olas Steakhouse, som drevs av en svensk.

Skyltarna finns kvar men barerna är sedan länge igenbommade. Bredvid trappan förbi El Mediterráneo, dit Inger och hennes vänner smet in för att bada i poolen som än idag finns kvar, låg Sargeant Pepper’s night club. Där spelade Jimi Hendrix juli 1968.

– I Méditerraneo hade skådespelerskan Sara Montiel en våning, hon hade ofta en cigarr i munnen och var väldigt tjusig, minns Inger.

Vi går tillbaka till La Gomila och Inger pekar mot det knallblå hostalet bredvid gränden ner mot forna El Barco.

– Här låg ett ställe som serverade grillad kyckling, de var så goda, säger hon. Jag levde nästan på kyckling under de här åren.

Sedan rundar vi byggarbetsplatsen vid det mörkgröna huset och hon pekar bortom det nybyggda blå, delvis kaklade huset med taggigt tak.

– Där låg Zhivago och Flamingo, de var också dansställen dit vi gick ofta, och på Flamingo uppträdde min man. Han sjöng och spelade överallt.

De starka färgerna som nu omger Plaza Gomila är nytt för torget. Starkast lyser det nybyggda hörnhuset i röda nyanser, på andra sidan om ett kritvitt hus. Snart kommer även ett brunt och ett knallgult hus uppföras, enligt arkitektstudion GRAS:s ritningar. Studion ligger inte långt härifrån men avböjde intervju på grund av den sekretess som Camper ålägger dem. Men det vi vet från pr-materialet är att här kommer bli både hyreslägenheter för arbetare i området, och mer slutna lägenhetskomplex med pool och gym dit samtliga boende i de av Camper uppförda husen kommer få tillträde. Flera av byggnaderna håller på att färdigställas, och enligt Jaqueline kommer lyxrestaurangen i det gröna huset invigas redan i juli. Därpå följer inflyttning i det blå, det röda och det vita huset med lägenheter, restauranger och butiker fram till och med september.

– Det blir säkert fint här, säger Inger Ballinas. Jag gillar de starka färgerna eftersom de påminner om Mexiko, och de färgglada husen upp mot Bellverparken längs calle Polvorín. Bara det inte endast blir lyxbostäder, då blir det inte som förr.

– Och så måste de underhålla fasaderna, läger hon till. Om färgen flagnar och kakelplattor ramlar av blir det inte snyggt.

El Terreno är omtyckt av svenskar som gillar lugnet och närheten till centrala Palma. Här finns även en del svenska verksamheter som renoverat och flyttat in. Mest känt är kanske Svenska kyrkan och Hotel Feliz längre ner på calle Juan Miró, samt Svenska skolan, som flyttade till kulturmärkta Villa Schembri 1995. Det är mitt emot Svenska skolan som det största av Campers hus, det gula, kommer att uppföras. Både Svenska kyrkan och Svenska skolan började sina verksamheter för över 50 år sedan, och Inger har varit aktiv i kyrkan sedan 1981 och hade sina två söner på Svenska skolan. Idag går hennes barnbarn Sira, 10 år, här. I El Terreno finns även aparthotel Terreno Studios och hostal Corona som båda drivs av svenskar.

År 1985 började Plaza Gomilas glamorösa era nå sitt slut. Det var då Tito’s slog igen portarna mot torget för gott, för att svida om till nattklubb med ny ägare och entré med hiss från Paseo Marítimo. Bilvägen och hamnen började byggas först efter att general Franco dog 1976.

– Tidigare fanns inte paseon, och Franco förbjöd oss från att gå ner till stranden. Där stod Guarda Civil med sina trekantiga hattar och gröna uniformer och körde bort oss direkt, berättar Inger.

Samtidigt började Magaluf växa fram, och de enorma diskoteken på Ibiza. Kanske var det allt detta sammantaget som gjorde att Plaza Gomila började förfalla. I våra dagar har torget och området omkring mer varit känt för igenbommade, nedklottrade hus, andra klassens svartklubbar och övervintrande alkoholister.

– Men de kommer försvinna nu, säger Inger Ballinas, så måste det bli. Bara alla husen här rustas upp och uteserveringarna kommer tillbaka på hela torget. Som det var förr.

Myten om las suecas på Mallorca

Idag talas det mycket om turismofobi. Men det är ett missbrukat begrepp. Många av de mallorkiner som klagar över överfyllda stränder och prishöjningar för vanligt folk tog emot turismen med öppna armar i sin ungdom. Det är samma personer som under Francos grå diktaturvälde bevittnade när turister från andra länder för första gången kom till Mallorca och gav dem möjlighet att andas. De fick uppleva nya kulturer, höra en ny sorts musik, och med egna ögon se andra sätt att leva. Och de fick chansen att inleda nya lidelsefulla romanser. Hur viktiga var inte “los amores de verano” på 1960- och 70-talets Mallorca.

Text: Carlos Garrido
Översättning: Karolina Kallentoft
Fotos: DM, Torrelló, Carmen Ortega

Mallorca kan skryta med ett väl etablerat varumärke. Ensaimadas, Mal-lorcapärlor, lugna familjestränder, partystränder, vackra fincor i ett ännu vackrare landskap och så förstås «los picadores». Dessa unga män, som bara har sin motsvarighet i Ibizas «palanqueros», markerar en hel era.

«Los picadores» var Mallorcaversionen av latino lover. En mer eller mindre blygsam erövrare, med en ettrig vespa eller Seat 600, eller med en folkvagnsbuss ombyggd med sovplatser därbak, som fiskade i stormiga hav och inte sällan fick en sexuellt och emotionellt otillfredsställd svensk kvinna på kroken. Den berömda «la sueca», som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar. “La sueca” var vacker, skulptural och ivrig att fly från den skandinaviska kylan, rakt i famnen på en eldig älskare som hon lärt känna av ren tillfällighet.

Majoriteten av dessa skandinaver kom med kryssningsfärjorna, ofta till ljudet av en modern poprefräng. Mellan romantiska promenader genom Na Burguesa med Palma som fond, över en cocktail i Victorias hotellpool, mellan de tidiga morgnarna på stranden och de sena nätterna i plyschklädda nattklubbar med speglar och rött discoljus och med en vag doft av utspilld Cuba libre. Under en hemlig kväll på hotell Sorrento, med ett avsked som varje gång drunknar i tårar och med löften om att ses nästa sommar, löften som sällan infrias.

Jag minns kryssningarna ombord på färjan Dana Corona från det danska rederiet DFS Seaways. Det hade hunnit bli 1970-tal men de sexuella vibrationerna mellan latinos och “chicas nordicas” var fortfarande mycket kännbara.

Besättningen bestod till större delen av spanjorer. En av officerarna bjöd in svenskor och danskor till sin hytt och bjöd på te, sällskap och säkert något mer. Och en av servitörerna, en liten mörk man, nästintill drunknade i famnen på en blond passagerare som var så mycket större än honom, och hon flydde sin man. Men många av dessa tillfälliga kärlekspar blev med tiden stabila. För tiden atypiska men lyckade kombos. Något som drabbade många skandinaviska turistguider som på den tiden bodde i Cala Mayor. Liksom partyturisterna som brukade ta in på det berömda hotel 33 i Magaluf. Flera på den tiden osedvanliga mallorkinsk-svenska förhållanden fick under de här åren se dagens ljus, där paren i mångt och mycket lyckades navigera sig förbi den förbjudna sommarpassionen för att med tiden försöka sig på en äktenskaplig stabilisering.

Den berömda «la sueca», som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar.

Jag har själv stött på många par med just denna så kallade kulturmix. Till en början imponerade det stort att vara gift med en svensk kvinna. Bara ordet «svensk» framkallade instinktivt de lystna minnena från 1960- och 70-talen. Men att leva över kulturgränserna som var så mycket djupare då än idag och skapa en fungerande relation var inte alltid lätt. Det beklagades över förvirring och kaos. Och även över den spanska individualismen, för i de skandinaviska länderna – där invånarna antogs ha förenats i den gemensamma kampen mot kyla och snö – löstes det mesta i samförstånd. Den anarki som ofta rådde bland mallorkinerna var många gånger obegriplig för svenskorna.

Och för mallorkinerna blev den nordiska etiketten tröttsam. Er nogranna planering och er disciplin. Således uppfanns uttrycket «fer-se el suec» eller «hacerse el sueco» för den nästan trögsinta likgiltigheten ni visade inför vissa saker, som om de inte existerade. Så typiskt för de skandinaviska länderna, åtminstone enligt det mallorkinska sättet att se det.

Men i väldigt många fall fungerade relationen. Och på det sättet erövrade Mallorca de nordiska traditionerna före många andra regioner på den spanska halvön. Svenska kyrkans julmarknad är en uppskattad tradition, och svenska skolans spektakulära firande av sankta Lucia har alltid varit huvudnyhet i de lokala tidningarna. Bilden av de änglalika flickorna, blonda och blåögda, med en krona av ljus såg ut som hämtad ur en saga.

Det svenska köket var dessutom banbrytande representerat på en restaurang på calle Brondo, strax bakom paseo Borne. Liksom det danska som hade sin representation i Terreno. Det var små familjeföretag och de inriktade sig huvudsakligen på medlemmarna i sina egna samfälldheter. Idag har mycket förändrats, nu när skandinaver köper boenden i mängder i populära områden som Santa Catalina, och öppnar restauranger som är trendiga och som riktar till den breda allmänheten.

Den unge «picadoren» med sin vespa har kanske förpassats till historien. Nu när Mallorca till sin essens har förvandlats till det man väl kallar en kosmopolitisk ö. Ingen förvånas längre av blandade par be-stående av en mallorkin och en svensk. När allt kommer omkring är Stockholm bara tre timmar bort med flyg. Världen har blivit globaliserad, standardiserad. Den mallorkinske förföraren från 1960-talet har lämnat över scenen åt finsmakarturismen. Till boutiquehotellen och loungebarerna. Med en bred internationell kundkrets och lägen som passar en väl kyld gin tonic.

Trots detta kan ingen förneka det banbrytande som skedde de åren då Mallorca sammanförde något så omaka som mallorkinska charmörer från Francos Spanien med svenska skönheter från ett socialdemokratiskt och långt mycket modernare Sverige.

Fullmåne över Deià

Deià har något av en kosmisk amfiteater över sig, byn som vuxit fram nedanför Puig de Teix dramatiska sluttningar, på en höjd där molnen omsluter dem som bomull. På vintern producerar skorstenarna en fin, grå rök som löses upp på hög höjd mot den klara, blå himmeln. I den naturliga halvcirkeln möts man omedelbart av de gröna omgivningarnas mångfald av färger. Klara, ljusa, mörka eller matta. Och på avstånd hörs det sorlande flödet från vattnet som strömmar nerför bergets torrent.

Text: Carlos Garrido

Översättning och bearbetning: Karolina Kallentoft

Foto: DM

Men det är om nätterna man känner magin som ett flämtande andetag över byn. Fullmånens sken skapar en skarp profil runt byggnaderna och träden och ger dem en silverfärgad aura, så påtaglig så att man kan tro sig stå mitt i en målning. Skenet återkastas av bergets stenighet, och någon gång av ett fönster som öppnas, vilket på avstånd kan ge en betraktare uppenbarelsen av att se ett silvermynt vändas under månen. En ålderdomlig besvärjelse som bådar om rikedom.

Robert Graves, som bodde och dog i Deià, var en av de stora teoretikerna i byn. Han grubblade mycket över bergets «magnetiska inflytande» på människans kreativitet. I en av sina berättelser skrev han om ett förhistoriskt tempel på månen på den upphöjda plats där kyrkan och kyrkogården ligger idag. Och i ”Den vita gudinnan” skrev han om månen som arketyp för kvinnan och hennes makt över naturen i äldre tiders folk-lore. Kanske var det fullmånen över Deià han såg framför sig.

Myten är en annan dimension än sakernas tillstånd. Men i vårt vardagliga perspektiv känner vi sällan av den. Vi lever i vårt verklighetstänkande som den självklaraste sak i världen. Men sedan kommer berättelsen. Den förändrar allt. Och vi inser att det vi bevittnade var en unik händelse. En episod för eftervärlden. Och vi förstod aldrig att uppskatta det!

Hur många människor har inte passerat här.

Under 1980-talet var jag en återkommande besökare i Deià. Nästan varje vecka tillbringade jag timmar på caféerna och barerna i byn. Jag åt lunch på Can Jaume. Tog en kaffe på Palmeras. Jag badade i bukten eller borta i Llucalcari. För mig var det naturligt och inget jag särskilt reflekterade över.

Idag när jag besöker kyrkogården i Deià inser jag hur extraordinära de stunderna var. De människor vars liv jag korsade, och som ofta satt vid borden omkring mig, är idag en del av legenden om Deià. Som i en märkligt andlig gemenskap lever de vidare på kyrkogården under fullmånen över Deià.

Naturligtvis var den stora legenden i Deià den brittiske poeten och författaren Robert Graves. Från sitt hem i Can Alluny utövade han ett slags påvedöme. Graves var en mycket närvarande stigfinnare. Det var inte lätt att få syn på honom, för under dessa år var han redan väldigt gammal. Men jag minns fortfarande hur jag på 1970-talet kunde se honom gå längs gatorna i Deià i vad som kom att bli hans uniform: bredbreddad hatt, stor skjorta och en ”senalla”, den mallorkinska flätade korgen, över axeln.

Han berättade för sin son William att när han hade pengaproblem skulle han lämna fönstret öppet vid fullmåne. Då skul-le han snurra till honom ett silvermynt. Just så som det går till i en av hans mest kända böcker, ”Jag, Claudius”.

Jag minns mycket väl Robert Graves död 1985. Jag fick till uppdrag att skriva om begravningen i Diario de Mallorca, och aldrig glömmer jag fotot på familjemedlemmarna som bär kistan på sina axlar. En kall natt i december, månen lätt skymd bakom molnen. Hundarna som gnyr.

Idag påminner den enkla graven där Robert Graves vilar om muslimernas asketiska gravplatser. Anspråkslös, koncis, alltid med blommor och små gåvor. Graves, författaren till ”Jag, Claudius”, ”Den vita gudinnan”, ”Wild olives” som han skrev med sin son William och den mest kände av dem alla, självbiografin ”Farväl till alltihop”.

Jag går genom Deiàs kyrkogård och jag kan omöjligen förstå att det enda som finns kvar av människorna vars namn jag läser är en enkel plakett. Bara ett minne kvar. Eftersom de är minnet av människor som jag själv så ofta träffade på i Deià vid den tiden. Såsom målaren Joan Miralles, som bodde i den magnifika herrgården Can Fusimany. Eller Ulrich Leman, den tyske konstnären vars målningar lyste starkt av en slags underlig expressionism. Han dog vid 102 års ålder och man kunde ofta se honom med sin hatt. Tyst och sfinxlik, nyss anländ till byn från sitt hus högre upp längs bergssluttningen. Ledsagad av sin trofasta Pepe, som alltid såg efter honom.

Vid någon av barerna kunde jag stöta på Norman Jewison, den kanadensiske filmproducenten som gjorde teckningar med kaffesump. Här behövde man heller aldrig sakna Kevin Ayers, den brittiske sångaren i det rock-psykedeliska bandet Soft Machine, med sin iögonfallande rockstjärnepóse. Alltid med blicken fäst på kvinnorna som satt vid de omgivande borden. Eller Ollie Halsall, gitarristen som alltid sågs tillsammans med honom, de var båda välkända musiker på 1970-talet. Med sina runda glasögon och långa hårsvall sågs Ollie Halsall som en regelbunden gäst på Deiàs terrasser. Han dog alltför ung av en överdos, på calle Amargura 13 i Madrid.

Det var svårt att inte lägga märke till William Waldren, alltid lika energisk och entusiastisk. Han var ansvarig för arkeologiska utgrävningar på ön och för museet i Deià. Eller Frederic Grunfeld, uppvuxen i Queens, med sin familj. Hans biografi över Rodin var ett mästerverk. Men på ett sätt kostade den honom hans liv. Han dog på resan tillbaka från New York, där han just hade presenterat sitt verk.

En aktningsvärd närvaro låg det alltid över tyske målaren Mati Klarwein. Lång och imponerande kroppsfysik, med hatt och flätad korg. Tillfälliga besökare i Deià anade säkert inte att mannen vid bordet bredvid låg bakom flera av Santana och Miles Davis mest psykedeliska skivomslag. Han tog ofta en promenad genom byn med sina barn innan de återvände till sin tillflyktsort i Son Rullan.

Poeten Claribel Alegría, skribenten och översättaren Aurora Bernández (änka till den författaren Julio Cortázar), musiker som Mike Oldfield, Eric Burdon och Robert Graves andra son, Joan Graves, alla fyllde de Deiànätterna med ljus och skapande. Det var en annan värld, långt ifrån den vi möts av idag. Det var ett annat Deià.

När fullmånens skar ljusprofiler av Puig de Teix med sitt sken.
Och i ett fönster skulle någon komma ut för att vända på ett silvermynt.

Palma i det tjugonde århundradet

Mario Verdaguer beskrev det bra i sitt arbete «La Ciudad Desvanecida», Den tynande staden: «För varje enskild person som försvinner, försvinner även en stad. Byggnaderna stannar kvar, folket och bilarna rör sig fortfarande längs gatorna, men allt det här är bara en fantomagoria.»

Och visst är det så. Alla bevarar en stad i sitt minne och i sin historia. Men även det omvända gäller: «För varje hörn av staden som försvinner eller förvandlas, så bevaras det som en del av minnet hos många människor. Som ett fragment av deras inre stad.» Symbiosen mellan stad och människa är absolut.

Text: Carlos Garrido

Översättning: Karolina Kallentoft

Det blir till en intressant reflektion när vi ser på Palma i det tjugonde århundradet. En stad som på ett visst sätt fortfarande lever i fotografier och samtalsämnen från förra seklet («la Isla de la Calma», «bahía de Palma», «semester på Mallorca») men som för länge sedan upphörde att vara samma stad.

Det är ett så brett ämne, så obegripligt att det bästa vore att studera det i mikroskop. Låta det passera genom en liten sil. Hitta en referensknapp som förklarar allt.

För mig personligen går min första upplevelse av Palma tillbaka till början av 1970-talet. Och det på en speciell plats – det lilla vandrarhemmet på la Pau och området däromkring. När jag anlände till hamnen bad jag taxichauffören ta mig till ett pensionat «som var anständigt». Och han körde mig till det nu icke existerande Pensión la Paz.

Ibland tas jag tillbaka på en sentimental resa till denna speciella del av min stad. Cafét Can Martí är fortfarande exakt detsamma, men håller nu bara öppet under dagen. Från bageriet Forn des Racó sipprar ännu doften av nybakade ensaimadas som förtrollar sinnena. En promenad längs carrer de Can Sales, genom Sant Feliu är att ta en promenad genom en stad utan dess like. Moderna barer, klädbutiker, en hel drös konstgallerier. Man inser snart att många byggnader i området nyligen rustats upp. Förmodligen av utländska investerare som man med stor sannolikhet kan hitta på några av barernas uteserveringar. De dricker och minglar i en avslappnad atmosfär där du kan höra tyska och svenska talas mellan beställningarna av en ”gin tonic”.

Denna del av Canavall, den gamla delen intill det angränsande Born, visar upp en bra bild av Palma i det tjugonde århundradet. Det är en modern, europeisk stad, med samma stora varumärken och franchisebutiker som i andra stora städer. Detaljhandeln är oöverträffad. Stadens citykärna omges av en förfinad och internationell atmosfär. I den här delen av Palma hittar man samma märken och butiker som i Barcelona, Madrid, Rom eller Paris. Mode, inredning, den senaste tekniken… Globaliseringen har förvandlat en liten provinsiell stad till en kosmopolitisk huvudstad. Åtminstone Palmas centrala delar.

Jag stannar till ett ögonblick framför lägenhetsblocket där Pensión La Paz brukade ligga. Det var här jag tillbringade mina första nätter i Palma. Jag ser mig omkring. Och jag inser att denna stad är den “fantomagoria” som Verdaguer talade om. Den som inte existerar. Bottenvåningen där Na Margalida brukade spela piano med dörren på glänt och sålde sina snäckor som hon målat naivistisk. Mataffären på hörnet. Den halvt övergivna, hemsökta herrgården. Källaren där några äldre fattiga systrar bodde som sällan gick ut. Palatset där ett brott begåtts. Apoteket som ägdes av «Margarita la de la lejía» (Margarita som säljer blekmedel). Platsen där en sierska läste tarotkort för skolflickor… Jag passerar hörnet där tobaksförsäljaren Francisca brukade hålla till. Jag imponerades alltid av hur hon lyfte sina kjolar för att visa sina snoddar med insmugglad tobak. Nu ligger ett boutiquehotell på samma plats.

Förvandlingen har varit så stor att det känns som en helt annan stad. Numera är hyrorna skyhöga, endast inom räckhåll för investerare, semesteruthyrare och förmögna. Innan var husen som grottor. Branta trappor, mörka, bullriga. Människorna levde sina liv ute på gatorna och i barerna. Idag råder samma atmosfär som i ett hippt kvarter i södra Frankrike. Egensinnigt, rofyllt. Fyllt till bredden av designföremål och samtida konst.

Jag älskar att korsa El Born från Sant Feliu och gå längs med Carrer Constitució, förbi postkontoret och regeringsbyggnaden och sedan upp längs Canamunt. Stadens högsta punkt.

När du når området kring Plaça Cort är turisttillströmningen stor. De anländer i hela bataljoner längs esplanaden från katedralen. Det är som ett slags «elefantparad» som passerar över Plaça Major och som upplöses först i slutet av Sant Miquel. Många är kryssningspassagerare eller på tillfälligt besök. Man ser lätt vilka butiker som öppnats enkom med dessa turister i åtanke. Fullpackade med souvenirer och lokala produkter som ensaimada och sobrasada. Och så glass, massor av glass. Butiker som säljer t-shirts. Och uteserveringar där mängder av människor med mobilkameror, hästdroskor, transportfordon, grupper ledda av paraplybärande guider, turister på cyklar eller Segways, alla passerar de just här.

Detta hjärtat av Palma har förvandlats till ett superkommersiellt centrum. Aktivt under större delen av dagen. Outtröttligt, mångfacetterat. Jag kämpar för att känna igen Plaça Cort som det en gång var. Med en grupp pensionärer sittandes på en stenbänk framför stadshuset. Några bilar som sakta körde förbi. Den loja polismannen i dörren som hälsade på en disträ lokalpolitiker. Apoteket, lagerlokaler med kläder. Sett från vårt nuvarande perspektiv skulle det betraktas som en by.

För att inte tala om de centrala delarna av Canamunt. Till och med de legendariska juvelerarna längs carrer Argentaria har slagit igen. Istället för skumma lokaler med ägaren stående utanför entrén, vaksam och fåordig, är området nu fullt av moderna affärer, gourmetrestauranger och delikatessbutiker. Turister som tar sig till Plaça d’en Coll landar i en labyrint av uteserveringar, barer och restauranger. Horderna svämmar över de trånga gatorna i ett öronbedövande snatter. Röster, gatumusikanter. Det är som om torget låg mitt i en by i Toscana.

Även om du banar dig fram längs de allra smalaste gatorna, som Can Sanç, möts du av små lokaler som en gång inhyste dunkla slakterier och som nu förvandlats till en vermouthbar eller liknande. Mittemot de evigt brinnande lamporna inne på Can Joan de s’Aigo, en alltid lika aktuell plats att besöka för den riktiga pilgrimen. Det tycks omöjligt att föreställa sig att denna gränd en gång var en dunkel och farlig plats att befinna sig på. Där publiken från Teatre Sans brukade mingla och dit pensionärerna letade sig in för en varm choklad på Can Joan de s’Aigo. Utöver detta bara katter och stillhet.

Om du följer gränden och korsar Plaça de la Quartera och la Plaça Mercadal möts du av en plats mitt i förvandling. Det är som ett laboratorium mitt i detta tjugonde århundradets Palma, och den sprider sig obevekligt. Men du kan ännu mötas av övergivna, nedklottrade byggnader som på andra håll i dessa kvarter. Återhämtningen befästs gradvis. Moderna barer flankeras av hemlösa som sover mellan pappskivor. Och mittemot det välbesökta soppköket Zaqueo ligger ett modernt hotell – svenskägda Palma Suites. Det andra sidan av myntet.

Ruinerna av det andra Palma finns här. Den del som dog. Barrio Chino, byggnaderna med flagad färg, gränderna utan återvändo. Inte ens turisterna eller de nyinflyttade har hittat ända hit in. Inte förrän man kommer fram till avenyerna, där världen förändras helt. Det ena kvarteret har inget att göra med det andra. Längre bort breder den livliga staden ut sig som vilken som helst. En med bostadskvarter och grannar. Utan turister och hästdroskor.

Efter år av debatt om den säsongsbetingade turismen har Palma nått fram till filosofens sten med jämnare besökssiffror över året. Med undantag för några få veckor under vintern slår nu stadens hjärta oavbrutet. Nu rör sig inte längre bara äldre par, eller nunnor eller sjömän eller militärer, inte grupper av flickor i skoluniform eller tysta män i överrock genom gränderna. De har förpassats till staden i skuggorna. Till Verdaguers fantomagoria.

Idag kan du höra många språk talas. En mix av musik strömmar ut ur lokalerna längs carrer del Sindicat, stadens tidigare ”red light district”. Det tjugonde århundradets Palma är avantgarde, kommersiellt, färgstarkt. En streamad webbfilm jämte de svartvita fotografierna från förr.

Men kära läsare, låt dig inte luras. Lika snart som staden transformeras, går det gamla, glömda Palma förlorat. Kanske kommer det tjugonde århundradets Palma att försvinna en dag för att åter bli något annat. För detta är historien och framtidens naturlag. Då alla våra känslor och bilder av idag blir till en fantomagoria.

Sibil.la, en sång som bara kan höras på Mallorca

Sibil·la, som ursprungligen var en hednisk sång och som sjöngs av “sibyllan”, som var en sierska och spåkvinna och vars spådomar följdes av de grekiskromerska religionerna som fanns före kristendomens införande.

Solen förlorar sin lyster visar sig mörk och fördunklad månen ger inget ljus och hela världen blir dyster…

Med tiden kom en del kristna präster att i dessa trollkvinnors utsagor se bebådelser om Jesu Kristi ankomst och lät införliva bilden av Sibil·an med de kristna riterna, så som så ofta skedde när människorna lät ursprungligen hedniska fester och bruk smälta samman med den kristna tron.

Det är faktiskt så att det bland de många profetior som dessa orakel uttalade finns några som råkar sammanfalla med den kristna tron. En av de mest kända sibyllorna, den från Erithrai i Mindre Asien, spådde apokalypsen i en utsaga som var mycket lik den vi finner i evangelierna, och det underligaste, något som inte kan kan anses vara en slump, är att de 27 första verserna (det s.k. akristikon) i denna profetia exakt återger begynnelsebokstäverna i namnet Jesus Kristus, Guds son och Frälsare (Jesus Cristo Hijo de Dios Salvador).

Sibil·lans sång som sjöngs på julnatten spreds till alla kyrkor i Europa. Denna sed levde kvar i åtskilliga århundraden, men försvann så småningom tills den endast fanns kvar på två öar i Medelhavet, på Mallorca där den sjungs i de flesta kyrkor och på Sardinien, där den begränsas till katedralen i Alghero, med vilken vår ö delar ursprung och katalanskt språk. Skälet till att Sibil·lans sång föll i glömska finner vi under Konciliet i Trient på 1500-talet där man beslöt att ta bort alla musikaliska inslag som inte var strikt religiösa. Men på Mallorca fick de vara kvar, antagligen på grund av öns isolerade läge och för att denna tradition hade så starka rötter här

Vanligtvis spelas Sibil·lan av en flicka eller pojke på mellan 10 och 14 år, även om denna roll ursprungligen spelades av präster. Eftersom det rör sig om en kvinna, är kläderna hon bär trots det en kvinnas kläder, en tunika som vanligtvis är vit men även kan ha en annan färg. Tyget har fina broderier och ibland även guldtränsar. Hon bär alltid ett stort svärd – det sägs vara Goliats svärd – som symboliserar den makt och den död som detta omen för med sig: Jesu Kristi ankomst och med den världens slut, nedstigningen till helvetet och uppstigningen till himlen, alltefter hur var och en levat sitt liv.

Sibil·lan är allra mest uttrycksfull i Palmas katedral där denna sång uppfördes för första gången på trettonhundratalet. Men det har inte alltid varit så. Under en del epoker och av en del biskopar förbjöds den som alltför “folkig” och eftersom mässorna var på latin, medan Sibil·lans sång var på katalanska.

När sången uppförs i Palmas katedral Seu, följer den ett breviarium från femtonhundratalet som bevaras som en relik i klostret Santa María Magdalena i Palma och sägs ha använts av den heliga Catalina Tomás. Den innehåller två uppföranden, ett kort med endast Sibil·lans sång, och ett långt som omfattar ”Profeternas procession”.

Sibil·lans sång ackompanjeras av musik som somliga menar härrör från den gregorianska sången medan andra tror att den har sitt urssprung i de mozarabiska melodierna, även om denna melodi har blivit förfinats och anpassats till vår tid.

Sibil·lans sång kan man endast lyssna på en gång om året, på julafton, och inte i alla kyrkor på Mallorca. Om du aldrig hört den rekommenderar vi att du gör det. Det är ett unikt tillfälle och en unik sång. Ingen annan dag på året är kyrkan så fullsatt. Och Palmas katedral är naturligtvis den bästa platsen för att uppleva denna unika sång. Fortfarande följs den urgamla traditionen strikt på denna ö.

Översättning: Karolina Kallentoft

”Roba de llengües”, ett tyg av flammor

”IKAT-TEKNIKEN” – GRUNDEN FÖR DE MALLORKINSKA TYGERNA
De mallorkinska tygerna symboliserar mer än något annat det vi förknippar med medelhavsstilen. Ljuset från havet, naturmaterialet, hållbarheten och det till synes enkla hantverket, det sekelgamla kulturarvet och inte minst mönstret av flammande pilar i olika färgsättningar måste sägas vara något alldeles typiskt för Medelhavet.

Tekniken är tusenårig och har sitt ursprung i Asien. En del tror att den utvecklades på flera olika platser samtidigt. Liknande tyger har man nämligen funnit på platser som ligger så långt ifrån varandra som Afghanistan, Indonesien, Colombia och Mexiko. Tekniken kallas ”ikat” och innebär att varpen i tyget knyts åt med snöre med jämna mellanrum och färgas först därefter. De färgade partierna blir ojämna vilket ger upphov till de vackra oregelbundna mönstren. Däremot förblir inslaget ofärgat, och härmed får båda sidorna av väven identiska mönster. De äldsta sidentygerna tillverkade med denna teknik är från 500-talet f.Kr, och de fann man i Indonesien.

Ikat är namnet såväl på tekniken som det färdiga tyget. På Mallorca kallar man tygerna ”Tela de Llengües” eller Roba de llengos. Eller på svenska ”tyget med flammor”. Namnet kommer av att mönstret påminner just om flammor eller eldtungor.

roba-5-min

SIDENVÄGEN TILL EUROPA
Med all säkerhet kom tekniken till Mallorca och resten av Europa via Sidenvägen, som landvägen förenade Asien och Europa med Kina. Sidenvägen uppstod genom att handelsmän använde sig av den under 400- till 600-talen under Romarriket. Under 1200-talet blev det en vanlig väg för transport från Asien till Europa av kryddor och varor, bland annat de värdefulla sidentygerna som på den tiden tillverkades i Kina. Men även kunskapen om olika tekniker färdades den här vägen, såsom den för tillverkning av tyger.

Ikat-tekniken kom till Mallorca via Frankrike och Italien där den vidareutvecklats och blev mycket omtyckt bland de kungliga. Tygerna var sköra och idag finns inte många kvar från den tiden. De äldsta mallorkinska sidentygerna är från 1700-talet och visar på influenser från dessa länder.

Ända fram till mitten av 1900-talet fortsatte man med ikat-tekniken i några delar av Europa, men idag är Mallorca är det enda ställe i vår del av världen där tygerna ännu tillverkas. Det isolerade läget gjorde att tekniken bevarades och man inte tog intryck av utvecklingen på fastlandet. Den lokala maskinparken, sättet att arbeta och teknikens särskilda kännetecken gjorde att de mallorkinska ikat-tygerna utvecklade en egen identitet, även i fråga om namnet.

roba-4-min

LLENGOS PÅ MALLORCA
I början av 1700-talet använde de flesta borgerliga hus på Mallorca llengos av siden i inredningen. Såväl sänghimlar, förhängen och täcken tillverkades av dessa dyrbara tyger. Även kläder kunde tillverkas av llengos, både civila och kyrkliga. Före industrialiseringen var tygtillverkningen kostsam, men när de nya mekaniska vävstolarna infördes och man började tillverka tygerna även i den enklare och mer hållbara bomullen, linet och hampan, kunde llengos börja användas av alla samhällsskikt.

Med den växande turismen under andra hälften av 1900-talet kom llengos att förknippas med öns egen särart och att blev en del av det kulturella arvet.

I våra dagar tillverkas tyget av 70% bomull och 30% lin. En stor del av produktionen går till export, särskilt till Europa och USA.

Trots tygets popularitet finns idag bara tre verkstäder kvar som tillverkar tygerna hantverksmässigt. Dessa verkstäder är Teixits Riera i Lloseta, som har funnits i mer än 120 år, Teixits Vicens i Pollença, som drivs av en hantverksfamilj som arbetat i cirka 160 år i samma bransch samt Artesania Textil Bujosa i Santa María.

Mallorca är den enda platsen i Europa som bevarar traditionen med ikat-tekniken. Verkstaden Teixits Riera i Lloseta har funnits i mer än 120 år.

Mallorca är den enda platsen i Europa som bibehåller denna tradition som tidigare fanns i många andra länder och som på Sidenvägen nådde oss ända från Österlandet.
Mallorca är den enda platsen i Europa som bibehåller denna tradition som tidigare fanns i många andra länder och som på Sidenvägen nådde oss ända från Österlandet.

Gierow på La Raixa. Hemligheten bakom kardinalens trädgårdar

»Plötsligt satte det igång. Saharas samlade meteorologiska vanvett störtade sig över byn. Inga lås och hakar höll emot. Balkondörrarna flög upp … Man hörde hur orkanen drog fram i växtligheten för att slita av grenar, frukter och blad. Och natten igenom hörde man dunset av fallande lerkrukor och splittret mot gatstenarna av störtande takpannor. På morgonen efter 12 timmar hade orkanen bedarrat till storm. Gården utanför porten ser annorlunda ut idag.«

Denna beskrivning av en vårstorm i Tramuntana är betecknande för författarens stil. Klarhet och poetisk precision i språket. Den lakoniska anmärkningen på slutet antyder en klipsk humor. Dessutom kan denna text, om man går tillbaka till källan, bara tydas med möda och lupp. För den är primärt en visuell byggsten. Del av en mångsidigt tecknad komposition.

konst-1-min

Citatet kommer från Mallorca-kapitlet i den svenske konstnären och grafikern Gösta Gierows (1931 – 2011) »Resedagböcker«. I dessa finner vi en fascinerande följd av likaså exakta som komplexa grafiska studier av människa, natur och arkitektur från flera länder. Elegant svävande akvareller och illustrationer ofta med svart humor. Och till detta det finstilta bokstavsklottret som blandar sig i bilderna, blir till vegetation, till rynkor i ett ansikte eller struktur på en mur; såsom tidsvittnen strömmande mellan förgänglighet och evighet. Skriften är »inte i första hand meningen att läsa, snarare som ett operalibretto sjungit på ett språk man inte förstår.« (Gierow) – och ändå är den ett stort nöje att läsa!

konst-2-min

TIDSRESENÄRENS SMULTRONSTÄLLE
Vits och språkkänsla tillhör Göstas talanger, likaså hans sinne för skådespeleri. Egenskaper till nytta vid de konst- och målarkurser som han gemensamt med hans hustru, skulptören Marylyn Hamilton Gierow, anordnar på Mallorca sedan tidiga 80-talet. Här under Tramuntanas bergmassiv, bland terrasserna av olivlundar och apelsinträd, har dom funnit sitt andra hem, byn Fornalutx. Redan sen mitten på förra århundradet ett smultronställe för svenska personligheter, konstnärer, teater- och filmfolk. Till exempel kostymtecknaren Mago, Ulla Jacobsson, Gösta Ekman med flera.

Den som känner till denna pittoreska by inbäddad i det sceniska landskapet är inte förvånad att den då och då används som en filmkuliss. En dag år 2001 sitter Gierow på kyrktrappan och blickar ner på placan, där män i gröna uniformer och svarta plåthattar sitter vid små kaffebord. Han ser kvinnor i högklackade skor och mantilla över håret, klövjade åsnor trippande över torget … En filminspelning; Fornalutxborna i klädpaltor från föräldragenerationen. »Jag var plötsligt tillbaka till det Spanien som jag mötte på min första utlandsresa 1951.«

Inte bara här är Gösta Gierow en resande genom tiderna. Det är kanske det bärande temat i hans hantverkliga och konstnärliga värld: »I allt han gör«, skriver Olle Granath i förordet till Resedagböckerna, »är tiden närvarande, det passerade ögonblicket lika väl som fossilens miljoner av år innan den möter vår blick.« Att denna konstnär upptäcker och fängslas av det på andra sidan Tramuntana belägna godset La Raixa, med dess dåvarande ännu förfallna trädgårdar, är därför bara en tidsfråga.

DRÖMMAR OCH VERKLIGHET
Namnet Raixa vittnar om egendomens mooriska ursprung. Sedan förvärvet genom familjen Despuig år 1660 är det ombyggt och utbyggt ett flertal gånger. Här på Sa Muntanyetas södra sluttning önskar den konstälskande, av Italien präglade Kardinalen Antoni Despuig i Dameto (1745 – 1813) skapa det som romarna kallade en locus amoenus – en ljuvlig plats för njutning och inspiration. En stor men graciös villa i nyklassisistisk stil, omgiven av varsamt anlagda trädgårdar, som plats för hans omfattande samling av skulpturer, men också som en gåva avsedd att skapa identität för Mallorca och dess invånare. Med detta lyckas han förträffligt.

I varje turistguide är Raixa omnämt. Den storslagna herrgårdsbyggnaden med den stenlagda innergården beskrivs, det attraktiva södra galleriet; de klassisistiska och nyromantiska trädgårdsanläggningarna; de pittoreska små vägarna, de konstgjorda grottorna, paviljongen med den magnifika utsikten; de av moorerna byggda bevattningsanläggningarna och den gigantiska vattenreservoiren i vilken glittrande karpar majästetiskt simmar omkring.

Den spännande historiska bakgrunden är väldokumenterad. Hur kardinalens dröm först omvandlades till imponerande verklighet men som sedan sakta förföll och slutligen det melodramatiska första decenniet på detta århundrade. Den tyska modedesignern Jil Sander har praktiskt taget redan avslutat köpet av egendomen när den mallorkinska regeringen vaknar upp ur sin törnraixasömn, drar nytta av sin förköpsrätt och påbörjar en mångmiljons restaurering. Att denna flyter långsamt, att godset bollas fram och tillbaka mellan politiska intressen och motsägande koncept, ja det är naturligtvis den normala gången. Och sen till sist, åtminstone tills vidare, en happy end. Sedan ett par år är restaurationen avslutad – och den är lyckad.

Utställningarna i det imponerande herrgårdshuset är genomtänkta, fantasifulla, delvis riktigt vitsiga. De vackra gamla trädgårdarna: är återigen de mycket vackra, mycket gamla trädgårdarna. Trots detta är antalet besökare lite magert. Är det något som saknas? Ligger Raixa inte tillräckligt nära havet eller … Kan det vara möjligt att här på denna välbesökta ö finns det fortfarande bedårande platser, öppna för allmänheten, men som med mystiska medel värjer sig mot massturismens tillströmning?

konst-5-minSKATTKISTOR MED DUBBLA BOTTNAR
När Gösta Gierow stiftar bekanntskap med Raixa är han en mogen konstnär på höjden av sin tid, och orten själv: tidsmässigt nalkandes den omvälvning som skall äga rum – och samtidigt århundrade därifrån. De efterbildade ruinerna i romantiska trädgården förfaller nu verkligen; den skickligt anlagda vildvuxna floran är nu riktigt vild och stormpinad. Men Antoni Despuigs nu murkna dröm fångas med en klarblå blick, skarp som en rovfågels. Alla Gierows Raixa-målningar tillkom år 2000 och är dokumenterade i katalogen »Kardinalens trädgårdar i Raixa«, idag ett samlarobjekt. Och själva målningarna: essensen av det om har varit och vad som komma skall; skattkistor i tidsvattnet men med dubbla bottnar, vilket också återspeglas i vissa titlar. »Den ruinerade trappan«, vittrad sten som avslöjar strukturen på en sjunkande antik stad, på det understa steget skruttet av fallfrukt – nerrullat som ett litet skämt av gudarna. Eller »Kardinalens häst« med en ryggrad som verkar uppbyggd med lämningar av Pompeji. Den som tycker detta förefaller dystert överser penselns lätthet. Här ligger ett ljust skratt i luften. En forskande men vänlig blick för tingen. Se det änglalika huvudet vars ögonparti har suddats ut genom århundraden av regn: »Hon ser inte men minns

Johnny Hamilton, en av konstnärens söner, skriver: »Små detaljer i ett större panorama – det var signifikativt för Göstas konst.« Det omvända torde också gälla. Den som idag besöker Kardinalens trädgårdar på Raixa får både och – det lilla och det stora – erbjudit i överflöd och det går att leka med, det lönar sig. I grund och botten har inget väsentligt ändrats under åren sedan Gierow var där, »i det gröna vattnet skymtar karpar«, även om vattnet idag är kristallklart. Karpen är möjligtvis densamma som på kardinalens tid. Han som har skänkt öns invånare en unik gåva. Man behöver inte vara konstnär för att ta emot den; bara tacksam. Det är hela hemligheten.

Mallorca, obligatoriskt för 1900-talets kulturelit

Mallorca är utan tvekan ett vara våra mest populära resmål. Så är det idag, men så har det också varit under i stort sett hela 1900-talet. Och det gällde såväl okända som kända. Många är de berömdheter som besökt ön för att dra sig undan i avskild anonymitet, eller för att beblanda sig med kungligheter och övriga celebriteter. Presidenter, nobelpristagare, filmstjärnor, författare, skådespelare och finansmagnater har lämnat sitt avtryck på ön. I en del fall som bofast, i andra som tillfälliga besökare. Men alla har de visat sitt stora intresse för Mallorca.

Här får du chansen att lära känna ett urval av de prominenta personer som satt sin fot på ön. Presentationerna är hämtade från boken Mallorca, siglo XX, un destino obligado (ung. ”Mallorca, 1900-talets obligatoriska resmål”) av författaren Matias Vallés, utgiven av Diario de Mallorca. I boken går att läsa om så många som 700 framstående personer som bidragit till att göra Mallorca till en av de populäraste och mest besöka platserna på jorden.

libro-1

welles

ORSON WELLES

Den välkände amerikanske regissören vistades framför allt på Ibiza, men besökte även Mallorca och bodde då på Hotel Meliá del Paseo Marítimo. Han var en stor aficionado och här passade han på att träffa tjurfäktaren Andrés Vázquez, och såg honom även framträda under en tjurfäktning i Coliseo Balear. Orson Welles regisserade Citizen Kane 1941 som flera gånger varit framröstad som den bästa filmen genom tiderna.

nicholson

JACK NICHOLSON

Den amerikanske skådespelaren som år 1975 fick en Oscar för ”Gökboet” besökte Mallorca flera gånger under 1990-talet. Han bodde då i sin vän Michael Douglas hus i s´Estaca och det blev skådeplatsen för många av hans excentriska upptåg.

lennon

JOHN LENNON

Sångaren besökte Mallorca flera gånger under sin livstid, men år 1971 kom han tillsammans med konstnären Yoko Ono till ön för att ”kidnappa” hennes dotter från ett tidigare äktenskap. Händelsen skedde i en förskola i Manacor och slutade med att beatlen och hans hustru ställdes inför polisdomstol.

gardner

AVA GARDNER

Huvudrollsinnehavaren i filmen Mogambo, som var mycket förtjust i Spanien, besökte ön år 1956 och var gäst hos sin vän Robert Graves i hans hus. Besöket på Mallorca gav upphov till många anekdoter. Det var inte för inte som den amerikanska sexsymbolen hade rykte om sig att vara en hetlevrad dam.

gustav

KARL XVI GUSTAV

Den svenska kungafamiljen är utan tvekan den utländska kungafamilj som oftast semestrat på ön. Kungen och hans hustru Silvia – som talar perfekt spanska – och prins Karl Filip och prinsessan Madeleine brukade komma i ett officiellt Gulfstream-flygplan medan kronprinsessan Viktoria tog ett reguljärflyg. För att runda av familjebilden kan vi nämna att prinsessan Birgitta, kungens syster, bor på ön. Den mallorkinske bankmannen Miguel Nigorra, liksom det spanska kungaparet, har varit värdar och de svenska kungligheterna har helst uppehållit sig i Port d’Andratx och Formentor.

chaplin

CHARLES CHAPLIN

Juli år 1959. Filmhistoriens mest betydande personlighet anländer med hela sin familj och tar hela fem rum i besittning på legendariska Hotel Formentor. Där frotterade sig stjärnan med den belgiske kungen och drottningen samt det välkända paret Lucia Bosé och Miguel Dominguín. Trots att Chaplin redan fyllt 70 år vid tiden för vistelsen sägs det att han ännu var ofantligt lättretlig.

douglas

KIRK OCH MICHAEL DOUGLAS

När skådespelaren Kirk Douglas besökte Mallorca för första gången och skrev sin namnteckning i gästboken på restaurant El Patio i Palma, var det början på vad som skulle bli en lång kärleksaffär för hans son Michael. Föremålet för förälskelse var givetvis Mallorca och den numera välkända fincan s´Estacai i byn med samma namn, dit hollywoodstjärnan lockades av sin dåvarande hustru Diandra. År 1994 bodde såväl far och son i fincan.

LUNDKVIST

ARTUR LUNDKVIST

Denne författare bodde på Mallorca och andra platser i Spanien under en stor del av livet. Han översatte till svenska de stora spanskspråkiga författarna García Lorca, Juan Ramón Jiménez, Rafael Alberto och Pablo Neruda. Han var medlem av Svenska akademien och ”skyldig” till att nobelpriset utdelades till García Márquez, Neruda och Aleixandre. Det sägs att Camilo José Cela fick ta emot det bokstavligen “över hans döda kropp”, eftersom Artur Lundkvists politiska ideologi gjorde att han alltid inlade sitt veto mot att Cela skulle få priset.

borges

JORGE LUIS BORGES

Den argentinske författaren besökte Mallorca vid ett flertal tillfällen mellan åren 1920 och 1982, och uppehöll sig på ön under långa perioder. Han sade sig alltid vara tacksam för att han genom Premio Formentor, som han tilldelades 1961, kom att gå från att vara en författare för den intellektuella eliten till att bli en författare för de stora massorna. ”Från den stund då jag fick priset uppmuntrade detta mig till att vilja skriva bättre”, ska han ha sagt.

flyn

ERROL FLYNN

Den australiensiske skådespelaren och förföraren Errol Flynn var en av Mallorcas populäraste och trägnaste besökare under 1950-talet. Då han var storseglare men även begiven på starka drycker lät han under många år sin yatch Zaca ligga för ankar vid Club Náutico. Där bodde han när han inte höll till på Hotel Maricel eller i en villa i Illetes.

clinton

BILL OCH HILLARY CLINTON

Juli 1997. Ett Air Force One-plan landar på ön med USA:s dåvarande president och första dam. Värd för besöket är det spanska kungaparet och Förenta staternas konsul. Paret Clinton gör bland annat ett informellt besök på Palmas populära mötesplats El Capuccino vid strandpromenaden Paseo Marítimo. De besöker även fästningen Bellver, katedralen i Palma och Valdemossa.

elizabeth

STORBRITANNIENS DROTTNING ELIZABETH II

Oktober 1988. Det kungliga kryssningsfartyget Brittania lägger till vid Dic de l´Oest. Storbritanniens drottning kliver iland och tillbringar två dagar på ön i sällskap med det spanska kungaparet, vilket följs med stor uppståndelse av den brittiska kolonin.

karajan

HERBERT VON KARAJAN

Den österrikiske dirigenten besökte tillsammans med Berliner Philharmoniker år 1969 Mallorca för att hedra och skänka stjärnglans åt invigningen av konserthuset Auditorium de Palma. Där mottogs han som hedersgäst av konserthusets grundare, familjen Ferragut. Det sägs att den hyllade dirigenten vid besöket förvånade alla genom att uppträda vänligt mot alla dem som hade förmånen att få träffa honom, och alltså avstod från att leva upp till sitt rykte som fåfäng och självförhärligande diva.

wayne

JOHN WAYNE

Denne den amerikanske cowboyen framför andra tillbringade två sommarmånader på Mallorca. Han anlände ombord på sin yacht Wild Goose som var en f.d. minsvepare. Det var här på ön som han för första gången uttalade orden ”Fuerte, Feo, Formal” (ung. Ful, stark och värdig, ö.a.) som han ansåg skulle passa att skrivas på hans gravsten. Tio år senare blev detta verklighet.

cruise

TOM CRUISE OCH NICOLE KIDMAN

Den stora stjärnan i Mission Impossible och hans dåvarande hustru Nicole Kidman, tillika välkänd skådespelerska, seglade runt ön i lyxyatchen Talhita i augusti 1997. En av de absoluta höjdpunkterna var när folkdansgruppen Maria de la Saluts So de Castanyetes uppträdde på båten.

ekberg

ANITA EKBERG

Anita Ekberg behöver ingen presentation för svenskar och alla vet vi att hon har sitt deltagande i Fellinis film “La Dolce Vita” att tacka för sin berömmelse. Hon besökte Mallorca två gånger, 1969 och 1970, båda gångerna i sällskap av sin andre make, skådespelaren Rik van Nutter. Hon uttryckte ibland en önskan att köpa ett hus på Mallorca – hon hade redan ett på Costa del Sol – men det uppfylldes aldrig. När hon lämnade Mallorca fällde hon ett yttrande som kom att bli berömt: ”De svenska kvinnorna är inte så fantastiska som ni tror här.” Hon dog år 2015.

frida

FRIDA (ABBA)

Den enda medlemmen av sånggruppen ABBA som inte är född i Sverige och som först var gift med Benny Andersson, en annan medlem av gruppen, har bott på ön under långa perioder, men inte tillåtit intervjuer och så mycket som möjligt försökt att hålla sitt liv utanför det offentliga strålkastarljuset. Hon har bott i Mola de Andratx och under sitt äktenskap med den tyske prinsen Ruzzo Reuss – som dog tragiskt för några år sedan – tillbringade hon mycken tid på golfbanorna där.

Palmas puls bortom stråken

Som alla städer har Palma många sidor. Mest intressant är kanske kontrasten mellan det gamla och det moderna Palma. De flesta känner till den öppna kosmopolitiska sidan av Mallorcas huvudstad, den som är så typisk för en stad vid Medelhavet. El Passeig Marítim med rader av bländvita lustyachter för ankar, den upphöjda och på natten upplysta katedralen Seu som tornar upp sig i bakgrunden, de mindre gatorna med sina uteserveringar, de livligt trafikerade gatorna i ringled runt staden. Men de turister som endast vandrar längs de välkända stråken möts av en ytlig bild av staden. I Palma råder även en stillsammare puls som är svår att finna någon annanstans. Det är en stad som vänder sig bort, innesluten i sig själv.

Text: Carlos Garrido

I Palma råder även en stillsammare puls som är svår att finna någon annanstans. Det är en stad som vänder sig bort, innesluten i sig själv.

Vanligtvis rör sig turistströmmarna runt en förutsägbar slinga: från katedralen förbi turistbutikerna bort mot Plaza Mayor. Men man behöver bara vika av några steg från denna allfartsväg för att hamna i en labyrint av slingrande och svalt skuggiga gränder. Gator som är tysta dagen lång, med palatsportar, slutna fönsterluckor och stenkyrkor. En stad med katter och stängda fönster, så väl skildrad av författaren Llorenc Villalonga.

Ett exempel på denna mindre kända sida av Palma är Plaza de Sant Jeroni, en skyddad avkrok med portarna till Sant Jeroni-klostret på ena sidan det rofyllda torget och det gamla kollegiet La Sapiencia på den andra. Den ligger nära den byggnad som tidigare var ett katolskt seminarium. Man hör en ensam fontän porla, och husen som omger platsen uppvisar en nästan scenografisk samstämmighet. Detta är en obetydligt trafikerad del av staden, med en upphöjd skönhet som minner om svunna sekler, med byggnader som förblivit oförändrade genom åren.

Inte långt därifrån rymmer Basilika Sant Francesc en av de platser som i sig ger staden själ och mening – Ramon Llulls gotiska gravmonument. Ramon Llull var en vis mallorkinsk mystiker som under 1200-talet stod för en modern tidsanda och föregrep kommande tider. Det är som om hans kropp där den vilar mitt i kyrkans högtidliga tystnad alltjämt överlåter sig åt de transcendenta tingen, utan att fästa sig vid vår tids omvälvningar.

Palma har inte många utsiktspunkter. Det gör att de flesta som kommer hit får med sig en och samma bild av staden – den från Paseo Marítimo och hamnen. Om man till detta vill ha en fin vy över stadens terrakottafärgade tak, stenlagda terrasser, fält av takpannor, klocktorn och kringbyggda trädgårdar och med den imponerande katedralen som bakgrund, då finns det inget bättre än att ta sig upp till en av de terrasser som ligger intill Es Baluard, Palmas museum för samtida konst. Därifrån blir bilden av staden fullständig; tillbakadragen och öppen med himlen och havet som fond.

En plats som påminner om vår romantiska bild av Rom och Paris är den som ligger bredvid trapporna i Costa de sa Pols och Calle Arabí, invid absiden av kyrkan Sant Miquel. Där på några små trappor finns några mindre caféer och restauranger med uteserveringar som är populära bland Palmas unga. Intill finns en bokhandel och en bodega, och platsen andas musik, böcker, poesi, konst. Allt detta på några kvadratmeters yta, avskild från turism och kommersiell verksamhet.

Palma har en mångsidighet som är långt mer tilltalande än det vi möts av på vykort och turistfoton. Staden erbjuder så mycket mer än shopping och sevärdheter – därav stadens vitala men ändå tidlösa charm.