Odla din trädgård året om på Mallorca

Du har en fantastisk yta under Mallorcas sol. Här drömmer du om att kunna ta ditt eftermiddagskaffe under en blommande pergola. Barnen ska leka glatt och partnern släntra runt i den lummiga grönskan och påta med något, eller luta sig tillbaka i en solstol i skuggan av en palmkrona.
Men om ytan är stenplattor med några torra, skräpiga växter i krukor? Och du inte har minsta aning om hur du ska få den så blommande som i dina drömmar? Du kan alltid åka till en handelsträdgård och köpa vad som faller dig in.
”Ett klassiskt misstag”, säger Johanna Norlin, trädgårdsdesigner.
”När det börjar bli vår köper man det som blommar och som man tycker är fint. Sedan kommer man hem och är osäker på vad man ska göra av det. Då saknar man helhetstänket.”

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Och helhetstänket är just det som Johanna kan hjälpa till med. Mallorcaliv träffar henne på en muromgärdad uteplats i Son Espanyolet. Det är en stadsdel i Palma som börjat bli populär bland svenskar under senare år. Här får man får hus med tomt mitt i stan och det är sällan trafik på smågatorna. Samtidigt har man gångavstånd till Santa Catalina och centrala Palma.

Huset som tomten tillhör är arkitektritat, nybyggt och vitt med raka linjer så som många svenskar uppskattar. Uteplatsen är vit och kubformad, men bortsett från stenbeläggningen och den skimrande poolen lämnades den tyvärr därhän.

Ricardo och Camilla som bor här känner byggaren och kom tidigt in i processen. Av delvis en slump kom Ricardo i samspråk med Johanna Norlin och började diskutera trädgårdsdesign. Hon fick uppdraget att förvandla platsen till en grön yta, och när vi nu ses har trädgården haft ett år att växa till sig.

Camilla säger att det är underbart att bo här.

–Det är första våren som vi har trädgården och det är så fint att följa den. Vissa blommor blommar olika delar av året. Här är man utomhus så mycket mer under året jämfört med i Sverige, och sedan en månad tillbaka är terrassen vårt extra vardagsrum.

Camilla sitter och arbetar vid matsalsbordets kortsida. På så vis är hon vänd mot uteplatsen som öppnar upp sig utanför den stora glasväggen. En markis ger skugga över de närmaste sittplatserna, och direkt till vänster finns en vacker stenvägg. Därefter tar en grönskande planteringsbädd vid, med murgröna och jasmin som letar sig upp över murarna.

–Vi ville ha den lummiga basen och en grön vägg, vilket det har blivit, säger Camilla. Eftersom det är så fyrkantigt och kala väggar så känns det mjukare och mer välkomnande så här, och mer dynamiskt. Stenväggen var Johannas idé för att göra någon vägg lite annorlunda.

Även Johanna är nöjd med resultatet.

–Jag frågar alltid om kunden önskar en speciell stil. Här ville man ha en lummig trädgård efter de förutsättningar som fanns. I Sverige kan det ta flera år innan man ser en uppväxt trädgård. Här händer det på ett år.

Hon puffar till en väldig lavendel så dofterna sprider sig över uteplatsen och säger att busken var mindre när hennes trädgårdsmästare satte den.

– Jag väljer ofta små plantor för redan efter ett år kan de vara stora.

Johanna, make och tre barn lämnade Göteborg för Mallorca i augusti 2018. När flytten planerades gick hon en utbildning i Garden design i London, där familjen tidigare bott. Innan dess jobbade hon med sälj- och marknadsföring av bland annat läkemedel, så utbildningen blev ett sätt att locka fram den kreativa sidan.

–Trädgårdsdesign har inte funnits i Sverige så länge, men här och i England är det vanligt, berättar Johanna.

“Jag frågar alltid om kunden önskar en speciell stil. Här ville man ha en lummig trädgård efter de förutsättningar som fanns. I Sverige kan det ta flera år innan man ser en uppväxt trädgård. Här händer det på ett år.”

Genom det egna företaget Mallorca Garden Design har hon främst svenskar, engelsmän och tyskar som kunder, och ofta tillhör tomten ett hus som inte är deras permanenta hem. Många kunder har god budget, samtidigt har många en dålig uppfattning om kostnaderna för att anlägga en trädgård, säger hon.

–Själva rituppdraget är inte den stora kostnaden utan utförandet med stenläggning, träd, plantor, konstbevattning och belysning. Mitt arbete handlar mycket om projektledning, att besöka handelsträdgårdar och välja plantor.

Idag är Johanna på återbesök, och hon har med sig ritningar när hon visar oss runt.

–För stora trädgårdar börjar jag med att begära ut en topografisk undersökning, och tittar på träd och annat att behålla.

Hon lyfter blicken från jasminen vars smala grenar hon för tillfället lägger tillrätta.

–Men här fanns bara den här ytan där poolen redan var inritad.

Eftersom Johanna kontaktades tidigt kunde hon planera in planteringsbäddar och dränering.

–Men den enda platsen där det faktiskt gick att plantera något i marken var den här fyrkanten, säger hon och pekar mot platsen för tomtens enda palm.

Johanna går mot terrassens bakre delar och förklarar att många av hennes kunder har en dröm om olivträd, citronträd och bougainvillea, och att det då gäller att fråga sig hur den drömmen funkar. Förutom drömmar och önskemål behöver man även ta hänsyn till hur ytorna ska användas och till platsens förutsättningar.

–Takterrasser behöver till exempel plantor som klarar både vind och sol, säger hon.

Nästan alla som kontaktar Johanna vill ha en lättskött trädgård. Men, som hon säger, det är alltid underhåll i en trädgård. Man ska bevattna, klippa och hålla tillbaks eftersom allt växer så väldigt fort i medelhavsklimat. Därför har nästan alla hennes kunder konstbevattning och trädgårdsmästare. Särskilt de som inte bor här året om, berättar hon, så att någon kan följa upp så att inte allt dör om till exempel vattnet stängs av från gatan.

Att rita och planera för en liten trädgård innebär inte att det är ett lättare uppdrag. Oftast är det tvärtom. En mindre yta är svår att planera och saknar utrymme för att skarva. Såväl tomter inne i stan som de utanför kan vara täckta med fyllnadsmassor, och då får man fylla på med ny matjord. Det är viktigt att ha rätt jord och förstå platsens förutsättningar för att växterna ska trivas. För större trädgårdar kan det bli enorma mängder jord som ska fraktas med lastbil.

Men även för mindre tomter kan man behöva tänka på leveransen, påminner Johanna.

–Här behövde vi hyra en kranbil för att lyfta in palmen över huset. Då passade vi även på att lyfta över allt det andra.

En annan viktig uppgift för trädgårdsdesignern är att skapa rum. Många önskar till exempel en pergola. Men för det krävs bygglov, som kan ta lång tid att få. Därför kan det vara klokt att rita in den som en del av husets bygglov, tipsar Johanna.

–Ett alternativ kan vara att skapa rum med hjälp av häckar och buskar som väggar och trädkronor som tak, säger hon.

Efter en inledande brief börjar Johanna alltid ett uppdrag med masterplan och ett moodboard med inspirationsbilder. Här är växternas struktur och färger viktiga. I moodboarden visar hon även exempel på plantor. Som designer har hon utvecklat en egen, samtida stil där hon jobbar med grupperingar av utvalda växter som återkommer på flera platser, och där blad och färger helst ska vara enhetliga. Ofta föreslår hon en kombination av prydnadsgräs, perenner, buskar och träd.

Vanligtvis föreslår Johanna även en kombination av växter som låter trädgården blomma under olika årstider.

–Bougainvillea finns i många olika färger och blommar stora delar av året. Tyvärr blir den lätt skräpig när den blommar över och tappar löv. Men både lavendel och salvia blommar länge. Jag gillar inte för starka färger, det blir lätt skarpt för ögonen i ljuset som är här. Men om man tycker om eldiga färger finns mycket välja mellan i vårt klimat. Hibiskus är en bra växt som blommar större delen av året.

Johannas berättar att många kunder önskar en grönskande gräsmatta likt den man har i Sverige. Men gräsmatta kräver underhåll och enorma mängder vatten för att hållas fin. Här är hållbarhetsaspekten viktig, påminner Johanna. Vatten är något det finns begränsat av på en solig medelhavsö som Mallorca.

Och hållbarhet är något som många efterfrågar. En viktig trend i den andan är att anlägga en köksträdgård.

–Många är intresserade av att ha plantor som är bra för pollinering och lockar fjärilar och insekter. Då är det toppen med blommande växter, säger Johanna.

Överhuvudtaget ser hon att intresset för trädgårdar har ökat under pandemin.

–Nu vill alla som har uteplats odla sin egen sallat, kryddor, tomater och gurka. Intresset att man vill ha fint i trädgården är naturligt eftersom vi är ute så mycket mer. Och det fantastiska med Mallorca är ju att man kan odla året om.

Johannas trädgårdstips

Insekter:
I Sverige går vi in i en viloperiod på vintern som håller skadedjuren borta. Här finns mycket bladlöss och skadeinsekter. Tittar man i handelsträdgårdarna finns otroliga mängder kemiska preparat. Har man en begränsad växtyta kan man använda neemolja utblandat med såpavatten. För större trädgårdar kan man rådgöra med en kunnig trädgårdsmästare hur man ska gå tillväga.

Pergola:
Många önskar sig en pergola med vinranka. Men då ska man tänka på att de tappar sina löv till vintern. Tänk istället igenom om du vill att pergolan ska vara bar under vintern så att du kan ta tillvara vintersolen, eller om du vill ha den grön året om. Bouganvillea, doftjasmin, murgröna och passionsblomma är gröna året runt.

Kryddväxter:
Kryddväxter tål ofta mycket sol. De växter snabbt och torkar ut, så de måste ha god tillgång till jord och vatten. Var heller inte rädd för att klippa ner dem ordentligt. Ge dem mycket kärlek, skörda ofta och sätt ut i nya, större krukor när de växer, om du inte planterar dem direkt i marken.

Inspiration:
Titta in hos dina grannar och se vad som växer bra i medelhavsklimat och på din typ av tomt eller terrass. Besök även handelsträdgårdar, men tänk på att göra det under hela året. De har ofta bra de växter som blommar just då. Utbudet är fantastiskt jämfört med Sverige, men varierar lite efter säsong även här.

Blommande plantor:
Tänk gärna form och struktur med inslag av blommor. Hibiscus och salvia finns i många färger, de blommar länge och är dödssäkra växter. Sommarljus (gaura) har fina rosa och vita blommor. Lavendel blommar också länge. Lavandura dentata är en perenn och är den sorten som växer bäst. Pelargoner är lättskötta och blommar året om. Det finns även träd som blommar vackert, som xxxx.

”Det är den livsstilen jag alltid velat ha, att resa mycket och se världen”

Tjäna pengar och lära sig säljyrket. Värmen och solen, att komma ut från sin comfortzon och växa.
Det är vad som lockade Kerstin Troedsson, 21 år, och Alexander Marklund, 20 år, att flytta till Mallorca under pandemin.
     Kerstin sökte på Spanien och säljjobb på sociala media, och fann ett säljkontor på Mallorca. Alexander lockades ner av en vän.
”Han drog hem efter några månader, men jag blev kvar”, säger Alexander.
     Och Alexander tycker att han har växt under sin tid som säljare på Mallorca.
”Till hundra procent,” säger han och sträcker på sig.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Kerstin jobbade med hästar i Holland innan hon flyttade till Mallorca. Alexander utbildade sig till rörmokare direkt efter studenten, men tröttnade på stressen och att pendla två timmar till centrala Stockholm i ottan. De berättar detaljer om sina tidigare jobb som gör klart att båda fick ett hårt uppvaknande i mötet med arbetslivet efter studenten. De var med andra ord väl förberedda på hur slitsamt det är att arbeta för brödfödan som ung och ny i gejmet.

–Som rörmokare vet jag att jag alltid kommer att ha jobb, det är ett yrke som alltid kommer att behövas oavsett var jag bor, säger Alexander men beskriver samtidigt rörmokaryrket som äckligt, tufft och väldigt krävande. Säljyrket å andra sidan är stressigt, men miljön när de lämnar kontoret är desto lugnare.

–Här tar folk det lugnt och det känner jag är väldigt positivt för mig, för jag blir ju lugn också, funderar han.

Kerstin håller med och berättar att hon i Sverige satt hemma under pandemin på grund av det kalla och dåliga vädret.

–Men här på Mallorca märker jag faktiskt inte av stressen så mycket, för vi är ute hela tiden. Jag mår väldigt bra här.

Kerstin berättar om ett kompisgäng som nästan alltid brukar hittar på något.

–Det finns ju mycket att göra, för allting är väldigt nytt för oss. Man kan hajka och så, och man umgås mycket med vänner på helgerna.

–Vi drar till stranden, ser saker, tränar, sticker ut och cyklar, går ut på stan och tar en kaffe, säger Alexander. Uteserveringarna här är trevliga, och det är väldigt billigt också.

På Mallorca finns minst två svenska callcenterbolag. Det vars annonser fick Kerstin och Alexander att ta steget att flytta ned. Och callcenterbolaget de både bytte till efter några månader.

–Det finns jättemånga callcenterbolag i Barcelona, Dubai, på Cypern och i Malaga. De har ökat i popularitet på senare år och är väldigt populära bland ungdomarna, berättar Alexander.

Men hur är det egentligen att jobba som säljare? Var jobbet som ni förväntade er? De drar lite på orden innan de svarar, som att de vill välja sina ord väl.

–Man ska tänka på att rekryterarna är ju försäljare de också, säger Alexander.

–När jag att i intervjun så sa mamma: det är ett skitjobb och du kommer inte tjäna något, säger Kerstin.

Nu i efterhand tycker hon att mamma var överdrivet skeptisk, men även om båda är nöjda med lönen överensstämmer inte verkligheten med vad som marknadsförs.

–Min bästa lön som jag fick ut var 45% provision. Det landade på 2,100 euro innan skatt, säger Alexander. Det känns gött, även om det är långt från de 3,500 euro som de sa under rekryteringen var en vanlig månadslön. Grundlönen är som en fallskärmslön för säljprojektet, om man når över 1300 euro en månad så börjar det ticka på.

«Jag tar livet som det är. just nu är jag här, om fem år är jag någon annanstans»

Kerstin delar med sig av några tips till de som söker liknande jobb.

–Man ska självklart hålla koll på kontraktet innan man skriver på. Det är på spanska, och på nya jobbet så gick de igenom det tillsammans med mig. T ex hur det blir när man är sjuk, med semesterdagar eller om någonting skulle hända drastiskt om till exempel en familjemedlem går bort, säger hon och tillägger:

–Och man ska tänka på att det är spanska löner, spanska kontrakt, poängterar hon. Men en positiv sak är att vi följer spanska semesterdagar, vilket är många!

Kerstin tycker det är bra om man kan söka upp någon som jobbar på företaget innan man skriver på kontraktet, t ex genom att kolla på Instagram.

–Ibland säljer de in företaget lite för bra. Man får också tänka att de representerar sig på sociala media för att få nya anställda. Det ser alltid väldigt bra ut där.

Alexander nickar och berättar att säljjobbet kan vara tufft första tiden.

–Det är väldigt blandat hur man säljer, det går upp och ner hela tiden. Man kan ha en dåligt dag. Det är en av de tuffaste grejerna med jobbet. En vecka kan man sälja jättebra och sedan säljer man dåligt nästa vecka, då gäller det att fundera över varför. Man kanske sov dåligt och festade mycket.

–Jag var nog skräckslagen innan, erkänner Kerstin. Jag gick hem och grät de första två dagarna för det var helt nytt för mig, vad man ska göra och hantera saker om man inte lyckas sälja. Hur man vågar fortsätta efter att man har fått fem nej. Men det är lika för alla.

Alexander fyller i.

–De första samtalen man tog, det var ju hemskt alltså. Man visste inte vad man skulle säga, man stammade och … Man blir så osäker för de man ringer är ofta väldigt slutna och skeptiska. Det är svårt att vända sådana människor, det krävs mycket psykologi. Man måste vara riktigt positiv och det tar på mig i varje fall att vara det hela dagarna.

–Man kan nog inte ha det här jobbet om man är negativt som person, säger Kerstin, men Alexander vill nyansera bilden.

–Jo jag skulle nog säga att det går det beroende på hur man är som person och vilka man ringer till. Vissa kan hantera vissa persongrupper bättre än andra. Våra chefer har psykologiska tips för detta. Då kan de ge stöd och tips, nästa gång en sådan person kommer.

«Vill jag resa vidare, jag vill åka till Costa Rica och chilla där ett tag. Australien vill jag också till, säger Kerstin som hoppas på att det kommer att gå bra att resa till hösten»

Kerstin nickar och slår fast:

–Att sälja handlar om talang och inställning. Det är en hård bransch att ge sig in i om man inte har sålt innan. Man får inte vara för blyg utan man måste vara lite utriktad och bestämd.

Alexander berättar att grundlönen gäller för ett heltidskontrakt, från 9:00 till 18:00 och två timmar kortare arbetsdag på fredagar. Grundlönen är som en fallskärm, det summa man alltid får även om man inte säljer såvida man håller sig till samma projekt. Får man ett nytt projekt mitt i en månad så börjar man om på noll.

–Det tar väl ändå 1-2 månader att lära sig så man blir en bra säljare, säger Alexander, som ändå tycker lönen är rimlig eftersom han bor billigt.

–Mitt boende kostar 250 euro per person och månad eftersom vi är fem som delar lägenhet. Det funkar att vara så många, det är jäkligt kul liksom. Alla grabbarna där, det är bra stämning. Och jag

kan lägga pengar på hög, säger Alexander.

Båda sparar pengar till att resa.

–Jag försöker leva billigt med matlåda för att spara pengar till att resa, men på helgerna unnar man sig ju, säger Kerstin.

Men ingen av dem planerar att stanna särskilt länge på Mallorca.

–Jag vill vara här till mitten av sommaren, sen vill jag kanske till Cypern och fortsätta där, säger Alexander. Det finns en livsstil att åka mellan olika säljkontor. Det är den livsstilen jag alltid velat ha, att resa mycket och se världen.

–Efter det här vill jag resa vidare, jag vill åka till Costa Rica och chilla där ett tag. Australien vill jag också till, säger Kerstin som hoppas på att det kommer att gå bra att resa till hösten.

–Jag försöker alltid få med mina kompisar därhemma, men de vågar inte riktigt.

Men när hon har rest klart vill hon flytta hem till Sverige, säger Kerstin.

–Kanske flyttar jag till Stockholm och pluggar. Men i framtiden när jag blir äldre kan jag också tänka mig att bo utomlands.

Så hur tänker kompisarna i Sverige om deras val att jobba utomlands?

–Jag tror inte många vågar riktigt, att släppa taget om trygga Sverige, om familjen och vänner, funderar Kerstin. Men för mig var det självklart. Det var så redan under gymnasiet att jag ville åka därifrån.

Alexander håller med men har förståelse för de som tvekar.

–När man flyttar till ett nytt land så vet man ingenting. Familjen är kvar hemma och vännerna är långt ifrån.

Kerstin har ett råd till de som är tveksamma.

–Det gäller att inte övertänka och inte se det som en stor grej. Vännerna där hemma kan bekymra sig i förväg. Jag tänker: lös problemen när det kommer. Det är en inställning som man har nytta av även i framtiden.

Även om det kanske mer handlar om en livsstil än ett drömjobb så tycker Kerstin och Alexander att de kommer att ha nytta av vad de lärt sig.

–Man har ändå lärt sig väldigt mycket i det här säljyrket, hur man pratar med människor och hur man vänder människor, säger Kerstin.

Alexander tror att han alltid kommer att ha nytta av sina säljkunskaper.

–Jag tar livet som det är. Just nu är jag här, om fem år är jag någon annanstans. Men sälj kommer alltid finns där.

–Mäklaryrket har jag alltid haft funderingar på och nu har jag lärt mig hur man kan sälja, säger Kerstin och fortsätter. Jag är så glad över att jag har gjort det här, att jag har kastat mig ut i ett helt nytt land igen. Man lär sig varje gång med att jobba och hur ett företags kultur är.

Alexander nickar.

–Det öppnar ju en helt annan syn på livet.

Slutligen bjuder Kerstin och Alexander på var sitt tips för de som ännu inte vågat flytta utomlands för att jobba:

–Det är bara att ge dig ut! Det är alltid jobbigt och läskigt i början, så är det för alla, säger Kerstin. Men det tar ett tag att komma in i det till en början, det är ju så.

Alexander är glad att han åkte med en kompis.

–En väldigt bra grej är att hitta någon som man är nära och dra ner tillsammans. Det var en spontangrej, men jag blir kvar. Jag trivs så jäkla bra här. Det är sommar, det är bra väder och bra människor. Och man lär sig mycket.

Paret bakom Gin Palma

De tog hantverksginen från Skottland till Mallorca

Kanske har du sett den vita flaskan med den blåmönstrade etiketten på en barhylla någonstans på Mallorca. Eller så har sett den i Systembolagets katalog. Flaskan är ny, likaså innehållet. Receptet med de 14 örterna som utgör basen i Palma Gin utvecklades för tre år sedan i en förort till Palma, i en liten lokal vars guldiga och blå skylt knappt är synlig från vägen.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Mallorca Destillery’s lokal med väggar och tak i korrugerad plåt är lika anspråkslös som vilken lagerlokal som helst. De enorma plastdunkarna ser inte heller de särskilt glamorösa ut, trots att var och en innehåller tusentals liter med 96-procentig sprit. Men bakom de största dunkarna tronar en flera meter hög destilleringsapparat i blänkande koppar. Det är här råspriten hettas upp och späds ut, och de grövre botaniska ämnena tillsätts innan den förångas och passerar genom den konformade toppen. I detta förångade tillstånd förs spriten vidare genom ett kopparkärl med mer delikata botaniska ämnen. Därpå landar den i den sista höga kopparcylindern, där spriten svalnar och späds till sin rätta alkoholhalt.

Destilleringsapparaten ser antik ut men tillverkades av ett företag i Galicien på beställning av grundarna till Palma Gin, det brittiska paret Amber och Byron Holland. För tre år sedan de kunde destillera sin första batch med gin.

Amber är säker på sak, eftersom dottern Amelia föddes två veckor innan alla papper hade skrivits på. Hennes tredje födelsedag firades exakt två veckor innan Mallorcaliv träffar paret.

– Jag brukar säga att Amelia är min baby och Palma Gin är Byrons, eftersom han jobbar jämt, säger hon och kastar en öm blick mot sin make.

Amber och Byron visar oss runt i lokalen där ginet destilleras, filtreras, tappas och packas i boxar om sex flaskor för vidare transport ut i världen. Innanför den uppfällbara flera meter höga porten står just en inplastad pall med åttiotalet boxar i väntan på att levereras till en spritimportör i Schweiz.

Det är Amber och Byron själva som har fyllt på och packat flaskorna för hand. Amber visar oss till stationerna där flaskorna tvättas, tappas, vägs på milligrammet, korkas och etiketteras.

–Men vi planerar för att ta in hjälp till just det arbetet i framtiden, försäkrar Amber.

Byron ser tveksam ut, men det inte beror på att han inte tror att verksamheten ska växa.

–Pandemin kom kort efter att vi dragit igång, så allt har tagit längre tid än vi tänkt. Alla hotell och restauranger vi jobbat upp som kunder har ju tvingats stänga. Istället har vi satsat på att öka försäljningen mot privata kunder, förklarar Byron.

Sagan började för tretton år sedan när Amber och Byron träffades i Newcastle i norra England där de båda växte upp. Tillsammans reste de till Mallorca för att jobba på privata yachter, så som många brittiska ungdomar gör. Under fem år reste de över världshaven, bland annat till Australien. Amber berättar skrattande att hon i stort sett bara såg vågor genom kajutans fönster under de åren.

–Det lät romantiskt när Byron frågade om jag ville följa honom på en lyxyacht, men efter några år ville jag hem.

Byron berättar att de inte långt efter hemkomst flyttade till Skottland och öppnade en restaurang i centrala Edinburgh. Där började de specialisera sig på belgisk öl, och gjorde även rätter med öl.

De började stödja lokala ölbryggerier, och med tiden väcktes deras intresse för gin.

–Det var roliga år, men vi hade hoppats att familj och vänner skulle hälsa på mer, minns Byron.

År 2014 skedde den förändring som gjorde det möjligt för Amber och Byron att själva kunna satsa på gindestillering. Det var en drivande lokal producent, Sipsmith, som lyckats ändra de brittiska kraven för att erhålla ginlicens. Efter att staten i över 200 år hade krävt att destillerierna måste ha en destilleringsapparat på 1000 liter, räckte det nu att investera i en kopparpanna som rymde hälften så mycket sprit.

Lagändringen öppnade upp för en enorm kreativitet i det traditionella skotska ginbältet. När Amber och Byron fick ett bra erbjudande på sin restaurang såg de möjligheterna att själva ge sig in i branschen.

Men det lokala utbudet var redan mättat. Dessutom längtade de ut i världen igen. När de sålde sin populära restaurang stod de inför den fantastiska friheten att flytta precis vart som helst.

–Mallorca har något litet speciellt och det var hit vi ville. Och vi ville skapa en särskild gin här på ön, säger Amber diplomatiskt.

Det var för fem år sedan som paret återvände till Mallorca. En lokal tysk ginproducent fanns redan här, Eva Gin. Utvecklingen med hantverksdestillerier hade nämligen skett i Tyskland ungefär samtidigt.

Men Amber och Byron var och är fortfarande de första britterna på Mallorca som tillverkar handgjord gin. Den perfekta kombinationen av ekologiska örter, bär, blad, rötter, blommor och andra växtdelar tog dem över ett år att pröva sig fram till. 14 stycken inklusive det obligatoriska enbäret blev det alltså till slut, och tillsammans skapar de en unik och överraskande smakupplevelse.

Några av ämnena utgör själva basen, den som inte själva smakar så mycket utan binder ihop och lyfter fram de övriga smakerna. De smakämnen som finns där för att verkligen upptäckas kommer till större delen från växter skördade på Mallorca, såsom mandelblomma, apelsinblad, tomatstammar, lavendel och mallorkinskt enbär, som är markant större än det europeiska och får smak av salt eftersom buskarna växer vid kusten. Mandelblommorna är de själva med och skördar under våren runt Alaró. Lavendel växer vilt men har en parfymerad och lite oljig smak, så den använder de sparsamt.

Byron bjuder oss att smaka. Ett grappaglas med klar gin, och ett med vodka landar på bardisken framför oss. En vodka finns nämligen också i sortimentet från start.
Amber och Byron studerar oss när vi sippar ur våra höga glas. Medan den rena ginen är eldigt komplex och påtaglig i smaken är vodkan är lenare i gommen. Den är verkligen svår att stå emot. En av de godaste vodkor jag druckit, utbrister fotografen efteråt.

–Det finns så många ginsorter som inte smakar något speciellt. Vi ville inte att den skulle smaka som alla de andra, vi ville ha citrus, jord och blomma, förklarar Amber.

Byron öppnar en av glasburkarna som står uppradade i en hylla. Han låter mig lukta och jag känner en djup och jordig doft.

–Det är tomatstam, förklarar Byron. Det är vi nästan ensamma om att ha. Vi försökte även med olivblad men det blev inte rätt.

Amber ber Byron att blanda oss en drink, och snart dyker en stor kupa upp fylld med klar vätska, stora isbitar som klirrar löftesrikt och en rejäl klyfta apelsin. Smaken är distinkt, inte lik någon annan gintonic vi druckit. Och fantastisk god.

–Vi skapade Palma Gin för gintonic, så vi tycker att den är perfekt, säger Amber och ler.

Byron blandar ytterligare en cocktail, den här gången en riktig sommardrink med Palma Oaked Gin och Ginger beer. Den bärnstensfärgade ginen lagras mellan sex och sju veckor i ektunnor, och är parets tredje spritprodukt.

I glaset sticker Byron ner en stor myntakvist och två limeklyftor, och jag vill hälla i mig drinken på stående fot.

Men intervjun är inte över än, jag måste hålla mig.

På andra sidan bardisken berättar Byron om visningar de har för grupper. För de som önskar kan visningen avslutas med att man får ta fram sin egen hantverksgin. Han visar mig till hyllan med glasburkar igen. De är trettio till antalet och bredvid varje burk står ett destillat av just den grödan. Under visningen får besökarna en genomgång av varje doft, de får veta vilka smaker som passar ihop, och de får dofta på innehållet i burkarna och smaka av destillatet. Sedan får de plocka ihop sin egen smakkombination.

Jag letar i hyllan efter specifika svenska smaker och får syn på rabarberrot, fänkål och anis, som många svenskar bär med i sitt smakminne.

–Alla har sina egna preferenser, men de verkar inte höra ihop med varifrån man kommer, säger Amber och lyfter idén att jag i slut- ändan kanske kommer fastna för helt andra smaker.

Apropå Sverige visar sig Palma Gin ha en högst oväntad koppling till vårt hemland. Bakom hyllan med glasburkar står nämligen en hög stapel med kartonger med beteckningen HVEN, Backafallsbyn. Det visar sig att det var här, på den vackra skånska ön Ven i Kattegatt, som Amber och Byron blandade sin första ginbas på ett destillat av skånskt vete. Det skedde i det lilla whiskydestilleriets kopparpanna, och den basen tog de med sig hem till Palma. Än idag framställs den 96-procentiga spriten som används i Palma Gin från organiskt säd från Skånes slätter.

Men i de staplade kartongerna från Hven finns enbär, som inte nödvändigtvis är svenska, säger Byron.

–De plockas i flera olika länder, men de packas om på Ven. Så kopplingen till Ven och Sverige har vi på många sätt.

TIPS PÅ TRE GINDRINKAR FRÅN AMBER OCH BYRON

GINGER SPICED GIN
50 ml Palma Spiced Gin
Ginger beer
högt glas med is
klyftor av citron eller lime
lavendel (valfritt)

PALMA GIN & TONIC
50 ml Palma Gin
200 ml Natural Indian Tonic Water
glaskupa med is
garnera med färska rosmarin
och citronskiva

BEACH VIBE BJÖRNBÄR
50 ml gin
25 ml citronsaft
10 ml sockersirap
10 ml björnbärssaft
lågt glas med krossad is
garnera med björnbär

Hyperaktuell kryptovalutadeckare utspelar sig på Mallorca

Intervju med advokaten och författardebutanten Peter Edlund

Det kom en bok med posten. CoinX – En detektivroman om ett ekobrott på Darknet, skriven av advokaten Peter Edlund. Debutromanen utspelar sig delvis på Mallorca. Inte bara platsen för detektivarbetet var intressant, utan även det faktum att Peter Edlund tagit tag i författardrömmen som så många bär på, hela vägen till färdig bok. Bara några veckor tidigare levererades den färsk från tryckeriet, och det med god hjälp av Visto Förlag och den redaktör som självkostnadsförlaget erbjöd.
Men det var ytterligare en faktor som väckte Mallorcalivs intresse för en författarintervju. Det brännheta temat: stöld av kryptovaluta i miljardformat.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Privata

Peter Edlund är advokat med kontor på Vasaplatsen i Göteborg. I 10 år har han jobbat med ekobrottmål, och över telefon avslöjar han att han för tillfället är han inblandad i en stort mål om assistansbedrägerier. Byrån har även en internationell inriktning och åren före pandemin tog han uppdrag på Mallorca med en bakomliggande tanke att om möjligt etablera sig på ön. Då, som nu, var inriktningen främst arvstvister och boutredningar där parterna har hemvist och tillgångar i olika länder, men även andra och annan vardagsjuridik för utlandssvenskar”.

–Jag hade planer på att öppna kontor i Palma. Kanske blir det så redan till hösten, säger han hoppfullt.

Pandemin hindrade honom inte från att jobba, förutom brottmålsarbete har han även skrivit på sin debutroman. Och under karantänen fick han oväntat gott om skrivtid.

–Jag blev fast i min lägenhet i Palma eftersom flygen ställdes in. Det gav mig ro att skriva ända till juli, då jag kunde åka hem.

Tillbaka i Sverige såg han till att skriva mellan rättegångarna under kvällar och helger, och under semesterveckorna som spenderades på hans älskade Hönö.

Peter Edlund, som är ensamstående och har fyra vuxna bonuspojkar från tidigare förhållanden, ger en bild av hur viktig Mallorca är för honom.

–Hönö och Mallorca är ju mina två vattenhål i livet. Båda delar en förstaplacering.

Debutboken CoinX utspelar sig på många platser i Europa. Bland annat låter han sin deckarkaraktär, privatdetektiven och före detta åklagaren Jan Sörensen, flyga mellan Göteborg, Mallorca, Amsterdam och Tallinn.

Mallorca är den första anhalten.

–Detektivkontoret som anlitar honom har en hemlig ingång i Abacos lokaler i Gamla stan, och har en underjordisk gång till det mer officiella kontoret på Jaume III.

Jan Sörensen flyger redan i bokens början till Mallorca där han blir utsänd att söka ursprunget till en digital signal som spårats till Puerto Andratx. Själva deckargåtan rör kryptovalutan CoinX till ett värde av 500 miljoner euro som stulits strax innan fem miljardärer gått ihop för att växla in valutan efter en större fastighetsaffär.

–Vem är det som ligger bakom stölden egentligen? frågar Peter Edlund retoriskt. Det är väldigt mycket fakta, och det som händer i slutet av boken är lite av en utopi, erkänner han men tillägger:

–Men det är inte helt orealistiskt heller.

Mallorcaliv har läst boken och kan avslöja så mycket att gåtans lösning ligger över huvudet på de flesta. Det som kan förvåna i dessa tider är att Kina är oskyldigt. Men att kryptovalutors rörelser på marknaden påverkas av större krafter har blivit tydligt under de dagar då denna intervju skrivs.

Peter Edlund berättar att han velat skriva en deckare i många år. Ekonomisk brottslighet är vad som intresserar honom, och särskilt den nya sortens brottsligheter som kanske få författare är insatta i. Inte bara för den då kraftigt växande kursen, utan även för det japanska växlingskontor Mt Gox med inriktning på bitcoin just hade hackats på ett värde av 300 miljoner vad? och lämnat tusentals investerare blottställda, eftersom växlingsbolagen saknar tillräckliga säkerhetsrutiner.

Han är starkt emot att privatpersoner investerar i kryptovalutor som bitcoin, som är förlagan till bokens CoinX.

–Båda bygger på blockkedjetekniken, och budskapet i boken är att man ska akta sig för kryptovalutor, säger han bestämt och fortsätter:

–Boken är en lärobok i att man absolut inte ska ge sig in i kryptovalutavärlden. Jag beskriver ganska tydligt hur det fungerar och inte fungerar.

En stark drivkraft för debutromanen var att visa på hur stor osäkerheten för kryptovalutor är som investering för privatpersoner. Som advokat vet han hur rättsosäkert det är om man skulle bli av med pengarna och försöka ge sig på att stämma växlingsbolaget.

–En bank har cirka en miljon som insättningsgaranti om banken skulle gå i konkurs, men en sådan garanti gäller inte kryptovalutor. Det går att hacka privatpersoners kryptokonto. Ett aktuellt fall finns i Sverige, hävdar han.

–Och om du förlorar din privata nyckel till kontot till exempel genom att din dator kraschar, så är valutan borta för alltid eftersom ingen annan har tillgång till den.

Dagen före samtalet har kursen för bitcoin rasat till följd av Elon Musks uttalande att han av miljöskäl inte kommer utvinna mer bitcoin, så kallad mining, eftersom det slukar enorma mängder elektricitet. Redan samma dag återställs värdet hyfsat, men bara någon dag senare rasar det igen efter att Kina uttalat att de aldrig kommer att acceptera Bitcoin. Sedan följer osäkra veckor för valutan, och hur den utvecklas vet, självklart, ingen.

Tidigare sa man att kryptovaluta handlade om att tvätta pengar. Under pandemin har hundratusentals privatpersoner lockats av att investera i, eller snarare spela på, kryptovalutor. De uppkom som protest mot det etablerade finansiella systemet, och även om de som erbjuder valutorna hävdar att de förr eller senare komma accepteras av stater, så jämställer ännu ingen bank eller riksbank bitcoin med officiell valuta.

Men om båda parter är överens så kan kryptovaluta användas som betalning i en transaktion, berättar Peter Edlund. I vart fall enligt svensk rätt.

–I princip är det fullt möjligt att betala fastigheter med kryptovaluta, bara köpare och säljare är överens. Men vill man göra överföringen via sin bank kan man glömma det, banker tar inte emot kryptovalutor. Särskilt inte i Spanien där man måste man gå till en notarie som måste se transaktionen på banken i samband med fastighetsöverlåtelsen.

I Sverige räcker det med att lämna kontraktet till lantmäteriet för registrering som bevis på att man tagit emot köpeskillingen. Ett förlegat system, anser Peter Edlund.

–Lantmäteriet borde fråga efter en banktransaktion. Men de bryr sig varken om valuta eller svarta pengar.

Som all annan försäljning av värdepapper måste man redovisa försäljning av kryptovalutor för Skatteverket och skatta trettio procent på kapitalvinsten.

–Men Skatteverket kan reagera på att man plötsligt har 10 miljoner i fastigheter, varnar han.

Vill man växla in kryptovaluta till kronor eller euro tar dessutom växlingskontoret flera olika avgifter, och till de kommer nätverksavgifter och samarbetspartnernas avgifter. Sammantaget kan det bli en hög kostnad, inte minst på grund av den höga risken det innebär att växla en så pass volatil och osäker valuta.

Safello är ett växlingsbolag som vid tiden för intervjun just har gått in på den svenska börsen. Aktierna övertecknades snabbt. Peter Edlund nämner detta för att varna kryptospekulanter och påminner om det hackade japanska växlingsbolaget.

–Gör de missen att inte ha en tillräcklig brandvägg så kan pengarna vara borta.

Men är det helt orealistiskt att kryptovalutor får samma finansiella status som övriga valutor?

Peter Edlund drar på orden när han svarar.

–De kan kanske komma in i bankvärlden, men en förutsättning verkar vara att det finns ett licenssystem. Estland där handlingen i CoinX delvis utspelar sig har utfärdat ett licenssystem. Även Malta och några amerikanska stater har infört licenssystem. Men kryptovalutor lever i en oerhört anonym miljö där man inte vet varifrån pengarna kommer, att licensiera det tycker jag är helt vansinnigt. Licensiering legitimerar ett osäkert betalningssätt, enligt min mening.

Oavsett hur man ställer sig till kryptovalutor är ämnet för boken hyperaktuellt. Vi kommer med största sannolikhet få läsa om bitcoin och andra kryptovalutor fortsättningsvis, med nya plötsliga utspel från Elon Musk och andra stora aktörer som leder till kraftiga kurssvängningar, utom kontroll för privatspararen.

Boken är relativt kort, knappt 200 skrivna sidor, och den är rapp med en småfyndig och väl genomarbetad dialog som driver handlingen framåt.

–Dialog tycker jag är jättekul att skriva. För mig är det viktigt att den är rak och avslappnad och lätt ironiskt, att det finns en humor i den.

Peter Edlunds egna förebilder är svenska deckarförfattare som Håkan Nesser, Henning Mankell, Sjöwall Wahlö och Maria Lang. Och så klassikern Sherlock Holmes, som citeras i boken.

Han har ingen erfarenhet av skrivarskolor, men förlaget erbjöd honom en redaktör. Av henne fick han lära sig om karaktärsbeskrivning och att fokusera på berättelsen.

–Märta Elf är en ung tjej som läst litteraturvetenskap. Jag hade svårt att ta kritik i början, jag kan ju det här och vad vet du egentligen om ämnet, tänkte jag. Men jag inser att jag lärt mig enormt mycket om skrivande tack vare henne. Märta var också oerhört inspirerande hela vägen till slutet.

Peter Edlund berättar att han gillar språk överhuvudtaget, även spanskan som lyser igenom i dialogen.

–Det är himla kul att skriva. Men hon gav mig några ’Kill your darlings’, säger han och skrattar. Det är några sådana saker som jag fått lära mig. Att inte fastna i formuleringar bara för att man själv tycker det är smarta eller roliga.

Bland annat berättar Peter att han först ville ha in långa stycken presenterad av en anonym röst som förklarar hur kryptovaluta fungerar. Då fick redaktören honom att förstå att berättelsen tjänar på att få in den informationen i dialog.

–Jag tänkte att jag ville komma till saken, ”to the grain”, och skriva så enkelt som möjligt, även i juridiskt avseende. Jag var lite yrkesskadad när jag skrev boken, men det upptäckte hon lätt. Och jag vände totalt när det gällde henne för hon var fruktansvärt duktig, säger han beundrande.

Innan han vände sig till Visto förlag hade han skickat in ett tidigare manus till de stora förlagen.

–Det blev såklart refuserat av alla. Så i början av ens skrivarkarriär är detta ett bra alternativ. Du betalar allting själv, tryckning, redaktör, lektör, ett marknadspaket och så vidare, förklarar han och tillägger att kostnaderna för den skull inte är oöverstigliga.

–Alla på Visto har varit väldigt hjälpsamma och proffsiga.

Så vad anser advokatkollegiet om boken? Vilka reaktioner har den väckt?

–Inga alls ännu, säger Peter Edlund skrattande och erkänner att jag är en av de första som får lov att läsa.

–Jag vill hålla isär och inte blanda ihop mitt författarskap med min advokatroll för mycket.

Annicas väg till drömjobbet

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pår Olsson

Det var ett tips från en granne som gav textilläraren Annica Lindgren chansen att ägna sig åt det hon drömt om: Att bygga upp en konst- och designinriktning och undervisa elever i alla åldrar. Och det på en nyöppnad internationell skola i Palma. Idag har skolan elever i åldern 5 – 16 år, och Annica undervisar även i Svenska som tredjespråk. Skolan heter Green Valley School och en femtedel av eleverna har svensk anknytning. Men vägen till drömjobbet var lång.

Året var 2008 då Annica kom till Mallorca för att hälsa på en vän som jobbade på Svenska Skolan i Palma. Vid besöket erbjöds hon jobbet som skolans slöjdlärare. Annica tackade ja och höll sina första slöjdlektioner under några intensiva veckor under våren. På den tiden var Svenska skolan liten och ville ha undervisningen koncentrerad, Annica löste det genom att jobba på loven och ta någon vecka ledigt från sitt jobb som textillärare i Malmö. Så fortsatte hon i några år, men Svenska Skolan i Palma växte och det blev ohållbart att kombinera båda jobben.

– Vid mitt sista år hade jag över 150 elever att undervisa och betygsätta. Det var mycket jobb, men det var fantastiskt roligt att se hur mycket fint vi kunde skapa tillsammans.

Annica valde att flytta till Mallorca på heltid. Parallellt designade hon sidenklänningar, smycken och importerade organiska fårskinn. En del kunde säljas i hennes vän Linns butik Tree of Life i Palma.

Annicas passion för textildesign började med mormor Karin. Hon var sömmerska för Oscar Jacobsson och sydde kostymer av högsta kvalitet. Karin hade en ateljé med stor vävstol, symaskin och en klädkammare med knappar, tyger och allt annat som hör det textila skapandet till.

– Mormor uppmuntrade mig att skissa upp mina idéer och omvandla dem till kläder. Vi tillverkade och sydde mycket tillsammans. För mig är det egna skapandet viktigt för att jag ska kunna utvecklas som lärare, och i det är mormor min stora inspirationskälla.

Annica arbetade under några år som gymnasielärare inom mode och design på Tillskärarakademin i Stockholm. När hon flyttade till Malmö väcktes iden att jobba som mönsterkonstruktör i Köpenhamn. Men jobbet var datorbaserat, ensamt och påminde inte alls om vad hon drömde om. Istället gick hon tillbaka till jobbet som textillärare.

– Det var en viktig insikt för mig. Jag älskar dynamiken i samspelet med mina elever, och har sedan den dagen uppskattat det levande i mötet som sker i klassrummet.

När Mallorcaliv träffar Annica på Green Valley School är hon på tillfälligt besök under sin fyra månaders korta mammaledighet för dottern Emma May. Hon visar oss runt och berättar hur undervisningen i Svenska växte fram.

– Skolans metodik bygger på en filosofi om Human Values. Eleverna börjar varje dag med en andningsövning för att kunna fokusera bättre under dagens lektioner.
Under skolans första år läste de om inspirerande personer i små grupper på elevernas hemspråk, och det var där undervisningen i svenska tog form.

– Då läste vi väldigt mycket om Astrid Lindgren.

Annica talade med sin chef om vikten att få utveckla svenskan som språk och även undervisa i läs- och skrivinlärning, och hösten 2018 började hon undervisa i svenska som tredje språk. Hon utvecklade lektionerna efter den svenska kursplanen med stöd från material från Utbildningsradion. Redan följande höst kunde de äldsta eleverna även välja att studera Svenska via Sofia Distans för att få bättre behörighet till svenskt gymnasium.

På en internationell skola är hemspråket viktigt för barnen.

– De flesta får med tiden engelskan som sitt starkaste språk, berättar Annica. För de små är det därför viktigt att börja rätt, till exempel genom att ljuda, stava och tala mycket på lektionerna. För elever som inte pratar så mycket svenska hemma gör det stor skillnad.

En stor skillnad mot svenska skolan är att den internationella börjar tidigare, de yngsta elever som Annica lär att läsa och skriva är bara fem år.

– För mig är det viktigt att skapa en trygg inlärningsmiljö där vi lär känna och respekterar varandra. Sedan drar vi på och kan ofta hålla ett bra tempo.

Samtidigt upplever hon att spansk och engelsk metodik har större fokus på prestation.

– I svensk skola är vi duktiga på att arbeta med individen, och eleverna lär sig tidigt att utveckla sina styrkor och svagheter. Med svensk lärarbakgrund upplever jag att jag arbetar tillsammans med mina elever, och inte framför dem, säger hon och fortsätter:

– I Sverige har lärarna även en kontakt med föräldrarna som gör att skolan kan fånga upp inlärningsproblematik och beteendeproblematik. Det försöker vi också göra här.

Vi går vidare till salen för Art and Design, salens väggar är fyllda med elevernas olika konstprojekt.

– Utöver vanlig undervisning skapar vi scenografi och kostymer till julens och vårens musikaler.

Och till högtider och skolans internationella basar skapar vi dekorationer med olika teman.

– Jag brinner för svenska traditioner och har fått stor uppbackning av föräldrarna. Lucia och midsommar är något unikt. Skolan har sitt eget luciatåg som är väldigt uppskattat.

Den brittiska skolan har tre viktiga testperioder per år, och all undervisning fokuseras på att eleverna ska klara dem. Därför får musikaler och luciatåg inte ta tid från övrig undervisning.

– Barnen övar hemma på sina sånger, resten sker på independent study eller workshops, och för de äldsta eleverna är det valfritt.

Annica säger att svenska föräldrar ibland reagerar på att det är mycket läxor och långa dagar.

– Tanken är att eleverna kan få hjälp med läxor under lektionerna för Independent study, istället för att lägga mycket tid på läxor hemma.

Annica ser fördelar både med svensk och internationell skola.

– Svenska skolan kan vara en bra start för barn som kommer direkt från Sverige, eller som vill stanna i det svenska skolsystemet. Men den ger inte möjlighet till vidare studier i Spanien och internationellt. Så vill man ge barnen en bra start i Spanien är en internationell skola bra.

Livet i karantän på Mallorca. Hur var det egentligen?

Text: Karolina Kallentoft - Helene Wahlström
Foto: Pär Olsson

Morgonen då Palmaborna gav sig ut på gatorna den andra maj 2020, efter att den nästan två månader långa karantänen gradvis började lätta, känns nu i efterhand smått historisk.
Solen strålade över ett blått hav och vi gick tysta, ensamma eller i par, och återvände snällt till våra hem klockan tio?
MALLORCALIV samlade några svenskar i centrala Palma i början av juni och ställde fem frågor:

- Hur var det för dig under karantänen?
- Vad har du längtat mest efter?
- Vad har varit svårast?
- Har du skaffat dig några nya vanor eller förhållningssätt?
- Hur tror du det har påverkat dig in för framtiden?

JOHAN ENGSTRÖM

delägare i restaurangerna Rosa del Mar, La Chica Santa Catalina, El Periquete

–Utmanande, för att säga det milt. Som många andra som valt att leva vid Medelhavet är jag social av mig, och tar lätt för givet det vi har gratis här nere. När det abrubt försvinner så får man verkligen lära sig mycket om hur man fungerar som människa, på gott och ont.

–Förutom sociala möten med vänner och familj, så har det varit de små sakerna. En kaffe på ett torg, en kall öl på en bar eller en promenad i Bellverparken. Och att få se Mallorca leva upp igen med allt det innebär.

–Rent fysiskt att sätta upp och följa rutiner. På det mentala planet har det varit alla tankar som flyger förbi. Hur kommer det gå för alla krogar, våra krogar, alla människor? Hur kommer det gå för Mallorca, Europa och världen? Man får hoppas att vi kommer samman och hjälper varandra ur denna oerhörda kris.

–Jag tror att jag har blivit mer ödmjuk. Jag uppskattar redan nu min morgonpromenad mycket mer än tidigare. Sen tror jag att jag har blivit bättre på att planera och fokusera, även tålamodet har fått sig ett rejält träningspass under denna period. Vilket kan behövas inför kommande period av ovisshet och nya normer.

ANNA PETTERSSON

psykolog

–Tack vare att jag som psykolog kan erbjuda digital vård har karantänen inte inneburit några större förändringar för mig i arbetslivet, mer än att jag inte har kunnat ta emot fysiska besök i mottagningen. Jag är enormt tacksam över att jag har kunnat arbeta nästan som vanligt under denna period då det är få förunnat

–Friheten att få röra mig fritt ute, alla sociala sammanhang som jag gått miste om, och gymmet. Vi människor är ju sociala varelser. Det betyder att vi alla påverkas på ett eller annat sätt av social isolering. Under karantänen har vi också berövats vår fulla möjlighet till autonomi och självbestämmande vilket är starkt kopplat till just psykiskt välmående.

–Att inte kunna gå ut och ta en promenad och njuta av våren. I mitt psykologarbete har det varit att stötta mina patienter inom vårdsektorn som just nu kämpar med långa arbetspass, bristfällig arbetsmiljö och stress. De gör ett fantastiskt jobb men upplever i många fall känslor av otillräcklighet.

–Jag uppskattar friheten på ett helt annat sätt idag än förut. Att leva här och nu och värdesätta det vi har omkring oss. När inte vi människor själva stannar upp och tar en paus så gör livet det åt oss. Vi är inte oövervinnerliga och det har denna pandemi tydligt bevisat för oss. Ingenting kan längre tas för givet.

NIKO BELLOTTO

konsult i byggbranschen

–Jag blev tidigt hängig och svag i musklerna, och trodde jag drabbats av en förkylning. Efter några dagar blev jag sämre och förstod att jag smittats med covid-19. Det var ett helvete. Jag hade hög feber, svårt att andas och ont i musklerna. Jag hade varken lukt- eller smaksinne och orkade inte äta. Sjukvården kontaktade mig tre gånger om dagen, de var helt fantastiska, lugna och pedagogiska. Det som fick mig att kämpa var deras tydlighet om att inte stressa, att bara försöka andas och ta det lugnt.
Hade det inte varit för dem och mammas sambo hade jag inte levt idag. De bor i lägenheten under min och han munderade sig varje dag från topp till tå och gav mig vatten, baddade min panna, tvättade och bytte mina sängkläder. Det tog en timma för honom bara att säkerhetsställa sig med munskydd, overall, handskar och rengöring. Mamma är 75 år så när han var klar gick hon in i ett annat rum. Sedan la han kläderna i tvättmaskinen, spritade telefonen, duschade och städade badrummet, varje dag. Jag är ung och stark och har inga bakomliggande sjukdomar men var sjuk i 15 dagar och det tog ytterligare 15 dagar att återhämta mig.

–Ensamheten och hallucinationerna när jag var sjuk. Jag blev deprimerad, ensamheten fick mig att tänka på så mycket.

–Jag har börjat ta en sak i taget och inte stressa i fall något inte blir som jag tänkt mig, och att uppskatta varje dag som den är.

–Jag har fått mer tålamod med folk, jag tänker att vi alla har våra brister och fördelar. Tidigare raljerade jag över covid- 19 och sa att det ”bara är en vanlig influensa.” Men idag har jag tänkt om och blivit mer ödmjuk.

NELLIE THOMANDER

student i årskurs 7 på Svenska Skolan

–Jag har ägnat mer tid åt skolan än tidigare, som på något sätt varit hårdare för den kräver mer självdisciplin. I klassrummen får vi inte ha mobiler men hemma är det lätt att plocka upp den ibland. Jag har spenderat mer tid med familjen, fokuserat mer på mig själv och på skoluppgifter.

–Jag saknade friheten av att kunna åka in till stan, shoppa, och äta på restauranger.

–Jag har fått många nya vanor, som att logga in på Google meet varje morgon. Varje dag efter skolan gör jag mina skoluppgifter som jag nu har mer tid att göra då jag inte hänger med kompisar lika mycket eller gör andra grejer.

–Jag kommer nog att uppskatta friheten mera, och kommer att kolla tillbaka på tiden vi satt i karantän och tänka på hur annorlunda mitt liv såg ut då.

FREDRIK THOMANDER

VD och delägare i Palma Music Studio

–Jag njöt av lugnet, att få mer tid för familjen och att göra sånt som jag inte haft tid med i vardagen. Som tur var har vi hund, så jag kunde ta ett par promenader om dagen. Som musikproducent är inte det vanliga arbetslivet så olikt karantän, då man ofta sitter ensam i en studio. Men ett par hektiska veckor ägnade jag åt att kontakta sammanlagt 55 artister och musiker och producera låten Vi håller ut. Det spanska originalet Resistiré har ju betytt så mycket för alla i Spanien under karantänen, så det var fantastiskt att få vara med och sprida känslan vidare till Sverige, som en hyllning till alla som kämpar så just nu.

–Livet på gatorna. Att höra musik produceras i våra studios. Gå ut på restauranger. Träffa vänner. Spela padeltennis.

–Ovissheten om världsläget. Viss oro inför framtiden. Men det har också triggat nya tankar. Jag tycker att jag anpassade mig fort till läget och gjorde det bästa av det.

–Jag kanske inte tar saker för givet lika mycket. Resor blir det också säkert färre av. Men jag är väldigt tacksam att vi har rotat oss här på Mallorca och jag har en positiv känsla ändå

CAMILLA ALVERUS

ägare till Paloma Event

–Vår dotter kom hem från Los Angeles och vi var alla sjuka, min man var så dålig att
han låg på sjukhus. Jag gick in i en karantänbubbla, men sedan började jag tänka möjligheter.

Mitt företag är i eventbranschen och allt ställdes in och det är fortfarande osäkert hur hösten kommer att
bli. Jag började ställa mig existentiella frågor. Jag hade en plan att lämna över företaget
i framtiden, men nu började jag tänka att med de förändringarna som sker i världen så
kan jag lika gärna passa nu. Så nu har jag tagit beslutet att lämna över VD-skapet till en
anställd. Men jag kommer fortsätta att jobba med strategi och den kreativa processen
med att utveckla idéer som kan stötta den lokala turismen.

–Att acceptera att vi lever i ett samhälle där vi måste ta till militär och polis för att
folk ska förstå att hålla sig inne, hålla avstånd och respektera vad som händer. Att inrätta
sig och foga sig till de extrema omständigheterna som vi varit tvingade att leva
under.

–Jag ringer numer varje dag till min mamma i Sverige, som tack och lov har mått
bra. Jag har börjat lyssna på intressanta poddar varje morgon på mina morgonpromenader.

– Jag har lärt mig att värdera de mest självklara sakerna, som plötsligt inte längre var
självklart utan förbjudet, som att kunna bestämma när jag ska gå ut och promenera.

STEFAN, HENRIETTA OCH SMILLA ROSLUND

ägare till familjeföretagen Stora Blå och Agapi Boating, student på Nadal Collage

–Stella – Mamma har stöttat mig med on-lineundervisningen, som var väldigt stressande. Stefan – Jag har haft mycket arbete med företagen. Alla hotellrum och andra bokningar behövde betalas tillbaka till kunderna och vi har bjudit på medlemsavgifterna i båtklubben de här månaderna. Vi har också skaffat en partner i företaget, en båttillverkare.
Henrietta – Tack och lov hann vår dotter Stella hem från Venedig där hon studerar, så vi har haft lyxen att ha familjen samlad.

–Henrietta – Naturen och friheten att komma ut och träna, cykla och gå. Att höra ljudet och känna doften av naturen.
Som familj har vi alltid varit ute i naturen, och vi flyttade hit för att njuta av ön. Men vi har varit välsignade för vi ser vi havet och bergen från lägenheten.

–Stefan – Oron vi burit på över vart vi är på väg och vilka effekter karantänen kommer att få, hur barnens framtid kommer att se ut. Att bombas med nyheter och spekulationer. Stressen att inte veta hur det går företaget, hur många miljoner går vi back? Historier man hör från grannar och leverantörer har också oroat.
Smilla – Skolan, även om det gått bra och jag har höjt betygen.

–Stefan – Vi känner stolthet att vi har kunnat ta oss igenom det här. Men oron kommer att sitta kvar eftersom man inte vet vart man får resa, om det blir en pandemi igen eller vad som kommer hända i världen.
Henrietta – Karantänen blev ett wake-up call för naturen, men också en bekräftelse på att vår verksamhet med delningsekonomi är rätt väg att gå.

CARINA HILLGREN OCH MARIA HANSSON

ekonom respektive körledare på Svenska kyrkan

– Carina – Vi har flyttat in i vår nya lokal och öppnar för söndagsgudstjänster i juli. Prästerna är i Sverige så det är Maria och jag som svarar på samtal, men prästerna har kunnat ringa och gjort dagliga inlägg på facebook, och där har antalet följare dubblerats under karantänen. Varje vecka har vi ringt medlemmar som bor ensamma, och Maria håller körmöten där hon sjunger och spelat piano över Xoom. Tack och lov har inga medlemmar varit sjuka, och de flesta har varit tålmodiga. Men behovet att samtala är stort. Vi har även hjälpt till praktiskt med läkarbesök, med flyg som ställts in och att förklara vad regeringens nya regler har inneburit.

–Maria – Att inte få röra vid en annan människa på flera månader. När karantänen var som hårdast gick jag bara till affären i mitt kvarter.

–Maria – Jag bestämde mig för att prata med minst två personer varje dag, för att inte bli knäpp. Jag har haft skypefika och söndagsdrink med mina kompisar varje vecka. Jag visste att det var viktigt med sociala kontakter, men det har blivit extra tydligt nu.

–Carina– Alla inställda och uppskjutna vigslar har påverkat oss ekonomiskt, och vi har tvingats avsluta både Johns och Marias tjänster. Kyrkan har gett oss ett ultimatum att bevisa att vi behövs på Mallorca, att svenskarna vill ha oss kvar. Så vi hoppas at kunna visa det under det kommande året med bl a fler medlemmar

”Septembergänget” har festat i Magaluf sedan 70-talet

Mona och Pierre från Nacka kom till Palma första gången 1967, då var det på plaza Gomila som allt hände. Men sedan 70-talet är det Magaluf som gäller. Flera av de par och kompisgäng som vi möter under de två numera legendariska veckorna i september har varit här varje år sedan dess.

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Anders Ahlgren

Som Hector från Höör, eller Mallorcakungen som han numera heter även i passet. Och Rooger från Södertälje.

– Jag har varit här kanske 100 gånger, jag kommer flera gånger om året, säger Rooger med stolthet i blicken.

– Men så möter man någon som varit här 140 gånger, eller 160. Då ligger man i lä.

Rooger kommer gående utanför E4:an bar och restaurang på Skandinaviska bargatan, eller calle Pinada som den egentligen heter, tillsammans med Anne från Hölleviken. Anne har varit här 14 år i rad. De två är inget par, men har blivit vänner här genom åren. Och så ser det ut för många av de solbrända och festklädda damer och herrar som vi möter den här torsdagskvällen i september. Vi är inne på andra dagen av de två septemberveckorna som sedan ungefär 17 år är årets höjdpunkt för Magalufs svenska och norska veteraner.

Mannen bakom arrangemanget är Viking Rolle Pascher, som dj:at på baren i hörnet mellan Skandinaviska bargatan och The strip i Magaluf i 21 år. De senaste sju har Nick Borgen spelat live under septemberveckorna.

– Sammantaget kommer uppåt 700 svenskar och norrmän hit de här veckorna, berättar Rolle.

Egentligen är det bara after beachen och spelningarna med Nick Borgen på Viking som är officiella programpunkter. Men varje morgon klockan nio samlas gänget på Sirocco nere vid stranden för frukost och kanske en whisky, klockan elva är det helt fullt. Sedan solar de och efter after beachen är dags för middag på någon av restaurangerna på calle Pinada.

Det är middagstid när Mallorcaliv träffar Rolle Pascher och Nick Borgen på Casablanca Grill, som är en av de första restaurangerna som byggdes i området. Rolle och Nick ser nästan ut som bröder när de skämtar och skrattar tillsammans på uteserveringen.

Nick är född i Tromsö men jobbade som lärare i Göteborg i många år och kan sin göteborgshumor. För allmänheten är han kanske mest känd för melodifestivallåtarna We are all the winners och World wide web.

– Jag älskar att komma hit, alla pratar med alla, det är så intimt och en fantastisk stämning.

I november har Nick turnerat med sin gitarr i 50 år. Han ger sin syn på generationen han spelar för de här veckorna.

– Det här är den sista sociala generationen brukar jag säga. De går ut för att njuta av varandra, av närheten och av att ta i varandra. De kan prata utan mobiltelefon eller padda. Många unga idag känner att de inte kan umgås, de har inget att prata om.

Nick skakar skrattande på huvudet och ger ett exempel.

– Min dotter brukade ha skypefester tidigare, då gick de inte ens hem till varandra. Inte konstigt då att en del unga har svårt att träffa någon. Men det problemet finns inte här.

– Ja det är ett jäkla flörtande de här veckorna, men på ett vänskapligt plan, säger Rolle.

– Det kan vara fem partners i ett gäng, och alla dansar med varandras partner, det är ren glädje.

Rolle och Nick berättar med värme om svenskarna och norrmännen som brukar komma hit. Bland annat beskriver de ett gäng brandmän från Stockholm som hjälpt till att fixa och göra fint kring restaurangerna i området.

När Rolle och Nick återvänder till Viking för att förbereda kvällens spelning tar vi en vända på calle Pinada. Vi ser genast ett gäng solbrända herrar i snygga skjortor och med bullriga skratt, och kan inte låta bli att följa efter. De går in på Fantastic Pizza och Pasta, och när vi frågar om vi får fotografera dem visar de sig vara just brandmännen från Stockholm.

– Vi har kommit hit i 40 år, säger de glatt och vid det här laget förstår vi vari stoltheten ligger hos de som rest hit under många år. Det handlar om att man var tidigt ute med att inse hur roligt man faktiskt kan ha det i Magaluf.

Nick Borgen uppträder på Viking.

Sammantaget kommer uppåt 700 svenskar och norrmän hit de här veckorna, berättar Rolle. Egentligen är det bara after beachen och spelningarna med Nick Borgen på Viking som är officiella programpunkter. Men varje morgon klockan nio samlas gänget på Sirocco nere vid stranden för frukost och kanske en whisky, klockan elva är det helt fullt. Sedan solar de och efter after beachen är dags för middag på någon av restaurangerna på calle Pinada.

Allt eftersom kvällen framskrider blir det också tydligt hur stark den skandinaviska kulturen är här. Ingen på calle Pinada är spanjor, mer än någon enstaka bakom en bardisk. Knappt engelsmännen vågar sig in på gatan, trots att de drar förbi i horder alldeles intill på ökända Punta Ballena. Om det rör sig om en nostalgisk längtan efter det gamla Sverige utanför Sverige låter vi vara osagt. Men nog kan man påstå att de här två veckorna i september erbjuder en slags luftficka i tid och rum där allt fått vara sig likt år efter år, om man bortser från att alla blir lite äldre.

Kvällen är fortfarande ung när vi går in på E4:an och blir presenterade för Mallorcakungen. Hectors ljusblå ögon lyser när han drar upp skjortan för att visa sina bleknande tatueringar, det var många år sedan han lät göra sin första. Över hela ryggtavlan är konturen av Mallorca tecknad i svart bläck, och på överarmar, bröst och mage har han i stort sett alla restaurangernas loggor tatuerade. Jag tittar på hans halsberlock, givetvis har den formen av Mallorca.

Jojje Lovén, ägare till E4:an sedan nio månader, säger att Hector har blivit lite som morfar för hans femåriga dotter. Möjligen spelar det in att båda är från Höör. Senaste året har Hector kunnat besöka Magaluf under sammantaget femton veckor, trots att han vanligtvis jobbar på båten mellan Malmö och Travemünde.

För att få tiden att gå fram till dess att dansgolvet på Viking ska börja fyllas på spelar vi beerpong mot Jojje och Mallorcakungen. De är båda skickliga med pingisbollarna och vinner såklart stort.
Klockan närmar sig tio när vi drar oss mot Viking. Uteserveringen är redan full, men dansgolvet gapar ännu tomt. Nick Borgen sitter högt på den lilla scenen med sin elgitarr. Han spelar en blandning av musik från 60- och 70-talet. Rösten är smäktande mörk som passar många av de äldre låtarna.

När vi går in på E4:an och blir presenterade för Mallorcakungen. Hectors ljusblå ögon lyser när han drar upp skjortan för att visa sina bleknande tatueringar, det var många år sedan han lät göra sin första. Över hela ryggtavlan är konturen av Mallorca tecknad i svart bläck, och på överarmar, bröst och mage har han i stort sett alla restaurangernas loggor tatuerade.

Rolle som håller koll från dj-båset berättar:

– Med tiden har jag lärt mig vilken musik som går hem hos septembergänget. Man kan säga att det är två grupper här som har lite olika musiksmak. De äldre gillar inte de hårda tonerna, de tycker inte man kan dansa till sådan musik. Men de yngre, de runt 50 till 60 år, gillar det lite rockigare bättre. Och dansbandsmusiken går hem hos alla.

Så berättar han att det ibland kan hända att någon börjar gråta till en låt. Först förstod han inte varför, men nu vet att det ofta rör sig om en partner som gått bort och att låten han spelade var deras låt. Senast igår hände det att en av de återkommande herrarna bad honom spela en låt av Barbados. Efteråt var han känslosam när han tackade Rolle.

– Det är fyra år sedan hans fru gick bort, och det var första gången han klarade att höra den.

Nu börjar dansgolvet äntligen att fyllas. Gunnar från Vännäs och Haud från Strömstad är först ut, och de rör sig mjukt i en intim pardans.

Vi haffar dem när de tar en paus över var sin Irish coffee.

– Vi har kommit hit varje år i 20 år men det är bara här vi träffas, säger Anne. Men vi ses desto mer när vi är här.

–Vi börjar titta på resor i januari eller februari, och i mars brukar vi boka. Men många bokar sin resa redan i oktober, så fort de kommer hem, berättar Gunnar.

En halvtimme senare rör sig flera par över dansgolvet. Armar söker sig om midjor, händer fattar varandra medan andra händer ligger mjukt över ryggen och trycker danspartnens kropp mot sin egen, för det här är en generation som är romantiska och vana vid att ta på varandra.

I danshavet får vi syn på Pierre från Nacka. Han var en av herrarna vi träffade tidigare på kvällen på Fantastic Pizza och Pasta. Då satt han vid ett bord med Mona, Gunilla, Gun-Britt och Birgitta.

Pierre skämtade med oss om flörtandet under de två Magaluf-veckorna i september.

– Nästan alla bor på hotel Vistasol här bakom, men aldrig två nätter i samma sovrum.

Nu dansar Pierre med en blond och solbränd kvinna.

– Du förstår kanske vad jag menade innan?, ler han plirigt. Sedan knicksar han lite extra med dansstegen när han för sin dam över golvet till Nick Borgens gitarr och mörka stämma.

Kyrkoherden hjälper oss i nöden

Det är inte helt ovanligt att svenskar reser till Mallorca på enkel biljett med en gitarr om sin hals, och hoppas på ett rum eller en balkong att sova på. Det finns de som kommer hit med sin familj med en önskan om att lösa de problem som de brottades med i Sverige. Andra, som bott här länge, hankar sig fram tills ålderdom och sjukdom tar vid, och den oundvikliga döden.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Danielle Stack

Det kan gå bra, men det kan också hända att någon av dessa svenskar hamnar i djup kris. Ekonomin löser sig inte, alkoholen eller andra beroenden tar över, äktenskapet spricker, och när den ena i paret dör kanske den andra står ensam i sorg, utan pengar och med begränsade kunskaper i det spanska språket och om det spanska samhället. Inför vännerna hålls kanske fasaden intakt medan insidan rämnar, och när man väl blottar sin förtvivlan försvinner partyvännerna en efter en. Det är då Svenska Kyrkans personal finns där. Med samtal, besök och hjälp med det praktiska.

Svenska kyrkan har i fyrtio år visat omsorg om svenskar på Mallorca. I El Terreno erbjuder de en social mötesplats och bjuder in till samtalsgrupper, sångstunder, alla årets kyrkliga högtider, gudstjänster och fika. Men de finns också där för svenskar i nöd och social kris – på kyrkans journummer kan du nå en präst mitt i natten.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag. Jag blev nyfiken på hur de arbetar och fick ett samtal med vikarierande kyrkoherde Kajsa, kantor Maria och kanslist Carina för att prata om deras arbete för människor i nöd.

Kajsa inleder med att berätta att de flesta som hamnar i akut kris ringer på kyrkans journummer där antingen hon eller kyrkoherde Karin svarar dygnet runt. Kyrkan har också ett nära sam-arbete med Svenska Konsulatet som hör av sig när svenska turister behöver hjälp med annat än de praktiska bitar som konsulatet står för.

När någon som själv befinner sig i kris ringer på jourtelefonen handlar det framför allt om att lyssna, och väldigt sällan om att ge konkreta råd, berättar Kajsa. Hon framhåller att det även är något man som anhörig kan tänka på, att vad många i kris framför allt behöver är någon som är villig att lyssna. Samtalen blir gärna långa, men för det mesta räcker det med ungefär fyrtiofem minuter.

– Ofta har den som ringer då själv kommit på bra tankar och lösningar, utan att jag har behövt säga så mycket. Om problemen är långvariga handlar det om att stötta det friska och försöka hjälpa personen att hjälpa sig själv, säger hon.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag

Rent praktiskt kan Svenska Kyrkan hjälpa till att kontakta sjukhusen, spanska socialen, domstolen, polisen och kvinnohuset Instituto de la doña som hjälper såväl fysiskt och psykiskt utsatta kvinnor och barn. Med försäkringskassans blå kort får svenska turister tillgång till vården på de statliga sjukhusen. Har man inte det med sig brukar Konsulatet kunna hjälpa till att få fram det.

– Vi har också ett samarbete med socialarbetarna i El Ter-reno och Santa Catalina som gärna vill nå ut till svenskar och andra invandrare som behöver hjälp att integreras i det spanska samhället, säger Carina.

Kajsa har tidigare varit präst på såväl Svenska Kyrkan i London och i New York, men även på Kanarieöarna. Där ligger kyrkans lokaler nära stranden i San Agustin och betraktas i det närmaste som turistkyrka. Så är inte fallet på Mallorca där lokalerna inte ligger på gångavstånd från de områden dit turisterna söker sig. Däremot har El Terreno där lokalerna finns blivit allt mer populärt för svenskar att köpa lägenhet i.

– Även Svenska Skolan ligger här, och många av de mindre barnen kommer till kyrkans sånggrupper, sjunger Mors lilla Olle och äter kanelbullar, säger Maria som bland annat håller i barn-aktiviteterna. Men de flesta som söker sig till kyrkan är äldre svenskar som bor på Mallorca. Då börjar de kanske med att fika eller för att delta i någon av aktiviteterna. En stor anledning är den sociala samvaron med personalen och andra besökare.

– Det brukar vara en bra ingång om man senare behöver hjälp på ett djupare plan. Kanske kan man inte alltid nå fram till de existentiella samtalen med vännerna så som man upplever att man kan med oss, säger Kajsa.

Hon berättar att samtalsgrupperna har blivit väldigt upp-skattade.

– Vi är tio, tolv stycken som samtalar om olika teman. Kyrkans personal har tystnadsplikt, men alla är överens om att det som sägs i gruppen stannar där. Vi samtalar om kärleken, döden och allt däremellan, och man kan öppna sig för tankar som man ibland kanske inte vill delge den närmaste familjen.

En uppskattad del av kyrkans diakoni är sjukhusbesöken. Varje tisdag, ibland ännu oftare, besöker kyrkoherden eller församlingsassistenten John svenskar som är inlagda på Juaneda, Son Espases eller något annat sjukhus. Om man önskar kan man även få hembesök.

– Då tar vi med oss fika och veckotidningar, och ibland böcker. De flesta ser det som värdefullt att prata svenska en stund om annat än det som rör det medicinska. På vintern gör vi inte lika många besök, men när cykelsäsongen drar igång blir det genast fler, säger Kajsa.

Många som blir äldre frågar efter ålderdomshem. Och visst finns de även i Spanien, men de är ofta sorgliga att se, säger Maria.

– De påminner om fängelser med sina galler för fönstren. I Spanien får de flesta äldre hjälp av grannar eller familjemed-lemmar som ofta bor i närheten, eller så betalar de någon privat för service. I den lokala baren i mitt kvarter finns nycklarna till flera äldre stamgäster ifall någon en dag inte skulle dyka upp, säger hon.

Många utlandssvenskar har sitt starkaste skyddsnät i Sverige. Där finns släkt och vänner sedan långt tillbaka i tiden. Dess-utom är myndigheterna i Sverige ofta snabbare på att erbjuda hjälp än i Spanien, därtill på hemspråket.

– Om man inte har sociala kontakter, blir sjuk och inte kan gå ut eller om man tidigare gjort allt med sin partner som sedan dör kan det bli en väldig ensamhet. Särskilt om man inte har lärt sig spanska så bra. Många väljer att sälja och resa hem då, säger Carina.

Hon framhåller att det i ett visst skede av livet är viktigt att planera för döden, vilket många också gör.

– För att få begravas i Spanien måste man köpa en gravsten. Därför brukar även svenskar som bott här länge välja att begravas i Sverige. Då är det den församling där man bodde senast som tar emot kistan eller urnan.

Samtidigt finns det en livskvalitet i Spanien som gör att många äldre svenskar vill bo kvar. Att byta några ord varje dag med grannen, servitören, frukthandlaren eller tjejen i kassan kan betyda mycket, något som fortfarande är ovanligt i Sverige.

– Du kan sitta ute nästan året runt, och de boende i kvarteret bemöter dig vänligt även om du kanske inte kan språket så bra. Här ingår det i uppfostran att hälsa exempelvis i hissen. Och till oss på svenska kyrkan är alla välkomna när de vill, vi finns alltid här även när vi inte har aktiviteter, säger Maria.

Svenskar som bott länge på Mallorca har ofta ett stort umgänge. Ofta sportar man tillsammans eller ses på restaurang. Det är kanske inte alltid man känner varandra på djupet så som man gör med de vänner som man haft hela livet. Däremot ses man kanske tillräckligt ofta för att lägga märke till om någon av vännerna är på väg in i en kris.

– Som anhörig kan man vara uppmärksam på om någon börjar bli disträ och ofta sitter tyst, eller på annat sätt drar sig undan. Kanske sker det en förändring i personligheten. Ibland kan det vara svårt att se, ifall den krisande vännen är mån om att hålla upp en fasad. Men man kan alltid ringa till oss och höra hur man som anhörig kan agera, säger Kajsa.

Det förekommer också att svenskar söker ekonomisk hjälp. I vissa fall kan kyrkan då hjälpa till med pengar till biljetten hem. De kan vara svenskar som rest hit på enkel biljett och tänker att det är enkelt att ordna en försörjning, eller så blir det inget med jobbat som man blivit lovad.

– Enstaka gånger har vi stöttat svenskar som är så berusade att de missar flyget hem, inte bara en utan två gånger. Då har vi hjälpt till med en ny biljett och skjutsat dem till flygplatsen och sett till att Aenas personal möter upp vid incheckningen och följer med till gaten. Vi har också varit med om separationer där kvinnan står utan pengar när hon upptäcker att mannen tömt deras gemensamma konto. Då har hon inte ens råd till en advokat, och kanske kan hon inte språket tillräckligt bra. Om båda är svenska medborgare är det oftast bäst att göra upp om skilsmässan i Sverige, säger Kajsa.

Tack vare fikat, basarerna, övrig försäljning och förstås kol-lekten får Svenska Kyrkan in medel för att skänka till behövande. Och behovet är stort, fattiga svenskar som saknar pengar till en flygbiljett eller en rullstol utgör en mindre del. Svenska kyrkan stödjer till exempel barnhemmet Nazareth som ligger längre upp på gatan, och brukar uppmana sina besökare att skänka kläder dit. Andra de stödjer ekonomiskt är Saceo, en organisation som har soppkök för hemlösa, liksom den katolska kyrkan San Francisco de Paula som ligger i det socialt utsatta området Camp Redó. Efter översvämningen i Sant Llorenc i höstas ordnade de flera kollektinsamlingar för mat och kläder.

– Då visade våra församlingsmedlemmar en stor generositet, och det är vi väldigt tacksamma för, säger Carina.

I år firar Svenska Kyrkan 40 år på Mallorca. Under de åren har antalet svenskar som bor på ön mångfaldigats. Carina berättar att det märks i kyrkans verksamhet, och hon avslutar:

– Under de åren jag jobbat här upplever jag att samtalen och besöken har ökat. Förra året hade vi nästan 12 000 besök på kyrkan och det ser vi som ett kvitto på att det vi gör uppskattas. Till hösten flyttar vi in i nya lokaler två trappor upp, då får vi tillgång till en stor och solig terrass. Då hoppar vi att ännu fler hittar hit!

Ge blod på Mallorca och rädda tre liv – ett av dem kan vara Adrians

– Vi kunde verkligen inte föreställa oss ett liv utan att resa!
Maria Nystedt sitter mitt emot mig på sushi-restaurangen Daikiya i närheten av plaza Alexander Fleming. Hon har just lämnat blod på Banco de Sangre, blodbanken, på andra sidan torget. Det är första gången hon gör det på Mallorca och hon är överväldigad av tacksamheten hon känner för att det gick bra.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

För att få donera måste man vara över 18 år och fullt frisk. I Spanien gäller att man inte får ha varit i Asien under det senaste året på grund av risken för dengue-viruset. Maria och hennes man Magnus åkte alltid på långresor, och särskilt just till Asien. Men när deras andra son föddes ändrades livet radikalt.

Utan donerat blod överlever inte Adrian
Vi väljer båda dagens meny för 9,50 euro. Maria är fortfarande något yr efter blodgivningen när hon berättar varför det är så viktigt för henne att donera.

–Läkarna förstod snabbt att det var något fel med Adrians blod. Han började få regelbundna blodtransfusioner, och jag och Magnus fick ge Adrian en medicin via subcutant dropp varje kväll. Men det var först när vi själva två år senare kontaktade en organisation i Barcelona med specialiserade på sällsynta blodsjukdomar som vi fick en diagnos.

Karolinska sjukhuset i Stockholm där Adrians behandlades gick med på att skicka prover. Sex månader senare tog familjen emot beskedet: Adrian lider av kronisk anemi – hans röda blodkroppar överlever inte och han måste få nya var tredje till fjärde vecka. Bara runt 60 personer i världen har sjukdomen, och alla är anslutna till sjukhus för livslånga transfusionsbehandlingar.

–Under Adrians första två år höll jag tillbaka min sorg, och vi bar på ett hopp om något slags mirakel. När beskedet kom var det som jag föll jag ned i ett hål och sorgen fick fritt spelrum. Adrian skulle vara beroende av sjukhus och mediciner livet ut.

Men mitt i allt detta slogs Maria och hennes man Magnus av tanken på att ett liv utomlands inte var omöjligt, nu när de hade en ingång till det spanska sjukvårdssystemet. De frågade om kvalitén på sjukhusen på Mallorca och överrumplades av läkarens rättframma svar: ”Jag skickar Adrians journal på en gång.”

–Några veckor senare fick vi besked att Son Espases, det stora sjukhuset utanför Palma, kunde ta emot Adrian som patient. Vi åkte dit för att träffa dem och känna efter om vi skulle tycka om att bo här. Allt stämde för oss, och redan samma vår flyttade vi hit!

Behovet ökar på sommaren
Maria vill gärna förmedla hur lätt det är att ge blod.

–Det var ju bara att kliva in, och att ge tog inte mer än tio minuter! Och utanför har de gratis parkering.

Samma budskap får vi av personalen på Banco de Sangre, Mallorcas blodbank som drivs av Balearernas landsting. Eva Gomez Sjunnesson som är född i Stockholm och uppvuxen på Mallorca med en svensk mamma, är marknadsansvarig på Banco de Sangre. Hon berättar:

–Vi har 8 britsar och det är aldrig kö. De flesta av mina kollegor donerar. Vi brukar inte gå ut med det, men erkända studier visar att blodgivare håller sig piggare och friskare än andra.
Eva kan inte nog understryka hur viktigt det är att donera:

–Mycket av vårt blod behövs till operationer och förlossningar, och hela 60 procent går till cancerpatienter. Blodsjukdomar som Adrians är ovanliga men på Menorca finns en hel släkt med en genetisk blodsjukdom. Den släkten skulle inte leva vidare utan blod från donatorer, precis som Adrian.

När Maria fyller i sin hälsodeklaration får jag en längre pratstund med Eva. Hon berättar att den svåraste utmaningen för Mallorca är den stora mängden turister.

–Med turisterna ökar antalet olyckor, det är trafikolyckor, båtolyckor och balkonghoppningar där stora mängder blod behövs. Många av våra donatorer är återkommande, och vi kan ringa in dem vid akuta behov. Vi kan aldrig räkna med att turister tänker på att donera, men vi hoppas att fler inflyttade börjar göra det. Här finns alltid någon personal som pratar engelska och både jag och min chef Ismael Gutierrez kan svenska.

Eva berättar att de allra flesta donerar av samma anledning som Maria, att de känner någon som har behövt ta emot blod och känner ett slags samhällsansvar att kunna ge tillbaka. 20 procent har inspirerats av andra. Resten har nåtts av Banco de Sangre’s kampanjer, eller har sett blodbussen som åker till olika platser enligt ett schema som hittas på Banco de Sangres hemsida donasang.org. Det kan vara större arbetsplatser eller kyrkor och torg, som Plaza España.

450 ml blod på 10 minuter
När Maria är redo får hon ställa sig på vågen, ta blodtrycket och få ett stick i fingret för att mäta hemoglobinet. När sjuksköterskan konstaterat att hon inte har blodbrist är det dags för henne att lägga sig på bristen.

Maria ska donera 450 ml och hon får göra det högst 3 gånger om året (4 gånger för män). Sköterskan Maite Cozar placerar påsen på en våg innan hon spritar Marias armveck och för in nålen. Maria ligger avslappnad på rygg och ser blodet strömma ur venen, på samma sätt som hon var tredje vecka ser blodet strömma in Adrians armveck. Det finns en teoretisk chans att han får blod av sin mamma, men det är mycket som ska stämma.

–Inte bara blodgruppen utan även undergrupper ska matcha. Dessutom måste blodet vara färskt, i Adrians fall inte mer än någon dag för att han ska orka med vardagen i tre veckor. De sista dagarna innan transfusion är han alltid trött, säger Maria från britsen, och i blicken blänker mammaoron till.

–Men det är en väldigt speciell tacksamhet jag känner när blodet strömmar in i Adrian. Färgen på kinderna återvänder, han blir sig själv igen och får ork att leka och vara i skolan. Tack vare att andra personer tar av sin värdefulla tid och kanske övervinner sitt motstånd mot nålar, kan Adrian leva.

Högteknologiskt laboratorium
Påsen med Marias blod är förenad med fyra mindre påsar. Blodet i den minsta förs över till ett provrör som skickas till laboratoriet för analys. Labbet ligger vägg i vägg och jag följer med Eva dit. Det är ett högteknologiskt rum i vitt och turkost som hämtad ur en amerikansk science fiction-film. Eva förklarar:

Tekniken har utvecklats markant bara de senaste åren. Det gör att säkerheten i labbet har ökat och att blodets hållbarhet kunnat förlängas.
Alla laboratorietekniker bär blå gummihandskar. En av dem är Margalida Cerdá. Hon visar oss en korg fylld med märkta provrör.

Innan blodet levereras till sjukhusen måste vi kontrollera att det inte innehåller bakterier eller virus som hepatit, syfilis, HIV eller dengue. Samtidigt med den tekniska analysen gör vi en korsanalys med ett manuell test. Vi tar också reda på blodgruppen. Får patienten blod från fel blodgrupp kan inte de röda blodkropparna transportera syret till kroppens organ.

Blodets väg
De övriga tre påsarna kommer om en stund fyllas med separerade blodvätskor. Eva tar mig till ett rum med stora centrifuger och andra apparater. När hon visar mig runt kommer Alex Lopez in med stora metallådor packade med blod från Ibiza och Menorca, som han just transporterat hit från flygplatsen. Tillsammans med Marias blod kommer de här påsarna placeras i en centrifug där blodet skiktar sig likt olja och vinäger. Eva visar en påse som har rött tyngre blod i botten, och gult ovanpå. Det tyngre blodet består av de järn- och syrerika röda blodkropparna medan det gula är plasman.

Eva pekar på ett tunt transparant vätskelager däremellan, där samlas blodplättarna. Nästa steg är att pressa ut varje blodvätska i respektive påse och sortera ut de vita blodkropparna, som slängs. Det sker i en apparat som ställer in trycket exakt efter påsens vikt. Därefter etiketteras påsarna med samma kod som blodprovet i provröret och placeras på rätt ställe i rätt temperatur. Medan de gula blodplättarna ska vila i rumstemperatur ska de röda blodkropparna till kylskåpet och plasman in i frysen. Efter 24 timmar ska blodplättarna in ett skåp där de hålls i ständig rörelse. När sjukhusen ringer hämtar en sjuksköterska rätt blodpåse och placerar det i en kylväska, som levereras med bil, och ibland flyg, så snart som möjligt.
–Vi brukar säga att en donator ger tre liv, säger Eva och när jag ser de tre påsarna förstår jag hur träffande slogan det är.

Det blir bra ändå
Över kaffet förklarar Maria hur det går till när Adrian får blod.
Det kan ta en hel dag, Adrians blod ska analyseras och påsarna dubbelkollas och själva transfusionen tar två timmar. Adrian känner personalen, vi är ju där minst 17 dagar om året. Han blir alltid så väl mottagen, men varje gång det är dags är han så trött och det är tungt att se. En sjuåring ska ju vara full av liv.

Maria har en blogg i sitt namn och har också skrivit en bok: ’Att leva med långtidssjuka barn – Det blir bra ändå.’ Hon skrev den för att hon själv saknade en liknande bok under de åren då livet rasade omkring henne och hon desperat försökte förstå Adrians sjukdom och hur tillvaron för familjen skulle bli. Det var snart tre år sedan den kom ut och nu finns boken på sjukhus runt om i Sverige. Maria får ofta förfrågningar om att föreläsa.

–Det är en fantastisk upplevelse. Jag har fått en sådan positiv respons. Varje familj som får ett besked om att deras barn är kroniskt sjuk går igenom en svår process. Jag har varit där och i boken är jag öppen med min oro och sorg över att livet inte blev som jag först hade tänkt det. Många är tacksamma att få höra att de inte är ensamma och att vad de känner är normalt.

Maria berättar att Son Espases har kontakt med ett sjukhus i Barcelona.

–Nyligen fick vi besked att Adrian kan bli frisk om de hittar en stamcellsdonator. Det återstår mycket, men det väcker hopp om att Adrian och vi som familj ska kunna ha ett fritt liv som andra. Men tills det eventuellt blir dags är vi tacksamma för alla som väljer att donera. Det finns ju inga läkemedel i världen som kan ersätta mänskligt blod. Det är människor välvilja Adrian förlitar sig på för att leva.

Det var under första världskriget som Röda Korset i Storbritannien började organisera donering och lagring av blod, men de fyra blodgrupperna identifierades redan år 1901 av den österrikiske läkaren och nobelpristagaren Karl Landsteiner. Hans födelsedag den 14 juli är officiellt utsedd till den Internationella blodgivardagen.

Vandring med barn

Första Mallorcavandringen som jag gjorde med mina barn gick från den natursköna byn Deià till den pittoreska hamnen Port de Sóller. Det var en grönskande frisk vårdag, en av de första då vi kunde gå i shorts och linne. Vi tog bussen till Deià och avslutade med paella negra på restaurang Es Canyís som ligger vid stranden i Port de Sóller, just när man vandrat ner längs den slingrande bilvägen från fyren och refugion La Muleta. Precis där stranden börjar finns en dusch där man kan skölja av sig och kanske byta om. Efter andra vandringar har vi lyckats fräscha upp oss hyfsat vid vägkanten för att sedan byta om lite snabbt på en toalett, även på finare restauranger.

Text: Karolina Kallentoft

Det har blivit många vandringar med barn sedan den där första. Mest med mitt yngsta och de flesta med andra barn, också. Helst försöker jag få ihop honom med egna kompisar. Då kan de få igång spontanlekar, de jagar kull, springer iväg och gömmer sig längs stigen, klättrar på klippstenar, klappar åsnor på mulen, tittar efter söta getter eller lammungar, undersöker lämningar eller grottor, eller bara går och snackar.

De gånger sonen inte har haft kompisar med har vandringen varit ett bra tillfälle för oss två att prata. Vi tar samtalsämnena som de kommer och njuter av det vi gör och ser omkring oss, av plötsliga upptäckter längs stigen eller långt borta, mot havet, bergen eller den brutna horisonten. Ofta blir det ordlekar, om det uppstår gnäll som behöver brytas. Men nästan alltid finns det något som man kan fästa blicken på och fundera över, och kanske låta fantasin eller tävlingsinstinkten ta över. En stege över en mur som ska klättras över, en passage man ska hinna före till, ett röse man vill lägga sin alldeles egen sten på, en pinne eller varför inte en frukt att plocka när det är säsong.

Och så förstås fikapauserna.
Vad som helst kan passa som matsäck. Äggmacka eller rejäla måltider i låda eller termos. Salta mandlar, frukt och kanske choklad för snabb energi. Och finns inget café på vägen så brukar en termos med kaffe eller choklad sitta fint. Men planera vattenmängden noggrant. Ta med mycket om solen ligger på. Men heller inte för mycket, eftersom det tynger axlarna i början. Drick lite och ofta för att hålla strupen fuktig, men inte stora klunkar så du måste kissa i ett.

Om ni ska på lång vandring (som kräver mycket dryck), ta gärna en ryggsäck med höftbälte, särskilt om ni valt en väg som börjar uppför. Och ha skor med räfflor och grova sulor, för många leder är steniga. Gärna något torrt att sitta på, som en tidning i en plastpåse. Och solkräm och keps om solen är stark. Plåster och servetter har man också nytta av.

Var noga med säkerheten. När barn är med bör en vuxen gå sist. Vänta in alla vid varje vägskäl, litet som stort. Det kan förresten även gälla ovana vuxna som gärna går och pratar och kanske viker av fel. Är ni osäkra på leden kan det vara klokt att anlita en guide, det finns flera svensktalande på ön.

Det gäller också att välja rätt vandringsrutt. Barn orkar ofta mer än vad man tror, särskilt om leden är lagom utmanande och omgivningarna varierande och kanske kan avslutas med ett dopp. Krångliga partier är ofta roliga, där man kan behöva klättra och ta händerna till hjälp. Men beroende på ålder kan det förstås vara bra att börja med en kortare utan långa stigningar. Se till att inte ha en tid att passa så ni kan ta pauser när det behövs.

Till många leder kan man enkelt ta sig med buss från Plaza España i Palma. Till Sóller går expressbuss och därifrån finns flera kortare fina vandringar. Till pittoreska Fornalutx kan man vandra i cirkel och vara tillbaka på några timmar, och även stanna för lunch. Till Port de Sóller kan man vandra via fyren och refugion La Muleta, äta och bada och sedan gå tillbaka längs bilvägen, eller ta den vackra muséespårvägen tillbaka. Eller ta sig till hållplatsen bakom hotell Eden och ta bussen direkt till Palma.

Vill ni komma högre upp kan ni ta bilen till sjön Cúber och vandra runt den. Lite större utmaning är att ta sig upp för L´Ofre där ni kan njuta av en 360 graders utsikt över ön. Har ni flera bilar kan ni lämna en i Sóller och ta de vackra ”tusentrapporna” genom den spektakulära klyftan Biarranc de Biniaraix ner till Sóller.

Ni kan också planera en rutt där ni tar er tillbaka till utgångsläget med buss. Från mysiga Esporles går en enkel vandringled genom skogen som avslutas med en spektakulär utsikt över havet vid Bunyualbufar. Därifrån kan man enkelt ta bussen tillbaka till Esporles. Alternativt kan någon åka i förväg och lämna bilen och sedan ta bussen tillbaka – allt går bara man planerar. Vandringen från Sóller till Deià är en av öns populäraste och kan avslutas med fika och bad i Cala Deià. Från vägen genom Deià går bussen tillbaka till Sóller, eller hela vägen till Palma om man så vill.

Två lite jobbigare vandringar som avslutas vid utgångsplatsen är La Trapa i Sant Elm och Ärkehertigens stig ovanför Valdemossa. Båda utgår från vackra byar där man kan avsluta med en lunch, och Sant Elm är härligt för bad. Båda går också brant uppåt under ledens första halva. Men ni kommer belönas rikligt med den makalösa utsikten. Från klostret La Trapa ser man ut över ön Dragonera, ett naturreservat dit det går populära båtturer för bland annat snorkling. Från bergskammen längs Ärkehertigens stig har man klara dagar Mallorcas kanske mest intagande utsikt över havet och dalen bort mot Deià. Till och från Valdemossa tar man enkelt buss men till Sant Elm behöver man bil.

En lite kortare vandring med utsikt men dit man måste ha bil är klostret i Alaró. Då tar man bilen den slingriga vägen upp mot den populära lammrestaurangen Es Verger och tar stigen och stentrapporna till toppen med klostret. Väl tillbaka till restaurangen ska man förstås inte missa det grillade lammet. Till klostret kan man även ta sig från byn Orient, men då blir vandringen lite längre. Om maten men inte den långaväga utsikten är viktig kan man istället ta bilen till just Orient och vandra till vattenfallet och de mäktiga grottorna. Vandringen är enkel men vill man hela vägen till grottorna är den rätt lång. Belöningen får man när man äter sin förbeställda arroz brut eller spädgris på restaurang Orient.

Mallorkinerna själva älskar sina vandringar. De kombinerar dem gärna med grillning vid någon av de på helgerna så populära grillplatserna, och kanske övernattning i en av de anspråklslösa refugios som finns runt ön. Refugios är vandrarhem där kanske trettio bäddar delar på ett rum. Enkel mat serveras, men själva idén är inte lyxen utan just friluftslivet och de vackra omgivningarna.

En populär refugio finns i Lluc strax ovanför det stora klostret i Lluc med anor från 1200-talet, som i sig är väl värt en utflykt. Härifrån utgår också flera vandringsleder med utsikt över Tramuntanas bergstoppar, till exempel vackra Camí Vell till Caimari. Lluc ligger mitt i Tramuntana och här är luften lite svalare än vid kusterna. Man säger att vandringssäsongen på Mallorca sträcker sig från september till maj, men lederna runt Lluc kan man ofta vandra även sommartid.

Råkar ni pricka in en molnig dag kan ni även på sommaren välja andra leder. Särskilt om den går genom skogspartier och avslutas vid någon av Mallorcas över 300 stränder, som den till Caló des Màrmol från fyren i Cap de Ses Salines som man bara kan nå till fots.

Det här är bara några exempel – Mallorca har hundratalet vandringsleder. Med lite planering går det att få till en vandring som mycket väl kan visa sig bli semesterns höjdpunkt, även för barnen.

Mallorkinernas märkliga språk

Mallorca, allas vår favoritö dit så många svenskar flyttat eller gärna tillbringar sina semestrar, har utsatts för invasioner av andra folkslag och kulturer i århundranden. Ändå har många kunnat leva ett isolerat liv ända fram till vår tids stora invasion – turismen. Särskilt gäller det boende på landsbygden. Det har gjort att mallorcaborna till sin karaktär länge varit reserverade och i mångas ögon lite udda. Liksom flera andra öbor har de sina drag och egenheter som ibland kan tyckas lite ”eljest”.

Idag är det internationella livet vardag på Mallorca, men fortfarande tenderar vissa öbor känna misstro till det främmande. Och det har gett avtryck i språket.

Turismen har under de senaste femtio åren förändrat Mallorcas invånare. För närvarande är det faktiskt mindre än hälften av dem som bor på ön som är första eller andra generationens mallorkiner. Anstormningen av turister, av arbetare från fastlandet och övriga världen och utlänningar som väljer att ha Mallorca som sitt andra hem har fått mallorcabon att överge några av sina barskaste eller mest typiska drag. Trots detta kan vi om vi lyssnar noga till mallorkinernas samtal fortfarande höra många av de egenheter i språket som kännetecknat mallorcabon under många sekler.

För några år sedan skrev Guy Le Forestier, pseudonym för författaren Carlos García-Delgado, den underhållande och uppskattade boken “Queridos Mallorquines” som på pricken beskriver den mallorkinska karaktären. Boken blev en lokal försäljningssuccé och översattes till engelska under titeln “Beloved Majorcans” och till tyska, “Geliebte Mallorquiner”. Den beskriver mallorkinerna i detalj, och i synnerhet deras lite speciella humor. En mallorkin är den första att skratta åt sig själv – gärna tillsammans med andra, och det märks i boken.

Mallorcaliv har valt att plocka ut några fraser och vanliga talesätt från denna ö som kan få de flesta inflyttade – eller som de gärna kallas här; “forasters” – att höja lite lätt på ögonbrynen. I en del fall kan charmen ha gått förlorad i översättningen men vi hoppas att vi här lyckats förmedla det mest utmärkande.

”JAG SKA HÄNGA BARNEN”

Bli inte skrämd om en person från Mallorca säger ”Voy a colgar a los niños”, det vill säga ”jag ska hänga barnen”. Han eller hon kommer inte att försöka hänga dem för att de uppfört sig illa. På katalanska eller mallorkinska – vi ska inte bråka om vilket – har ordet ”colgar”, som på spanska betyder hänga, betydelsen av att lägga (till sängs). Lite slarvigt kan många mallorcabor när de talar spanska översätta ordet med hänga, vilket nog skrämt slag på en och annan granne genom åren.

”JAG KOMMER NU”

Det är i stort sett omöjligt att utifrån vad en mallorkin säger veta om han eller hon kommer eller går. Verben gå och komma – “ir y venir” – används oberoende av riktning. ”Ahora vengo”: nu kommer jag, kan betyda att din mallorkinske vän går sin väg eller kommer tillbaka, eller bådadera på en gång. En möjlig förklaring är att detta har att göra med att en mallorcabo vill känna sig trygg och försäkra sig om att ens rörelser inte kan följas.

Ett talande bevis för det senare är att mallorkiner normalt inte använder körriktningsvisarna på bilen. Man kan direkt avgöra att någon inte är en äkta mallorcabo om dessa används. Varför ska man förklara för någon att man vill svänga åt höger eller åt vänster?, tycks en mallorkin undra. För honom eller henne är det information som man inte bör lämna ut lättvindigt. En mallorcabo är en person som snarare håller inne med information, och som nästan njuter av att vara dubbeltydig och att inte avslöja sin personliga åsikt i ämne vad det än vara må.

”JAG SKA SÄGA DIG NÅGOT”

En mallorcabo är ofta dubbeltydig med de ord han använder, ja han eller hon säger ibland till och med motsatsen till vad som menas. Vem har inte hört frasen “Ya te diré cosas” – jag ska minsann säga dig någonting. Denna fras brukar användas när någon som ska fatta ett beslut under en konversation eller en förhandling tar lite tid på sig att svara. I själva verket säger hon att hon inte är intresserad av anbudet, men istället för att uttala ett tydligt nej späder hon medvetet på osäkerheten med att säga ”Jag ska minsann säga dig något”, när översättningen till vilket språk som helst borde vara ”det intresserar mig inte”. Men mallorcabon undviker konfrontationer och föredrar att lämna sin antagonist i tvivel om huruvida anbudet kommer att antas eller ej. Sanningen är att “ya te diré cosas” betyder att man inte alls känner sig lockad av ämnet och helst vill glömma det.

”DROTTNING”

Vem har inte velat sträcka på sig lite extra som vore hon medlem av kungafamiljen när hon kommer in i en bar och barägaren eller kyparen ropar ”reina”, drottning. Men tyvärr, ingen har förväxlat dig med en kunglighet. Att hälsa någon med ”rey” eller ”reina” är ett vardagligt sätt att hälsa en person på Mallorca. Vanligtvis används uttrycket mellan familjemedlemmar, men även – som i mallorcabornas fall – med människor som hon inte känner men vars uppmärksamhet hon vill fånga med lite smicker.

”ETT PAR TRE”

När du hör en mallorkin tala om kvantitet, så menas med ”un parell”, ett par, tre – och inte exakt två till antalet. Det kan förstås vara två, men kan också vara fyrtio. Det mallorkinska «par” är ett mått som kan variera efter vilken vara det rör sig om och som nog mer överensstämmer med uttrycket ”ge mig några stycken”.

”HUR MYCKET SKULLE DU GE MIG?”

Vi nämnde tidigare den mallorkinska dubbeltydigheten. Den är något som framför allt blir tydlig i affärsförhandlingar. Säg att du tar en sväng på landet och ser ett hus som du gillar, och ägaren har satt upp en skylt som meddelar att det är till salu. Om du då söker upp ägaren och ställer frågan ”Hur mycket kostar det?”, då kommer en god mallorkin att svara ”Cuánto me daría?”, ”Hur mycket skulle du ge mig?”. Han kommer nämligen alltid vilja se att den presumtive köparen börjar bjuda, i stället för att själv uppge det pris han önskar få.

Om situationen vore den motsatta, skulle en mallorcabo aldrig direkt fråga vad priset är för det objekt som intresserar honom. I stället låtsas han ointresserad, påpekar att han bara är där av ren nyfikenhet, frågar om du vill bli av med huset och erbjuder sig att göra dig tjänsten att hjälpa dig att bli av med det. Kanske kan vi se det som tecken på hur mallorkinerna med tiden tagit till sig den nya internationella livsstilen, samtidigt som de till viss del behållit sin nedärvda misstro mot ”forasters” – och dessutom lärt sig utnyttja dem.

Översättning: Karolina Kallentoft