Kyrkoherden hjälper oss i nöden

Det är inte helt ovanligt att svenskar reser till Mallorca på enkel biljett med en gitarr om sin hals, och hoppas på ett rum eller en balkong att sova på. Det finns de som kommer hit med sin familj med en önskan om att lösa de problem som de brottades med i Sverige. Andra, som bott här länge, hankar sig fram tills ålderdom och sjukdom tar vid, och den oundvikliga döden.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Danielle Stack

Det kan gå bra, men det kan också hända att någon av dessa svenskar hamnar i djup kris. Ekonomin löser sig inte, alkoholen eller andra beroenden tar över, äktenskapet spricker, och när den ena i paret dör kanske den andra står ensam i sorg, utan pengar och med begränsade kunskaper i det spanska språket och om det spanska samhället. Inför vännerna hålls kanske fasaden intakt medan insidan rämnar, och när man väl blottar sin förtvivlan försvinner partyvännerna en efter en. Det är då Svenska Kyrkans personal finns där. Med samtal, besök och hjälp med det praktiska.

Svenska kyrkan har i fyrtio år visat omsorg om svenskar på Mallorca. I El Terreno erbjuder de en social mötesplats och bjuder in till samtalsgrupper, sångstunder, alla årets kyrkliga högtider, gudstjänster och fika. Men de finns också där för svenskar i nöd och social kris – på kyrkans journummer kan du nå en präst mitt i natten.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag. Jag blev nyfiken på hur de arbetar och fick ett samtal med vikarierande kyrkoherde Kajsa, kantor Maria och kanslist Carina för att prata om deras arbete för människor i nöd.

Kajsa inleder med att berätta att de flesta som hamnar i akut kris ringer på kyrkans journummer där antingen hon eller kyrkoherde Karin svarar dygnet runt. Kyrkan har också ett nära sam-arbete med Svenska Konsulatet som hör av sig när svenska turister behöver hjälp med annat än de praktiska bitar som konsulatet står för.

När någon som själv befinner sig i kris ringer på jourtelefonen handlar det framför allt om att lyssna, och väldigt sällan om att ge konkreta råd, berättar Kajsa. Hon framhåller att det även är något man som anhörig kan tänka på, att vad många i kris framför allt behöver är någon som är villig att lyssna. Samtalen blir gärna långa, men för det mesta räcker det med ungefär fyrtiofem minuter.

– Ofta har den som ringer då själv kommit på bra tankar och lösningar, utan att jag har behövt säga så mycket. Om problemen är långvariga handlar det om att stötta det friska och försöka hjälpa personen att hjälpa sig själv, säger hon.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag

Rent praktiskt kan Svenska Kyrkan hjälpa till att kontakta sjukhusen, spanska socialen, domstolen, polisen och kvinnohuset Instituto de la doña som hjälper såväl fysiskt och psykiskt utsatta kvinnor och barn. Med försäkringskassans blå kort får svenska turister tillgång till vården på de statliga sjukhusen. Har man inte det med sig brukar Konsulatet kunna hjälpa till att få fram det.

– Vi har också ett samarbete med socialarbetarna i El Ter-reno och Santa Catalina som gärna vill nå ut till svenskar och andra invandrare som behöver hjälp att integreras i det spanska samhället, säger Carina.

Kajsa har tidigare varit präst på såväl Svenska Kyrkan i London och i New York, men även på Kanarieöarna. Där ligger kyrkans lokaler nära stranden i San Agustin och betraktas i det närmaste som turistkyrka. Så är inte fallet på Mallorca där lokalerna inte ligger på gångavstånd från de områden dit turisterna söker sig. Däremot har El Terreno där lokalerna finns blivit allt mer populärt för svenskar att köpa lägenhet i.

– Även Svenska Skolan ligger här, och många av de mindre barnen kommer till kyrkans sånggrupper, sjunger Mors lilla Olle och äter kanelbullar, säger Maria som bland annat håller i barn-aktiviteterna. Men de flesta som söker sig till kyrkan är äldre svenskar som bor på Mallorca. Då börjar de kanske med att fika eller för att delta i någon av aktiviteterna. En stor anledning är den sociala samvaron med personalen och andra besökare.

– Det brukar vara en bra ingång om man senare behöver hjälp på ett djupare plan. Kanske kan man inte alltid nå fram till de existentiella samtalen med vännerna så som man upplever att man kan med oss, säger Kajsa.

Hon berättar att samtalsgrupperna har blivit väldigt upp-skattade.

– Vi är tio, tolv stycken som samtalar om olika teman. Kyrkans personal har tystnadsplikt, men alla är överens om att det som sägs i gruppen stannar där. Vi samtalar om kärleken, döden och allt däremellan, och man kan öppna sig för tankar som man ibland kanske inte vill delge den närmaste familjen.

En uppskattad del av kyrkans diakoni är sjukhusbesöken. Varje tisdag, ibland ännu oftare, besöker kyrkoherden eller församlingsassistenten John svenskar som är inlagda på Juaneda, Son Espases eller något annat sjukhus. Om man önskar kan man även få hembesök.

– Då tar vi med oss fika och veckotidningar, och ibland böcker. De flesta ser det som värdefullt att prata svenska en stund om annat än det som rör det medicinska. På vintern gör vi inte lika många besök, men när cykelsäsongen drar igång blir det genast fler, säger Kajsa.

Många som blir äldre frågar efter ålderdomshem. Och visst finns de även i Spanien, men de är ofta sorgliga att se, säger Maria.

– De påminner om fängelser med sina galler för fönstren. I Spanien får de flesta äldre hjälp av grannar eller familjemed-lemmar som ofta bor i närheten, eller så betalar de någon privat för service. I den lokala baren i mitt kvarter finns nycklarna till flera äldre stamgäster ifall någon en dag inte skulle dyka upp, säger hon.

Många utlandssvenskar har sitt starkaste skyddsnät i Sverige. Där finns släkt och vänner sedan långt tillbaka i tiden. Dess-utom är myndigheterna i Sverige ofta snabbare på att erbjuda hjälp än i Spanien, därtill på hemspråket.

– Om man inte har sociala kontakter, blir sjuk och inte kan gå ut eller om man tidigare gjort allt med sin partner som sedan dör kan det bli en väldig ensamhet. Särskilt om man inte har lärt sig spanska så bra. Många väljer att sälja och resa hem då, säger Carina.

Hon framhåller att det i ett visst skede av livet är viktigt att planera för döden, vilket många också gör.

– För att få begravas i Spanien måste man köpa en gravsten. Därför brukar även svenskar som bott här länge välja att begravas i Sverige. Då är det den församling där man bodde senast som tar emot kistan eller urnan.

Samtidigt finns det en livskvalitet i Spanien som gör att många äldre svenskar vill bo kvar. Att byta några ord varje dag med grannen, servitören, frukthandlaren eller tjejen i kassan kan betyda mycket, något som fortfarande är ovanligt i Sverige.

– Du kan sitta ute nästan året runt, och de boende i kvarteret bemöter dig vänligt även om du kanske inte kan språket så bra. Här ingår det i uppfostran att hälsa exempelvis i hissen. Och till oss på svenska kyrkan är alla välkomna när de vill, vi finns alltid här även när vi inte har aktiviteter, säger Maria.

Svenskar som bott länge på Mallorca har ofta ett stort umgänge. Ofta sportar man tillsammans eller ses på restaurang. Det är kanske inte alltid man känner varandra på djupet så som man gör med de vänner som man haft hela livet. Däremot ses man kanske tillräckligt ofta för att lägga märke till om någon av vännerna är på väg in i en kris.

– Som anhörig kan man vara uppmärksam på om någon börjar bli disträ och ofta sitter tyst, eller på annat sätt drar sig undan. Kanske sker det en förändring i personligheten. Ibland kan det vara svårt att se, ifall den krisande vännen är mån om att hålla upp en fasad. Men man kan alltid ringa till oss och höra hur man som anhörig kan agera, säger Kajsa.

Det förekommer också att svenskar söker ekonomisk hjälp. I vissa fall kan kyrkan då hjälpa till med pengar till biljetten hem. De kan vara svenskar som rest hit på enkel biljett och tänker att det är enkelt att ordna en försörjning, eller så blir det inget med jobbat som man blivit lovad.

– Enstaka gånger har vi stöttat svenskar som är så berusade att de missar flyget hem, inte bara en utan två gånger. Då har vi hjälpt till med en ny biljett och skjutsat dem till flygplatsen och sett till att Aenas personal möter upp vid incheckningen och följer med till gaten. Vi har också varit med om separationer där kvinnan står utan pengar när hon upptäcker att mannen tömt deras gemensamma konto. Då har hon inte ens råd till en advokat, och kanske kan hon inte språket tillräckligt bra. Om båda är svenska medborgare är det oftast bäst att göra upp om skilsmässan i Sverige, säger Kajsa.

Tack vare fikat, basarerna, övrig försäljning och förstås kol-lekten får Svenska Kyrkan in medel för att skänka till behövande. Och behovet är stort, fattiga svenskar som saknar pengar till en flygbiljett eller en rullstol utgör en mindre del. Svenska kyrkan stödjer till exempel barnhemmet Nazareth som ligger längre upp på gatan, och brukar uppmana sina besökare att skänka kläder dit. Andra de stödjer ekonomiskt är Saceo, en organisation som har soppkök för hemlösa, liksom den katolska kyrkan San Francisco de Paula som ligger i det socialt utsatta området Camp Redó. Efter översvämningen i Sant Llorenc i höstas ordnade de flera kollektinsamlingar för mat och kläder.

– Då visade våra församlingsmedlemmar en stor generositet, och det är vi väldigt tacksamma för, säger Carina.

I år firar Svenska Kyrkan 40 år på Mallorca. Under de åren har antalet svenskar som bor på ön mångfaldigats. Carina berättar att det märks i kyrkans verksamhet, och hon avslutar:

– Under de åren jag jobbat här upplever jag att samtalen och besöken har ökat. Förra året hade vi nästan 12 000 besök på kyrkan och det ser vi som ett kvitto på att det vi gör uppskattas. Till hösten flyttar vi in i nya lokaler två trappor upp, då får vi tillgång till en stor och solig terrass. Då hoppar vi att ännu fler hittar hit!

Ge blod på Mallorca och rädda tre liv – ett av dem kan vara Adrians

– Vi kunde verkligen inte föreställa oss ett liv utan att resa!
Maria Nystedt sitter mitt emot mig på sushi-restaurangen Daikiya i närheten av plaza Alexander Fleming. Hon har just lämnat blod på Banco de Sangre, blodbanken, på andra sidan torget. Det är första gången hon gör det på Mallorca och hon är överväldigad av tacksamheten hon känner för att det gick bra.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

För att få donera måste man vara över 18 år och fullt frisk. I Spanien gäller att man inte får ha varit i Asien under det senaste året på grund av risken för dengue-viruset. Maria och hennes man Magnus åkte alltid på långresor, och särskilt just till Asien. Men när deras andra son föddes ändrades livet radikalt.

Utan donerat blod överlever inte Adrian
Vi väljer båda dagens meny för 9,50 euro. Maria är fortfarande något yr efter blodgivningen när hon berättar varför det är så viktigt för henne att donera.

–Läkarna förstod snabbt att det var något fel med Adrians blod. Han började få regelbundna blodtransfusioner, och jag och Magnus fick ge Adrian en medicin via subcutant dropp varje kväll. Men det var först när vi själva två år senare kontaktade en organisation i Barcelona med specialiserade på sällsynta blodsjukdomar som vi fick en diagnos.

Karolinska sjukhuset i Stockholm där Adrians behandlades gick med på att skicka prover. Sex månader senare tog familjen emot beskedet: Adrian lider av kronisk anemi – hans röda blodkroppar överlever inte och han måste få nya var tredje till fjärde vecka. Bara runt 60 personer i världen har sjukdomen, och alla är anslutna till sjukhus för livslånga transfusionsbehandlingar.

–Under Adrians första två år höll jag tillbaka min sorg, och vi bar på ett hopp om något slags mirakel. När beskedet kom var det som jag föll jag ned i ett hål och sorgen fick fritt spelrum. Adrian skulle vara beroende av sjukhus och mediciner livet ut.

Men mitt i allt detta slogs Maria och hennes man Magnus av tanken på att ett liv utomlands inte var omöjligt, nu när de hade en ingång till det spanska sjukvårdssystemet. De frågade om kvalitén på sjukhusen på Mallorca och överrumplades av läkarens rättframma svar: ”Jag skickar Adrians journal på en gång.”

–Några veckor senare fick vi besked att Son Espases, det stora sjukhuset utanför Palma, kunde ta emot Adrian som patient. Vi åkte dit för att träffa dem och känna efter om vi skulle tycka om att bo här. Allt stämde för oss, och redan samma vår flyttade vi hit!

Behovet ökar på sommaren
Maria vill gärna förmedla hur lätt det är att ge blod.

–Det var ju bara att kliva in, och att ge tog inte mer än tio minuter! Och utanför har de gratis parkering.

Samma budskap får vi av personalen på Banco de Sangre, Mallorcas blodbank som drivs av Balearernas landsting. Eva Gomez Sjunnesson som är född i Stockholm och uppvuxen på Mallorca med en svensk mamma, är marknadsansvarig på Banco de Sangre. Hon berättar:

–Vi har 8 britsar och det är aldrig kö. De flesta av mina kollegor donerar. Vi brukar inte gå ut med det, men erkända studier visar att blodgivare håller sig piggare och friskare än andra.
Eva kan inte nog understryka hur viktigt det är att donera:

–Mycket av vårt blod behövs till operationer och förlossningar, och hela 60 procent går till cancerpatienter. Blodsjukdomar som Adrians är ovanliga men på Menorca finns en hel släkt med en genetisk blodsjukdom. Den släkten skulle inte leva vidare utan blod från donatorer, precis som Adrian.

När Maria fyller i sin hälsodeklaration får jag en längre pratstund med Eva. Hon berättar att den svåraste utmaningen för Mallorca är den stora mängden turister.

–Med turisterna ökar antalet olyckor, det är trafikolyckor, båtolyckor och balkonghoppningar där stora mängder blod behövs. Många av våra donatorer är återkommande, och vi kan ringa in dem vid akuta behov. Vi kan aldrig räkna med att turister tänker på att donera, men vi hoppas att fler inflyttade börjar göra det. Här finns alltid någon personal som pratar engelska och både jag och min chef Ismael Gutierrez kan svenska.

Eva berättar att de allra flesta donerar av samma anledning som Maria, att de känner någon som har behövt ta emot blod och känner ett slags samhällsansvar att kunna ge tillbaka. 20 procent har inspirerats av andra. Resten har nåtts av Banco de Sangre’s kampanjer, eller har sett blodbussen som åker till olika platser enligt ett schema som hittas på Banco de Sangres hemsida donasang.org. Det kan vara större arbetsplatser eller kyrkor och torg, som Plaza España.

450 ml blod på 10 minuter
När Maria är redo får hon ställa sig på vågen, ta blodtrycket och få ett stick i fingret för att mäta hemoglobinet. När sjuksköterskan konstaterat att hon inte har blodbrist är det dags för henne att lägga sig på bristen.

Maria ska donera 450 ml och hon får göra det högst 3 gånger om året (4 gånger för män). Sköterskan Maite Cozar placerar påsen på en våg innan hon spritar Marias armveck och för in nålen. Maria ligger avslappnad på rygg och ser blodet strömma ur venen, på samma sätt som hon var tredje vecka ser blodet strömma in Adrians armveck. Det finns en teoretisk chans att han får blod av sin mamma, men det är mycket som ska stämma.

–Inte bara blodgruppen utan även undergrupper ska matcha. Dessutom måste blodet vara färskt, i Adrians fall inte mer än någon dag för att han ska orka med vardagen i tre veckor. De sista dagarna innan transfusion är han alltid trött, säger Maria från britsen, och i blicken blänker mammaoron till.

–Men det är en väldigt speciell tacksamhet jag känner när blodet strömmar in i Adrian. Färgen på kinderna återvänder, han blir sig själv igen och får ork att leka och vara i skolan. Tack vare att andra personer tar av sin värdefulla tid och kanske övervinner sitt motstånd mot nålar, kan Adrian leva.

Högteknologiskt laboratorium
Påsen med Marias blod är förenad med fyra mindre påsar. Blodet i den minsta förs över till ett provrör som skickas till laboratoriet för analys. Labbet ligger vägg i vägg och jag följer med Eva dit. Det är ett högteknologiskt rum i vitt och turkost som hämtad ur en amerikansk science fiction-film. Eva förklarar:

Tekniken har utvecklats markant bara de senaste åren. Det gör att säkerheten i labbet har ökat och att blodets hållbarhet kunnat förlängas.
Alla laboratorietekniker bär blå gummihandskar. En av dem är Margalida Cerdá. Hon visar oss en korg fylld med märkta provrör.

Innan blodet levereras till sjukhusen måste vi kontrollera att det inte innehåller bakterier eller virus som hepatit, syfilis, HIV eller dengue. Samtidigt med den tekniska analysen gör vi en korsanalys med ett manuell test. Vi tar också reda på blodgruppen. Får patienten blod från fel blodgrupp kan inte de röda blodkropparna transportera syret till kroppens organ.

Blodets väg
De övriga tre påsarna kommer om en stund fyllas med separerade blodvätskor. Eva tar mig till ett rum med stora centrifuger och andra apparater. När hon visar mig runt kommer Alex Lopez in med stora metallådor packade med blod från Ibiza och Menorca, som han just transporterat hit från flygplatsen. Tillsammans med Marias blod kommer de här påsarna placeras i en centrifug där blodet skiktar sig likt olja och vinäger. Eva visar en påse som har rött tyngre blod i botten, och gult ovanpå. Det tyngre blodet består av de järn- och syrerika röda blodkropparna medan det gula är plasman.

Eva pekar på ett tunt transparant vätskelager däremellan, där samlas blodplättarna. Nästa steg är att pressa ut varje blodvätska i respektive påse och sortera ut de vita blodkropparna, som slängs. Det sker i en apparat som ställer in trycket exakt efter påsens vikt. Därefter etiketteras påsarna med samma kod som blodprovet i provröret och placeras på rätt ställe i rätt temperatur. Medan de gula blodplättarna ska vila i rumstemperatur ska de röda blodkropparna till kylskåpet och plasman in i frysen. Efter 24 timmar ska blodplättarna in ett skåp där de hålls i ständig rörelse. När sjukhusen ringer hämtar en sjuksköterska rätt blodpåse och placerar det i en kylväska, som levereras med bil, och ibland flyg, så snart som möjligt.
–Vi brukar säga att en donator ger tre liv, säger Eva och när jag ser de tre påsarna förstår jag hur träffande slogan det är.

Det blir bra ändå
Över kaffet förklarar Maria hur det går till när Adrian får blod.
Det kan ta en hel dag, Adrians blod ska analyseras och påsarna dubbelkollas och själva transfusionen tar två timmar. Adrian känner personalen, vi är ju där minst 17 dagar om året. Han blir alltid så väl mottagen, men varje gång det är dags är han så trött och det är tungt att se. En sjuåring ska ju vara full av liv.

Maria har en blogg i sitt namn och har också skrivit en bok: ’Att leva med långtidssjuka barn – Det blir bra ändå.’ Hon skrev den för att hon själv saknade en liknande bok under de åren då livet rasade omkring henne och hon desperat försökte förstå Adrians sjukdom och hur tillvaron för familjen skulle bli. Det var snart tre år sedan den kom ut och nu finns boken på sjukhus runt om i Sverige. Maria får ofta förfrågningar om att föreläsa.

–Det är en fantastisk upplevelse. Jag har fått en sådan positiv respons. Varje familj som får ett besked om att deras barn är kroniskt sjuk går igenom en svår process. Jag har varit där och i boken är jag öppen med min oro och sorg över att livet inte blev som jag först hade tänkt det. Många är tacksamma att få höra att de inte är ensamma och att vad de känner är normalt.

Maria berättar att Son Espases har kontakt med ett sjukhus i Barcelona.

–Nyligen fick vi besked att Adrian kan bli frisk om de hittar en stamcellsdonator. Det återstår mycket, men det väcker hopp om att Adrian och vi som familj ska kunna ha ett fritt liv som andra. Men tills det eventuellt blir dags är vi tacksamma för alla som väljer att donera. Det finns ju inga läkemedel i världen som kan ersätta mänskligt blod. Det är människor välvilja Adrian förlitar sig på för att leva.

Det var under första världskriget som Röda Korset i Storbritannien började organisera donering och lagring av blod, men de fyra blodgrupperna identifierades redan år 1901 av den österrikiske läkaren och nobelpristagaren Karl Landsteiner. Hans födelsedag den 14 juli är officiellt utsedd till den Internationella blodgivardagen.

Mallorkinernas märkliga språk

Mallorca, allas vår favoritö dit så många svenskar flyttat eller gärna tillbringar sina semestrar, har utsatts för invasioner av andra folkslag och kulturer i århundranden. Ändå har många kunnat leva ett isolerat liv ända fram till vår tids stora invasion – turismen. Särskilt gäller det boende på landsbygden. Det har gjort att mallorcaborna till sin karaktär länge varit reserverade och i mångas ögon lite udda. Liksom flera andra öbor har de sina drag och egenheter som ibland kan tyckas lite ”eljest”.

Idag är det internationella livet vardag på Mallorca, men fortfarande tenderar vissa öbor känna misstro till det främmande. Och det har gett avtryck i språket.

Turismen har under de senaste femtio åren förändrat Mallorcas invånare. För närvarande är det faktiskt mindre än hälften av dem som bor på ön som är första eller andra generationens mallorkiner. Anstormningen av turister, av arbetare från fastlandet och övriga världen och utlänningar som väljer att ha Mallorca som sitt andra hem har fått mallorcabon att överge några av sina barskaste eller mest typiska drag. Trots detta kan vi om vi lyssnar noga till mallorkinernas samtal fortfarande höra många av de egenheter i språket som kännetecknat mallorcabon under många sekler.

För några år sedan skrev Guy Le Forestier, pseudonym för författaren Carlos García-Delgado, den underhållande och uppskattade boken “Queridos Mallorquines” som på pricken beskriver den mallorkinska karaktären. Boken blev en lokal försäljningssuccé och översattes till engelska under titeln “Beloved Majorcans” och till tyska, “Geliebte Mallorquiner”. Den beskriver mallorkinerna i detalj, och i synnerhet deras lite speciella humor. En mallorkin är den första att skratta åt sig själv – gärna tillsammans med andra, och det märks i boken.

Mallorcaliv har valt att plocka ut några fraser och vanliga talesätt från denna ö som kan få de flesta inflyttade – eller som de gärna kallas här; “forasters” – att höja lite lätt på ögonbrynen. I en del fall kan charmen ha gått förlorad i översättningen men vi hoppas att vi här lyckats förmedla det mest utmärkande.

”JAG SKA HÄNGA BARNEN”

Bli inte skrämd om en person från Mallorca säger ”Voy a colgar a los niños”, det vill säga ”jag ska hänga barnen”. Han eller hon kommer inte att försöka hänga dem för att de uppfört sig illa. På katalanska eller mallorkinska – vi ska inte bråka om vilket – har ordet ”colgar”, som på spanska betyder hänga, betydelsen av att lägga (till sängs). Lite slarvigt kan många mallorcabor när de talar spanska översätta ordet med hänga, vilket nog skrämt slag på en och annan granne genom åren.

”JAG KOMMER NU”

Det är i stort sett omöjligt att utifrån vad en mallorkin säger veta om han eller hon kommer eller går. Verben gå och komma – “ir y venir” – används oberoende av riktning. ”Ahora vengo”: nu kommer jag, kan betyda att din mallorkinske vän går sin väg eller kommer tillbaka, eller bådadera på en gång. En möjlig förklaring är att detta har att göra med att en mallorcabo vill känna sig trygg och försäkra sig om att ens rörelser inte kan följas.

Ett talande bevis för det senare är att mallorkiner normalt inte använder körriktningsvisarna på bilen. Man kan direkt avgöra att någon inte är en äkta mallorcabo om dessa används. Varför ska man förklara för någon att man vill svänga åt höger eller åt vänster?, tycks en mallorkin undra. För honom eller henne är det information som man inte bör lämna ut lättvindigt. En mallorcabo är en person som snarare håller inne med information, och som nästan njuter av att vara dubbeltydig och att inte avslöja sin personliga åsikt i ämne vad det än vara må.

”JAG SKA SÄGA DIG NÅGOT”

En mallorcabo är ofta dubbeltydig med de ord han använder, ja han eller hon säger ibland till och med motsatsen till vad som menas. Vem har inte hört frasen “Ya te diré cosas” – jag ska minsann säga dig någonting. Denna fras brukar användas när någon som ska fatta ett beslut under en konversation eller en förhandling tar lite tid på sig att svara. I själva verket säger hon att hon inte är intresserad av anbudet, men istället för att uttala ett tydligt nej späder hon medvetet på osäkerheten med att säga ”Jag ska minsann säga dig något”, när översättningen till vilket språk som helst borde vara ”det intresserar mig inte”. Men mallorcabon undviker konfrontationer och föredrar att lämna sin antagonist i tvivel om huruvida anbudet kommer att antas eller ej. Sanningen är att “ya te diré cosas” betyder att man inte alls känner sig lockad av ämnet och helst vill glömma det.

”DROTTNING”

Vem har inte velat sträcka på sig lite extra som vore hon medlem av kungafamiljen när hon kommer in i en bar och barägaren eller kyparen ropar ”reina”, drottning. Men tyvärr, ingen har förväxlat dig med en kunglighet. Att hälsa någon med ”rey” eller ”reina” är ett vardagligt sätt att hälsa en person på Mallorca. Vanligtvis används uttrycket mellan familjemedlemmar, men även – som i mallorcabornas fall – med människor som hon inte känner men vars uppmärksamhet hon vill fånga med lite smicker.

”ETT PAR TRE”

När du hör en mallorkin tala om kvantitet, så menas med ”un parell”, ett par, tre – och inte exakt två till antalet. Det kan förstås vara två, men kan också vara fyrtio. Det mallorkinska “par” är ett mått som kan variera efter vilken vara det rör sig om och som nog mer överensstämmer med uttrycket ”ge mig några stycken”.

”HUR MYCKET SKULLE DU GE MIG?”

Vi nämnde tidigare den mallorkinska dubbeltydigheten. Den är något som framför allt blir tydlig i affärsförhandlingar. Säg att du tar en sväng på landet och ser ett hus som du gillar, och ägaren har satt upp en skylt som meddelar att det är till salu. Om du då söker upp ägaren och ställer frågan ”Hur mycket kostar det?”, då kommer en god mallorkin att svara ”Cuánto me daría?”, ”Hur mycket skulle du ge mig?”. Han kommer nämligen alltid vilja se att den presumtive köparen börjar bjuda, i stället för att själv uppge det pris han önskar få.

Om situationen vore den motsatta, skulle en mallorcabo aldrig direkt fråga vad priset är för det objekt som intresserar honom. I stället låtsas han ointresserad, påpekar att han bara är där av ren nyfikenhet, frågar om du vill bli av med huset och erbjuder sig att göra dig tjänsten att hjälpa dig att bli av med det. Kanske kan vi se det som tecken på hur mallorkinerna med tiden tagit till sig den nya internationella livsstilen, samtidigt som de till viss del behållit sin nedärvda misstro mot ”forasters” – och dessutom lärt sig utnyttja dem.

Översättning: Karolina Kallentoft