Livet i karantän. Hur var det egentligen?

Text: Karolina Kallentoft - Helene Wahlström
Foto: Pär Olsson

Morgonen då Palmaborna gav sig ut på gatorna den andra maj 2020, efter att den nästan två månader långa karantänen gradvis började lätta, känns nu i efterhand smått historisk.
Solen strålade över ett blått hav och vi gick tysta, ensamma eller i par, och återvände snällt till våra hem klockan tio?
MALLORCALIV samlade några svenskar i centrala Palma i början av juni och ställde fem frågor:

- Hur var det för dig under karantänen?
- Vad har du längtat mest efter?
- Vad har varit svårast?
- Har du skaffat dig några nya vanor eller förhållningssätt?
- Hur tror du det har påverkat dig in för framtiden?

JOHAN ENGSTRÖM

delägare i restaurangerna Rosa del Mar, La Chica Santa Catalina, El Periquete

–Utmanande, för att säga det milt. Som många andra som valt att leva vid Medelhavet är jag social av mig, och tar lätt för givet det vi har gratis här nere. När det abrubt försvinner så får man verkligen lära sig mycket om hur man fungerar som människa, på gott och ont.

–Förutom sociala möten med vänner och familj, så har det varit de små sakerna. En kaffe på ett torg, en kall öl på en bar eller en promenad i Bellverparken. Och att få se Mallorca leva upp igen med allt det innebär.

–Rent fysiskt att sätta upp och följa rutiner. På det mentala planet har det varit alla tankar som flyger förbi. Hur kommer det gå för alla krogar, våra krogar, alla människor? Hur kommer det gå för Mallorca, Europa och världen? Man får hoppas att vi kommer samman och hjälper varandra ur denna oerhörda kris.

–Jag tror att jag har blivit mer ödmjuk. Jag uppskattar redan nu min morgonpromenad mycket mer än tidigare. Sen tror jag att jag har blivit bättre på att planera och fokusera, även tålamodet har fått sig ett rejält träningspass under denna period. Vilket kan behövas inför kommande period av ovisshet och nya normer.

ANNA PETTERSSON

psykolog

–Tack vare att jag som psykolog kan erbjuda digital vård har karantänen inte inneburit några större förändringar för mig i arbetslivet, mer än att jag inte har kunnat ta emot fysiska besök i mottagningen. Jag är enormt tacksam över att jag har kunnat arbeta nästan som vanligt under denna period då det är få förunnat

–Friheten att få röra mig fritt ute, alla sociala sammanhang som jag gått miste om, och gymmet. Vi människor är ju sociala varelser. Det betyder att vi alla påverkas på ett eller annat sätt av social isolering. Under karantänen har vi också berövats vår fulla möjlighet till autonomi och självbestämmande vilket är starkt kopplat till just psykiskt välmående.

–Att inte kunna gå ut och ta en promenad och njuta av våren. I mitt psykologarbete har det varit att stötta mina patienter inom vårdsektorn som just nu kämpar med långa arbetspass, bristfällig arbetsmiljö och stress. De gör ett fantastiskt jobb men upplever i många fall känslor av otillräcklighet.

–Jag uppskattar friheten på ett helt annat sätt idag än förut. Att leva här och nu och värdesätta det vi har omkring oss. När inte vi människor själva stannar upp och tar en paus så gör livet det åt oss. Vi är inte oövervinnerliga och det har denna pandemi tydligt bevisat för oss. Ingenting kan längre tas för givet.

NIKO BELLOTTO

konsult i byggbranschen

–Jag blev tidigt hängig och svag i musklerna, och trodde jag drabbats av en förkylning. Efter några dagar blev jag sämre och förstod att jag smittats med covid-19. Det var ett helvete. Jag hade hög feber, svårt att andas och ont i musklerna. Jag hade varken lukt- eller smaksinne och orkade inte äta. Sjukvården kontaktade mig tre gånger om dagen, de var helt fantastiska, lugna och pedagogiska. Det som fick mig att kämpa var deras tydlighet om att inte stressa, att bara försöka andas och ta det lugnt.
Hade det inte varit för dem och mammas sambo hade jag inte levt idag. De bor i lägenheten under min och han munderade sig varje dag från topp till tå och gav mig vatten, baddade min panna, tvättade och bytte mina sängkläder. Det tog en timma för honom bara att säkerhetsställa sig med munskydd, overall, handskar och rengöring. Mamma är 75 år så när han var klar gick hon in i ett annat rum. Sedan la han kläderna i tvättmaskinen, spritade telefonen, duschade och städade badrummet, varje dag. Jag är ung och stark och har inga bakomliggande sjukdomar men var sjuk i 15 dagar och det tog ytterligare 15 dagar att återhämta mig.

–Ensamheten och hallucinationerna när jag var sjuk. Jag blev deprimerad, ensamheten fick mig att tänka på så mycket.

–Jag har börjat ta en sak i taget och inte stressa i fall något inte blir som jag tänkt mig, och att uppskatta varje dag som den är.

–Jag har fått mer tålamod med folk, jag tänker att vi alla har våra brister och fördelar. Tidigare raljerade jag över covid- 19 och sa att det ”bara är en vanlig influensa.” Men idag har jag tänkt om och blivit mer ödmjuk.

NELLIE THOMANDER

student i årskurs 7 på Svenska Skolan

–Jag har ägnat mer tid åt skolan än tidigare, som på något sätt varit hårdare för den kräver mer självdisciplin. I klassrummen får vi inte ha mobiler men hemma är det lätt att plocka upp den ibland. Jag har spenderat mer tid med familjen, fokuserat mer på mig själv och på skoluppgifter.

–Jag saknade friheten av att kunna åka in till stan, shoppa, och äta på restauranger.

–AJag har fått många nya vanor, som att logga in på Google meet varje morgon. Varje dag efter skolan gör jag mina skoluppgifter som jag nu har mer tid att göra då jag inte hänger med kompisar lika mycket eller gör andra grejer.

–Jag kommer nog att uppskatta friheten mera, och kommer att kolla tillbaka på tiden vi satt i karantän och tänka på hur annorlunda mitt liv såg ut då.

FREDRIK THOMANDER

VD och delägare i Palma Music Studio

–Jag njöt av lugnet, att få mer tid för familjen och att göra sånt som jag inte haft tid med i vardagen. Som tur var har vi hund, så jag kunde ta ett par promenader om dagen. Som musikproducent är inte det vanliga arbetslivet så olikt karantän, då man ofta sitter ensam i en studio. Men ett par hektiska veckor ägnade jag åt att kontakta sammanlagt 55 artister och musiker och producera låten Vi håller ut. Det spanska originalet Resistiré har ju betytt så mycket för alla i Spanien under karantänen, så det var fantastiskt att få vara med och sprida känslan vidare till Sverige, som en hyllning till alla som kämpar så just nu.

–Livet på gatorna. Att höra musik produceras i våra studios. Gå ut på restauranger. Träffa vänner. Spela padeltennis.

–Ovissheten om världsläget. Viss oro inför framtiden. Men det har också triggat nya tankar. Jag tycker att jag anpassade mig fort till läget och gjorde det bästa av det.

–Jag kanske inte tar saker för givet lika mycket. Resor blir det också säkert färre av. Men jag är väldigt tacksam att vi har rotat oss här på Mallorca och jag har en positiv känsla ändå

CAMILLA ALVERUS

ägare till Paloma Event

–Vår dotter kom hem från Los Angeles och vi var alla sjuka, min man var så dålig att
han låg på sjukhus. Jag gick in i en karantänbubbla, men sedan började jag tänka möjligheter.

I mitt företag ställdes in och det är fortfarande osäkert hur hösten kommer att
bli. Jag började ställa mig existentiella frågor. Jag hade en plan att lämna över företaget
i framtiden, men nu började jag tänka att med de förändringarna som sker i världen så
kan jag lika gärna passa nu. Så nu har jag tagit beslutet att lämna över VD-skapet till en
anställd. Men jag kommer fortsätta att jobba med strategi och den kreativa processen
med att utveckla idéer som kan stötta den lokala turismen.

–Att acceptera att vi lever i ett samhälle där vi måste ta till militär och polis för att
folk ska förstå att hålla sig inne, hålla avstånd och respektera vad som händer. Att inrätta
sig och foga sig till de extrema omständigheterna som vi varit tvingade att leva
under.

–Jag ringer numer varje dag till min mamma i Sverige, som tack och lov har mått
bra. Jag har börjat lyssna på intressanta poddar varje morgon på mina morgonpromenader.

– Jag har lärt mig att värdera de mest självklara sakerna, som plötsligt inte längre var
självklart utan förbjudet, som att kunna bestämma när jag ska gå ut och promenera.

STEFAN, HENRIETTA OCH SMILLA ROSLUND

ägare till familjeföretagen Stora Blå och Agapi Boating, student på Nadal Collage

–Stella – Mamma har stöttat mig med on-lineundervisningen, som var väldigt stressande. Stefan – Jag har haft mycket arbete med företagen. Alla hotellrum och andra bokningar behövde betalas tillbaka till kunderna och vi har bjudit på medlemsavgifterna i båtklubben de här månaderna. Vi har också skaffat en partner i företaget, en båttillverkare.
Henrietta – Tack och lov hann vår dotter Stella hem från Venedig där hon studerar, så vi har haft lyxen att ha familjen samlad.

–Henrietta – Naturen och friheten att komma ut och träna, cykla och gå. Att höra ljudet och känna doften av naturen.
Som familj har vi alltid varit ute i naturen, och vi flyttade hit för att njuta av ön. Men vi har varit välsignade för vi ser vi havet och bergen från lägenheten.

–Stefan – Oron vi burit på över vart vi är på väg och vilka effekter karantänen kommer att få, hur barnens framtid kommer att se ut. Att bombas med nyheter och spekulationer. Stressen att inte veta hur det går företaget, hur många miljoner går vi back? Historier man hör från grannar och leverantörer har också oroat.
Smilla – Skolan, även om det gått bra och jag har höjt betygen.

–Stefan – Vi känner stolthet att vi har kunnat ta oss igenom det här. Men oron kommer att sitta kvar eftersom man inte vet vart man får resa, om det blir en pandemi igen eller vad som kommer hända i världen.
Henrietta – Karantänen blev ett wake-up call för naturen, men också en bekräftelse på att vår verksamhet med delningsekonomi är rätt väg att gå.

CARINA HILLGREN OCH MARIA JOHANSSON

ekonom respektive körledare på Svenska kyrkan

– Carina – Vi har flyttat in i vår nya lokal och öppnar för söndagsgudstjänster i juli. Prästerna är i Sverige så det är Maria och jag som svarar på samtal, men prästerna har kunnat ringa och gjort dagliga inlägg på facebook, och där har antalet följare dubblerats under karantänen. Varje vecka har vi ringt medlemmar som bor ensamma, och Maria håller körmöten där hon sjunger och spelat piano över Xoom. Tack och lov har inga medlemmar varit sjuka, och de flesta har varit tålmodiga. Men behovet att samtala är stort. Vi har även hjälpt till praktiskt med läkarbesök, med flyg som ställts in och att förklara vad regeringens nya regler har inneburit.

–Maria – Att inte få röra vid en annan människa på flera månader. När karantänen var som hårdast gick jag bara till affären i mitt kvarter.

–Maria – Jag bestämde mig för att prata med minst två personer varje dag, för att inte bli knäpp. Jag har haft skypefika och söndagsdrink med mina kompisar varje vecka. Jag visste att det var viktigt med sociala kontakter, men det har blivit extra tydligt nu.

–Carina– Alla inställda och uppskjutna vigslar har påverkat oss ekonomiskt, och vi har tvingats avsluta både Johns och Marias tjänster. Kyrkan har gett oss ett ultimatum att bevisa att vi behövs på Mallorca, att svenskarna vill ha oss kvar. Så vi hoppas at kunna visa det under det kommande året med bl a fler medlemmar

”Septembergänget” har festat i Magaluf sedan 70-talet

Mona och Pierre från Nacka kom till Palma första gången 1967, då var det på plaza Gomila som allt hände. Men sedan 70-talet är det Magaluf som gäller. Flera av de par och kompisgäng som vi möter under de två numera legendariska veckorna i september har varit här varje år sedan dess.

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Anders Ahlgren

Som Hector från Höör, eller Mallorcakungen som han numera heter även i passet. Och Rooger från Södertälje.

– Jag har varit här kanske 100 gånger, jag kommer flera gånger om året, säger Rooger med stolthet i blicken.

– Men så möter man någon som varit här 140 gånger, eller 160. Då ligger man i lä.

Rooger kommer gående utanför E4:an bar och restaurang på Skandinaviska bargatan, eller calle Pinada som den egentligen heter, tillsammans med Anne från Hölleviken. Anne har varit här 14 år i rad. De två är inget par, men har blivit vänner här genom åren. Och så ser det ut för många av de solbrända och festklädda damer och herrar som vi möter den här torsdagskvällen i september. Vi är inne på andra dagen av de två septemberveckorna som sedan ungefär 17 år är årets höjdpunkt för Magalufs svenska och norska veteraner.

Mannen bakom arrangemanget är Viking Rolle Pascher, som dj:at på baren i hörnet mellan Skandinaviska bargatan och The strip i Magaluf i 21 år. De senaste sju har Nick Borgen spelat live under septemberveckorna.

– Sammantaget kommer uppåt 700 svenskar och norrmän hit de här veckorna, berättar Rolle.

Egentligen är det bara after beachen och spelningarna med Nick Borgen på Viking som är officiella programpunkter. Men varje morgon klockan nio samlas gänget på Sirocco nere vid stranden för frukost och kanske en whisky, klockan elva är det helt fullt. Sedan solar de och efter after beachen är dags för middag på någon av restaurangerna på calle Pinada.

Det är middagstid när Mallorcaliv träffar Rolle Pascher och Nick Borgen på Casablanca Grill, som är en av de första restaurangerna som byggdes i området. Rolle och Nick ser nästan ut som bröder när de skämtar och skrattar tillsammans på uteserveringen.

Nick är född i Tromsö men jobbade som lärare i Göteborg i många år och kan sin göteborgshumor. För allmänheten är han kanske mest känd för melodifestivallåtarna We are all the winners och World wide web.

– Jag älskar att komma hit, alla pratar med alla, det är så intimt och en fantastisk stämning.

I november har Nick turnerat med sin gitarr i 50 år. Han ger sin syn på generationen han spelar för de här veckorna.

– Det här är den sista sociala generationen brukar jag säga. De går ut för att njuta av varandra, av närheten och av att ta i varandra. De kan prata utan mobiltelefon eller padda. Många unga idag känner att de inte kan umgås, de har inget att prata om.

Nick skakar skrattande på huvudet och ger ett exempel.

– Min dotter brukade ha skypefester tidigare, då gick de inte ens hem till varandra. Inte konstigt då att en del unga har svårt att träffa någon. Men det problemet finns inte här.

– Ja det är ett jäkla flörtande de här veckorna, men på ett vänskapligt plan, säger Rolle.

– Det kan vara fem partners i ett gäng, och alla dansar med varandras partner, det är ren glädje.

Rolle och Nick berättar med värme om svenskarna och norrmännen som brukar komma hit. Bland annat beskriver de ett gäng brandmän från Stockholm som hjälpt till att fixa och göra fint kring restaurangerna i området.

När Rolle och Nick återvänder till Viking för att förbereda kvällens spelning tar vi en vända på calle Pinada. Vi ser genast ett gäng solbrända herrar i snygga skjortor och med bullriga skratt, och kan inte låta bli att följa efter. De går in på Fantastic Pizza och Pasta, och när vi frågar om vi får fotografera dem visar de sig vara just brandmännen från Stockholm.

– Vi har kommit hit i 40 år, säger de glatt och vid det här laget förstår vi vari stoltheten ligger hos de som rest hit under många år. Det handlar om att man var tidigt ute med att inse hur roligt man faktiskt kan ha det i Magaluf.

Nick Borgen uppträder på Viking.

Sammantaget kommer uppåt 700 svenskar och norrmän hit de här veckorna, berättar Rolle. Egentligen är det bara after beachen och spelningarna med Nick Borgen på Viking som är officiella programpunkter. Men varje morgon klockan nio samlas gänget på Sirocco nere vid stranden för frukost och kanske en whisky, klockan elva är det helt fullt. Sedan solar de och efter after beachen är dags för middag på någon av restaurangerna på calle Pinada.

Allt eftersom kvällen framskrider blir det också tydligt hur stark den skandinaviska kulturen är här. Ingen på calle Pinada är spanjor, mer än någon enstaka bakom en bardisk. Knappt engelsmännen vågar sig in på gatan, trots att de drar förbi i horder alldeles intill på ökända Punta Ballena. Om det rör sig om en nostalgisk längtan efter det gamla Sverige utanför Sverige låter vi vara osagt. Men nog kan man påstå att de här två veckorna i september erbjuder en slags luftficka i tid och rum där allt fått vara sig likt år efter år, om man bortser från att alla blir lite äldre.

Kvällen är fortfarande ung när vi går in på E4:an och blir presenterade för Mallorcakungen. Hectors ljusblå ögon lyser när han drar upp skjortan för att visa sina bleknande tatueringar, det var många år sedan han lät göra sin första. Över hela ryggtavlan är konturen av Mallorca tecknad i svart bläck, och på överarmar, bröst och mage har han i stort sett alla restaurangernas loggor tatuerade. Jag tittar på hans halsberlock, givetvis har den formen av Mallorca.

Jojje Lovén, ägare till E4:an sedan nio månader, säger att Hector har blivit lite som morfar för hans femåriga dotter. Möjligen spelar det in att båda är från Höör. Senaste året har Hector kunnat besöka Magaluf under sammantaget femton veckor, trots att han vanligtvis jobbar på båten mellan Malmö och Travemünde.

För att få tiden att gå fram till dess att dansgolvet på Viking ska börja fyllas på spelar vi beerpong mot Jojje och Mallorcakungen. De är båda skickliga med pingisbollarna och vinner såklart stort.
Klockan närmar sig tio när vi drar oss mot Viking. Uteserveringen är redan full, men dansgolvet gapar ännu tomt. Nick Borgen sitter högt på den lilla scenen med sin elgitarr. Han spelar en blandning av musik från 60- och 70-talet. Rösten är smäktande mörk som passar många av de äldre låtarna.

När vi går in på E4:an och blir presenterade för Mallorcakungen. Hectors ljusblå ögon lyser när han drar upp skjortan för att visa sina bleknande tatueringar, det var många år sedan han lät göra sin första. Över hela ryggtavlan är konturen av Mallorca tecknad i svart bläck, och på överarmar, bröst och mage har han i stort sett alla restaurangernas loggor tatuerade.

Rolle som håller koll från dj-båset berättar:

– Med tiden har jag lärt mig vilken musik som går hem hos septembergänget. Man kan säga att det är två grupper här som har lite olika musiksmak. De äldre gillar inte de hårda tonerna, de tycker inte man kan dansa till sådan musik. Men de yngre, de runt 50 till 60 år, gillar det lite rockigare bättre. Och dansbandsmusiken går hem hos alla.

Så berättar han att det ibland kan hända att någon börjar gråta till en låt. Först förstod han inte varför, men nu vet att det ofta rör sig om en partner som gått bort och att låten han spelade var deras låt. Senast igår hände det att en av de återkommande herrarna bad honom spela en låt av Barbados. Efteråt var han känslosam när han tackade Rolle.

– Det är fyra år sedan hans fru gick bort, och det var första gången han klarade att höra den.

Nu börjar dansgolvet äntligen att fyllas. Gunnar från Vännäs och Haud från Strömstad är först ut, och de rör sig mjukt i en intim pardans.

Vi haffar dem när de tar en paus över var sin Irish coffee.

– Vi har kommit hit varje år i 20 år men det är bara här vi träffas, säger Anne. Men vi ses desto mer när vi är här.

–Vi börjar titta på resor i januari eller februari, och i mars brukar vi boka. Men många bokar sin resa redan i oktober, så fort de kommer hem, berättar Gunnar.

En halvtimme senare rör sig flera par över dansgolvet. Armar söker sig om midjor, händer fattar varandra medan andra händer ligger mjukt över ryggen och trycker danspartnens kropp mot sin egen, för det här är en generation som är romantiska och vana vid att ta på varandra.

I danshavet får vi syn på Pierre från Nacka. Han var en av herrarna vi träffade tidigare på kvällen på Fantastic Pizza och Pasta. Då satt han vid ett bord med Mona, Gunilla, Gun-Britt och Birgitta.

Pierre skämtade med oss om flörtandet under de två Magaluf-veckorna i september.

– Nästan alla bor på hotel Vistasol här bakom, men aldrig två nätter i samma sovrum.

Nu dansar Pierre med en blond och solbränd kvinna.

– Du förstår kanske vad jag menade innan?, ler han plirigt. Sedan knicksar han lite extra med dansstegen när han för sin dam över golvet till Nick Borgens gitarr och mörka stämma.

Hälsosamt och smaskigt i Palma

Typisk spansk mat som skinka och friterad bläckfisk, nedsköljd med en kall öl, är kanske inte mest känd för sitt näringsinnehåll. Men gott är det, och folk kommer inte sluta äta det i första taget. Men det finns massa annat gott att äta också, som dessutom gör att du mår bra eller bättre, och faktum är att det blir lättare och lättare att göra det. Mallorcaliv har testat fem cafér och butiker i Palma, inget av dem äldre än ett år, med olika fokus och utbud, men med det gemensamt att de har vår hälsa i centrum. Här finns varken kött eller fisk så långt ögat når, men däremot plastfritt, ekologiskt och närodlat.

Text: Hedda Lapidus | Foto: Pär Olsson

Mama Carmen Coffee and Bakery

Populära Mama Carmen Coffee and Kitchen fick en vegansk lillasyster i juni, bara nåt kvarter bort på Carrer de Rossiñol. Ägaren Alessandro Castillo letade egentligen efter ett större kök för sitt första ställe som knappt har mer än en meter arbetsyta i köket och alltid är proppfullt. Denna lokal, ett före detta bageri med såväl ugn som tillstånd på plats, dök upp, och var perfekt men bra mycket större än vad han behövde så han och kompisen/arbetspartnern The Hippie Baker, eller Sonia Gonzalez, slog sig ihop. Sonia bakar veganska småbröd som munkar och bullar till Mama Carmen och andra caféer i stan. I lokalen finns nu både kök, café och galleri. I köket finns en vegansk kock som lagar raw pasta, soppa, poke bowls och vegansk rumba men mallorkinernas favoriter är smörgåsarna på llonguetbröd.

– Häromdagen hade vi sju engelska gäster som åt äggröra utan att veta det var veganskt men som tyckte att det var den bästa frukosten på länge. Vi gör vår egen veganska ost och skinka också. Jag tror att vi öppnar människors sinne genom att visa att det finns goda alternativ till traditionell mat, säger Alessandro.

Andra favoriter på menyn är pannkakor, granola och acaibowls, och allt kan göras glutenfritt. Här finns en mängd olika kaffevarianter men bara plantbaserad mjölk. Mama Carmen lyckas hålla en ekologisk nivå till 80-90 % men måste Alessandro välja tar han närodlat över ekologiskt. För att minska svinnet använder de appen Too good to go och säljer produkterna mycket billigare i slutet av dagen. Och Carmen, det är Alessandros döda mamma.

Carrer de Rossiñol 3a

Totally gutted

I slutet av oktober öppnade Totally Gutted, den första butiken av sitt slag i Palma. Amerikanska och nyinflyttade Libby McCann vill introducera fermenterad och probiotisk mat som kombucha, miso, kimchi, kefir och kokosyoghurt till oss. Hon är raw vegansk kock som dessutom har pluggat holistisk näringslära med en bakgrund som kock på yachts. Eftersom hon inte får plats med två toaletter (ett krav för att kunna ha café) i den lilla lokalen kommer hon fokusera på försäljning och avsmakning.

Det kan finnas en viss inlärningskurva eftersom smakerna kan vara starka, men kombucha är den dryck som ökar mest i USA. Mikrobiomet i tarmen behöver vara i harmoni, och mat som friterad, stark och drycker som alkohol stör och kan resultera i matsmältningsbesvär av olika slag. Har du gasig mage är det din kropps sätt att säga någonting till dig, säger Libby.

Ingen påstår att du blir superhälsosam av att dricka ett glas kombucha, men probiotikan i den hjälper de bra bakterierna i kampen mot de dåliga och du bryter ned maten bättre. Libby har flera olika sorters kombucha på kran och du kan ta med dig en egen flaska för påfyllning. Allt hon kommer att sälja kan du lägga i medhavd behållare om du vill. Dessutom kan du köpa utrustning om du blir sugen på att börja fermentera hemma, och då får du en scoby (symbiotic culture of bacteria and yeast) på köpet. Den behövs för att processen ska komma igång. En trappa ned har Libby sitt labb, där hon noga övervakar alla bakteriekulturer och levande väsen.

Calle Despuig 52

Nu market

Sandra Chemla Verdu och John Chemla är båda uppvuxna kring Medelhavet och gillar att dyka. När de såg att det hela tiden blev mer plast i havet började de fundera på hur de kunde bidra till att minska den, förutom att försöka städa lite varje gång de var på stranden. När de bodde i Australien brukade de handla i en butik där alla livsmedel såldes i lösvikt och eftersom Sandra har läst en master i CSR och John är kunnig i näringslära och hälsa bestämde de sig för att öppna en liknande butik. Nu Market är så nära zero waste det går och i princip helt plastfri.

Vi försöker också sätta press på våra leverantörer så att de inte levererar produkterna i plast, även om det såklart är bättre med plast kring 100 kg cashewnötter än 100 gramspåsar. Vi vill visa att man kan utesluta plast i alla led, säger John.

Här finns ett stort urval av legymer, spannmål, nötter, torkad frukt, teer, fröer, pasta och ris liksom buteljerad olivolja och honung (som inte får säljas i lösvikt på Mallorca på grund av certifieringar). Dessutom säljer de städmedel i lösvikt och färsk frukt och grönsaker från Mallorca och du kan mala ditt eget nötsmör i en kvarn. I det lilla caféet serveras kaffe med egengjord plantbaserad mjölk och bakverk och det finns en kran för kombucha.

Plaza de Progres 19

Mukka Coffee Palma

Magali de Haas diagnosticerades med glutenintolerans för två år sedan och i samma veva bestämde hon och sambon Isma Plegasuelos sig för att bli veganer. När de flyttade till Mallorca för att öppna café för ett år sedan var det därför självklart att det skulle vara både glutenfritt och veganskt. Ingen av dem har direkt sin bakgrund inom krogvärlden, men Magali extraknäckte på café när hon pluggade. Däremot har hon bakat så länge hon kan minnas, så hennes föräldrar blev inte det minsta förvånade av deras beslut. På Mukka, som betyder farmor på den flamländska dialekt som belgiska Magali talar, serveras frukost och lunch, allt med lite brunchig touch.

– Bestsellern är helt klart de amerikanska pannkakorna! Från början gjorde jag dem söta, men när gästerna började efterfråga salta pannkakor så införde jag sådana också. Och så undrar alla vad äggen är gjorda av, berättar Magali.

Hon avslöjar receptet: rismjöl och butternut squash. Och ”alla”, det är stammisarna som jobbar i närheten och andra som vallfärdar från hela stan. Köket är pyttelitet liksom kylutrymmet vilket medför vissa begränsningar för Magali som lagar all mat, medan Isma gör drycken. Hon har en ugn och gör alla bakverk, men brödet köper hon in. I princip allt är ekologiskt. De lägger en stor vikt vid kaffet, och serverar bara specialkaffe av högsta kvalitet.

Calle del Carme 12

Temple

Det var när Gary Rosenberg från Paris började meditera som hans liv tog en ny riktning. Han skiftade sitt fokus från att handla om att antingen vilja ha eller inte vilja ha saker till en plats i harmoni i mitten och att observera utan att agera. Han började också äta vegetariskt och ekologiskt och slutligen flyttade han till Mallorca för att komma närmare naturen. Han öppnade Temple, kombinerat café och butik, för ett år sedan, och namnet kommer av att han menar att vårt medvetande och vår kropp är ett tempel som vi måste ta hand om.

– Jag vill nära både kropp och själ, med näringsriktig och energigivande mat, doft och musik. Förutom att vi serverar ekologisk och närodlad frukost och lunch har vi events på kvällarna. Jag bjuder in människor som har något att dela med sig av, det kan vara eteriska oljor, musik från Amazonas eller plantbaserad medicin. Dessutom har de flesta som jobbar här en bakgrund inom andlig healing och vi har samma filosofi. Lyckan måste finnas nu, inte i framtiden, menar Gary.

Menyn är enkel, det går inte att ha allt för många val när allt är färskt och plantbaserat. Gary följer årstiderna men vill också ha klassiker på menyn. Här finns också ett stort urval olika drycker, såväl varma som kalla. Folk tycker om att återvända för samma rätter, och kanske också för den lilla uteserveringen på gården. I butiken är det meditationsmattan som är bestsellern, något Gary är nöjd över, eftersom det betyder att fler och fler människor mediterar.

Calle Pou 24

Kyrkoherden hjälper oss i nöden

Det är inte helt ovanligt att svenskar reser till Mallorca på enkel biljett med en gitarr om sin hals, och hoppas på ett rum eller en balkong att sova på. Det finns de som kommer hit med sin familj med en önskan om att lösa de problem som de brottades med i Sverige. Andra, som bott här länge, hankar sig fram tills ålderdom och sjukdom tar vid, och den oundvikliga döden.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Danielle Stack

Det kan gå bra, men det kan också hända att någon av dessa svenskar hamnar i djup kris. Ekonomin löser sig inte, alkoholen eller andra beroenden tar över, äktenskapet spricker, och när den ena i paret dör kanske den andra står ensam i sorg, utan pengar och med begränsade kunskaper i det spanska språket och om det spanska samhället. Inför vännerna hålls kanske fasaden intakt medan insidan rämnar, och när man väl blottar sin förtvivlan försvinner partyvännerna en efter en. Det är då Svenska Kyrkans personal finns där. Med samtal, besök och hjälp med det praktiska.

Svenska kyrkan har i fyrtio år visat omsorg om svenskar på Mallorca. I El Terreno erbjuder de en social mötesplats och bjuder in till samtalsgrupper, sångstunder, alla årets kyrkliga högtider, gudstjänster och fika. Men de finns också där för svenskar i nöd och social kris – på kyrkans journummer kan du nå en präst mitt i natten.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag. Jag blev nyfiken på hur de arbetar och fick ett samtal med vikarierande kyrkoherde Kajsa, kantor Maria och kanslist Carina för att prata om deras arbete för människor i nöd.

Kajsa inleder med att berätta att de flesta som hamnar i akut kris ringer på kyrkans journummer där antingen hon eller kyrkoherde Karin svarar dygnet runt. Kyrkan har också ett nära sam-arbete med Svenska Konsulatet som hör av sig när svenska turister behöver hjälp med annat än de praktiska bitar som konsulatet står för.

När någon som själv befinner sig i kris ringer på jourtelefonen handlar det framför allt om att lyssna, och väldigt sällan om att ge konkreta råd, berättar Kajsa. Hon framhåller att det även är något man som anhörig kan tänka på, att vad många i kris framför allt behöver är någon som är villig att lyssna. Samtalen blir gärna långa, men för det mesta räcker det med ungefär fyrtiofem minuter.

– Ofta har den som ringer då själv kommit på bra tankar och lösningar, utan att jag har behövt säga så mycket. Om problemen är långvariga handlar det om att stötta det friska och försöka hjälpa personen att hjälpa sig själv, säger hon.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag

Rent praktiskt kan Svenska Kyrkan hjälpa till att kontakta sjukhusen, spanska socialen, domstolen, polisen och kvinnohuset Instituto de la doña som hjälper såväl fysiskt och psykiskt utsatta kvinnor och barn. Med försäkringskassans blå kort får svenska turister tillgång till vården på de statliga sjukhusen. Har man inte det med sig brukar Konsulatet kunna hjälpa till att få fram det.

– Vi har också ett samarbete med socialarbetarna i El Ter-reno och Santa Catalina som gärna vill nå ut till svenskar och andra invandrare som behöver hjälp att integreras i det spanska samhället, säger Carina.

Kajsa har tidigare varit präst på såväl Svenska Kyrkan i London och i New York, men även på Kanarieöarna. Där ligger kyrkans lokaler nära stranden i San Agustin och betraktas i det närmaste som turistkyrka. Så är inte fallet på Mallorca där lokalerna inte ligger på gångavstånd från de områden dit turisterna söker sig. Däremot har El Terreno där lokalerna finns blivit allt mer populärt för svenskar att köpa lägenhet i.

– Även Svenska Skolan ligger här, och många av de mindre barnen kommer till kyrkans sånggrupper, sjunger Mors lilla Olle och äter kanelbullar, säger Maria som bland annat håller i barn-aktiviteterna. Men de flesta som söker sig till kyrkan är äldre svenskar som bor på Mallorca. Då börjar de kanske med att fika eller för att delta i någon av aktiviteterna. En stor anledning är den sociala samvaron med personalen och andra besökare.

– Det brukar vara en bra ingång om man senare behöver hjälp på ett djupare plan. Kanske kan man inte alltid nå fram till de existentiella samtalen med vännerna så som man upplever att man kan med oss, säger Kajsa.

Hon berättar att samtalsgrupperna har blivit väldigt upp-skattade.

– Vi är tio, tolv stycken som samtalar om olika teman. Kyrkans personal har tystnadsplikt, men alla är överens om att det som sägs i gruppen stannar där. Vi samtalar om kärleken, döden och allt däremellan, och man kan öppna sig för tankar som man ibland kanske inte vill delge den närmaste familjen.

En uppskattad del av kyrkans diakoni är sjukhusbesöken. Varje tisdag, ibland ännu oftare, besöker kyrkoherden eller församlingsassistenten John svenskar som är inlagda på Juaneda, Son Espases eller något annat sjukhus. Om man önskar kan man även få hembesök.

– Då tar vi med oss fika och veckotidningar, och ibland böcker. De flesta ser det som värdefullt att prata svenska en stund om annat än det som rör det medicinska. På vintern gör vi inte lika många besök, men när cykelsäsongen drar igång blir det genast fler, säger Kajsa.

Många som blir äldre frågar efter ålderdomshem. Och visst finns de även i Spanien, men de är ofta sorgliga att se, säger Maria.

– De påminner om fängelser med sina galler för fönstren. I Spanien får de flesta äldre hjälp av grannar eller familjemed-lemmar som ofta bor i närheten, eller så betalar de någon privat för service. I den lokala baren i mitt kvarter finns nycklarna till flera äldre stamgäster ifall någon en dag inte skulle dyka upp, säger hon.

Många utlandssvenskar har sitt starkaste skyddsnät i Sverige. Där finns släkt och vänner sedan långt tillbaka i tiden. Dess-utom är myndigheterna i Sverige ofta snabbare på att erbjuda hjälp än i Spanien, därtill på hemspråket.

– Om man inte har sociala kontakter, blir sjuk och inte kan gå ut eller om man tidigare gjort allt med sin partner som sedan dör kan det bli en väldig ensamhet. Särskilt om man inte har lärt sig spanska så bra. Många väljer att sälja och resa hem då, säger Carina.

Hon framhåller att det i ett visst skede av livet är viktigt att planera för döden, vilket många också gör.

– För att få begravas i Spanien måste man köpa en gravsten. Därför brukar även svenskar som bott här länge välja att begravas i Sverige. Då är det den församling där man bodde senast som tar emot kistan eller urnan.

Samtidigt finns det en livskvalitet i Spanien som gör att många äldre svenskar vill bo kvar. Att byta några ord varje dag med grannen, servitören, frukthandlaren eller tjejen i kassan kan betyda mycket, något som fortfarande är ovanligt i Sverige.

– Du kan sitta ute nästan året runt, och de boende i kvarteret bemöter dig vänligt även om du kanske inte kan språket så bra. Här ingår det i uppfostran att hälsa exempelvis i hissen. Och till oss på svenska kyrkan är alla välkomna när de vill, vi finns alltid här även när vi inte har aktiviteter, säger Maria.

Svenskar som bott länge på Mallorca har ofta ett stort umgänge. Ofta sportar man tillsammans eller ses på restaurang. Det är kanske inte alltid man känner varandra på djupet så som man gör med de vänner som man haft hela livet. Däremot ses man kanske tillräckligt ofta för att lägga märke till om någon av vännerna är på väg in i en kris.

– Som anhörig kan man vara uppmärksam på om någon börjar bli disträ och ofta sitter tyst, eller på annat sätt drar sig undan. Kanske sker det en förändring i personligheten. Ibland kan det vara svårt att se, ifall den krisande vännen är mån om att hålla upp en fasad. Men man kan alltid ringa till oss och höra hur man som anhörig kan agera, säger Kajsa.

Det förekommer också att svenskar söker ekonomisk hjälp. I vissa fall kan kyrkan då hjälpa till med pengar till biljetten hem. De kan vara svenskar som rest hit på enkel biljett och tänker att det är enkelt att ordna en försörjning, eller så blir det inget med jobbat som man blivit lovad.

– Enstaka gånger har vi stöttat svenskar som är så berusade att de missar flyget hem, inte bara en utan två gånger. Då har vi hjälpt till med en ny biljett och skjutsat dem till flygplatsen och sett till att Aenas personal möter upp vid incheckningen och följer med till gaten. Vi har också varit med om separationer där kvinnan står utan pengar när hon upptäcker att mannen tömt deras gemensamma konto. Då har hon inte ens råd till en advokat, och kanske kan hon inte språket tillräckligt bra. Om båda är svenska medborgare är det oftast bäst att göra upp om skilsmässan i Sverige, säger Kajsa.

Tack vare fikat, basarerna, övrig försäljning och förstås kol-lekten får Svenska Kyrkan in medel för att skänka till behövande. Och behovet är stort, fattiga svenskar som saknar pengar till en flygbiljett eller en rullstol utgör en mindre del. Svenska kyrkan stödjer till exempel barnhemmet Nazareth som ligger längre upp på gatan, och brukar uppmana sina besökare att skänka kläder dit. Andra de stödjer ekonomiskt är Saceo, en organisation som har soppkök för hemlösa, liksom den katolska kyrkan San Francisco de Paula som ligger i det socialt utsatta området Camp Redó. Efter översvämningen i Sant Llorenc i höstas ordnade de flera kollektinsamlingar för mat och kläder.

– Då visade våra församlingsmedlemmar en stor generositet, och det är vi väldigt tacksamma för, säger Carina.

I år firar Svenska Kyrkan 40 år på Mallorca. Under de åren har antalet svenskar som bor på ön mångfaldigats. Carina berättar att det märks i kyrkans verksamhet, och hon avslutar:

– Under de åren jag jobbat här upplever jag att samtalen och besöken har ökat. Förra året hade vi nästan 12 000 besök på kyrkan och det ser vi som ett kvitto på att det vi gör uppskattas. Till hösten flyttar vi in i nya lokaler två trappor upp, då får vi tillgång till en stor och solig terrass. Då hoppar vi att ännu fler hittar hit!

Ge blod på Mallorca och rädda tre liv – ett av dem kan vara Adrians

– Vi kunde verkligen inte föreställa oss ett liv utan att resa!
Maria Nystedt sitter mitt emot mig på sushi-restaurangen Daikiya i närheten av plaza Alexander Fleming. Hon har just lämnat blod på Banco de Sangre, blodbanken, på andra sidan torget. Det är första gången hon gör det på Mallorca och hon är överväldigad av tacksamheten hon känner för att det gick bra.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

För att få donera måste man vara över 18 år och fullt frisk. I Spanien gäller att man inte får ha varit i Asien under det senaste året på grund av risken för dengue-viruset. Maria och hennes man Magnus åkte alltid på långresor, och särskilt just till Asien. Men när deras andra son föddes ändrades livet radikalt.

Utan donerat blod överlever inte Adrian
Vi väljer båda dagens meny för 9,50 euro. Maria är fortfarande något yr efter blodgivningen när hon berättar varför det är så viktigt för henne att donera.

–Läkarna förstod snabbt att det var något fel med Adrians blod. Han började få regelbundna blodtransfusioner, och jag och Magnus fick ge Adrian en medicin via subcutant dropp varje kväll. Men det var först när vi själva två år senare kontaktade en organisation i Barcelona med specialiserade på sällsynta blodsjukdomar som vi fick en diagnos.

Karolinska sjukhuset i Stockholm där Adrians behandlades gick med på att skicka prover. Sex månader senare tog familjen emot beskedet: Adrian lider av kronisk anemi – hans röda blodkroppar överlever inte och han måste få nya var tredje till fjärde vecka. Bara runt 60 personer i världen har sjukdomen, och alla är anslutna till sjukhus för livslånga transfusionsbehandlingar.

–Under Adrians första två år höll jag tillbaka min sorg, och vi bar på ett hopp om något slags mirakel. När beskedet kom var det som jag föll jag ned i ett hål och sorgen fick fritt spelrum. Adrian skulle vara beroende av sjukhus och mediciner livet ut.

Men mitt i allt detta slogs Maria och hennes man Magnus av tanken på att ett liv utomlands inte var omöjligt, nu när de hade en ingång till det spanska sjukvårdssystemet. De frågade om kvalitén på sjukhusen på Mallorca och överrumplades av läkarens rättframma svar: ”Jag skickar Adrians journal på en gång.”

–Några veckor senare fick vi besked att Son Espases, det stora sjukhuset utanför Palma, kunde ta emot Adrian som patient. Vi åkte dit för att träffa dem och känna efter om vi skulle tycka om att bo här. Allt stämde för oss, och redan samma vår flyttade vi hit!

Behovet ökar på sommaren
Maria vill gärna förmedla hur lätt det är att ge blod.

–Det var ju bara att kliva in, och att ge tog inte mer än tio minuter! Och utanför har de gratis parkering.

Samma budskap får vi av personalen på Banco de Sangre, Mallorcas blodbank som drivs av Balearernas landsting. Eva Gomez Sjunnesson som är född i Stockholm och uppvuxen på Mallorca med en svensk mamma, är marknadsansvarig på Banco de Sangre. Hon berättar:

–Vi har 8 britsar och det är aldrig kö. De flesta av mina kollegor donerar. Vi brukar inte gå ut med det, men erkända studier visar att blodgivare håller sig piggare och friskare än andra.
Eva kan inte nog understryka hur viktigt det är att donera:

–Mycket av vårt blod behövs till operationer och förlossningar, och hela 60 procent går till cancerpatienter. Blodsjukdomar som Adrians är ovanliga men på Menorca finns en hel släkt med en genetisk blodsjukdom. Den släkten skulle inte leva vidare utan blod från donatorer, precis som Adrian.

När Maria fyller i sin hälsodeklaration får jag en längre pratstund med Eva. Hon berättar att den svåraste utmaningen för Mallorca är den stora mängden turister.

–Med turisterna ökar antalet olyckor, det är trafikolyckor, båtolyckor och balkonghoppningar där stora mängder blod behövs. Många av våra donatorer är återkommande, och vi kan ringa in dem vid akuta behov. Vi kan aldrig räkna med att turister tänker på att donera, men vi hoppas att fler inflyttade börjar göra det. Här finns alltid någon personal som pratar engelska och både jag och min chef Ismael Gutierrez kan svenska.

Eva berättar att de allra flesta donerar av samma anledning som Maria, att de känner någon som har behövt ta emot blod och känner ett slags samhällsansvar att kunna ge tillbaka. 20 procent har inspirerats av andra. Resten har nåtts av Banco de Sangre’s kampanjer, eller har sett blodbussen som åker till olika platser enligt ett schema som hittas på Banco de Sangres hemsida donasang.org. Det kan vara större arbetsplatser eller kyrkor och torg, som Plaza España.

450 ml blod på 10 minuter
När Maria är redo får hon ställa sig på vågen, ta blodtrycket och få ett stick i fingret för att mäta hemoglobinet. När sjuksköterskan konstaterat att hon inte har blodbrist är det dags för henne att lägga sig på bristen.

Maria ska donera 450 ml och hon får göra det högst 3 gånger om året (4 gånger för män). Sköterskan Maite Cozar placerar påsen på en våg innan hon spritar Marias armveck och för in nålen. Maria ligger avslappnad på rygg och ser blodet strömma ur venen, på samma sätt som hon var tredje vecka ser blodet strömma in Adrians armveck. Det finns en teoretisk chans att han får blod av sin mamma, men det är mycket som ska stämma.

–Inte bara blodgruppen utan även undergrupper ska matcha. Dessutom måste blodet vara färskt, i Adrians fall inte mer än någon dag för att han ska orka med vardagen i tre veckor. De sista dagarna innan transfusion är han alltid trött, säger Maria från britsen, och i blicken blänker mammaoron till.

–Men det är en väldigt speciell tacksamhet jag känner när blodet strömmar in i Adrian. Färgen på kinderna återvänder, han blir sig själv igen och får ork att leka och vara i skolan. Tack vare att andra personer tar av sin värdefulla tid och kanske övervinner sitt motstånd mot nålar, kan Adrian leva.

Högteknologiskt laboratorium
Påsen med Marias blod är förenad med fyra mindre påsar. Blodet i den minsta förs över till ett provrör som skickas till laboratoriet för analys. Labbet ligger vägg i vägg och jag följer med Eva dit. Det är ett högteknologiskt rum i vitt och turkost som hämtad ur en amerikansk science fiction-film. Eva förklarar:

Tekniken har utvecklats markant bara de senaste åren. Det gör att säkerheten i labbet har ökat och att blodets hållbarhet kunnat förlängas.
Alla laboratorietekniker bär blå gummihandskar. En av dem är Margalida Cerdá. Hon visar oss en korg fylld med märkta provrör.

Innan blodet levereras till sjukhusen måste vi kontrollera att det inte innehåller bakterier eller virus som hepatit, syfilis, HIV eller dengue. Samtidigt med den tekniska analysen gör vi en korsanalys med ett manuell test. Vi tar också reda på blodgruppen. Får patienten blod från fel blodgrupp kan inte de röda blodkropparna transportera syret till kroppens organ.

Blodets väg
De övriga tre påsarna kommer om en stund fyllas med separerade blodvätskor. Eva tar mig till ett rum med stora centrifuger och andra apparater. När hon visar mig runt kommer Alex Lopez in med stora metallådor packade med blod från Ibiza och Menorca, som han just transporterat hit från flygplatsen. Tillsammans med Marias blod kommer de här påsarna placeras i en centrifug där blodet skiktar sig likt olja och vinäger. Eva visar en påse som har rött tyngre blod i botten, och gult ovanpå. Det tyngre blodet består av de järn- och syrerika röda blodkropparna medan det gula är plasman.

Eva pekar på ett tunt transparant vätskelager däremellan, där samlas blodplättarna. Nästa steg är att pressa ut varje blodvätska i respektive påse och sortera ut de vita blodkropparna, som slängs. Det sker i en apparat som ställer in trycket exakt efter påsens vikt. Därefter etiketteras påsarna med samma kod som blodprovet i provröret och placeras på rätt ställe i rätt temperatur. Medan de gula blodplättarna ska vila i rumstemperatur ska de röda blodkropparna till kylskåpet och plasman in i frysen. Efter 24 timmar ska blodplättarna in ett skåp där de hålls i ständig rörelse. När sjukhusen ringer hämtar en sjuksköterska rätt blodpåse och placerar det i en kylväska, som levereras med bil, och ibland flyg, så snart som möjligt.
–Vi brukar säga att en donator ger tre liv, säger Eva och när jag ser de tre påsarna förstår jag hur träffande slogan det är.

Det blir bra ändå
Över kaffet förklarar Maria hur det går till när Adrian får blod.
Det kan ta en hel dag, Adrians blod ska analyseras och påsarna dubbelkollas och själva transfusionen tar två timmar. Adrian känner personalen, vi är ju där minst 17 dagar om året. Han blir alltid så väl mottagen, men varje gång det är dags är han så trött och det är tungt att se. En sjuåring ska ju vara full av liv.

Maria har en blogg i sitt namn och har också skrivit en bok: ’Att leva med långtidssjuka barn – Det blir bra ändå.’ Hon skrev den för att hon själv saknade en liknande bok under de åren då livet rasade omkring henne och hon desperat försökte förstå Adrians sjukdom och hur tillvaron för familjen skulle bli. Det var snart tre år sedan den kom ut och nu finns boken på sjukhus runt om i Sverige. Maria får ofta förfrågningar om att föreläsa.

–Det är en fantastisk upplevelse. Jag har fått en sådan positiv respons. Varje familj som får ett besked om att deras barn är kroniskt sjuk går igenom en svår process. Jag har varit där och i boken är jag öppen med min oro och sorg över att livet inte blev som jag först hade tänkt det. Många är tacksamma att få höra att de inte är ensamma och att vad de känner är normalt.

Maria berättar att Son Espases har kontakt med ett sjukhus i Barcelona.

–Nyligen fick vi besked att Adrian kan bli frisk om de hittar en stamcellsdonator. Det återstår mycket, men det väcker hopp om att Adrian och vi som familj ska kunna ha ett fritt liv som andra. Men tills det eventuellt blir dags är vi tacksamma för alla som väljer att donera. Det finns ju inga läkemedel i världen som kan ersätta mänskligt blod. Det är människor välvilja Adrian förlitar sig på för att leva.

Det var under första världskriget som Röda Korset i Storbritannien började organisera donering och lagring av blod, men de fyra blodgrupperna identifierades redan år 1901 av den österrikiske läkaren och nobelpristagaren Karl Landsteiner. Hans födelsedag den 14 juli är officiellt utsedd till den Internationella blodgivardagen.

Vandring med barn

Första Mallorcavandringen som jag gjorde med mina barn gick från den natursköna byn Deià till den pittoreska hamnen Port de Sóller. Det var en grönskande frisk vårdag, en av de första då vi kunde gå i shorts och linne. Vi tog bussen till Deià och avslutade med paella negra på restaurang Es Canyís som ligger vid stranden i Port de Sóller, just när man vandrat ner längs den slingrande bilvägen från fyren och refugion La Muleta. Precis där stranden börjar finns en dusch där man kan skölja av sig och kanske byta om. Efter andra vandringar har vi lyckats fräscha upp oss hyfsat vid vägkanten för att sedan byta om lite snabbt på en toalett, även på finare restauranger.

Text: Karolina Kallentoft

Det har blivit många vandringar med barn sedan den där första. Mest med mitt yngsta och de flesta med andra barn, också. Helst försöker jag få ihop honom med egna kompisar. Då kan de få igång spontanlekar, de jagar kull, springer iväg och gömmer sig längs stigen, klättrar på klippstenar, klappar åsnor på mulen, tittar efter söta getter eller lammungar, undersöker lämningar eller grottor, eller bara går och snackar.

De gånger sonen inte har haft kompisar med har vandringen varit ett bra tillfälle för oss två att prata. Vi tar samtalsämnena som de kommer och njuter av det vi gör och ser omkring oss, av plötsliga upptäckter längs stigen eller långt borta, mot havet, bergen eller den brutna horisonten. Ofta blir det ordlekar, om det uppstår gnäll som behöver brytas. Men nästan alltid finns det något som man kan fästa blicken på och fundera över, och kanske låta fantasin eller tävlingsinstinkten ta över. En stege över en mur som ska klättras över, en passage man ska hinna före till, ett röse man vill lägga sin alldeles egen sten på, en pinne eller varför inte en frukt att plocka när det är säsong.

Och så förstås fikapauserna.
Vad som helst kan passa som matsäck. Äggmacka eller rejäla måltider i låda eller termos. Salta mandlar, frukt och kanske choklad för snabb energi. Och finns inget café på vägen så brukar en termos med kaffe eller choklad sitta fint. Men planera vattenmängden noggrant. Ta med mycket om solen ligger på. Men heller inte för mycket, eftersom det tynger axlarna i början. Drick lite och ofta för att hålla strupen fuktig, men inte stora klunkar så du måste kissa i ett.

Om ni ska på lång vandring (som kräver mycket dryck), ta gärna en ryggsäck med höftbälte, särskilt om ni valt en väg som börjar uppför. Och ha skor med räfflor och grova sulor, för många leder är steniga. Gärna något torrt att sitta på, som en tidning i en plastpåse. Och solkräm och keps om solen är stark. Plåster och servetter har man också nytta av.

Var noga med säkerheten. När barn är med bör en vuxen gå sist. Vänta in alla vid varje vägskäl, litet som stort. Det kan förresten även gälla ovana vuxna som gärna går och pratar och kanske viker av fel. Är ni osäkra på leden kan det vara klokt att anlita en guide, det finns flera svensktalande på ön.

Det gäller också att välja rätt vandringsrutt. Barn orkar ofta mer än vad man tror, särskilt om leden är lagom utmanande och omgivningarna varierande och kanske kan avslutas med ett dopp. Krångliga partier är ofta roliga, där man kan behöva klättra och ta händerna till hjälp. Men beroende på ålder kan det förstås vara bra att börja med en kortare utan långa stigningar. Se till att inte ha en tid att passa så ni kan ta pauser när det behövs.

Till många leder kan man enkelt ta sig med buss från Plaza España i Palma. Till Sóller går expressbuss och därifrån finns flera kortare fina vandringar. Till pittoreska Fornalutx kan man vandra i cirkel och vara tillbaka på några timmar, och även stanna för lunch. Till Port de Sóller kan man vandra via fyren och refugion La Muleta, äta och bada och sedan gå tillbaka längs bilvägen, eller ta den vackra muséespårvägen tillbaka. Eller ta sig till hållplatsen bakom hotell Eden och ta bussen direkt till Palma.

Vill ni komma högre upp kan ni ta bilen till sjön Cúber och vandra runt den. Lite större utmaning är att ta sig upp för L´Ofre där ni kan njuta av en 360 graders utsikt över ön. Har ni flera bilar kan ni lämna en i Sóller och ta de vackra ”tusentrapporna” genom den spektakulära klyftan Biarranc de Biniaraix ner till Sóller.

Ni kan också planera en rutt där ni tar er tillbaka till utgångsläget med buss. Från mysiga Esporles går en enkel vandringled genom skogen som avslutas med en spektakulär utsikt över havet vid Bunyualbufar. Därifrån kan man enkelt ta bussen tillbaka till Esporles. Alternativt kan någon åka i förväg och lämna bilen och sedan ta bussen tillbaka – allt går bara man planerar. Vandringen från Sóller till Deià är en av öns populäraste och kan avslutas med fika och bad i Cala Deià. Från vägen genom Deià går bussen tillbaka till Sóller, eller hela vägen till Palma om man så vill.

Två lite jobbigare vandringar som avslutas vid utgångsplatsen är La Trapa i Sant Elm och Ärkehertigens stig ovanför Valdemossa. Båda utgår från vackra byar där man kan avsluta med en lunch, och Sant Elm är härligt för bad. Båda går också brant uppåt under ledens första halva. Men ni kommer belönas rikligt med den makalösa utsikten. Från klostret La Trapa ser man ut över ön Dragonera, ett naturreservat dit det går populära båtturer för bland annat snorkling. Från bergskammen längs Ärkehertigens stig har man klara dagar Mallorcas kanske mest intagande utsikt över havet och dalen bort mot Deià. Till och från Valdemossa tar man enkelt buss men till Sant Elm behöver man bil.

En lite kortare vandring med utsikt men dit man måste ha bil är klostret i Alaró. Då tar man bilen den slingriga vägen upp mot den populära lammrestaurangen Es Verger och tar stigen och stentrapporna till toppen med klostret. Väl tillbaka till restaurangen ska man förstås inte missa det grillade lammet. Till klostret kan man även ta sig från byn Orient, men då blir vandringen lite längre. Om maten men inte den långaväga utsikten är viktig kan man istället ta bilen till just Orient och vandra till vattenfallet och de mäktiga grottorna. Vandringen är enkel men vill man hela vägen till grottorna är den rätt lång. Belöningen får man när man äter sin förbeställda arroz brut eller spädgris på restaurang Orient.

Mallorkinerna själva älskar sina vandringar. De kombinerar dem gärna med grillning vid någon av de på helgerna så populära grillplatserna, och kanske övernattning i en av de anspråklslösa refugios som finns runt ön. Refugios är vandrarhem där kanske trettio bäddar delar på ett rum. Enkel mat serveras, men själva idén är inte lyxen utan just friluftslivet och de vackra omgivningarna.

En populär refugio finns i Lluc strax ovanför det stora klostret i Lluc med anor från 1200-talet, som i sig är väl värt en utflykt. Härifrån utgår också flera vandringsleder med utsikt över Tramuntanas bergstoppar, till exempel vackra Camí Vell till Caimari. Lluc ligger mitt i Tramuntana och här är luften lite svalare än vid kusterna. Man säger att vandringssäsongen på Mallorca sträcker sig från september till maj, men lederna runt Lluc kan man ofta vandra även sommartid.

Råkar ni pricka in en molnig dag kan ni även på sommaren välja andra leder. Särskilt om den går genom skogspartier och avslutas vid någon av Mallorcas över 300 stränder, som den till Caló des Màrmol från fyren i Cap de Ses Salines som man bara kan nå till fots.

Det här är bara några exempel – Mallorca har hundratalet vandringsleder. Med lite planering går det att få till en vandring som mycket väl kan visa sig bli semesterns höjdpunkt, även för barnen.

Mallorkinernas märkliga språk

Mallorca, allas vår favoritö dit så många svenskar flyttat eller gärna tillbringar sina semestrar, har utsatts för invasioner av andra folkslag och kulturer i århundranden. Ändå har många kunnat leva ett isolerat liv ända fram till vår tids stora invasion – turismen. Särskilt gäller det boende på landsbygden. Det har gjort att mallorcaborna till sin karaktär länge varit reserverade och i mångas ögon lite udda. Liksom flera andra öbor har de sina drag och egenheter som ibland kan tyckas lite ”eljest”.

Idag är det internationella livet vardag på Mallorca, men fortfarande tenderar vissa öbor känna misstro till det främmande. Och det har gett avtryck i språket.

Turismen har under de senaste femtio åren förändrat Mallorcas invånare. För närvarande är det faktiskt mindre än hälften av dem som bor på ön som är första eller andra generationens mallorkiner. Anstormningen av turister, av arbetare från fastlandet och övriga världen och utlänningar som väljer att ha Mallorca som sitt andra hem har fått mallorcabon att överge några av sina barskaste eller mest typiska drag. Trots detta kan vi om vi lyssnar noga till mallorkinernas samtal fortfarande höra många av de egenheter i språket som kännetecknat mallorcabon under många sekler.

För några år sedan skrev Guy Le Forestier, pseudonym för författaren Carlos García-Delgado, den underhållande och uppskattade boken “Queridos Mallorquines” som på pricken beskriver den mallorkinska karaktären. Boken blev en lokal försäljningssuccé och översattes till engelska under titeln “Beloved Majorcans” och till tyska, “Geliebte Mallorquiner”. Den beskriver mallorkinerna i detalj, och i synnerhet deras lite speciella humor. En mallorkin är den första att skratta åt sig själv – gärna tillsammans med andra, och det märks i boken.

Mallorcaliv har valt att plocka ut några fraser och vanliga talesätt från denna ö som kan få de flesta inflyttade – eller som de gärna kallas här; “forasters” – att höja lite lätt på ögonbrynen. I en del fall kan charmen ha gått förlorad i översättningen men vi hoppas att vi här lyckats förmedla det mest utmärkande.

”JAG SKA HÄNGA BARNEN”

Bli inte skrämd om en person från Mallorca säger ”Voy a colgar a los niños”, det vill säga ”jag ska hänga barnen”. Han eller hon kommer inte att försöka hänga dem för att de uppfört sig illa. På katalanska eller mallorkinska – vi ska inte bråka om vilket – har ordet ”colgar”, som på spanska betyder hänga, betydelsen av att lägga (till sängs). Lite slarvigt kan många mallorcabor när de talar spanska översätta ordet med hänga, vilket nog skrämt slag på en och annan granne genom åren.

”JAG KOMMER NU”

Det är i stort sett omöjligt att utifrån vad en mallorkin säger veta om han eller hon kommer eller går. Verben gå och komma – “ir y venir” – används oberoende av riktning. ”Ahora vengo”: nu kommer jag, kan betyda att din mallorkinske vän går sin väg eller kommer tillbaka, eller bådadera på en gång. En möjlig förklaring är att detta har att göra med att en mallorcabo vill känna sig trygg och försäkra sig om att ens rörelser inte kan följas.

Ett talande bevis för det senare är att mallorkiner normalt inte använder körriktningsvisarna på bilen. Man kan direkt avgöra att någon inte är en äkta mallorcabo om dessa används. Varför ska man förklara för någon att man vill svänga åt höger eller åt vänster?, tycks en mallorkin undra. För honom eller henne är det information som man inte bör lämna ut lättvindigt. En mallorcabo är en person som snarare håller inne med information, och som nästan njuter av att vara dubbeltydig och att inte avslöja sin personliga åsikt i ämne vad det än vara må.

”JAG SKA SÄGA DIG NÅGOT”

En mallorcabo är ofta dubbeltydig med de ord han använder, ja han eller hon säger ibland till och med motsatsen till vad som menas. Vem har inte hört frasen “Ya te diré cosas” – jag ska minsann säga dig någonting. Denna fras brukar användas när någon som ska fatta ett beslut under en konversation eller en förhandling tar lite tid på sig att svara. I själva verket säger hon att hon inte är intresserad av anbudet, men istället för att uttala ett tydligt nej späder hon medvetet på osäkerheten med att säga ”Jag ska minsann säga dig något”, när översättningen till vilket språk som helst borde vara ”det intresserar mig inte”. Men mallorcabon undviker konfrontationer och föredrar att lämna sin antagonist i tvivel om huruvida anbudet kommer att antas eller ej. Sanningen är att “ya te diré cosas” betyder att man inte alls känner sig lockad av ämnet och helst vill glömma det.

”DROTTNING”

Vem har inte velat sträcka på sig lite extra som vore hon medlem av kungafamiljen när hon kommer in i en bar och barägaren eller kyparen ropar ”reina”, drottning. Men tyvärr, ingen har förväxlat dig med en kunglighet. Att hälsa någon med ”rey” eller ”reina” är ett vardagligt sätt att hälsa en person på Mallorca. Vanligtvis används uttrycket mellan familjemedlemmar, men även – som i mallorcabornas fall – med människor som hon inte känner men vars uppmärksamhet hon vill fånga med lite smicker.

”ETT PAR TRE”

När du hör en mallorkin tala om kvantitet, så menas med ”un parell”, ett par, tre – och inte exakt två till antalet. Det kan förstås vara två, men kan också vara fyrtio. Det mallorkinska “par” är ett mått som kan variera efter vilken vara det rör sig om och som nog mer överensstämmer med uttrycket ”ge mig några stycken”.

”HUR MYCKET SKULLE DU GE MIG?”

Vi nämnde tidigare den mallorkinska dubbeltydigheten. Den är något som framför allt blir tydlig i affärsförhandlingar. Säg att du tar en sväng på landet och ser ett hus som du gillar, och ägaren har satt upp en skylt som meddelar att det är till salu. Om du då söker upp ägaren och ställer frågan ”Hur mycket kostar det?”, då kommer en god mallorkin att svara ”Cuánto me daría?”, ”Hur mycket skulle du ge mig?”. Han kommer nämligen alltid vilja se att den presumtive köparen börjar bjuda, i stället för att själv uppge det pris han önskar få.

Om situationen vore den motsatta, skulle en mallorcabo aldrig direkt fråga vad priset är för det objekt som intresserar honom. I stället låtsas han ointresserad, påpekar att han bara är där av ren nyfikenhet, frågar om du vill bli av med huset och erbjuder sig att göra dig tjänsten att hjälpa dig att bli av med det. Kanske kan vi se det som tecken på hur mallorkinerna med tiden tagit till sig den nya internationella livsstilen, samtidigt som de till viss del behållit sin nedärvda misstro mot ”forasters” – och dessutom lärt sig utnyttja dem.

Översättning: Karolina Kallentoft