Fem mandlar om dagen

Minst. Då klarar du hälsan enligt mallorkinsk folkmedicin. Och här på ön där man odlat mandel sedan 1700-talet vet man det mesta om mandels betydelse, inte minst som bokstavligt livsmedel. Fem damer i Artá har förädlat och moderniserat mandeln som kan användas till mycket mer än man tror.

Text:Evelyn Pesikan
Foto: Pär Olsson

Ett flygfoto som tas över de centrala delarna av ön i februari och mars ser helt annorlunda ut än under andra delar av året. Under den tidiga våren vilar ett skirt vitt/ljusrosa täcke över stora områden. Det är de otaliga mandelträden – Prunus amygdalus – som blommar. Det är en svårslagen, magnifik skönhetsupplevelse som lockar många turister ut på landsbygden.

Och det var just på den fattiga landsbygden som mandel-odlingar förr i tiden var en av de allra viktigaste basnäringarna.

Mallorca var ingen rik ö förr i tiden, lantbrukarna var fattiga och jorden mager. Att använda mandlar i matlagningen var en utmärkt proteinkälla, en ersättning för kött som det inte fanns gott om. Och för inte så väldigt länge sedan kunde många familjer leva enbart på att odla mandlar och kanske några andra frukter. De blev inte rika men det gick, berättar Barbara Flaquer, en av de fem kvinnorna som driver den vack- ra butiken och företaget Ametlla+ de Mallorca i Artá.

Ametlla är det mallorkinska namnet på mandel och här kan man köpa det mesta (och lite till) som är relaterat till mandel – mandelmjöl, mandelmjölk, mandelkakor, Turron, kryddblandningar med krossad mandel, rostad, saltad mandel, mandelolja, mandeltvål etc etc.

Allt är mycket ljust, modernt och trendigt och den hembakade mandelkaka vi blir bjudna på smakar gudomligt.

Vi köper in mandlar från olika odlare men 2019 är inget bra år. Det regnade för mycket i september, säger Barbara, som driver företaget med gamla vännen Catalina Cañellas och deras tre svärdöttrar, som alla har andra jobb. Catalina Cañellas (som även äger hotellet Son Gener) och Barbara är pensionärer men har ett passionerat förhållande till mandlar.

Mallorca och Kalifornien är idag världens största producenter av mandlar

Vi gör knappast några stora vinster på detta men vi älskar verkligen det här jobbet, säger de båda kvinnorna som med hjälp av svärdöttrarna har förenat en gammal lokal tradition med nya trender och tjusig produktdesign. Självklart går alla produkter även att köpa online.

På Ametlla+ håller man också workshops för personer som är intresserade av att lära sig mer om mandlar och vilka rätter de passar till.

Mallorca och Kalifornien är idag världens största producenter av mandlar.

Barbara och Maria berättar att det finns omkring 100 olika sorters mandlar i alla storlekar som blommar vid lite olika tidpunkter och att man förr använde betydligt fler mandlar i matlagningen än idag, även i soppor.

De allra bästa träden, de som ger mandlar med högst kvalitet, är mellan 40 och 50 år gamla

Att mandel är bra för hälsan råder det inget tvivel om. Den innehåller bland annat järn, magnesium, kalcium, vitamin E och mycket nyttiga fetter. Minst fem om dagen bör man äta för att bibehålla en god hälsa rekommenderar damerna.

Nyfikna – och okunniga – som vi är frågar vi även om bittermandel.

Det är ett helt annat träd och det pollineras på ett annat sätt. Men ibland tar bina lite fel och då kan det av misstag hamna några bittermandlar på sötmandelträdet, förklarar Catalina Cañellas.
Att det är ett stort misstag att äta bittermandlar förstår vi när vi läser på lite och ser att denna mandelsort innehåller cyanid, blåsyra, och att det inte behövs särskilt stora mängder för att döda en människa. Samma gift finns i aprikos, persiko- och körsbärskärnor. Tur att bittermandel främst används som smaksättare i livsmedelsindustrin och inte som mordverktyg annat än i Agatha Christie-deckare.

Mandelbonden Pep Rotger i Caimari ägnar sig åt att odla och producera mandlar. Han sysslar inte så mycket med för-ädling av produkten, han rostar och saltar mandlarna och säljer dem vidare till olika kooperativ.

Jag har arbetat med annat tidigare, bland annat inom byggbranschen, men sedan 1994 har jag hjälpt pappa med mandelproduktionen, berättar han medan han kör runt oss bland sina många ägor – både oliv- och mandelodlingar.

Några av träden har precis börjat blomma när vi är där, andra inväntar lite mer värme innan knopparna slår ut.

– Mandelträden i mina trakter är skyddade av bergen, de nordliga vindarna kommer inte hit och det är tack och lov ytterst sällan det blir frost. De allra bästa träden, de som ger mandlar med högst kvalitet, är mellan 40 och 50 år gamla. Förr i tiden behövde träden i princip aldrig vattnas, förklarar Pep som verkar behandla sina träd på ett faderligt, beskyddande sätt.

– Man får absolut inte beskära träden på ett aggressivt sätt, då kan det bli sår och infektioner, säger han.

Pep berättar också om det naturliga kretslopp och sam-spel som finns mellan fåren och mandelträden.

– De betande fåren äter upp allt gräs som vi sår under träden och deras gödsel ger sedan all näring som träden behöver.

Under våren är det en lugn period för mandelbönderna. Den viktiga beskärningen är gjord och den intensiva mandelskörden börjar först i september –oktober.

Alltför mycket vattning förstör träden och man bör hel- ler inte överproducera.

Han tycker inte att man ska joxa alltför mycket med mandlar och använda dem på hundra olika sätt.

De är bra som de är, fastslår Pep som är en jordnära och praktisk man. Men de ska ätas rostade, att äta dem med skalen kvar är inte bra för kroppen. Jag rostar mina långsamt i en vedugn.

– Min favoriträtt med mandlar är salsa romesco som passar underbart bra till färsk vårlök.

Det mallorkinska köket

Fett, tungt och oljigt. Det mallorkinska köket har ett oförtjänt dåligt rykte som tyvärr grundar sig på förutfattade meningar och okunskap. Här reder vi ut vad som gömmer sig bakom konstiga ord som merluza, cebolla, pamboli, dorada och tumbet, ord som finns på merparten av öns restaurangmenyer. Du får även ett historiskt perspektiv på den mallorkinska maten.

De flesta riktigt bra mallorkinska restaurangerna ligger oftast på mindre lämpliga ställen, långt från stränderna eller Palmas butiksstråk och skybarer. Flera av dem ligger en bit in på ön och har i bästa fall en handskriven matsedel på fastlandsspanska. Någon tryckt meny på engelska, tyska eller svenska är uteslutet. Inte heller har taffliga fotografier på paella någonsin prytt entrén till dessa lokaler.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

År 2003 bodde jag i den lilla byn Genova strax utanför Palma och var då granne med den mallorkinske kocken Pedro Alomar. Pedro har den goda smaken att var gift med Åsa Johannesson Alomar. Bland oss svenskar på ön kallas hon ofta ”Vandrar-Åsa” eftersom hon är bergsguide och arrangerar vandringar i Sierra de Tramuntana, öns imponerande bergskedja som numera är klassat som världsarv. Åsa är också aktiv i SWEA. Hon jobbade i resebranschen på 70-talet och ramlade på Pedro i Palma, och sedan dess håller de ihop.

Pedro och Åsa bor i ett stort härligt trevåningshus med havsutsikt. Den ena sonen med familj bor högst upp, själva bor de på mittenplan och i uthyrningsdelen längs ner har jag själv bott flera gånger när jag behövt ”komma bort” för att skriva.

Förutom att kunna förvandla en till synes trist och frusen kyckling från Eroski till något som bara faller sönder i munnen av smakrik lycka är Pedro en stor anhängare till kamadogrillar. Att ha bra hjälpverktyg när man lagar mat är viktigt men ännu viktigare är att ha kunskap om hur man hanterar råvarorna på grillen eller hanterar andra hjälpmedel för att få till en smaklig måltid.

Medan Åsa kör matlagningskurser i det egna köket möter Pedro gärna upp med gamla sina manliga bekanta som också är matintresserade för gemensamma måltider som tar halva dagen att såväl laga som att inta. Själv har jag haft äran att hålla föredrag för Pedro och han jaktkamrater i ett stort och gammalt garage nere i Portixol. Det garaget skulle miljö- och hälsovårdsmyndigheten visserligen haft en del synpunkter på som ”matsal” men trivselfaktorn var hög och det blev vansinnigt gott.

Mallorcas strategiska läge i Medelhavet, som resulterat i att ön bytt ägare flera gånger under årtusendena via regelrätta krig mellan allt från romare, morer, araber, och katalaner, har påverkat öns gastronomiska resa och satt sin tydliga prägel på matutbudet.

Åsa står redan vid grytorna när jag kliver in i köket i huset i Genova medan Pedro dubbelcheckar temperaturen i den förberedda Kamadogrillen.

– Det blir sopa mallorquin, vilket inte alls är någon soppa som många svenskar tror, utan mera en gryta med bland annat grovt blött bröd, grönsaker, ja man kan ha i allt möjligt. Köttet har jag dock valt att skippa just idag, förklarar Åsa iklädd stiligt SWEA-förkläde i svenska flaggans färger.

Det mallorkinska köket är så långt ifrån tre korslagda bönor och franska köket som det går att komma. Uppläggningen är enkel och ibland kan rätterna se både tunga och stabbiga ut. Men låt er för guds skull inte luras.

– Ett stort problem är att svenskar och andra turister för den delen med äter mer med ögat än med smaklökarna, förklarar Pedro som även låtit mura upp en stor keramikugn ute i trädgården.
Pedro är urmallorkin och tillåter inget matlagningsslarv. In i minsta detalj förbereder makarna Alomar maten och Pedro, som egentligen har en bakgrund som byggare och tennisspelare, har anlitats flera gånger av det baskiska kockuniversitetet i Pyrenéerna. Kockarna som går ut från detta universitet anställs omgående på toppkrogarna i New York, London, Paris och Madrid.

Matkonsten på Mallorca är precis som på många andra öar grundat på den kreativitet som uppstod för flera hundra år sedan, då man inte kunde importera matvaror på det smidiga sätt som görs idag. Transporterna till och från ön var få och man stod och föll med det som bergen, slätterna och havet runt ön kunde leverera. Mallorcas strategiska läge i Medelhavet, som resulterat i att ön bytt ägare flera gånger under årtusendena via regelrätta krig mellan allt från romare, morer, araber, och katalaner, har påverkat öns gastronomiska resa och satt sin tydliga prägel på matutbudet.
Öns ekonomi var till en början baserad på exporten av oliver, apelsiner och träkol. Redan i begynnelsen tog man reda på vildspar-risen men även vildpepparen som växer på sluttningarna.

Böndernas intensiva jakt på klövvilt resulterade i att vilda djur så som vildsvin och kronhjort utrotades. I början av 1800-talet rymde några getter från en bondgård som förvildades och idag finns närmare 20 000 vildgetter som jagas flitigt då de ställer till mycket oreda i parker och förstör trädgårdslanden på villatomterna. Getköttet styckas och serveras sedan i hemmen eller på många av öns restauranger och går under den spanska benämningen cabra.

Det är även gott om fiskrestauranger i Palma och på ön överlag. Mallorcas fiskevatten ingår i de 28 000 kvadratkilometer som tillhör den balleariska övärlden. Efter japanerna är spanjorerna de landsmän som äter mest fisk i världen.

Turisternas krav på ekologiskt odlade råvaror så som grönsaker och frukter har haft stor påverkan. Det gäller även köttproduktionen som är förhållandevis stor med tanke på att ön inte är större än Got-land.

Öns mest kända inhemska maträtt är Sobrasada, ett mellanting mellan korv och pastej som är närmast orange i färgen tack vare ingrediensen paprika. I november varje år bjuder ägarna av öns stora gårdar in den närmaste byns invånare till sobrasadafest där man stoppar griskött ihop samt intar ett och annat glas rödvin, som även det är lokalproducerat.

Min personliga inhemska favoriträtt är pamboli och kan bestäl-las på de flesta genuina spanska barer och restauranger. Rätten be-står av grovt bröd, tomat vars kött gnuggas in i brödet, serranoskinka, manchego-ost, olivolja och inte minst syrligt beska oliver från Mal-lorca. En kall estrellaöl till detta och man är så nära himlen man kan komma på denna jord.

Mallorcas slättland El Pla har i hundratals år levererat grödor som vete och råg men även grönsaker och frukter som aprikoser, apelsiner, tomater och oliver. Numera håller även Mallorcas olivoljor högsta klass. Varje by med självaktning på ön arrangerar matmarknader med jämna mellanrum där man kan handla allt från grönsaker och kryddor till levande rapphöns och harar. Den mest omtalade är onsdagsmarknaden i Sineu.

Det fårkött som säljs inne i carnecerierna (köttbutikerna) i Palma kommer i första hand från området utanför Arta medan grisköttet härstammar från Manacor- Felanixregionen. Det sistnämnda området levererar även meloner, auberginer och tomater. Även mandel- och ostproduktionen sker mest ute på slättlandet.

Något som ni absolut måste prova är coca de verduras. Små pizzaliknande fyrkanter bestående av deg bakad på grisfett och rikligt med grönsaker ovanpå. Finns att inhandla på alla marknader på ön men även på Palmas tre stora marknader Olivar, Pere Garu- och Santa Catalina.

För dig som gillar att laga mat och experimentera med kryddor kan jag varmt rekommendera 4 espacias (en av Pedro Alomars favoritingredienser). Finns att köpa i välsorterade matbutiker.
Såser används extremt sparsmakat här på ön när det gäller den inhemska maten. Däremot flitigt med örter, förklarar Åsa medan vi sätter oss till bords i köket.

Åsas vällagade sopa mallorquin faller till och med min kära hustru på läppen trots att hon normalt har svårt för blött bröd. Pedro häller upp ett glas vin och hälsar oss välkomna. Därefter följer han upp förrätten med små utsökta lammkotletter som komadogrillen gjort underverk med. Till detta blir det hemlagad pommes frites och aioli. Efterrätten består av nyplockade apelsiner, aprikoser, äpplen och päron.

Det finns en kille i marknaden i Santa Catalina som är från Bunyalbufar som är riktigt bra på frukt, fortsätter Åsa och hugger in på ett päron.

Efter en timme i makarna Alomars kök står magen i alla hörn och jag inser att Pedros och Åsas gemensamma maträtter är extrem svårspöade för en novis som undertecknad. Frugan, som även hon är kockutbildad, slukar emellertid all information med hull och hår.

Den här vågen av ekologiskt odlad mat ska man se upp med, det finns massor med lurendrejare i den branschen. Själv handlar jag mest på mercado Olivar eller Pere garau. Men innan du går måste du göra lite skäl för maten, varsågod och gör ett värmeunderlägg av dessa vinkorkar, förklarar Pedro och kommer ut ur ett förråd med en plastpåse full med vinkorkar och ett metallspänne.
Först tvekar jag, men när jag ser hur slutresultatet kan bli och att underlägget garanterat skulle utesluta brännmärken på matbordet hemma, sätter jag igång. Det går inte fort. Svårigheten att leta runt i påsen och hitta korkar i exakt samma storlek. Sen gäller det att placera dem i rätt ordning och dra åt för allt vad tygeln håller så att korkarna inte trillar ut. Lyckas man inte får man börja om igen från början. Till sist får jag tummen upp, en varmhjärtad kram av Åsa och Pedro samt skjuts hem till palmalyan.

Ordlista för matintresserade

Tumbet: En kryddig, vegetarisk rätt baserad auberginer, tomater, vitlök, sardiner, grön paprika och ibland även potatis som serveras i lerkärl.
Sofrit: Röra på tomat, lök och vitlök som ofta används som bas i det mallorkinska köket.
Arroz marinera: Ris med havsprodukter
Arroz brut: Betyder visserligen smutsigt ris men har inget med smuts att göra. Det är en mix av ris, kött och grönsaker som kokas med kryddor i vatten och blir lite åt det soppliknande hållet. Köttet består oftast av get, kanin, rapphöna eller kyckling.
Frito mallorquin: En maträtt som består av lever, blod, grönsaker, fänkål och påminner om pyttipanna till utseendet.
Caldereta: Tjock soppa
Escaldums: För ön typisk kalkonstuvning
Caracoles: Sniglar
Cebolla: Lök
Setes: Svamp
Pimentos de Padrón: Små stekta saltade gröna paprikor
Empanadas de cordero: Mallorcapiroger fyllda med lammkött och ibland lök och oliver.
Merluza: Kummel
Bacalao: Torkad torsk
Dorada: Guldbrax
Sepia: Bläckfisk
Cabra: Get
Pollo: Kyckling
Cerdo: Gris

Kyrkoherden hjälper oss i nöden

Det är inte helt ovanligt att svenskar reser till Mallorca på enkel biljett med en gitarr om sin hals, och hoppas på ett rum eller en balkong att sova på. Det finns de som kommer hit med sin familj med en önskan om att lösa de problem som de brottades med i Sverige. Andra, som bott här länge, hankar sig fram tills ålderdom och sjukdom tar vid, och den oundvikliga döden.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Danielle Stack

Det kan gå bra, men det kan också hända att någon av dessa svenskar hamnar i djup kris. Ekonomin löser sig inte, alkoholen eller andra beroenden tar över, äktenskapet spricker, och när den ena i paret dör kanske den andra står ensam i sorg, utan pengar och med begränsade kunskaper i det spanska språket och om det spanska samhället. Inför vännerna hålls kanske fasaden intakt medan insidan rämnar, och när man väl blottar sin förtvivlan försvinner partyvännerna en efter en. Det är då Svenska Kyrkans personal finns där. Med samtal, besök och hjälp med det praktiska.

Svenska kyrkan har i fyrtio år visat omsorg om svenskar på Mallorca. I El Terreno erbjuder de en social mötesplats och bjuder in till samtalsgrupper, sångstunder, alla årets kyrkliga högtider, gudstjänster och fika. Men de finns också där för svenskar i nöd och social kris – på kyrkans journummer kan du nå en präst mitt i natten.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag. Jag blev nyfiken på hur de arbetar och fick ett samtal med vikarierande kyrkoherde Kajsa, kantor Maria och kanslist Carina för att prata om deras arbete för människor i nöd.

Kajsa inleder med att berätta att de flesta som hamnar i akut kris ringer på kyrkans journummer där antingen hon eller kyrkoherde Karin svarar dygnet runt. Kyrkan har också ett nära sam-arbete med Svenska Konsulatet som hör av sig när svenska turister behöver hjälp med annat än de praktiska bitar som konsulatet står för.

När någon som själv befinner sig i kris ringer på jourtelefonen handlar det framför allt om att lyssna, och väldigt sällan om att ge konkreta råd, berättar Kajsa. Hon framhåller att det även är något man som anhörig kan tänka på, att vad många i kris framför allt behöver är någon som är villig att lyssna. Samtalen blir gärna långa, men för det mesta räcker det med ungefär fyrtiofem minuter.

– Ofta har den som ringer då själv kommit på bra tankar och lösningar, utan att jag har behövt säga så mycket. Om problemen är långvariga handlar det om att stötta det friska och försöka hjälpa personen att hjälpa sig själv, säger hon.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag

Rent praktiskt kan Svenska Kyrkan hjälpa till att kontakta sjukhusen, spanska socialen, domstolen, polisen och kvinnohuset Instituto de la doña som hjälper såväl fysiskt och psykiskt utsatta kvinnor och barn. Med försäkringskassans blå kort får svenska turister tillgång till vården på de statliga sjukhusen. Har man inte det med sig brukar Konsulatet kunna hjälpa till att få fram det.

– Vi har också ett samarbete med socialarbetarna i El Ter-reno och Santa Catalina som gärna vill nå ut till svenskar och andra invandrare som behöver hjälp att integreras i det spanska samhället, säger Carina.

Kajsa har tidigare varit präst på såväl Svenska Kyrkan i London och i New York, men även på Kanarieöarna. Där ligger kyrkans lokaler nära stranden i San Agustin och betraktas i det närmaste som turistkyrka. Så är inte fallet på Mallorca där lokalerna inte ligger på gångavstånd från de områden dit turisterna söker sig. Däremot har El Terreno där lokalerna finns blivit allt mer populärt för svenskar att köpa lägenhet i.

– Även Svenska Skolan ligger här, och många av de mindre barnen kommer till kyrkans sånggrupper, sjunger Mors lilla Olle och äter kanelbullar, säger Maria som bland annat håller i barn-aktiviteterna. Men de flesta som söker sig till kyrkan är äldre svenskar som bor på Mallorca. Då börjar de kanske med att fika eller för att delta i någon av aktiviteterna. En stor anledning är den sociala samvaron med personalen och andra besökare.

– Det brukar vara en bra ingång om man senare behöver hjälp på ett djupare plan. Kanske kan man inte alltid nå fram till de existentiella samtalen med vännerna så som man upplever att man kan med oss, säger Kajsa.

Hon berättar att samtalsgrupperna har blivit väldigt upp-skattade.

– Vi är tio, tolv stycken som samtalar om olika teman. Kyrkans personal har tystnadsplikt, men alla är överens om att det som sägs i gruppen stannar där. Vi samtalar om kärleken, döden och allt däremellan, och man kan öppna sig för tankar som man ibland kanske inte vill delge den närmaste familjen.

En uppskattad del av kyrkans diakoni är sjukhusbesöken. Varje tisdag, ibland ännu oftare, besöker kyrkoherden eller församlingsassistenten John svenskar som är inlagda på Juaneda, Son Espases eller något annat sjukhus. Om man önskar kan man även få hembesök.

– Då tar vi med oss fika och veckotidningar, och ibland böcker. De flesta ser det som värdefullt att prata svenska en stund om annat än det som rör det medicinska. På vintern gör vi inte lika många besök, men när cykelsäsongen drar igång blir det genast fler, säger Kajsa.

Många som blir äldre frågar efter ålderdomshem. Och visst finns de även i Spanien, men de är ofta sorgliga att se, säger Maria.

– De påminner om fängelser med sina galler för fönstren. I Spanien får de flesta äldre hjälp av grannar eller familjemed-lemmar som ofta bor i närheten, eller så betalar de någon privat för service. I den lokala baren i mitt kvarter finns nycklarna till flera äldre stamgäster ifall någon en dag inte skulle dyka upp, säger hon.

Många utlandssvenskar har sitt starkaste skyddsnät i Sverige. Där finns släkt och vänner sedan långt tillbaka i tiden. Dess-utom är myndigheterna i Sverige ofta snabbare på att erbjuda hjälp än i Spanien, därtill på hemspråket.

– Om man inte har sociala kontakter, blir sjuk och inte kan gå ut eller om man tidigare gjort allt med sin partner som sedan dör kan det bli en väldig ensamhet. Särskilt om man inte har lärt sig spanska så bra. Många väljer att sälja och resa hem då, säger Carina.

Hon framhåller att det i ett visst skede av livet är viktigt att planera för döden, vilket många också gör.

– För att få begravas i Spanien måste man köpa en gravsten. Därför brukar även svenskar som bott här länge välja att begravas i Sverige. Då är det den församling där man bodde senast som tar emot kistan eller urnan.

Samtidigt finns det en livskvalitet i Spanien som gör att många äldre svenskar vill bo kvar. Att byta några ord varje dag med grannen, servitören, frukthandlaren eller tjejen i kassan kan betyda mycket, något som fortfarande är ovanligt i Sverige.

– Du kan sitta ute nästan året runt, och de boende i kvarteret bemöter dig vänligt även om du kanske inte kan språket så bra. Här ingår det i uppfostran att hälsa exempelvis i hissen. Och till oss på svenska kyrkan är alla välkomna när de vill, vi finns alltid här även när vi inte har aktiviteter, säger Maria.

Svenskar som bott länge på Mallorca har ofta ett stort umgänge. Ofta sportar man tillsammans eller ses på restaurang. Det är kanske inte alltid man känner varandra på djupet så som man gör med de vänner som man haft hela livet. Däremot ses man kanske tillräckligt ofta för att lägga märke till om någon av vännerna är på väg in i en kris.

– Som anhörig kan man vara uppmärksam på om någon börjar bli disträ och ofta sitter tyst, eller på annat sätt drar sig undan. Kanske sker det en förändring i personligheten. Ibland kan det vara svårt att se, ifall den krisande vännen är mån om att hålla upp en fasad. Men man kan alltid ringa till oss och höra hur man som anhörig kan agera, säger Kajsa.

Det förekommer också att svenskar söker ekonomisk hjälp. I vissa fall kan kyrkan då hjälpa till med pengar till biljetten hem. De kan vara svenskar som rest hit på enkel biljett och tänker att det är enkelt att ordna en försörjning, eller så blir det inget med jobbat som man blivit lovad.

– Enstaka gånger har vi stöttat svenskar som är så berusade att de missar flyget hem, inte bara en utan två gånger. Då har vi hjälpt till med en ny biljett och skjutsat dem till flygplatsen och sett till att Aenas personal möter upp vid incheckningen och följer med till gaten. Vi har också varit med om separationer där kvinnan står utan pengar när hon upptäcker att mannen tömt deras gemensamma konto. Då har hon inte ens råd till en advokat, och kanske kan hon inte språket tillräckligt bra. Om båda är svenska medborgare är det oftast bäst att göra upp om skilsmässan i Sverige, säger Kajsa.

Tack vare fikat, basarerna, övrig försäljning och förstås kol-lekten får Svenska Kyrkan in medel för att skänka till behövande. Och behovet är stort, fattiga svenskar som saknar pengar till en flygbiljett eller en rullstol utgör en mindre del. Svenska kyrkan stödjer till exempel barnhemmet Nazareth som ligger längre upp på gatan, och brukar uppmana sina besökare att skänka kläder dit. Andra de stödjer ekonomiskt är Saceo, en organisation som har soppkök för hemlösa, liksom den katolska kyrkan San Francisco de Paula som ligger i det socialt utsatta området Camp Redó. Efter översvämningen i Sant Llorenc i höstas ordnade de flera kollektinsamlingar för mat och kläder.

– Då visade våra församlingsmedlemmar en stor generositet, och det är vi väldigt tacksamma för, säger Carina.

I år firar Svenska Kyrkan 40 år på Mallorca. Under de åren har antalet svenskar som bor på ön mångfaldigats. Carina berättar att det märks i kyrkans verksamhet, och hon avslutar:

– Under de åren jag jobbat här upplever jag att samtalen och besöken har ökat. Förra året hade vi nästan 12 000 besök på kyrkan och det ser vi som ett kvitto på att det vi gör uppskattas. Till hösten flyttar vi in i nya lokaler två trappor upp, då får vi tillgång till en stor och solig terrass. Då hoppar vi att ännu fler hittar hit!

Mallorcas hetaste nya middagsbord

Öns restaurangliv riktigt sjuder just nu med nya ställen serverade som på löpande band. Mallorcaliv guidar till krogarna som har det där lilla extra.
Som öns bästa tortilla, snyggaste uteserveringen och en poké bowl man sent ska glömma.

LA TIENDITA
Poké bowl-pionjärer med hälsomat

Tokpopulära tacoshaket Aquanauta ynglar av sig. Det var för drygt ett år sedan som man la till rätten poké powl på menyn. Och det fick genomslag.
Den svensk-mexikanske krögaren Andres Ballinas säger att han vågar påstå att den är en av öns bästa.
– Första gängen jag provade Poké bowl var i Kalifornien, och det stämde precis med våra smaker och vår matfilosofi, berättar han.

Och samtidigt som att gäster i Palma efterfrågar allt mer hälsomat så kände Andres att det var dags att öppna ett till ställe i Santa Catalina. Men med en snabbare, mer take away-vänlig profil denna gång. Menyn är till en början ganska liten – poké bowl med topping av tonfisk, lax eller något vegatariskt eller i burritos.

Tanken är att gästen ska köpa med en lunchlåda till kontoret, stranden, eller plocka upp på vägen hem från gymmet. Aquanatas stammisar kommer att känna igen sig, trots att konceptet skiljer sig åt. La Tiendita drar mer åt butikshållet, och här finns också mexikanska produkter och hantverk.

Hitta Hit: La Tiendita – by El Aquanauta, Calle Soler 21, Palma.

ES PRINCEPS
Fine dining med högtflygande ambitioner

Nya lyxhotellet Es Princeps finkrog Bala Roja har en kock som inte är rädd för att nå ny höjder. Bokstavligt talat. Felipe Moreno har till och med serverat mat i en luftballong, då till ett par som förlade sitt frieri på hotellets tak med utsikt över hela Palma. Och restaurangen har alla möjligheter att bli ett mekka för stans foodies. Här lagas mat med mallorkinskt ursprung, avsmakningsmenyn är en vandring i öns kulinariska historia.

Även på dryckessidan har man valt att ta in några av öns mest namnkunniga producenter. Glädjande nog tar Felipe Moreno vid där flera andra kockar på ön som värnar om sitt matarv och som vill jobba nära råvaran. Så som Maria Sollivelas på Ca Antoneta, och på Clandesti Taller där man gör det med en stor portion lekfullhet. Servicen på Bala Roja sticker också ut, framförallt när hotellets bartender serverar en cocktail mitt i maten.

Hitta Hit: Carrer de Bala Roja 1, Palma.

FABIOLA
Delbar mat i trädgårdsmiljö

Gröna fingrar är Fabiola Gastronomic Gardens grej. Inramad av tapeter med gröna blad och ananas i guldfärg så uppmanas gästen i denna urbana trädgård att dela på maten. Men först inleds kvällen med en cocktail, och här här skakar man fram dem i halv storlek.

På så vis kan man dricka fler, säger servitören med en blinkning. Räkor från Sóller i vitlök är en av favoriterna på menyn liksom storsäljaren, en variant på pekinganka men som istället innehåller fläsk, och som man själv bygger ihop med dipp och salladsblad inuti en pannkaka. Den typiska rätten rysk sallad har här fått en lyxvariant – med hummer. Restaurangen är en upp-hottad, mer publik variant av den mer fine dininginriktade krog som fanns här förut. På dessertsidan märks en variant av den spanka kakan bizcocho som till bara utseendet kommer i en lekfull servering där gästen själv blandar ihop utifrån vad som ser ut att vara ett bakningskit.

Hitta hit: Carrer de Sant Jaume 22, Palma.

NENI
En flört med Mellanöstern

Ett hotell som nog kan stoltsera med öns mysigaste terrass är Bikini i Sóller. För maten står Neni, en restaurang som först öppnade i Wien av den israeliska familjen Molcho. Välj ett av borden längs med ter-rassens utkant och få en hänförande utsikt som bonus. På menyn finns klassiska mellanösternrätter, och den krämiga hoummusen är ett måste att börja med.

Även på cocktailsidan satsar man på lite sting, som den klassiska Margaritan. Den israeliska specialiteten shaksuka, en tomat och äggrätt smakar precis som den man äter i Jerusalem. Vår favorit är Hamshuka, hoummus med hackat lamm och biffkött som äts med varmt pitabröd. Neni har också ett bra vegetariskt utbud, och middagssällskapet delar med fördel på maten. För den utomsockne gästen som ätit sig alldeles för mätt går det ju dessutom att checka in i någon av hotellets väldesignade rum.

Hitta hit: Carrer de Migjorn 2, Sóller.

EL CAMINO
Snabba rätter och super-tortilla

En ny pärla i Palma är El Camino där en lång bardisk utgör restaurangens centra. Stället drivs av en excentrisk musiker och en av Londons mest väletablerade krögare, duktig på det spanska köket. Här går det inte att boka bord, man kliver in och tar plats vid bardisken och kan därifrån njuta av kockarnas skådespel. Maten levereras i en rasande fart: Man säger sig också ha öns bästa tortilla. Rätterna är av tapasstorlek, och restaurangen är ett nytt komplement till väletablerade Tast eller La Rosa Chica.

Menyn är lättnavigerad med till exempel en rubrik för ”frituras” där kroketterna med jamon är en garanterad storsäljare. Prisbilden är förvånansvärt överkomlig, och hit går det att slinka in på bara en rätt och en liten öl liksom att spendera en hel eftermiddag. Ett tips för att slippa vänta på plats vid bardisken är att komma något tidigare eller senare, men det finns också en bardel längst in i lokalen där gäster kan vänta med ett glas tills det finns plats. Vinlistan är också ett slag för sitt hemland med uteslutande spanska viner.

Hitta hit: Carrer de Can Brondo 4, Palma.

Text: Anna Norström

Foto: Pär Olsson

Mallorcas äkta hantverk

Det finns en massa bra skäl att flytta till Mallorca, vare sig det är på hel- eller deltid. Att se blå himmel, gröna träd och solen i november är ett av dem. Men Mallorca är en lantlig ö och det tar inte många minuters strosande i Palmas butiker för att märka den starka hantverkstraditionen. Ett hett tips är att försöka närma sig den lokala kulturen och traditioner, något som inte är särskilt svårt eftersom du kommer tvärs över hela ön på en timme i bil eller för all del buss.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Hantverkstraditionerna är ofta centrerade till särskilda orter. I den lilla byn Pòrtol utanför Marratxí finns öns keramikcentrum. Det finns fortfarande 4 keramikfabriker i Pòrtol, även om det för inte så länge sedan fanns 20 stycken. Här tillverkas bland annat de bruna handtagsförsedda terrakottagrytor för matlagning som används i många hem och på restauranter.

I Terra Cuitas fabrik, som fortfarande ligger i samma byggnad nu när femte generationens keramiker huserar här, görs allt för hand, som alltid. Till och med den ursprungliga jätteugnen finns kvar, stor som ett rum, även om den inte längre används. Här träffar vi Pep Serra Crespí.

På vintern drejar och formar vi alla föremål, på sommaren glaserar och målar vi, berättar han när vi går runt i fabriken och visar hur genom att dra en skål genom en balja med glasyr.
Företaget har gått från far till son sedan 1860. Pep har tre söner, men han vet inte om någon av dem kommer att vilja ta över en dag.

Jag är utbildad av min far här i fabriken, men mina barn vill åka till USA och plugga annat. Pep gillar förnyelse, och har utvecklat mer dekorerade produkter. Förutom terrakottagrytor och skålarna med enfärgade målade insidor i regnbågens alla färger gör Terra Cuita nu till exempel prydnadsföremål och fat med ikat- och bladmönster.

Man kan också komma med en egen skiss och få det tryckt på ett fat eller en skål, fortsätter han.  Här finns en liten fabriksbutik, men de riktiga Terra Cuita-butikerna ligger i Palma och Santanyí.

Ett annat hantverk som går långt tillbaka i tiden är glasblåsandet. Utanför Algaida, en halvtimme västerut på vägen mot Manacor, ligger Vidrierias Gordiola. Här finns både ett museum och stor välsorterad butik liksom en fortfarande aktiv fabrik. Det är varmt, öppna eldar brinner i flera ugnar och de tre glasblåsarna arbetar i tyst samförstånd. Någon blåser och snurrar på en klump smält glas, den andra drar med en tång och trycker sedan dit ytterligare en kupa på det som förut var en klump. Efter en stund materialiserar sig ett vinglas, lite magiskt ändå.

Företaget har funnits i 300 år och ägs fortfarande av samma familj. Här i Algaida tillverkas förutom dricksglas även vaser, lampskärmar och prydnadsföremål i glas, allt med samma välanvända och brända verktyg.

– De traditionella färgerna på glasföremål är kolafärg och grön men vi gör föremål i alla färger, berättar glasblåsaren Pedro Torres som har arbetat i fabriken i 25 år.

På ett skyddat naturområde i den sydöstra delen av Mallorca har salt framställts sedan feniciernas tid många hundra år f.Kr. Här finns alla de rätta förutsättningarna, en mild bris från havet, massor av sol och låg luftfuktighet. På Flor de Sal d’Es Trenc framställs både vanligt havssalt och det exklusiva flor de sal. Flera gånger om dagen erbjuds rundturer kring bassängerna. Får du vänta en stund kan du ta en kaffe och kanske köpa lite salt och olja i det gulliga lilla caféshopen.

­ –All skörd av flor de sal sker för hand, berättar guiden när vi går runt bland de 700 små och svagt rosafärgade poolerna inne på området. På sommaren flyter saltet upp till ytan och tas upp med sär-skilda håvar. Är det riktigt varmt kan vi skörda två gånger per dag och alla företagets 50 anställda hjälper till, fortsätter hon.

Bredvid de mindre poolerna finns ett antal bassänger stora som fotbollsplaner, från vilka havssaltet hämtas. Det är det som ligger i 10 000 ton stora berg bredvid, och det vita saltet mot den blåa himlen ger en förståelse för inspirationen till varumärkets färger. Vattnet kommer hit via en kanal från havet 900 meter längre bort. Här finns en unik fauna, eftersom saltvägarna drar till sig olika fåglar, som till exempel den rosa flamingon. Det sägs att flamingon får sin färg av de rosa miniräkorna som lever i vattnet och som ger bassängerna dess färg.

Saltet sprids ut på borden här för att torka och inne i huset bakom hälls det upp på burkar. Saltkristallerna ser ut som blommor när de flyter på vattenytan, därav namnet flor de sal. Eftersom saltet inte är raffinerat innehåller det över 18 olika mineraler.

I närheten finns termalkällor där det sägs att romarna badade på sin tid. På samma plats som hotellet Fontsanta nu ligger har det funnits välbesökta källbad i 150 år. På sin tid kunde vem som helst komma och bada för att stärka sin hälsa och det fanns också läkare på plats. Fortfarande kan alla (vuxna) komma och bada, men numera i ett femstjärnigt hotell endast för vuxna. Den gamla fincan är totalrenoverad till en lugn och harmonisk dröm i naturträ, vitt och sand-sten med fladdrande vita linnegardiner både inne och ute. Förutom ett antal olika bastubad finns både vattensängar och relaxrum, turkiskt bad (är du kaxig välter du ut hinken med iskallt vatten över dig) och flera varianter av pooler.

Alla bör börja i den saltrika ångbastun, för att vänja sig vid de höga temperaturerna, förklarar terapeuten när hon visar oss runt. Det mineralrika vattnet är gynnsamt för hudåkommor, många ser en snabb förbättring. De individuella baden är så avslappnande att vi knackar på dörren efter en kvart så att gästen inte somnar, fortsätter hon.

Något som påstås vara så rogivande gör mig vansinnigt nyfiken, så efter en pliktskyldig stund i ångbastun går jag till den gemensamma poolen och flyter i det salthaltiga vattnet. Musklerna blir verkligen helt avslappnade. Jag hade kunnat stanna länge men vill inte missa det individuella badet. Och det är paradisiskt. Jag flyter stilla och det är som att huvudet lösgörs från kroppen i ett tillstånd av full-ständig relaxation. Dörrknacket kommer alldeles för tidigt.

Förutom keramik, salt och glas framställs naturligtvis vin på Mal-lorca, något som blir bättre och bättre hela tiden. Nu finns här över 70 vinproducenter, varav ett antal är ekologiska och några få fokuserar på naturvin, alltså vin helt utan tillsatser. En av dem är 36-åriga Eloi Cedó Perelló vars företag Sistema Vinari hyr in sig på 4 kilos (slang för 4 miljoner pesetas) utanför Felanitx. Han har varit här i sex år, varv de första två gick åt till att avgifta marken.

–Jag pluggade jordbruk på universitet, men har arbetat med vin över hela världen. Jag testade naturvin första gången i Chile år 2009 och insåg att det var grejen. Det är viktigt för mig att visa respekt mot såväl natur som kultur, men jag är helt ointresserad av att få nån certifiering. Jag vill göra min grej, och det är att fokusera på att ta fram bra naturvin, för allt som görs är inte det än, säger Eloi.

För att få rätt kvävehalt i jorden planterar han bland annat bönor, men här växer också olivträd och blommor, insekter och bin surrar. Druvorna sprutas bara med svavel för att motverka svamp.

–Jag får fem-till sextusen kilo druvor av min mark, hade jag odlat konventionellt hade jag fått kanske 10 000 kg. Jag har en liten produktion, men jag kan ha förståelse för större producenter som tillsätter sulfiter i vinet eftersom det skyddar mot oxidering. De vill inte riskera att förlora allt.

Om du mejlar innan kan du ha tur och få komma och prova, men Eloi jobbar på fälten och kan ha svårt att hinna med gäster.

Fortsätter du upp mot det nordöstra hörnet av ön kommer du till byn Arta och sedan Capdepera, Mallorcas korgflätarcentrum. Du har garanterat sett de flätade väskorna och hattarna på marknader och i butiker. De är i princip alltid gjorda i Marocko, men i källaren under butiken Son Pocapalla i Capdepera möts fem damer på mellan 60 och 80 år varje eftermiddag och flätar korgar.

–Korgflätningen var det som räddade byn under spanska inbördeskriget, det gav oss lite extra pengar, berättar en av dem. Männen var ute och plockade palmblad, de torkades och blektes och sedan flätade kvinnorna korgarna. Vi har lärt oss av våra mödrar och mormödrar, men nu finns det inga unga som kan hantverket, det finns inga pengar i det, fortsätter hon.

Tekniken och traditionen är flera hundra år gamla och det sägs att fläterskorna var lyckligare än andra eftersom de träffades och samtalade medan de flätade. Inte mycket har ändrats, damerna här pratar konstant på mallorkin samtidigt som de oupphörligen arbetar. Det är ett tidskrävande arbete, först flätas ett långt band, sedan sys bandet ihop till en väska eller en korg. Bara det sista steget tar en hel dag. Produkterna blir otroligt slitstarka, och den som vill kan bestäl-la sin egen väska.

Bildinfo: Från vänster till höger: Maria Brotad, Maria Vives, Joana Colom, Antonia Vives, Maria Griscafre.

I Pollenca, på norra Mallorca, lever ytterligare en tradition vidare i ett familjeföretag som har funnits i fem generationer, Teixits Vicens. Här framställs (och säljs) tyger, enfärgat, randigt och så lengua, det ikatmönstrade. Lengua framställs genom att knyta gummiband runt vissa delar av garnet för att det ska bli ofärgat. Kännetecknande för ett äkta ikat är att färgen alltid flyter ut lite i kanten på mönstret plus att det inte finns någon avig och räta. Tekniken kom till Mallorca på 1700-talet och detta är enda platsen i Europa där den ännu används.

–Vi gör allt här i huset. Vi spinner, färgar, torkar, sätter tråden på rulle och väver. Allt sker på samma sätt som alltid, och det enda som används är bomull, linne och färg, berättar guiden när vi går runt i lokalerna och tittar på färgbaden, torkvinden och vävstolen.

Designen uppdateras lite varje år, men blått är den klassiska färgen och i butiken kan du förutom metervara köpa väskor, espadriller, kuddfodral, tallriksunderlägg och dukar. Du hittar även Teixits Vicens varor i Arta, och på Terra Cuita i Palma. Den som hör av sig innan kan få en rundtur av fabriken.

Det är verkligen värt en biltur bortom bad och barer för att få en fördjupad bild av Mallorca. Är du på jakt efter genuint hantverk och högkvalitativa produkter kommer du att hitta båda delar här, och på köpet få en mängd intressanta möten.

Fullmåne över Deià

Deià har något av en kosmisk amfiteater över sig, byn som vuxit fram nedanför Puig de Teix dramatiska sluttningar, på en höjd där molnen omsluter dem som bomull. På vintern producerar skorstenarna en fin, grå rök som löses upp på hög höjd mot den klara, blå himmeln. I den naturliga halvcirkeln möts man omedelbart av de gröna omgivningarnas mångfald av färger. Klara, ljusa, mörka eller matta. Och på avstånd hörs det sorlande flödet från vattnet som strömmar nerför bergets torrent.

Text: Carlos Garrido

Översättning och bearbetning: Karolina Kallentoft

Foto: DM

Men det är om nätterna man känner magin som ett flämtande andetag över byn. Fullmånens sken skapar en skarp profil runt byggnaderna och träden och ger dem en silverfärgad aura, så påtaglig så att man kan tro sig stå mitt i en målning. Skenet återkastas av bergets stenighet, och någon gång av ett fönster som öppnas, vilket på avstånd kan ge en betraktare uppenbarelsen av att se ett silvermynt vändas under månen. En ålderdomlig besvärjelse som bådar om rikedom.

Robert Graves, som bodde och dog i Deià, var en av de stora teoretikerna i byn. Han grubblade mycket över bergets “magnetiska inflytande” på människans kreativitet. I en av sina berättelser skrev han om ett förhistoriskt tempel på månen på den upphöjda plats där kyrkan och kyrkogården ligger idag. Och i ”Den vita gudinnan” skrev han om månen som arketyp för kvinnan och hennes makt över naturen i äldre tiders folk-lore. Kanske var det fullmånen över Deià han såg framför sig.

Myten är en annan dimension än sakernas tillstånd. Men i vårt vardagliga perspektiv känner vi sällan av den. Vi lever i vårt verklighetstänkande som den självklaraste sak i världen. Men sedan kommer berättelsen. Den förändrar allt. Och vi inser att det vi bevittnade var en unik händelse. En episod för eftervärlden. Och vi förstod aldrig att uppskatta det!

Hur många människor har inte passerat här.

Under 1980-talet var jag en återkommande besökare i Deià. Nästan varje vecka tillbringade jag timmar på caféerna och barerna i byn. Jag åt lunch på Can Jaume. Tog en kaffe på Palmeras. Jag badade i bukten eller borta i Llucalcari. För mig var det naturligt och inget jag särskilt reflekterade över.

Idag när jag besöker kyrkogården i Deià inser jag hur extraordinära de stunderna var. De människor vars liv jag korsade, och som ofta satt vid borden omkring mig, är idag en del av legenden om Deià. Som i en märkligt andlig gemenskap lever de vidare på kyrkogården under fullmånen över Deià.

Naturligtvis var den stora legenden i Deià den brittiske poeten och författaren Robert Graves. Från sitt hem i Can Alluny utövade han ett slags påvedöme. Graves var en mycket närvarande stigfinnare. Det var inte lätt att få syn på honom, för under dessa år var han redan väldigt gammal. Men jag minns fortfarande hur jag på 1970-talet kunde se honom gå längs gatorna i Deià i vad som kom att bli hans uniform: bredbreddad hatt, stor skjorta och en ”senalla”, den mallorkinska flätade korgen, över axeln.

Han berättade för sin son William att när han hade pengaproblem skulle han lämna fönstret öppet vid fullmåne. Då skul-le han snurra till honom ett silvermynt. Just så som det går till i en av hans mest kända böcker, ”Jag, Claudius”.

Jag minns mycket väl Robert Graves död 1985. Jag fick till uppdrag att skriva om begravningen i Diario de Mallorca, och aldrig glömmer jag fotot på familjemedlemmarna som bär kistan på sina axlar. En kall natt i december, månen lätt skymd bakom molnen. Hundarna som gnyr.

Idag påminner den enkla graven där Robert Graves vilar om muslimernas asketiska gravplatser. Anspråkslös, koncis, alltid med blommor och små gåvor. Graves, författaren till ”Jag, Claudius”, ”Den vita gudinnan”, ”Wild olives” som han skrev med sin son William och den mest kände av dem alla, självbiografin ”Farväl till alltihop”.

Jag går genom Deiàs kyrkogård och jag kan omöjligen förstå att det enda som finns kvar av människorna vars namn jag läser är en enkel plakett. Bara ett minne kvar. Eftersom de är minnet av människor som jag själv så ofta träffade på i Deià vid den tiden. Såsom målaren Joan Miralles, som bodde i den magnifika herrgården Can Fusimany. Eller Ulrich Leman, den tyske konstnären vars målningar lyste starkt av en slags underlig expressionism. Han dog vid 102 års ålder och man kunde ofta se honom med sin hatt. Tyst och sfinxlik, nyss anländ till byn från sitt hus högre upp längs bergssluttningen. Ledsagad av sin trofasta Pepe, som alltid såg efter honom.

Vid någon av barerna kunde jag stöta på Norman Jewison, den kanadensiske filmproducenten som gjorde teckningar med kaffesump. Här behövde man heller aldrig sakna Kevin Ayers, den brittiske sångaren i det rock-psykedeliska bandet Soft Machine, med sin iögonfallande rockstjärnepóse. Alltid med blicken fäst på kvinnorna som satt vid de omgivande borden. Eller Ollie Halsall, gitarristen som alltid sågs tillsammans med honom, de var båda välkända musiker på 1970-talet. Med sina runda glasögon och långa hårsvall sågs Ollie Halsall som en regelbunden gäst på Deiàs terrasser. Han dog alltför ung av en överdos, på calle Amargura 13 i Madrid.

Det var svårt att inte lägga märke till William Waldren, alltid lika energisk och entusiastisk. Han var ansvarig för arkeologiska utgrävningar på ön och för museet i Deià. Eller Frederic Grunfeld, uppvuxen i Queens, med sin familj. Hans biografi över Rodin var ett mästerverk. Men på ett sätt kostade den honom hans liv. Han dog på resan tillbaka från New York, där han just hade presenterat sitt verk.

En aktningsvärd närvaro låg det alltid över tyske målaren Mati Klarwein. Lång och imponerande kroppsfysik, med hatt och flätad korg. Tillfälliga besökare i Deià anade säkert inte att mannen vid bordet bredvid låg bakom flera av Santana och Miles Davis mest psykedeliska skivomslag. Han tog ofta en promenad genom byn med sina barn innan de återvände till sin tillflyktsort i Son Rullan.

Poeten Claribel Alegría, skribenten och översättaren Aurora Bernández (änka till den författaren Julio Cortázar), musiker som Mike Oldfield, Eric Burdon och Robert Graves andra son, Joan Graves, alla fyllde de Deiànätterna med ljus och skapande. Det var en annan värld, långt ifrån den vi möts av idag. Det var ett annat Deià.

När fullmånens skar ljusprofiler av Puig de Teix med sitt sken.
Och i ett fönster skulle någon komma ut för att vända på ett silvermynt.

Adrenalinkick i Tramuntana

Många tror att Mallorca ligger i dvala under vintern. Det är en missvisande bild vilket alla förstår efter en dag i Tramuntana. Vi har klivit in i högsäsongen för kanjonklättring och det är god tid att utforska dessa gömda dalgångar där vilda vattenfall forsar.

Text: Pär Olsson

Foto: DM

Solen har ännu inte hunnit bränna bort morgondimman i Biniaraix när vi parkerar bilen, strax utanför Sóller. Det är bara några grader varmt. Stämningen är äventyrslysten och samtalsämnet cirkulerar kring hur kallt det kommer att bli att fira ner sig genom vattenmassorna. Vi har kommit för att utforska Torrent de l’Ofre. Flodens flöde börjar vid sjön Cúber och banar sin väg ner för berget och bildar små vattenfall och naturliga pooler längs vägen. Tramuntanas floder ligger torra under större delen av året, men är nu fyllda med kristallklart vatten efter höstens stormar. Det enda sättet att upptäcka dessa gömda delar av ön är att göra repellering i forsens väg genom dalgångarna.

Vi har redan lagt Biniaraix bakom oss och efter en dryg timma har vi nått platsen där vi ska börja fira oss ner genom Torrent de l’Ofres vattenmassor. Vandringen från parkeringen uppför Barranco de Biniaraix är underbar och faktist en av de vackraste passagen på ön. Den utgör en del av leden Ruta de la Piedra en Seco som går över bergsmassivet på västkusten. Vi lämnar den officiella leden och byter om till den nödvändiga utrustningen som krävs för att ta sig ner för flodrännan. Våtdräkt, hjälm och klättersele blir munderingen för dagen. De torra kläderna stuvar vi ner i vattentäta burkar. Vår guide Toni Rotger instruerar noga hur vi ska använda utrustningen. Flera av oss gör detta för första gången. Men han har 25 års erfarenhet av bergsklättring och repellering utgör en av grundpelarna i hans äventyrsbolag Mes Aventura, som han grundade för sju år sedan.

– Jag började klättra och vandra i Tramuntana tillsammans med mina kusiner när jag var elva år gammal. De var mycket äldre än mig så jag blev tvungen att lära mig snabbt, berättar Toni samtidigt som han kontrollerar att deltagarnas utrustning sitter ordentligt på plats.

Enligt honom är Mallorca ett paradis just för kanjonklätt- ring och ön är internationellt känd inom sporten. Toni berättar att det finns ungefär 70 stycken olika floder på ön men förklarar att de flesta är uttorkade. Det är bara 14 av dessa som blir vattenfyllda under vinterhalvåret.

– Det som är unikt för Mallorca är att ingen flod är sig lik och man behöver inte förflytta sig långt för att ta sig mellan de olika platserna, säger han.

Säsongen är relativt kort och tar fart i slutet på oktober efter att höststormarna har dragit in över ön. Toni förklarar att de sällan gör turer efter maj eftersom vattenfallen och pool-erna torkar ut.

När han pratar om Mallorca drar han liknelser med Pyrenéerna på fastlandet och vi förstår kvalitén på de mallorkinska dalgångarna. De mest kända är Sa Fosca och Mortixt som lockar till sig bergsklättrare från Europa och USA.

Vi är redo att kasta oss ut för det första vattenfallet som brusar i dalgången nedanför våra fötter. Solen har stigit och bränt bort den kalla morgonluften. Den slutna våtdräkten gör att alla har blivit sugna på att svalka sig i det fem grader varma vattnet. Det är en enkel match att fira sig ner för den första forsen och redan vid det tredje fallet har alla fått in den rätta tekniken. Att kasta sig ner för de naturliga vattenrutschbanorna är barnsligt roligt. En efter en landar vi med stora plums i de naturliga poolerna nedanför varje nedfart. Det är sällan man ser Mallorca så tropiskt vackert med vattenfall som dansar på de mjuka stenarna. Bergväggarna är illgröna av mossan som växer i den konstanta fukten och skönheten i naturen är beundransvärd. Kanske blir det extra vackert när man tänker på att det enda chansen att få uppleva detta är att fira sig ner genom de tolv vattenfall som utger leden i Torent de l’Ofre. Det högsta fal-let vi passerar mäter 40 meter högt och ger alla en extra kicka av adrenalin.

Inte så långt bort från Biniaraix ligger Torrent de na Móra som är en annan populär fors. Den har inte lika många nedstigningar med rep som Torrent de l’Ofre men de djupa poolerna gör det möjligt att hoppa från höga höjder eller åka kana på de hala sluttningarna ner i det kalla vattnet.

– Barranquismo som vi kallar den här äventyrssporten har verkligen blivit populärt under de senaste fem åren. När jag började som 16-åring kände jag mig som en riktig äventyrare. Jag upptäckte ständigt nya otillgängliga platser på Mallorca, berättar Toni.

Trots att han var tidig med att utforskat de gömda floderna var han inte först. Pijonären bakom kanjonklättring på Mallorca var en man som tog sig ner genom vattenmassorna i Sa Forsca på 60-talet. Toni påstår att han var den första mannen som tog sig genom en av dessa otillgängliga passager. Sa Forsca är ett av de mest tekniskt krävande på ön. Den startar i Escorca och möter den välkända Torrent de Pareis som mynnar ut i havet vid Sa Calobra på västkusten. Egentligen krävs ingen direkt förkunskap för att göra nedstigning, men man måste vara i god fysik form. Toni är en bra guide och väljer en led som passar gruppens nivå samt instruerar väl hur man säkert tar sig ner. Hans rekommendation är att man börjar med någon av de enklare lederna. Till exempel Torrent de Coanegra som passerar de kända vattenfallen, Salt Des Freu, vid Orient. Svårighetsgraden är låg och passar även för äventyrliga barnfamiljer.

Det har gått ungefär fyra timmar sedan vi lämnade Biniaraix och vi har hunnit ta oss djupt in i Tramuntanas hjärta. Det känns underbart och vemodigt på samma gång när vi tillslut studsar ner för det sista vattenfallet. Trots att den fysiska utmaningen har varit förvånansvärt liten känns det att en härlig träningsvärk väntar oss de kommande dagarna.

Fem Juvelerare i Palma: Lyckans smed

Juvelerare, guldsmed, smyckesdesigner. En i högsta grad konstnärlig yrkesgrupp som smider ädla metaller och stenar i syfte att smycka och ta fram det personliga i oss.
Och har så gjort under årtusenden. Mallorcaliv har träffat fem smyckesdesigners verksamma i Palma med vitt skilda bakgrunder och inriktning.
Vi bad dem berätta om sina smycken och hur de blev sin egen lyckans smed på Mallorca.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

AMANDA NYBERG

Amanda Nyberg är uppvuxen på Mallorca med svensk mamma och spansk pappa. Liksom mamma Annika h ar hon alltid varit en kreativ person som målat och skapat kläder och smycken sedan hon var liten. Hon visste tidigt att det var något moderelaterat hon skul-le jobba med, och efter skolan flyttade hon till London för att plugga modedesign.
–Efter fyra års studier flyttade jag tillbaka till Mallorca. Jag äl-skar vintage, kitsch och loppisar, och jag började tidigt samla på gamla religiösa medaljer för jag tyckte de var vackra. Min samling växte och växte och en dag förvandlade jag dem till något helt nytt.

Beskriv dina smycken!
–Min smyckeskollektion Holy Recycle är moderna smycken med en historia bakom. De består av gamla medaljer som jag har transformerat till något helt annat än vad de ursprungligen symboliserade.

Hur och var tillverkas de?
–Precis nyligen flyttade jag till Barcelona, och ateljén har jag i min lägenhet. Jag använder äkta silver och ibland guldpläterat silver. Kedjor och tillbehör köper jag från Europa och medaljer från samlare från hela världen.

Vilka är dina kunder?
–Kvinnor och män i alla åldrar över nästan hela världen. Häftigaste är nog när jag fått beställningar från Japan! Men jag har även skapat smycken åt kändisar som sångerskan Rosalia. Även många bloggare använder mina smycken.

Vilket är din egen favorit?
–Min favorit är nog Holy Mary Rosario i guld. Den är också vår storsäljare. Och så älskar jag våra hoops med medaljer på.

Butik: Aka knits, calle Sant Magi 26

WEBSHOP: holyrecycle.com / Instagram: @holyrecycle

CARMEN EKVALL

Carmen Ekvall är en dansk smyckesdesignern med svenskt påbrå, som började sin bana som lärling i Simrishamn. Efter avslutad lärningsutbildning studerade hon gemologi i Tyskland med inriktning på ädla stenar, pärlor och diamanter.
–Jag ville lära mig så mycket om materialet som möjligt, och idag har jag en oändlig passion för stenar, såväl de färgade som för diamanter. Intresset väcktes redan som barn när hon tittade i sin pappas böcker om juveler, eller lekte att hon var smed.
–Jag brukade slå med hammare på ett metallstycke. Jag tyckte om ljudet av metall mot metall, och att se hur järnstycket tog form. För fyra år sedan flyttade hon till Mallorca.
–På vintern när det är tystare designar jag mina nya kol-lektioner. Men jag tycker också om den väldigt annorlunda atmosfär som finns här på sommaren, det är ett buzz som skapar dynamik och intressanta möten i ateljén.

Beskriv dina smycken!
–En blandning mellan klassiskt och modernt. Min grund-linje är ofta skandinaviskt rena former och ytor, men jag dekorerar med färgade stenar och leker med material eller ytor för att ge liv och karaktär.

Hur och var tillverkas de?
–Jag tillverkar dem helt och hållet i min ateljé i min butik i gamla stan. Det ger mig frihet att skapa personliga smycken för hand och låta kunderna dels ta del av processen, men också få dem exakt anpassade.

Vilka är dina kunder?
–Oftast skandinaver och tyskar som söker kvalitet och det unika som kännetecknar dansk design. Många vill ha unika smycken och då utgår jag från kundens egna färger, smak och personliga stil.

Vilket är din egen favorit?
–Måste jag välja säger jag min nya Solitaire-ring från La Vallora Collection. Egentligen är det en vanlig en-stensring, men designen är ren och klassisk och låter diamanten stå i absolut fokus. Många säger att de letat efter just den här ringen länge, och att den står för något som är de mer än alla liknande de sett. Varje gång det händer gör det min dag lite bättre!

Butik med ateljé: Oyster Gallery, Carrer dels Set Cantons 3, Palma

WEBSHOP: oyster.gallery / lavallora.com

NICO SALES


Nico Sales har på några få år etablerat sig som en prisbelönad smyckesdesigner på Mallorca. Men hans bana började i en helt annan ände. Nico, som är från Madrid, for efter universitetsstudierna som volontär med en teater till Kiev. Bara en månad senare bröt konflikten mellan Ukraina och Ryssland ut, som senare eskalerade till inbördeskrig.
–Det var ett känslomässigt väldigt påfrestande år. När jag kom hem ville jag leva enklare, och jag bestämde mig för att förändra inte bara mitt privatliv utan också mitt yrkesliv. Jag började studera på designskolan i Palma och det var som en ny värld öppnade sig.

Beskriv dina smycken!
–Trots, eller kanske tack vare, att jag är en kaotisk person tycker jag om smycken med raka linjer och väldefinierade avgränsningar. Rent arkitektoniskt älskar jag den sovjetiska estetiken med stora och kraftfulla element. Bauhaus-estetiken inspirerar mig formmässigt och konstruktivismen hjälper mig att ge dynamik åt de raka linjerna, för att skapa rörelse i statiska element.
–Jag är en känslomässig person och gillar att mina smycken berättar saker, också om mig som har skapat dem. Att vara fri att skapa och få berätta något.

Hur och var tillverkas de?
–Allt material skärs och formas i ett gjuteri. Grundmaterialet förbereder jag sedan i en smyckesverkstad, men det färdiga smycket tillverkar jag alltid hemma.

Vilka är dina kunder?
–Jag vänder mig inte till en specifik målgrupp utan de som köper mina smycken känner till vem jag är och vill ha smycken som berättar en historia.

Vilket är din egen favorit?
–Jag har ett känslomässigt band till alla mina smycken. Måste jag välja blir det ett örhänge som jag designade under mitt första studieår. Om vi pratar om “fetish”smycken, gillar jag mest att göra ringar, jag gillar att smycka mina händer. Vad som verkligen är vackert är att se någon bära ett av mina smycken, oavsett vilket av dem det är!

WEBSHOP: FACEBOOK: NICO SALES / Instagram: Nico Fla5

NATALIA WAEGER

Natalia Waeger är tyskan som flyttade till England för att studera på designskola i London. Efter examen började hon göra resor till Asien och förälskade sig i Bali där hon sedan bosatte sig under många år.
–På Bali omgavs jag av en kreativ atmosfär som mina smycken än idag är inspirerande av. Det är också på Bali jag tillverkar dem. Men just smyckesdesign började jag med först när jag bodde i Los Angeles, och helt gick upp i yogavärlden. Det var också där jag sålde mina första kollektioner.

Beskriv dina smycken!
–I alla mina smycken vill jag vill få fram essensen av något väldigt delikat. Ofta förser jag dem en romantisk detalj, som ett dolt meddelande eller ett personligt mantra. Tillsammans bildar delarna en harmoni som gör det tidlöst och ger en inre betydelse.

Hur och var tillverkas de?
–I en liten silversmedsfabrik som ligger på en avtagsväg till Balis huvudstad Denpasar. Det är ett långsamt arbetssätt men med stor respekt för det traditionella hantverket.

Vilka är dina kunder?
–Många söker en unik och personlig upplevelse, och tar kontakt med mig personligen. Bland annat har jag många lojala kunder inom det svenska yogacommunityt.
–En av mina första så kallade ”Quote Bracelets” hade “I AM A UNICORN”, stämplat på en silverplatta, och var speciellt designad för modellen och skådespelerskan Dree Louise Hemingway.

Vilket är din egen favorit?
–Absolut mitt signatursmycke: ”THE WISH CAPSULE”.

WEBSHOP: nataliajana.com

ISABEL GUARCH

Smyckesföretaget Isabel Guarch har funnits i över 50 år på Mal-lorca. Redan för 30 år sedan ägde generationsväxlingen rum och dottern Isabel Guarch, som alltså har samma namn som sin mamma, tog över.
–Jag har följt i mammas fotspår. Min passion är att skapa unika kvalitetssmycken med medelhavskaraktär, och det var också min mammas passion. Hantverket lärde jag mig vid hennes sida i ateljén, men jag har också studerat smyckesdesign i Paris.

Beskriv dina smycken!

–De har en tidlös design som förskönar kvinnan. Men jag vill också att de berättar om Mallorcas kultur och vår avslappnade livsstil. Om solens avtryck på landskapet och på vår hud, om värmen och energin den ger. Guld är det material som bäst återspeglar det jag vill få fram och som jag ofta använder.

Hur och var tillverkas de?

För hand på Mallorca.

Vilka är dina kunder?

–Många har handlat här ända sedan min mamma startade företaget. Drottning Sofia är kund sedan många år, och hon kommer ofta på somrarna när spanska kungafamiljen bor på sitt sommarresidens.

Vilket är din egen favorit?

–Alla mina kollektioner står för olika delar av mig och är därför speciella för mig. Men just nu bär jag ofta smycken från min senaste kollektion, “Ellemental”.

Butik med ateljé: Plaza Mercat 16 / El Corte Ingles, Jaume III,
Utvalda 5-stjärniga hotell på Mallorca och Ibiza

WEBSHOP: isabelguarch.com

Ovan där – örnjakt på Mallorca

På Medelhavsön Mallorca, tre och en halv timmes flygresa från Stockholm, använder man sig fortfarande av en uråldrig jakttradition och tar hjälp av kungsörnar för att balansera öns växande stam av vilda bergsgetter.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Cabra Salvaje mallorquina heter de vilda bergsgetterna som på senare år gått hårt åt vegetationen på Mallorcas bergssluttningar. Så hårt att borgmästaren i Palma krävt att öns jägarkår genast går man ur huse för att få vildgetstammen i balans igen. Detta görs trots att myndigheterna är medvetna om att vildgetternas framfart bidrar till att det inte finns så mycket torrt långt gräs som lätt kan fatta eld. Skogsbränder på Mallorca är precis som på spanska fastlandet ett stort problem.

Sierra de Tramuntana, Mallorcas relativt svårtillgängliga bergskedja, har otaliga bergstoppar på 500 -1 200 meter vars sluttningar är fulla av snåriga buskar och vindpinade tallar. De bergiga sluttningarna gör att rikoschettrisken är överhängande vid skott från ett kulgevär. Många är de jägare såväl som vandrare som stukat eller vrickat fötterna på någon av alla de miljarders knytnävsstora stenar som täcker stora delar av branterna.

Att få följa med falkenerare som beskattar den lokala vildgetsstammen uppe i Mallorcas spektakulära bergskedja med hjälp av örnar låg länge högt på min önskelista. I påskas blev det verklighet.

Efter att ha bott två år och tillbringat ett flertal månader om året på ön sedan 2003 har jag numera ett par mallorkiner i min närmsta vänskapskrets. Precis som gotlänningar och andra öbor kräver Mallorcas invånare en viss kvalificeringssträcka innan de släpper ner garden och öppnar sig.

Men efter att ha bevittnat när Spanien både vunnit såväl EM som VM i fotboll i en klassisk spansk bar hamnade jag snabbt på plus rejält hos några äldre gentlemän som var stamkunder i baren. När jag tog fram mitt sista ess ur rockärmen, två döttrar i 20-årsåldern som talar flytande spanska, var jag insåld och klar.

– Var på Repsolmacken i Inca klockan 08.00 på fredag så ska du få uppleva en jakt du sent kommer att glömma, förklarade pensionären Pedro Alomar tillika make till den svenska vandringsguiden Åsa Johannesson.

Prick åtta var jag på plats. Ut ur en otvättad fyrhjulsdriven jeep klev en satt och något grånad man i gröna väl ingångna jaktbyxor och ljusgrön pikétröja.

– Mitt namn är Manuel Perez Arenas, hoppas du är vältränad för det kommer att bli en hel del gående i branta bergmassiv, bara så du vet, förklarar mannen och vrider om startnyckeln.

Efter att ha kört genom byn Pollenca på östkusten bär det rätt upp i bergen strax innan utkikspunkten Formentor. Bilen bromsar in och stannar i skuggan av ett stort olivträd. Ur träskåpet bak på pickuppen plockar Manuel fram en fem kilo tung livs levande kungsörn med läderförsedd huva. Efter att ha sett över snörningen på vandringskängorna bär det av till fots rätt upp genom en bergsravin. Manuels jaktkamrat Jaime Alvarez Dols är utrustad med en benprotes efter en trafikolycka. Jaime beordras vidare upp på den högsta punkten ovanför oss med en rejäl zeiss-kikare. Av hans handikapp märks knappt när han försvinner upp genom stenskravlet. Efter tio minuter meddelar han över jaktradion att en grupp vilda bergsgetter har siktats och är på ingång i dalen från vänster.

Manuel tar inte av örnens läderhuva förrän han själv ser den lilla getflocken. Den stora rovfågeln, som sitter stadigt på Manuels vänstra underarm, scannar av dalen i lugn och ro. Inget tycks undgå fågelns skarpa blick, allt medan den fastlägger sin jakttaktik. När ytterligare fyra minuter passerat fäller den stora örnen ut sina vingar och jag inser att det måste vara minst två meter mellan vingspetsarna.

Med hjälp av den varma vinden tar örnen höjd och slår en lov fyra hundra meter över den intet ont anande gruppen bergsgetter som är ute på födosök. Efter att ha rundat en bergstopp viker kungsörnen plötsligt ihop sina vingar och dyker. Ljudet när sex örnklor och en näbb slår in i lungan på en 15 kilo tung getkilling kan närmast liknas med en champagnekork från en något omskakad flaska som far i skyn. Bytet sjunker ihop som en punkterad badboll i smällen och innan jag vet ordet av har Manuel satt av ner för branten. I ren skräck sprätter samtliga övriga vildgetter iväg över bergshällarna utan ha förstått vad som egentligen hände. Alla utom killingen. Rent instinktivt gör getmodern ett skenanfall men ger snabbt vika när rovfågeln hotfullt fäller ut vingarna. Med kameran i högsta hugg rusar jag efter Manuel men att hålla jämna steg med falkeneraren visar sig vara omöjligt. Jag har inte kommit halvvägs ner för den steniga sluttningen när Manuel, som är tio år äldre än mig, når rovfågeln och bytet.

Ur fickan tar Manuel upp ett färskt köttstycke från en duva varpå örnen blir lite konfunderad. Sekunden senare släpper örnen den döda killingen och tar för sig av Manuels erbjudande. Falkeneraren låter örnen äta någon minut innan han åter förser fågeln med läderhuva. Trixet när man jagar med hjälp av en örn är nämligen att se till att örnen inte hinner äta sig mätt, händer det blir fågeln helt ointresserad av att återvända till sin husse och kan därmed gå förlorad.

Getkillingen passas på samma sätt som när svenska jägare tar ur rådjur och tömmer dem på inälvor och blod. Därefter stoppar Manuel ner bytet i en stor svart plastpåse innan den åker ner i den medhavda ryggsäcken. Vildgetskött serveras på flera restauranger på ön och anses som en delikatess.

– Min fru gör riktigt bra getgrytor, har du tur så får du dig en skål när vi återvänder hem, förklarar Manuel.

Solen står nu högt på himlen och termometern visar 26 grader. Själv dryper jag av svett medan Manuel ser förvånansvärt fräsch ut. Vi vänder uppåt igen och efter en halvtimmes stigning genom en mindre ravin får vi syn på en ny flock vilda bergsgetter.

Manuel ler när han ser att det är killingar med i flocken och tar åter av läderhuvan på kungsörnen. Fågeln vecklar ut sina brunspräckliga vingar och släpper taget om Manuels handske. Den enorma örnen tar höjd upp mot det klarblå himlen varpå den försvinner bakom den närmaste bergstoppen. Tre minuter senare ser jag oron sprida sig i Manuels ögon. Han tar kvickt fram en pejl med flera små röda blinkande lampor ur ryggsäcken. Av kungsörnen syns ingenting men pejlen visar att den sändarförsedda fågeln inte är i rörelse. Det betyder bara en sak: örnen har slagit ett byte.

I samlad trupp småspringer vi upp för branten. Nu gäller det att hitta örnen i den täta vegetationen innan den har hunnit äta sig mätt. För att underlätta letandet har Manuel försett rovfågeln med små bjällror runt benen. När vi rundat en utskjutande klippa gör Manuel tecken till att samtliga ska stanna och ber oss vara tysta. En svag klang från bjällror som är i rörelse hörs en bit ovanför oss. Vi klättrar upp ytterligare ett 40-tal meter varpå Manuel får syn på sin bevingade jaktkamrat. Ett par bakben från getkillingen sticker ut under den enorma fågelkroppen.

Manuel förklarar leende att den sexåriga örnen är den bästa bevingade jaktkamrat han någonsin haft. Och då har han ändå haft ett tiotal örnar i sin ägo.

Snabbt kan vi konstatera att denna killing är betydligt ljusare än den första. Av flocken vildgetter syns inte ett spår. Det ljusa bytet passas och stoppas ner i en ryggsäck efter att den blivit urtagen.

Tillbaka i Manuels hem strax utanför industristaden Inca inser jag att Manuel är långt mycket mer än en skicklig örnjägare. I små takförsedda hägn flyger pilgrimsfalkar, jaktfalkar och andra rovfåglar.

– Detta är mitt privata legaliserade zoo, förklarar Manuel som tydligen hunnit skicka ett sms till sin fru på väg ner från bergen.

– Nu Johan ska du få äta en getgryta du sent ska glömma gjord på en killing som min örn tog i förra veckan, fortsätter Manuel och ler brett.

En riktigt välgjord getgryta full av spännande rotfrukter och en kall öl kommer på bordet. Under tystnad inmundigas måltiden och jag inser att de åtta år av väntan för att få möjlighet att få följa med på jakt efter vildgetter med örn med råge överträffat alla mina förväntningar.

Cabras salvajes

Mallorcas vilda bergsgetter

Mallorcas cirka 25 000 vilda bergsgetter härstammar från några tamgetter som rymde från en gård uppe i bergen på tidigt 1800-tal. De är oerhört skickliga klättrare och bockarna väger runt 50 kilo medan getternas medelvikt är cirka 40 kilo. Handjuren har dessutom en betydligt mer imponerande spiralformad hornuppsättning än hondjuren. Färgen på pälsen varierar kraftigt från röd/svart till vit/brun. Bergsgetterna lever i småflockar på ett tiotal djur som ständigt är ute på födosök.

Då dessa bergsgetter, som t o m visat sig kunna klättra upp i vissa träd, gått hårt åt såväl träd som buskar samt annan vegetation, har jakten nu intensifierats. Myndigheterna anser att två tredjedelar bör skjutas eller ”örnas” bort som de själva uttrycker det.

Ett annat problem är att dessa vilda bergsgetter tjuvparar sig med tamgetter vilket försämrar artens möjlighet att behålla sin renrasighet.

På ön finns även en mindre jaktorganisation på ett 75-tal medlemmar som ägnar sig åt getjakt med ställande hundar.

Utflykter med barn till det historiska Mallorca

Text och foto: Hedda Lapidus

Mallorca har 300 soldagar om året, här finns 262 stränder av olika varianter, ett antal vattenland och massor av glasskiosker. Detta har lockat turister till ön sedan början av 1950-talet, numera upp till 15 miljoner varje år.
Mallorcas historia är däremot inte lika sorglös som en dag på stranden. Med sitt strategiska läge i Medelhavet har ön dragit till sig handels- och sjörövarfolk i årtusenden och historien är präglad av invasioner och plundringar.
Av detta märks inte mycket på Playa Illetes. Det var en av anledningarna till att jag en dag tog med barnen på upptäcktsfärd till två av öns platser där man kan ännu kan känna draget från historiens vingslag, Son Real uppe vid Alcudiabukten och La Granja utanför Esporles.

Son Real

Son Real är en gammal herrgård, “possessió”, på Mallorcas nordöstra kust. Egendomen omfattar 395 hektar och köptes för några år sedan av den regionala regeringen. Sedan dess har den varit museum och kan kallas för ett Mallorca i miniatyr. Spår från mänsklig närvaro för 4 500 år sedan har hittats på Son Real. Dessutom finns lämningar från såväl den för-talayotiska som talayotiska kulturen, den romerska eran, liksom den islamska och medeltida, fram till våra dagar.

De baleariska öarnas största samlade arkeologiska arv finns på Son Real. Här finns till exempel de förhistoriska begravningsplatserna vid S’Illot des Porros och Punta des Fenicis. S’Illot des Porros är en liten ö strax utanför kusten vid Son Real som under den talayotiska eran var sammanbunden med Mallorca, och där gravar från den tiden har hittats. Punta des Fenicis ligger vid vattnet nedanför Son Real, med hundratals gravar från samma tid. Men Son Real är lika mycket en spegling av det lantliga Mallorca, och på possessión finns byggnader från olika epoker som vittnar om en faktiskt inte så avlägsen historia då ekonomin kretsade kring jordbruk och boskap.

De flesta av husen byggdes under medeltiden, och formar en traditionell arkitektonisk grupp. Här finns herrgårdarna, liksom arbetarstugorna, en gård, ett försvarstorn, ett kapell, lagerbyggnader, stall och svinstia. I huvudbyggnaden finns det arkeologiska muséet, fyllt med information och arkeologiska lämningar som har hittats på egendomen.

Att upptäcka den arkeologiska rikedomen kräver sina långa promenader på området, så se till att din femåring är utvilad, pigg och mätt när du sätter igång. Min var det inte, och vacker natur räckte inte riktigt som energitillskott för honom, så promenaden blev kortare än vad jag hade tänkt.

Muséet är pedagogiskt uppbyggt med en slingrande tur förbi en mängd montrar fyllda med redskap och liknande jordbruksrelaterade föremål. Här finns också information på fyra olika språk med spännande och lärorikt innehåll. Något som fängslade mina barn var att invånarna sällan lämnade egendomen, en skarp kontrast till deras eget liv. Det var en sluten värld och invånarna höll fast vid uråldriga berättelser och traditioner om häxor, djävlar och troll.

Dessutom finns många fina uppbyggda miljöer med bland annat ett möblerat kök från förr i tiden, med information om vad som var vanlig mat (soppa, bönor och sobrasada!). Här finns även tv-skärmar med filmer som visar diverse gårdssysslor, till exempel reptillverkning och honungsskörd. Barnen blev mycket imponerade av den stora jordhögen som visade sig ha varit en plats för koltillverkning.

Ett annat utrymme i muséet ägnas åt allmän Mallorcakunskap, information om dåtidens sociala grupper och montrar med kläderna de bar. Personligen är jag svag för den typen av modevetenskap, vilket jag verkar ha fört över på barnen för kläderna väcker en del frågor: ”Varför har de sjalett?” ”Varför ser skorna ut sådär?” och ”Varifrån kom tyget?”

På gården lever fortfarande djur och ingenting är tydligen så fascinerande som den stora svarta grisen som man kan titta länge, länge på. Men här betar också får och åsnor, och påfåglar visar upp sig bland kycklingar och kalkoner.

La Granja

Vad gäller Mallorcas lite senare historia har ön styrts av både romarna och morerna fram till 1200-talet, då Mallorca införlivades med kungariket Aragonien, som sedan år 1516 är en del av Spanien (för att göra en lång historia kort). Utanför Esporles, bland bergen som bäst beskrivs som sagolikt vackra, ligger egendomen och folklivsmuséet La Granja. Med Skansen i Stockholm som förebild har den nuvarande ägaren skapat en miljö med både djur, hantverk och spännande interiörer.

Ett besök på La Granja börjar i trädgården. Här finns djur, bland annat åsnor, kaniner, getter och den minsta och gulligaste lilla get vi någonsin sett. Ett naturligt vattenfall porlar och en bäck flyter igenom trädgården. Det finns rester av en kvarn, gamla kärror, en tvättstuga, vedugn och massor av jordbruksredskap, och det är lätt att föreställa sig livet som en gång pågick här. Här finns också ett stort rum för växtfärgning.

Barnens infallsvinklar imponerar på mig varje gång vi är på museum, deras naturliga sätt att förhålla sig till och i viss mån äga nya miljöer och se detaljer som jag missar. Ser de en gunga springer de fram och sätter sig i den. Ser de en vacker mosaiktrappa hoppar de fram och tillbaka upp och ner för trappstegen. Vi står också länge vid en mur där det sprutar vatten ur små hål och lägger händerna för hålen så att vattnet måste leta sig fram andra vägar.

En promenad genom huset låter oss upptäcka hur livet kunde se ut på en större herrgård 400 år sedan. Uppbyggda miljöer visar en livsstil där eleganta damer dricker te, middagsbord är överdådigt dukade för måltid och klädkammare fulla med spetsunderkläder bredvid ett strykrum där gamla strykjärn står uppradade längs väggarna. Det finns barnkammare, leksaksrum, kök, vardagsrum, spelrum, sovrum och till och med en uppbyggd teater, alla med otroligt mycket detaljer och artefakter.

Jag saknar information att läsa till alla föremål, och barnens uppmärksamhet svajar ibland eftersom det därför blir svårt att förklara allt vi ser, och den allmänna mängden överväldigar oss alla lite.

Vidare i huset finns utrustning för enormt mycket hantverk, pressar för såväl oliver som druvor, vävstolar och spinnrockar, sädesförädling och pappersframställning. Dessutom finns en läkarmottagning och ett rum för parfymframställning.

Överraskande och lite plötsligt kom vi till den (mycket!) välutrustade tortyrkammaren i källaren vilket väckte en del obehag, framförallt hos de yngre deltagarna i truppen, och vi fick hastigt lämna rummet.

I anslutning till caféet står en kvinna och bakar buñuelos, och en provsmakning av dessa nyfriterade delikatesser, ost och sobrasada ingår i entréavgiften. Vissa dagar kan man få se osttillverkning och ensaimadabakning. Även den gröna likören Liquer de Hierbas samt muscatell och palo ingår i provsmakningen.

Vi hoppade spriten och glufsade i oss lite för många buñuelos istället, vinkade hejdå till gullegeten och hoppade in i bilen igen, helt klart med en större förståelse för platsen vi bor på än innan.

Hur skön en dag på stranden än är, är det ofta utflykterna man minns efteråt, och flera gånger har vi återkommit till det vi såg i barnkammaren på La Granja, och hur de jagade djur på Son Real för bara ett halvsekel sedan.

Spår av den talayotiska eran

Den förhistoriska talayotkulturen blomstrade mellan 1200-talet f.Kr. till 200-talet f.Kr. på de baleariska öarna. Ordet talayot kommer från arabiskans atalaya som betyder utkikstorn. Under denna period restes megalitiska monument, framförallt tornliknande byggnader, av stora stenblock.

På Mallorca finns en mängd ruiner efter liknande byggnader och det är tydligt att vissa av dem fungerade som försvarsanläggningar, men meningen med andra byggnader är ännu inte utredd. Det största monumentet på ön är «Clapers de gegants» («Gigantiska stenar») vid Capdepera.

Smaka på 5 landsortskrogar – värda en resa i sig

Aldrig förr har Mallorcas restaurangliv bubblat som nu. Men det är inte bara i Palma det händer. Häng med till fem ställen perfekta för en palett med smak av vår.
I världens mest ansedda restaurangbibel Guide Michelin så motiveras de trestjärniga krogarna med ”en resa värd i sig”. Men inte bara lyxmat behöver locka till utflykt. På Mallorcas landsbygd finns guldkorn värda att vika en långlunch eller kväll en lördag. Och dessutom för en överkomling peng.

Text: Anna Norström

Foto: Pär Olsson

1/ BRUT RESTAURANT

Hipsterkrog med egen öl

De var kollegor i Madrids reklambyråvärld och blev bästa vänner. Men de pratade aldrig om jobb. Bara om mat. Och dryck. Tillsammans plöjde Eduardo Martinez och Gilberto Barros de viktiga matmagasinen, sträckkollade säsonger av Chef’s Table på Netflix och så gick de såklart på restaurang ihop. Så ofta de kunde lagade de mat åt kompisar. Och så behövde de dryck därtill och någonstans där föddes mikrobryggeriet Monsieur Gordo. I augusti öppnade de restaurang i en gammal fabrikslokal i Llubi. Det är just nu hit som öns allra mest kreddiga kockar åker för att testa deras okonventionella matlagning med mycket influenser från tekniker som vi använder Norden.

–Vi picklar och fermenterar. Både ni i de nordiska länderna och Japan inspirerar oss. Vi älskade avsnittet från Chef’s Table med Magnus Nilsson från Fäviken. Det vore en dröm att få åka dit, säger Gilberto Barros.

Det serveras bara en avsmakningsmeny á cirka 12 rätter per kväll och rätterna byts ofta. Inte sällan bär de spår av råvaror från Sydamerika eftersom kockarna kommer från Argentina respektive Brasilien. Små potatisar från Peru och eller en blomma från Anderna. Smaker och texturerna är överraskande många. Det märks att man kommit in i en kreativ köksverkstad. Nu till sommaren planeras eget trädgårdsbygge för att kunna bli mer självförsörjande. De värnar även om matsvinnet – ett helgrillat grishuvud serveras just som det låter.

–Vi serverar allt. Ska man ändå äta djur på restaurang så känns det rätt. Vi vill inte slänga något, säger Eduardo Martinez.

Hitta hit: Carrer la Carretera, 37, 07430 Llubi.

2/ DAICA

Fine dining med stort uttryck

I samma by fast uppe på Llubis kulle ligger lilla butikshotellet DaiCa. Här finns bara tre dubbelrum – men en gedigen matsal i gamla stenvalv med desto fler sittplatser. Namnet är en sammanslagning av ägarna, kocken Caty och hovmästaren David Ribas som för sex år sedan valde bort finkrogslivet på fastlandet för att komma hem och öppna eget.

–I början gjorde vi precis allt själva. Sedan blev min fru gravid och vi var tvungna att tänka om. Nu har vi åtta, nio personer som jobbar här och det funkar bra, säger David Ribas och visar runt i de enkla men eleganta hotellrummen inredda i dova färger.

Maten är dock allt annat än återhållsam. Rätterna är små färgglada konstverk i sig med element från den mallorquinska naturen, och vinerna som serveras är med fördel lokala. Missa inte risotton om den står på menyn: krämig så som den serveras i Italien. Vi serveras popcorn i en liten ätbar strut som del av en aptitretarservering och brödserveringen är så pass väl arbetad att den skulle kunna ha varit en rätt i sig. För mätt blir man.

–Tanken är ju att man ska bli så mätt att man vill bo över också, säger David Ribas halvt på skämt.

Hitta hit: Carrer Farinera, 7, 07430 Llubí

3/ CAN GAVELLA

Strandklubb med paella to die for

Med balans värdig de bästa av ballerinor kryssar servitörer mellan borden med paellapannor om en halvmeter i diametern. Hos strandklubben Can Gavella vid Playa del Muro är det just paellan som drar gästerna, många av dem mallorquiner. Och läget såklart, direkt ovan den nära badvänliga beachen. Kökets tolkning av risrätten är på äkta lokalt vis: Man får man skidor av grön paprika att använda som sked till att äta med. Portionerna är så pass väl tilltagna att de även räcker till middag – något som även insisteras av personalen som gärna boxar upp den mat som blir över.

–Vi vill att vår mat och stämning ska räcka ända hem, säger en servitör i ljusblå t-shirt och ler innan han sträcker över resterna från dagens lunch.

Frasiga nyfriterade småbläckfiskar, chipirones är en annan självklar rätt att börja med. Det här stället räds heller inte att bjuda upp till dans. Det hela går från drömsk housemusik i bakgrunden till fest på ett par minuter under högsäsongernas lördagar. Även om söndagarna är lugnare och mer familjeorienterade. Säsongen drar igång här någonstans slutet av mars. Till en början bara under helger. Men under högsommaren är bordsbokning att rekommendera.

Hitta hit: Disseminat Caset.Capellans, 136, Can Picafort, cangavella.com

4/ BODEGA RIBAS

Vingård som värnar om det lokala

Vingårdarna på Mallorca börjar ta sitt arv allt mer seriöst. Istället för internationella druvsorter satsar många på de inhemska som hamnat i skymundan. Syskonen Araceli och Javier Servera Ribas är två sådana eldsjälar inom öns vinindustri. Efter att ha tagit över gården från sina föräldrar så satsar de alltmer på hållbart vinmakeri – på att gå tillbaka till rötterna. De planterar ut druvor som Cabernet Sauvignon och Merlot. Istället har satsningar på den nästan utdöda vitvinsdruvan Gargollasa fått nytt liv på deras marker.

–För mig är det en självklarhet att vi ska vara helt ekologiska, säger Araceli Servera Ribas.

I Bodega Ribas vinbutik kan man fortfarande köpa vin till literpris på dunk. Att komma förbi på en spontan provning här kostar inget. Men att göra en vertikal provning med lokala tapas i solen på huvudbyggnadens innergård är en upplevelse i sig. Från vitt, till rosé, rött och gårdens egna söta viner. Inte sällan går Araceli själv och spiller vinerna.

–Vi vill att våra gäster ska känna smaken av Mallorca. Och då är det ju extra roligt att kunna jobba med lokala druvor, säger vinmakerskan.

I år kommer produktionen att öka med 20 000 buteljer från deras normala produktion om 170 000. Deras största druva är Mantonegro som ger ett lätt vin med mörk färg.

Hitta hit: Carrer de Muntanya 2, Consell

5/ CA NA TONETA

Familjärt ställe med mycket hjärta

Det är lite uppochner hos Ca Na Toneta i byn Caimari. På ett charmig vis. Baren är inuti en gammal ombyggd garderob och servisen arbetar i privata kläder. Även om uttrycket hemmahoskänsla känns något slitet så är det precis vad systrarna bakom detta ställe lyckas med.

–Vi är en typisk mallorquinsk familj där allt kretsar kring mat. Vi älskar att ha folk över. Det ska vara som att komma hem till oss, det här är ju vårt familjehus trots allt, säger Maria Solivellas.

Hon driver stället tillsammans med systern Teresa som jobbar ute i matsalen. De tog över deras mamma, och Maria lärde sig kockyrket av henne – som även hon var självlärd.

Här serveras en 6-rättersmeny med tydliga spår av trakten och systrarnas familj. Från egna trädgården kommer många av råvarorna, och menyn är till nittio procent ekologisk.

–Choklad, socker, vin och kaffe köper vi in men inte så mycket mer, säger kocken stolt.

Hon värnar om beståndsdelarna i sin mat. Att de kommer från bra, närodlade, förhållanden. Olivoljan kommer från en morbror och oliverna – de mest ljuvliga man kan hitta – från mammas trädgård. Brödet bakas i grannbyn. Ca Na Toneta är en drivande motor i ett slags lokalt kretslopp. De var även tidiga med att ta in naturliga och biodynamiska viner.

Men inga män syns till. I servisen råder ett matriarkat.

–Vi gillar killar men kanske inte på jobbet, skrattar Teresa Solivellas och berättar att de faktiskt har en kille som jobbar i köket just nu.

Hitta hit: Carrer de Horitzó, 21, Caimari.

Palma i det tjugonde århundradet

Mario Verdaguer beskrev det bra i sitt arbete “La Ciudad Desvanecida”, Den tynande staden: “För varje enskild person som försvinner, försvinner även en stad. Byggnaderna stannar kvar, folket och bilarna rör sig fortfarande längs gatorna, men allt det här är bara en fantomagoria.”

Och visst är det så. Alla bevarar en stad i sitt minne och i sin historia. Men även det omvända gäller: “För varje hörn av staden som försvinner eller förvandlas, så bevaras det som en del av minnet hos många människor. Som ett fragment av deras inre stad.” Symbiosen mellan stad och människa är absolut.

Text: Carlos Garrido

Översättning: Karolina Kallentoft

Det blir till en intressant reflektion när vi ser på Palma i det tjugonde århundradet. En stad som på ett visst sätt fortfarande lever i fotografier och samtalsämnen från förra seklet (“la Isla de la Calma”, “bahía de Palma”, “semester på Mallorca”) men som för länge sedan upphörde att vara samma stad.

Det är ett så brett ämne, så obegripligt att det bästa vore att studera det i mikroskop. Låta det passera genom en liten sil. Hitta en referensknapp som förklarar allt.

För mig personligen går min första upplevelse av Palma tillbaka till början av 1970-talet. Och det på en speciell plats – det lilla vandrarhemmet på la Pau och området däromkring. När jag anlände till hamnen bad jag taxichauffören ta mig till ett pensionat “som var anständigt”. Och han körde mig till det nu icke existerande Pensión la Paz.

Ibland tas jag tillbaka på en sentimental resa till denna speciella del av min stad. Cafét Can Martí är fortfarande exakt detsamma, men håller nu bara öppet under dagen. Från bageriet Forn des Racó sipprar ännu doften av nybakade ensaimadas som förtrollar sinnena. En promenad längs carrer de Can Sales, genom Sant Feliu är att ta en promenad genom en stad utan dess like. Moderna barer, klädbutiker, en hel drös konstgallerier. Man inser snart att många byggnader i området nyligen rustats upp. Förmodligen av utländska investerare som man med stor sannolikhet kan hitta på några av barernas uteserveringar. De dricker och minglar i en avslappnad atmosfär där du kan höra tyska och svenska talas mellan beställningarna av en ”gin tonic”.

Denna del av Canavall, den gamla delen intill det angränsande Born, visar upp en bra bild av Palma i det tjugonde århundradet. Det är en modern, europeisk stad, med samma stora varumärken och franchisebutiker som i andra stora städer. Detaljhandeln är oöverträffad. Stadens citykärna omges av en förfinad och internationell atmosfär. I den här delen av Palma hittar man samma märken och butiker som i Barcelona, Madrid, Rom eller Paris. Mode, inredning, den senaste tekniken… Globaliseringen har förvandlat en liten provinsiell stad till en kosmopolitisk huvudstad. Åtminstone Palmas centrala delar.

Jag stannar till ett ögonblick framför lägenhetsblocket där Pensión La Paz brukade ligga. Det var här jag tillbringade mina första nätter i Palma. Jag ser mig omkring. Och jag inser att denna stad är den “fantomagoria” som Verdaguer talade om. Den som inte existerar. Bottenvåningen där Na Margalida brukade spela piano med dörren på glänt och sålde sina snäckor som hon målat naivistisk. Mataffären på hörnet. Den halvt övergivna, hemsökta herrgården. Källaren där några äldre fattiga systrar bodde som sällan gick ut. Palatset där ett brott begåtts. Apoteket som ägdes av “Margarita la de la lejía” (Margarita som säljer blekmedel). Platsen där en sierska läste tarotkort för skolflickor… Jag passerar hörnet där tobaksförsäljaren Francisca brukade hålla till. Jag imponerades alltid av hur hon lyfte sina kjolar för att visa sina snoddar med insmugglad tobak. Nu ligger ett boutiquehotell på samma plats.

Förvandlingen har varit så stor att det känns som en helt annan stad. Numera är hyrorna skyhöga, endast inom räckhåll för investerare, semesteruthyrare och förmögna. Innan var husen som grottor. Branta trappor, mörka, bullriga. Människorna levde sina liv ute på gatorna och i barerna. Idag råder samma atmosfär som i ett hippt kvarter i södra Frankrike. Egensinnigt, rofyllt. Fyllt till bredden av designföremål och samtida konst.

Jag älskar att korsa El Born från Sant Feliu och gå längs med Carrer Constitució, förbi postkontoret och regeringsbyggnaden och sedan upp längs Canamunt. Stadens högsta punkt.

När du når området kring Plaça Cort är turisttillströmningen stor. De anländer i hela bataljoner längs esplanaden från katedralen. Det är som ett slags “elefantparad” som passerar över Plaça Major och som upplöses först i slutet av Sant Miquel. Många är kryssningspassagerare eller på tillfälligt besök. Man ser lätt vilka butiker som öppnats enkom med dessa turister i åtanke. Fullpackade med souvenirer och lokala produkter som ensaimada och sobrasada. Och så glass, massor av glass. Butiker som säljer t-shirts. Och uteserveringar där mängder av människor med mobilkameror, hästdroskor, transportfordon, grupper ledda av paraplybärande guider, turister på cyklar eller Segways, alla passerar de just här.

Detta hjärtat av Palma har förvandlats till ett superkommersiellt centrum. Aktivt under större delen av dagen. Outtröttligt, mångfacetterat. Jag kämpar för att känna igen Plaça Cort som det en gång var. Med en grupp pensionärer sittandes på en stenbänk framför stadshuset. Några bilar som sakta körde förbi. Den loja polismannen i dörren som hälsade på en disträ lokalpolitiker. Apoteket, lagerlokaler med kläder. Sett från vårt nuvarande perspektiv skulle det betraktas som en by.

För att inte tala om de centrala delarna av Canamunt. Till och med de legendariska juvelerarna längs carrer Argentaria har slagit igen. Istället för skumma lokaler med ägaren stående utanför entrén, vaksam och fåordig, är området nu fullt av moderna affärer, gourmetrestauranger och delikatessbutiker. Turister som tar sig till Plaça d’en Coll landar i en labyrint av uteserveringar, barer och restauranger. Horderna svämmar över de trånga gatorna i ett öronbedövande snatter. Röster, gatumusikanter. Det är som om torget låg mitt i en by i Toscana.

Även om du banar dig fram längs de allra smalaste gatorna, som Can Sanç, möts du av små lokaler som en gång inhyste dunkla slakterier och som nu förvandlats till en vermouthbar eller liknande. Mittemot de evigt brinnande lamporna inne på Can Joan de s’Aigo, en alltid lika aktuell plats att besöka för den riktiga pilgrimen. Det tycks omöjligt att föreställa sig att denna gränd en gång var en dunkel och farlig plats att befinna sig på. Där publiken från Teatre Sans brukade mingla och dit pensionärerna letade sig in för en varm choklad på Can Joan de s’Aigo. Utöver detta bara katter och stillhet.

Om du följer gränden och korsar Plaça de la Quartera och la Plaça Mercadal möts du av en plats mitt i förvandling. Det är som ett laboratorium mitt i detta tjugonde århundradets Palma, och den sprider sig obevekligt. Men du kan ännu mötas av övergivna, nedklottrade byggnader som på andra håll i dessa kvarter. Återhämtningen befästs gradvis. Moderna barer flankeras av hemlösa som sover mellan pappskivor. Och mittemot det välbesökta soppköket Zaqueo ligger ett modernt hotell – svenskägda Palma Suites. Det andra sidan av myntet.

Ruinerna av det andra Palma finns här. Den del som dog. Barrio Chino, byggnaderna med flagad färg, gränderna utan återvändo. Inte ens turisterna eller de nyinflyttade har hittat ända hit in. Inte förrän man kommer fram till avenyerna, där världen förändras helt. Det ena kvarteret har inget att göra med det andra. Längre bort breder den livliga staden ut sig som vilken som helst. En med bostadskvarter och grannar. Utan turister och hästdroskor.

Efter år av debatt om den säsongsbetingade turismen har Palma nått fram till filosofens sten med jämnare besökssiffror över året. Med undantag för några få veckor under vintern slår nu stadens hjärta oavbrutet. Nu rör sig inte längre bara äldre par, eller nunnor eller sjömän eller militärer, inte grupper av flickor i skoluniform eller tysta män i överrock genom gränderna. De har förpassats till staden i skuggorna. Till Verdaguers fantomagoria.

Idag kan du höra många språk talas. En mix av musik strömmar ut ur lokalerna längs carrer del Sindicat, stadens tidigare ”red light district”. Det tjugonde århundradets Palma är avantgarde, kommersiellt, färgstarkt. En streamad webbfilm jämte de svartvita fotografierna från förr.

Men kära läsare, låt dig inte luras. Lika snart som staden transformeras, går det gamla, glömda Palma förlorat. Kanske kommer det tjugonde århundradets Palma att försvinna en dag för att åter bli något annat. För detta är historien och framtidens naturlag. Då alla våra känslor och bilder av idag blir till en fantomagoria.

Vackra possessions

Don Gabriel Claret, Ludwig Salvator, Ramon Llull, Bartolomé March, Bernado Febrer, Ramon Despuig. Är namnen bekanta? Det borde de kanske vara för alla Mallorcaälskare ty dessa personer har skapat en stor del av öns rika historia. Vi har besökt några av de fantastiska minnesmärken i form av fincas och possessions som de har lämnat efter sig- många är idag lyxhotell.

Text: Evelyn Pesikan

Foto: Pär Olsson

Att både vardagslivet och besökslivet på ön har ändrat karaktär många gånger under historiens lopp är knappast en nyhet. Sedan 1960-talet har turisternas fokus legat på solbad och strandliv men det var knappast vid kusterna som människor en gång valde att bosätta sig på Mallorca, där fanns det alldeles för många faror- och alldeles för lite brukbar jord. Den som letar efter vackra fincas och possessions, ursprungligen de gods som den spanske kungen Jaume I tog över efter de moriska godsägarna och sedan skänkte till bland annat korstågsfarare, måste med andra ord bege sig inåt landet och upp mot bergen. Vilket är precis vad vi gör.

Första anhalten är det magnifika Castell Son Claret i Es Capdella. Vi kommer tyvärr för sent för en riktig middag i restaurangen Zaranda men får ändå avnjuta ett axplock av stjärnkocken Fernando P Arellanos imponerande gastronomiska skapelser i den enklare bistron. Vi dricker med välbehag ett sofistikerat mallorkinskt vin och en excellent Hierba, den vackert gröna örtlikören som doftar av nästan allt som växer på Mallorca. Varje hushåll med självaktning gör sin egen variant av denna förmodligen djupt hälsosamma dryck som ju som alla Mallorcakännare vet är den perfekta avslutningen på en sen middag. Lyxen här på Son Claret är total, allt är perfekt renoverat in i minsta detalj men det är först när vi beskådar den enorma (132 ha) egendomen i dagsljus som vi inser hur grandiost öns forna markägare levde. Den vackra fincan omtalas redan år 1450 men det var godsägaren Don Gabriel Claret som mot slutet av 1800-talet slog samman fem olika gårdar och skapade Son Claret. Efter flera års varsamt renoveringsarbete av de nuvarande ägarna Christine och Klaus-Michael Kühne förvandlades det anrika godset till detta lyxhotell som öppnade 2013.

Som alltid är det svårt att slita sig från vackra platser men vi blir verkligen inte besvikna av det som möter oss på det femstjärniga kurhotellet Fontsanta (heliga källan) som är beläget i slättområdet Campos. Det välgörande källvattnet här sägs ha upptäckts av romarna.

Men en annan legend säger att vattnet upptäcktes av en slump när man märkte att djur och människor som vistades här i närheten inte drabbades av epidemier, säger Naomi de Castillo, som tar emot oss på denna heliga plats som under många år lockade hit pilgrimer som ville njuta av och/eller bli helade av mirakelvattnet som är 37 grader varmt och innehåller en mängd olika salter och mineraler.
Fontsanta, som är det enda ”äkta” underjordiska termalbadet på de balerariska öarna, utvecklades under mitten av 1800-talet och lär ofta ha besökts av den Habsburgske ärkehertigen Louis Salvador (mer om honom senare)

År 2012 öppnades det nuvarande hotellet, berättar Naomi medan hon visar oss runt bland bassänger och individuella badkar.
Det varma och salta vattnet anses bland annat vara välgörande för luftvägsbesvär. Vi hinner tyvärr inte ta något dopp för vi måste ”mödosamt” arbeta oss igenom något annat ytterst välgörande, nämligen en av tidernas mest perfekta luncher- skapad av unga kökschefen Celia Martin-Nieto Seldas.

Madre mia vilket handlag detta unga stjärnskott har. Vi serveras bland annat en mild potatiskräm med pilgrimsmussla, en utsökt ceviche gjord på lokal bläckfisk, räkor, avocado och majs, därefter en fräsch grönsallad med torkat oxkött och svamp. Allt toppat med kökets specialitet- en stor saltinbakad nyfångad fisk som i likhet med den eleganta efterrätten, baserad på choklad, timjan och citron, formligen smälter i munnen. Principen här är att endast använda lokalproducerade råvaror och att fokusera på traditionella mallorkinska rätter.

När vi orkar röra oss igen promenerar vi sakta runt på de blom-och örtdoftande ägorna och beundrar den milsvida utsikten innan vi rullar vidare i sydöstlig riktning mot ett annat magiskt ställe – svenskägda Cal Reiet (lille kungen) strax utanför Santanyi.

Här har förre finansmannen Henning Bensland tillsammans med sin hustru Petra skapat ett veritabelt paradis av en gammal övergiven finca som de hittade av en slump.

Vi letade efter ett sommarhus i Spanien och var egentligen på väg till Ibiza när vi av olika skäl snubblade över Cal Reiet, berättar Henning Bensland.

Paret insåg snabbt att denna fastighet med sin vackra trädgård som är full av blommande hibiskus och bougainvillea var lite väl stor för att bara användas som sommarhus.

För några år sedan bestämde vi oss för att göra Cal Reiet till en holistisk oas dit man kan komma för att bygga upp både sin själ och sin kropp, säger han och tillägger att hotellet är mycket populärt bland yogagrupper men att alla typer av gäster förstås är välkomna.
Han visar oss runt i det pietetsfullt renoverade huset från 1881 som tidigare ägdes av en mallorkinsk redarfamilj. Längst upp ligger ett fascinerande och eftertraktat tornrum där man har en milsvid utsikt åt fyra håll. I mitten av det märkliga rummet hänger en gunga och det är en skönt avspänd upplevelse att sakta gunga fram och tillbaka medan ögonen njuter av det vackra landskapet långt därnere.

Vår lyxiga fincatur fortsätter med en snabb lunch på Hilton Sa Torre, ett magnifikt, avskilt beläget gods från 1300-talet som flankeras av gamla mallorkinska väderkvarnar och idag är ett femstjärnigt hotell. Sa Torre skänktes till familjen Febrer av den spanske kungen mot slutet av 1300-talet men ägdes från 1540 och 450 år framåt av familjen Villalonga. Efter omfattande men varsamma renoveringar med syftet att bevara den grandiosa fincans ursprungliga yttre karaktär omvandlades Sa Torre till ett lyxhotell för tio år sedan.

Därefter vänder vi näsan mot nordväst. I utkanten av pittoreska Deia tar vi in på anrika Belmond La Residencia som ligger intill författaren Robert Graves villa, idag ett museum. Belmond, som från början är en finca från 1500-talet med stora olivlundar, ägdes mellan 1987 och 2002 av sir Richard Branson. Hotellet som är byggt i terrasser är nästan overkligt stort med rum utspridda över en stor och lummig yta. Även här är lyxen- och stillheten- total och utsikten är bedövande vacker.

Hittills har vi bara besökt fincas som omvandlats till hotell men ännu inga så kallade possessions, som är namnet på stora gods som ursprungligen var en gåva från den spanske kungen till korstågsfararna. Som ett avslut på vår härliga resa väljer vi därför ut tre possessions som passar oss geografiskt- först Monestir de Miramar nära Valldemossa, ett magnifikt beläget kloster som grundades av den kände filosofen och författaren Ramon Llull (1232-1316)

Bara några kilometer därifrån ligger Son Marroig, en praktvilla som kan skryta med en av Europas mest himmelska utsikter. Här bodde under större delen av sitt liv den österrikiske ärkehertigen Louis Salvador/ Ludwig Salvator (1847-1915), kusin till kejsar Franz Joseph. Det i princip intakta huset som han motvilligt blev tvungen att överge i samband med utbrottet av första världskriget är idag ett mycket sevärt museum. Om man har tur kan man få en glimt av den äldre damen Isabel Ribas som bor på egendomen och ofta går och påtar i den fina trädgården. Hon är barnbarn till förvaltaren på Son Marroig och har tillbringat hela sitt liv här.

Om jag är nöjd med mitt liv?Ja bättre plats finns inte på jorden, säger hon stillsamt och vi håller med.

Innan vi återvänder till Palma besöker vi Raixa, ett stort gods nära Bunyola från den tid då morerna styrde på Mallorca. Idag är det ett kommunägt museum och det finns inte mycket kvar av den ursprungliga inredningen. Raixa, som länge ägdes av hertigen Ramon Despuig, är mest känt för sina trädgårdar som lär vara de största på hela ön.

Vi toppar slottsturen med ett besök på en för många kanske okänd men mycket sevärd pärla: Palau March intill katedralen i Palma. Idag är detta ett museum med mycket vacker konst och stilfulla möbler men under sju decennier var det den välbeställda familjen Marchs privatbostad. Den siste ägaren, den mallorkinske konstsamlaren Bartolomé March (1917-1998) grundade Foundation March 1975- en kulturgärning som idag uppskattas av oss www.fundacionbmarch.es

Boende:

Många av öns fincor och possessions är idag omvandlade till lyxiga hotell. Castell Son Claret är ett praktexempel.
www.castellsonclaret.com

På det vackra kurhotellet Fontsanta kan man både bo, bada sig frisk och äta gudomligt gott.
www.fontsantahotel.com

Svenskägda Cal Reiet utanför Santanyi är ett paradis för välbefinnande och själslig ro. Rummen är vackra och den omfattande massagemenyn och det fräscha gröna köket är imponerande.
www.calreiet.com

För den som vill ha lantlig stillhet i kombination med modern och storskalig lyx är Hilton Sa Torre ett bra val:
hotelsatorremallorca.com

Belmond La Residencia är en estetisk hotelldröm med ett fantastiskt läge i Deiá.
www.belmond.com (tryck på Spanien)

Garageölens frammarsch

Mallorkinskt öl? Det är inte många som tänker på Mallorca som ölproducent. Här klättrar inte humlen hög och spannmålen har inte varit dominerande på odlingsmarkerna. De senaste tjugo åren har vinproduktionen tagit fart på ön och nu är det ölets tur att ta plats.

Text och foto: Pär Olsson

Bilens motor jobbar hårt på tvåans växel för att orka upp för serpentinvägen som slingar sig längs det vackra landskapet i Tramuntana. Galatzós maffiga topp tornar upp sig bakom kurvorna och Palma ligger redan ett par mil bort. Destinationen är byn Galilea som är en viktig markör på kartan för mallorkinska mikrobryggerier. Det var i köket hemma hos Chelo Ferris och Sebastián Morey som deras första hantverksmässigt bryggda öl tappades. Chelo var den som hade tagit initiativet till att brygga öl på heltid för att få mera tid för sina barn.
– Jag minns hur jag buteljerade de första flaskorna öl med mitt yngsta barn hängandes i bärselen på bröstet, berättar Chelo nostalgiskt.
Det hela började ett par år tidigare med att hennes man kom hem med utrustning för att göra sitt garageöl i familjens hus. Hon var inte speciellt imponerad över sin mans nya fritidssysselsättning. Men med tiden ökade hennes intresse för Sebastiáns hobby. Efter att hon hade fött parets tredje barn bestämde hon sig för att starta sitt mikrobryggeri, som fick namnet Galilea.

Det har gått sju år sedan Chelo tog över sin mans hobby. Hon har utvecklat hantverket till sex stycken kvalitetsöl och blivit något av en pionjär för ölet på de baleariska öarna. Sebastián har stöttat sin frus framgång och han jobbar numera heltid tillsammans med henne i bryggeriet som har växt ur familjen kök och flyttats till bättre lokaler i Puigpunyent.
Parets önskan är att ta tillbaka produktionen till Galilea där de har arrenderat en stor gård. De odlar redan humle och om ett par veckor kommer de första grisarna. Deras mål är att skapa ett naturligt kretslopp på gården där ölen står i centrum. Chelo ser det klart framför sig hur resterna från ölproduktionen blir foder till djuren och hur brödet bakas på den överblivna jästen. I gårdsserveringen dricker gästerna färskt öl och äter andra delikatesser från gården. Det är en långsam process men Chelo har tålamod.
–  Jag har bara hållit på i sju år. I USA till exempel där lokala bryggerier funnits länge har majoriteten av invånarna under 35 år endast druckit öl från mindre bryggerier, förklarar Chelo.
Hon ser inte uppdraget som omöjligt men då det tar tid att ändra folks mentalitet, men är övertygad om att de kommer att nå målet.

Miquel Amoros Crawford som driver Beer Lovers i Alcúdia håller med om att det är svårt att ta sig in på ölmarknaden. Han berättar att de flesta inte vet skillnaden mellan deras öl och den industriella. Ölet från mikrobryggerierna har heller inte nått samma status som vinet. Han förklarar att konsumenterna gärna betalar mer för ett bra vin men det är få av dem som vill lägga pengar på ett kvalitetsöl.
Miguel startade sitt bryggeri tillsammans med sin bror Filip i släktens gamla hus som ligger i en lugn gränd i Alcúdias gamla stadskärna. Bröderna har hållt på i fyra år och nått stor framgång med sitt öl. Förra året fick deras öl Negro, en imperial Stout, medalj på en ölfestival i Bryssel.

Mallorca har fortfarande en liten produktion och Miquel berättar att det finns ett tiotal mikrobryggerier på ön. Tillsammans tillverkar de uppskattningsvis 300 000 liter öl per år. Vilket är ingenting när han jämför det med de lokala vingårdarna som producerar 6 miljoner liter vin om året.
– Vi tillverkar en produkt med hög kvalité som bör få samma erkännande som ett bra vin. Det ligger ett stort hantverk bakom öltillverkningen och behandlas det inte rätt förstörs produkten precis som ett vin, förklarar Miquel.

Öltillverkaren spenderar mycket tid på att ta fram sina recept. Beer Lovers mest uppskattade öl kom till genom ett misstag. Bröderna höll på att ta fram sitt första öl och det visade sig att det var fel på termometern och plötsligt kokade mäsken över och det blev bråttom att tillsätta humlen som stod på tur. I stressen tillsatte de allt i bakvänd ordning. Misstaget visade sig bli en succé och bröderna är eniga om att deras klumpighet har blivit deras bäst säljande öl.
– Vi hade planerat att brygga en pale ale men till slut tappade vi en IPA med mästerligt resultat, berättar Miquel och skrattar.
När vi ses i deras bryggeri har de precis avslutat en lång arbetsdag med att tappa en omgång IPA på exakt 1855 mörka glasflaskor. En kvalitetsmarkör för öl är just mörka flaskor. Han förklarar att deras öl inte innehåller tillsatt konserveringsmedel och är därför extra ljuskänslig. Det tar normalt ungefär sex veckor att brygga ett öl, där halva tiden av processen sker i stora metallkärl där första fermenteringen sker. Därefter tappas ölen på flaskor där jäsningen fortsätter. Under den processen skapas den naturliga kolsyran i flaskorna och tre veckor senare är ölen klar att dricka. Miquel förklarar att ett öl ska drickas färskt eftersom ölets karaktär försämras med tiden. Detta är extra viktigt när det kommer till IPA eftersom humlens smak försämras relativt fort.
– Ett hantverksmässigt bryggt öl gillar inte att resa och ska drickas lokalt. Därför satsar vi inte på att exportera eftersom det är svårt att kontrollera vad som händer med ölet under transporten, säger Miquel.

Gemensamt för mikrobryggerierna på Mallorca är att de har avancerat från hobbynivå till erkända bryggerier. Lluís Albert Rossilló har tagit samma väg. Men det som skiljer honom från de andra är att han inte har ett eget bryggeri och utan är en så kallad fantombryggare, eller gypsy brewer. Han har sju sorters öl under namnet Boscana. Hans intresse för öl tog fart när han studerade på restaurangskolan i Palma och hans lärare bjöd in eleverna till en workshop i att brygga öl. Sedan den dagen har han ägnat många lördagar till att brygga öl.
– Jag har skapat alla mina ölsorter hemma i ett förråd där jag har experimenterat fram det perfekta ölet i små mängder. Sedan har jag tagit receptet till ett bryggeri som får brygga det åt mig i större mängd, förklarar han.

Anledningen till att han valt att vara en fantombryggare är för att slippa den stora investeringen som det innebär att ha ett bryggeri. Han första öl bryggde han hos Chelo och Sebastián. Det var en cream ale som inte är vanligt på marknaden men som var ett populärt öl i USA under spritförbudet på 1920-talets spritförbud. Eftersom Lluís Albert kommer från restaurangbranschen är det viktigt för honom att hans öl kan kombineras med mat. Han har ett nära samarbete med flera av öns bästa restauranger. Stjärnkockarna Marc Fors och Macarena de Castro har använt sig av hans öl till deras avsmakningsmenyer.
– Mikrobryggerierna är fortfarande relativt unga i Spanien men har växt i antal de senaste tio åren. Det kommer att ta tid att ändra ölkulturen i Spanien men vi är på god väg, konstaterar Lluís Albert.

Tre barer med lokal öl

Beer Lovers
Bryggeriet har öppet varje fredag kl 16-20 i högsäsong
C/ Cisterna 7A Alcúdia
www.beerloversmallorca.com

Cervecería Tramuntana
Baren har öppet kvällstid och ordnar ölprovningar
C/ Caro 14 Palma
www.cervezatramuntana.com

Plaer Natural
Vegetarisk restaurang med flera lokala ölsorter. Har öppet kl 13-16.
Plaça de la Quartera 3 Palma
+34 971 22 77 80

Hierbas – den örtdränkta likören

Likören Hierbas de Mallorca härstammar från de medicinska örtdryckerna som förr ordinerades vid högt blodtryck och förkylningar. Idag tillverkas den noggrant med färska örter och anislikör på öns gårdar. På våren dränks de aromatiska växterna i alkohol och lämnas för att mogna fram till högtiden San Sebastián i januari.

Text och foto: Pär Olsson

Majsolen tar tag i fänkålen som vajar i morgonbrisen intill vägen som slingar sig mellan de små gårdarna utanför Capdepera. Här är landskapet stenigt och det finns ingen skog att tala om. Vi är precis i utkanten av naturreservatet Levante på norra Mallorca. Fåren betar ivrigt av den gröna växtligheten som breder ut sig under oliv- och fikonträden. Det är vår och de hälsosamma örterna är frodiga och fulla av smak.
Det är de färska kryddorna som har fört familj och vänner samman idag på Joan Bonnin och Maria Magdalena Rosellós gård, Cases de Son Barbassa. Uppe på en höjd under den klarblåa himlen har paret skapat ett agriturismo. En viktig anledning till att de skaffade gården var för att de tyckte att familjens traditioner höll på att gömmas bort.


Årstiden har anlänt då det är dags att göra Hierbas de Mallorca. Ett tjugotal personer strömmar in på gården med de gröna ingredienserna i sina nävar. Allt placeras på det stora bordet i uthuset, där sobrasada-korvarna hänger i taket efter vinterns slakt.

Husherren Joan skyndar mellan gårdens olika örtodlingar för att skörda det sista inför dagens produktion. Han fyller korgarna med verbena, mynta och johannesbröd. Hans fru Maria Magdalena ber sin väninna att plocka kvistar från mastixbusken intill uthuset.
– Jag lägger sju mastixblad i varje flaska, förklarar Maria Magdalena som ansvarar för receptet.
Redan här står det klart och tydligt att deras likör inte görs på en höft, utan tillverkas efter ett extremt noggrant beprövat recept. Receptet har paret utvecklat under de femton år som de har ägt gården.

Alla som samlats idag framstår som fullfjädrade botaniker när de berättar om de aromatiska växterna. Maria Magdalena förklarar att de experimenterade med örterna innan de kom fram till smaken på den Hierba som de ska göra denna förmiddag. En annan viktig ingrediens är anislikören som kryddorna dränks i. Anisdestillat finns både som söt och torr. De flesta som gör sina egna Hierbas laborerar med både den söta och torra likören för att få fram den rätta sötman i drycken.
– Vi spenderade några år med att laborera med receptet. Så kom vi fram till att det var en av de första flaskorna vi gjorde redan för tio år sedan som hade den bästa smaken, berättar Maria Magdalena. Det var tur att vi hade sparat en flaska så att vi kunde ta fram den och plocka ur alla örterna som fanns i buteljen för att skriva ner de exakta ingredienserna.

Det är fortfarande tidig förmiddag när de sista örterna anländer, det är de gula kamomillblommorna, prydligt nedstoppade i en glasburk. Det är också den ingrediens som blommar sist och därför inte kan plockas förrän i slutet av maj.
– Det är viktigt vart man plockar örterna, förklarar Maria Magdalena. Alla
kryddor kommer från trakten och måste vara färska. Igår var gänget nere vid havet och plockade den vilt växande kamomillen, fänkålen och de övriga ingredienserna.
Hon benämner trakten som ”El Levante Mallorquin”, där solen föds
och havet ligger blått.
– Den kombinationen gör att Medelhavet finns i varje droppe i vår Hierbas, försäkrar hon.

Efter att den sista örten har anlänt blir det full fart i hierbasfabriken. Alla kryddor sköljs noggrant och klipps ner till lagom storlek för att kunna tryckas ner i buteljerna. Arbetet är extremt välorganiserat. De äldsta damerna ansvarar för kaffebönorna, kamomillblommorna och lagerbladen som först trillar ner i flaskorna en efter en. Därefter skickas flaskorna vidare till fänkålen, som utgör den största kvantiteten i receptet. Sedan pillas mynta, citronmeliss och de resterande örterna ner i flaskorna.
Stämningen är på topp och ett fat med skinka och ost vandrar runt bordet som tilltugg. En flaska med fjolårets Hierbas korkas upp och det skålas högt innan den söta kryddiga likören fuktar allas läppar. Alla sinnen får en aromatisk överdos inne i den trånga lokalen som doftar mynta, fänkål och anis.
Gårdens recept innehåller 15 olika ingredienser och Maria Magdalena börjar rabbla namnen på örterna, men blir avbruten av svägerskan som ropar att hon inte ska inte avslöja hela deras hemlighet!
Maria Magdalena skrattar hemlighetsfullt.
– Mallorquiner är stolta över sina Hierbas. De skiljer sig mycket från varandra och alla håller sina recept inom familjen, berättar hon.

Öborna har haft många generationer på sig att utveckla sina Heirbas de Mallorca. Om vi ser tillbaka i historien hittar vi filosofen och författaren Ramon Llull som levde på Mallorca under 1200-talet. Han var fascinerad av den moriska kulturen och blev speciellt intresserad av arabernas destilleringsteknik. Det är genom Llulls dokumentation som man idag kan fastställa när européerna började destillera fram alkohol.
Pep Natta är även han fascinerad av de alkoholhaltiga dryckerna. Han är tekniker på Bodega Túnel som tillverkar den kommersiella Hierbas de Mallorca, och har tillsammans med två kollegor skrivit en bok om likören. Boken heter Les Herbes de Mallorca och kom ut på katalanska i våras.
– Det finns väldigt lite dokumenterat om likören, men vi vet att under 1600-talet började dåtidens apotekare att lägga örter i alkohol. Brygden ordinerades för att bota sjukdomar, förklarar han.
Det är känt att verbena är bra för högt blodtryck, att kamomill hjälper matsmältningen och fänkålen är bra mot förkylningar. Pep hävdar att en mallorquinsk Hierba måste innehålla minst sju ingredienser. Dessa är apelsin, citron, fänkål, verbena, kamomill, rosmarin och citronmeliss – annars anses det inte vara en äkta Hierba. Han kan inte svara på exakt när hierbas blev en njutningsdryck, men berättar att man med tiden troligen tillsatte socker i de beska medicinbrygderna för att göra dem godare att förtära. Man upptäckte därmed att det blev en god likör att dricka i sällskapliga sammanhang.

Det som hänger kvar från forna tider är att likören dricks som en digestif efter måltider, tack vare dess goda matsmältningsegenskaper. Enligt Pep finns ingen perfekt Hierba, vilken man föredrar avgör den personliga smaken. Därför ser recepten olika ut runt om på gårdarna. Även platsen präglar drycken, eftersom jord, luft och vind varierar på ön, plus att kryddorna varierar efter tillgång på de olika platserna.

Maria Magdalena har varit nöjd med sin Hierba i tio år och nämner dess karaktär som frisk.
– En gång provade vi att göra den torrare, men det blev för starkt. Jag lämnar alkoholblandningen till männen. Vi kvinnor ansvarar för att omsorgsfullt och vackert lägga ner örterna i flaskorna, säger Maria Magdalena, och trycker ner några kryddor med hjälp av en stjälk fänkål.
Under några timmar jobbar sällskapet febrilt med att fylla de 180 flaskorna som kommer att bli årets Herbes de Son Barbassa, som de kallar sin likör. Samtalsämnet har glidit över från örter till paellan som står och puttrar i ena hörnet av lokalen och sprider dofter av räkor och sniglar. När sista korken hamras ner och försluter buteljen sprids ett glädjejubel i rummet, som dröjer sig kvar i luften som en förväntan över hur likören kommer att smaka när den väl korkas upp flera månader senare.

Llaüts, ett flytande mallorquinskt hantverk

De traditionella båtarna syns fortfarande i vikarna runt Mallorca. Yrkesfiskare och båtfantaster har seglat dem i decennier och de baleariska båtbyggarna är kända för sin noggrannhet utanför öarnas gränser.

Text och foto: Pär Olsson

Seglen på ett tiotal båtar fladdrar i morgonbrisen i småbåtshamnen Cala Gamba utanför centrala Palma. Under ett fikusträd på kajen har deltagarna till dagens regatta samlats. Tävlingsdomaren Javier Aurrecoechea hälsa alla välkomna och drar den senaste väderprognosen som lovar en svag sydlig vind. Det är goda förhållanden och solen har redan trängt bort morgonkylan. Han informerar även om banas rutt som är ungefär fyra nautiska mil lång. Under mötet passar alla på att stoppa i sig en av de mallornquinska pirogerna som bjuds för att bygga på energin inför den stundande tävlingen.

Därefter blir det stor aktivitet ombord på de vackra träbåtarna som ligger på rad vid kajen. Deltagarna har mycket att förbereda inför avseglingen. Storlek och form varierar mellan båtarna, men de är alla gjorda av trä och har den klassiska segelkonstruktionen som kallas vela latina eller latinsegel. Passionen för båtar förenar ägarna och det råder hjärtlig stämning mellan deltagarna som hjälper varandra för att komma i ordning inför start.

Cala Gamba är småbåtshamnen nummer ett när det kommer till de traditionella båtarna. Juan Hevia är en av dem som har stor passion för sin båt Uep. Han tog över den bortglömda båten och har renoverat den flitigt under flera månader. Resultatet är imponerande och man kan spegla sig i de fernissade trädetaljerna ombord.
– Jag har haft min båt i tre år. Konstruktionen kallas Bot och det som utmärker den är den avhuggna akterspegeln till skillnad från en Llaüt som har spetsig för och akter, förklarar Juan.
Hans båt är den mista som deltar i den klassiska regattan och han är beredd på att det kommer att ta tid för honom att segla dagens rutt. Juan är först med att kasta loss. Han tar stadigt tag i årorna och sätter av mot hamnens inlopp. Likt många av de andra båtarna har den ingen motor och tankarna går till de svenska sumpbåtarna som traditionellt användes i den svenska skärgården.
– Jorden upptäcktes för segel och inte motor, hojtar Juan glatt innan han försvinner runt en av hamnens pontoner.

En efter en lämnar de hamnen. Vissa ror och andra sätter av med fulla segel mot den fjärde av de nio regattor som Trofeu Hivern innefattar. I Palmabukten utanför hamnen ligger starten. Havet veckar sig i små vågor under brisen och lätta moln syns över Tramuntana. Förväntningen trissas upp när Javier kallar på uppmärksamhet med signalhornet från kommittébåten när starten närmar sig. Javier räknar ned via VHF-radion, 4…3…2…1 och precis kl 12.00 går starten och vinden spänner upp seglen till max och båtarna drar iväg mot den första bojen.

Drygt en och en halv timme senare glider den sista båten över mållinjen och besättningarna vecklar in seglen för att ro in i hamn. Bernat Oliver Font glider in mot kajen i sin båt och ser nöjd ut.
– Det gick bra, vinden var fin och inte för hård. Det är lite komplicerat att segla med latinsegel och det är lätt att välta om man inte har erfarenhet, säger Bernat när han hoppar i land.
Han är arkeolog och historiker och har precis kommit ut med boken El Llaüt som handlar om de traditionella mallorquinska båtarna. Bernat är orolig över att träbåtarna håller på att försvinna från hamnarna på Mallorca. Det finns åtta stycken olika typer av de traditionella båtarna och de vanligaste av dem är Llaüt, Bot, Gussi, och Pastera. Han kan konstatera att det fortfarande finns cirka 600 Llaüts kvar på ön. De andra börjar bli sällsynta och det finns bara några få exemplar kvar i bruk.
– Den stora förändringen skedde på 70-talet när de började att konstruera Llaüts i glasfiberskrov. De kunde serieproducera båtar vilket ledde till ett billigare pris men framförallt skötseln blev lättare för ägaren, förklarar Bernat och rynkar på näsan åt denna utveckling.
Trots att träbåtarna har försvunnit en efter en i de mallorquinska hamnarna finns stoltheten i hantverket kvar på ön. Det finns en handfull verksamma båtbyggare kvar på Mallorca. De kallas mestre d’aixa och äger berömmelse utanför de baleariska öarna för sin noggrannhet och kvalité på båtbyggarkonsten.

Varje mestre d’aixa har sin speciella signatur som är snidat i träsmycket som sitter i för och akter på en Llaüt. Sebastiá Vidal är en av de som håller liv i traditionen. När han var liten såg han en Llaüt i ett båthus i Porto Petro och det blev början till hans livs förälskelse till båtarna.
– Jag mår bra av dem! När jag var liten gick mitt liv ut på att teckna båtar vilka har blivit en del av mitt liv, berättar Sebastiá.
Som 17-åring började han den treåriga båtbyggarutbildningen i Palma. Därefter jobbade han många år med Mallorcas välrenommerade båtbyggare Jaume Cifre i Porto Colom där traditionen av träbåtar är väl bevarad. Sebastiá har sedan flera år sin egna verkstad i utkanten av byn Villafranca, som lustigt nog ligger flera kilometer från havet. När vi träffas drar säsongen snart igång på allvar och hyveln går varm för att avsluta de nödvändiga reparationerna som behövs göras på kundernas båtar. Det är som ett levande museum där det modernaste tycks vara bandsågen mitt i lokalen. På väggen hänger mallen till en Llaüt som han har byggt.
– Jag jobbar aldrig utifrån en ritning utan bygger en modell konstnärligt och från mitt hjärta. Min erfarenhet gör att jag har lärt mig hur en båt ska bli byggd för att navigera bra, förklarar Sebastiá.


När modellen är klar görs mallarna i verklig storlek utifrån den lilla modellen. Båtarna byggs i furu och stenek och det tar ungefär två månader för två personer att färdigställa en 5,5 meter lång båt. Priset för en specialbyggd båt kostar runt 30 000 euros. Sebastiá är hoppfull inför träbåtarnas framtid till skillnad mot Bernat, eftersom han ser att trenden har vänt och intresset för de traditionella träbåtarna har kommit tillbaka. Han menar att anledningen är att folk har förstått att en Llaüt i trä seglar bättre än en modern båt gjord av glasfiber. Han förklarar att tyngden i träskrovet tar sjön bättre.

Historien äger också den kunskapen. En båt som har utvecklas över millennium för att segla på Medelhavet måste vara en bra konstruktion. Ingen tycks dock veta exakt varifrån den ursprungliga modellen kommer ifrån. Bernat berättar att denna typ av båt liknar alla traditionella båtar runt Medelhavets kust. De återfinns speciellt i Grekland, södra Frankrike och Italien. Framförallt är det en bruksbåt som fortfarande används av fiskare på Mallorca. De far ut med landbrisen under dagens första timmar för att sedan segla hem med sjöbrisen efter dagens arbete till havs.

Text och bild : Pär Olsson

FAKTA
Upplev de traditionella båtarna på Mallorca
Cala Gamba och Porto Colom är hamnar med flest traditionella båtar.
Den klassiska regattan Trofeu Hivern som utgår från Cala Gamba avgörs under nio deltävlingar och avslutas i november. Kolla klubbens hemsida för nästa tävling, https://www.cncg.es.
Vill man segla en Llaüt kan man göra dagscharter
Porto Colom med Llaüt Mallorca, www.llautmallorca.com
Porto Pollenca med Pollentia Sailing, www.pollentiasailing.com
Alcúdia med www.mallorcallauts.com

Vandring med barn

Text: Karolina Kallentoft

Första Mallorcavandringen som jag gjorde med mina barn gick från den natursköna byn Deià till den pittoreska hamnen Port de Sóller. Det var en grönskande frisk vårdag, en av de första då vi kunde gå i shorts och linne. Vi tog bussen till Deià och avslutade med paella negra på restaurang Es Canyís som ligger vid stranden i Port de Sóller, just när man vandrat ner längs den slingrande bilvägen från fyren och refugion La Muleta. Precis där stranden börjar finns en dusch där man kan skölja av sig och kanske byta om. Efter andra vandringar har vi lyckats fräscha upp oss hyfsat vid vägkanten för att sedan byta om lite snabbt på en toalett, även på finare restauranger.

Det har blivit många vandringar med barn sedan den där första. Mest med mitt yngsta och de flesta med andra barn, också. Helst försöker jag få ihop honom med egna kompisar. Då kan de få igång spontanlekar, de jagar kull, springer iväg och gömmer sig längs stigen, klättrar på klippstenar, klappar åsnor på mulen, tittar efter söta getter eller lammungar, undersöker lämningar eller grottor, eller bara går och snackar.

De gånger sonen inte har haft kompisar med har vandringen varit ett bra tillfälle för oss två att prata. Vi tar samtalsämnena som de kommer och njuter av det vi gör och ser omkring oss, av plötsliga upptäckter längs stigen eller långt borta, mot havet, bergen eller den brutna horisonten. Ofta blir det ordlekar, om det uppstår gnäll som behöver brytas. Men nästan alltid finns det något som man kan fästa blicken på och fundera över, och kanske låta fantasin eller tävlingsinstinkten ta över. En stege över en mur som ska klättras över, en passage man ska hinna före till, ett röse man vill lägga sin alldeles egen sten på, en pinne eller varför inte en frukt att plocka när det är säsong.

Och så förstås fikapauserna.
Vad som helst kan passa som matsäck. Äggmacka eller rejäla måltider i låda eller termos. Salta mandlar, frukt och kanske choklad för snabb energi. Och finns inget café på vägen så brukar en termos med kaffe eller choklad sitta fint. Men planera vattenmängden noggrant. Ta med mycket om solen ligger på. Men heller inte för mycket, eftersom det tynger axlarna i början. Drick lite och ofta för att hålla strupen fuktig, men inte stora klunkar så du måste kissa i ett.

Om ni ska på lång vandring (som kräver mycket dryck), ta gärna en ryggsäck med höftbälte, särskilt om ni valt en väg som börjar uppför. Och ha skor med räfflor och grova sulor, för många leder är steniga. Gärna något torrt att sitta på, som en tidning i en plastpåse. Och solkräm och keps om solen är stark. Plåster och servetter har man också nytta av.

Var noga med säkerheten. När barn är med bör en vuxen gå sist. Vänta in alla vid varje vägskäl, litet som stort. Det kan förresten även gälla ovana vuxna som gärna går och pratar och kanske viker av fel. Är ni osäkra på leden kan det vara klokt att anlita en guide, det finns flera svensktalande på ön.

Det gäller också att välja rätt vandringsrutt. Barn orkar ofta mer än vad man tror, särskilt om leden är lagom utmanande och omgivningarna varierande och kanske kan avslutas med ett dopp. Krångliga partier är ofta roliga, där man kan behöva klättra och ta händerna till hjälp. Men beroende på ålder kan det förstås vara bra att börja med en kortare utan långa stigningar. Se till att inte ha en tid att passa så ni kan ta pauser när det behövs.

Till många leder kan man enkelt ta sig med buss från Plaza España i Palma. Till Sóller går expressbuss och därifrån finns flera kortare fina vandringar. Till pittoreska Fornalutx kan man vandra i cirkel och vara tillbaka på några timmar, och även stanna för lunch. Till Port de Sóller kan man vandra via fyren och refugion La Muleta, äta och bada och sedan gå tillbaka längs bilvägen, eller ta den vackra muséespårvägen tillbaka. Eller ta sig till hållplatsen bakom hotell Eden och ta bussen direkt till Palma.

Vill ni komma högre upp kan ni ta bilen till sjön Cúber och vandra runt den. Lite större utmaning är att ta sig upp för L´Ofre där ni kan njuta av en 360 graders utsikt över ön. Har ni flera bilar kan ni lämna en i Sóller och ta de vackra ”tusentrapporna” genom den spektakulära klyftan Biarranc de Biniaraix ner till Sóller.

Ni kan också planera en rutt där ni tar er tillbaka till utgångsläget med buss. Från mysiga Esporles går en enkel vandringled genom skogen som avslutas med en spektakulär utsikt över havet vid Bunyualbufar. Därifrån kan man enkelt ta bussen tillbaka till Esporles. Alternativt kan någon åka i förväg och lämna bilen och sedan ta bussen tillbaka – allt går bara man planerar. Vandringen från Sóller till Deià är en av öns populäraste och kan avslutas med fika och bad i Cala Deià. Från vägen genom Deià går bussen tillbaka till Sóller, eller hela vägen till Palma om man så vill.

Två lite jobbigare vandringar som avslutas vid utgångsplatsen är La Trapa i Sant Elm och Ärkehertigens stig ovanför Valdemossa. Båda utgår från vackra byar där man kan avsluta med en lunch, och Sant Elm är härligt för bad. Båda går också brant uppåt under ledens första halva. Men ni kommer belönas rikligt med den makalösa utsikten. Från klostret La Trapa ser man ut över ön Dragonera, ett naturreservat dit det går populära båtturer för bland annat snorkling. Från bergskammen längs Ärkehertigens stig har man klara dagar Mallorcas kanske mest intagande utsikt över havet och dalen bort mot Deià. Till och från Valdemossa tar man enkelt buss men till Sant Elm behöver man bil.

En lite kortare vandring med utsikt men dit man måste ha bil är klostret i Alaró. Då tar man bilen den slingriga vägen upp mot den populära lammrestaurangen Es Verger och tar stigen och stentrapporna till toppen med klostret. Väl tillbaka till restaurangen ska man förstås inte missa det grillade lammet. Till klostret kan man även ta sig från byn Orient, men då blir vandringen lite längre. Om maten men inte den långaväga utsikten är viktig kan man istället ta bilen till just Orient och vandra till vattenfallet och de mäktiga grottorna. Vandringen är enkel men vill man hela vägen till grottorna är den rätt lång. Belöningen får man när man äter sin förbeställda arroz brut eller spädgris på restaurang Orient.

Mallorkinerna själva älskar sina vandringar. De kombinerar dem gärna med grillning vid någon av de på helgerna så populära grillplatserna, och kanske övernattning i en av de anspråklslösa refugios som finns runt ön. Refugios är vandrarhem där kanske trettio bäddar delar på ett rum. Enkel mat serveras, men själva idén är inte lyxen utan just friluftslivet och de vackra omgivningarna.

En populär refugio finns i Lluc strax ovanför det stora klostret i Lluc med anor från 1200-talet, som i sig är väl värt en utflykt. Härifrån utgår också flera vandringsleder med utsikt över Tramuntanas bergstoppar, till exempel vackra Camí Vell till Caimari. Lluc ligger mitt i Tramuntana och här är luften lite svalare än vid kusterna. Man säger att vandringssäsongen på Mallorca sträcker sig från september till maj, men lederna runt Lluc kan man ofta vandra även sommartid.

Råkar ni pricka in en molnig dag kan ni även på sommaren välja andra leder. Särskilt om den går genom skogspartier och avslutas vid någon av Mallorcas över 300 stränder, som den till Caló des Màrmol från fyren i Cap de Ses Salines som man bara kan nå till fots.

Det här är bara några exempel – Mallorca har hundratalet vandringsleder. Med lite planering går det att få till en vandring som mycket väl kan visa sig bli semesterns höjdpunkt, även för barnen.

Pòrtol, keramikstaden

Mallorca har mycket mer att erbjuda än sol och stränder. Det inser jag snabbt när jag besöker någon av öns alla marknader. Det kulturella arvet vårdas ömt av mallorkinerna, och kanske gäller det särskilt konsthantverket. Marknadernas keramikstånd är ofta imponerande i sina utbud. Även om många av föremålen ser ut att vara anpassade för den vanliga turistens smak, är det tydligt att mycket är tillverkat för hand och håller en hög kvalitet.

Men som de flesta andra i vår tid har jag svårt att identifiera mig med den vanliga turisten. Jag tilltalas av kvaliteten och det genuina hantverket, men är kanske ute efter något alldeles speciellt som passar just mitt hem. Så vart vänder jag mig då? Det visar sig att jag inte är ensam om att ställa den frågan.

Céramica Terra Cuita är en av öns konstverkstäder som skapar handgjorda föremål från grunden. “95% av vår tillverkning sker på personliga uppdrag från människor som tycker om keramik, men som vill ha något unikt, utformat efter just deras smak.” Det säger Pep Serra Crespi, femte generationens konsthantverkare och keramiker på Cerámica Terra Cuita. Att föremålen verkligen är handgjorde försäkrar Pep Serra Crespi. “Vi använder fortfarande drejskiva till alla våra kärl, skålar och fat”.

På Cerámica Terra Cuita skapas konstföremål av hög kvalitet med passion och känsla för det genuina. Hantverkstraditionen i familjen sträcker sig tillbaka så långt som till år 1860, då Pep Serra Crespis farfars far började som keramiker. Allt började med en morisk ugn som byggdes 1861, och en verkstad för modellering som byggdes i ett enkelt träskjul. Terra Cuita har än idag sin tillverkning i den ursprungliga verkstaden. I de nuvarande anläggningarna har man större utrymme och bättre ugnar, men har den primitiva verkstaden integrerad i lokalen.

Cuita Terra ligger i det lilla samhället Pòrtol i Marraxí strax utanför Palma. Leran hämtas från stadens stenbrott, och de är inte ensamma. Området uppbär en lång tradition av tillverkning av keramiska föremål. Leran härifrån används sedan lång tid tillbaka för att tillverka greixoneres, de så typiska kokkärlen som används för att tillaga och servera Mallorkinernas smakrika grytor, de så kallade ”sopes”, men även kärl och fat till de lika traditionella rätterna “tombets” ( friterade grönsaker) och “frits” (stekta hackade grönsaker med kött). På Cerámica Terra Cuita har man i över 150 år tillverkat de traditionella kokkärlen, men även en stor variation av fat, skålar, glas och kannor. Hantverket har gått i arv i fem generationer i rakt nedstigande led.

Idag kombinerar man sin nedärvda kunskap om lera och kärl med de senaste trenderna och materialen. Ett exempel på det är verkstadens så kallade Medelhavssamling, där man låter sig inspireras av den speciella mallorkinska ikat-tekniken. Resultatet blir de vackra och omtyckta skålarna och faten som målas i klara färger med de karaktäristiska breda penseldragen. Keramikverkstaden tillverkar självklart även de så kallade “siurells” som är så typiska för Mallorca. “Siurells” är de handgjorda lerfigurerna med pip, med samma funktion som en lergök. Figurerna målas vita eller med starka färger och formas för att efterlikna människor, hästar eller andra djur. En självklar souvenir för många turister.

MUSEU DEL FANG (KERAMIKMUSEUM)

Marratxi, Terra de Fang (keramiklandet), har låtit bygga ett museum som tillägnas kultur, identitet och tradition. Ända sedan stenåldern har keramik varit en viktigt del av människans utveckling. Tekniken att forma och bränna lera ledde till en revolutionerande förändring som förbättrade livsbetingelserna för våra förfäder. Särskilt den romerska och muslimska kulturen bidrog till den keramiska utvecklingen på Mallorca genom att införa nya former och mönster som har överlevt fram till våra dagar.

Keramik har spelat och fortsätter att spela en avgörande roll för att tillgodose människans grundläggande behov. Museu del Fang Marratxi öppnade för att visa den rikedom av tekniker, former och användningsområden som olika kulturer har bidragit med i gamla tiders keramiska verk, men även lämnat spår i modernare föremål och är närvarande i alla samhällen, tider och bakgrunder.

Museet fokuserar främst på det intresse som finns för leran som används i keramiken från Marratxí. Idag har många föremål fallit i glömska, försvunnit eller riskerar att försvinna på grund av att lera oftast ersätts med andra material i våra industrialiserade samhällen. Av den anledningen är det viktigt med ett museum som bevarar de traditionella föremålen och kan visa upp dem för allmänheten. Av samma anledning har museet åtagit sig är att dokumentera och sammanställa föremålen, men att även främja besök och aktiviteter kring leran för Mallorcas alla skolbarn.

Text: B. Font

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Sibil.la, en sång som bara kan höras på Mallorca

Sibil·la, som ursprungligen var en hednisk sång och som sjöngs av “sibyllan”, som var en sierska och spåkvinna och vars spådomar följdes av de grekiskromerska religionerna som fanns före kristendomens införande.

Solen förlorar sin lyster visar sig mörk och fördunklad månen ger inget ljus och hela världen blir dyster…

Med tiden kom en del kristna präster att i dessa trollkvinnors utsagor se bebådelser om Jesu Kristi ankomst och lät införliva bilden av Sibil·an med de kristna riterna, så som så ofta skedde när människorna lät ursprungligen hedniska fester och bruk smälta samman med den kristna tron.

Det är faktiskt så att det bland demånga profetior som dessa orakel uttalade finns några som råkar sammanfalla med den kristna tron. En av de mest kända sibyllorna, den från Erithrai i Mindre Asien, spådde apokalypsen i en utsaga som var mycket lik den vi finner i evangelierna, och det underligaste, något som inte kan kan anses vara en slump, är att de 27 första verserna (det s.k. akristikon) i denna profetia exakt återger begynnelsebokstäverna i namnet Jesus Kristus, Guds son och Frälsare (Jesus Cristo Hijo de Dios Salvador).

Sibil·lans sång som sjöngs på julnatten spreds till alla kyrkor i Europa. Denna sed levde kvar i åtskilliga århundraden , men försvann så småningom tills den endast fanns kvar på två öar i Medelhavet, på Mallorca där den sjungs i de flesta kyrkor och på Sardinien, där den begränsas till katedralen i Alghero, med vilken vår ö delar ursprung och katalanskt språk. Skälet till att Sibil·lans sång föll i glömska finner vi under Konciliet i Trient på 1500-talet där man beslöt att ta bort alla musikaliska inslag som inte var strikt religiösa. Mallorca behöll dem emellertid, antagligen på grund av sittt isolerade läge och för att denna tradition hade så starka rötter här

Vanligtvis spelas Sibil·lan av en flicka eller pojke på mellan 10 och 14 år, även om denna roll ursprungligen spelades av präster. Hur som helst, eftersom det rör sig om en kvinna, är kläderna hon bär hur som helst en kvinnas kläder, en tunika som vanligtvis är vit men även kan ha en annan färg. Tyget har fina broderier och ibland även guldtränsar. Hon bär alltid ett stort svärd – det sägs vara Goliaths svärd – som symboliserar den makt och den död som detta omen för med sig: Jesu Kristi ankomst och med den världens slut, nedstigningen till helvetet och uppstigningen till himlen, alltefter hur var och en levat sitt liv.

Sibil·lan är allra mest uttrycksfull i Palmas katedral där denna sång uppfördes för första gången på trettonhundratalet. Men det har inte alltid varit så. Under en del epoker och av en del biskopar förbjöds den som alltför “folkig” och eftersom mässorna var på latin, medan Sibil·lans sång redan var på katalanska.

När sången uppförs i Palmas katedral, “Seu”, följer den ett breviarium från femtonhundratalet som bevaras som en relik i klostret Santa María Magdalena i Palma och sägs ha använts av den heliga Catalina Tomás. Den innehåller två uppföranden, ett kort med endast Sibil·lans sång, och ett långt som omfattar ”Profeternas procession”.

Sibil·lans sång ackompanjeras av musik som somliga menar härrör från den gregorianska sången medan andra tror att den har sitt urssprung i de mozarabiska melodierna, även om denna melodi har blivit förfinats och anpassats till vår tid.

Sibil·lans sång kan man endast lyssnas på en gång om året, på julaftonen, och inte i alla kyrkor på Mallorca. Om ni aldrig hört den rekommenderar vi att ni gör det. Det är ett unikt tillfälle och en unik sång. Ingen annan dag på året är kyrkan så full. Och Palmas katedral är naturligtvis den bästa platsen att då befinna sig på. Fortfarande följs den urgamla traditionen strikt på denna ö.

Översättning: Karolina Kallentoft

Från land och hav, det kulinariska Mallorca

Mallorca är en ö rik på lokala gastronomiska delikatesser. Här finns ett stort utbud av färska råvaror från land och hav som sedan århundranden har landat på borden i form av välsmakande och vällagade rätter. Det traditionella mallorkinska köket följer de fyra årstiderna och varje råvara har sin bästa tid. Det rätterna har gemensamt är att de nästan alltid serveras med bröd, jungfruolivolja, grönsaker efter säsong och gärna ett glas vin.

Följ med på en kulinarisk resa genom Mallorca. Vi kommer ta er genom byar och städer över hela ön, för restaurangerna och caféerna där du äter som bäst har funnits länge, ofta i generationer, och är väl spridda. Det kommer bli mycket mat så innan måltiden tar sin början rekommenderar vi att du väcker din aptit med en ”palo”, en lokal apertif som med fördel kan spädas med lite vatten. Likören framställs med en kryddblandning av kinabark och gentiana och sötas med karamelliserat socker. Ursprungligen intogs denna dryck som febersänkande medicin.

Från ”frit” till sniglar

En av de allra mest typiska mallorkinska rätterna är ”frit” och finns i många olika varianter. Utöver ärtor, potatis och lök används ofta inälvor som bas. Ursprungligen tillagades frit på slaktrester. Under påsken görs den på lamm, medan sjömansvarianten innehåller fisk och skaldjur. Rätten finns med på de flesta mallorkinska menyer, t ex gör restaurangen på Hospedería Santuari de Cura utanför Algaida mitt på ön en omtalat god variant.
En populär mallorkinsk rätt är ”arròs brut”, en så kallad soppskedsrätt som fått sitt namn av det blod som ursprungligen användes vid tillagningen. Rätten består av ris kokt i en buljong på lök, svamp, gröna bönor, kaninlever och olika slags kött, som kyckling, gris eller vaktel. Den bästa arròs brut serveras enligt de flesta kännare på Celler de Petra i staden med samma namn någon mil österut.

En annan rätt du inte bör missa är ”sopes”, en slags gryta med grönsaker som bas och serverad med fina skivor av bröd. Ta dig förslagsvis norrut till staden Inca och beställ din sopes på Celler Can Amer. Väl där bör du även pröva källarens fyllda auberginer, ”albergínies farcides”, en annan klassisk mallorkinsk rätt.

Sopes

Mallorkinerna håller sin hemlagade mat högt. Palmabor som vill äta som hemma går gärna till Celler Pagès i kvarteret La Lonja. Här serveras bland annat sniglar, en annan delikatess som många mallorkiner njuter av. Till skillnad från de katalanska sniglarna tillagas de mallorkinska i en mustig buljong med örter och ibland även med korven ”butifarró”, såsom på Celler de Randa, inte långt från Sentuari de Cura.

Du får för all del inte glömma fisken och grisen. Fisken tillagas ofta på enkelt vis i ugn med potatis och grönsaker. Grisen ger mallorkinerna deras speciella ”sobrassada”. Denna rökta korv är enligt många en av de främsta kulinariska delikatesserna man kan smaka på Mallorca. Sobrassadans främsta kännetecken, den röda färgen, kommer från den lokala kryddan ”tap de cortí”.

Pa amb oli

Från vinter till sommar

En av julens mest typiska rätter är ”escaldums”, en mustig rätt som görs på kyckling eller kalkon och serveras med potatis, pinjenötter, russin och en sås gjord på lök, vitlök och mandel. På annandag jul äter mallorkinerna traditionellt ”sopa farcida”, det vill säga canelloni fylld med kött eller annan pasta som serveras i köttspad. Även om dessa rätter oftast bara finns på restaurangernas menyer under julen, brukar många familjer njuta av dem hemma under en längre tid. Även julens sötsaker brukar hänga med långt in på det nya året, som mandelnougaten ”torró fluix” och ”tambor d’ametla”, rostade mandlar med karamellöverdrag.

Med vinterns intåg kommer kraftigare rätter, såsom ”fava parada” gjord på bondbönor, revben, grisfötter och tryne. Denna paradrätt tillagas utsökt på restaurang Es 4 Vents i Algaida. Måltiden avslutas med fördel med en ”ensaïmada de tallades”, ensaïmada med sobrassada, som näst intill är oundgängligt dagarna före påsk då den finns att köpa på i stort sett varenda konditori. Ta dig söderut till Campos och pröva den som serveras på Can Pomar.

Förutom frits på lamm äter man på våren gärna ”panades”, en slags piroger som liksom den välkända ensaïmadan går att få tag på året runt. Fyllningen görs på griskött och ärtor, eller med fisk eller kyckling. Panades hittar du ofta i konditoridisken sida vid sida med ”cocarrois”. Cocas som det också kallas är en slags ungsbakad pizzapaj täckt med ett tjockt lager mangold och lök och toppad med grillade tomatskivor, eller med hackad tomat, lök och paprika och i vissa fall russin och blomkål.

Eftersom mallorkinerna inte har vana av att föda upp nötkreatur används sällan smör och grädde i det traditionella köket. Därför görs degen till många mallorkinska bakverken på grisfett, så även cocas. Pröva gärna panades och cocas hos Fornet de la Soca i Palma eller på Forn Can Salat i den lilla staden Montuïri mitt på Mallorca.

Sommartid finns två rätter som aldrig saknas på det mallorkinska matbordet: ”trempó”, en enkel sallad med vit paprika, lök och tomat och smaksatt med jungfruolivolja, och ”tombet” som lagas på friterad skivad potatis, aubergine, paprika och tomats

ås, gärna med ett eller två stekta ägg över. Dessa rätter kan med fördel avnjutas på Celler Son Toreó i Sineu mitt på Mallorca.

Om du ändå befinner dig i Sineu bör du även bege dig till Sa Plaça och smaka deras goda lammbog. Eller ta dig till Sóller och restaurang Sa Teulera” och beställa deras specialitet, en saftig ”porcella”, det vill säga spädgris. Stannar du hellre kvar i Palma och vill smaka på lite av varje finns klassiska ölhallen Sa Premsa. Där serverar man ett typiskt urval av mallorkinska tapas, som man på katalanska kallar ”variat”. Då får du en måltid med valda småportioner av exempelvis köttgryta, bläckfisk, ”tombet”, potatistortilla, köttbullar – på katalanska kallas de ”pilotes” – och givetvis ”tacones”, en rätt gjord på tarmar och magsäck.

Som avslut på måltiden kan du gärna pröva de klassiska skorporna gjorda på olja från Muro och Inca. Ät dem som de är eller med lokal ost från Formatges Burguera, Grimalt eller Prilac.

Väljer du hellre sött till kaffet kan du ta dig till restaurang Montimar de Estellencs och pröva deras ”greixonera de brossat”, till Pastelleria Can Molinas i Valdemossa för deras speciella potatisbakverk, till Forn Can Munar i Manacor för deras berömda suckar, ”sospiros” eller till konditoriet Can Roca i samma stad för att smaka ”pastís de pobre”, de fattigas kaka.

Här är det också på sin plats att åter nämna öns specialitet ”ensaïmades” från Forn de Ca na Joanaineta i Alaró och ”rubiols” från Forn de Can Salem i Algaida, eller för den delen från Forn de Glòria i Palma. ”Rubiols” är små sockrade kakor fyllda med marmelad och kvarg, som under påskveckan med fördel äts tillsammans med den pepparkaksliknande småkakan ”crespells”.

Känner du dig mätt? Låt dig då väl smaka ett glas örtlikör, en populär digestif bland Mallorcaborna. Örtlikören dricks antingen söt, som halvtorr eller torr.

Slutligen vill vi nämna några kockar som har utvecklat de klassiska mallorkinska rätterna till konst: Miquel Vicens på restaurang Can Calent i Campos, Miquel Gelabert på restaurang Can March i Manacor och Pep Socias på restaurang Bri i Palma. Tre restauranger som var och en bjuder dig på en gastronomisk resa, likt den du just har avverkat.

Bon Profit!

Text: Bartomeu Font
Bearbetning: Karolina Kallentoft