De tog hantverksginen från Skottland till Mallorca

Kanske har du sett den vita flaskan med den blåmönstrade etiketten på en barhylla någonstans på Mallorca. Eller så har sett den i Systembolagets katalog. Flaskan är ny, likaså innehållet. Receptet med de 14 örterna som utgör basen i Palma Gin utvecklades för tre år sedan i en förort till Palma, i en liten lokal vars guldiga och blå skylt knappt är synlig från vägen.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Mallorca Destillery’s lokal med väggar och tak i korrugerad plåt är lika anspråkslös som vilken lagerlokal som helst. Särskilt glamorösa är inte heller de enorma plastdunkarna som möter dig innanför porten, trots att var och en innehåller tusentals liter med 96-procentig sprit. Men längre in i lokalen tronar en flera meter hög destilleringsapparat i blänkande koppar. Det är här råspriten hettas upp och späds ut, och de grövre botaniska ämnena tillsätts innan den förångas och passerar genom den konformade toppen. I detta förångade tillstånd förs spriten vidare genom ett kopparkärl med mer delikata botaniska ämnen. Därpå landar den i den sista höga kopparcylindern, där spriten svalnar och späds till sin rätta alkoholhalt.

Destilleringsapparaten ser antik ut men har tillverkats av ett företag i Galicien på beställning av grundarna till Palma Gin, det brittiska paret Amber och Byron Holland. För tre år sedan levererades den till Mallorca Destillery och de kunde destillera sin första batch med gin.

Amber är säker på sak, eftersom dottern Amelia föddes två veckor innan alla papper hade skrivits på. Hennes tredje födelsedag firades exakt två veckor innan Mallorcaliv träffar paret.

– Jag brukar säga att Amelia är min baby och Palma Gin är Byrons, eftersom han jobbar jämt, säger hon och kastar en öm blick mot sin make.

Amber och Byron visar oss runt i lokalen där ginet destilleras, filtreras, tappas och packas i boxar om sex flaskor för vidare transport ut i världen. Innanför den flera meter höga porten står en inplastad pall med åttiotalet boxar i väntan på att levereras till en spritimportör i Schweiz.

Amber och Byron har själva fyllt på och packat flaskorna för hand. Amber visar oss till stationerna där flaskorna tvättas, tappas, vägs på milligrammet, korkas och etiketteras.

–Men vi planerar för att ta in hjälp till just det arbetet i framtiden, försäkrar Amber.

Byron ser tveksam ut, men det inte beror på att han inte tror att verksamheten ska växa.

–Pandemin kom kort efter att vi dragit igång, så allt har tagit längre tid än vi tänkt. Alla hotell och restauranger vi jobbat upp som kunder tvingades stänga. Så nu har vi satsat på att öka försäljningen mot privata kunder, förklarar Byron.

Sagan började för tretton år sedan när Amber och Byron träffades i Newcastle i norra England där de båda växte upp. Tillsammans reste de till Mallorca för att jobba på privata yachter, så som många brittiska ungdomar gör. Under fem år reste de över världshaven, bland annat till Australien. Amber säger skrattande att hon i stort sett bara såg vågor genom kajutans fönster under de åren.

–Det lät romantiskt när Byron frågade om jag ville följa honom på en lyxyacht, men efter några år ville jag hem.

Byron berättar att de inte långt efter hemkomst flyttade till Skottland och öppnade en restaurang i centrala Edinburgh. Där började de specialisera sig på belgisk öl, och lagade maträtter med öl som ingrediens.

De började stödja lokala ölbryggerier, och med tiden väcktes deras intresse för gin.

–Det var roliga år, men vi hade hoppats att familj och vänner skulle hälsa på mer, minns Byron.

År 2014 skedde den förändring som gjorde det möjligt för Amber och Byron att själva kunna satsa på gindestillering. Det var en drivande lokal producent, Sipsmith, som lyckats ändra de brittiska kraven för att erhålla ginlicens. Efter att staten i över 200 år hade krävt att destillerierna måste ha en destilleringsapparat på minst 1000 liter, räckte det nu att investera i en kopparpanna som rymde hälften så mycket sprit.

Lagändringen öppnade upp för en enorm kreativitet i det traditionella skotska ginbältet. När Amber och Byron fick ett bra erbjudande på sin restaurang såg de möjligheterna att själva ge sig in i branschen.

Men det lokala utbudet var redan mättat. Dessutom längtade de ut i världen igen. När de sålde sin populära restaurang stod de inför den fantastiska friheten att kunna flytta precis vart som helst.

–Mallorca har något speciellt och det var hit vi ville. Och vi ville skapa en särskild gin här på ön, säger Amber diplomatiskt.

Det var för fem år sedan som paret återvände till Mallorca. En tysk ginproducent fanns redan här, Eva Gin. Utvecklingen med hantverksdestillerier hade nämligen skett i Tyskland ungefär samtidigt.

Men Amber och Byron var och är fortfarande de första britterna på Mallorca som tillverkar handgjord gin. Det tog dem över ett år att pröva sig fram till den perfekta kombinationen av ekologiska örter, bär, blad, rötter, blommor och andra växtdelar. 14 ingredienser inklusive det obligatoriska enbäret blev det till slut, som tillsammans skapar en unik och överraskande smakupplevelse.

Några av ämnena utgör själva basen som binder ihop och lyfter fram de övriga smakerna. De övriga smakämnen kommer till större delen från växter skördade på Mallorca, såsom mandelblomma, apelsinblad, tomatstammar, lavendel och det mallorkinska enbäret, som är markant större än det europeiska och har smak av salt eftersom buskarna växer vid kusten. Mandelblommorna är de själva med och skördar under våren runt Alaró. Lavendel växer vilt men har en parfymerad och lite oljig smak, så den använder de sparsamt.

Byron bjuder oss att smaka. Ett grappaglas med klar gin och ett med vodka landar på bardisken framför oss. En vodka finns nämligen också i sortimentet från start.

Amber och Byron studerar oss när vi sippar ur våra höga glas. Medan den rena ginen är eldigt komplex och påtaglig i smaken är vodkan lenare i gommen. Den är verkligen svår att stå emot.

– En av de godaste vodkor jag druckit, utbrister fotografen efteråt.

– Det finns så många ginsorter som inte smakar något speciellt. Vi ville inte att den skulle smaka som alla de andra, vi ville ha citrus, jord och blomma, förklarar Amber.

Byron öppnar en av de många glasburkar som står uppradade i en hylla. Han låter mig lukta och jag känner en djup och jordig doft.

– Det är tomatstam, förklarar Byron. Den är vi nästan ensamma om att ha. Vi försökte även med olivblad men det blev inte rätt.

Amber ber Byron att blanda oss en drink, och snart dyker en stor kupa upp fylld med klar vätska, stora isbitar som klirrar löftesrikt och en rejäl klyfta apelsin. Smaken är distinkt, inte lik någon annan gintonic vi druckit. Och fantastisk god.

– Vi skapade Palma Gin för gintonic, så vi tycker att den är perfekt, säger Amber och ler.

Byron blandar ytterligare en cocktail, den här gången en riktig sommardrink med Palma Oaked Gin och Ginger beer. Den bärnstensfärgade ginen lagras mellan sex och sju veckor i ektunnor och är parets tredje spritprodukt.

I glaset sticker Byron ner en stor myntakvist och två limeklyftor, och jag vill hälla i mig drinken på stående fot.

Men intervjun är inte över än, jag måste hålla mig.

På andra sidan bardisken berättar Byron om visningar de har för grupper. För de som önskar kan visningen avslutas med att man får ta fram sin egen hantverksgin. Han visar mig till hyllan med glasburkar igen. De är trettio till antalet och bredvid varje burk står ett destillat av grödan den är gjord på. Under visningen får besökarna en genomgång av varje doft, de får veta vilka smaker som passar ihop, och de får dofta på innehållet i burkarna och smaka av destillatet. Sedan får de plocka ihop sin egen smakkombination.

Jag letar i hyllan efter specifika svenska smaker och får syn på rabarberrot, fänkål och anis, som många svenskar bär med i sitt smakminne.

– Alla har sina egna preferenser, men de verkar inte höra ihop med varifrån man kommer, säger Amber och lyfter idén att jag i slutändan kanske kommer fastna för helt andra smaker.

På tal om Sverige visar sig Palma Gin ha en högst oväntad koppling till vårt hemland. Bakom hyllan med glasburkar står en rejäl stapel med kartonger med beteckningen HVEN, Backafallsbyn. Det visar sig att det var just här på den vackra skånska ön Ven i Kattegatt som Amber och Byron blandade sin första ginbas. Det gjordes på ett destillat av skånskt vete i det lilla whiskydestilleriets kopparpanna, och den basen tog de med sig hem till Palma. Än idag framställs den 96-procentiga spriten som används i Palma Gin på organiskt säd från Skånes slätter.

Men i de staplade kartongerna från Hven finns enbär, som inte nödvändigtvis är svenska, säger Byron.

–De plockas i flera olika länder men packas om på Ven. Så kopplingen till Ven och Sverige har vi på många sätt.

TIPS PÅ TRE GINDRINKAR FRÅN AMBER OCH BYRON

GINGER SPICED GIN
50 ml Palma Spiced Gin
Ginger beer
högt glas med is
klyftor av citron eller lime
lavendel (valfritt)

PALMA GIN & TONIC
50 ml Palma Gin
200 ml Natural Indian Tonic Water
glaskupa med is
garnera med färska rosmarin
och citronskiva

BEACH VIBE BJÖRNBÄR
50 ml gin
25 ml citronsaft
10 ml sockersirap
10 ml björnbärssaft
lågt glas med krossad is
garnera med björnbär

Nyast på Palmas barhimmel

Mallorcaliv har prövat 5 nyöppnade barer för vin, öl och cocktails i Palma.

BAR LA SANG

Lukas Lundgren och Eritrea Willoughby slog upp portarna till baren La Sang vid plaza Hospital, döpt efter gatan som leder upp till baren, i oktober i fjol. Här serverar de naturvin och öl från små producenter över hela världen i en klassisk rustik miljö med väggar täckta av flaskor på rad. Till vinet erbjuder de pamboli, chark och ostar från lokala marknader.

–Det finns ett naturvin för alla, säger Lukas. Naturvin kan smaka kambutcha, cidrigt, fermenterat, vilt och operfekt. Det har en väldigt romantisk smak. Men det behöver inte vara funky, naturvinet har utvecklats och är inte längre en liten marknad.

Lukas passion för naturvin blir uppenbar när han berättar.

–Vi har mellan 60 och 100 vinmakare på Mallorca men bara tio eller elva jobbar organiskt. Jorden här har lågt ph-värde och är svår att odla, det är ofta en kamp. På Mallorca konsumerar vi lokalt, väldigt lite exporteras men vi gör så pass bra vin att det kan drickas överallt.

Passionen omfattar även omsorgen om våra jordar, och han frågar retoriskt:

–Ska man behöva skada allt liv runtomkring för att producera vin? Vid storskalig vinodling används pesticider och där växer inget annat än vinrankor. Runt en organisk vinodling är det grönt, liv och biologisk mångfald. Har vi inte det agrikulturella perspektivet tappar vi hela det autentiska. Jag tycker det är bra att trenden med naturvin uppmärksammar människor på vad som händer ute på fälten. Vin är klassat som kulturprodukt och behöver inte ha innehållsförteckning. Det innebär att vi inte vet vad vi häller i oss. Men med naturvin vet vi, allt det innehåller är fermenterade druvor.

Han avslutar:

–Naturvin filtreras inte, för att man vill att smaken ska bevaras. Det är därför den är så komplex och karaktärsrik. Naturvin har en mer komplett smak, med struktur, finess och djup. Precis så som jag gillar vin.

Bar la Sang, Plaza de L´Hospital 2

ADALT BREWING

A Dalt är mallorkin för ovanför och namnet kom till när vännerna Sebastian Barceló, Guillermo Blasco och Alberto Camina ombads sälja sitt hantverksmässiga öl på en fest som hölls av frilanskollektivet en trappa ner. I nio år bryggde de bara för vänner, men sedan i oktober driver de både bryggeri och ölhall med avskalad garagekänsla mot en stor skyddad innergård målad i vitt. Här samlas lokala hipsters i yngre medelåldern, men A Dalts öl säljs även i specialbutiker som Del Món Beer i Santa Catalina.

De tre vännerna är alla ingenjörer med olika inriktning och brygger sin cerveza artesanal, eller craft beer om man så vill, vid sidan av. Sebas, som är projektets entusiastiska initiativtagare, jobbar i båtindustrin med att utveckla samma monitorer för bl a temperaturkontroll som de använder i bryggeriet. De stora pannorna är inhysta bakom en glasvägg och här pågår dygnet runt fermentering av flera olika ölsorter, som kan drickas såväl färska som lagrade. Filosofin är att erbjuda en begränsad upplaga recept som ska tilltala alla smaker, som suave, blanca, negra/stout, amarga/bitter och Indian Pale Ale. Vissa favoriter kommer alltid finnas, men några ska alltid vara nya. Varje ölsort föräras med sin egen burkdesign utformad av en lokal formgivare.

Vännerna berättar att man först under de senaste tio åren har börjat brygga craft beer i Spanien, och att mikrobryggerierna har bra koll på varandra. Den största skillnaden mot industriöl ligger i att hantverksmässig öl inte pastöriseras, vilket gör att de karaktäristiska fermenterade smakerna mognar fram bättre. Upp till fem år kan craft beer lagras, och smaken utvecklas hela tiden.

Adalt Brewing, Calle Arxiduc Lluis Salvador, 40 

CAOBA

Caoba är spanska för mahogny. Caoba är också en nyöppnad cocktailbar på en välkänd adress på Santa Catalinas restauranggata nummer ett, calle Sant Magí. Så sent som i december övertog bartenderna Albert Macía och Damian Gil A Casa Mias forna lokal. Med själ och hjärta har de förvandlat den till en bar som de själva drömt om att driva: en avslappnad och sobert inredd cocktailbar som serverar klassiska och personliga cocktails, gintonics och infusiones, med intressanta tillbehör som syltad ingefära. Den långa bardisken är full av cocktailtillbehör och personliga ting som Albert och Damian samlat på sig under alla de år då de blandat drinkar i Barcelona, Amsterdam och på Mallorca, samtidigt som de planerat inför sin alldeles egna bar. Bakom bardisken i det dovt ljussatta antika skåpet, i mahogny såklart, finns spritflaskor med varierande ursprung. Bland annat finns här flera sorters rökt whiskey och bitter, två spritsorter som de båda bartendrarna med förkärlek smaksätter sina drinkar med. De ofta färgstarka drinkarna serveras i udda, vackra glas, alltid med något ätbart nedstoppat eller perforerat av en tandpetare som vilar på glasets kant.

Vill man sitta avskilt finns ett rum för större sällskap en trappa upp.

Caoba, Calle Sant Magí 61

EMBLEMATIC

I ett duplex vid Paseo Maritimo där Cappucchinos tidigare huserade finns sedan i våras coctelería Emblematic. Jaime Colombas har en energi som går att ta på när vi träffar honom och parhästen Carlos Berastain vid det runda bordet under trappan. Här har vi sällskap av en rosa plastflamingo och en svartskimrande leopard som vilar i en plastdjungel. Runt om oss är väggarna över marmorpanelen klädda med tropiskt klorofyllgröna tygtapeter. Medan de berättar om restaurangen åker fat efter fat fram med klassiska spanska och internationella rätter som patatas bravas och tacos, med en inte sällan kryddstark twist. ”Emblematiska rätter”, som Jaume gärna kallar dem.

Emblematic håller öppet varje dag från frukost till sen cocktailtimme och Jaume förklarar att det ska alltid gå att hitta något man gillar här, det ska vara ett ställe där stämningen förtätas och chillas av under dygnets timmar. Turister från de omgivande hotellet kanske hittar hit på morgnar och eftermiddagar, medan det yngre lokala klientelet framför allt besöker Emblematic på kvällen. Kanske reserverar de övervåningen, som kan skärmas av från övriga gäster om så önskas, eller tar en cocktail i baren eller på den stora terrassen mot gatan.

Jaume Colombas har gjort sig känd i Palmas nattliv med barerna La Tremenda intill Hostal Cuba, och Bandarra vägg i vägg med restaurang El Camino, två ställen där stämningen ofta är hög. Inspirationen till Emblematic hittade de båda vännerna under en lång helg i spansk fiestas absoluta epicentrum, Madrid.

Emblematic, Paseo Maritimo 1

DOOR 13

Dörren på calle de les Caputxines 13 är femhundra år gammal, och du kan bara komma in med kod. Väl inne möts du av den excentriske fransmannen Stephane Melaerts skapelse, cocktailbaren Door 13. Här har han levt ut alla sina önskningar om en lyxig flamboyant, intim och till vissa delar erotisk bar. 

Men inte för mycket, försäkrar han och visar oss till salongen och fotoutställningen som påminner om filmen Eyes wide shot. På borden omgivna av chesterfieldsoffor och sammetsklädda fåtöljer står dödskallar och kandelabrar med rinnande ljus. Här spelas levande musik flera kvällar i veckan med skön speak-easy-atmosfär.

Över baren med dubbel takhöjd hänger venetianska masker, och rakt fram svävar enorma inglasade vita änglavingar mot en svartmålad vägg. Baristan frågar artigt om vilka drinkar vi föredrar, och Stephane visar oss menyn, tjock som bibeln. Här finns inte bara klassiska cocktails som Moscow mule, Singapore sling och en lång rad gintonics, utan även egna noga framforskade smakkombinationer på cannabis, absint, örter och udda ingredienser som en särskild peppar från Himalaya.

Våra cocktails är för dem som är ute efter nya erfarenheter, försäkrar Stephane medan baristan serverar mig en cocktail med doft av lime och trä. Fantasifullt serverad och fullkomligt ljuvlig i gommen.  

Door 13, Calle de les Caputxines 13

Mallorcas äkta hantverk

Det finns en massa bra skäl att flytta till Mallorca, vare sig det är på hel- eller deltid. Att se blå himmel, gröna träd och solen i november är ett av dem. Men Mallorca är en lantlig ö och det tar inte många minuters strosande i Palmas butiker för att märka den starka hantverkstraditionen. Ett hett tips är att försöka närma sig den lokala kulturen och traditioner, något som inte är särskilt svårt eftersom du kommer tvärs över hela ön på en timme i bil eller för all del buss.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Hantverkstraditionerna är ofta centrerade till särskilda orter. I den lilla byn Pòrtol utanför Marratxí finns öns keramikcentrum. Det finns fortfarande 4 keramikfabriker i Pòrtol, även om det för inte så länge sedan fanns 20 stycken. Här tillverkas bland annat de bruna handtagsförsedda terrakottagrytor för matlagning som används i många hem och på restauranter.

I Terra Cuitas fabrik, som fortfarande ligger i samma byggnad nu när femte generationens keramiker huserar här, görs allt för hand, som alltid. Till och med den ursprungliga jätteugnen finns kvar, stor som ett rum, även om den inte längre används. Här träffar vi Pep Serra Crespí.

På vintern drejar och formar vi alla föremål, på sommaren glaserar och målar vi, berättar han när vi går runt i fabriken och visar hur genom att dra en skål genom en balja med glasyr.
Företaget har gått från far till son sedan 1860. Pep har tre söner, men han vet inte om någon av dem kommer att vilja ta över en dag.

Jag är utbildad av min far här i fabriken, men mina barn vill åka till USA och plugga annat. Pep gillar förnyelse, och har utvecklat mer dekorerade produkter. Förutom terrakottagrytor och skålarna med enfärgade målade insidor i regnbågens alla färger gör Terra Cuita nu till exempel prydnadsföremål och fat med ikat- och bladmönster.

Man kan också komma med en egen skiss och få det tryckt på ett fat eller en skål, fortsätter han.  Här finns en liten fabriksbutik, men de riktiga Terra Cuita-butikerna ligger i Palma och Santanyí.

Ett annat hantverk som går långt tillbaka i tiden är glasblåsandet. Utanför Algaida, en halvtimme västerut på vägen mot Manacor, ligger Vidrierias Gordiola. Här finns både ett museum och stor välsorterad butik liksom en fortfarande aktiv fabrik. Det är varmt, öppna eldar brinner i flera ugnar och de tre glasblåsarna arbetar i tyst samförstånd. Någon blåser och snurrar på en klump smält glas, den andra drar med en tång och trycker sedan dit ytterligare en kupa på det som förut var en klump. Efter en stund materialiserar sig ett vinglas, lite magiskt ändå.

Företaget har funnits i 300 år och ägs fortfarande av samma familj. Här i Algaida tillverkas förutom dricksglas även vaser, lampskärmar och prydnadsföremål i glas, allt med samma välanvända och brända verktyg.

– De traditionella färgerna på glasföremål är kolafärg och grön men vi gör föremål i alla färger, berättar glasblåsaren Pedro Torres som har arbetat i fabriken i 25 år.

På ett skyddat naturområde i den sydöstra delen av Mallorca har salt framställts sedan feniciernas tid många hundra år f.Kr. Här finns alla de rätta förutsättningarna, en mild bris från havet, massor av sol och låg luftfuktighet. På Flor de Sal d’Es Trenc framställs både vanligt havssalt och det exklusiva flor de sal. Flera gånger om dagen erbjuds rundturer kring bassängerna. Får du vänta en stund kan du ta en kaffe och kanske köpa lite salt och olja i det gulliga lilla caféshopen.

­ –All skörd av flor de sal sker för hand, berättar guiden när vi går runt bland de 700 små och svagt rosafärgade poolerna inne på området. På sommaren flyter saltet upp till ytan och tas upp med sär-skilda håvar. Är det riktigt varmt kan vi skörda två gånger per dag och alla företagets 50 anställda hjälper till, fortsätter hon.

Bredvid de mindre poolerna finns ett antal bassänger stora som fotbollsplaner, från vilka havssaltet hämtas. Det är det som ligger i 10 000 ton stora berg bredvid, och det vita saltet mot den blåa himlen ger en förståelse för inspirationen till varumärkets färger. Vattnet kommer hit via en kanal från havet 900 meter längre bort. Här finns en unik fauna, eftersom saltvägarna drar till sig olika fåglar, som till exempel den rosa flamingon. Det sägs att flamingon får sin färg av de rosa miniräkorna som lever i vattnet och som ger bassängerna dess färg.

Saltet sprids ut på borden här för att torka och inne i huset bakom hälls det upp på burkar. Saltkristallerna ser ut som blommor när de flyter på vattenytan, därav namnet flor de sal. Eftersom saltet inte är raffinerat innehåller det över 18 olika mineraler.

I närheten finns termalkällor där det sägs att romarna badade på sin tid. På samma plats som hotellet Fontsanta nu ligger har det funnits välbesökta källbad i 150 år. På sin tid kunde vem som helst komma och bada för att stärka sin hälsa och det fanns också läkare på plats. Fortfarande kan alla (vuxna) komma och bada, men numera i ett femstjärnigt hotell endast för vuxna. Den gamla fincan är totalrenoverad till en lugn och harmonisk dröm i naturträ, vitt och sand-sten med fladdrande vita linnegardiner både inne och ute. Förutom ett antal olika bastubad finns både vattensängar och relaxrum, turkiskt bad (är du kaxig välter du ut hinken med iskallt vatten över dig) och flera varianter av pooler.

Alla bör börja i den saltrika ångbastun, för att vänja sig vid de höga temperaturerna, förklarar terapeuten när hon visar oss runt. Det mineralrika vattnet är gynnsamt för hudåkommor, många ser en snabb förbättring. De individuella baden är så avslappnande att vi knackar på dörren efter en kvart så att gästen inte somnar, fortsätter hon.

Något som påstås vara så rogivande gör mig vansinnigt nyfiken, så efter en pliktskyldig stund i ångbastun går jag till den gemensamma poolen och flyter i det salthaltiga vattnet. Musklerna blir verkligen helt avslappnade. Jag hade kunnat stanna länge men vill inte missa det individuella badet. Och det är paradisiskt. Jag flyter stilla och det är som att huvudet lösgörs från kroppen i ett tillstånd av full-ständig relaxation. Dörrknacket kommer alldeles för tidigt.

Förutom keramik, salt och glas framställs naturligtvis vin på Mal-lorca, något som blir bättre och bättre hela tiden. Nu finns här över 70 vinproducenter, varav ett antal är ekologiska och några få fokuserar på naturvin, alltså vin helt utan tillsatser. En av dem är 36-åriga Eloi Cedó Perelló vars företag Sistema Vinari hyr in sig på 4 kilos (slang för 4 miljoner pesetas) utanför Felanitx. Han har varit här i sex år, varv de första två gick åt till att avgifta marken.

–Jag pluggade jordbruk på universitet, men har arbetat med vin över hela världen. Jag testade naturvin första gången i Chile år 2009 och insåg att det var grejen. Det är viktigt för mig att visa respekt mot såväl natur som kultur, men jag är helt ointresserad av att få nån certifiering. Jag vill göra min grej, och det är att fokusera på att ta fram bra naturvin, för allt som görs är inte det än, säger Eloi.

För att få rätt kvävehalt i jorden planterar han bland annat bönor, men här växer också olivträd och blommor, insekter och bin surrar. Druvorna sprutas bara med svavel för att motverka svamp.

–Jag får fem-till sextusen kilo druvor av min mark, hade jag odlat konventionellt hade jag fått kanske 10 000 kg. Jag har en liten produktion, men jag kan ha förståelse för större producenter som tillsätter sulfiter i vinet eftersom det skyddar mot oxidering. De vill inte riskera att förlora allt.

Om du mejlar innan kan du ha tur och få komma och prova, men Eloi jobbar på fälten och kan ha svårt att hinna med gäster.

Fortsätter du upp mot det nordöstra hörnet av ön kommer du till byn Arta och sedan Capdepera, Mallorcas korgflätarcentrum. Du har garanterat sett de flätade väskorna och hattarna på marknader och i butiker. De är i princip alltid gjorda i Marocko, men i källaren under butiken Son Pocapalla i Capdepera möts fem damer på mellan 60 och 80 år varje eftermiddag och flätar korgar.

–Korgflätningen var det som räddade byn under spanska inbördeskriget, det gav oss lite extra pengar, berättar en av dem. Männen var ute och plockade palmblad, de torkades och blektes och sedan flätade kvinnorna korgarna. Vi har lärt oss av våra mödrar och mormödrar, men nu finns det inga unga som kan hantverket, det finns inga pengar i det, fortsätter hon.

Tekniken och traditionen är flera hundra år gamla och det sägs att fläterskorna var lyckligare än andra eftersom de träffades och samtalade medan de flätade. Inte mycket har ändrats, damerna här pratar konstant på mallorkin samtidigt som de oupphörligen arbetar. Det är ett tidskrävande arbete, först flätas ett långt band, sedan sys bandet ihop till en väska eller en korg. Bara det sista steget tar en hel dag. Produkterna blir otroligt slitstarka, och den som vill kan bestäl-la sin egen väska.

Bildinfo: Från vänster till höger: Maria Brotad, Maria Vives, Joana Colom, Antonia Vives, Maria Griscafre.

I Pollenca, på norra Mallorca, lever ytterligare en tradition vidare i ett familjeföretag som har funnits i fem generationer, Teixits Vicens. Här framställs (och säljs) tyger, enfärgat, randigt och så lengua, det ikatmönstrade. Lengua framställs genom att knyta gummiband runt vissa delar av garnet för att det ska bli ofärgat. Kännetecknande för ett äkta ikat är att färgen alltid flyter ut lite i kanten på mönstret plus att det inte finns någon avig och räta. Tekniken kom till Mallorca på 1700-talet och detta är enda platsen i Europa där den ännu används.

–Vi gör allt här i huset. Vi spinner, färgar, torkar, sätter tråden på rulle och väver. Allt sker på samma sätt som alltid, och det enda som används är bomull, linne och färg, berättar guiden när vi går runt i lokalerna och tittar på färgbaden, torkvinden och vävstolen.

Designen uppdateras lite varje år, men blått är den klassiska färgen och i butiken kan du förutom metervara köpa väskor, espadriller, kuddfodral, tallriksunderlägg och dukar. Du hittar även Teixits Vicens varor i Arta, och på Terra Cuita i Palma. Den som hör av sig innan kan få en rundtur av fabriken.

Det är verkligen värt en biltur bortom bad och barer för att få en fördjupad bild av Mallorca. Är du på jakt efter genuint hantverk och högkvalitativa produkter kommer du att hitta båda delar här, och på köpet få en mängd intressanta möten.

Fem Juvelerare i Palma: Lyckans smed

Juvelerare, guldsmed, smyckesdesigner. En i högsta grad konstnärlig yrkesgrupp som smider ädla metaller och stenar i syfte att smycka och ta fram det personliga i oss.
Och har så gjort under årtusenden. Mallorcaliv har träffat fem smyckesdesigners verksamma i Palma med vitt skilda bakgrunder och inriktning.
Vi bad dem berätta om sina smycken och hur de blev sin egen lyckans smed på Mallorca.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

AMANDA NYBERG

Amanda Nyberg är uppvuxen på Mallorca med svensk mamma och spansk pappa. Liksom mamma Annika h ar hon alltid varit en kreativ person som målat och skapat kläder och smycken sedan hon var liten. Hon visste tidigt att det var något moderelaterat hon skul-le jobba med, och efter skolan flyttade hon till London för att plugga modedesign.
–Efter fyra års studier flyttade jag tillbaka till Mallorca. Jag äl-skar vintage, kitsch och loppisar, och jag började tidigt samla på gamla religiösa medaljer för jag tyckte de var vackra. Min samling växte och växte och en dag förvandlade jag dem till något helt nytt.

Beskriv dina smycken!
–Min smyckeskollektion Holy Recycle är moderna smycken med en historia bakom. De består av gamla medaljer som jag har transformerat till något helt annat än vad de ursprungligen symboliserade.

Hur och var tillverkas de?
–Precis nyligen flyttade jag till Barcelona, och ateljén har jag i min lägenhet. Jag använder äkta silver och ibland guldpläterat silver. Kedjor och tillbehör köper jag från Europa och medaljer från samlare från hela världen.

Vilka är dina kunder?
–Kvinnor och män i alla åldrar över nästan hela världen. Häftigaste är nog när jag fått beställningar från Japan! Men jag har även skapat smycken åt kändisar som sångerskan Rosalia. Även många bloggare använder mina smycken.

Vilket är din egen favorit?
–Min favorit är nog Holy Mary Rosario i guld. Den är också vår storsäljare. Och så älskar jag våra hoops med medaljer på.

Butik: Aka knits, calle Sant Magi 26

WEBSHOP: holyrecycle.com / Instagram: @holyrecycle

CARMEN EKVALL

Carmen Ekvall är en dansk smyckesdesignern med svenskt påbrå, som började sin bana som lärling i Simrishamn. Efter avslutad lärningsutbildning studerade hon gemologi i Tyskland med inriktning på ädla stenar, pärlor och diamanter.
–Jag ville lära mig så mycket om materialet som möjligt, och idag har jag en oändlig passion för stenar, såväl de färgade som för diamanter. Intresset väcktes redan som barn när hon tittade i sin pappas böcker om juveler, eller lekte att hon var smed.
–Jag brukade slå med hammare på ett metallstycke. Jag tyckte om ljudet av metall mot metall, och att se hur järnstycket tog form. För fyra år sedan flyttade hon till Mallorca.
–På vintern när det är tystare designar jag mina nya kol-lektioner. Men jag tycker också om den väldigt annorlunda atmosfär som finns här på sommaren, det är ett buzz som skapar dynamik och intressanta möten i ateljén.

Beskriv dina smycken!
–En blandning mellan klassiskt och modernt. Min grund-linje är ofta skandinaviskt rena former och ytor, men jag dekorerar med färgade stenar och leker med material eller ytor för att ge liv och karaktär.

Hur och var tillverkas de?
–Jag tillverkar dem helt och hållet i min ateljé i min butik i gamla stan. Det ger mig frihet att skapa personliga smycken för hand och låta kunderna dels ta del av processen, men också få dem exakt anpassade.

Vilka är dina kunder?
–Oftast skandinaver och tyskar som söker kvalitet och det unika som kännetecknar dansk design. Många vill ha unika smycken och då utgår jag från kundens egna färger, smak och personliga stil.

Vilket är din egen favorit?
–Måste jag välja säger jag min nya Solitaire-ring från La Vallora Collection. Egentligen är det en vanlig en-stensring, men designen är ren och klassisk och låter diamanten stå i absolut fokus. Många säger att de letat efter just den här ringen länge, och att den står för något som är de mer än alla liknande de sett. Varje gång det händer gör det min dag lite bättre!

Butik med ateljé: Oyster Gallery, Carrer dels Set Cantons 3, Palma

WEBSHOP: oyster.gallery / lavallora.com

NICO SALES


Nico Sales har på några få år etablerat sig som en prisbelönad smyckesdesigner på Mallorca. Men hans bana började i en helt annan ände. Nico, som är från Madrid, for efter universitetsstudierna som volontär med en teater till Kiev. Bara en månad senare bröt konflikten mellan Ukraina och Ryssland ut, som senare eskalerade till inbördeskrig.
–Det var ett känslomässigt väldigt påfrestande år. När jag kom hem ville jag leva enklare, och jag bestämde mig för att förändra inte bara mitt privatliv utan också mitt yrkesliv. Jag började studera på designskolan i Palma och det var som en ny värld öppnade sig.

Beskriv dina smycken!
–Trots, eller kanske tack vare, att jag är en kaotisk person tycker jag om smycken med raka linjer och väldefinierade avgränsningar. Rent arkitektoniskt älskar jag den sovjetiska estetiken med stora och kraftfulla element. Bauhaus-estetiken inspirerar mig formmässigt och konstruktivismen hjälper mig att ge dynamik åt de raka linjerna, för att skapa rörelse i statiska element.
–Jag är en känslomässig person och gillar att mina smycken berättar saker, också om mig som har skapat dem. Att vara fri att skapa och få berätta något.

Hur och var tillverkas de?
–Allt material skärs och formas i ett gjuteri. Grundmaterialet förbereder jag sedan i en smyckesverkstad, men det färdiga smycket tillverkar jag alltid hemma.

Vilka är dina kunder?
–Jag vänder mig inte till en specifik målgrupp utan de som köper mina smycken känner till vem jag är och vill ha smycken som berättar en historia.

Vilket är din egen favorit?
–Jag har ett känslomässigt band till alla mina smycken. Måste jag välja blir det ett örhänge som jag designade under mitt första studieår. Om vi pratar om «fetish»smycken, gillar jag mest att göra ringar, jag gillar att smycka mina händer. Vad som verkligen är vackert är att se någon bära ett av mina smycken, oavsett vilket av dem det är!

WEBSHOP: FACEBOOK: NICO SALES / Instagram: Nico Fla5

NATALIA WAEGER

Natalia Waeger är tyskan som flyttade till England för att studera på designskola i London. Efter examen började hon göra resor till Asien och förälskade sig i Bali där hon sedan bosatte sig under många år.
–På Bali omgavs jag av en kreativ atmosfär som mina smycken än idag är inspirerande av. Det är också på Bali jag tillverkar dem. Men just smyckesdesign började jag med först när jag bodde i Los Angeles, och helt gick upp i yogavärlden. Det var också där jag sålde mina första kollektioner.

Beskriv dina smycken!
–I alla mina smycken vill jag vill få fram essensen av något väldigt delikat. Ofta förser jag dem en romantisk detalj, som ett dolt meddelande eller ett personligt mantra. Tillsammans bildar delarna en harmoni som gör det tidlöst och ger en inre betydelse.

Hur och var tillverkas de?
–I en liten silversmedsfabrik som ligger på en avtagsväg till Balis huvudstad Denpasar. Det är ett långsamt arbetssätt men med stor respekt för det traditionella hantverket.

Vilka är dina kunder?
–Många söker en unik och personlig upplevelse, och tar kontakt med mig personligen. Bland annat har jag många lojala kunder inom det svenska yogacommunityt.
–En av mina första så kallade ”Quote Bracelets” hade «I AM A UNICORN», stämplat på en silverplatta, och var speciellt designad för modellen och skådespelerskan Dree Louise Hemingway.

Vilket är din egen favorit?
–Absolut mitt signatursmycke: ”THE WISH CAPSULE”.

WEBSHOP: nataliajana.com

ISABEL GUARCH

Smyckesföretaget Isabel Guarch har funnits i över 50 år på Mal-lorca. Redan för 30 år sedan ägde generationsväxlingen rum och dottern Isabel Guarch, som alltså har samma namn som sin mamma, tog över.
–Jag har följt i mammas fotspår. Min passion är att skapa unika kvalitetssmycken med medelhavskaraktär, och det var också min mammas passion. Hantverket lärde jag mig vid hennes sida i ateljén, men jag har också studerat smyckesdesign i Paris.

Beskriv dina smycken!

–De har en tidlös design som förskönar kvinnan. Men jag vill också att de berättar om Mallorcas kultur och vår avslappnade livsstil. Om solens avtryck på landskapet och på vår hud, om värmen och energin den ger. Guld är det material som bäst återspeglar det jag vill få fram och som jag ofta använder.

Hur och var tillverkas de?

För hand på Mallorca.

Vilka är dina kunder?

–Många har handlat här ända sedan min mamma startade företaget. Drottning Sofia är kund sedan många år, och hon kommer ofta på somrarna när spanska kungafamiljen bor på sitt sommarresidens.

Vilket är din egen favorit?

–Alla mina kollektioner står för olika delar av mig och är därför speciella för mig. Men just nu bär jag ofta smycken från min senaste kollektion, «Ellemental».

Butik med ateljé: Plaza Mercat 16 / El Corte Ingles, Jaume III,
Utvalda 5-stjärniga hotell på Mallorca och Ibiza

WEBSHOP: isabelguarch.com

Ett liv i espadriller

Angeliqa Gidlöf har alltid varit modeintresserad, och eftersom hon har bott på Mallorca sedan hon var barn har hon burit den typiskt spanska skon espadriller hela sitt liv. Efter ett år i Vietnam kom hon tillbaka till Mallorca fast besluten att ”göra något med skor”. Inte långt efter var hennes märke Dirty Grey fött, espadriller med det lilla extra.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Espadriller har varit den traditionella bondskon för såväl män som kvinnor sedan 1300-talet, och tillverkas fortfarande på ungefär samma sätt. Nuförtiden kommer de i en mängd varianter, tår och hälar kan vara exponerade eller inte, det kan vara snören runt vristerna eller mera se ut som en toffla. Den ikoniska franska modeskaparen Yves Saint Laurent ville skapa en espadrill med kilklack och när han kom i kontakt med den spanska espadrilltillverkaren Castaner blev drömmen verklighet och dessutom superpoppis.

Angeliqa hade en liknande vision, förutom traditionella espadriller i mjukaste skinn och i en mängd färger ville hon göra en mer stylish och speciell sko. Det blev en espadrill utan hälkappa, med synliga tår och med en stor dekorativ knut på ovansidan. Att förbättra och förändra kläder ligger i Angeliqas natur, sedan hon var liten har hon ändrat sina jeans och t-shirts, och hon har jobbat som stylistassistent åt sin mor på reklamfilms-inspelningar.

Tjugosexåriga Angeliqa har bott på Mallorca sedan hon var sju år gammal. Hennes föräldrar som var i restaurangbranschen ville ha en förändring, sålde allt i Sverige och drog till Mallis med Angeliqa och hennes syster och moster. Efter ett par år i Svenska skolan började Angeliqa i spansk skola och känner sig nu lika spansk som svensk.

– När jag är med spanjorer känner jag mig svensk, och när jag är med svenskar känner jag mig spansk, säger hon. Men jag är inte i Sverige så ofta, jag har en stor släkt men de vill ju gärna komma hit istället.

Angeliqas spanska pojkvän fick ett uppdrag i Vietnam i ett år och de bodde där tillsammans, och det var när hon kom därifrån för 1,5 år sedan som hon bestämde sig för att förverkliga sin dröm. Någon design- eller formgivarutbildning har hon inte, där-emot en tydlig uppfattning om vad hon ville göra.

– Jag läste om en skomakare i Sa Pobla som tillverkade espadriller för hand och ville komma i kontakt med honom. Jag fick rådet att åka till tågstationen i Sa Pobla och fråga efter Antoni, så det gjorde jag. Vi träffades och inledde ett samarbete. Vi förstår inte alltid varandra, och han vill gärna lägga sig i min design och ”förbättra” vissa detaljer, men jag står på mig och till slut brukar han fatta att det är jag som bestämmer. Han är så duktig på det han gör att jag får stå ut med de sidorna av honom, skrattar hon.

Efter att Antoni var hittad började jakten på en skinnleverantör. Genom att fråga runt hamnade Angeliqa till slut hos en leverantör i Inca vars skinn var tillräckligt mjukt och i tillräckligt många olika färger.

– Skinnet är olika mjukt beroende på vilken del av djuret det kommer ifrån. Det hade jag ingen aning om när jag började, berättar hon.

Det är också i Inca som lädret skärs till de färdiga bitar som Antoni sedan syr på jutesulorna. Antonis farfar började göra skor, då åt fattiga jordbrukare, och nu för Antoni hantverket vidare, genom att göra skor åt modemedvetna tjejer och kvinnor över hela världen.

– Jag har många kunder i Australien, vilket är perfekt eftersom deras espadrillsäsong är vår vinter. Det ger mig en jämnare försäljning, berättar Angeliqa.

Att nå ut med sin produkt är ofta den stora utmaningen för vilken tillverkare som helst. Angeliqa hade ett försprång genom dels det egna instagramkontot, dels är hennes syster influencer i Tyskland med närmare en miljon följare på Instagram. Marknadsföringsbudgeten är därför obefintlig, all reklam sker på företagets instagramkonto.

– Jag hade en modeblogg förut, och ett eget instagramkonto med ungefär 20 000 följare runt om i världen. Min systers stora följarskara på Instagram har varit viktig och vi har gjort en kol-lektion tillsammans där hon fick välja färger. Jag tycker om att jobba med limited editions och tillfälliga kollektioner. Det skapar också ett habegär hos mina kunder.

Det är även via systern som Angeliqa har byggt sin hemsida. Även om Angeliqa tjänade så pass mycket pengar på sin försäljning att hon kunde leva på inkomsterna efter tre månader så sköter hon all försäljning själv genom sin hemsida, sätter etiketter på skorna, lägger dem i lådan och går till posten med paketen. Hon säljer ungefär 30 par skor i veckan. Eftersom hon inte har några anställda är hon såväl kundtjänst som designer och allt där emellan.

– Från början trodde jag inte att jag skulle behöva hålla på med momsredovisning alls. Men jag måste fixa ett avtal med en transportfirma så att jag inte behöver gå till posten själv.

En gång i veckan träffas Angeliqa och hennes skomakare Antoni, och vi följer med till Sa Pobla för ett besök hos honom. Verkstaden består av ett enormt rum vid gatan, fullproppat med saker. Här finns lådor travade på varandra, gamla skor liksom nya skor i alla olika stadier, sulor och skärp. Bland annat. Den enda ljuskällan som Antoni använder när vi är där är ljuset från fönstret. Antoni sitter på en liten pall och fäster först lädret med ett stygn på varje sida av sulan, sedan syr han fast det med en stor nål. Han producerar ungefär åtta skor i timmen.

– På mina skor med rosett är det en annan person som syr fast de lösa skinnbitarna som man knyter rosetten av, berättar Angeliqa samtidigt som Antoni står bredvid och vill visa hur rosetten ska knytas.

Antoni berättar också att han har sett att någon på fastlandet har kopierat Angeliqas design, något som hon tar med ro. Sedan ger sig de två in i en lång diskussion om olika tjocklek på sulor, och vad som är den idealiska. En för tjock sula gör det stumt och svårare att gå.

Angeliqa arbetar tätt ihop med sin mamma. Sedan hon har flyttat verksamheten från det egna vardagsrummet är det i sin mors kontor hon sitter. De två har ett nära samarbete, tillsammans har de tagit fram och sytt begränsade upplagor av både jackor och väskor.

– Nästa vecka åker vi på lädermässa i Milano tillsammans. Jag kunde ingenting om läder innan jag började med skorna, men jag lär mig hela tiden. Så sakteliga vill jag utöka och utveckla företaget. Jag har hittat en fabrik på fastlandet som ska göra delar av produktionen, jag skulle också gärna ha fler kollektioner. Jag drömmer också om en egen butik på Ibiza.

Llaüts, ett flytande mallorquinskt hantverk

De traditionella båtarna syns fortfarande i vikarna runt Mallorca. Yrkesfiskare och båtfantaster har seglat dem i decennier och de baleariska båtbyggarna är kända för sin noggrannhet utanför öarnas gränser.

Text och foto: Pär Olsson

Seglen på ett tiotal båtar fladdrar i morgonbrisen i småbåtshamnen Cala Gamba utanför centrala Palma. Under ett fikusträd på kajen har deltagarna till dagens regatta samlats. Tävlingsdomaren Javier Aurrecoechea hälsa alla välkomna och drar den senaste väderprognosen som lovar en svag sydlig vind. Det är goda förhållanden och solen har redan trängt bort morgonkylan. Han informerar även om banas rutt som är ungefär fyra nautiska mil lång. Under mötet passar alla på att stoppa i sig en av de mallornquinska pirogerna som bjuds för att bygga på energin inför den stundande tävlingen.

Därefter blir det stor aktivitet ombord på de vackra träbåtarna som ligger på rad vid kajen. Deltagarna har mycket att förbereda inför avseglingen. Storlek och form varierar mellan båtarna, men de är alla gjorda av trä och har den klassiska segelkonstruktionen som kallas vela latina eller latinsegel. Passionen för båtar förenar ägarna och det råder hjärtlig stämning mellan deltagarna som hjälper varandra för att komma i ordning inför start.

Cala Gamba är småbåtshamnen nummer ett när det kommer till de traditionella båtarna. Juan Hevia är en av dem som har stor passion för sin båt Uep. Han tog över den bortglömda båten och har renoverat den flitigt under flera månader. Resultatet är imponerande och man kan spegla sig i de fernissade trädetaljerna ombord.
– Jag har haft min båt i tre år. Konstruktionen kallas Bot och det som utmärker den är den avhuggna akterspegeln till skillnad från en Llaüt som har spetsig för och akter, förklarar Juan.
Hans båt är den mista som deltar i den klassiska regattan och han är beredd på att det kommer att ta tid för honom att segla dagens rutt. Juan är först med att kasta loss. Han tar stadigt tag i årorna och sätter av mot hamnens inlopp. Likt många av de andra båtarna har den ingen motor och tankarna går till de svenska sumpbåtarna som traditionellt användes i den svenska skärgården.
– Jorden upptäcktes för segel och inte motor, hojtar Juan glatt innan han försvinner runt en av hamnens pontoner.

En efter en lämnar de hamnen. Vissa ror och andra sätter av med fulla segel mot den fjärde av de nio regattor som Trofeu Hivern innefattar. I Palmabukten utanför hamnen ligger starten. Havet veckar sig i små vågor under brisen och lätta moln syns över Tramuntana. Förväntningen trissas upp när Javier kallar på uppmärksamhet med signalhornet från kommittébåten när starten närmar sig. Javier räknar ned via VHF-radion, 4…3…2…1 och precis kl 12.00 går starten och vinden spänner upp seglen till max och båtarna drar iväg mot den första bojen.

Drygt en och en halv timme senare glider den sista båten över mållinjen och besättningarna vecklar in seglen för att ro in i hamn. Bernat Oliver Font glider in mot kajen i sin båt och ser nöjd ut.
– Det gick bra, vinden var fin och inte för hård. Det är lite komplicerat att segla med latinsegel och det är lätt att välta om man inte har erfarenhet, säger Bernat när han hoppar i land.
Han är arkeolog och historiker och har precis kommit ut med boken El Llaüt som handlar om de traditionella mallorquinska båtarna. Bernat är orolig över att träbåtarna håller på att försvinna från hamnarna på Mallorca. Det finns åtta stycken olika typer av de traditionella båtarna och de vanligaste av dem är Llaüt, Bot, Gussi, och Pastera. Han kan konstatera att det fortfarande finns cirka 600 Llaüts kvar på ön. De andra börjar bli sällsynta och det finns bara några få exemplar kvar i bruk.
– Den stora förändringen skedde på 70-talet när de började att konstruera Llaüts i glasfiberskrov. De kunde serieproducera båtar vilket ledde till ett billigare pris men framförallt skötseln blev lättare för ägaren, förklarar Bernat och rynkar på näsan åt denna utveckling.
Trots att träbåtarna har försvunnit en efter en i de mallorquinska hamnarna finns stoltheten i hantverket kvar på ön. Det finns en handfull verksamma båtbyggare kvar på Mallorca. De kallas mestre d’aixa och äger berömmelse utanför de baleariska öarna för sin noggrannhet och kvalité på båtbyggarkonsten.

Varje mestre d’aixa har sin speciella signatur som är snidat i träsmycket som sitter i för och akter på en Llaüt. Sebastiá Vidal är en av de som håller liv i traditionen. När han var liten såg han en Llaüt i ett båthus i Porto Petro och det blev början till hans livs förälskelse till båtarna.
– Jag mår bra av dem! När jag var liten gick mitt liv ut på att teckna båtar vilka har blivit en del av mitt liv, berättar Sebastiá.
Som 17-åring började han den treåriga båtbyggarutbildningen i Palma. Därefter jobbade han många år med Mallorcas välrenommerade båtbyggare Jaume Cifre i Porto Colom där traditionen av träbåtar är väl bevarad. Sebastiá har sedan flera år sin egna verkstad i utkanten av byn Villafranca, som lustigt nog ligger flera kilometer från havet. När vi träffas drar säsongen snart igång på allvar och hyveln går varm för att avsluta de nödvändiga reparationerna som behövs göras på kundernas båtar. Det är som ett levande museum där det modernaste tycks vara bandsågen mitt i lokalen. På väggen hänger mallen till en Llaüt som han har byggt.
– Jag jobbar aldrig utifrån en ritning utan bygger en modell konstnärligt och från mitt hjärta. Min erfarenhet gör att jag har lärt mig hur en båt ska bli byggd för att navigera bra, förklarar Sebastiá.


När modellen är klar görs mallarna i verklig storlek utifrån den lilla modellen. Båtarna byggs i furu och stenek och det tar ungefär två månader för två personer att färdigställa en 5,5 meter lång båt. Priset för en specialbyggd båt kostar runt 30 000 euros. Sebastiá är hoppfull inför träbåtarnas framtid till skillnad mot Bernat, eftersom han ser att trenden har vänt och intresset för de traditionella träbåtarna har kommit tillbaka. Han menar att anledningen är att folk har förstått att en Llaüt i trä seglar bättre än en modern båt gjord av glasfiber. Han förklarar att tyngden i träskrovet tar sjön bättre.

Historien äger också den kunskapen. En båt som har utvecklas över millennium för att segla på Medelhavet måste vara en bra konstruktion. Ingen tycks dock veta exakt varifrån den ursprungliga modellen kommer ifrån. Bernat berättar att denna typ av båt liknar alla traditionella båtar runt Medelhavets kust. De återfinns speciellt i Grekland, södra Frankrike och Italien. Framförallt är det en bruksbåt som fortfarande används av fiskare på Mallorca. De far ut med landbrisen under dagens första timmar för att sedan segla hem med sjöbrisen efter dagens arbete till havs.

Text och bild : Pär Olsson

FAKTA
Upplev de traditionella båtarna på Mallorca
Cala Gamba och Porto Colom är hamnar med flest traditionella båtar.
Den klassiska regattan Trofeu Hivern som utgår från Cala Gamba avgörs under nio deltävlingar och avslutas i november. Kolla klubbens hemsida för nästa tävling, https://www.cncg.es.
Vill man segla en Llaüt kan man göra dagscharter
Porto Colom med Llaüt Mallorca, www.llautmallorca.com
Porto Pollenca med Pollentia Sailing, www.pollentiasailing.com
Alcúdia med www.mallorcallauts.com

Pòrtol, keramikstaden

Mallorca har mycket mer att erbjuda än sol och stränder. Det inser jag snabbt när jag besöker någon av öns alla marknader. Det kulturella arvet vårdas ömt av mallorkinerna, och kanske gäller det särskilt konsthantverket. Marknadernas keramikstånd är ofta imponerande i sina utbud. Även om många av föremålen ser ut att vara anpassade för den vanliga turistens smak, är det tydligt att mycket är tillverkat för hand och håller en hög kvalitet.

Men som de flesta andra i vår tid har jag svårt att identifiera mig med den vanliga turisten. Jag tilltalas av kvaliteten och det genuina hantverket, men är kanske ute efter något alldeles speciellt som passar just mitt hem. Så vart vänder jag mig då? Det visar sig att jag inte är ensam om att ställa den frågan.

Céramica Terra Cuita är en av öns konstverkstäder som skapar handgjorda föremål från grunden. “95% av vår tillverkning sker på personliga uppdrag från människor som tycker om keramik, men som vill ha något unikt, utformat efter just deras smak.” Det säger Pep Serra Crespi, femte generationens konsthantverkare och keramiker på Cerámica Terra Cuita. Att föremålen verkligen är handgjorde försäkrar Pep Serra Crespi. “Vi använder fortfarande drejskiva till alla våra kärl, skålar och fat”.

På Cerámica Terra Cuita skapas konstföremål av hög kvalitet med passion och känsla för det genuina. Hantverkstraditionen i familjen sträcker sig tillbaka så långt som till år 1860, då Pep Serra Crespis farfars far började som keramiker. Allt började med en morisk ugn som byggdes 1861, och en verkstad för modellering som byggdes i ett enkelt träskjul. Terra Cuita har än idag sin tillverkning i den ursprungliga verkstaden. I de nuvarande anläggningarna har man större utrymme och bättre ugnar, men har den primitiva verkstaden integrerad i lokalen.

Cuita Terra ligger i det lilla samhället Pòrtol i Marraxí strax utanför Palma. Leran hämtas från stadens stenbrott, och de är inte ensamma. Området uppbär en lång tradition av tillverkning av keramiska föremål. Leran härifrån används sedan lång tid tillbaka för att tillverka greixoneres, de så typiska kokkärlen som används för att tillaga och servera Mallorkinernas smakrika grytor, de så kallade ”sopes”, men även kärl och fat till de lika traditionella rätterna “tombets” ( friterade grönsaker) och “frits” (stekta hackade grönsaker med kött). På Cerámica Terra Cuita har man i över 150 år tillverkat de traditionella kokkärlen, men även en stor variation av fat, skålar, glas och kannor. Hantverket har gått i arv i fem generationer i rakt nedstigande led.

Idag kombinerar man sin nedärvda kunskap om lera och kärl med de senaste trenderna och materialen. Ett exempel på det är verkstadens så kallade Medelhavssamling, där man låter sig inspireras av den speciella mallorkinska ikat-tekniken. Resultatet blir de vackra och omtyckta skålarna och faten som målas i klara färger med de karaktäristiska breda penseldragen. Keramikverkstaden tillverkar självklart även de så kallade «siurells» som är så typiska för Mallorca. «Siurells» är de handgjorda lerfigurerna med pip, med samma funktion som en lergök. Figurerna målas vita eller med starka färger och formas för att efterlikna människor, hästar eller andra djur. En självklar souvenir för många turister.

MUSEU DEL FANG (KERAMIKMUSEUM)

Marratxi, Terra de Fang (keramiklandet), har låtit bygga ett museum som tillägnas kultur, identitet och tradition. Ända sedan stenåldern har keramik varit en viktigt del av människans utveckling. Tekniken att forma och bränna lera ledde till en revolutionerande förändring som förbättrade livsbetingelserna för våra förfäder. Särskilt den romerska och muslimska kulturen bidrog till den keramiska utvecklingen på Mallorca genom att införa nya former och mönster som har överlevt fram till våra dagar.

Keramik har spelat och fortsätter att spela en avgörande roll för att tillgodose människans grundläggande behov. Museu del Fang Marratxi öppnade för att visa den rikedom av tekniker, former och användningsområden som olika kulturer har bidragit med i gamla tiders keramiska verk, men även lämnat spår i modernare föremål och är närvarande i alla samhällen, tider och bakgrunder.

Museet fokuserar främst på det intresse som finns för leran som används i keramiken från Marratxí. Idag har många föremål fallit i glömska, försvunnit eller riskerar att försvinna på grund av att lera oftast ersätts med andra material i våra industrialiserade samhällen. Av den anledningen är det viktigt med ett museum som bevarar de traditionella föremålen och kan visa upp dem för allmänheten. Av samma anledning har museet åtagit sig är att dokumentera och sammanställa föremålen, men att även främja besök och aktiviteter kring leran för Mallorcas alla skolbarn.

Text: B. Font

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Mallorca – de handgjorda skornas ö

Efter ett århundrade då industriell serieproduktion ansetts vara höjden av modernitet, har skomakarens yrkesstolthet krympt till en servicefunktion för reparationer och ändringar. Men under senare år har nya generationer hantverksskickliga skomakare lyckats ta skotillverkningen in i en ny era. Särskilt har man kunnat se detta på Mallorca, men även på Spaniens ostkust. Tack vare några få skotillverkare är handsydda skor åter på modet, och termer som läster, gouger, inlägg, gångjärn och filar används åter bland öns skickliga skomakare.

Översättning: Karolina Kallentoft

Mallorca har länge varit förknippat med de bästa skomakarna. Här finns en småskalig industri av skotillverkning som är kvalitetsmedveten utöver det vanliga, och har kunder som verkligen bryr sig om sina fötter som målgrupp. Skorna designas och tillverkas på ön men säljs i exklusiva butiker över hela världen.

Carmina Shoemaker är en av Mallorcas mest traditionsuppburna skotillverkare. Skorna tillverkas i Inca, ett mindre industrisamhälle mitt på ön. Företaget grundades redan år 1866, och har till idag gått i arv i hela fyra generationer inom familjen Albaladejo. Marlene Albaladejo, creative director, berättar att familjen redan från början hade som ambition att skapa de bästa handgjorda skorna i världen. ”Vårt företag bygger på ärlighet i det arbete vi utför, med fokus på högsta kvalitet, rätt pris, lokal produktion och en strävan efter att befinna oss bland de bästa.”

Marlene Albaladejo framhåller våra lägst belägna kroppsdelar som det enda som räknas. ”Vi respekterar och sköter om fötterna med all den omsorg de förtjänar. Det är fötterna som bär upp resten av kroppen. Innan vi gör en skiss av skon gör vi en studie av foten, och utifrån studien tillverkar vi ett skoblock. Det är en viktig del av processen, ja faktiskt den allra viktigaste”, säger hon.

SKOR SOM ÄR UNIKA
Varje sko tillverkas med stor noggrannhet och med en hantverksskicklighet där man från första studien till den färdiga skon ser till varje liten detalj. Marlene Albadalejo förklarar: ”Vår skomakare har en känsla för sitt arbete som är något utöver det vanliga.” De väljer ut de bästa skinnen, studerar mönstren millimeter för millimeter, och formar skoblocken tills de uppnått en perfekt harmoni mellan estetik och ergonomi. Sedan skär de till skorna för hand, en efter en, och sätter ihop dem steg för steg. Resultatet blir ett par unika skor.”

George’s är ett annan välkänt skoföretag på ön med tillverkning i Inca. George’s historia sträcker sig till år 1967 då det grundades av Jordi Coll. Chef för företaget idag är Aurora Coll, som tillhör tredje generationen skomakare och andra generationen skotillverkare.

”Vi anser att skor som görs för hand är mer än bara en produkt. De är också kreativitet, hantverksskicklighet, teknik och kärlek, och på grund av människans ofullkomlighet är de unika”, säger hon. ”Det egentliga kunnandet består i att tillämpa de verkliga måtten på ett snitt, som samtidigt som det är harmoniskt för blicken även är bekvämt för foten. Detta var Jordi Colls mantra, och det är George’s raison d’être.” ”George’s är passion, arv och förnuft”, fortsätter hon. ”Men också ett hantverk som hör till en annan generation och som vi inte vill ska gå förlorad.”

NOGGRANNHET I DETALJERNA
George’s utgår från traditionella metoder och klassiska modeller, men kan ibland frångå den mera traditionella stilen och tillåta sig förnyelse och en viss lekfullhet med materialen. ”Vårt sätt att se på skomodet är en aning anarkistiskt”, avslöjar Aurora Coll. ”Utifrån aktuella och kanske lite vågade material kan vi med den noggrannhet vi hyser för detaljerna erbjuda en sko som exakt följer kundens önskemål. Resultatet blir en sko med överlägsen stil i material, linjer och proportioner, som är annorlunda och samtidigt unik,” förklarar hon, och avslutar inte utan stolthet: ”Våra skor är fulla av nyanser. De åldras tillsammans med sin ägare, de vittnar om en tid som är annorlunda är vår, och de är avsedda att hålla livet ut.”

zapatos-4-min

”Roba de llengües”, ett tyg av flammor

”IKAT-TEKNIKEN” – GRUNDEN FÖR DE MALLORKINSKA TYGERNA
De mallorkinska tygerna symboliserar mer än något annat det vi förknippar med medelhavsstilen. Ljuset från havet, naturmaterialet, hållbarheten och det till synes enkla hantverket, det sekelgamla kulturarvet och inte minst mönstret av flammande pilar i olika färgsättningar måste sägas vara något alldeles typiskt för Medelhavet.

Tekniken är tusenårig och har sitt ursprung i Asien. En del tror att den utvecklades på flera olika platser samtidigt. Liknande tyger har man nämligen funnit på platser som ligger så långt ifrån varandra som Afghanistan, Indonesien, Colombia och Mexiko. Tekniken kallas ”ikat” och innebär att varpen i tyget knyts åt med snöre med jämna mellanrum och färgas först därefter. De färgade partierna blir ojämna vilket ger upphov till de vackra oregelbundna mönstren. Däremot förblir inslaget ofärgat, och härmed får båda sidorna av väven identiska mönster. De äldsta sidentygerna tillverkade med denna teknik är från 500-talet f.Kr, och de fann man i Indonesien.

Ikat är namnet såväl på tekniken som det färdiga tyget. På Mallorca kallar man tygerna ”Tela de Llengües” eller Roba de llengos. Eller på svenska ”tyget med flammor”. Namnet kommer av att mönstret påminner just om flammor eller eldtungor.

roba-5-min

SIDENVÄGEN TILL EUROPA
Med all säkerhet kom tekniken till Mallorca och resten av Europa via Sidenvägen, som landvägen förenade Asien och Europa med Kina. Sidenvägen uppstod genom att handelsmän använde sig av den under 400- till 600-talen under Romarriket. Under 1200-talet blev det en vanlig väg för transport från Asien till Europa av kryddor och varor, bland annat de värdefulla sidentygerna som på den tiden tillverkades i Kina. Men även kunskapen om olika tekniker färdades den här vägen, såsom den för tillverkning av tyger.

Ikat-tekniken kom till Mallorca via Frankrike och Italien där den vidareutvecklats och blev mycket omtyckt bland de kungliga. Tygerna var sköra och idag finns inte många kvar från den tiden. De äldsta mallorkinska sidentygerna är från 1700-talet och visar på influenser från dessa länder.

Ända fram till mitten av 1900-talet fortsatte man med ikat-tekniken i några delar av Europa, men idag är Mallorca är det enda ställe i vår del av världen där tygerna ännu tillverkas. Det isolerade läget gjorde att tekniken bevarades och man inte tog intryck av utvecklingen på fastlandet. Den lokala maskinparken, sättet att arbeta och teknikens särskilda kännetecken gjorde att de mallorkinska ikat-tygerna utvecklade en egen identitet, även i fråga om namnet.

roba-4-min

LLENGOS PÅ MALLORCA
I början av 1700-talet använde de flesta borgerliga hus på Mallorca llengos av siden i inredningen. Såväl sänghimlar, förhängen och täcken tillverkades av dessa dyrbara tyger. Även kläder kunde tillverkas av llengos, både civila och kyrkliga. Före industrialiseringen var tygtillverkningen kostsam, men när de nya mekaniska vävstolarna infördes och man började tillverka tygerna även i den enklare och mer hållbara bomullen, linet och hampan, kunde llengos börja användas av alla samhällsskikt.

Med den växande turismen under andra hälften av 1900-talet kom llengos att förknippas med öns egen särart och att blev en del av det kulturella arvet.

I våra dagar tillverkas tyget av 70% bomull och 30% lin. En stor del av produktionen går till export, särskilt till Europa och USA.

Trots tygets popularitet finns idag bara tre verkstäder kvar som tillverkar tygerna hantverksmässigt. Dessa verkstäder är Teixits Riera i Lloseta, som har funnits i mer än 120 år, Teixits Vicens i Pollença, som drivs av en hantverksfamilj som arbetat i cirka 160 år i samma bransch samt Artesania Textil Bujosa i Santa María.

Mallorca är den enda platsen i Europa som bevarar traditionen med ikat-tekniken. Verkstaden Teixits Riera i Lloseta har funnits i mer än 120 år.

Mallorca är den enda platsen i Europa som bibehåller denna tradition som tidigare fanns i många andra länder och som på Sidenvägen nådde oss ända från Österlandet.
Mallorca är den enda platsen i Europa som bibehåller denna tradition som tidigare fanns i många andra länder och som på Sidenvägen nådde oss ända från Österlandet.