Myten om ”Las suecas”

Idag talas det mycket om turismofobi. Men det är ett missbrukat begrepp. Många av de mallorkiner som klagar över överfyllda stränder och prishöjningar för vanligt folk tog emot turismen med öppna armar i sin ungdom. Det är samma personer som under Francos grå diktaturvälde bevittnade när turister från andra länder för första gången kom till Mallorca och gav dem möjlighet att andas. De fick uppleva nya kulturer, höra en ny sorts musik, och med egna ögon se andra sätt att leva. Och de fick chansen att inleda nya lidelsefulla romanser. Hur viktiga var inte “los amores de verano” på 1960- och 70-talets Mallorca.

Text: Carlos Garrido
Översättning: Karolina Kallentoft
Fotos: DM, Torrelló, Carmen Ortega

Mallorca kan skryta med ett väl etablerat varumärke. Ensaimadas, Mal-lorcapärlor, lugna familjestränder, partystränder, vackra fincor i ett ännu vackrare landskap och så förstås “los picadores”. Dessa unga män, som bara har sin motsvarighet i Ibizas “palanqueros”, markerar en hel era.

“Los picadores” var Mallorcaversionen av latino lover. En mer eller mindre blygsam erövrare, med en ettrig vespa eller Seat 600, eller med en folkvagnsbuss ombyggd med sovplatser därbak, som fiskade i stormiga hav och inte sällan fick en sexuellt och emotionellt otillfredsställd svensk kvinna på kroken. Den berömda “la sueca”, som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar. “La sueca” var vacker, skulptural och ivrig att fly från den skandinaviska kylan, rakt i famnen på en eldig älskare som hon lärt känna av ren tillfällighet.

Majoriteten av dessa skandinaver kom med kryssningsfärjorna, ofta till ljudet av en modern poprefräng. Mellan romantiska promenader genom Na Burguesa med Palma som fond, över en cocktail i Victorias hotellpool, mellan de tidiga morgnarna på stranden och de sena nätterna i plyschklädda nattklubbar med speglar och rött discoljus och med en vag doft av utspilld Cuba libre. Under en hemlig kväll på hotell Sorrento, med ett avsked som varje gång drunknar i tårar och med löften om att ses nästa sommar, löften som sällan infrias.

Jag minns kryssningarna ombord på färjan Dana Corona från det danska rederiet DFS Seaways. Det hade hunnit bli 1970-tal men de sexuella vibrationerna mellan latinos och “chicas nordicas” var fortfarande mycket kännbara.

Besättningen bestod till större delen av spanjorer. En av officerarna bjöd in svenskor och danskor till sin hytt och bjöd på te, sällskap och säkert något mer. Och en av servitörerna, en liten mörk man, nästintill drunknade i famnen på en blond passagerare som var så mycket större än honom, och hon flydde sin man. Men många av dessa tillfälliga kärlekspar blev med tiden stabila. För tiden atypiska men lyckade kombos. Något som drabbade många skandinaviska turistguider som på den tiden bodde i Cala Mayor. Liksom partyturisterna som brukade ta in på det berömda hotel 33 i Magaluf. Flera på den tiden osedvanliga mallorkinsk-svenska förhållanden fick under de här åren se dagens ljus, där paren i mångt och mycket lyckades navigera sig förbi den förbjudna sommarpassionen för att med tiden försöka sig på en äktenskaplig stabilisering.

Den berömda “la sueca”, som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar.

Jag har själv stött på många par med just denna så kallade kulturmix. Till en början imponerade det stort att vara gift med en svensk kvinna. Bara ordet “svensk” framkallade instinktivt de lystna minnena från 1960- och 70-talen. Men att leva över kulturgränserna som var så mycket djupare då än idag och skapa en fungerande relation var inte alltid lätt. Det beklagades över förvirring och kaos. Och även över den spanska individualismen, för i de skandinaviska länderna – där invånarna antogs ha förenats i den gemensamma kampen mot kyla och snö – löstes det mesta i samförstånd. Den anarki som ofta rådde bland mallorkinerna var många gånger obegriplig för svenskorna.

Och för mallorkinerna blev den nordiska etiketten tröttsam. Er nogranna planering och er disciplin. Således uppfanns uttrycket “fer-se el suec” eller “hacerse el sueco” för den nästan trögsinta likgiltigheten ni visade inför vissa saker, som om de inte existerade. Så typiskt för de skandinaviska länderna, åtminstone enligt det mallorkinska sättet att se det.

Men i väldigt många fall fungerade relationen. Och på det sättet erövrade Mallorca de nordiska traditionerna före många andra regioner på den spanska halvön. Svenska kyrkans julmarknad är en uppskattad tradition, och svenska skolans spektakulära firande av sankta Lucia har alltid varit huvudnyhet i de lokala tidningarna. Bilden av de änglalika flickorna, blonda och blåögda, med en krona av ljus såg ut som hämtad ur en saga.

Det svenska köket var dessutom banbrytande representerat på en restaurang på calle Brondo, strax bakom paseo Borne. Liksom det danska som hade sin representation i Terreno. Det var små familjeföretag och de inriktade sig huvudsakligen på medlemmarna i sina egna samfälldheter. Idag har mycket förändrats, nu när skandinaver köper boenden i mängder i populära områden som Santa Catalina, och öppnar restauranger som är trendiga och som riktar till den breda allmänheten.

Den unge “picadoren” med sin vespa har kanske förpassats till historien. Nu när Mallorca till sin essens har förvandlats till det man väl kallar en kosmopolitisk ö. Ingen förvånas längre av blandade par be-stående av en mallorkin och en svensk. När allt kommer omkring är Stockholm bara tre timmar bort med flyg. Världen har blivit globaliserad, standardiserad. Den mallorkinske förföraren från 1960-talet har lämnat över scenen åt finsmakarturismen. Till boutiquehotellen och loungebarerna. Med en bred internationell kundkrets och lägen som passar en väl kyld gin tonic.

Trots detta kan ingen förneka det banbrytande som skedde de åren då Mallorca sammanförde något så omaka som mallorkinska charmörer från Francos Spanien med svenska skönheter från ett socialdemokratiskt och långt mycket modernare Sverige.

På en hästrygg längs ett brusande hav

Jag erkänner direkt att jag är nybörjare. Kanske var det tjugo år sedan jag satt på en ponnyrygg och skrittade genom Upplands snöiga landskap. Men Lucky har snälla ögon och en stadig bakdel som gungar tryggt under mig. Sadeln av western-modell är vackert arbetad och är större än traditionella sadlar, dessutom har den ett handtag för lassokastare. Mig hjälper det att hålla fast i när Lucky traskar uppåt på en sanddyn eller tar sig upp efter att ha korsat ett vattendrag.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Vi utgår ifrån stranden intill Son Serra de Marina på nordöstra Mallorca, ungefär en timmes bilfärd från Palma. I början sitter jag rak som en käpp i ryggen. Juan ber mig slappna av, och jag tycker nog att jag gör det. Men Lucky traskar på stadigt och tryggt, och jag njuter av ridturen. Den går längs stranden och havet där vågorna brusar just idag. Det är en kall men solig februarieftermiddag och vinden har varit hård de senaste dagarna, men idag har den mojnat. De ännu skummande vita vågorna är dyningar efter stormen, förklarar min fotograf som är van seglare. Solen hänger ännu på den blå, molnfria himlen över de pinjeklädda dynerna och kastar långa skuggor av hästarna över stranden. Vi rider mot Can Picafort, kanske tio kilometer bort, och möter nästan ingen. Blicken letar sig ut över havet och bort mot Viktoriabergen, och från Port d’Alcúdia ser vi färjan mot Menorca stäva ut över vågorna. Marken är flack här men i både norr och söder reser sig de granitgrå bergen höga. Då och då går vi ner i det långgrunda vattnet och Jennie, Juans åttaåriga border collie, får kämpa hårt för att hålla ihop gruppen.

Juan Tous kliver ut ur hästtransporten iklädd blårutig flanellskjorta, cowboyboots och bredbräddad cowboyhatt. Det första han gör är att knäppa på sig ett par blankslitna läderchaps över sina wrangler, vida nog för att rymma hans muskulösa lår som tränats under år av ridning. Sedan öppnar han dörren till släpet. Jag hör det otåliga stampandet därinifrån och genom det lilla fönstret ser jag sammanlagt tre hästhuvuden. Juan leder ut dem en efter en, hingstarna Lucky, Tennesse och hans egen Zippot Mountain. Han betslar och sadlar på, och sedan hjälper han oss upp.

På hästryggen står tiden stilla och först efteråt förstår jag att vi måste ha ridit i över en timme när vi tar paus. Juan rider före upp över dynerna och säger med glimten i ögat att vi ska stanna till vid en bar. Sanden är nedtrampad till en djup stig och vi får ducka under pinjeträden som reser sig högre här en bit från stranden. Så kommer vi till en glänta mellan träden och Juan ber oss att stiga av. Baren visar sig vara kylboxen i hans sadelväska som rymmer två läskburkar. En svettig sommardag hade de varit efterlängtade men en dag som denna njuter jag mer av att kasta pinne med Jennie medan fotografen gör sitt jobb. Det blir ändå en välbehövlig paus för att stretcha lår och rumpa, men inte långt senare är vi åter uppe i sadeln.

Det är på vägen tillbaka som jag hittar rytmen på allvar. Jag sjunker ner och får ett bakåthäng i ryggen medan höfterna gungar i takt med Luckys, rörelsen smälter samman med hans lugna, rytmiska skritt, och när han senare tar språng över stranden hänger jag bara med. Juan tittar roat och ber mig strama åt tyglarna, och visar sedan hur jag kan ta tömmarna i ena handen och sänka den något. Vi rider sida vid sida på stranden. Juan är glad i prata och han berättar med entusiasm om hur han hamnade här.

Uppvuxen på en gård i Pollensa och omgiven av hästar och andra djur var steget att skaffa egna hästar inte långt. Men vägen dit där han befinner sig idag var ännu några resor bort. Den första gick till Tyskland för att jobba då Juan ännu inte var fyllda sexton. Tillbaka på ön var han ”den enda mallorkinen som kunde tyska”, och snart träffade han Heike, en tysk flicka som tagit jobb på ön. Tillsammans reste de så fort de hade pengar, en av de första resorna gick till Afrika. Men fattigdomen de bevittnade tyngde dem, och snart bar det av till USA. De hyrde en bil och korsade de västra delstaterna, och han var fast. Sedan dess har närmare tjugo resor gått till Amerika. Under en av de senaste tog Juan jobb på en ranch i Idaho där han lärde sig kasta lasso och fick praktisera kofösning och engelska.

Det var också i USA han köpte sina första hästar, först Tennesse och sedan Lucky, som anlände en regnig dag med båt till Barcelona. Det var femton år sedan och strax efter det började han erbjuda ridning. Idag har Juan och Heike åtta hästar, varav flera är avlade på gården. Två gånger om dagen har han turer, året om. Heta sommardagar är det tidiga förmiddagar eller sena kvällar som gäller, både för hästarnas och ryttarnas skull, men övriga årstider anpassar han sig efter gästerna. Juan och Heike har mycket arbete med djuren, gården och de två lägenheterna som de hyr ut, och varje år ökar kostnader för foder, försäkringar och reparationer utan att inkomsterna ökar i samma takt. Men att vara hästägare är en livsstil som inte kan värderas i pengar, och ekonomiska bekymmer och annat försöker de lämna bakom sig. Det viktiga enligt Juan är vara öppen för människor man möter och det som kan ske, att sköta sin hälsa, att älska och att fortsätta kunna leva för hästarna.

I det synsättet liknar Juan flera andra mallorkiner jag mött den senaste tiden. Hårt arbetande och med en ständig nyfikenhet på livet och omvärlden. Och samtidigt med en förmåga att släppa det som är besvärligt eller irriterar för att det inte ska tynga ner en i onödan. Juan berättar roat hur olika hans kunder kan vara. Den absoluta majoriteten är kvinnor, det går bara en man på tio kvinnor, och de flesta är tysk- eller engelskspråkiga. Många är återkommande gäster antingen på gården eller på dagsturerna. Men till sin personlighet kan de vara utåtriktade eller slutna, bestämda eller försiktiga, erfarna ryttare eller nybörjare. ”Jag är en passionerad man”, säger Juan, ”men jag anpassar mig efter mina gäster. Vill de inte att jag pratar så är jag tyst”.

Vi närmar oss en arkeologisk lämning på stranden och stannar för att titta. Det är en gravplats från tiden då Mallorca fortfarande var en del av det utbredda romarriket. De stensatta väggarna som omgav kryptorna är fortfarande bevarade. Fotografen rider iväg för att få bilder på avstånd och hans hingst krumbuktar sig, vill hålla sig nära oss andra som det sociala gruppdjur han är. Juan rider ifatt honom och jag hamnar lite på efterkälken. Lucky bekymrar sig inte över det utan skrittar lugnt i den takt som vi hittat tillsammans. Jag lyssnar till hovarnas slag mot rötter och lösa stenar i sanden, till sadelns mjuka läderknakande och vågornas oavbrutna brus. Solen har gått ner över dynerna i väster och skymningen kastar ett rosa skimmer över bergen i öster och den skummande ytan i det allt mörknande havet. Havsluften är kall och frisk mot mitt ansikte och jag möts av små duster av doftande pinje och uppspolade alger. Det är ett meditativt tillstånd där alla mina sinnen är öppna.

Kvällsljusen från Son Serra de Marina tänds upp och kastar ett gult sken över husens kalkstensvita fasader, och den röda lampan på den lilla fyrpinnen intill marinan tänds och släcks med långsam regelbundenhet. Jennie springer glatt före och visar vägen till häst-transporten på den i övrigt tomma parkeringen. Mörkret har nästan lagt sig när vi kommer fram. Fotografen och jag tackar Juan för en god ridtur och jag klappar om Lucky. Jag tittar honom djupt i de snälla ögonen. ”Dig kommer jag rida snart igen”, säger jag till honom och han möter mig med trygg blick. Det kommer inte dröja några tjugo år till jag sitter på hästryggen igen.

Mallorcas äkta hantverk

Det finns en massa bra skäl att flytta till Mallorca, vare sig det är på hel- eller deltid. Att se blå himmel, gröna träd och solen i november är ett av dem. Men Mallorca är en lantlig ö och det tar inte många minuters strosande i Palmas butiker för att märka den starka hantverkstraditionen. Ett hett tips är att försöka närma sig den lokala kulturen och traditioner, något som inte är särskilt svårt eftersom du kommer tvärs över hela ön på en timme i bil eller för all del buss.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Hantverkstraditionerna är ofta centrerade till särskilda orter. I den lilla byn Pòrtol utanför Marratxí finns öns keramikcentrum. Det finns fortfarande 4 keramikfabriker i Pòrtol, även om det för inte så länge sedan fanns 20 stycken. Här tillverkas bland annat de bruna handtagsförsedda terrakottagrytor för matlagning som används i många hem och på restauranter.

I Terra Cuitas fabrik, som fortfarande ligger i samma byggnad nu när femte generationens keramiker huserar här, görs allt för hand, som alltid. Till och med den ursprungliga jätteugnen finns kvar, stor som ett rum, även om den inte längre används. Här träffar vi Pep Serra Crespí.

På vintern drejar och formar vi alla föremål, på sommaren glaserar och målar vi, berättar han när vi går runt i fabriken och visar hur genom att dra en skål genom en balja med glasyr.
Företaget har gått från far till son sedan 1860. Pep har tre söner, men han vet inte om någon av dem kommer att vilja ta över en dag.

Jag är utbildad av min far här i fabriken, men mina barn vill åka till USA och plugga annat. Pep gillar förnyelse, och har utvecklat mer dekorerade produkter. Förutom terrakottagrytor och skålarna med enfärgade målade insidor i regnbågens alla färger gör Terra Cuita nu till exempel prydnadsföremål och fat med ikat- och bladmönster.

Man kan också komma med en egen skiss och få det tryckt på ett fat eller en skål, fortsätter han.  Här finns en liten fabriksbutik, men de riktiga Terra Cuita-butikerna ligger i Palma och Santanyí.

Ett annat hantverk som går långt tillbaka i tiden är glasblåsandet. Utanför Algaida, en halvtimme västerut på vägen mot Manacor, ligger Vidrierias Gordiola. Här finns både ett museum och stor välsorterad butik liksom en fortfarande aktiv fabrik. Det är varmt, öppna eldar brinner i flera ugnar och de tre glasblåsarna arbetar i tyst samförstånd. Någon blåser och snurrar på en klump smält glas, den andra drar med en tång och trycker sedan dit ytterligare en kupa på det som förut var en klump. Efter en stund materialiserar sig ett vinglas, lite magiskt ändå.

Företaget har funnits i 300 år och ägs fortfarande av samma familj. Här i Algaida tillverkas förutom dricksglas även vaser, lampskärmar och prydnadsföremål i glas, allt med samma välanvända och brända verktyg.

– De traditionella färgerna på glasföremål är kolafärg och grön men vi gör föremål i alla färger, berättar glasblåsaren Pedro Torres som har arbetat i fabriken i 25 år.

På ett skyddat naturområde i den sydöstra delen av Mallorca har salt framställts sedan feniciernas tid många hundra år f.Kr. Här finns alla de rätta förutsättningarna, en mild bris från havet, massor av sol och låg luftfuktighet. På Flor de Sal d’Es Trenc framställs både vanligt havssalt och det exklusiva flor de sal. Flera gånger om dagen erbjuds rundturer kring bassängerna. Får du vänta en stund kan du ta en kaffe och kanske köpa lite salt och olja i det gulliga lilla caféshopen.

­ –All skörd av flor de sal sker för hand, berättar guiden när vi går runt bland de 700 små och svagt rosafärgade poolerna inne på området. På sommaren flyter saltet upp till ytan och tas upp med sär-skilda håvar. Är det riktigt varmt kan vi skörda två gånger per dag och alla företagets 50 anställda hjälper till, fortsätter hon.

Bredvid de mindre poolerna finns ett antal bassänger stora som fotbollsplaner, från vilka havssaltet hämtas. Det är det som ligger i 10 000 ton stora berg bredvid, och det vita saltet mot den blåa himlen ger en förståelse för inspirationen till varumärkets färger. Vattnet kommer hit via en kanal från havet 900 meter längre bort. Här finns en unik fauna, eftersom saltvägarna drar till sig olika fåglar, som till exempel den rosa flamingon. Det sägs att flamingon får sin färg av de rosa miniräkorna som lever i vattnet och som ger bassängerna dess färg.

Saltet sprids ut på borden här för att torka och inne i huset bakom hälls det upp på burkar. Saltkristallerna ser ut som blommor när de flyter på vattenytan, därav namnet flor de sal. Eftersom saltet inte är raffinerat innehåller det över 18 olika mineraler.

I närheten finns termalkällor där det sägs att romarna badade på sin tid. På samma plats som hotellet Fontsanta nu ligger har det funnits välbesökta källbad i 150 år. På sin tid kunde vem som helst komma och bada för att stärka sin hälsa och det fanns också läkare på plats. Fortfarande kan alla (vuxna) komma och bada, men numera i ett femstjärnigt hotell endast för vuxna. Den gamla fincan är totalrenoverad till en lugn och harmonisk dröm i naturträ, vitt och sand-sten med fladdrande vita linnegardiner både inne och ute. Förutom ett antal olika bastubad finns både vattensängar och relaxrum, turkiskt bad (är du kaxig välter du ut hinken med iskallt vatten över dig) och flera varianter av pooler.

Alla bör börja i den saltrika ångbastun, för att vänja sig vid de höga temperaturerna, förklarar terapeuten när hon visar oss runt. Det mineralrika vattnet är gynnsamt för hudåkommor, många ser en snabb förbättring. De individuella baden är så avslappnande att vi knackar på dörren efter en kvart så att gästen inte somnar, fortsätter hon.

Något som påstås vara så rogivande gör mig vansinnigt nyfiken, så efter en pliktskyldig stund i ångbastun går jag till den gemensamma poolen och flyter i det salthaltiga vattnet. Musklerna blir verkligen helt avslappnade. Jag hade kunnat stanna länge men vill inte missa det individuella badet. Och det är paradisiskt. Jag flyter stilla och det är som att huvudet lösgörs från kroppen i ett tillstånd av full-ständig relaxation. Dörrknacket kommer alldeles för tidigt.

Förutom keramik, salt och glas framställs naturligtvis vin på Mal-lorca, något som blir bättre och bättre hela tiden. Nu finns här över 70 vinproducenter, varav ett antal är ekologiska och några få fokuserar på naturvin, alltså vin helt utan tillsatser. En av dem är 36-åriga Eloi Cedó Perelló vars företag Sistema Vinari hyr in sig på 4 kilos (slang för 4 miljoner pesetas) utanför Felanitx. Han har varit här i sex år, varv de första två gick åt till att avgifta marken.

–Jag pluggade jordbruk på universitet, men har arbetat med vin över hela världen. Jag testade naturvin första gången i Chile år 2009 och insåg att det var grejen. Det är viktigt för mig att visa respekt mot såväl natur som kultur, men jag är helt ointresserad av att få nån certifiering. Jag vill göra min grej, och det är att fokusera på att ta fram bra naturvin, för allt som görs är inte det än, säger Eloi.

För att få rätt kvävehalt i jorden planterar han bland annat bönor, men här växer också olivträd och blommor, insekter och bin surrar. Druvorna sprutas bara med svavel för att motverka svamp.

–Jag får fem-till sextusen kilo druvor av min mark, hade jag odlat konventionellt hade jag fått kanske 10 000 kg. Jag har en liten produktion, men jag kan ha förståelse för större producenter som tillsätter sulfiter i vinet eftersom det skyddar mot oxidering. De vill inte riskera att förlora allt.

Om du mejlar innan kan du ha tur och få komma och prova, men Eloi jobbar på fälten och kan ha svårt att hinna med gäster.

Fortsätter du upp mot det nordöstra hörnet av ön kommer du till byn Arta och sedan Capdepera, Mallorcas korgflätarcentrum. Du har garanterat sett de flätade väskorna och hattarna på marknader och i butiker. De är i princip alltid gjorda i Marocko, men i källaren under butiken Son Pocapalla i Capdepera möts fem damer på mellan 60 och 80 år varje eftermiddag och flätar korgar.

–Korgflätningen var det som räddade byn under spanska inbördeskriget, det gav oss lite extra pengar, berättar en av dem. Männen var ute och plockade palmblad, de torkades och blektes och sedan flätade kvinnorna korgarna. Vi har lärt oss av våra mödrar och mormödrar, men nu finns det inga unga som kan hantverket, det finns inga pengar i det, fortsätter hon.

Tekniken och traditionen är flera hundra år gamla och det sägs att fläterskorna var lyckligare än andra eftersom de träffades och samtalade medan de flätade. Inte mycket har ändrats, damerna här pratar konstant på mallorkin samtidigt som de oupphörligen arbetar. Det är ett tidskrävande arbete, först flätas ett långt band, sedan sys bandet ihop till en väska eller en korg. Bara det sista steget tar en hel dag. Produkterna blir otroligt slitstarka, och den som vill kan bestäl-la sin egen väska.

Bildinfo: Från vänster till höger: Maria Brotad, Maria Vives, Joana Colom, Antonia Vives, Maria Griscafre.

I Pollenca, på norra Mallorca, lever ytterligare en tradition vidare i ett familjeföretag som har funnits i fem generationer, Teixits Vicens. Här framställs (och säljs) tyger, enfärgat, randigt och så lengua, det ikatmönstrade. Lengua framställs genom att knyta gummiband runt vissa delar av garnet för att det ska bli ofärgat. Kännetecknande för ett äkta ikat är att färgen alltid flyter ut lite i kanten på mönstret plus att det inte finns någon avig och räta. Tekniken kom till Mallorca på 1700-talet och detta är enda platsen i Europa där den ännu används.

–Vi gör allt här i huset. Vi spinner, färgar, torkar, sätter tråden på rulle och väver. Allt sker på samma sätt som alltid, och det enda som används är bomull, linne och färg, berättar guiden när vi går runt i lokalerna och tittar på färgbaden, torkvinden och vävstolen.

Designen uppdateras lite varje år, men blått är den klassiska färgen och i butiken kan du förutom metervara köpa väskor, espadriller, kuddfodral, tallriksunderlägg och dukar. Du hittar även Teixits Vicens varor i Arta, och på Terra Cuita i Palma. Den som hör av sig innan kan få en rundtur av fabriken.

Det är verkligen värt en biltur bortom bad och barer för att få en fördjupad bild av Mallorca. Är du på jakt efter genuint hantverk och högkvalitativa produkter kommer du att hitta båda delar här, och på köpet få en mängd intressanta möten.

Vackra possessions

Don Gabriel Claret, Ludwig Salvator, Ramon Llull, Bartolomé March, Bernado Febrer, Ramon Despuig. Är namnen bekanta? Det borde de kanske vara för alla Mallorcaälskare ty dessa personer har skapat en stor del av öns rika historia. Vi har besökt några av de fantastiska minnesmärken i form av fincas och possessions som de har lämnat efter sig- många är idag lyxhotell.

Text: Evelyn Pesikan

Foto: Pär Olsson

Att både vardagslivet och besökslivet på ön har ändrat karaktär många gånger under historiens lopp är knappast en nyhet. Sedan 1960-talet har turisternas fokus legat på solbad och strandliv men det var knappast vid kusterna som människor en gång valde att bosätta sig på Mallorca, där fanns det alldeles för många faror- och alldeles för lite brukbar jord. Den som letar efter vackra fincas och possessions, ursprungligen de gods som den spanske kungen Jaume I tog över efter de moriska godsägarna och sedan skänkte till bland annat korstågsfarare, måste med andra ord bege sig inåt landet och upp mot bergen. Vilket är precis vad vi gör.

Första anhalten är det magnifika Castell Son Claret i Es Capdella. Vi kommer tyvärr för sent för en riktig middag i restaurangen Zaranda men får ändå avnjuta ett axplock av stjärnkocken Fernando P Arellanos imponerande gastronomiska skapelser i den enklare bistron. Vi dricker med välbehag ett sofistikerat mallorkinskt vin och en excellent Hierba, den vackert gröna örtlikören som doftar av nästan allt som växer på Mallorca. Varje hushåll med självaktning gör sin egen variant av denna förmodligen djupt hälsosamma dryck som ju som alla Mallorcakännare vet är den perfekta avslutningen på en sen middag. Lyxen här på Son Claret är total, allt är perfekt renoverat in i minsta detalj men det är först när vi beskådar den enorma (132 ha) egendomen i dagsljus som vi inser hur grandiost öns forna markägare levde. Den vackra fincan omtalas redan år 1450 men det var godsägaren Don Gabriel Claret som mot slutet av 1800-talet slog samman fem olika gårdar och skapade Son Claret. Efter flera års varsamt renoveringsarbete av de nuvarande ägarna Christine och Klaus-Michael Kühne förvandlades det anrika godset till detta lyxhotell som öppnade 2013.

Som alltid är det svårt att slita sig från vackra platser men vi blir verkligen inte besvikna av det som möter oss på det femstjärniga kurhotellet Fontsanta (heliga källan) som är beläget i slättområdet Campos. Det välgörande källvattnet här sägs ha upptäckts av romarna.

Men en annan legend säger att vattnet upptäcktes av en slump när man märkte att djur och människor som vistades här i närheten inte drabbades av epidemier, säger Naomi de Castillo, som tar emot oss på denna heliga plats som under många år lockade hit pilgrimer som ville njuta av och/eller bli helade av mirakelvattnet som är 37 grader varmt och innehåller en mängd olika salter och mineraler.
Fontsanta, som är det enda ”äkta” underjordiska termalbadet på de balerariska öarna, utvecklades under mitten av 1800-talet och lär ofta ha besökts av den Habsburgske ärkehertigen Louis Salvador (mer om honom senare)

År 2012 öppnades det nuvarande hotellet, berättar Naomi medan hon visar oss runt bland bassänger och individuella badkar.
Det varma och salta vattnet anses bland annat vara välgörande för luftvägsbesvär. Vi hinner tyvärr inte ta något dopp för vi måste ”mödosamt” arbeta oss igenom något annat ytterst välgörande, nämligen en av tidernas mest perfekta luncher- skapad av unga kökschefen Celia Martin-Nieto Seldas.

Madre mia vilket handlag detta unga stjärnskott har. Vi serveras bland annat en mild potatiskräm med pilgrimsmussla, en utsökt ceviche gjord på lokal bläckfisk, räkor, avocado och majs, därefter en fräsch grönsallad med torkat oxkött och svamp. Allt toppat med kökets specialitet- en stor saltinbakad nyfångad fisk som i likhet med den eleganta efterrätten, baserad på choklad, timjan och citron, formligen smälter i munnen. Principen här är att endast använda lokalproducerade råvaror och att fokusera på traditionella mallorkinska rätter.

När vi orkar röra oss igen promenerar vi sakta runt på de blom-och örtdoftande ägorna och beundrar den milsvida utsikten innan vi rullar vidare i sydöstlig riktning mot ett annat magiskt ställe – svenskägda Cal Reiet (lille kungen) strax utanför Santanyi.

Här har förre finansmannen Henning Bensland tillsammans med sin hustru Petra skapat ett veritabelt paradis av en gammal övergiven finca som de hittade av en slump.

Vi letade efter ett sommarhus i Spanien och var egentligen på väg till Ibiza när vi av olika skäl snubblade över Cal Reiet, berättar Henning Bensland.

Paret insåg snabbt att denna fastighet med sin vackra trädgård som är full av blommande hibiskus och bougainvillea var lite väl stor för att bara användas som sommarhus.

För några år sedan bestämde vi oss för att göra Cal Reiet till en holistisk oas dit man kan komma för att bygga upp både sin själ och sin kropp, säger han och tillägger att hotellet är mycket populärt bland yogagrupper men att alla typer av gäster förstås är välkomna.
Han visar oss runt i det pietetsfullt renoverade huset från 1881 som tidigare ägdes av en mallorkinsk redarfamilj. Längst upp ligger ett fascinerande och eftertraktat tornrum där man har en milsvid utsikt åt fyra håll. I mitten av det märkliga rummet hänger en gunga och det är en skönt avspänd upplevelse att sakta gunga fram och tillbaka medan ögonen njuter av det vackra landskapet långt därnere.

Vår lyxiga fincatur fortsätter med en snabb lunch på Hilton Sa Torre, ett magnifikt, avskilt beläget gods från 1300-talet som flankeras av gamla mallorkinska väderkvarnar och idag är ett femstjärnigt hotell. Sa Torre skänktes till familjen Febrer av den spanske kungen mot slutet av 1300-talet men ägdes från 1540 och 450 år framåt av familjen Villalonga. Efter omfattande men varsamma renoveringar med syftet att bevara den grandiosa fincans ursprungliga yttre karaktär omvandlades Sa Torre till ett lyxhotell för tio år sedan.

Därefter vänder vi näsan mot nordväst. I utkanten av pittoreska Deia tar vi in på anrika Belmond La Residencia som ligger intill författaren Robert Graves villa, idag ett museum. Belmond, som från början är en finca från 1500-talet med stora olivlundar, ägdes mellan 1987 och 2002 av sir Richard Branson. Hotellet som är byggt i terrasser är nästan overkligt stort med rum utspridda över en stor och lummig yta. Även här är lyxen- och stillheten- total och utsikten är bedövande vacker.

Hittills har vi bara besökt fincas som omvandlats till hotell men ännu inga så kallade possessions, som är namnet på stora gods som ursprungligen var en gåva från den spanske kungen till korstågsfararna. Som ett avslut på vår härliga resa väljer vi därför ut tre possessions som passar oss geografiskt- först Monestir de Miramar nära Valldemossa, ett magnifikt beläget kloster som grundades av den kände filosofen och författaren Ramon Llull (1232-1316)

Bara några kilometer därifrån ligger Son Marroig, en praktvilla som kan skryta med en av Europas mest himmelska utsikter. Här bodde under större delen av sitt liv den österrikiske ärkehertigen Louis Salvador/ Ludwig Salvator (1847-1915), kusin till kejsar Franz Joseph. Det i princip intakta huset som han motvilligt blev tvungen att överge i samband med utbrottet av första världskriget är idag ett mycket sevärt museum. Om man har tur kan man få en glimt av den äldre damen Isabel Ribas som bor på egendomen och ofta går och påtar i den fina trädgården. Hon är barnbarn till förvaltaren på Son Marroig och har tillbringat hela sitt liv här.

Om jag är nöjd med mitt liv?Ja bättre plats finns inte på jorden, säger hon stillsamt och vi håller med.

Innan vi återvänder till Palma besöker vi Raixa, ett stort gods nära Bunyola från den tid då morerna styrde på Mallorca. Idag är det ett kommunägt museum och det finns inte mycket kvar av den ursprungliga inredningen. Raixa, som länge ägdes av hertigen Ramon Despuig, är mest känt för sina trädgårdar som lär vara de största på hela ön.

Vi toppar slottsturen med ett besök på en för många kanske okänd men mycket sevärd pärla: Palau March intill katedralen i Palma. Idag är detta ett museum med mycket vacker konst och stilfulla möbler men under sju decennier var det den välbeställda familjen Marchs privatbostad. Den siste ägaren, den mallorkinske konstsamlaren Bartolomé March (1917-1998) grundade Foundation March 1975- en kulturgärning som idag uppskattas av oss www.fundacionbmarch.es

Boende:

Många av öns fincor och possessions är idag omvandlade till lyxiga hotell. Castell Son Claret är ett praktexempel.
www.castellsonclaret.com

På det vackra kurhotellet Fontsanta kan man både bo, bada sig frisk och äta gudomligt gott.
www.fontsantahotel.com

Svenskägda Cal Reiet utanför Santanyi är ett paradis för välbefinnande och själslig ro. Rummen är vackra och den omfattande massagemenyn och det fräscha gröna köket är imponerande.
www.calreiet.com

För den som vill ha lantlig stillhet i kombination med modern och storskalig lyx är Hilton Sa Torre ett bra val:
hotelsatorremallorca.com

Belmond La Residencia är en estetisk hotelldröm med ett fantastiskt läge i Deiá.
www.belmond.com (tryck på Spanien)

Tomtens överman – Los tres reyes magos

Mamma, grannpojken Carlos får inga julklappar på julafton, han måste vänta ända till den sjätte januari innan han får dem av tre skumma kungar, förklarar sonen Claes helt förtvivlad.
Ja, exakt så är jultraditionen på Mallorca och i övriga Spanien.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Året var 2003, vi hade bott i den trevliga hyreslägenheten i utkanten av den gamla pittoreska byn Genova i nästan ett år. Sonen Claes, då tolv år, och hans tioåriga systrar Louise och Caroline gick vid den aktuella tidpunkten på svenska skolan i Terreno (som då hade 36 elever vilket kan jämföras med dagens närmare 200 elever).

Anledningen till att samtliga mina barn redan pratade flytande spanska, vilket är en enorm fördel när man som ”svensk lyxinvandrare” flyttar till Mallorca, beror på att att jag sedan 28 år är gift med en flicka som heter Gendery och som är född och uppvuxen i Atacamaöknen som ligger i det spansktalande landet Chile.

För spanska barn är jultomten en ganska oväsentlig rödklädd figur som kan klättra in genom skorstenen. För spanska barn som vill ha en säck med julklappar är det betydligt bättre och klokare att hålla sig på god fot med tre de kungarna Melchor, Gaspar och Balthasar (eller som vi säger i Sverige: de tre vise männen). I bibeln är kungarna inte namngivna över huvud taget, så exakt hur de namngivits är oklart. Däremot anses Melchor vara en arabisk sultan, Balthasar härskare av Etiopien och Gaspar en kejsare från orienten. Den sistnämnde anses vara den som rest allra längst på sin kamel för att hedra Jesusbarnet i krubban. I länder som Puerto Rico, där kameler är impopulära, rider kungarna på åsnor.

De tre kungarna anländer varje år i en gigantisk tvåmastad segelbåt den 5 januari 18.00 till hamnen El Moll Vell, strax nedanför palmastadsdelen La Llonja. Händelsen direktsänds i TV och lockar ut över 10 000 spanjorer på Palmas gator. Åskådarna bär oftast på färgglada heliumballonger i vilka det ligger önskelistor till kungarna.

Den stora paraden
När kungarna klivit i land under publikens jubel leder de sedan den imponerande paraden (Cabalgata de los tres reyes). Paraden består av ett 20-tal specialbyggda vagnar/fordon samt ett 30-tal grupper som oftast dansar eller spelar på sina instrument medan paraden passerar genom Palmas centrum. Paraden går via Plaza Reina, Paseo Borne, Calle Union, La Rambla, Paseo Mallorca och Jaime III för att sluta på Plaza Cort. Väl framme på detta vackra och kända stadstorg delar Palmas borgmästare ut gåvor. Under hela paraden kastas 19 ton godis ut över barnen samt deras föräldrar som står längs med den långa kortegevägen.

När detta är klart går familjerna hem till sig och äter middag med den närmaste släkten. Denna middag avslutas enligt traditionen med ”Roscon de los reyes”, ett speciellt och i mitt tycke alldeles för sött efterrättsbröd i form av en kringla som på svenska kallas för kungarnas kaka. Den är gjord av en sötad deg som fyllts med diverse frukter, apelsinblommor med mera samt har försetts med en ytterst färggrann glasyr. Inuti själva brödköttet har man gömt en liten docka föreställande Jesusbarnet. Den som hittar dockan i sin portion måste arrangera en liten fest för de övriga runt bordet den andra februari (dia de Candelaria). Vissa familjer köper eller gör egna kungakronor i papp som de bär under denna måltid för att hedra kungarna.

Innan barnen går och lägger sig ställer de fram sina skor och lite mat samt vatten vid lägenhetsdörren eller husporten så att de hårt arbetande vise männen kan få sig ett skrovmål samt tydligt se att barnen är hemma och kan ta emot de så högt efterlängtade presenterna.
Morgonen därpå är maten av någon outgrundlig anledning som ingen förstår uppäten och de ivriga barnen vet att årets höjdpunkt äntligen har kommit. Och förhoppningsvis får de öppna de väl inslagna paket som innehåller just de presenter de skrev på den egna önskelistan.
När jag frågar min gamle granne och bäste vän, Pedro Gual från Genova, om Los-tres-reyes-traditionen ler han lite generat.

• Javisst, det är helt riktigt att barnen får huvuddelen av presenterna tidigt på morgonen den sjätte januari varje år. Fast jag ska villigt erkänna att i min familj har vi, precis som ni svenskar, börjat frångå traditionen något och delar numera ut en liten present till våra barn Carlos, Pedro och Carolina redan tidigt på julaftonens morgon. Men den presenten får absolut inte vara för stor och påkostad, påpekar Pedro noga med ett leende. Samma sak gäller faktiskt numera i mina systrar och bröders familjer.

Den mest populära
Att traditionen med Los tres reyes kommer att försvinna med tiden anser Pedro är en omöjlighet.
• Det är utan konkurrens Spaniens mest uppskattade tradition och är något av ett måste för de flesta spanska familjer. Mina barn skulle skrika rakt ut och hota med att lyncha mig om jag sa att vi skippar det där med kungarna, paraden och presentutdelningen i år. Det är liksom inte förhandlingsbart och vi vuxna har ju också trevligt på den välarrangerade paraden.

Utanför sänker sig nu vintern över vår vackra och varierade favoritö Mallorca, och snart är det den femte januari år 2018. Då kommer frugan och jag tillsammans med våra numera 27- och 24-åriga barn samt Pedro och hans familj återigen välkomna tomtens övermän, de tre kungarna när de lägger till med sin fina och vältjärade träbåt i Palmas populära hamn. Så råkar ni vara på ön den femte januari så missa inte denna oförglömliga ankomst nere i hamnen. Då om inte förr kommer ni garanterat att inse att Spanien är betydligt bättre än Sverige på att behålla sina uråldriga traditioner.

EN UPPSKATTAD TRADITION: Los tres reyes är Spaniens absolut äldsta och mest uppskattade tradition och parad historiskt sätt. Paraden med de tre kungarna infördes för första gången i spansk historia år 1885. Dessa män var de som efter ryktet om Jesus födelse följde den starkt lysande betlehemsstjärnan på himlavalvet fram till stallet i Nazareth och överlämnade sina utvalda presenter i guld till Josef och Maria samt det lilla Jesusbarnet i krubban.

Palma Suites, en vänlig oas i gamla stan

En solig januaridag tar jag promenaden genom Palma till de gamla handelskvarteren bakom plaza Mayor. Jag är på väg till Palma Suites för att träffa Peter Ödlund, entreprenör i blodet och hotellmanager sedan hotellet öppnades för snart fyra år sedan. Byggen pågår innanför var och varannan port, och vägg i vägg med hus som snarare liknar graffittitaggade ruiner står ljusa topprenoverade byggnader. Däremellan ligger de vanliga stadshusen med såväl traditionella som moderna mode- och hälsobutiker, restauranger, barer och ett och annat boutique-hotell. Här råder en skön, livlig småstadsatmosfär som får mig att tänka på Barrio Gótico i Barcelona 1991, före OS och de stora turistströmmarna.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Palma Suits

Jag viker in på calle Pes de la Farina och ser det fristående gamla handelshuset med de karakteristiskt blåmålade fönsterluckorna. I lobbyn möts jag av en lång bardisk i ett mörkt träslag som diskret övergår till en receptionsdisk. Jag är väntad, och Peter kommer strax ner för trappan och möter mig med ett brett leende.
Väl på kontoret ber jag om hans historia, och det här är vad han berättar:

–När jag för första gången kom till Mallorca 1992 hade jag bara hört talas om suparfesterna i Magaluf. Ön hade en ”bad image” och jag inte en tanke på att bosätta mig här. Det var finanskris i Sverige och jag var nyanställd på Securum. Jag var språkkunnig efter 17 år som fastighetsutvecklare runt om i världen och blev ansvarig för delar av deras utländska fastighetsbestånd.
På Mallorca visste jag att vi hade tagit över några fina fastigheter och blev bland annat visad till en finca i Pollenca. Det var en het augustidag, bilturen kändes oändligt lång men när vi kom fram föll jag pladask. På den här ön skulle jag bo en dag!

Tidigare hade Peter och hans kanadensiska fru Joyce varit bosatta under många år i fransktalande delen av Schweiz. Peter berättar att för Joyce var det självklara att en dag dra sig tillbaka i södra Frankrike. Peter fick kämpa i många år för att övertala henne, först åkte de till Mallorca på semestrar, hyrde bil och åkte runt. Sedan tog de sin segelbåt hit. Sommaren 2003 hittade de tomten med den milsvida utsikten i Sineu, mitt på ön där det är tomt på turister. De bor kvar än idag. Peter fortsätter:
–Några år senare slog den spanska finanskrisen till. Palmas gamla stad var då fullt av övergivna palats och andra vackra byggnader. Läget var alltså perfekt för en fastighetsutvecklare som jag.

Peter bildade ett bolag med två svenska parters: fastighetsutvecklaren Peter Ekman och Håkan Roos som i huvudsak gick in som finansiär, och gav sig på jakt efter en fastighet. 2011 hittade han handelspalatset, i vars management-kontor vi nu sitter. Peter förklarar att det som avgjorde det hela var att palatset upptog ett helt kvarter, med stora fönster åt alla håll. Det passade den ljusa skandinaviska stilen han ville ge lägenheterna.

Peter understryker sin poäng med att visa på kontoret där vi sitter – det upptar en minimal yta och det är knappt min besöksstol får plats. Helt enligt Peters filosofi.
–Jag ville att arkitekten skulle tänka lite som när man bygger båtar, och utnyttja varje kvadratmeter.

Jag ber Peter berätta mer om hotellet, och han fortsätter:
–Sedan tidigare hade jag en tydlig vision med Palma Suites. Jag ville skapa ett så kallat hotel-recidence, som man dittills bara hittade på badorter. Det skulle locka gäster året om, och vintertid rikta in sig på långtidsgäster, de som kallas snowbirds i USA och Kanada. Alla lägenheter har fullt utrustade kök och de flesta även tvätt- och torkmaskin, så det är lätt att sköta sig själv här. En del bor halvårsvis, vi har till och med ett par som har ett femårskontrakt för vinterhalvåret.

På senare år har antalet turister ökat nästan explosionsartat på Mallorca, i synnerhet de svenska. Jag frågar vad det innebär för Palma Suites och vilken sorts gäster de har. Peter förklarar:
–Uppåt 40 procent av våra gäster är skandinaver, många bokar via Ving som rankar oss som Mallorcas bästa. Många boutique-hotell öppnar häromkring och gästerna väljer gärna det senaste. Men vårt största hot kommer från Airbnb. Det gör det svårt att konkurrera med priser, däremot med service. Vi har hotellservice top notch och vi förbättrar den ständigt.

Peter berättar att flertalet av långtidsgästerna är pensionärer, men att också många yngre väljer att bo länge och jobba från hotellrummet. Här bor också många barnfamiljer, som brukar uppskatta hotellets takpool. Han fortsätter:
–Många som väljer oss är erfarna resenärer som besökt såväl stränder som storstäder, och som kanske tröttnat lite på turistställena. De vill leva ett enkelt liv, som att ta en middag och promenera hem. De vill se Palma, men också kunna hyra en bil eller cykel. Det här är ett levande kvarter mitt i stan men ännu med lite färre turister, särskilt nu på vintern, och det gillar många.

Det är snart fyra år sedan Palma Suites öppnade och jag fråga hur han vill summera dem. Peter utbrister först förvånat, ”har det redan gått fyra år?” men svarar sedan:
–Allt rullar på bra, vi har fungerande rutiner och system. Men vår övervägande viktigaste tillgång är personalen. Katja Hartog van Banda och Micaela Wollsten är mina stjärnor i front desk, vårt ansikte utåt och de första som möter våra gäster. Katja är uppvuxen i Sverige och Mikaela i Finland, men de har båda bott på Mallorca längre än jag.

Innan jag lämnar Peter uppmanar han mig att prata med Katja eller Mikaela. Det är ännu jullov och båda visar sig ha semester, men några dagar senare kliver jag åter in i lobbyn på Palma Suites. Jag vet sedan tidigare att det är Katja som jobbar denna förmiddag, och jag förstår direkt att det är hon när jag ser henne bakom bardisken. Hon talar med ett danskt äldre par på mjuk svenska, och jag slår mig ned i soffan och väntar på min tur. Jag hör Katja dela med sig av tips och platser att besöka samtidigt som hon bjuder dem på en chupito. När paret nöjt lämnar hotellet kliver en trendigt välklädd yngre man ur hissen. Katja bemöter honom på korrekt och vänlig engelska. Hon ringer ett samtal och säger något på vackert klingande spanska.

När mannen lämnar går jag fram till henne och presenterar mig. Lobbyn är nu tom och hon tar sig tid att berätta:
–Jag har jobbat som receptionist här på Palma Suites sedan öppningen. Min pappa är holländare, och som ung flyttade jag från Sverige till Holland för att gå på turistskola. Mitt första jobb var här på Mallorca, det var för 22 år sedan. Kärleken fick mig att stanna, och nu har jag två döttrar i spansk skola, så här blir jag kvar. Och jag trivs otroligt bra, både på Mallorca och med jobbet. Mest av allt trivs jag med gästerna, mitt absolut viktigaste jobb är att få dem att trivas.

Katja framhåller att man som gäst vill få det man betalar för, och att det är vad hon vill ge dem. Att se till att allt fungerar, och att förbättra om något saknas.
–Det som gör arbetet roligt är att det är så varierande. Jag vet hur det fungerar med bussar och biljetter, och vill någon hyra bil har vi en firma som levererar till dörren. Med tiden har jag lärt mig vilka restauranger gästerna tycker om. Våra svenska gäster vill gärna ha fisk eller tapas, och förvånansvärt många har läst på och bokat i förväg. Det öppnar mycket nytt här i området och jag ber ofta gästerna om tips som jag kan rekommendera vidare.

Hon fortsätter:
–För våra gäster är ofta hemkänslan viktig. Med vår hotellservice får de en lyxig känsla, men ändå skönt och mysigt. Vårt hotell är modernt, skandinavist men på ett hemtrevligt vis, mitt emellan det kala och vita, och det pompiga spanska.
Katja beskriver sig som en lugn person som tycker om att prata med gästerna, och lyssna på när de berättar om sitt liv, och säger att många kommer tillbaka just för att de trivs. Hon tycker att långtidsgästerna ger en avkopplande stämning och att det gör att hon får tid att lära känna dem.
–Vissa vill bli ompysslade, vissa mer krävande medan andra vill rå om sig själv.

Då och då under samtalet kommer gäster förbi med frågor eller ärenden. Katja bemöter dem vänligt och uppmärksamt. Klockan närmar sig utcheckningsdags och receptionen börjar fyllas med gäster. Det är dags för mig att lämna. Men innan jag går tar jag hissen upp för att se takpoolen.
Den är inte stor, men även en januaridag som idag då badgästerna lyser med sin frånvaro hålls poolen uppvärmd. Till och med solstolarna står uppställda för den händelse att molnen skulle skingras. Vilket inte på något sätt är en omöjlighet på Mallorca, bara igår var här 17 grader och sol.

Jag går fram till glasräcket och ser ut över den gamla stenstadens takåsar. Några stenkast bort reser sig tornen från tre mäktiga kyrkor och katedraler, och bortom dessa breder det blåa Medelhavet ut sig. Jag tänker på vad Peter och Katja berättade, att slumpen förde dem till Mallorca och att de så självklart blev kvar. På Katja som berättade att hon lät döpa sina döttrar i Svenska kyrkan i Palma, och att hon tar sina döttrar till Sverige om somrarna. Och på Peter som snarare förlägger sina semestrar till Calgary och Silicon Valley där han har sina döttrar. Men också på det han sa med emfas:
–Jag hatar att resa, det har blivit för mycket.
För varken Katja eller Peter tvekar om att stanna. Här lever de internationellt liv och får ändå en bit av Sverige.

Men jag tänker också på när Peter sa att han i hjärtat mer än manager är entreprenör. Och att han när Palma Suites nu tack vare ”stjärnorna i front desk” sköter sig själv, inte kan låta bli att blicka mot nya projekt.
Peters ursprungliga idé var att skapa och driva tre hotell, men när boomen slog till blev det svårt att hitta fastigheter. Nu vill han istället, tillsammans med sinas parters, bygga nytt och sälja. Han vill fortfarande hålla sig i Palmaområdet, så på ön kommer han stanna. Och vi lär helt säkert få se mer av honom, för riktigt än vill han inte slå sig till ro.

Serra de Tramuntana, Vandring med Berg

Sent i september. Jag älskar Palma men dagar och kvällar är staden packad med turister. Stränderna likaså och det gäller minsta ensliga vik. Vill man komma bort från folklivet för en dag får man hålla sig inne, eller fly upp på en bergstopp. Den här dagen har jag och några vänner bestämt oss för att göra just det.

Varje år upptäcker allt fler Mallorca som vandringsdestination. Nästa år räknar man med att hela 300 000 kommer till ön för att vandra. Säsongen börjar i slutet av september och sträcker sig till när det anses för varmt, mot slutet av maj. Väljer man en vandring utan stigningar och i skogsdungar kan man klara även en sommarvandring, särskilt om den avslutas med ett dopp i havet, med något svalkande i strupen eller en måltid i skuggan av en palm.

Det som förenar lederna på Mallorca är de korta avstånden dit och i de allra flesta fall utsikten över havet. Den som söker stor naturupplevelse men lagom fysisk ansträngning har många nybörjarleder att välja på, medan extremsportare hellre kanske prövar på trailrunning i Serra de Tramuntana. Den äkta frilufsaren väljer den 15 mil långa Grande Randonnée 221 och bokar in sig på bergskedjans samtliga refugios, de enkla men bemannade små stugorna för övernattning belägna på en dagsvandrings avstånd. Dock är sängplatserna få och eftertraktade och när de släpps tre månader i förväg gäller det att boka direkt.

Vill man vandra lagom långt och kuperat och kombinera med fantastiska natur- och kulturupplevelser, vila halvvägs för fika, ta ett dopp i havet och avsluta på en bättre restaurang och dessutom kunna ta bussen tillbaka finns en vandring även för det, nämligen öns kanske populäraste rutt mellan Sóller och Deía. Men är det lugnet och den fysiska utmaningen man söker rekommenderas vandringen till Puig de Massanella.

Om man har svårt att orientera sig i utbud och terräng och vill vandra i grupp kan man ta hjälp av en guide. Eftersom detta oftast stämmer in på mig kontaktar jag Titti Berg Mark. Hon har lång vana från sina år som guide i Åre där hon också är uppvuxen. För två år sedan flyttade hon till Mallorca med sin familj. Här arbetar hon som guide på plats åt olika reseföretag och så kallade incomeingbyråer. Minst en gång i veckan leder hon en vandring. Erfarenheten av att leda grupper i Åre och den grundutbildning hon tog där, mixat med hennes norrländska lugn, gör Titti Berg Mark till en trygg guide. Hon väljer att ta med oss till Puig de Massanella, Mallorcas näst högsta topp efter Puig Major och den högsta man får bestiga.

Titti berättar att bra skor och vatten är viktigast på alla vandringar. Till vår vandring upp över trädgränsen behövs även keps, solkräm och en långärmad tröja, eftersom den kan bjuda på såväl stark sol som kyla och vind. Matsäck, kaffe, salta nötter och något som snabbt ger energi till trötta ben är också bra att ta med. Och ska man som vi upp på en höjd bör man undvika dåligt väder.

Den första väderprognosen lovar strålande sol, men samma morgon har den växlat till små moln. Vi tar bilen förbi Inca, svänger upp mot den lilla byn Selva och parkerar vid macken i Coll de sa Batalla. Vi befinner oss på 580 meters höjd och är inte ensamma. En grupp cyklister i färggranna lycradräkter har stannat vid vägkanten, liksom en barbröstad rullskidåkare som spänner fast sitt vätskebälte, och vid macken står några blanka vita motorcyklar och lika blanka öppna bilar parkerade, och vi gissar att förarna frågar om vägen till Capdepera.

Om några timmar kommer vi blicka ut över Mallorca och det blå Medelhavet från 1365 meters höjd. Puig de Massanella är en av minst tio toppar i Serra de Tramuntana som mäter över 1000 meter över havet. Det kommer bli en rejäl stigning som suger i låren, men vi litar på att utsikten och lugnet på toppen kommer vara mödan värd.

Vi möter upp vårt sällskap och tar oss förbi bommen in på den stenbelagda stigen. Det har redan börjat mulna på och vi söker solen mellan molntussar och stenekarnas krumma grenar. Stigningen börjar direkt men är ännu mild. Bara några hundra meter senare tar vi trappan över en mur där vi blir stannad av en vakt i en träkur. Här behöver vi betala en avgift för att beträda den privatägda marken, och med den förbinder vi oss att följa de regler som finns för att skydda djur och natur.

Terrängen stiger obönhörligen uppåt. Jag nyper de långa glest växande barrliknande bladen av en hög rosmarinbuske och masserar dem under näsan. Ett bräkande och klangen från en mässingsklocka når oss samtidigt som baken på ett får guppar iväg bakom trädstammarna. I sluttningen till vänster om oss betar såväl får som getter för att hålla markerna fria från sly. Till höger om oss tronar bergskammen som leder till Massanellas steniga topp.

Efter en vandring genom en relativt tät skog av stenek, där vi passerar ruinerna av några runda stenlagda sitjor, där kolbrännare ända fram till 50-talet brände kol på träden, når vi stenarna som markerar riktningen mot toppen. Det är efter den här punkten det börjar bli brant. Leden slingrar sig upp genom den allt glesare skogen och snart börjar vi skymta omgivningen genom grenarna. En kalkstensgrå bergsvägg med enstaka gröna trädkronor reser sig mot bergstopparna på Puig d’en Galileu, och bakom dem ser vi havet mot Pollenca.

Stigen kantas med vackra stenrösen som markerar leden, men än så länge är den väl upptrampad. Efter hundratalet meter glesnar skogen till enstaka träd, och vi blickar upp mot det karga bergsmassivet ovanför oss. Vi är tacksamma att molnen ligger täta nu när inte längre trädkronorna ger skydd. Vi har ännu en lång väg kvar mot toppen.

Ännu en vägvisningssten möter oss. Här delar sig leden i två, för att förenas närmare toppen. Vi väljer den som följer branten. Utsikten är slående härifrån. Inca som vi tidigare åkte igenom ligger platt på slätten, ”Es Pla”. Åt öster bortom bergskedjan ser vi stränderna vid Pollencabukten och anar Cap Formentor, och i väster ser vi de svarta silhuetterna av fartygen som långsamt stävar sig fram i bukten utanför Palma. Molnen har lagt sig som ett lock rakt ovan ön men Medelhavet är fortfarande slående blått.

Vi har i stort sett nått trädgränsen. Berget stupar brant flera hundra meter mot de gröna trädkronorna nedanför oss och leden drar sig inåt berget. Stigen är stenigare här och vore det inte för de små stenrösena skulle vi ha svårt att hitta den. Alla håller vi blicken i backen för att inte sätta fötterna fel och riskera en vrickning. Efter ytterligare några hundra meter når vi Es Font, en källa i form av en trappa rakt ner i berget, där vi tar fikapaus.

Sittandes på var sitt klippblock och blickandes ut över Mallorcas slättlandskap lyssnar vi till Titti när hon berättar om sina vandringar. Vi lär oss att vi, en grupp om fem svenska kvinnor i fyrtioårsåldern, några på besök och andra boende på ön, är typiska vandrare. Av de som reser hit på längre vandringsresor är de flesta pensionärer, medan de som väljer att vandra en enstaka dag ofta är konferensresenärer eller turister som vill se ön och göra en avstickare från stad och bad. En hel del vandrar med barn.

De mest omtyckta lederna brukar vara La Trapa ovanför Sankt Elm och Ärkehertigens stig ovanför Valdemossa, tack vare deras slående milsvida vyer. Största kontrasten från det hektiska badlivet är troligen den 25 minuter korta bilfärden som skiljer Magalufs skumparty från den ensliga vandringen mot det 1000 meter höga berget Galatzó. Många vandringar utgår från Sóller dit man enkelt tar bussen från Palma. Barnfamiljer brukar uppskatta den lite kortare vandringen till pittoreska Fornalutx eller den via fyren ovanför Port de Sóller då man kan avsluta med bad och lunch i hamnen.

Allra vackrast är vandringarna under vårens blomningstid, men även efter de första höstregnen då ön åter blir grön och lummig eller i januari när mandelträden blommar och kontrasten mot svensk vinter är som störst. Tittis egen favoritvandring är Torrent de Pareis, en flodfåra som bara är torrlagd på sommaren och där man hoppar och hasar sig mellan enorma klippblock ned mot natursköna Cala sa Calobra, där man gärna avslutar med en simtur i det turkosa klara vattnet.

Än återstår en bra bit mot Massanellas topp. Vi har fått ny energi men den tuffaste vandringen återstår. Här består berget av klippor och stenar som är svåra att sätta fötterna på. Den enda växtligheten är små låga buskar med vassa blad och vars rötter hittat näring mellan stenarna. Den rosmarin som växer här är så mycket mindre och tätare, och till och med bladen är kortare än på de buskar som växte vid vandringens början. Stenrösena är svårare att se eftersom de tycks smälta ihop med klipporna.

Vid ett tillfälle efter en brant stigning har vi svårt att få syn på nästa röse. Efter en stunds konfererande går vi mot ett röse österut och följer störet bortåt. Berget tycks resa sig allt högre över oss och vägen ser aldrig ut att ta slut. Här finns knappt ens någon växtlighet, den enda färgkontrasten utgörs av två bruna getter ett femtiotal meter nedanför oss. Vi ser ännu stenrösen, men på allt glesare avstånd och någon upptrampad stig kan vi omöjligt urskilja. Molntäcket ligger allt tjockare över oss och vinden börjar vina. Vi tar på oss våra tröjor och försöker att inte tänka på vad som kan hända om det plötsligt blir regn eller börjar blåsa upp.

Men så når vi fram till en naturlig platå. Vi är alla utmattade och väljer att slå oss ned för lunch. Vi äter under tystnad och ser ut över landskapet under oss. Himlen är lika grå som kalkstensberget som omger oss. Vädret blir inte bättre men heller inte sämre. Här befinner vi oss kanske så långt det är möjligt att komma från Palmas och strändernas brus. Två par är de enda vandrare vi hittills mött, men nu är det en bra bit sedan. De enda levande väsen vi ser utöver varandra är de två getterna.

Jag ser att Titti studerar kartan och terrängen noggrant. När vi alla ätit upp breder hon ut kartan framför oss. Hon pekar på en glest prickad väg och säger att vi antagligen råkat ta in på den, när det var meningen att vi skulle fortsätta rakt upp. Stenrösena var svåra urskilja och kanske var det långt till nästa just där. Stärkta av lunch och kaffe tar vi oss tillbaka samma väg, och efter kanske tjugo minuter hittar vi platsen där vi ska vika av uppåt. Stenrösena är närmare varandra nu och man kan nästan skönja en slags upptrampad väg. Inte långt ovanför oss ser vi toppen, och även några enstaka vandrare. Men stigningen är brant här och nu suger det verkligen i låren. Även andningen är tung och då och då måste jag stanna till.

Plötsligt ser jag hur de första i vår grupp når den lägre delen av toppen. De stannar upp med ryggarna vända mot oss. Så vänder de sig om och jag ser deras stumma ansiktsuttryck. Långsamt sträcker alla fyra sina armar mot himlen. Vad är det de ser?

Fem minuter senare står jag själv på samma punkt och blickar ut. Jag vänder mig långsamt om. Framför och under mig ser jag hela Mallorca, åt alla håll omgiven av det klarblå Medelhavet. Den mäktiga Serra de Tramuntana breder ut sig åt väster och öster, på ett sätt jag aldrig tidigare kunnat överskåda den 9 mil långa bergskedjan. Bara en topp är högre, Puig Major, och långt nedanför ser jag Cúbersjön, öns vattentäkt som ligger på 780 meters höjd, som ett klarblått öppet öga. Vyn gör mig alldeles mållös.

Vi tar oss den sista biten till Massanellas absoluta topp, och vilar ut på 1365 meter över havet. Men ganska snart vänder vi nedåt. Vid en större platå viker vi av på den andra leden. Det är en mäktig vandring där vi rör oss rakt mot puig d’en Galileus två bergstoppar som sticker upp på andra sidan dalen, och himlen som breder ut sig bakom. Efter två stora klippblock sluttar leden plötsligt brant och snart kommer vi ner till den andra vägvisningsstenen. När vi når den första stannar vi till och stretchar.

Väl tillbaka vid bilarna summerar vi upp vår vandring. Wikiloc, appen som alla erfarna vandrare numera använder, visar att vi rört oss över 800 meter i höjdled under närmare sex timmar, samtidigt som stegmätaren visar 26 000 steg. Den behagliga tröttheten vi alla känner är välförtjänt.

Klockan närmar sig sex och området utanför macken är öde. Nu är det vår tur att lämna bergen. Lugnet är snart över, redan vid första avfarten efter Inca börjar köerna mot Palma.

Text:
Karolina Kallentoft
Foto:
Julia Bristulf
Titti Berg Mark
Eva Eriksson
Karolina Kallentoft

Från Seu-katedralens höjd

Stad och himmel. Människa och gudom. Staden breder ut sig under dina fötter, som en skalmodell . Och du inser att katedralen inte byggdes endast av människohänder utan även med själens ögon. Den utgör en så rik och komplex verklighet att du skulle kunna ägna dagar åt att stumt beundra den.

För att få tillgång till Seu-katedralens terrasser och höjder måste man känna till när dessa är tillgängliga. Ända tills helt nyligen har mycket få personer kunnat dela denna upplevelse, och det vid sällsynta tillfällen. Att klättra upp för de 215 trappstegen, betrakta de graffiti och inskrifter som gjorts av människor som stängt in sig i katedralen för att fly från rättvisan. När du kommit upp i klocktornet utbreder sig ett nästan drömlikt landskap med trappor och träkonstruktioner. Se ljus och motljus under de nya kyrkklockorna och gå sedan upp i kyrkans allra högsta del.

seu-2-min

En led har gjorts i ordning för besökarna och vi behöver inte längre drabbas av den nästan metafysiska svindel som tidigare generationer fick uppleva. Kyrkan gör trots detta djupt intryck på oss. På 40 meters höjd är det första vi tänker: Hur klarade byggnadsarbetarna från tidigare århundraden av att arbeta där, uppflugna som de var på skrangliga byggnadsställningar. De som riskerade livet för att förvandla stenen från Galdent eller Santanyí till himmelsk materia.

Att komma fram till det största rosettfönstret är det mest gripande ögonblicket. Från denna plats kan du ta på detta ofantliga stenöga … och mäta det. Det är mer än elva meter i diameter och ytan är som en medelstor lägenhet, 97 kvadratmeter. Genom det färgade glaset kan man se Seu-katedralens centralskepp som en miniatyrvärld. Kyrkobesökarna är som små myror, långt borta i fjärran, och rör sig på samma sätt.

seu-3-min

På terrasserna förflyttar du dig mellan gargouiller, strävpelare och strävbågar. Därifrån kan du ta dig till de neogotiska takkrönen från 1800-talet. Och du förstår att en del av de gotiska dekorationerna är så svåråtkomliga, så högt upp belägna och så dolda att de måste ha placerats där av Gudomen. De utgör ett budskap till Guds ögon, ovanför den mänskliga existensen. Att se på Seu-katedralen från denna höjd är ett budskap från det eviga. Ett påtagligt löfte bortom tiden och människolivet.

Den allra mest spektakulära detaljen är den stora skulpterade Mariaskulpturen som finns mitt i fasadens övre triangel. Figuren öppnar armarna mot himlen och avbildar Marie himmelsfärd. Medan du på den undre medaljongen, som du kan beskåda nästan i ögonhöjd, kan betrakta apostlarna framför Kristi moders tomma grav som bärs upp en ängel. Den figur som befinner sig på den allra högsta platsen på katedralen är en Mariastatyn som kan ses från hela staden. Den är mer än sextio meter hög och gjord av en känd 1800-talsskulptör, Marc Llinàs.

seu-4-min

Denna promenad är tillgänglig som är tillgänglig för nästan var och en. Spiraltrapporna är inte orimligt branta och man riskerar inte att falla. Istället kan man här förstå Palma på ett sätt som inte är möjligt någon annanstans. Härifrån blir den dialog som förs mellan havet, hamnen och staden uppenbar, medan den sedd från marknivå är otydlig. Du kan se terrasserna, klocktornen, tegeltaken. Almudainapalatset avtecknar sig framför dig som en en symmetrisk verklighet. Och du kan föreställa dig hur den var när den fina Torre del Ángel, som idag är kraftigt nedsänkt, var högre än själva Seu-katedralen.

På dessa höjder har stadens ljud en annan dimension och tycks förlora i betydelse. Vinden rör sig över molnmattan och stenläggningen bevarar den antika, hemliga känsla den fick av de forna stenhuggarna. Det skulle kunna ha varit igår. Från något hörn dyker en “xoriguer” eller duva upp. “Amunts de la Seu” har sin egen fauna.

seu-5-min

När du går ner igen från klocktornet har du en känsla av att ha fått del i en andlig upplevelse – att för en stund ha stigit ned från detta liv och kommit in i en annan dimension. Mera tidlös, obestämd och djupare.

Som om katedralen för en stund förhöjt våra själar till det himmelska.

Text: Carlos Garrido

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Henning Bensland öppnade hälsoretreat på Mallorca

Henning Bensland följer sanningens flod och känner sig starkare än någonsin. Han pendlar mellan sitt hem i Schweiz och hans ögonsten på Mallorca. Det krävdes en livshotande sjukdom för att få honom att värdesätta livet. Nu vill han inspirera andra till att hitta sitt sanna jag.

Text och foto: Pär Olsson

Jag svänger in på den lilla grusvägen och ackompanjeras av kyrkans klockspel i Santanyí. Gruset knastrar under bilen när jag passerar den stora järngrinden. Det imponerande huset tonar upp sig majestätiskt vid slutet av infarten. Gården har fått namnet Cal Reiet som betyder den lilla kungens hus på mallorkinska. Namnet på gården klär Henning Bensland som har bjudit in till fest denna dag för att fira jubileet för öppnandet av hans holistic retreat.

Det är ett år sedan Cal Reiet stod klart för att ta emot gäster och Henning har gjort en spännande resa för att hitta till sitt lilla kungarike på södra Mallorca. Allt startade en aning tragiskt tio år tidigare. Det var en ruggig dag i januari när Henning gick till sin läkare för att ta emot provsvaren som han hade gjort efter att ha känt sig dålig en tid. Och det var inget positivt besked han skulle möta.

bensland-1-min– Jag såg det själv på röntgenplåtarna som hängde framför mig. Det var som att mitt skelett buktade inåt, berättar Henning Bensland.

Han var 44 år gammal och befann sig mitt i karriären. Han tyckte att han hade en bra liv och bodde i Zurich med sin fru Petra och deras tre barn.

– Allt rasade samman och jag tänkte att nu är det kört. Inom ett år kommer jag att vara total förlamad, berättar Henning att han hade tänkt.
Läkaren gav honom diagnosen MS. Det blev en tuff tid för Henning som inte visste vad han skulle göra av det hårda beskedet. Han är en stark och beslutsam karriärist med sina rötter från Saltsjöbaden utanför Stockholm. Efter sin examen på Stockholms universitet flyttade han utomlands för att börja sin bana inom finansbranschen. Hans målmedvetenhet fanns redan i unga år och den drivkraften har aldrig svikit honom. Beskedet utmanade honom till att hitta nya vägar.

– Jag var van att ta på mig löparskorna och sticka ut och fysiskt springa ifrån mina problem. Det gick inte längre jag blev tvungen att konfrontera min sjukdom, förklarar han.

Han kom fram till att bästa sättet var att bli sann mot sig själv och han ville leva utan den oäkta prestige som han har fått erfara, speciellt mellan män som har höga positioner inom sitt arbete. För att nå dit behövde han guidning och hittade kursen,Träning för livet, som fanns på en kursgård utanför Rättvik. Det innebar att han var tvungen att pendla mellan Zurich och retreatet i Dalarna under ett och ett halvt år.

– Det handlade om personlig utveckling och efter ett tag var det något som hände. Jag kände mig genuint lycklig och behövde inte kompensera med att t.ex. prestera mera på jobbet eller privat, berättar Henning.
Bubblan hade spruckit för Henning och han fick möta helvetet innan han fick till vändningen i livet.

– Jag fick tillbaka friheten. Det är sant att man kan hela sin kropp genom att ta bort de psykologiska blockeringarna. Jag märkte att min sjukdom stannade upp, berättar han och ler.

Tio år har gått sedan det fruktansvärda beskedet. Men Henning tycks vara friskare och starkare än någonsin. Han utstrålar glädje och är avslappnat klädd i linnekläder som är bländande vita likt hans hår. Hans ögon är pigga och lekfulla. Han fortsätter att berätta hur fascinerande det var att få kontakt med sig själv för första gången.

– Det här är min nya värld. Jag kände att jag ville ge något tillbaka men visste inte först vad en affärsman som jag skulle kunna göra för att dela med mig till andra, berättar han.

bensland-3-min

Undertiden som han höll på med sin personliga utveckling drabbades Europa av den ekonomiska krisen. Han hade det förspänt ekonomiskt men kände att han ville investera sina pengar i något annat än i värdepapper. Han var därför på väg till Ibiza tillsammans med sin kollega för att köpa huset det hade bestämt sig för. På vägen dit mellanlandade de i Palma. Under stoppet på Mallorca föreslog deras mäklare att det skulle åka och titta på ett intressant objekt.

– Jag tänkte varför inte, vi hade inget bättre för oss. Jag föll genast för huset och vi åkte aldrig vidare till Ibiza, berättar han.
Det blev ett impulsköp utan grundplan, men investeringen var gjord i form av ett sommarhus i Spanien. Vilket var Cal Reiet på Mallorca.

Huset var i renoveringsbehov och även om Henning älskade stället med den stora trädgården och den vackra mallorkinska fastigheten kändes det inte rätt. Sommarstugan, som han ironiskt kallade huset, var alldeles för stor för honom och hans familj. De skulle bara vistas där några veckor om året.

– Det kändes konstigt när jag satt i det enorma huset. Jag hade lärt mig att man ska dela med sig och där satt jag i ett hus större än vad jag behövde. Det var då det gick upp för mig vad det skulle bli av Cal Reiet, säger Henning.

Hans fru Petra Bensland har funnits vid hans sida hela tiden och var inte sen med att stötta hans planer.
Paret har gemensamt jobbat hårt för att ro iland projektet som har uppstått genom flera tillfälligheter och sammanträffanden utefter vägen. Vilka de har uppmärksammat och fångat upp med öppna sinnen.

Detta är bakgrunden till Henning och Petra Benslands holistiska satsning. Deras största önskan är att en vistels på deras retreat ska hjälpa människor att låsa upp sina hjärtan och komma ut som en bättre person. Så som de själva har gjort.

– Jag skulle inte vara här i min gamla version av Henning, avslutar han med ett stort leende på läpparna och går iväg hand i hand med sin fru för att byta om inför kvällens festligheter.

Text och foto: Pär Olsson

bensland-2-min

Skål ta mej fan!

bartenders-minAtt blanda till spännande drinkar är minsann inte så lätt som man kan tro. För oss lekmän känns gin & tonic, rom & cola och vodka & apelsinjuice som självklara val när det vankas fest, men groggar av den kalibern är fullständigt omoderna idag, och ska man jobba som bartender krävs helt andra kunskaper. Därför väljer många unga att utbilda sig inom konsten.

Text: Eva Juhlin-Dannfeldt

BARSKOLA
Efter 16 år i egen regi, har nu svenskägda Barskolan Academy Mallorca gått ihop med European Bar School (EBS) och blivit en kugge i en stor franchiseorganisation. Karin Bellanti, som grundade Barskolan tillsammans med sin dåvarande partner Ricardo Bellanti, berättar att det var ett viktigt steg i skolans utveckling.
– Båda skolorna startade ungefär samtidigt, men antalet ungdomar i Sverige och Norge når knappast upp till de miljoner som finns i resten av Europa, berättar hon. Självklart växte EBS i lavinfart och vi såg hur de öppnade för filialer i parti och minut.

Karin menar att de såg nya skolor växa upp i många olika städer, upp till dags dato finns EBS nu i 24 länder, och det var svårt för Barskolan Academy att konkurrera om deltagarna. Huvudkontoret för EBS ligger i Barcelona och har ett 70-tal anställda som jobbar stenhårt med bland annat sociala medier.
Det är en helt annan nivå på hur EBS jobbar, berättar Karin vidare. På huvudkontoret sitter ett stort antal säljare från hela Europa och en hel avdelning som endast sköter sociala medel och marknadsföring. För oss är det en nytändning eftersom vi har fått en helt annan marknad.

Numera är det inte längre bara ungdomar från Sverige och Norge som strömmar till Mallorca och den tjusiga barskolan. Nu erbjuds även internationella kurser med deltagare från hela världen, och under högsäsong (april – oktober) kör man fyra kurser simultant. Lärarna kommer från olika länder, men de har alla gått EBS lärarutbildning, vilket är en påbyggnad av bartenderkursen.
Allt är väldigt proffsigt och genomtänkt, tillägger Karin, utbildningen måste vara likadan överallt, precis som kurslokalerna. ”Regional managers” reser ständigt omkring och kollar att skolorna och utbildningen håller samma standard.

FLAIR OCH MIXOLOGY
Nu för tiden räcker det inte att kunna blanda drinkar på traditionellt sätt utan det krävs det ett trick eller två för att få det där riktigt coola barjobbet, så förutom att blanda diverse kända och okända drinkar får deltagarna även lära sig lite konster. Vem minns inte Tom Cruise i filmen Cocktail från 1988? Han slänger och svänger så skickligt med flaskor och glas, utan att spilla en droppe. I den för oss outforskade bartendervärlden kallas detta konststycke för ”flairing”, det är alltså hur bartendern underhåller gästerna med tricks och rörelser med barredskap som flaskor och shaker när de blandar drinkar. Det må se lätt ut men efter att ha konstrat lite hemma i köket upptäckte jag rätt snart att det var mycket svårare än jag någonsin hade kunnat tro. Dessutom blev det en hel del kladd att moppa från bänkar och golv. Uttrycket flairing myntades på 1990-talet men redan i slutet av 1800-talet fanns det en bartender som tricksade med kokande vatten och brinnande whisky. Jerry ”The Professor” Thomas döpte sin cocktail till Blue Blazer. Idag har flairing blivit en konstart i sig och runt om i världen anordnas tävlingar där vinnarna uppnår rockstjärnestatus.

Mixology, eller molekulär mixology, är ännu ett relativt nytt begrepp som har seglat upp på den ständigt föränderliga barhimlen. Man skapar cocktails med hjälp av utrustning och teknik för molekylär gastronomi. Processen kan närmast likna ett kemiskt experiment då man mixar drinkar med geléer, skum, pulver, atomiserade sprayer med mera.

MIAMI
För sju år sedan öppnade Barskolan Academy en filial i Miami. Till skillnad från Mallorca har de utbildning året runt med stor framgång. Sedan de anslöt sig till EBS har de vuxit snabbt på kort tid, mycket tack vare att det än så länge inte finns så många skolor i USA.
– Vår nya partner i Miami heter Christian Delpech och är flerfaldig världsmästare, berättar Karin. Han är argentinare och har vunnit massor med tävlingar under 20 års tid, och han är extremt skicklig på flair. Vi är så glada över att ha honom ombord och det ska bli jätteroligt att följa utvecklingen! Vem vet, i framtiden har vi kanske en världsmästare som manager även här på Mallorca.

Åldersgräns för den som vill delta i undervisningen är 18 år. Kursen är fyra veckor lång och utförs i två lokaler med komplett uppbyggda barer, en med vatten i flaskorna och en med tvättäkta sprit. Kursavgiften ligger på cirka 20 000 kronor inklusive logi. För mer information:

www.bartenderskolan.com

Fem tips för dig som vill blanda bättre cocktails hemma:

  • Uppgradera ditt barskåp
  • Använd färska ingredienser
  • Se till att dryck och glas håller samma temperatur
  • Garnera drinken när det passar
  • Använd alltid mätglas

bartenders-3-min

Koppla av på en beach club vid havet

En plats för avkoppling. Ett ställe där man kan dinera och ta några glas. En plats för solbad. En utsiktsplats med en extra fin solnedgång. En utomhus-pub med bra musik och egen dj. Allt detta på en och samma plats. Helt enkelt: en beach club. Detta är inte något nytt för Balearerna. På Ibiza är det sedan länge en tradition. Marbella i Spanien och Palm Beach i Florida öppnade för dem.

MHARES
MHARES

Under de senaste åren har de förekommit ymnigt och börjat skilja sig från de andra genom att skapa en egen stil. Genom att de erbjuder avkoppling, nöje, god mat och dryck, med Medelhavets bästa utsikter och stränder, får vi i dessa exklusiva strandklubbar chansen att tillhöra en exklusiv värld, full av fantasifulla upptåg som stimulerar våra fem sinnen och ger oförglömliga minnen, såväl dag som natt.

Låt oss börja vår genomgång på Puro beach, en klassiker som redan varit igång under 12 säsonger. I ett lättillgängligt område erbjuder klubben i Can Pastilla såväl massage, spa, pool och ett dopp i havet. I år är organiska cock-tails på modet och el Puro går i täten med ”Monkey Milkshake” på basis av mandelmjölk, chia-frön, bananer och jordgubbar. Sallader, wok och en meny för veganer serveras i den gastronomiska restaurangen. Sunset Experiences är på kvällarna mötesplats för dem som önskar avsluta dagen på bästa sätt. Om söndagarna är det ”Sunday Brunch by the pool” något som kan vara av intresse för dem som haft en häftig och något sen lördagskväll.

Låt oss förflytta oss några kilometer mot Llucmajor och vi kommer till något som utan tvivel varit den största sensationen på senare år: Mhares Sea Club. Denna före detta pool tillhörande Hotel Delta har ett fantastiskt läge vid havet nära Maioris och Puig des Ros och har blivit en mötesplats på modet och skådeplats för mängder av spännande händelser, både natt och dag. Passande för allt ifrån familjefester till företagsmöten har den allt man kan önska: exklusiv miljö, god service, storslagen utsikt och framför allt, en spektakulär solnedgång. Lokalen dyker upp bland klippor som en gång gav byggnadsmaterial till vår katedral i Palma, med kristallklart vatten bara 50 m längre bort. Det inbjuder till ett dopp i havet om det är det som vi föredrar framför bad i bassängen och att få sola i det enorma solariet. Det finns också solstolar och balinesiska solsängar, barservering och ett gastronomiskt kök.

Om vi istället beger oss i andra riktningen kommer vi till Cape Nao, en beach club som tillhör det nya hotellet Melia Calviá. Inom den satsning som Mallorcas hotellägare gjort för att återställa Magalluf-Palma Nova, erbjuder denna lokal som hör till hotellet ett tydligt bevis på att detta är möjligt. Den är inte bara öppen för turister utan även för bofasta mallorkiner. Cape Nao står i en klass för sig genom sitt fina gourmet-kök som kombinerar nytänkande med tradition och gör detta till utgångspunkt för sin gastronomiska excellens med tonvikt på närheten till Medelhavet och på lokala produkter av yppersta kvalitet. Detta är en idealisk plats för informella luncher under dagen och på kvällen för fantastiska supéer där levande musik skapar romantisk stämning. Utsikten mot Cap Naos klippor från relax-avdelningen är spektakulär och restaurangens service sträcker sig ända till strandområdet. Det råder inget tvivel om att Melia har återerövrat Calviá.

Låt oss som avslutning bege oss till en annan hotellkedja, Iberostar. Denna grupp av hotell erbjuder oss två Seasoul-anläggningar, den ena i Cala Barca (Porto Petro) och den andra i Playa de Palma. Särskilt utvald, stämningsfull musik, exotiska cocktails utsträckt på en balinesisk soffa är bara några prov på det som du kan få uppleva på dessa mediterrana oaser vars identitet är lyx och bekvämlighet som sedan leder oss till gastronomi, service och underhållning. Vid lunchdags erbjuds framförallt en à la carte-servering med ett stort urval av viner och champagne, på kvällen är det perfekt att njuta de exklusiva cocktails som har olika slags Premium-märke som bas. SeaSoul Restaurant & Lounge har ett överflöd av nöjen och på samma gång ett mångsidigt spektrum för olika slags firanden och en organisering av olika evenemang. Här har du ett annorlunda ställe, modernt och fräscht, där du kan njuta av de bästa utsikterna över Medelhavet.

Och det finns mycket mer. Du kan njuta av det och roa dig. När allt kommer omkring är det ju sommar!

Ett sekel på spåret

Under mer än 100 år var Sóller-tåget till stor nytta för Mallorcas befolkning. Idag är Ferrocarril de Sóller en järnväg och en spårväg som framför allt är ett nöje för turisterna. De antika vagnarna ger passagerarna tillfälle att resa som förr. Och i takt med att järnvägen blir allt äldre ökar tågets genuina charm.

Egyptens pyramider och Eiffeltornet behöver endast lättare underhåll, men Sóller-tåget måste kontinuerligt anpassas efter moderna krav på service, kapacitet och avgångar. Och allt detta utan att tåget förlorar sin antika charm och karaktär. Vagnarna har alla en äldre och varierad inredning och unika detaljer som måste underhållas på ett hantverksmässigt sätt. Därför måste Ferrocarril de Sóller göra allt större investeringar i reparationer och underhåll av tåg och vagnar.

EN JUVEL TILL JÄRNVÄG
Järnvägen är en smalspårig och har en bredd om 914 mm – en engelsk yard – vilket är ovanligt i våra dagar. Tåget är det enda av sitt slag som ännu är i drift, och från start till mål tar färden cirka 60 minuter. Varje dag rör sig tre konvojer, bestående av en egenhändigt styrd motor (maskinen) och sex passagerarvagnar, den 27 kilometer långa sträckan, och på vägen passerar de hela 13 tunnlar. Var och en av såväl maskiner som vagnar och inredning har en lång historia bakom sig. Ingen serietillverkar längre liknande motorer, trävagnar eller säten. Om en av delarna behöver förnyas måste en skicklig hantverkare ta sig an jobbet. Detta gäller också vart och ett av de verktyg som används i verkstäderna i Sóller. Däremot kan man ta tillvara delar från andra järnvägar eller spårvägar som tagits ur bruk. Det kunde ske för ett antal år sedan då Ferrocarril de Sóller tog över vagnar från Lissabons elektriska spårväg. Trots att de skilde sig till det yttre kunde de anpassas till Sóller-spårvägens karaktäristiska utseende och finns nu med som ett av flera spårvagnsset i Port de Sóller.

För närvarande sköter 40 personer underhållet av tågen. De är uppdelade på olika arbetslag – ”vägar och arbeten”, snickeri, mekanik, ingenjörskonst osv – som varje dag ser över vagnssparken. Det är en svår uppgift, framför allt under turistsäsongen när tågen kör med allt större frekvens och inget avvikande får inträffa på det enda spåret. Framför allt på sträckorna uppe i bergen eller i någon av de 13 tunnlarna dit man bara kan nå med maskiner på själva tågspåret. Där är man tvungen att använda verkliga museiföremål – som den sk ”Unilok”, den spansk-schweiziska traktorn” eller ”den lilla Renault-vagnen” – som kan ta sig fram överallt.

Under några månader om året är det nödvändigt att stoppa driften för att utföra det grundläggande servicearbetet. Då monterar arbetslagen isär vagnarna för att se till att allt fungerar perfekt under resten av året. Men även under turistsäsongen kontrolleras varje dag en maskin mycket noggrant, precis som om det rörde sig om ett flygplan.

PROJEKTET
Det var år 1903 som idén om det manuella tåget föddes hos industrimagnaten Juan Morell och parlamentsledamoten Jerónimo Estades, med målet att förena den rika staden Sóller med huvudstaden Palma. År 1907 påbörjades arbetet samtidigt i båda städerna under ledning av ingenjör Pedro Garau. Och den 16 april 1912 invigdes sträckan officiellt. Ett datum som många minns eftersom det sorgligt nog råkade sammanträffa med Titanics undergång. Året efter öppnades spårvägen som förbinder järnvägsstationen med Sóllers hamn, med den nymodigheten att den till skillnad från Sóller-tåget var elektrifierad. År 1929 elektrifierades hela sträckan, maskiner byttes ut och Sóller-tåget blev det som det nu är – ett eldrivet tåg.

”Roba de llengües”, ett tyg av flammor

”IKAT-TEKNIKEN” – GRUNDEN FÖR DE MALLORKINSKA TYGERNA
De mallorkinska tygerna symboliserar mer än något annat det vi förknippar med medelhavsstilen. Ljuset från havet, naturmaterialet, hållbarheten och det till synes enkla hantverket, det sekelgamla kulturarvet och inte minst mönstret av flammande pilar i olika färgsättningar måste sägas vara något alldeles typiskt för Medelhavet.

Tekniken är tusenårig och har sitt ursprung i Asien. En del tror att den utvecklades på flera olika platser samtidigt. Liknande tyger har man nämligen funnit på platser som ligger så långt ifrån varandra som Afghanistan, Indonesien, Colombia och Mexiko. Tekniken kallas ”ikat” och innebär att varpen i tyget knyts åt med snöre med jämna mellanrum och färgas först därefter. De färgade partierna blir ojämna vilket ger upphov till de vackra oregelbundna mönstren. Däremot förblir inslaget ofärgat, och härmed får båda sidorna av väven identiska mönster. De äldsta sidentygerna tillverkade med denna teknik är från 500-talet f.Kr, och de fann man i Indonesien.

Ikat är namnet såväl på tekniken som det färdiga tyget. På Mallorca kallar man tygerna ”Tela de Llengües” eller Roba de llengos. Eller på svenska ”tyget med flammor”. Namnet kommer av att mönstret påminner just om flammor eller eldtungor.

roba-5-min

SIDENVÄGEN TILL EUROPA
Med all säkerhet kom tekniken till Mallorca och resten av Europa via Sidenvägen, som landvägen förenade Asien och Europa med Kina. Sidenvägen uppstod genom att handelsmän använde sig av den under 400- till 600-talen under Romarriket. Under 1200-talet blev det en vanlig väg för transport från Asien till Europa av kryddor och varor, bland annat de värdefulla sidentygerna som på den tiden tillverkades i Kina. Men även kunskapen om olika tekniker färdades den här vägen, såsom den för tillverkning av tyger.

Ikat-tekniken kom till Mallorca via Frankrike och Italien där den vidareutvecklats och blev mycket omtyckt bland de kungliga. Tygerna var sköra och idag finns inte många kvar från den tiden. De äldsta mallorkinska sidentygerna är från 1700-talet och visar på influenser från dessa länder.

Ända fram till mitten av 1900-talet fortsatte man med ikat-tekniken i några delar av Europa, men idag är Mallorca är det enda ställe i vår del av världen där tygerna ännu tillverkas. Det isolerade läget gjorde att tekniken bevarades och man inte tog intryck av utvecklingen på fastlandet. Den lokala maskinparken, sättet att arbeta och teknikens särskilda kännetecken gjorde att de mallorkinska ikat-tygerna utvecklade en egen identitet, även i fråga om namnet.

roba-4-min

LLENGOS PÅ MALLORCA
I början av 1700-talet använde de flesta borgerliga hus på Mallorca llengos av siden i inredningen. Såväl sänghimlar, förhängen och täcken tillverkades av dessa dyrbara tyger. Även kläder kunde tillverkas av llengos, både civila och kyrkliga. Före industrialiseringen var tygtillverkningen kostsam, men när de nya mekaniska vävstolarna infördes och man började tillverka tygerna även i den enklare och mer hållbara bomullen, linet och hampan, kunde llengos börja användas av alla samhällsskikt.

Med den växande turismen under andra hälften av 1900-talet kom llengos att förknippas med öns egen särart och att blev en del av det kulturella arvet.

I våra dagar tillverkas tyget av 70% bomull och 30% lin. En stor del av produktionen går till export, särskilt till Europa och USA.

Trots tygets popularitet finns idag bara tre verkstäder kvar som tillverkar tygerna hantverksmässigt. Dessa verkstäder är Teixits Riera i Lloseta, som har funnits i mer än 120 år, Teixits Vicens i Pollença, som drivs av en hantverksfamilj som arbetat i cirka 160 år i samma bransch samt Artesania Textil Bujosa i Santa María.

Mallorca är den enda platsen i Europa som bevarar traditionen med ikat-tekniken. Verkstaden Teixits Riera i Lloseta har funnits i mer än 120 år.

Mallorca är den enda platsen i Europa som bibehåller denna tradition som tidigare fanns i många andra länder och som på Sidenvägen nådde oss ända från Österlandet.
Mallorca är den enda platsen i Europa som bibehåller denna tradition som tidigare fanns i många andra länder och som på Sidenvägen nådde oss ända från Österlandet.