Om jag blundar kan jag se honom framför mig. Sliten jeansjacka och ljusblå 501 Lewis nedstoppade i vita tubsockar. Basen hänger över axeln. Kanske drar han en rödlockig hårslinga från pannan innan han prövar fingersättningen för första gången. Fredrik Thomander är tretton år och väntar otåligt utanför Studiefrämjandets replokal i Varberg. Året är 1984 och Martin, storebrorsan, behöver en basist.
Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson
Fioleleverna är klara med sin lektion, bandet gör sig redo. Brorsan kopplar in elgitarren och river av de första riffen till AC/DCs Highway to hell. Fredrik prövar sina första ackord. Och han gillar det. Det är Martin som bestämmer låtarna, han har spenderat många timmar på Domus skivbar och bläddrat mellan vinylskivorna och det är rock som gäller.
Och så fortsätter det. Som basist blir Fredrik någon hemma i Varberg, och han bärs upp av det lokala föreningslivet under ett årtionde då det är inom musiken allt händer bland unga i Sverige.
Med tiden bildar Martin och Fredrik ett nytt band, White Line, som sommaren 1986 är med om varje lokalbands våta dröm. Under en spelning i Varbergs nöjespark är de förband till ett av Sveriges största band, pudelrockbandet Treat. Två år senare är White Line en av finalisterna i Rock-SM, tävlingen där Europe slog igenom i början av 80-talet.
Det har gått trettio år nu, och efter att varit låtskrivare åt svenska och internationella artister (bland annat Darin, Scorpions och Kim Wilde) med bas i såväl Stockholm, Tokyo, Los Angeles och huset i Rönninge utanför Stockholm när döttrarna var små, är Fredrik idag VD och delägare i Palma Music Studio och på gång att bli musikpappa åt unga lovande talanger.
En av dem är Dennis Mansfeld. Han sitter framför mig i studios kök en våning upp. Med glittrande bruna ögon och ett vackert vitt leende stryker han sitt bruna hår ur pannan. Han är klädd i vit t-shirt, jeansjacka och svarta jeans, ungefär som jag föreställer mig Fredrik för trettio år sedan. Eller som John Bon Jovi, Dennis pappas favoritartist när Dennis var tretton.
2005 hittade Dennis pappas gamla gitarr i källaren till huset i Llucmajor. De hade flyttat hit tre år tidigare från ett samhälle utanför Hamburg. Dennis hade inte en tanke på att fråga pappa hur man gör. Han skrattar:
– Nej jag frågade Google, det gjorde man då. Jag började skriva låtar, och jag var den enda till hands som kunde sjunga dem. Innan hade jag spelat fotboll som alla andra men från den dagen satt jag i källaren för mig själv och lirade.
Efter skolan flyttade Dennis till London där han spelade gitarr på Leicester Square på dagarna och piano på olika barer om nätterna. Han lärde känna Alex från Italien, och våren 2017 flyttade de till Palma. Någon tipsade om musikstudion som höll på att byggas. Han tog med Alex dit, träffade Fredrik för första gången och erbjöd sig att hjälpa till med bygget om de sedan fick använda studion.
Fredrik sa ja. Och Dennis är på god väg att debutera som Palma Music Studios första egna artist.
Dennis behåller sitt leende under hela intervjun, men jag ser hur otåligt han väntar på att gå iväg och spela. Efter en stund löser Fredrik av honom. Det rödlockiga håret är kortklippt sedan många år, och han ger ett mjukt men seriöst intryck när han berättar om hur studion kom till:
– Jag och min familj hade bott ungefär ett år i Palma när jag träffade Johan Lundgren. Det var 2015 och jag hyrde en liten studio i Molinar. Johan frågade rätt ut: ”Ska vi inte bygga en studio ihop? En studio i världsklass dit artister från hela världen vill komma.” Han hade en topputrustad, men i stort sett oanvänd musikstudio i London och jag hade mitt kontaktnät, musikkunnande och en massa låtar i bagaget. Johan var vice VD på Tui men då var han tjänstledig, och med sitt affärskunnande var det han som drev på att studion blev verklighet.
Efter mycket letande efter möjliga hus att bygga om hittade Fredrik en ödetomt i Son Espanyolet. Efter lång planering inleddes bygget i januari 2017. Fredrik blev projektledare och var på plats dagligen. I december skruvades den sista skruven i.
– Ett sådan påfrestande bygge har jag aldrig förr varit med om, det var så tekniskt avancerat och byggarna hade inte rätt erfarenhet, vi var tvungna att ta hit expertis från England. Mot slutet var jag nära en kollaps och jag grät vid pianot när sista hantverkaren hade lämnat. Nu var det klart!
Sedan studion invigdes i januari hänger Dennis och Alex här varje dag. På plats är också René Shades, basist i det danska hårdrocksbandet Pretty Maids. Liksom Dennis och Alex hjälpte han till med bygget, och idag är han heltidsanställd Assistent studio manager. Under tio veckor finns här också Toni som är studions praktikant.
– Johan däremot började som VD på Easyjet i England, men är här när han kan.
När vi pratar kommer René och presenterar sig, en kille med rockerstil och som alla andra med ett leende över läpparna. Efteråt hyllar Fredrik hans erfarenhet och tryggheten han förmedlar i studion. Något senare smiter en enligt spanska mått blond man förbi med en lågmäld hälsning. Jag frågar efteråt vem han är.
– Det är Klas Lunding, mannen bakom det svenska soundet!
Inte utan stolthet berättar Fredrik att Klas startade Telegram Records på 80-talet och står bakom artister som Ratata, Lustans Lakejer, Titiyo och Popsicle.
Klas bor på Mallorca till och från, och under planeringen och byggandet av studion hade han och Fredrik många och långa samtal. När studion invigdes i december bjöd de tillsammans ner några av Telegrams nuvarande artister: Little Jinder, Kleerup, Ebbot Lundberg, Andreas Kronlund och Jonas Kvant. Under en vecka huserade de fritt i studion och skrev musik.
– Det blev som ett stresstest, och det gick så otroligt bra. Det var kanske mer en lekstuga än låtskrivarcamp, men det kom ändå ut tre eller fyra låtar som var riktigt bra. Vi får se vad det blir av dem i framtiden.
Fredrik är entusiastisk när jag ber honom beskriva verksamheten.
– Ibland hyr ett band eller låtskrivarteam hela studion en vecka, ibland hyr någon en timme. Vi har sex topputrustade studiorum och det ser lovande ut inför sommaren, men det är inte alltid de är uthyrda. Ändå känns det som stället sprudlar av energi och förväntan, det är som en kreativ jambalaya, en levande organism. Det är ju nu det händer! Det är nu vi ska hitta samarbetet, det är nu vi ska sätta vårt sound. Alla är fortfarande så positiva, det är hela tiden stora leenden över vad vi faktiskt har skapat här.
Fredrik berättar att de varje måndag klockan 10 samlas på morgonmöte, och varje fredag eftermiddag har de livespelning i live-rummet.
– Då kan vem som helst uppträda. Musikerna som hyr in sig, ett planerat event eller så är det jag, René och de andra. Uppåt 50 personer får plats på läktarna, och det är en fantastisk akustik. Vi hoppas att det kan bli grej, att grupper eller vänner kommer hit för att umgås och lyssna på live-musik.
Och musiken då? Hur kommer den att låta?
– Det vet vi inte än! Jag vill hitta själen här, en känsla som är rätt. Det är inte Ibizas klubbmusik, eller techno á la Berlin. Och inte sydamerikansk latino. Just nu experimenterar vi väldigt mycket. Alla vi gillar tidigt melodiöst åttiotal med stämsång och westcoast-känsla, men vi vill modernisera det genom låtskrivandet. Mallorca är ju låtskrivarnas ö, här går vi i Chopins fotspår. Men vi är fortfarande i en testfast där vi leker oss fram. Och det gör vi inte bara vid mixerbordet utan när vi får spela ihop, det är därför live-rummet är så viktigt.
Jag frågar hur han tänker sig studion om några år när allt har satt sig, och Fredrik är tydlig med vad han vill åstadkomma.
– Jag vill att Mallorca ska förknippas med musik, med ett eget sound. Turistbussen ska stanna till här och säga att det var här det hände. Jag vill tycka att det är skitkul att vakna varje morgon och veta att idag kommer vi att göra jättebra musik. Jag vill göra skivor, men också föra samman olika slags musiker för det är då det kan hända saker. Och personligen vill jag tillbaka till själva låtskrivandet, det saknade jag enormt under tiden bygget pågick. Jag försöker vika några timmar mitt på dagen varje dag åt att skriva.
Musikbranschen har förändrats sedan Fredrik började för trettio år sedan. Han berättar att han förr kunde ge en cd till en kompis och efter några år kunde en låt dyka upp på en skiva. Idag anlitar skivbolagen tre eller fyra producenter som redan har med sig låtar och sätter sig med en artist en vecka och spelar in. Eller så gör man som Fredrik, samlar musiker till ett låtskrivarcamp. Det gör förstås branschen bortskämd med bra låtar och konkurrensen hård för den som är ny och vill in.
– Vi är redan där nu, och med Klas skivbolag hoppas jag vi kan etablera oss på allvar. I Stockholm vet alla att vi finns, och många artister vill hit. Ön och miljön här lockar lika mycket som själva studion. Men jag vill också ha mina egna artister, jag vill producera deras låtar, få dem att växa. Och när de har varit ute i världen vill jag att de kommer tillbaka, att de ser studion som sin hemmahamn.
Han avslutar:
– Jag är uppvuxen i ett land med musikaliskt självförtroende. I Stockholm har det bubblat i branschen många år. Jag har suttit i studios med Jennifer Lopez, där Max Martin suttit och mycket väl kunnat dyka upp med Pink eller en annan världsartist, och det hade varit helt normalt. När jag började handlade mycket om att verkligen tro på sina låtar, och om man mejlade rätt person i rätt position kunde det gå fort. Det självförtroendet vill jag ta med mig hit, och jag är övertygad om att det kommer gå.