Sommarens bästa roadtrip längs Mallorcas varierande kust

Ta bilen längs Mallorcas östra och södra kust och upptäck stränder, vikar och byar som du inte besökt förut. Mallorcaliv bjuder på den ultimata guiden till platser och aktiviteter som du kan utmana dig med i sommar.

Text: Karolina Kallentoft, Pär Olsson
Foto: Pär Olsson

Njut av det speciella ljuset i Colonia Sant Pere

Det är förmiddag när vi når Colonia Sant Pere på Mallorca, och redan i backen ner mot havet slås vi av ljuset. Havet och himlen är blekt blå, nästan skandinaviskt i färgerna.

”Här finns en svensk koloni”, försäkrar fotografen och jag uttrycker högljutt mitt tvivel, ”här bor ju bara tyskar”, tills vi stoppas av Boa Asp från Trosa. Snart ansluter hans fru, Agnes Asp. För tio år sedan övertygades de av vänner från Göteborg att köpa sig en lägenhet i det lilla samhället vid havet. Och de har inte ångrat sig.

–Här sitter man och glor på solnedgången, då tar man sig ett glas, alla samlas här, försäkrar Boa.

–Det är något speciellt här, alla hälsar och det är genuint trevligt. Vi får väldigt mycket omtanke här, säger Agnes.

Förutom att njuta av det speciella ljuset då solen sänker sig över havet och bergen bakom Alcudiabukten, har de vandrat mycket genom åren.

–I naturreservatet i Llevant finns vandringscenter och många fina leder, säger Agnes och pekar mot bergen i nordost. Där finns även en asfalterad led som passar Boa.

Agnes och Boa berättar även om den nybyggda träbron längs den kilometerlånga Sa Canovastranden. När det är fullmåne brukar de gå och rulla hela vägen till Son Serra de Marina och äta på El Sol eller Mar Lago, och sedan ta sig hem under fullmånen. Då är stranden full med människor som tänder eldar i sanden.

–Det är otroligt vackert, säger Agnes. Ett extremt månljus som lyser upp så kraftigt och blänker i havet.

Bo

Det fyrstjärniga hotellet Es Blau de Nord invid Sa Canovastranden bjuder på skandinaviska färger och vackra solnedgångar från trädgården: www.esblaudesnord.com

Äta

Sa Xarca är en fiskrestaurang med bohemisk touch vid strandpromenaden dit framför allt tyskarna i byn går. www.sa-xarca.com
Restaurante Gospodaix är Agnes och Boa Asps egen favorit några gator upp: www.facebook.com/gospodaix

Vandra

Vandringscentret i Naturparken LLevant: www.parcnaturaldellevant.blogspot.com

AGNES och BOA

Tre hamnpärlor på Mallorcas östkust

Portocristo, Portocolom och Portopetro. Så heter tre av Mallorcas traditionella fiskesamhällen på östkusten. Alla växte upp kring fisket efter kriget då proteinet måste hämtas från havet, för ren överlevnad. Med de första turisterna på 1960-talet kom de första hostalen och hotellen. Men alla tre samhällena har undsluppit den värsta massturismen och behållit sin charm.

Portocristo som ligger längst norrut av de tre har ett charmigt stadshotell med generös frukostbuffé som gästerna njuter av på terrassen med utsikt mot hamnen och den lilla stranden. Varma dagar ses äldre och unga stå till midjan i vattnet med solhatt på huvudet och prata bort timmarna, medan yngre par drar sig undan längs den romantiska promenaden under klipporna. I hamnen finns båtar både för turistutflykter och dykning, och inte långt härifrån ligger de berömda droppstensgrottorna, ”cuevas de Drasch”, som rymmer hela 14 olika salar och sex olika underjordiska sjöar.

PORTOCRISTO

Portocolom är den exklusivaste hamnstaden av de tre med en bred trädkantad esplanad längs hamnen. I det breda hamninloppet ligger vita båtar av alla storlekar på rad, och på andra sidan esplanaden kantas trottoaren av restauranger och caféer med generösa uteserveringar. Här kan du hyra såväl enkla motorbåtar med segeldukstak som större lyxbåtar. Hamnen fortsätter till Gamla stan där välbevarade vita fiskebåtar i trä, Mallorcas traditionella llaüts, ligger surrade framför vitaputsade hus med karaktäristiska gröna och blå fönsterluckor.

Restaurant La Llotja rekommenderas för fisk och skaldjur och restaurante HPC för people watching och sin goda cortado.

PORTOCOLOM

Portopetro är den minsta av de tre, men den fiskehamn som snabbast nås från Palma, inte minst tack vare den nya motorvägen till Campos. Här finns flera traditionella caféer och fiskrestauranger där turisterna njuter sin Aperol Spritz i solen.

För den aktive rekommenderas vandringen från hamnen mot den klippiga kusten bort mot cala Mondragós två turkosblå inlopp. Sommartid trängs turisterna på de små men undersköna kritvita stränderna. Men har du tur kan du hitta en ledig plats i skuggan av en pinjekrona och njuta av utsikten över en av Mallorcas allra vackraste vikar.

Bo

Hotel THB Felip byggdes redan år 1890 och ligger vid strandpromenaden i Port Cristo (adults only):
www.thbhotels.com/hotel-felip-porto-cristo
HPC, eller Hostal Porto Colom är lite enklare men har fina rum och restaurangen har terrass och stor uteservering mot esplanaden: www.hostalportocolom.com/

Äta

Restaurante La Lotja ligger med två våningar och terrass i Porto Coloms hamn: www.restaurantsallotjaportocolom.com
I Portopetro finns flera klassiska fisk- och skaldjursres-tauranger med uteserveringar längs hamnen, bland annat res-
taurante Es Celler 9, Es Bergant och Norai.

Badvikar med kritvita stränder och turkosblått vatten

Stränderna i naturreservatet Mondragó är möjligen Mallorcas mest vackra och populära, men de är långt ifrån de enda. Under årtusenden har salta vågor och vindar mejslat fram hundratals badvikar och finkorniga kritvita stränder ur den klippiga kustremsan. Runt de mest tillgängliga stränderna har vita samhällen med låga hus och små trädgårdar vuxit fram. Ett tips är att leta efter vikar som saknar större resorter och hotellkomplex, som vackra Cala Anguila med strandrestaurangen Cala Angulia Cafetería. Förutom att du lättare kommer hitta en ledig yta för handduken är också chansen större att du hittar parkering. Ännu större bör chanserna vara om du söker dig till stränder som kräver en promenad, som Cala S’Almonia.

De större kilometerlånga ständerna finns längs Mallorcas norra och södra kust. I norr är det framför allt playa de Alcúdia, playa de Muro och stränderna mellan Ca´n Picafort, Son Serra de Marina och Colònia de Sant Pere. I söder är det naturstranden Es Trenc och långgrunda och finkorniga men oftast fullknökade ständerna i El Arenal, Ciutat Jardín och Playa de Palma.

Äta

Cala Anguila Cafetería har en stor uteservering intill stranden: Carrer Marco Polo, Cala Anguila

GREEN TOURS
-PALMA-

Softa och surfa vid gömda stranden i El Arenal

Fötterna på brädans mitt med tårna pekande framåt, avslappad kropp och padeln djupt i vattnet. Lyckas du med det kommer du hitta balansen för att ge dig ut med stand-up padel över det kristallklara havet.
Det försäkrar Jaume Tous som är en av ägarna till chiringuiton Es Caló innanför Club Nautico i El Arenal. Vill man lära sig hur man tar sig upp, paddlar och vänder en padelbräda ordnas dagskurser för vuxna och barn. Även windsurfing och kitesurfing finns kurser för, men de kräver 2 – 3 respektive 7 – 8 dagar innan man är fullärd.

Stranden är liten och inte sällan blåser algerna in just här. Men med padel och kayak tar man sig lätt förbi dem, och tio minuter bort ligger grottorna vid Cap Rocat. Jaume tipsar om att paddla på förmiddagen eller i solnedgången när havet är lugnt. Till eftermiddagen under sommarmånaderna blåser det upp till bris som får vindsurfare och kitesurfare att samlas på Es Caló.

Eftersom de stora partygängen från El Arenal sällan hittar hit blir det ofta en skön och avslappnad stämning när lokalbor och stammisar samlas i skuggan under bambutaket. Och med ryggen mot den vitputsade solvarma väggen, en drink i handen och blicken i fjärran blir solnedgången över Tramuntana på andra sidan Palmabukten så njutbar den bara kan bli.

Stand-up padel
Es Caló Surf School and drinks, El Arenal: surfschool-escalo.com

Hämta kraft i hälsokällan på Font Santa

Det salta och mineralrika Medelhavet är inte bara källa till de saltvattenbassängerna vid Es Trenc och Mallorcas eget lyxsalt Flor de Sal. Det är även till en hälsokälla som nyttjades redan av de gamla romarna, som var de som först tog tillvara Mallorcas salt.

Romarna kallade hälsokällan för Font Santa, den heliga källan. Font Santa är också namnet på det hälsospa som vuxit upp kring termalkällan som enligt spahotellet har funnits här sedan 1863. Det 38-gradiga, kristallklara och ibland lätt grönblåskimrande termalvattnet har en naturligt hög salt- och mineralhalt med spår av bland annat magnesium, kalcium och kalium.

Vill du inte bo på det exklusiva femstjärniga hotellet utanför Campos kan du checka in några timmar på spat och pröva på termalvattenpoolen med undervattenstrålar, sauna, turkiska bad och ångbad. Hud, blodcirkulation och muskulära system anses gynnas av termalvattnets helande egenskaper.
Font Santa Thermal Spa & Fitness: www.fontsantahotel.com

FONT SANTA -CAMPOS-

Dykning i vikar och grottor

I såväl Portocristo som Portopetro finns dykcenter som arrangerar utflykter för dykning och snorkling. Härifrån tar man sig ut i båtar till de många olika vikarna i området. Invid de ojämna klippväggarna kan det finns gott om fisk och andra undervattensdjur. Från Portocristo går även båtar till havsgrottan Cova des Coloms de Cala Falcó, en droppstensgrotta full med stalagtiter och stalagmiter. Har kan du dyka och snorkla i det kristallklara vattnet och klättra på de ojämna grottväggarna.

Mallorcas bästa dykning anser många är vid det marina skyddsområdet El Toro. Det ligger utanför en militärbas och har kunnat skyddas från fiske i femton år, vilket fått fiskbestånden att öka markant. Här kan du dyka på 18 meters djup eller mer, beroende på dykcertifikat. Simma längs den algbevuxna klippväggen och leta i skrevorna efter fantastiska kräftdjur, sniglar, sjöstjärnor och anemoner, rulla över på rygg och hänförs av fiskstim och barracudor och groupers som glittrar i solljuset långt upp ovanför havsytan.

Dykningar på östkusten

Diving Skualo arrangerar dykningar i grottor och vikar från Porto Cristo och Portopetro: www.skualo.com

Dykning El Toro

Zoea Mallorca har funnits i Santa Ponsa sedan 1997: www.zoeamallorca.com
Norway Dive i Magaluf har norsk- och svensktalade instruktörer: www.norwaydive.com

ZOEA -EL TORO-

Båtsafari i Tramuntana

Bästa sättet att hoppa i vattnet är från en båt. Det var vad Peter Lucas tänkte när han köpte den vackra fiskebåten Bonnie Lass. Båten är en riktig klassiker byggd 1949 i Skottland, och när man går ner under däck får man sig en riktig nostalgi-tripp. Mycket av inredning är i original och det doftar tjära. Här förstår vi hur mycket tid och kärlek som paret Peter och Roo lagt ner för att få Bonnie Lass i dagens skick. Trots de vackra detaljerna är det ändå på däck man vill hålla till.

Det finns många turer att välja på men vi fastnade för en två timmars seglats för att se solen sänka sig i havet. Klockan halv åtta på kvällen glider vi ut från ett lugnt Port de Sóller. Vi tuffar ut ur hamninloppet och smeker Tamuntanas bergsida norröver. När vi kommer till ön S’Illeta ankrar vi i viken. Stoppet ger tid för bad och vattenlek med SUP-arna som finns ombord. För den som är intresserad berättar Peter gärna om sina miljöarbeten för havet och livslånga segeläventyr över världshaven. Strax innan solen går ner ankrar vi upp och styr ut mot horisonten. Det blir magiskt ombord när alla drömmer sig bort över den rosafärgade bergskedjan och horisonten i väster. Vi kan närapå höra solen försvinna, strax innan Peter sätter kurs mot hamnen igen.

Båtcharter

Bonnie Lass Charters, Port de Sóller:
www.bonnielasscharters.com

BONNIE LASS -PORT SÓLLER-

På två hjul genom Palmas gränder

Det tar bara en minut från det att vi rullar ut ur Green Tours lokaler tills vi är på Plaza Mayor. Det är första gången jag prövar elcykel på allvar och jag blir snabbt förtjust i den extra kraften till tramporna. Vi stannar till och guiden Juan Manolo berättar om det folkliga torget. När vi är nöjda tar vi oss genom gränderna förbi Iglesia Santa Eulalia och ner till den konstgjorda sjön framför katedralen la Seu. En kort historielektion följer och Juan Manuel pekar och berättar engagerat. Vår prova-på-cykeltur blir inte längre än så, men vanliga turer varar mellan 1 till 3 timmar och fortsätter genom gamla stan eller längs Paseo Marítimo till Bellver-slottet och tillbaka. Elektriska cyklar och elscooter finns att hyra från cirka 12 års ålder. Populärast är Segway, om vi ska tro vår guide som berättar att Green Tours funnits sedan i centrala Palma sedan 2018.

Cykeluthyrning och guidade turer:

Green Tours Palma: www.greentourspalma.es

Se solen gå upp över Mallorca från en luftballong

Klockan är 05:20 nä̈r jag kliver ut genom min port i centrala Palma. I mobilen har jag ett meddelandet som uppmanar mig att klä mig för 25 grader. Om några timmar ska jag flyga luftballong över Mallorca.
I en luftballong är det varmt oavsett årstid och hö̈jd, tack vare de tre gasolbrä̈nnarna som får den enorma ballongen att stiga till väders. Och enligt utsago ä̈r vindfö̈rhå̊llandena för att flyga som bä̈st tidigt på morgonen.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Ovanför taken och de höga cypresserna är himlen svart. Långsamt ljusnar den när bilen jag blir upphämtad i skär genom Es Pla, det flacka landskapet på Mallorcas västra halva, med gps:en inställd mot Manacor. Bergen i norr avtecknar sig mot en hög himmel i fallande nyanser av gråblått och Mallorca kunde inte vara vackrare.

Naturens skönhet kommer hålla i sig och vi kommer få uppleva den ovanifrån i ett närmast meditativt tillstånd, i en enkel flätad korg och utan fönsterglas, komposit eller bekväma stolar som stör den fria känslan.

Manacor Balloon Airport ligger på behörigt avstånd från den mer trafikerade flygplatsen San Juan, och är betydligt mindre. Bara ett enkelt stenhus som rymmer café och förvaring av åtta korgar i varierande storlek och uppåt 285 kilo tunga säckar med luftballongstyg.

När vi kommer fram har det nästan ljusnat. Den lantliga försommarluften är kallare än jag väntat mig, och jag ångrar att jag inte klädde mig varmt som de fem unga paren av olika nationaliteter som köar till cafét för att skriva in sig.

Klockan 06:45 släpper Ricardo Aracil, spansk mästare och nummer 6 i världen i ballongmästerskap, upp en svart heliumballong i luften. Han studerar åt vilket håll vinden bär ballongen. För ballongflygningar är vindförhållandena som bäst på morgonen. Vore det inte för utegångsförbudet skulle vi ha börjat ännu tidigare.

Men idag går vinden åt fel håll.

–De har bara fel i 1 procent av fallen, men idag har de fel, säger Ricardo och syftar på Mallorcas meteorologiska institut.

Det betyder att alla sex par som samlats denna morgon får hoppa in i Mallorca Balloons två vans som tar oss till en annan plats. Anledningen är enkel, vi befinner oss på en ö och teamet vill ha kontroll på var ballongen landar efter flygningen. Ricardo försäkrar att det varken har med flygplatsen, elledningar eller den intilliggande motorvägen att göra.

–Jag har gjort 6000 flygtimmar och har aldrig haft en incident under mina 33 år. Om vi ska ta oss över flygtornet eller en elledning så är det inga problem, då stiger jag bara högre.

Ricardo berättar att Mallorca Balloons har tillgång till 30 olika uppstigningsplatser på ön. Att vi byter plats idag har alltså inte med risker att göra.

–Vi höll i det europeiska mästerskapet på Mallorca för två år sedan, då koordinerade vi 100 ballonger. Och vi är en av få utvalda kandidater inför att hålla i världsmästerskapet med 150 ballonger.

Så Mallorca är en väldigt säker ö för ballongflygning.

Solen glittrar bakom trädkronorna när vi hjälps åt veckla ut ballongen. 33 meter tyg ligger på asfalten framför oss. Fylld med luft kommer den vara 28 meter bred.

De utspridda paren runt ballongen reagerar tafatt men villigt. När vi är klara får några till uppgift att knuffa korgen till liggande, och två får hålla upp tyget så att de enorma fläktarna kan blåsa in luft. Ricardo berättar efteråt att förberedelserna är en viktig del av teambuildingen och uppskattas av många företag, inte minst svenska, som bokar en flygning med sina anställda. Vid de tillfällena kan alla åtta ballonger lyfta samtidigt och glida tillsammans på olika höjder över landskapet.

Snart reser sig den gröna ballongen högt över våra huvuden. Det är en mäktig syn, och hela proceduren avslutas med att korgen lyfts till stående. Ricardo ger oss en bild av vad vi har framför oss.

Hur uppstigningen sker, och framför allt landningen.

–Korgen kommer kanske att bumpa i marken några gånger och ni kommer att skratta, jag lovar er, säger han.

De flesta ler åt tanken, men några ser nervösa ut.

–Om någon ångrar sig så landar jag och ni får kliva ut. Inga problem, försäkrar Ricardo.

Han har varit med om det här förr. Många har varit nervösa, men ingen har någonsin klivit ut. Att flyga ballong är en perfekt metod för att bota flygrädsla, avslöjar han efteråt. Och jag kommer snart förstå varför.

Det är dags att kliva i korgen. Den flätade luftfarkosten är uppdelad i fyra små sektioner för passagerarna där fyra ska få plats. Men de har aldrig fler än tre i varje, för bekvämlighetens skull. På ena sidan finns en dörr, ”så att äldre också ska kunna flyga”, men på min sida finns hål för fötterna och jag häver mig över.

Korgutrymmets storlek är verkligen litet, och det ger en slags trygghet att vi alla befinner oss så nära varandra. I korgens mitt finns en avskärmning för piloten och gasolflaskorna.

Ricardos kollegor byter ut gasolflaskan som användes till att resa ballongen, och tar emot ballasten som håller korgen på marken. Nu är det endast vår gemensamma vikt som håller den kvar. När flygningen bokades behövde vi alla ärligt uppge kroppsvikten så att Ricardo kunde planera gruppens storlek och även placering i korgen.

–Vi vill att de tyngsta ska stå längst fram när vi landar, så att de inte trycker mot de lättaste och får korgen att välta, säger han.

Han tänder gasen. Ljudet är kraftigt och jag ler igenkännande, för mig är det soundtracket till ett sommarstockholm när i övrigt ljudlösa reklamballonger gör sig påminda när de glider upp bakom ett hus och vidare över takåsarna. Hettan slår mot oss. Jag ser upp mot ballongens innandöme och eldslågorna som fortplantar sig uppåt och får ballongen att stiga. Det är verkligen en mäktig syn.

–Håll i er, säger Ricardo på tre olika språk, och vi greppar halvöglorna längs korgens insida.

Och vi lyfter. Långsamt, omärkligt. Jag känner ingen förändring i kroppen, varken tyngd eller tyngdlöshet. Att korgen lämnar marken märker jag knappt. Det enda som låter mig uppfatta uppstigningen i luften är den långsamma förändringen under mig när detaljerna i landskapet blir allt mindre för ögat.

Och landskapet växer under våra fötter. Jag ser mer och mer av det, fler åkerlappar, fler träddungar och vägar som korsas. Vita grupperingar av hus är byar som Felanix, Petra och Villafranca. I norr kröker sig Alcúdiabukten och bortom den Pollensabukten och Formentor, och mot nordväst reser sig en bergen i mörka nyanser innan havet tar vid. Landskapet under mig går i bruna och gröna toner, och det övergår i gråsvart mot bergen och därefter blekt blått mot havet och himlen.

Jag får inte nog av utsikten. Vi står alla tysta, vända utåt med blickarna nedåt. Ballongfärden är rent av meditativ. Luften står stilla, vi känner bara av vinden någon enstaka gång under uppstigningen, gaslågan värmer oss och tiden tycks stå stilla.

Under oss hör vi bilar, skällande hundar och några enstaka galande tuppar, men ljuden mattas av ju högre upp vi når. Bara gaslågans dånande bryter tystnaden och de lågmälda samtalen i korgen.

Hastigheten just idag är 10-15 kilometer i timmen, alltså inte mycket högre än en rask promenad.

Det unga paret från Palma närmast mig, kramas och ger varandra kärleksfulla blickar. Haitham och Amal berättar att de är nyförlovade. Liksom de flesta i ballongen är det första gången de flyger ballong. Jag frågar om de var rädda innan. Haitham erkänner att han var det, men att det snabbt gick över. Något som verkar stämma in på de flesta.

Träden och husen under oss växer åter igen. Vi sjunker, stiger, åker vidare allt medan Ricardo pratar i radion med sina kollegor på marken. Vi befinner oss ovanför staden Manacor. Han försöker hitta ett passande fält att landa på, och på samma gång koordinera att kollegorna hinner dit samtidigt med ballongen. Hundarna skäller allt mer högljutt när vi närmar oss marken. Han har hittat ett fält, fullt med cylinderformade höbalar. Och där under oss får vi syn på Mallorca Balloons två bilar.

Vi fattar tag i öglorna igen. Gör knäna mjuka, som Ricardo förberett oss på. Jag hinner inte måla upp den våldsamma dunsen i huvudet som jag föreställde mig i början, innan vi landar så mjukt att jag knappast märker av det. En gång stiger vi någon meter, landar igen och en liten studs blir det innan korgen står stadigt på det stubbade fältet. Det blev inget tumlande, inga skratt men ändå en lättnad. Vi överlevde, om ni någon hade förväntat sig något annat.

–Kliv ur! uppmanar Ricardo oss och vi sticker fötterna i hålen och en efter en svingar vi oss över korgkanten. Ballongresan är slut, och ballongen faller långsamt ihop på fältet.

Men äventyret är inte riktigt över ännu. Ytterligare teambuilding återstår när vi uppmanas att samla ihop tyget, allt eftersom luften kyls av och får ballongen att kollapsa.

Samarbetet går något bättre den här gången. Alla är upprymda efter flygturen och tar i efter förmåga. När tyget åter är samlat på längden rullas det ihop och ner i en tygpåse. Tygpåsen rullas in i den liggande korgen, som reses och skjuts upp på flaket till en av lastbilarna.

Sedan åker vi tillbaka till ballongflygplatsen. Och där återstår en sista ceremoni. Ricardo tar fram en champagneflaska.

–Det är bara vatten i, vi vill inte att någon ska bli klibbig i håret.

Han säger åt oss att luta oss framåt och sprutar vatten över våra huvuden. Nu skrattar vi, applåderar varandra och Ricardo. Vi bjuds på frukost från det lilla cafét, och Ricardo går runt mellan borden och delar ut diplom.

Klockan har hunnit bli halv tio. Dagen har bara börjat.

5 svenskägda hotell i Palma

Concepció by Nobis

När öppnade Concepció och vad är er svenska anknytning?

–Hotellet öppnade 7 juni i år. Det är vårt första hotell i Palma och säsongen har varit så bra att vi redan nu planerar ett nytt hotellprojekt inom två år på ön. Ägare är Alessandro Catenacci genom det svenska familjeägda företaget Nobis Hospitality Group.

Har Concepció öppet hela vintern?

–Ja, hela vintern!

Varför ska man bo på Concepció i vinter?

–Vi är ett familjevänligt hotell i en unik fastighet från tidigt 1700-tal. Den välkomnande personalen är i många fall svensktalande och vill erbjuda dig det bästa under ditt besök. I restaurang Xalest bjuder vi på en kulinarisk upplevelse en väldesignad miljö, där man också kan pröva våra fantastiska cocktails.  Det ikoniska golvet är framtaget av Huguet lokalt på Mallorca.

Berätta om er restaurang!

–Restaurant Xalest & Bar serverar frukost åt våra gäster och är öppen för alla för lunch och middag med en meny som följer säsongen. Här serveras tapas, pintxos, aptitretare och förrätter enligt lokal och spansk mattradition. Gästerna får sitta under höga valv i stolar av den danska designern Børge Mogensen, omgivna av konst och vacker lokal keramik och med utsikt genom stora fönster mot carrer de la Concepció.

Har ni några speciella aktiviteter i vinter?

–Restaurangen, baren och loungen erbjuder en varm och inbjudande oas under vintermånaderna i Palma för middagar och möten, avkoppling och arbete. På lördagar följer vi den lokala traditionen med tardeo som inleds redan klockan ett med cocktails och tapasmeny skapad av hotellets kock Xema Álvares.

Vad är ditt bästa tips för Palma på vintern?

–Börja lördagen med cocktails i vår vackra lounge, fortsätt sedan till någon av de närliggande restaurangerna, eller till min personliga favorit SPOT och El Camino. Missa inte Palmas julmarknad och njut av julstämningen under den julbelysningen som lyser upp staden under vintern.

Can Bordoy Grand House & Garden

När öppnade Can Bordoy och vad är er svenska anknytning? 
–Hotellet öppnade den 20 december 2018 och ägs av Mikael Hall och det svenska företaget BTR World Initiative AB.


Har Can Bordoy öppet hela vintern?
–Ja, Can Bordoy är ett 5-stjärningt Grand Lux Hotel och som sådant har vi öppet året om.


Varför ska man bo på Can Bordoy  i vinter? 
–Vi erbjuder luftiga, rymliga sviter centralt i Palma och en härligt stimmig restaurang med hälsokoncept. Vår pool i den förvånansvärt stora trädgården är uppvärmd och som gäst kan du bada när du vill under dagen.


Berätta om er restaurang!
–Vår restaurang Botànic är Palmas första och enda med plant forward-koncept. Samtidigt som menyn tar växtbaserade rätter till en ny nivå med förföriska smaker och dofter har den även rum för fisk- och kötträtter. Rätterna hämtar inspiration från hela världen, samtidigt som alla ingredienserna är kilometerneutrala (KM-0).


Har ni några speciella aktiviteter i vinter?
–Ja och bland dem vår hett efterlängtade nyårsfest, som i år liksom tidigare år kommer att ha ett särskilt tema.


Vad är ditt bästa tips för Palma på vintern?
–Hösten och vintern är den bästa tiden på året för att utforska Palma. Den charmiga hamnen med hamnpromenaden, palmkantade avenyer, gamla stan, museum, gallerier och kyrkor. Här finns också exklusiva butiker, parker, barer, bra restauranger med lokala rätter och flera sportcentra för dig som vill träna. Palmas symbol är katedralen Seu som bäst ses från havet och Can Bordoys takterrass. Paseo Marítimo och Santa Catalina bjuder på restaurang- och nattliv, och för dig med barn finns flera parker och Palma Aquarium som håller öppet hela vintern.   

MIKAEL HALL, HOTELLÄGARE
Can Bordoy Grand House & Garden. Carrer Forn de la Glória 14.
24 suiter i varierande storlek varav flera har utgång mot hotellets privata trädgård, restaurang, spa, uppvärmd pool i trädgården och liten pool på takterrassen.

Ocho Suites

När öppnade Ocho Suites och vad är er svenska anknytning?
–Vi slog upp portarna till Ocho Suites i september 2019. Bolaget ägs av mig och min man Johan Eklund. I Sverige driver vi bl a Görvälns Slott och Hufvudstad Gård Mat & Möten.


Har Ocho Suites öppet hela vintern?
–Ja, hotellet har öppet året om. Vi hade även öppet under pandemin, förutom under karantänen förra våren.


Varför ska man bo på Ocho Suites i vinter?
–Palma är en underbar stad för weekendresor, som en världsstad fast i mindre format. Ocho Suites ligger centralt i Palma, nära till sevärdheter som katedralen, gamla stan, shopping och restauranger. Dessutom är det bara att korsa ”paseon” så kommer du till strandpromenaden för härliga morgonpromenader eller en joggingtur. Vi erbjuder det bästa av två värdar, dels stora sviter med eget kök och dels hotellets service.


Berätta om er restaurang!
–Efter fyra år i Palma visste vi vad vi själva saknade när vi bodde i staden, så vi skapade en restaurang som vi själva skulle vilja besöka. Ocho Kitchen har en bistromeny baserad på det franska köket med rätter såsom ostron, moule frites och biff minute. Ännu en spansk res- taurang i Palma kände vi inte behövdes.


Har ni några speciella aktiviteter i vinter?
–Vi har återupptagit våra AW på fredagar mellan klockan sex och åtta och vår förhoppning är att kunna fortsätta med dem hela vintern.


Vad är era bästa tips för Palma på vintern?
–Passa på att vandra när det inte är så varmt. Och besök de många festivalerna och marknaderna som finns på Mallorca, något som spanjorerna själva är bra på. Håll dessutom koll på när mandelträden blommar, det är magiskt att uppleva.

MARIA OCH JOHAN EKLUND, HOTELLÄGARE
Ocho Suites, carrer de la Mar 24.
7 sviter från 46 till 115 kvadratmeter. Restaurang och vinbar.

Portixol hotel

När öppnade Portixol hotel och vad är er svenska anknytning?
–Portixol öppnade i juni 1999. Grundarna Johanna och Mikael Landström flyttade till Mallorca redan i början av 1990-talet. 1997 köpte de byggnaden vid Portixols marina som kom att bli Palmas första boutique-hotell.


Har Portixol hotel öppet hela vintern?
–Hotellet har öppet hela året utom tre veckor i januari när vi stänger för årligt underhåll av byggnaden och dess interiörer.


Varför ska man bo på Portixol hotel i vinter?
–Vårt hotell ska kännas som hemma för våra gäster, året om. Spa med sauna och gym, gratis lånecyklar och hotellets läge intill det milslånga gång- och cykelstråket mellan Palma och El Arenal gör hotellet till ett uppskattat resmål även på vintern.


Berätta om er restaurang!
–Restaurang Portixol är öppen varje dag från frukost till sen middag då både Palmabor och utländska turister samlas för att njuta av vår klassiska medelhavsmat med moderna, internationella inslag.


Har ni några speciella aktiviteter i vinter?
–Liksom varje vinter förbereder vi hotellet för julen och erbjuder en särskild julmeny. Vi bjuder också på julstämning i restaurangen och baren med juleljus. Här kan gäster och besökare beställa jultallrik, glögg och pepparkakor under hela december.


Vad är ditt bästa tips för Palma på vintern?
–Våra hotellgäster är välkomna till vår egen tennisklubb Palma Sport & Tennis Club som har öppet hela vintern. Andra förslag är golf, utflykter, vandring i Tramuntana och cykelturer till Palma. Hyr en elcykel om du vill ta dig ännu längre bort, eller en bil för att upptäcka vår fantastiska ö i norr, söder, öst eller väst. Alla delar av ön bjuder på hemligheter att upptäcka, även på vintern.  

JOHANNA LANDSTRÖM, HOTELLÄGARE
Portixol hotel, calle Sirena 27.

26 rum, restaurang och cocktailbar, utomhuspool med soldäck, spa för behandlingar och massage, bastu och fitness.

Palma Suites

När öppnade Palma Suites och vad är er svenska anknytning?
–Palma Suites grundades 2013 av tre svenskar varav en, Håkan Roos, är kvar som ägare. I receptionen tar Katja och Michaela emot våra gäster sedan flera år. Katja var med redan när hotellet öppnade och är min högra hand.


Har Palma Suites öppet hela vintern?
–Palma Suites har öppet året om. Hotel Feliz där jag också är hotellchef stänger dock under vintern och öppnar åter i början av mars.


Varför ska man bo på Palma Suites i vinter?
–Vintertid är Palma Suites särskilt populärt för long stays, från en vecka upp till flera månader. Under pandemin hade vi till och med ett par som stannade ett år. Priserna varierar över säsongen och särskilt under vintern har hotellet bra erbjudande. Sviterna har fullt utrustat kök, bäddsoffa och golvvärme och elen ingår i priset. Dessutom är poolen på takterrassen uppvärmd under vintern.


Berätta om er restaurang!
–Alla våra gäster kan laga mat i sviten, därför har vi inget restaurangkök. Men i restaurangen i lobbyn serverar vi alltid frukost med hembakat bröd, hemmagjord müsli, färskpressad juice och pålägg från marknaden i Santa Catalina.


Har ni några speciella aktiviteter i vinter?
–I området finns många restauranger, ett särskilt stort och varierat utbud finns på Plaza Raimundo och i kvarteren runt Plaza Coll. I december börjar vi med AW eller pre dinner drink i baren där våra gäster och andra kan stämma träff innan de går vidare ut i Palmakvällen.


Vad är ditt bästa tips för Palma på vintern?
Det bästa med Palma på vintern är ljuset och grönskan. Här är grönt året runt, och ljuset särskilt vid havet är som ljusterapi för vintertrötta nordbor.

MATS JAKOBSSON, HOTELLCHEF
Palma Suites, Plaza de Mercadal 8.

35 lägenheter om 35-76 kvadratmeter. Bar, frukostmatsal och takterrass med uppvärmd pool och utsikt över katedralen.

Annicas väg till drömjobbet

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pår Olsson

Det var ett tips från en granne som gav textilläraren Annica Lindgren chansen att ägna sig åt det hon drömt om: Att bygga upp en konst- och designinriktning och undervisa elever i alla åldrar. Och det på en nyöppnad internationell skola i Palma. Idag har skolan elever i åldern 5 – 16 år, och Annica undervisar även i Svenska som tredjespråk. Skolan heter Green Valley School och en femtedel av eleverna har svensk anknytning. Men vägen till drömjobbet var lång.

Året var 2008 då Annica kom till Mallorca för att hälsa på en vän som jobbade på Svenska Skolan i Palma. Vid besöket erbjöds hon jobbet som skolans slöjdlärare. Annica tackade ja och höll sina första slöjdlektioner under några intensiva veckor under våren. På den tiden var Svenska skolan liten och ville ha undervisningen koncentrerad, Annica löste det genom att jobba på loven och ta någon vecka ledigt från sitt jobb som textillärare i Malmö. Så fortsatte hon i några år, men Svenska Skolan i Palma växte och det blev ohållbart att kombinera båda jobben.

– Vid mitt sista år hade jag över 150 elever att undervisa och betygsätta. Det var mycket jobb, men det var fantastiskt roligt att se hur mycket fint vi kunde skapa tillsammans.

Annica valde att flytta till Mallorca på heltid. Parallellt designade hon sidenklänningar, smycken och importerade organiska fårskinn. En del kunde säljas i hennes vän Linns butik Tree of Life i Palma.

Annicas passion för textildesign började med mormor Karin. Hon var sömmerska för Oscar Jacobsson och sydde kostymer av högsta kvalitet. Karin hade en ateljé med stor vävstol, symaskin och en klädkammare med knappar, tyger och allt annat som hör det textila skapandet till.

– Mormor uppmuntrade mig att skissa upp mina idéer och omvandla dem till kläder. Vi tillverkade och sydde mycket tillsammans. För mig är det egna skapandet viktigt för att jag ska kunna utvecklas som lärare, och i det är mormor min stora inspirationskälla.

Annica arbetade under några år som gymnasielärare inom mode och design på Tillskärarakademin i Stockholm. När hon flyttade till Malmö väcktes iden att jobba som mönsterkonstruktör i Köpenhamn. Men jobbet var datorbaserat, ensamt och påminde inte alls om vad hon drömde om. Istället gick hon tillbaka till jobbet som textillärare.

– Det var en viktig insikt för mig. Jag älskar dynamiken i samspelet med mina elever, och har sedan den dagen uppskattat det levande i mötet som sker i klassrummet.

När Mallorcaliv träffar Annica på Green Valley School är hon på tillfälligt besök under sin fyra månaders korta mammaledighet för dottern Emma May. Hon visar oss runt och berättar hur undervisningen i Svenska växte fram.

– Skolans metodik bygger på en filosofi om Human Values. Eleverna börjar varje dag med en andningsövning för att kunna fokusera bättre under dagens lektioner.
Under skolans första år läste de om inspirerande personer i små grupper på elevernas hemspråk, och det var där undervisningen i svenska tog form.

– Då läste vi väldigt mycket om Astrid Lindgren.

Annica talade med sin chef om vikten att få utveckla svenskan som språk och även undervisa i läs- och skrivinlärning, och hösten 2018 började hon undervisa i svenska som tredje språk. Hon utvecklade lektionerna efter den svenska kursplanen med stöd från material från Utbildningsradion. Redan följande höst kunde de äldsta eleverna även välja att studera Svenska via Sofia Distans för att få bättre behörighet till svenskt gymnasium.

På en internationell skola är hemspråket viktigt för barnen.

– De flesta får med tiden engelskan som sitt starkaste språk, berättar Annica. För de små är det därför viktigt att börja rätt, till exempel genom att ljuda, stava och tala mycket på lektionerna. För elever som inte pratar så mycket svenska hemma gör det stor skillnad.

En stor skillnad mot svenska skolan är att den internationella börjar tidigare, de yngsta elever som Annica lär att läsa och skriva är bara fem år.

– För mig är det viktigt att skapa en trygg inlärningsmiljö där vi lär känna och respekterar varandra. Sedan drar vi på och kan ofta hålla ett bra tempo.

Samtidigt upplever hon att spansk och engelsk metodik har större fokus på prestation.

– I svensk skola är vi duktiga på att arbeta med individen, och eleverna lär sig tidigt att utveckla sina styrkor och svagheter. Med svensk lärarbakgrund upplever jag att jag arbetar tillsammans med mina elever, och inte framför dem, säger hon och fortsätter:

– I Sverige har lärarna även en kontakt med föräldrarna som gör att skolan kan fånga upp inlärningsproblematik och beteendeproblematik. Det försöker vi också göra här.

Vi går vidare till salen för Art and Design, salens väggar är fyllda med elevernas olika konstprojekt.

– Utöver vanlig undervisning skapar vi scenografi och kostymer till julens och vårens musikaler.

Och till högtider och skolans internationella basar skapar vi dekorationer med olika teman.

– Jag brinner för svenska traditioner och har fått stor uppbackning av föräldrarna. Lucia och midsommar är något unikt. Skolan har sitt eget luciatåg som är väldigt uppskattat.

Den brittiska skolan har tre viktiga testperioder per år, och all undervisning fokuseras på att eleverna ska klara dem. Därför får musikaler och luciatåg inte ta tid från övrig undervisning.

– Barnen övar hemma på sina sånger, resten sker på independent study eller workshops, och för de äldsta eleverna är det valfritt.

Annica säger att svenska föräldrar ibland reagerar på att det är mycket läxor och långa dagar.

– Tanken är att eleverna kan få hjälp med läxor under lektionerna för Independent study, istället för att lägga mycket tid på läxor hemma.

Annica ser fördelar både med svensk och internationell skola.

– Svenska skolan kan vara en bra start för barn som kommer direkt från Sverige, eller som vill stanna i det svenska skolsystemet. Men den ger inte möjlighet till vidare studier i Spanien och internationellt. Så vill man ge barnen en bra start i Spanien är en internationell skola bra.

På en hästrygg längs ett brusande hav på Mallorca

Jag erkänner direkt att jag är nybörjare när det kommer till att rida. Kanske var det tjugo år sedan jag satt på en ponnyrygg och skrittade genom Upplands snöiga landskap. Men Lucky har snälla ögon och en stadig bakdel som gungar tryggt under mig. Sadeln av western-modell är vackert arbetad och är större än traditionella sadlar, dessutom har den ett handtag för lassokastare. Mig hjälper det att hålla fast i när Lucky traskar uppåt på en sanddyn eller tar sig upp efter att ha korsat ett vattendrag.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Vi utgår ifrån stranden intill Son Serra de Marina på nordöstra Mallorca, ungefär en timmes bilfärd från Palma. I början sitter jag rak som en käpp i ryggen. Juan ber mig slappna av, och jag tycker nog att jag gör det. Men Lucky traskar på stadigt och tryggt, och jag njuter av ridturen. Den går längs stranden och havet där vågorna brusar just idag. Det är en kall men solig februarieftermiddag och vinden har varit hård de senaste dagarna, men idag har den mojnat. De ännu skummande vita vågorna är dyningar efter stormen, förklarar min fotograf som är van seglare. Solen hänger ännu på den blå, molnfria himlen över de pinjeklädda dynerna och kastar långa skuggor av hästarna över stranden. Vi rider mot Can Picafort, kanske tio kilometer bort, och möter nästan ingen. Blicken letar sig ut över havet och bort mot Viktoriabergen, och från Port d’Alcúdia ser vi färjan mot Menorca stäva ut över vågorna. Marken är flack här men i både norr och söder reser sig de granitgrå bergen höga. Då och då går vi ner i det långgrunda vattnet och Jennie, Juans åttaåriga border collie, får kämpa hårt för att hålla ihop gruppen.

Juan Tous kliver ut ur hästtransporten iklädd blårutig flanellskjorta, cowboyboots och bredbräddad cowboyhatt. Det första han gör är att knäppa på sig ett par blankslitna läderchaps över sina wrangler, vida nog för att rymma hans muskulösa lår som tränats under år av ridning. Sedan öppnar han dörren till släpet. Jag hör det otåliga stampandet därinifrån och genom det lilla fönstret ser jag sammanlagt tre hästhuvuden. Juan leder ut dem en efter en, hingstarna Lucky, Tennesse och hans egen Zippot Mountain. Han betslar och sadlar på, och sedan hjälper han oss upp.

På hästryggen står tiden stilla och först efteråt förstår jag att vi måste ha ridit i över en timme när vi tar paus. Juan rider före upp över dynerna och säger med glimten i ögat att vi ska stanna till vid en bar. Sanden är nedtrampad till en djup stig och vi får ducka under pinjeträden som reser sig högre här en bit från stranden. Så kommer vi till en glänta mellan träden och Juan ber oss att stiga av. Baren visar sig vara kylboxen i hans sadelväska som rymmer två läskburkar. En svettig sommardag hade de varit efterlängtade men en dag som denna njuter jag mer av att kasta pinne med Jennie medan fotografen gör sitt jobb. Det blir ändå en välbehövlig paus för att stretcha lår och rumpa, men inte långt senare är vi åter uppe i sadeln.

Det är på vägen tillbaka som jag hittar rytmen på allvar. Jag sjunker ner och får ett bakåthäng i ryggen medan höfterna gungar i takt med Luckys, rörelsen smälter samman med hans lugna, rytmiska skritt, och när han senare tar språng över stranden hänger jag bara med. Juan tittar roat och ber mig strama åt tyglarna, och visar sedan hur jag kan ta tömmarna i ena handen och sänka den något. Vi rider sida vid sida på stranden. Juan är glad i prata och han berättar med entusiasm om hur han hamnade här.

Uppvuxen på en gård i Pollensa och omgiven av hästar och andra djur var steget att skaffa egna hästar inte långt. Men vägen dit där han befinner sig idag var ännu några resor bort. Den första gick till Tyskland för att jobba då Juan ännu inte var fyllda sexton. Tillbaka på ön var han ”den enda mallorkinen som kunde tyska”, och snart träffade han Heike, en tysk flicka som tagit jobb på ön. Tillsammans reste de så fort de hade pengar, en av de första resorna gick till Afrika. Men fattigdomen de bevittnade tyngde dem, och snart bar det av till USA. De hyrde en bil och korsade de västra delstaterna, och han var fast. Sedan dess har närmare tjugo resor gått till Amerika. Under en av de senaste tog Juan jobb på en ranch i Idaho där han lärde sig kasta lasso och fick praktisera kofösning och engelska.

Det var också i USA han köpte sina första hästar, först Tennesse och sedan Lucky, som anlände en regnig dag med båt till Barcelona. Det var femton år sedan och strax efter det började han erbjuda ridning. Idag har Juan och Heike åtta hästar, varav flera är avlade på gården. Två gånger om dagen har han turer, året om. Heta sommardagar är det tidiga förmiddagar eller sena kvällar som gäller, både för hästarnas och ryttarnas skull, men övriga årstider anpassar han sig efter gästerna. Juan och Heike har mycket arbete med djuren, gården och de två lägenheterna som de hyr ut, och varje år ökar kostnader för foder, försäkringar och reparationer utan att inkomsterna ökar i samma takt. Men att vara hästägare är en livsstil som inte kan värderas i pengar, och ekonomiska bekymmer och annat försöker de lämna bakom sig. Det viktiga enligt Juan är vara öppen för människor man möter och det som kan ske, att sköta sin hälsa, att älska och att fortsätta kunna leva för hästarna.

I det synsättet liknar Juan flera andra mallorkiner jag mött den senaste tiden. Hårt arbetande och med en ständig nyfikenhet på livet och omvärlden. Och samtidigt med en förmåga att släppa det som är besvärligt eller irriterar för att det inte ska tynga ner en i onödan. Juan berättar roat hur olika hans kunder kan vara. Den absoluta majoriteten är kvinnor, det går bara en man på tio kvinnor, och de flesta är tysk- eller engelskspråkiga. Många är återkommande gäster antingen på gården eller på dagsturerna. Men till sin personlighet kan de vara utåtriktade eller slutna, bestämda eller försiktiga, erfarna ryttare eller nybörjare. ”Jag är en passionerad man”, säger Juan, ”men jag anpassar mig efter mina gäster. Vill de inte att jag pratar så är jag tyst”.

Vi närmar oss en arkeologisk lämning på stranden och stannar för att titta. Det är en gravplats från tiden då Mallorca fortfarande var en del av det utbredda romarriket. De stensatta väggarna som omgav kryptorna är fortfarande bevarade. Fotografen rider iväg för att få bilder på avstånd och hans hingst krumbuktar sig, vill hålla sig nära oss andra som det sociala gruppdjur han är. Juan rider ifatt honom och jag hamnar lite på efterkälken. Lucky bekymrar sig inte över det utan skrittar lugnt i den takt som vi hittat tillsammans. Jag lyssnar till hovarnas slag mot rötter och lösa stenar i sanden, till sadelns mjuka läderknakande och vågornas oavbrutna brus. Solen har gått ner över dynerna i väster och skymningen kastar ett rosa skimmer över bergen i öster och den skummande ytan i det allt mörknande havet. Havsluften är kall och frisk mot mitt ansikte och jag möts av små duster av doftande pinje och uppspolade alger. Det är ett meditativt tillstånd där alla mina sinnen är öppna.

Kvällsljusen från Son Serra de Marina tänds upp och kastar ett gult sken över husens kalkstensvita fasader, och den röda lampan på den lilla fyrpinnen intill marinan tänds och släcks med långsam regelbundenhet. Jennie springer glatt före och visar vägen till häst-transporten på den i övrigt tomma parkeringen. Mörkret har nästan lagt sig när vi kommer fram. Fotografen och jag tackar Juan för en god ridtur och jag klappar om Lucky. Jag tittar honom djupt i de snälla ögonen. ”Dig kommer jag rida snart igen”, säger jag till honom och han möter mig med trygg blick. Det kommer inte dröja några tjugo år till jag sitter på hästryggen igen.

Myten om las suecas på Mallorca

Idag talas det mycket om turismofobi. Men det är ett missbrukat begrepp. Många av de mallorkiner som klagar över överfyllda stränder och prishöjningar för vanligt folk tog emot turismen med öppna armar i sin ungdom. Det är samma personer som under Francos grå diktaturvälde bevittnade när turister från andra länder för första gången kom till Mallorca och gav dem möjlighet att andas. De fick uppleva nya kulturer, höra en ny sorts musik, och med egna ögon se andra sätt att leva. Och de fick chansen att inleda nya lidelsefulla romanser. Hur viktiga var inte “los amores de verano” på 1960- och 70-talets Mallorca.

Text: Carlos Garrido
Översättning: Karolina Kallentoft
Fotos: DM, Torrelló, Carmen Ortega

Mallorca kan skryta med ett väl etablerat varumärke. Ensaimadas, Mal-lorcapärlor, lugna familjestränder, partystränder, vackra fincor i ett ännu vackrare landskap och så förstås «los picadores». Dessa unga män, som bara har sin motsvarighet i Ibizas «palanqueros», markerar en hel era.

«Los picadores» var Mallorcaversionen av latino lover. En mer eller mindre blygsam erövrare, med en ettrig vespa eller Seat 600, eller med en folkvagnsbuss ombyggd med sovplatser därbak, som fiskade i stormiga hav och inte sällan fick en sexuellt och emotionellt otillfredsställd svensk kvinna på kroken. Den berömda «la sueca», som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar. “La sueca” var vacker, skulptural och ivrig att fly från den skandinaviska kylan, rakt i famnen på en eldig älskare som hon lärt känna av ren tillfällighet.

Majoriteten av dessa skandinaver kom med kryssningsfärjorna, ofta till ljudet av en modern poprefräng. Mellan romantiska promenader genom Na Burguesa med Palma som fond, över en cocktail i Victorias hotellpool, mellan de tidiga morgnarna på stranden och de sena nätterna i plyschklädda nattklubbar med speglar och rött discoljus och med en vag doft av utspilld Cuba libre. Under en hemlig kväll på hotell Sorrento, med ett avsked som varje gång drunknar i tårar och med löften om att ses nästa sommar, löften som sällan infrias.

Jag minns kryssningarna ombord på färjan Dana Corona från det danska rederiet DFS Seaways. Det hade hunnit bli 1970-tal men de sexuella vibrationerna mellan latinos och “chicas nordicas” var fortfarande mycket kännbara.

Besättningen bestod till större delen av spanjorer. En av officerarna bjöd in svenskor och danskor till sin hytt och bjöd på te, sällskap och säkert något mer. Och en av servitörerna, en liten mörk man, nästintill drunknade i famnen på en blond passagerare som var så mycket större än honom, och hon flydde sin man. Men många av dessa tillfälliga kärlekspar blev med tiden stabila. För tiden atypiska men lyckade kombos. Något som drabbade många skandinaviska turistguider som på den tiden bodde i Cala Mayor. Liksom partyturisterna som brukade ta in på det berömda hotel 33 i Magaluf. Flera på den tiden osedvanliga mallorkinsk-svenska förhållanden fick under de här åren se dagens ljus, där paren i mångt och mycket lyckades navigera sig förbi den förbjudna sommarpassionen för att med tiden försöka sig på en äktenskaplig stabilisering.

Den berömda «la sueca», som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar.

Jag har själv stött på många par med just denna så kallade kulturmix. Till en början imponerade det stort att vara gift med en svensk kvinna. Bara ordet «svensk» framkallade instinktivt de lystna minnena från 1960- och 70-talen. Men att leva över kulturgränserna som var så mycket djupare då än idag och skapa en fungerande relation var inte alltid lätt. Det beklagades över förvirring och kaos. Och även över den spanska individualismen, för i de skandinaviska länderna – där invånarna antogs ha förenats i den gemensamma kampen mot kyla och snö – löstes det mesta i samförstånd. Den anarki som ofta rådde bland mallorkinerna var många gånger obegriplig för svenskorna.

Och för mallorkinerna blev den nordiska etiketten tröttsam. Er nogranna planering och er disciplin. Således uppfanns uttrycket «fer-se el suec» eller «hacerse el sueco» för den nästan trögsinta likgiltigheten ni visade inför vissa saker, som om de inte existerade. Så typiskt för de skandinaviska länderna, åtminstone enligt det mallorkinska sättet att se det.

Men i väldigt många fall fungerade relationen. Och på det sättet erövrade Mallorca de nordiska traditionerna före många andra regioner på den spanska halvön. Svenska kyrkans julmarknad är en uppskattad tradition, och svenska skolans spektakulära firande av sankta Lucia har alltid varit huvudnyhet i de lokala tidningarna. Bilden av de änglalika flickorna, blonda och blåögda, med en krona av ljus såg ut som hämtad ur en saga.

Det svenska köket var dessutom banbrytande representerat på en restaurang på calle Brondo, strax bakom paseo Borne. Liksom det danska som hade sin representation i Terreno. Det var små familjeföretag och de inriktade sig huvudsakligen på medlemmarna i sina egna samfälldheter. Idag har mycket förändrats, nu när skandinaver köper boenden i mängder i populära områden som Santa Catalina, och öppnar restauranger som är trendiga och som riktar till den breda allmänheten.

Den unge «picadoren» med sin vespa har kanske förpassats till historien. Nu när Mallorca till sin essens har förvandlats till det man väl kallar en kosmopolitisk ö. Ingen förvånas längre av blandade par be-stående av en mallorkin och en svensk. När allt kommer omkring är Stockholm bara tre timmar bort med flyg. Världen har blivit globaliserad, standardiserad. Den mallorkinske förföraren från 1960-talet har lämnat över scenen åt finsmakarturismen. Till boutiquehotellen och loungebarerna. Med en bred internationell kundkrets och lägen som passar en väl kyld gin tonic.

Trots detta kan ingen förneka det banbrytande som skedde de åren då Mallorca sammanförde något så omaka som mallorkinska charmörer från Francos Spanien med svenska skönheter från ett socialdemokratiskt och långt mycket modernare Sverige.

Utflykter med barn till det historiska Mallorca

Text och foto: Hedda Lapidus

Mallorca har 300 soldagar om året, här finns 262 stränder av olika varianter, ett antal vattenland och massor av glasskiosker. Detta har lockat turister till ön sedan början av 1950-talet, numera upp till 15 miljoner varje år.
Mallorcas historia är däremot inte lika sorglös som en dag på stranden. Med sitt strategiska läge i Medelhavet har ön dragit till sig handels- och sjörövarfolk i årtusenden och historien är präglad av invasioner och plundringar.
Av detta märks inte mycket på Playa Illetes. Det var en av anledningarna till att jag en dag tog med barnen på upptäcktsfärd till två av öns platser där man kan ännu kan känna draget från historiens vingslag, Son Real uppe vid Alcudiabukten och La Granja utanför Esporles.

Son Real

Son Real är en gammal herrgård, “possessió”, på Mallorcas nordöstra kust. Egendomen omfattar 395 hektar och köptes för några år sedan av den regionala regeringen. Sedan dess har den varit museum och kan kallas för ett Mallorca i miniatyr. Spår från mänsklig närvaro för 4 500 år sedan har hittats på Son Real. Dessutom finns lämningar från såväl den för-talayotiska som talayotiska kulturen, den romerska eran, liksom den islamska och medeltida, fram till våra dagar.

De baleariska öarnas största samlade arkeologiska arv finns på Son Real. Här finns till exempel de förhistoriska begravningsplatserna vid S’Illot des Porros och Punta des Fenicis. S’Illot des Porros är en liten ö strax utanför kusten vid Son Real som under den talayotiska eran var sammanbunden med Mallorca, och där gravar från den tiden har hittats. Punta des Fenicis ligger vid vattnet nedanför Son Real, med hundratals gravar från samma tid. Men Son Real är lika mycket en spegling av det lantliga Mallorca, och på possessión finns byggnader från olika epoker som vittnar om en faktiskt inte så avlägsen historia då ekonomin kretsade kring jordbruk och boskap.

De flesta av husen byggdes under medeltiden, och formar en traditionell arkitektonisk grupp. Här finns herrgårdarna, liksom arbetarstugorna, en gård, ett försvarstorn, ett kapell, lagerbyggnader, stall och svinstia. I huvudbyggnaden finns det arkeologiska muséet, fyllt med information och arkeologiska lämningar som har hittats på egendomen.

Att upptäcka den arkeologiska rikedomen kräver sina långa promenader på området, så se till att din femåring är utvilad, pigg och mätt när du sätter igång. Min var det inte, och vacker natur räckte inte riktigt som energitillskott för honom, så promenaden blev kortare än vad jag hade tänkt.

Muséet är pedagogiskt uppbyggt med en slingrande tur förbi en mängd montrar fyllda med redskap och liknande jordbruksrelaterade föremål. Här finns också information på fyra olika språk med spännande och lärorikt innehåll. Något som fängslade mina barn var att invånarna sällan lämnade egendomen, en skarp kontrast till deras eget liv. Det var en sluten värld och invånarna höll fast vid uråldriga berättelser och traditioner om häxor, djävlar och troll.

Dessutom finns många fina uppbyggda miljöer med bland annat ett möblerat kök från förr i tiden, med information om vad som var vanlig mat (soppa, bönor och sobrasada!). Här finns även tv-skärmar med filmer som visar diverse gårdssysslor, till exempel reptillverkning och honungsskörd. Barnen blev mycket imponerade av den stora jordhögen som visade sig ha varit en plats för koltillverkning.

Ett annat utrymme i muséet ägnas åt allmän Mallorcakunskap, information om dåtidens sociala grupper och montrar med kläderna de bar. Personligen är jag svag för den typen av modevetenskap, vilket jag verkar ha fört över på barnen för kläderna väcker en del frågor: ”Varför har de sjalett?” ”Varför ser skorna ut sådär?” och ”Varifrån kom tyget?”

På gården lever fortfarande djur och ingenting är tydligen så fascinerande som den stora svarta grisen som man kan titta länge, länge på. Men här betar också får och åsnor, och påfåglar visar upp sig bland kycklingar och kalkoner.

La Granja

Vad gäller Mallorcas lite senare historia har ön styrts av både romarna och morerna fram till 1200-talet, då Mallorca införlivades med kungariket Aragonien, som sedan år 1516 är en del av Spanien (för att göra en lång historia kort). Utanför Esporles, bland bergen som bäst beskrivs som sagolikt vackra, ligger egendomen och folklivsmuséet La Granja. Med Skansen i Stockholm som förebild har den nuvarande ägaren skapat en miljö med både djur, hantverk och spännande interiörer.

Ett besök på La Granja börjar i trädgården. Här finns djur, bland annat åsnor, kaniner, getter och den minsta och gulligaste lilla get vi någonsin sett. Ett naturligt vattenfall porlar och en bäck flyter igenom trädgården. Det finns rester av en kvarn, gamla kärror, en tvättstuga, vedugn och massor av jordbruksredskap, och det är lätt att föreställa sig livet som en gång pågick här. Här finns också ett stort rum för växtfärgning.

Barnens infallsvinklar imponerar på mig varje gång vi är på museum, deras naturliga sätt att förhålla sig till och i viss mån äga nya miljöer och se detaljer som jag missar. Ser de en gunga springer de fram och sätter sig i den. Ser de en vacker mosaiktrappa hoppar de fram och tillbaka upp och ner för trappstegen. Vi står också länge vid en mur där det sprutar vatten ur små hål och lägger händerna för hålen så att vattnet måste leta sig fram andra vägar.

En promenad genom huset låter oss upptäcka hur livet kunde se ut på en större herrgård 400 år sedan. Uppbyggda miljöer visar en livsstil där eleganta damer dricker te, middagsbord är överdådigt dukade för måltid och klädkammare fulla med spetsunderkläder bredvid ett strykrum där gamla strykjärn står uppradade längs väggarna. Det finns barnkammare, leksaksrum, kök, vardagsrum, spelrum, sovrum och till och med en uppbyggd teater, alla med otroligt mycket detaljer och artefakter.

Jag saknar information att läsa till alla föremål, och barnens uppmärksamhet svajar ibland eftersom det därför blir svårt att förklara allt vi ser, och den allmänna mängden överväldigar oss alla lite.

Vidare i huset finns utrustning för enormt mycket hantverk, pressar för såväl oliver som druvor, vävstolar och spinnrockar, sädesförädling och pappersframställning. Dessutom finns en läkarmottagning och ett rum för parfymframställning.

Överraskande och lite plötsligt kom vi till den (mycket!) välutrustade tortyrkammaren i källaren vilket väckte en del obehag, framförallt hos de yngre deltagarna i truppen, och vi fick hastigt lämna rummet.

I anslutning till caféet står en kvinna och bakar buñuelos, och en provsmakning av dessa nyfriterade delikatesser, ost och sobrasada ingår i entréavgiften. Vissa dagar kan man få se osttillverkning och ensaimadabakning. Även den gröna likören Liquer de Hierbas samt muscatell och palo ingår i provsmakningen.

Vi hoppade spriten och glufsade i oss lite för många buñuelos istället, vinkade hejdå till gullegeten och hoppade in i bilen igen, helt klart med en större förståelse för platsen vi bor på än innan.

Hur skön en dag på stranden än är, är det ofta utflykterna man minns efteråt, och flera gånger har vi återkommit till det vi såg i barnkammaren på La Granja, och hur de jagade djur på Son Real för bara ett halvsekel sedan.

Spår av den talayotiska eran

Den förhistoriska talayotkulturen blomstrade mellan 1200-talet f.Kr. till 200-talet f.Kr. på de baleariska öarna. Ordet talayot kommer från arabiskans atalaya som betyder utkikstorn. Under denna period restes megalitiska monument, framförallt tornliknande byggnader, av stora stenblock.

På Mallorca finns en mängd ruiner efter liknande byggnader och det är tydligt att vissa av dem fungerade som försvarsanläggningar, men meningen med andra byggnader är ännu inte utredd. Det största monumentet på ön är «Clapers de gegants» («Gigantiska stenar») vid Capdepera.

I cykelsadeln genom Mallorcas mångsidiga landskap

Min position är framåtlutad, jag ligger lågt över styret och viner fram på vindlande vägar. Till höger om mig breder Medelhavet ut sig, saltdoften kittlar i näsan, solen värmer ryggen och den ljumma brisen ligger mjuk över mitt ansikte.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Procycling Mallorca


Jag känner kraften i benen när jag trampar, nästan som om cykeln vore en förlängning av kroppen. Den väger inte mer än sju kilo, de rätta växlarna finns hela tiden där och kadensmätaren visar att jag håller jämna varv. Och cykelkläderna sitter som en smäck.

Jag rullar på och mil efter mil slukas. Här och nu finns det inget i världen jag oroar mig för, mer än om uteserveringen vi kommer pausa på kommer ha ett ledigt bord i solen.

Jag är nämligen inte ensam cyklist på Mallorca. Cykling är en nationalsport i Spanien och andra kuperade länder i södra Europa. Till de Spanska cyklisterna ansluter sig nära 140 000 cyklande turister varje år, och antalet ökar. Mallorca är stort som Gotland och har milsvis med slingrande landsvägar, med som mest upp till 15 km kilometer långa stigningar i Serra de Tramuntana, andra längs stensatta murar och olivlundar.

Cykelturismen är som störst under våren och hösten, och på vintern kommer proffsen för träningsläger och stannar i flera veckor. Mallorca ser positivt på utvecklingen och har senaste året rustat upp vägar, förbättrat säkerheten och skyltningen. Och på wikiloc och liknande sajter hittar man rutter med all tänkbar information.

Den ökande cyklingen är en del av en större hälsotrend. Det intygar de tidigare Åkersbergaborna Fredric Ekermark och Charina Rinaldo, grundare till det svenskägda cykeluthyrningsföretaget ProCycling Mallorca i Can Pastilla. Det är Fredric som just guidat mig på mitt livs första landsvägscykling.

Väl tillbaka i butiken möter jag två svenskar som vittnar om hur cykelintresset ökat i Sverige. Jonas Bauer har just klivit in genom dörren med en enorm ryggsäck. Han är på cykelsemester över helgen med sin familj, och har just promenerat hit från flygplatsen för att maximera cyklandet, medan familjen tar sig direkt till den hyrda lägenheten i Inca.

Jonas visar sig vara destinationschef på Skistar i Sälen, och han berättar att Skistar satsar stort på långfärdscykling mellan Sälen, Rörbäcksnäs och Trysil, och att man räknar med att cyklingen öka när den internationella flygplatsen i Rörbäcksnäs står klar.

Kurt Hörnqvist står redo att ge sig ut på vägarna i en cykeldräkt som skvallrar om klubben han tillhör, Fredrikshof som är Stockholms största cykelklubb. Han intygar att cyklingen ökar i alla åldrar.

–Cykling är skonsam mot kroppen och lederna, det passar även äldre och de som kanske har en skada. Cykla gör man för att må bra fysiskt, men det är också en social sport. Man cyklar ofta två i bredd och är det inte tävling kan man snacka. Och fikastoppen är jätteviktiga, har man inte fikat så har man inte cyklat, brukar vi säga.

Hela 90 procent av ProCycling Mallorcas kunder är svenskar. Fredric Ekermark tror att svenskar känner sig bekväma med att ställa alla frågor de har på sitt eget språk. Men Kurt Hörnqvist framhåller även rekommendationerna som cirkulerar i cykelkretsar.
Kunderna är allt från företag på konferens som bokar uppåt trettio cyklar med guide, följebil och säkerhetsgenomgång, till träningscyklister i klubbställ som likt Kurt Hörnqvist kommer in bara för att hämta sina cyklar.

Så varför väljer man att cykla på Mallorca?
Svaren är enhälliga.
Mallorca är en vacker ö som har nära till allt. Från Palma är det nära till bergen, och på kvällen kan man vara tillbaka i staden med alla restauranger. Klimatet är njutbart och man känner ofta vinden från havet, till och med att cykla i regnet är behagligt här. Det finns oräkneliga möjligheter till fika och god mat i de många byarna. Vägarna är i bra skick, bilisterna hänsynsfulla och det är inte för mycket trafik, som t ex i Italien. Och rutterna finns för alla nivåer – norra öns rutter går över bergen, de södra över slättlandskapet.

När kunderna lämnat med sina cyklar får jag en pratstund med Fredric och Charina. De berättar att de lämnade Åkersberga för Mallorca för tre år sedan, när deras äldre barn flyttat hemifrån. De ville pröva något nytt i livet, Mallorca låg på bra avstånd från Sverige och väl här såg de behovet av en seriös cykeluthyrning. Idag har de ca 100 cyklar, mountainbikes inkluderat. Snart kommer de även ha viss försäljning liksom medicinsk screening för att kunna erbjuda hälsostatus och hälsoanalys.
Fredric poängterar att service är en viktig del i deras arbete.

–Bland annat ber vi kunderna om innerbensmåttet för att ställa in sadelns rätta höjd, så när kunderna kommer in genom dörren är deras cyklar inställda och klara. Vid stora grupper kartlägger vi cyklisternas önskemål, erfarenhet och kondition så vi kan föreslå passande rutter.
Fredric berättar att det finns bra kartor där vägarna är markerade med avstånd och lutningsgrad.
–Man kan enkelt välja en lång eller kort rutt beroende på dagsform. Man kan cykla hur många eller få timmar man vill, och börja eller sluta var man vill. Med vår bil skjutsar och hämtar vi såväl cyklar som cyklister om det behövs.

Charina fortsätter:
–För de som vill finns vi till hands i vår följebil. Då har vi med oss näringsdryck och hälsosamma smothies och kanske lunch, och vi kan erbjuda skjuts i uppförsbackarna och finnas till hands vid skador. Nybörjarna väljer ofta en tur till Palma, eller några timmar på slätten. Men de erfarna cyklisterna vill inget hellre än att ligga i en femkilometers uppförsbacke och känna att de har kraften i benen.

Så vad gör att landsvägscykeln är så skön att cykla på? Fredric förklarar:
–En landsvägscykel är lätt, den väger ungefär hälften av en vanlig cykel, och har smalare däck. Det gör cyklingen mycket lättare och påverkar hela upplevelsen. Alla våra cyklar är helt i kolfiber och har 21 växlar som gör att man kan ställa in växlarna exakt oavsett om det är platt väg eller uppförsbacke. Kommer man till en uppförsbacke tar man lättare växlar och cyklar bara vidare uppåt. Till nybörjarna ordnar vi cyklar med vanliga pedaler. Med klick in-pedalerna blir det gärna ett moment för mycket i början vid stoppen, när man både ska bromsa och helst växla ned samtidigt som man skall klicka ur sig innan man stannar.

Slutligen kan jag inte låta bli att fråga om detta med cykelbyxor och rakade ben. Charina svarar med ett skratt.
–Cykelbyxorna är sköna eftersom sadeln på landsvägscyklarna är hårda. Vadderingen avlastar trycket. De flesta har med sig men man kan även köpa här. Annars kan man cykla i nästan vad som helst, vi har många kunder som kommer in och hyr spontant.
Frågan om rakade ben langar Charina över till Fredric.
–Visst finns de som hävdar att det är för att minska luftmotståndet, men egentligen handlar det om fåfänga. Proffsen får massage varje dag när de tävlar och har helst släta ben därför. Vi vanliga cyklister ser på proffsen och tar efter.
Och han avslutar:


–Cykling har varit stort i södra Europa i över hundra år, Tour de France är från 1903, Giro de Italia från 1909 Vuleta de España från 1935. Det är en kultur som sitter i människors själ här och som på flera håll är större än fotbollen. Och med det följer en viss fåfänga, som snygga dräkter och släta, vältränade ben.

Mallorcaliv guidar till familjära Mallorca

Mallorca är en av Europas populäraste destinationer för barnfamiljer och har haft många år på sig att utveckla turistnäringen. Det har lagts mycket energi på att skapa aktiviteter som inte bara erbjuder sol och bad under sommarmånaderna. Därför finns det många aktiviteter för hela familjen även under vinterhalvåret. En tid på Mallorca kan vara aktiv, lärorik och äventyrlig. Fördelen är att allt är nära till hands och man slipper forsla runt otåliga barn under långa bilturer. Det har ingen större betydelse vart man väljer att bo eftersom det är enkelt att ta sig runt på egen hand. Att resa med barn är en stor isbrytare eftersom den mallorkinska kulturen är väldigt familjär. Men den stora behållningen är att de flesta aktiviteterna är utformade för att man ska vara tillsammans.

Text och foto: Pär Olsson

Praktiska fakta

Svenska kyrkan
Under större delen av året erbjuder kyrkan barn- och ungdomsaktiviteter. Det finns ett kafé och man är välkommen att boka dop och vigslar året runt. Kolla hemsidan för aktuella tider och aktiviteter. Det finns en Jourtelefon +34 634 314 955 om man behöver akut hjälp.
Joan Miro 113 bajos, Palma.
https://www.svenskakyrkan.se/mallorca

Svensk mat
Britvid i Santa Catalina i Palma har en internationell matbutik på San Magí 24 B, öppet alla dagar 9-22. I systerbutiken, Britvid health, organic and svensk center, Barrera de la Baix 2, finns ett stort utbud av svenska produkter, öppet alla dagar 10-20.
http://britvid.com

Djur

Palma Akvarium
Kliv in i undervattensvärlden på detta välbyggda akvarium. Det finns fascinerande koraller, fiskar och en liten djungel med vattenfall. Hajarna är ett stort dragplåster men även sjöhästarna lockar de minsta.
Öppet: året runt vintertid mån-fre 10-15.30 sista insläpp kl. 14, lör-sön, helgdag 10-17.30 sista insläpp kl. 16.
Barn under 3 gratis, 4-12 år 14€, vuxna 24,50€
www.palmaaquarium.com

Strutsfarm
Nära Campos driver Uri Loffler en strutsfarm. Ett stopp på farmen blir ett återkommande samtalsämne framöver. Den stora upplevelsen är att mata några av de 60 strutsarna som strövar omkring på farmen. Om man bokar i förväg går det att rida på en av dessa jättefåglar. Det går att äta lunch på gården och det är såklart strutskött som står på menyn. Måste bokas i förväg.
Öppet: året runt 10-17 alla dagar
3-12 år 7€, vuxna 12€
Artestruz, km 40, Ma-6014, Campos
https://www.artestruzmallorca.com

Äventyr

Més Aventura
Erbjuder aktiviteter för hela familjen. Klättra i bergen eller utforska en av öns många grottor. Alla aktiviteter anpassas efter ålder och erfarenhet och görs tillsammans med erfarna guider.
Aktiviteter finns året runt.
https://www.mesaventura.com/en/

La Reserva Mallorca
En slinga på 3,5 km tar besökaren runt parken där ankor, påfåglar och getter springer runt benen. I skogen finns det mycket att uppleva som t.ex. små grottor, vattenfall och växter. Zip line, klätterleder och hängbroar för mera äventyr. Det finns ett grillområde med kafeteria. Man kan hyra bärselar och ryggsäckar för de yngsta som inte orkar att gå.
Barn 4-12 år 7€ vuxna 14€, attraktionerna i parken kostar extra.
Öppet nov-mars lör-sön 10-18, sista insläpp kl 16.00.
http://lareservamallorca.com


Grottor
Mallorcas porösa kalksten gör att det finns ett gigantiskt grottsystem. Många av dem är inte öppna för allmänheten men det finns några som är väl värda ett besök.

Coves de Campanet
Nära byn Campanet vid foten av Tramuntana ligger dessa grottor. Grottan är 3200 kvm stor och har formats av vatten under miljontals år. Det finns en bar med enklare snacks och en härlig terass med fin utsikt.
Barn 3-12 år 8€
vuxna 14€
Öppet alla dagar från 10.00, guidade turer
Palma-Sa Pobla motorway, exit 377 Campanet
http://www.covesdecampanet.com

Cuevas de Artà
Enligt många är det den finaste grottan på Mallorca. De ligger precis vid kusten och man kan ta sig dit med båt under sommaren från cala Ratjada.
Öppet året runt. 10-17
Barn 7-12 år 7€, vuxna14€
Ctra de las Cuevas, s/n Capdepera
http://www.cuevasdearta.com

Historiska byggnader

Castillo de Capdepera
På toppen av byn blickar borgen ner över Capdepera. Barnen gillar att gå upp till ringmurens utsiktstorn. Det finns ett museum i guvernörens hus. På onsdagar kan man se hur korgar flätas och måndag, onsdag och lördag kan man se fågeluppvisningar (högsäsong).
Barn gratis Vuxna 3€ 4€ dagar med aktiviteter
Öppet 15 okt- 15 mars 9-17
http://www.castellcapdepera.com

La Granja
Upplev det traditionella Mallorca på den historiska gården. Boningshuset är möblerat med vackra möbler och man får en inblick i hur livet var på en mallorquinsk gård förr. Man kan prova på marmelad, ost och andra mallorquinska produkter. Onsdagar och fredagar är det hästuppvisningar. Det finns både restaurang och kafé.
Barn 8€ Vuxna 15€
Öppet alla dagar 10-18
Ctra Banyabufar, KM 1.5 Esporles
http://www.lagranja.net

Pyssel och knåp

Puzzles
Butik fylld med leksaker som sätter fart på hjärnverksamheten med pyssel och knåp.
Carrer de Sant Nicolau 16, Palma

Abacus Cooperativa
Butik i flera våningar där man kan fylla på med pyssel. Byggsatser i trä, puzzel, pennor och block.
Calle Colom 9, Palma

Barnvänliga restauranger

Mercado San Juan
Matstånd där det serveras allt från lokala delikatesser till sushi och pizza. Marknaden ligger inne i det gamla slakthusområdet och barnen kan springa fritt medan de vuxna frossar i mat och dryck. På området finns andra barer och en bio som visar film i original version.
Öppet sön- ons 12.30- 00.00 tors- lördag 12.30- 02.00
Carrer de l’Emperadriu Eugènia, 6, Palma
http://www.mercadosanjuanpalma.es

És Verger
Det är en fin gård som ligger uppe i bergen utanför Alaró. Här äter man lamm som de är kända för, men även andra traditionella mallorquinska rätter finns på menyn. Barnen kan springa fritt och hälsa på fåren som finns på gården. Från restaurangen är det populärt att vandra upp till Castillo de Alaró. Det tar ungefär en timme att nå borgen.
Öppet: Alla dagar 12.30-20 året runt
Camino del Castillo de Alaró, s/n, Alaró. + 34 971 18 21 26

Lek

Kids Republic
Inomhuslek som är perfekt vid regniga dagar. Det finns en klätterställning, bollrum, videospel, spegelrum med maskeradkläder med mera. Ett välkomnande ställe med internationell publik. Det finns en trevlig kafeteria där föräldrar samlas medan barnen leker. Barn måste bära strumpor.
Barn 0-2 år 6€ från 2 år 8€
Öppet mån-fre 9.30-20 lör-sön 10.30-20.
Plaza Pta. Santa Catalina 21-A Palma
http://www.kidsrepublik.es

Palma jumps
Det är ett stort inomhushall med trampoliner. Ett säkert kort vid dåligt väder eller för barn med mycket energi. Passar alla åldrar.
10€ för 1 timma barn under 5 år 5€
9-22 alla dagar.
Calle Textil 3, solar 33 Son Valenti, Palma.
http://www.palmajump.com

Mallorquinska produkter

Vingård
I Petra ligger bodegan Miquel Oliver. Ett trevligt besök för hela familjen. Det finns en barnhörna med spel och en lokal konstnär har målat gamla vincisterner med Minion figurer.
Öppet: mån-fre 10-18 lör 10-13.30.
Carretera Petra-Santa Margalida Km. 1’8
http://www.miqueloliver.com

Sa Tafona de Caimari
Byn Caimari är känd för sin olivolja och på gården Sa Tafona kan man se hur oliverna pressas till olja när det är skördetid i oktober- december. Det finns en stor butik och en restaurang. Fabriken är öppen för besök året om.
Öppet mån-fre 9-19 lör-sön 10-14.
Ctra Inca-Lluc, km 6 Caimari
http://satafonadecaimari.com

Flora och fauna

Botanicactus
Gå vilse bland kaktusar i den 50 000 kvm stora trädgården. Den är uppdelad i tre delar, mallorquinska växter, kaktusar och en sjö med en ö i mitten. I trädgården stöter man på påfåglar och höns.
Barn 6-12 år 5€ vuxna 10,50€
Öppet: alla dagar 10.30-16.30

Crta. Ses Salines-Santanyí, km 1 Ses Salines
http://www.botanicactus.com

Son Real
I den bevarade mallorquinska gården finns flera utställningar med arkeologiska fynd. Reservatet har både skogspartier och orörd kuststräcka. Håll utsikt efter den baleariska sköldpaddan när ni utforskar området. På gården finns även får, ankor, grisar och påfåglar. Gratis inträde.
Öppet alla dagar året om 9-16. Ta med matsäck.
Avfarten är vid KM 17.7 på Artà – Port D’Alcúdia vägen.
balearsnatura.com

Text och bild
Pär Olsson

Yoga, mer än bara en träningsform

Fler och fler människor väljer att sätta även den inre hälsan i fokus, variationen på tillgänglig träning är stor och på gymmen erbjuds såväl zumba och martial arts som barre och yoga. Mallorca har seglat upp som en yogadestination och här hittar du både ett stort urval retreats och mängder med yogastudios. Yoga som en träningsform har förvisso många fördelar, du blir stark och smidig, skaderisken är minimal och i bästa fall får du en stunds verklig avkoppling i slutet. Men yoga är mycket mer än så, för somliga kan yogan ge en ny riktning i livet. Mallorcaliv har träffat två av Mallorcas svenska yogaprofiler.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

– Jag tackar livet för yogan. Utan den, en präst och kärleken hade jag inte haft ett liv nu, säger Malin Sävstam när vi ses strax före lunch på Camillas Bodega i en prunkande trädgård i Genova. Malin förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamin i Thailand år 2004. Dessutom sin allra bästa vän och ett av hennes tre barn. Då hade Malin just fyllt 44 år och levde sitt liv med intryckt autopilotknapp i en hastighet på 390 km/h.

– Jag är övertygad om att vi människor klarar att överleva det allra, allra värsta. Människan har en enorm inbyggd kraft och vi är rustade för att behålla livet. Det är att gå från att ha överlevt till att leva på riktigt som är det svåra, fortsätter hon.

Ett halvår efter tsunamikatastrofen var Malin fullproppad med antidepressiv medicin, drack för mycket alkohol, knaprade lugnande, och levde i ett töcken när en väninna föreslog yoga. Malin hade alltid tränat och ätit hälsosamt, men yoga, det var för ”kruskaklituggande flummare”, inte för henne. Men väninnan bokade ett möte med psykiatern Eva Henje Blom som hade öppnat studion Yogayama i Stockholm. Eva hade tröttnat på motståndet inom psykiatrin att använda och utvärdera mindfulness som ett alternativ eller tillägg till psykofarmaka, trots att bevis på dess effekt hade börjat komma.

– Eva frågade vad jag hade att förlora så jag anmälde mig till en nybörjarkurs i Ashtanga Vinyasa Yoga och en mindfulnesskurs med henne. Och jag förstod absolut ingenting. Men jag gör det folk säger åt mig, så även om jag inte alls fattade varför jag skulle ligga i sängen och identifiera mellanrummet mellan tårna så gjorde jag det. Och jag mådde bättre av det. Jag fick vila från smärtan. Den fysiska yogan gav samma effekt.

Malins stålullskänsla på insidan mjuknade lite efter varje pass. Annars kände hon sig som en igelkott som ville klippa till allt och alla och njöt av att bli arg, något som är omöjligt att förstå när man träffar henne nu.

– När jag började yoga två gånger i veckan blev jag varse att lärare kan vara väldigt olika. Dessutom kände jag att det var svårt att kombinera en halv flaska whisky med dynamisk yoga, och resan in i yogaknarket började istället, skrattar Malin, som nu är både yogalärare och mindfulnessinstruktör.

Det tog inte många yogaklasser för att komma till insikten att yoga inte bara är fysisk träning utan faktiskt är ett tillstånd, att minst lika mycket händer på insidan. För fem år sedan började hon utbilda sig och ville börja förstå mer av mål och syfte med yoga som filosofi. Sedan 2013 har hon levt på yogan, som instruktör och som föreläsare. Hon håller också återkommande retreats på Cal Reiet i Santanyi (se faktaruta).

– Det var under utbildningen som jag fick jag svar på många av mina existentiella frågor. Det var tidigare så stort att det var ogreppbart men nu kan jag omfamna mer än bara yogans fysiska rörelser. This is a lifetime project.

Malin delar sin tid mellan Stockholm och Palma, och när hon är här går hon alltid till yogastudion Earth Yoga i Santa Catalina. På Earth Yoga finns alla typer av yogaklasser, antingen droppar du förbi och deltar i en klass eller så bokar du en privat träning. Den drivs av svenska Sandra Wijkman Donovan, bosatt på Mallorca sedan 2004, och med en nära relation till ön sedan 70-talet.

– När jag kom till Mallorca fanns det ingen yoga alls här. Jag ringde runt till gym och frågade om jag fick komma och presentera mig. Det var tufft i början och vi var ganska naiva, men jag tvekade aldrig på att vi hade fattat rätt beslut, berättar Sandra när vi ses i en av yogasalarna efter ett svettigt vinyasapass.

Sandra, hennes amerikanske man och två barn flyttade från New York där Sandra hade varit bosatt i tio år. Hon kom i kontakt med yogan under en teaterutbildning när läraren tyckte att eleverna hade dålig kroppskontroll. I mitten av 90-talet var yoga något som mest spirituella människor ägnade sig åt i New York, och för Sandra blev det snabbt en aha-upplevelse.

– Det var som att alla mina sinnen väcktes upp, även om jag inte älskade det från början. Efter teaterskolan fortsatte jag att yoga på andra studios i New York, men det dröjde till efter jag hade fått barn som jag gick min första utbildning. Under tiden hade jag umgåtts med andliga människor, vi gick på Deepak Chopraföredrag och kurser i mirakel, jag var rätt sökande då, ler hon.

I en grupp nyblivna mammor som yogade tillsammans blev Sandra inspirerad att omskola sig till lärare, något hon inte hade tänkt på innan. Väl på Mallorca nappade till slut Bodhana, ett holistiskt wellness-center, och Sandra började undervisa en liten grupp i en liten lokal på stranden i Illetas. Under tiden växte yogan på Mallorca och två tyska kvinnor med stort nätverk öppnade en stor studio på en bakgata vid Born där Sandra började undervisa.

– När de stängde för åtta år sedan öppnade jag Earth tillsammans med en annan lärare. Jag hade drömt om liten lokal här i Santa Catalina som en väninna till min mamma hade, och lokalen blev (som av ett under) ledig, och jag flyttade in. Den var pytteliten, men vi var där i fem år och både vi och yogan på Mallorca växte snabbt under den tiden. En dag sprang en av mina lärare på den här lokalen som tidigare hade varit en snickeriverkstad.

Hur ser framtiden ut, har du några visioner?

– En dröm är att skaffa en till lokal för utbildningar och workshops. Jag vill också fortsätta att inspirera och göra ännu mer för samhället. Många som flyttar hit kan vara ensamma, vi kan ge dem ett sammanhang.

Yogan gör tre saker. Det absorberar det som jag har varit med om och gör att jag kan leva med det. Sedan lär det mig att vara mer närvarande i nuet. Slutligen förbereder yogan mig för det som komma skall. När du utsätts för trauma har du två alternativ. Antingen tar du livet av dig, eller så lever du livet utifrån dina nya förutsättningar. Ett annat alternativ är såklart att sätta sig ner och vara pissesur och förpesta tillvaron för sig själv och för sin omgivning.


– Yoga gör inte livet lättare, men den har lärt mig att acceptera förändring. Jag krockade med bilen igår och försäkringsbolaget bråkar, men tack vare min verktygslåda som jag har från yogan kan jag acceptera och hantera det. Jag tänker på vad som är viktigt och inte. Det handlar inte om att ge upp, men att acceptera.

Yoga enligt Malins indiska lärare:

Proper exercise = arbetet på mattan.
Proper breathing = djupt och lugnt för att få fart på din prana, din livskraft
Proper relaxation = att få nerverna att slappna av djupt ner i kroppen under dagen och sova väl om natten.
Proper eating = för att skalet ska funka så bra som möjligt.
Proper actions and reactions in my mind = att njuta av livet här och nu.

Spela golf på Mallorca

Jag har just kört igenom den blomsterkantade infarten till golfklubben Santa Ponsa I. I golfshopens skyltfönster står en skyltdocka klädd i medelhavsblått med en solgul jersey löst knuten över axlarna. Färgkombinationen är inte det enda som påminner om Sverige. På en ställning intill finns resultatlistorna från Prinsessan Birgitta av Sveriges turnering. Jag skummar igenom och ser att de flesta namnen klingar svenskt. Det är strax efter lunchtid och golfspelarna börjar trilla in, stärkta, glada och svettiga efter nära fyra timmars spelande denna soliga septemberdag.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

En av de allra första är en kvinna i marinblå golfkjol och gula golfskor med svenska flaggan broderad i sidorna, och håret uppsatt i hästsvans. Överraskad ser jag att det är en av mina nyvunna vänner här på ön, Marie Hellström. Marie började spela redan som sjuåring och har arbetat på golfklubb i såväl Båstad och Torekov som på Mallorca. Prinsessan Birgittas turnering är öppen för alla och det är första gången hon deltar.
Marie anmälde sig med sin väninna Ingela Gyllenkrok, men hamnade sista dagen i finalbollen med tre brittiskor. Medan en av dem lämnar in scorekortet i receptionen studerar Marie resultatlistan för de tidigare dagarna. Hon låg i toppen bland damerna efter två speldagar men konstaterar att hon nog tappat lite under sista dagens spel. Denna kväll, turneringens sista, blir det galamiddag då vinnarna belönas med ”Prinsessan Birgitta av Sveriges trofé”. Marie är trots tappet nöjd med resultatet och bestämmer sig på stående fot att hon nog ändå ska gå.

Mallorca är med sina 25 banor en populär golfdestination. Flera av öns klubbar organiserar golfresor där boende och aktiviteter ingår, såsom turer till vingårdar och till Palma stad, men även spel på andra klubbar. Santa Ponsa har länge varit en omtyckt semesterort bland svenskar där det är enkelt att kombinera golfandet med sol och bad.
1977 grundades Santa Ponsa I som Mallorcas näst första golfklubb. Som PR-manager anlitades Olga Lallerstedt, som genom åren såg till att göra golfklubben till svenskarnas favorit. Det som framför allt fick henne att lyckas var när hon för 25 år sedan invigde Prinsessan Birgitta av Sveriges turnering. Det var Olga Lallerstedt personligen som lockade Prinsessan Birgitta till Mallorca och även väckte hennes golfintresse. Sedan Prinsessan för första gången reste med sin familj till Mallorca för att besöka sin barndomsvän började hon resa hit varje år, och snart flyttade hon till ön permanent. Prinsessan själv ses spela på golfklubben mest varje dag.
Det senare får jag berättat för mig av Luis Manuel Fernández-Arenas Hervás, vice VD för Santa Ponsa. Jag träffar honom i den spatiösa entrén, där en stor dalahäst på spiselkransen minner om golfklubbens svenska koppling. När vi gemensamt går över terrassen passerar vi flera bord med grupper av spelare, de flesta svenskar, som ropar till sig honom och hälsar med kindpussar och glada skratt.

Luis Manuel berättar att de flesta spelare i den här turneringen är återkommande sedan många år, och många är personliga vänner till Prinsessan. Medelåldern är relativt hög, men alla i de solbrända, snyggt golfklädda sällskapen kring borden verkar vigorösa och välmående, trots att de just avslutat en tredagars golfturnering under Mallorcas heta sol.
”Golfen håller dig pigg och rörlig hela livet”, säger Luis Manuel. ”Hela kroppen, ja varje liten muskel används och hålls i rörelse. Många går de sex till sju kilometerna som den 18 hål långa banan utgör tre eller fyra gånger i veckan, året runt. Även hjärnan utmanas, det är ett ständigt pågående strategiskt tänkande kring vilken klubba som ska väljas och hur slaget ska slås i förhållande till banans längd och kupering, hinder och vindförhållanden. Det gäller att behålla både koncentrationen och lugnet genom hela banan.”
Jämfört med andra sporter är medelåldern bland golfspelare relativt hög. Lluis Manuel berättar att många börjar spela som barn med sina föräldrar, och fortsätter senare i livet med vänner, kanske kollegor och nya familjemedlemmar. I poolen längs terrassens långsida badar föräldrar med sina små barn, och det är lätt att tänka sig att flera av dem redan har prövat sina första slag.

Golfklubben Santa Ponsa har en tydlig air av kunglighet och klass över sig. Inte bara tack vare Prinsessans återkommande närvaro, utan också för att den spanska kungens farfar, Don Juan de Borbón, spelade här och dessutom har en turnering uppkallad efter sig under ”Semana Grande” som pågår en vecka i augusti. Luis Manuel berättar att genom åren har klubben varit värd för Europatouren hela sex gånger, och säger med stolthet att golfklubben länge ansågs vara Top One på Mallorca, och fortfarande håller sig kvar bland Top Five.
Jag blir inbjuden att medverka vid kvällens galamiddag och prisutdelning, men måste avböja. När jag dagen efter ser statusuppdateringen på Maries Hellströms facebooksida ångrar jag mig. På fotona strålar hon ikapp med såväl Luis Manuel som Prinsessan Birgitta. Det visade sig att hon tog hem två av damernas troféer: bästa bruttoscore* i sin kategori och närmast flagg.

Nästa gång jag träffar Marie är på öns äldsta golfklubb Son Vida, som firade 50-årsjubileum 2014. Marie och hennes väninnor har just avslutat sin runda. Alla kopplar av med ett glas cava i skuggan på terrassen till det nybyggda klubbhuset. Utsikten över den böljande gröna golfbanan är magnifik. Marie lutar sig över en stor resultattavla där hon fyller i dagens resultat. Idag var de sex spelare; fyra svenskor och två schweiziskor. De kallar sig Tres Coronas och spelar varje onsdag sedan fyra år tillbaka. Med tiden har gruppen växt, men alla bor inte på Mallorca permanent. På resultattavlan ser jag att Marie och Ingela Gyllenkrok är de som oftast närvarar.
”Just nu leder Ingela och jag. Tack vare golfens handicapsystem kan alla spela tillsammans, på samma villkor och vem som helst kan vinna. Men flitigast brukar vinna”, säger Marie och skrattar.

Att de hamnar just på Son Vida har mycket att göra med läget, strax norr om Palma. Men även annat spelar in. Det är en vacker bana som är bra underhållen och oftast i mycket bra skick. Banan är inte så lång och hålen är ganska smala, vilket passar de flesta kvinnor. Det blir inte kö och känns aldrig stressigt. Personalen känner igen dem och vet vad de gillar. De får ha sina klubbor här och de är alltid nytvättade när de kommer. Och i medlemskapet ingår rabatter på mat, dryck, utrustning och spel även på de två andra banorna i Arabella-gruppen.

Men oavsett bana är det sociala umgänget viktigast, det är alla överens om. Varje gång spelar de över fyra timmar tillsammans, och på den tiden hinner de lära känna varandra. Eftersom de är många spelare kan de variera grupperna och lära känna fler. Männen har en liknande turnering, de är ännu fler och spelar två gånger i veckan.
Marie, som verkar vara den stora tävlingsmänniskan i Tres Coronas, lägger till:
”Golfturneringar är roliga för att man får mäta sig med andra, och för att man kan hamna i grupp med intressanta personer. Men det kan också bli felmatchat. Därför är de här onsdagarna viktiga för oss.” Och hon påpekar:
”Men det är tävlingsmomentet i vår Running Eclectic som gör det extra roligt. Det triggar alla att förbättra sig”.
Alla runt bordet håller med henne. Ingela, som är Tres Coronas kassör, avslutar med ett skratt:
”Golfen kan väl gå sisådär vissa dagar, men det spelar ingen roll. Vi har alltid kul på luncherna och alla ser fram mot den stora middagen med prisutdelning som vi har i finalen av varje säsong.”

bruttoscore*
* Lägst antal slag, utan hänsyn till handicap.

Running Eclectic*
*tävling där det bästa resultatet på varje hål väljs ut under en längre tävlingsperiod.

Text: Karolina Kallentoft

Padel – en egen livsstil

Det råder padelfeber på Mallorca, i alla fall bland mina svenska vänner. De säger att det är det roligaste de gjort och att padeln har förändrat deras liv. Flera kallar sig till och med beroende. Själv vet jag inte vad jag ska tro, men jag bestämmer mig för att ta reda på vad som är grejen.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Jag har bestämt träff med Sofia Camp och hennes tränare Patricia Mas Trujillo på Pins Pádel. Sofia ska just avsluta sin privatträning och Patricia kör hårt med henne. Sofia stönar och skrattar om vartannat men vräker tillbaka i stort sett varenda boll. Själv har jag nyss bokat min första lektion med Patricia och undrar oroligt hur många gånger jag ens kommer att träffa bollen.
En kvart senare slår jag mig ned med Sofia över en kaffe i solen. Hon är utmattad men upprymd efter sitt pass. Hon förklarar att det var på en vandring hon först hörde att ett gäng svenskar på ön spelade. Hon hoppade in i en nystartad grupp, och bokade en lektion med Patricia.
– Och jag blev ”hooked” direkt!

Redan efter två månader spelade Sofia sin första damturnering.
– Det är så lätt att säga nej, men nu bestämde jag mig för att säga ja. Jag är väldigt tävlingsinriktad, men det var länge sedan jag tävlade. Jag var jättenervös men när jag kom hit på morgonen satt spanjorerna helt avslappnade och drack öl.
Sofia märkte snabbt att i damturneringarna på den här nivån spelar man framför allt för att det är roligt.
– Det är som en stor familjefest. Samtidigt är kvinnorna här så bra på att lyfta varandra, och det tror jag hjälpte mig. På Mallorca ordar man ofta amatörturneringar för kvinnor och män, för här är så många som spelar.

Sofia bor i Höllviken i Skåne men har boende på Mallorca. Hon spelade fotboll som ung och som vuxen ville hon gärna hitta tillbaka till det aktiva livet.
– Det gav mig en sådan adrenalinkick att få hitta min grej igen. Padeln har gett mig väldigt mycket i mitt liv. Dels att få vara aktiv, men även för att det är så socialt. Nu spelar jag både på Mallorca och i Höllviken, där jag och min man, som också börjat spela, har fått flera vänner att börja träna.

Jag ber Sofia utveckla vad det är som gör just padel så rolig. Hon har inte svårt att hitta förklaringar:
– Här på Mallorca har padeln öppnat upp det svenska communityt, man skrattar och har kul samtidigt som man spelar, och sedan tar man en kaffe i solen. Padel är en stor trendsport i Sverige, men jag tycker ändå den kan kallas för folklig. Man kan samlas – barn och vuxna, nybörjare och erfarna – och spela ihop. Det är verkligen en sport för alla.

Hon fortsätter:
– För in egen del var det roligt att känna att jag så snabbt kunde bli bättre. Idag tyckte jag det gick dåligt, men Patricia ger mig svårare och svårare bollar. Det är det som gör att jag utvecklats. Patricia är bra på att lyfta, pusha och se till att man har roligt.

Sofia får mig nyfiken på Patricia, och några dagar senare är jag tillbaka på Pins Pádel. I skydd av ett parasoll berättar Patricia att hon varit tränare på Pins Pádel i två år, sedan hon återvänt från Kalifornien där hon jobbade med startups. Hon hade nyligen gått över till padeln från tennisen, som hon såsom många mallorkiner spelat sedan hon var barn. I Kalifornien fanns inga padelbanor, men hon kunde inte släppa sporten. Det slutade med att hon gick ihop med några andra spanjorer och startade en klubb själv.
Jag frågade varför hon flyttade tillbaka och hon förklarar:
– En viktig del är att jag har så många kompisar att spela med här. I Kalifornien har man en avslappad livsstil men på Mallorca är dina vänner som din familj. Familjekänslan ser jag även hos svenskarna, vänner bjuder in varann och får fler och fler att spela. Så jag tror Mallorcalivet smittar av sig.

Padel utvecklades i Mexico och nådde Spanien på 00-talet. Sporten växte sig först stor i Argentina, men på senare år har padel växt explosionsartat över hela Spanien. Idag är utvecklingen är stor även i länder som Italien och Frankrike.
Patricia uppskattar att sporten idag är lika populär i Spanien som i Argentina. Hon berättar att de bästa spelarna i World Pádel Tour fortfarande är argentinare, men att särskilt de spanska damspelarna börjar komma ikapp. Och hon avslöjar att hon själv drömmer om att tävla i World Pádel Tour. På sin lediga tid åker hon runt i landet med sina vänner och spelar i så många turneringar hon kommer åt. I Diario de Mallorcas stora turnering på Palma Pádel i höstas kom hon till final.

I Spanien är padel en riktigt året-runt-sport. Stekheta och regniga dagar spelar man under tak. Patricia berättar att det som utmärker svenskarna är att de alltid dyker upp, oavsett väder.
– Igår var en kall dag men svenskarna kom ändå, men med jacka och handskar. Svenskarna gillar att det är en utomhussport, och de hakar gärna på trender. De som kommer direkt från Sverige är ofta till sig över den snabba utvecklingen där.
Och hon berättar att uppåt 30 procent av alla som tränar på Pins Pádel är svenskar, och många tränar även på klubbar som Palma Pádel.
Patricia bokas oftast av grupper, allt från par till ett större kompisgäng. En stående tid varje vecka tränar hon en padelgrupp bestående av uppmot 80 män, varav cirka 60 procent är svenskar. Gruppen följer ett strikt system där man samlar individuella poäng under en säsong som avslutas med miniturnering, bankett och prisutdelning.
Jag fick tillfälle att prata med gruppens organisatör, Thomas Hynne. Han började själv spela med några tennisvana vänner och märkte snabbt hur rolig sporten är, trots att de var ojämna par. Det var för snart fyra år sedan och gruppen av vänner, kollegor och andra spelare växer än. Thomas berättar att han brukar uppmana alla nya spelare att ta lektioner med Patricia, som brukar finnas till hands under träningarna.
– Padel är en sport där det är lätt att förbättra sig och med vårt system triggas många av att få upp sina poäng.
Tillbaka till Patricia. Det är dags för min träningstimme med henne. Jag kliver in i glasburen och tänker på vad Thomas Hynne berättade: Att banan är så liten att det är lätt att nå bollen, även om man inte orkar springa. Att väggarna ger en andra chans som gör att man lätt kan hålla igång bollen över nät. Att servern är lätt att slå.
Ändå känner jag nervositeten.
Patricia frågar efter mina mål och ett av dem är att även jag som inte är bolltjej ska känna att jag klarar det och kan bli bättre. Ett annat att det ska kännas så roligt att jag vill fortsätta.
– Bra, säger Patricia kort, då är de mina mål också.
Och sedan ber hon mig inta min position.

Efter några inledande träningsslag med forehand och backhand berättar Patricia att padel handlar om teknik, taktik, fysik och psyke. Att man tränar psyket genom upprepning, att sätta ett mål och sedan mata på om och om igen för att nå det, utan att ge upp. Och så sätter hon snabbt upp målet åt mig att ta 10 bollar i rad.
Instinktivt tänker jag att jag aldrig klarar det så här tidigt i träningen. Men Patricia matar på, samtidigt som hon räknar. Jag misslyckas om och om igen – slår för hårt, för snett, för lågt eller för högt så bollen hamnar utanför buren. Men så kommer jag in i rytmen. Slår någon fel och Patricia börjar om från noll. Räknar på. Och plötsligt har jag satt tio i rad.
Träningen fortsätter. Jag byter till backhand. Den har jag svårare att få till, ändå jag sätter tio snabbare. Därpå säger hon åt mig att returnera 10 studs i väggen. Just det jag haft så svårt för och mycket riktigt missar jag boll efter boll. Jag hinner inte fram, viftar fånigt med racketen i luften, når inte ens till nätet med bollen som far iväg i en vek båge.
Men Patricia påminner mig om tekniken, och snart har jag den. Och börjar sätta bollarna.

Vi byter åter till backhand, sedan till diagonal studs och avslutar med smash framme vid nätet. Jag slår för hårt alldeles för ofta, för långt och ibland för snett. Men det är de här bollarna som får mig att fastna. De kvicka kraftfulla rörelserna, bollens snabba studs i marken och Patricias lika snabba retur.
Den avslutande bollen lyckas jag returnera 10 gånger på raken. Den elfte slår jag i gallret men det spelar ingen roll, då är jag redan beroende. Och jag förstår precis känslan som Sofia, Thomas och Patricia försökt beskriva för mig.
Jag står emot suget att omgående boka ett nytt pass, men vet att jag snart kommer stå på en padelbana igen.

Mateu Palmer, Pins Pádels ägare

Det har alltid funnits svenskar här på vår klubb, men vi skapade den svenska gruppen Wednesday Spontaneous Padel för två år sedan och den fungerar väldigt bra. Vi började med åtta medlemmar och nu är vi 70. Vi har även skapat ett kvinnligt paddelteam. Det är dynamiska människor som gillar sporten och vi är glada över att ha dem här hos oss.

Pins Pádel särskiljer sig genom sitt läge mitt i naturen, något som skandinaver älskar. Förutom att njuta av naturen och Mallorcas klimat kan svenskarna spela paddel här på vår klubb som har utmärkta faciliteter och alla bekvämligheter. Det finns 16 paddelbanor: 14 dubbelbanor och tre under tak. Förutom det bidrar vi även med professionella tränare som kan hjälpa till och ge råd och vi har lyckats skapa en familjär, kamratlig atmosfär som är mer än bara sport.

Varje vecka jobbar vi med att förbättra lagen. Det finns lag i olika kategorier för att passa spelare på alla nivåer och vi försöker uppmuntra folk att börja tävla, så att de kan utöva sporten på annat sätt än enbart med träningspass. Förutom turneringarna anordnar vi även aktiviteter för att umgås och göra det enkelt att komma in i klubben. Efter träningarna brukar alla stanna för att ta en drink i baren och surra lite. Vi brukar också arrangera träffar med hela laget då vi äter paella eller grillar och har det trevligt.

Jag minns en gång när vi hade stannat kvar för att grilla och efter att vi hade ätit började svenskarna spela med egna regler och skapade en ny form av padel: fem mot fem (han skrattar). Det var riktigt underhållande.

Vandring med barn

Första Mallorcavandringen som jag gjorde med mina barn gick från den natursköna byn Deià till den pittoreska hamnen Port de Sóller. Det var en grönskande frisk vårdag, en av de första då vi kunde gå i shorts och linne. Vi tog bussen till Deià och avslutade med paella negra på restaurang Es Canyís som ligger vid stranden i Port de Sóller, just när man vandrat ner längs den slingrande bilvägen från fyren och refugion La Muleta. Precis där stranden börjar finns en dusch där man kan skölja av sig och kanske byta om. Efter andra vandringar har vi lyckats fräscha upp oss hyfsat vid vägkanten för att sedan byta om lite snabbt på en toalett, även på finare restauranger.

Text: Karolina Kallentoft

Det har blivit många vandringar med barn sedan den där första. Mest med mitt yngsta och de flesta med andra barn, också. Helst försöker jag få ihop honom med egna kompisar. Då kan de få igång spontanlekar, de jagar kull, springer iväg och gömmer sig längs stigen, klättrar på klippstenar, klappar åsnor på mulen, tittar efter söta getter eller lammungar, undersöker lämningar eller grottor, eller bara går och snackar.

De gånger sonen inte har haft kompisar med har vandringen varit ett bra tillfälle för oss två att prata. Vi tar samtalsämnena som de kommer och njuter av det vi gör och ser omkring oss, av plötsliga upptäckter längs stigen eller långt borta, mot havet, bergen eller den brutna horisonten. Ofta blir det ordlekar, om det uppstår gnäll som behöver brytas. Men nästan alltid finns det något som man kan fästa blicken på och fundera över, och kanske låta fantasin eller tävlingsinstinkten ta över. En stege över en mur som ska klättras över, en passage man ska hinna före till, ett röse man vill lägga sin alldeles egen sten på, en pinne eller varför inte en frukt att plocka när det är säsong.

Och så förstås fikapauserna.
Vad som helst kan passa som matsäck. Äggmacka eller rejäla måltider i låda eller termos. Salta mandlar, frukt och kanske choklad för snabb energi. Och finns inget café på vägen så brukar en termos med kaffe eller choklad sitta fint. Men planera vattenmängden noggrant. Ta med mycket om solen ligger på. Men heller inte för mycket, eftersom det tynger axlarna i början. Drick lite och ofta för att hålla strupen fuktig, men inte stora klunkar så du måste kissa i ett.

Om ni ska på lång vandring (som kräver mycket dryck), ta gärna en ryggsäck med höftbälte, särskilt om ni valt en väg som börjar uppför. Och ha skor med räfflor och grova sulor, för många leder är steniga. Gärna något torrt att sitta på, som en tidning i en plastpåse. Och solkräm och keps om solen är stark. Plåster och servetter har man också nytta av.

Var noga med säkerheten. När barn är med bör en vuxen gå sist. Vänta in alla vid varje vägskäl, litet som stort. Det kan förresten även gälla ovana vuxna som gärna går och pratar och kanske viker av fel. Är ni osäkra på leden kan det vara klokt att anlita en guide, det finns flera svensktalande på ön.

Det gäller också att välja rätt vandringsrutt. Barn orkar ofta mer än vad man tror, särskilt om leden är lagom utmanande och omgivningarna varierande och kanske kan avslutas med ett dopp. Krångliga partier är ofta roliga, där man kan behöva klättra och ta händerna till hjälp. Men beroende på ålder kan det förstås vara bra att börja med en kortare utan långa stigningar. Se till att inte ha en tid att passa så ni kan ta pauser när det behövs.

Till många leder kan man enkelt ta sig med buss från Plaza España i Palma. Till Sóller går expressbuss och därifrån finns flera kortare fina vandringar. Till pittoreska Fornalutx kan man vandra i cirkel och vara tillbaka på några timmar, och även stanna för lunch. Till Port de Sóller kan man vandra via fyren och refugion La Muleta, äta och bada och sedan gå tillbaka längs bilvägen, eller ta den vackra muséespårvägen tillbaka. Eller ta sig till hållplatsen bakom hotell Eden och ta bussen direkt till Palma.

Vill ni komma högre upp kan ni ta bilen till sjön Cúber och vandra runt den. Lite större utmaning är att ta sig upp för L´Ofre där ni kan njuta av en 360 graders utsikt över ön. Har ni flera bilar kan ni lämna en i Sóller och ta de vackra ”tusentrapporna” genom den spektakulära klyftan Biarranc de Biniaraix ner till Sóller.

Ni kan också planera en rutt där ni tar er tillbaka till utgångsläget med buss. Från mysiga Esporles går en enkel vandringled genom skogen som avslutas med en spektakulär utsikt över havet vid Bunyualbufar. Därifrån kan man enkelt ta bussen tillbaka till Esporles. Alternativt kan någon åka i förväg och lämna bilen och sedan ta bussen tillbaka – allt går bara man planerar. Vandringen från Sóller till Deià är en av öns populäraste och kan avslutas med fika och bad i Cala Deià. Från vägen genom Deià går bussen tillbaka till Sóller, eller hela vägen till Palma om man så vill.

Två lite jobbigare vandringar som avslutas vid utgångsplatsen är La Trapa i Sant Elm och Ärkehertigens stig ovanför Valdemossa. Båda utgår från vackra byar där man kan avsluta med en lunch, och Sant Elm är härligt för bad. Båda går också brant uppåt under ledens första halva. Men ni kommer belönas rikligt med den makalösa utsikten. Från klostret La Trapa ser man ut över ön Dragonera, ett naturreservat dit det går populära båtturer för bland annat snorkling. Från bergskammen längs Ärkehertigens stig har man klara dagar Mallorcas kanske mest intagande utsikt över havet och dalen bort mot Deià. Till och från Valdemossa tar man enkelt buss men till Sant Elm behöver man bil.

En lite kortare vandring med utsikt men dit man måste ha bil är klostret i Alaró. Då tar man bilen den slingriga vägen upp mot den populära lammrestaurangen Es Verger och tar stigen och stentrapporna till toppen med klostret. Väl tillbaka till restaurangen ska man förstås inte missa det grillade lammet. Till klostret kan man även ta sig från byn Orient, men då blir vandringen lite längre. Om maten men inte den långaväga utsikten är viktig kan man istället ta bilen till just Orient och vandra till vattenfallet och de mäktiga grottorna. Vandringen är enkel men vill man hela vägen till grottorna är den rätt lång. Belöningen får man när man äter sin förbeställda arroz brut eller spädgris på restaurang Orient.

Mallorkinerna själva älskar sina vandringar. De kombinerar dem gärna med grillning vid någon av de på helgerna så populära grillplatserna, och kanske övernattning i en av de anspråklslösa refugios som finns runt ön. Refugios är vandrarhem där kanske trettio bäddar delar på ett rum. Enkel mat serveras, men själva idén är inte lyxen utan just friluftslivet och de vackra omgivningarna.

En populär refugio finns i Lluc strax ovanför det stora klostret i Lluc med anor från 1200-talet, som i sig är väl värt en utflykt. Härifrån utgår också flera vandringsleder med utsikt över Tramuntanas bergstoppar, till exempel vackra Camí Vell till Caimari. Lluc ligger mitt i Tramuntana och här är luften lite svalare än vid kusterna. Man säger att vandringssäsongen på Mallorca sträcker sig från september till maj, men lederna runt Lluc kan man ofta vandra även sommartid.

Råkar ni pricka in en molnig dag kan ni även på sommaren välja andra leder. Särskilt om den går genom skogspartier och avslutas vid någon av Mallorcas över 300 stränder, som den till Caló des Màrmol från fyren i Cap de Ses Salines som man bara kan nå till fots.

Det här är bara några exempel – Mallorca har hundratalet vandringsleder. Med lite planering går det att få till en vandring som mycket väl kan visa sig bli semesterns höjdpunkt, även för barnen.

Pòrtol, keramikstaden

Mallorca har mycket mer att erbjuda än sol och stränder. Det inser jag snabbt när jag besöker någon av öns alla marknader. Det kulturella arvet vårdas ömt av mallorkinerna, och kanske gäller det särskilt konsthantverket. Marknadernas keramikstånd är ofta imponerande i sina utbud. Även om många av föremålen ser ut att vara anpassade för den vanliga turistens smak, är det tydligt att mycket är tillverkat för hand och håller en hög kvalitet.

Men som de flesta andra i vår tid har jag svårt att identifiera mig med den vanliga turisten. Jag tilltalas av kvaliteten och det genuina hantverket, men är kanske ute efter något alldeles speciellt som passar just mitt hem. Så vart vänder jag mig då? Det visar sig att jag inte är ensam om att ställa den frågan.

Céramica Terra Cuita är en av öns konstverkstäder som skapar handgjorda föremål från grunden. “95% av vår tillverkning sker på personliga uppdrag från människor som tycker om keramik, men som vill ha något unikt, utformat efter just deras smak.” Det säger Pep Serra Crespi, femte generationens konsthantverkare och keramiker på Cerámica Terra Cuita. Att föremålen verkligen är handgjorde försäkrar Pep Serra Crespi. “Vi använder fortfarande drejskiva till alla våra kärl, skålar och fat”.

På Cerámica Terra Cuita skapas konstföremål av hög kvalitet med passion och känsla för det genuina. Hantverkstraditionen i familjen sträcker sig tillbaka så långt som till år 1860, då Pep Serra Crespis farfars far började som keramiker. Allt började med en morisk ugn som byggdes 1861, och en verkstad för modellering som byggdes i ett enkelt träskjul. Terra Cuita har än idag sin tillverkning i den ursprungliga verkstaden. I de nuvarande anläggningarna har man större utrymme och bättre ugnar, men har den primitiva verkstaden integrerad i lokalen.

Cuita Terra ligger i det lilla samhället Pòrtol i Marraxí strax utanför Palma. Leran hämtas från stadens stenbrott, och de är inte ensamma. Området uppbär en lång tradition av tillverkning av keramiska föremål. Leran härifrån används sedan lång tid tillbaka för att tillverka greixoneres, de så typiska kokkärlen som används för att tillaga och servera Mallorkinernas smakrika grytor, de så kallade ”sopes”, men även kärl och fat till de lika traditionella rätterna “tombets” ( friterade grönsaker) och “frits” (stekta hackade grönsaker med kött). På Cerámica Terra Cuita har man i över 150 år tillverkat de traditionella kokkärlen, men även en stor variation av fat, skålar, glas och kannor. Hantverket har gått i arv i fem generationer i rakt nedstigande led.

Idag kombinerar man sin nedärvda kunskap om lera och kärl med de senaste trenderna och materialen. Ett exempel på det är verkstadens så kallade Medelhavssamling, där man låter sig inspireras av den speciella mallorkinska ikat-tekniken. Resultatet blir de vackra och omtyckta skålarna och faten som målas i klara färger med de karaktäristiska breda penseldragen. Keramikverkstaden tillverkar självklart även de så kallade «siurells» som är så typiska för Mallorca. «Siurells» är de handgjorda lerfigurerna med pip, med samma funktion som en lergök. Figurerna målas vita eller med starka färger och formas för att efterlikna människor, hästar eller andra djur. En självklar souvenir för många turister.

MUSEU DEL FANG (KERAMIKMUSEUM)

Marratxi, Terra de Fang (keramiklandet), har låtit bygga ett museum som tillägnas kultur, identitet och tradition. Ända sedan stenåldern har keramik varit en viktigt del av människans utveckling. Tekniken att forma och bränna lera ledde till en revolutionerande förändring som förbättrade livsbetingelserna för våra förfäder. Särskilt den romerska och muslimska kulturen bidrog till den keramiska utvecklingen på Mallorca genom att införa nya former och mönster som har överlevt fram till våra dagar.

Keramik har spelat och fortsätter att spela en avgörande roll för att tillgodose människans grundläggande behov. Museu del Fang Marratxi öppnade för att visa den rikedom av tekniker, former och användningsområden som olika kulturer har bidragit med i gamla tiders keramiska verk, men även lämnat spår i modernare föremål och är närvarande i alla samhällen, tider och bakgrunder.

Museet fokuserar främst på det intresse som finns för leran som används i keramiken från Marratxí. Idag har många föremål fallit i glömska, försvunnit eller riskerar att försvinna på grund av att lera oftast ersätts med andra material i våra industrialiserade samhällen. Av den anledningen är det viktigt med ett museum som bevarar de traditionella föremålen och kan visa upp dem för allmänheten. Av samma anledning har museet åtagit sig är att dokumentera och sammanställa föremålen, men att även främja besök och aktiviteter kring leran för Mallorcas alla skolbarn.

Text: B. Font

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Serra de Tramuntana, Vandring med Berg

Sent i september. Jag älskar Palma men dagar och kvällar är staden packad med turister. Stränderna likaså och det gäller minsta ensliga vik. Vill man komma bort från folklivet för en dag får man hålla sig inne, eller fly upp på en bergstopp. Den här dagen har jag och några vänner bestämt oss för att göra just det.

Varje år upptäcker allt fler Mallorca som vandringsdestination. Nästa år räknar man med att hela 300 000 kommer till ön för att vandra. Säsongen börjar i slutet av september och sträcker sig till när det anses för varmt, mot slutet av maj. Väljer man en vandring utan stigningar och i skogsdungar kan man klara även en sommarvandring, särskilt om den avslutas med ett dopp i havet, med något svalkande i strupen eller en måltid i skuggan av en palm.

Det som förenar lederna på Mallorca är de korta avstånden dit och i de allra flesta fall utsikten över havet. Den som söker stor naturupplevelse men lagom fysisk ansträngning har många nybörjarleder att välja på, medan extremsportare hellre kanske prövar på trailrunning i Serra de Tramuntana. Den äkta frilufsaren väljer den 15 mil långa Grande Randonnée 221 och bokar in sig på bergskedjans samtliga refugios, de enkla men bemannade små stugorna för övernattning belägna på en dagsvandrings avstånd. Dock är sängplatserna få och eftertraktade och när de släpps tre månader i förväg gäller det att boka direkt.

Vill man vandra lagom långt och kuperat och kombinera med fantastiska natur- och kulturupplevelser, vila halvvägs för fika, ta ett dopp i havet och avsluta på en bättre restaurang och dessutom kunna ta bussen tillbaka finns en vandring även för det, nämligen öns kanske populäraste rutt mellan Sóller och Deía. Men är det lugnet och den fysiska utmaningen man söker rekommenderas vandringen till Puig de Massanella.

Om man har svårt att orientera sig i utbud och terräng och vill vandra i grupp kan man ta hjälp av en guide. Eftersom detta oftast stämmer in på mig kontaktar jag Titti Berg Mark. Hon har lång vana från sina år som guide i Åre där hon också är uppvuxen. För två år sedan flyttade hon till Mallorca med sin familj. Här arbetar hon som guide på plats åt olika reseföretag och så kallade incomeingbyråer. Minst en gång i veckan leder hon en vandring. Erfarenheten av att leda grupper i Åre och den grundutbildning hon tog där, mixat med hennes norrländska lugn, gör Titti Berg Mark till en trygg guide. Hon väljer att ta med oss till Puig de Massanella, Mallorcas näst högsta topp efter Puig Major och den högsta man får bestiga.

Titti berättar att bra skor och vatten är viktigast på alla vandringar. Till vår vandring upp över trädgränsen behövs även keps, solkräm och en långärmad tröja, eftersom den kan bjuda på såväl stark sol som kyla och vind. Matsäck, kaffe, salta nötter och något som snabbt ger energi till trötta ben är också bra att ta med. Och ska man som vi upp på en höjd bör man undvika dåligt väder.

Den första väderprognosen lovar strålande sol, men samma morgon har den växlat till små moln. Vi tar bilen förbi Inca, svänger upp mot den lilla byn Selva och parkerar vid macken i Coll de sa Batalla. Vi befinner oss på 580 meters höjd och är inte ensamma. En grupp cyklister i färggranna lycradräkter har stannat vid vägkanten, liksom en barbröstad rullskidåkare som spänner fast sitt vätskebälte, och vid macken står några blanka vita motorcyklar och lika blanka öppna bilar parkerade, och vi gissar att förarna frågar om vägen till Capdepera.

Om några timmar kommer vi blicka ut över Mallorca och det blå Medelhavet från 1365 meters höjd. Puig de Massanella är en av minst tio toppar i Serra de Tramuntana som mäter över 1000 meter över havet. Det kommer bli en rejäl stigning som suger i låren, men vi litar på att utsikten och lugnet på toppen kommer vara mödan värd.

Vi möter upp vårt sällskap och tar oss förbi bommen in på den stenbelagda stigen. Det har redan börjat mulna på och vi söker solen mellan molntussar och stenekarnas krumma grenar. Stigningen börjar direkt men är ännu mild. Bara några hundra meter senare tar vi trappan över en mur där vi blir stannad av en vakt i en träkur. Här behöver vi betala en avgift för att beträda den privatägda marken, och med den förbinder vi oss att följa de regler som finns för att skydda djur och natur.

Terrängen stiger obönhörligen uppåt. Jag nyper de långa glest växande barrliknande bladen av en hög rosmarinbuske och masserar dem under näsan. Ett bräkande och klangen från en mässingsklocka når oss samtidigt som baken på ett får guppar iväg bakom trädstammarna. I sluttningen till vänster om oss betar såväl får som getter för att hålla markerna fria från sly. Till höger om oss tronar bergskammen som leder till Massanellas steniga topp.

Efter en vandring genom en relativt tät skog av stenek, där vi passerar ruinerna av några runda stenlagda sitjor, där kolbrännare ända fram till 50-talet brände kol på träden, når vi stenarna som markerar riktningen mot toppen. Det är efter den här punkten det börjar bli brant. Leden slingrar sig upp genom den allt glesare skogen och snart börjar vi skymta omgivningen genom grenarna. En kalkstensgrå bergsvägg med enstaka gröna trädkronor reser sig mot bergstopparna på Puig d’en Galileu, och bakom dem ser vi havet mot Pollenca.

Stigen kantas med vackra stenrösen som markerar leden, men än så länge är den väl upptrampad. Efter hundratalet meter glesnar skogen till enstaka träd, och vi blickar upp mot det karga bergsmassivet ovanför oss. Vi är tacksamma att molnen ligger täta nu när inte längre trädkronorna ger skydd. Vi har ännu en lång väg kvar mot toppen.

Ännu en vägvisningssten möter oss. Här delar sig leden i två, för att förenas närmare toppen. Vi väljer den som följer branten. Utsikten är slående härifrån. Inca som vi tidigare åkte igenom ligger platt på slätten, ”Es Pla”. Åt öster bortom bergskedjan ser vi stränderna vid Pollencabukten och anar Cap Formentor, och i väster ser vi de svarta silhuetterna av fartygen som långsamt stävar sig fram i bukten utanför Palma. Molnen har lagt sig som ett lock rakt ovan ön men Medelhavet är fortfarande slående blått.

Vi har i stort sett nått trädgränsen. Berget stupar brant flera hundra meter mot de gröna trädkronorna nedanför oss och leden drar sig inåt berget. Stigen är stenigare här och vore det inte för de små stenrösena skulle vi ha svårt att hitta den. Alla håller vi blicken i backen för att inte sätta fötterna fel och riskera en vrickning. Efter ytterligare några hundra meter når vi Es Font, en källa i form av en trappa rakt ner i berget, där vi tar fikapaus.

Sittandes på var sitt klippblock och blickandes ut över Mallorcas slättlandskap lyssnar vi till Titti när hon berättar om sina vandringar. Vi lär oss att vi, en grupp om fem svenska kvinnor i fyrtioårsåldern, några på besök och andra boende på ön, är typiska vandrare. Av de som reser hit på längre vandringsresor är de flesta pensionärer, medan de som väljer att vandra en enstaka dag ofta är konferensresenärer eller turister som vill se ön och göra en avstickare från stad och bad. En hel del vandrar med barn.

De mest omtyckta lederna brukar vara La Trapa ovanför Sankt Elm och Ärkehertigens stig ovanför Valdemossa, tack vare deras slående milsvida vyer. Största kontrasten från det hektiska badlivet är troligen den 25 minuter korta bilfärden som skiljer Magalufs skumparty från den ensliga vandringen mot det 1000 meter höga berget Galatzó. Många vandringar utgår från Sóller dit man enkelt tar bussen från Palma. Barnfamiljer brukar uppskatta den lite kortare vandringen till pittoreska Fornalutx eller den via fyren ovanför Port de Sóller då man kan avsluta med bad och lunch i hamnen.

Allra vackrast är vandringarna under vårens blomningstid, men även efter de första höstregnen då ön åter blir grön och lummig eller i januari när mandelträden blommar och kontrasten mot svensk vinter är som störst. Tittis egen favoritvandring är Torrent de Pareis, en flodfåra som bara är torrlagd på sommaren och där man hoppar och hasar sig mellan enorma klippblock ned mot natursköna Cala sa Calobra, där man gärna avslutar med en simtur i det turkosa klara vattnet.

Än återstår en bra bit mot Massanellas topp. Vi har fått ny energi men den tuffaste vandringen återstår. Här består berget av klippor och stenar som är svåra att sätta fötterna på. Den enda växtligheten är små låga buskar med vassa blad och vars rötter hittat näring mellan stenarna. Den rosmarin som växer här är så mycket mindre och tätare, och till och med bladen är kortare än på de buskar som växte vid vandringens början. Stenrösena är svårare att se eftersom de tycks smälta ihop med klipporna.

Vid ett tillfälle efter en brant stigning har vi svårt att få syn på nästa röse. Efter en stunds konfererande går vi mot ett röse österut och följer störet bortåt. Berget tycks resa sig allt högre över oss och vägen ser aldrig ut att ta slut. Här finns knappt ens någon växtlighet, den enda färgkontrasten utgörs av två bruna getter ett femtiotal meter nedanför oss. Vi ser ännu stenrösen, men på allt glesare avstånd och någon upptrampad stig kan vi omöjligt urskilja. Molntäcket ligger allt tjockare över oss och vinden börjar vina. Vi tar på oss våra tröjor och försöker att inte tänka på vad som kan hända om det plötsligt blir regn eller börjar blåsa upp.

Men så når vi fram till en naturlig platå. Vi är alla utmattade och väljer att slå oss ned för lunch. Vi äter under tystnad och ser ut över landskapet under oss. Himlen är lika grå som kalkstensberget som omger oss. Vädret blir inte bättre men heller inte sämre. Här befinner vi oss kanske så långt det är möjligt att komma från Palmas och strändernas brus. Två par är de enda vandrare vi hittills mött, men nu är det en bra bit sedan. De enda levande väsen vi ser utöver varandra är de två getterna.

Jag ser att Titti studerar kartan och terrängen noggrant. När vi alla ätit upp breder hon ut kartan framför oss. Hon pekar på en glest prickad väg och säger att vi antagligen råkat ta in på den, när det var meningen att vi skulle fortsätta rakt upp. Stenrösena var svåra urskilja och kanske var det långt till nästa just där. Stärkta av lunch och kaffe tar vi oss tillbaka samma väg, och efter kanske tjugo minuter hittar vi platsen där vi ska vika av uppåt. Stenrösena är närmare varandra nu och man kan nästan skönja en slags upptrampad väg. Inte långt ovanför oss ser vi toppen, och även några enstaka vandrare. Men stigningen är brant här och nu suger det verkligen i låren. Även andningen är tung och då och då måste jag stanna till.

Plötsligt ser jag hur de första i vår grupp når den lägre delen av toppen. De stannar upp med ryggarna vända mot oss. Så vänder de sig om och jag ser deras stumma ansiktsuttryck. Långsamt sträcker alla fyra sina armar mot himlen. Vad är det de ser?

Fem minuter senare står jag själv på samma punkt och blickar ut. Jag vänder mig långsamt om. Framför och under mig ser jag hela Mallorca, åt alla håll omgiven av det klarblå Medelhavet. Den mäktiga Serra de Tramuntana breder ut sig åt väster och öster, på ett sätt jag aldrig tidigare kunnat överskåda den 9 mil långa bergskedjan. Bara en topp är högre, Puig Major, och långt nedanför ser jag Cúbersjön, öns vattentäkt som ligger på 780 meters höjd, som ett klarblått öppet öga. Vyn gör mig alldeles mållös.

Vi tar oss den sista biten till Massanellas absoluta topp, och vilar ut på 1365 meter över havet. Men ganska snart vänder vi nedåt. Vid en större platå viker vi av på den andra leden. Det är en mäktig vandring där vi rör oss rakt mot puig d’en Galileus två bergstoppar som sticker upp på andra sidan dalen, och himlen som breder ut sig bakom. Efter två stora klippblock sluttar leden plötsligt brant och snart kommer vi ner till den andra vägvisningsstenen. När vi når den första stannar vi till och stretchar.

Väl tillbaka vid bilarna summerar vi upp vår vandring. Wikiloc, appen som alla erfarna vandrare numera använder, visar att vi rört oss över 800 meter i höjdled under närmare sex timmar, samtidigt som stegmätaren visar 26 000 steg. Den behagliga tröttheten vi alla känner är välförtjänt.

Klockan närmar sig sex och området utanför macken är öde. Nu är det vår tur att lämna bergen. Lugnet är snart över, redan vid första avfarten efter Inca börjar köerna mot Palma.

Text:
Karolina Kallentoft
Foto:
Julia Bristulf
Titti Berg Mark
Eva Eriksson
Karolina Kallentoft

Från Seu-katedralens höjd

Stad och himmel. Människa och gudom. Staden breder ut sig under dina fötter, som en skalmodell . Och du inser att katedralen inte byggdes endast av människohänder utan även med själens ögon. Den utgör en så rik och komplex verklighet att du skulle kunna ägna dagar åt att stumt beundra den.

För att få tillgång till Seu-katedralens terrasser och höjder måste man känna till när dessa är tillgängliga. Ända tills helt nyligen har mycket få personer kunnat dela denna upplevelse, och det vid sällsynta tillfällen. Att klättra upp för de 215 trappstegen, betrakta de graffiti och inskrifter som gjorts av människor som stängt in sig i katedralen för att fly från rättvisan. När du kommit upp i klocktornet utbreder sig ett nästan drömlikt landskap med trappor och träkonstruktioner. Se ljus och motljus under de nya kyrkklockorna och gå sedan upp i kyrkans allra högsta del.

seu-2-min

En led har gjorts i ordning för besökarna och vi behöver inte längre drabbas av den nästan metafysiska svindel som tidigare generationer fick uppleva. Kyrkan gör trots detta djupt intryck på oss. På 40 meters höjd är det första vi tänker: Hur klarade byggnadsarbetarna från tidigare århundraden av att arbeta där, uppflugna som de var på skrangliga byggnadsställningar. De som riskerade livet för att förvandla stenen från Galdent eller Santanyí till himmelsk materia.

Att komma fram till det största rosettfönstret är det mest gripande ögonblicket. Från denna plats kan du ta på detta ofantliga stenöga … och mäta det. Det är mer än elva meter i diameter och ytan är som en medelstor lägenhet, 97 kvadratmeter. Genom det färgade glaset kan man se Seu-katedralens centralskepp som en miniatyrvärld. Kyrkobesökarna är som små myror, långt borta i fjärran, och rör sig på samma sätt.

seu-3-min

På terrasserna förflyttar du dig mellan gargouiller, strävpelare och strävbågar. Därifrån kan du ta dig till de neogotiska takkrönen från 1800-talet. Och du förstår att en del av de gotiska dekorationerna är så svåråtkomliga, så högt upp belägna och så dolda att de måste ha placerats där av Gudomen. De utgör ett budskap till Guds ögon, ovanför den mänskliga existensen. Att se på Seu-katedralen från denna höjd är ett budskap från det eviga. Ett påtagligt löfte bortom tiden och människolivet.

Den allra mest spektakulära detaljen är den stora skulpterade Mariaskulpturen som finns mitt i fasadens övre triangel. Figuren öppnar armarna mot himlen och avbildar Marie himmelsfärd. Medan du på den undre medaljongen, som du kan beskåda nästan i ögonhöjd, kan betrakta apostlarna framför Kristi moders tomma grav som bärs upp en ängel. Den figur som befinner sig på den allra högsta platsen på katedralen är en Mariastatyn som kan ses från hela staden. Den är mer än sextio meter hög och gjord av en känd 1800-talsskulptör, Marc Llinàs.

seu-4-min

Denna promenad är tillgänglig som är tillgänglig för nästan var och en. Spiraltrapporna är inte orimligt branta och man riskerar inte att falla. Istället kan man här förstå Palma på ett sätt som inte är möjligt någon annanstans. Härifrån blir den dialog som förs mellan havet, hamnen och staden uppenbar, medan den sedd från marknivå är otydlig. Du kan se terrasserna, klocktornen, tegeltaken. Almudainapalatset avtecknar sig framför dig som en en symmetrisk verklighet. Och du kan föreställa dig hur den var när den fina Torre del Ángel, som idag är kraftigt nedsänkt, var högre än själva Seu-katedralen.

På dessa höjder har stadens ljud en annan dimension och tycks förlora i betydelse. Vinden rör sig över molnmattan och stenläggningen bevarar den antika, hemliga känsla den fick av de forna stenhuggarna. Det skulle kunna ha varit igår. Från något hörn dyker en «xoriguer» eller duva upp. «Amunts de la Seu» har sin egen fauna.

seu-5-min

När du går ner igen från klocktornet har du en känsla av att ha fått del i en andlig upplevelse – att för en stund ha stigit ned från detta liv och kommit in i en annan dimension. Mera tidlös, obestämd och djupare.

Som om katedralen för en stund förhöjt våra själar till det himmelska.

Text: Carlos Garrido

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Koppla av på en beach club vid havet

En plats för avkoppling. Ett ställe där man kan dinera och ta några glas. En plats för solbad. En utsiktsplats med en extra fin solnedgång. En utomhus-pub med bra musik och egen dj. Allt detta på en och samma plats. Helt enkelt: en beach club. Detta är inte något nytt för Balearerna. På Ibiza är det sedan länge en tradition. Marbella i Spanien och Palm Beach i Florida öppnade för dem.

MHARES
MHARES

Under de senaste åren har de förekommit ymnigt och börjat skilja sig från de andra genom att skapa en egen stil. Genom att de erbjuder avkoppling, nöje, god mat och dryck, med Medelhavets bästa utsikter och stränder, får vi i dessa exklusiva strandklubbar chansen att tillhöra en exklusiv värld, full av fantasifulla upptåg som stimulerar våra fem sinnen och ger oförglömliga minnen, såväl dag som natt.

Låt oss börja vår genomgång på Puro beach, en klassiker som redan varit igång under 12 säsonger. I ett lättillgängligt område erbjuder klubben i Can Pastilla såväl massage, spa, pool och ett dopp i havet. I år är organiska cock-tails på modet och el Puro går i täten med ”Monkey Milkshake” på basis av mandelmjölk, chia-frön, bananer och jordgubbar. Sallader, wok och en meny för veganer serveras i den gastronomiska restaurangen. Sunset Experiences är på kvällarna mötesplats för dem som önskar avsluta dagen på bästa sätt. Om söndagarna är det ”Sunday Brunch by the pool” något som kan vara av intresse för dem som haft en häftig och något sen lördagskväll.

Låt oss förflytta oss några kilometer mot Llucmajor och vi kommer till något som utan tvivel varit den största sensationen på senare år: Mhares Sea Club. Denna före detta pool tillhörande Hotel Delta har ett fantastiskt läge vid havet nära Maioris och Puig des Ros och har blivit en mötesplats på modet och skådeplats för mängder av spännande händelser, både natt och dag. Passande för allt ifrån familjefester till företagsmöten har den allt man kan önska: exklusiv miljö, god service, storslagen utsikt och framför allt, en spektakulär solnedgång. Lokalen dyker upp bland klippor som en gång gav byggnadsmaterial till vår katedral i Palma, med kristallklart vatten bara 50 m längre bort. Det inbjuder till ett dopp i havet om det är det som vi föredrar framför bad i bassängen och att få sola i det enorma solariet. Det finns också solstolar och balinesiska solsängar, barservering och ett gastronomiskt kök.

Om vi istället beger oss i andra riktningen kommer vi till Cape Nao, en beach club som tillhör det nya hotellet Melia Calviá. Inom den satsning som Mallorcas hotellägare gjort för att återställa Magalluf-Palma Nova, erbjuder denna lokal som hör till hotellet ett tydligt bevis på att detta är möjligt. Den är inte bara öppen för turister utan även för bofasta mallorkiner. Cape Nao står i en klass för sig genom sitt fina gourmet-kök som kombinerar nytänkande med tradition och gör detta till utgångspunkt för sin gastronomiska excellens med tonvikt på närheten till Medelhavet och på lokala produkter av yppersta kvalitet. Detta är en idealisk plats för informella luncher under dagen och på kvällen för fantastiska supéer där levande musik skapar romantisk stämning. Utsikten mot Cap Naos klippor från relax-avdelningen är spektakulär och restaurangens service sträcker sig ända till strandområdet. Det råder inget tvivel om att Melia har återerövrat Calviá.

Låt oss som avslutning bege oss till en annan hotellkedja, Iberostar. Denna grupp av hotell erbjuder oss två Seasoul-anläggningar, den ena i Cala Barca (Porto Petro) och den andra i Playa de Palma. Särskilt utvald, stämningsfull musik, exotiska cocktails utsträckt på en balinesisk soffa är bara några prov på det som du kan få uppleva på dessa mediterrana oaser vars identitet är lyx och bekvämlighet som sedan leder oss till gastronomi, service och underhållning. Vid lunchdags erbjuds framförallt en à la carte-servering med ett stort urval av viner och champagne, på kvällen är det perfekt att njuta de exklusiva cocktails som har olika slags Premium-märke som bas. SeaSoul Restaurant & Lounge har ett överflöd av nöjen och på samma gång ett mångsidigt spektrum för olika slags firanden och en organisering av olika evenemang. Här har du ett annorlunda ställe, modernt och fräscht, där du kan njuta av de bästa utsikterna över Medelhavet.

Och det finns mycket mer. Du kan njuta av det och roa dig. När allt kommer omkring är det ju sommar!

Ett sekel på spåret

Under mer än 100 år var Sóller-tåget till stor nytta för Mallorcas befolkning. Idag är Ferrocarril de Sóller en järnväg och en spårväg som framför allt är ett nöje för turisterna. De antika vagnarna ger passagerarna tillfälle att resa som förr. Och i takt med att järnvägen blir allt äldre ökar tågets genuina charm.

Egyptens pyramider och Eiffeltornet behöver endast lättare underhåll, men Sóller-tåget måste kontinuerligt anpassas efter moderna krav på service, kapacitet och avgångar. Och allt detta utan att tåget förlorar sin antika charm och karaktär. Vagnarna har alla en äldre och varierad inredning och unika detaljer som måste underhållas på ett hantverksmässigt sätt. Därför måste Ferrocarril de Sóller göra allt större investeringar i reparationer och underhåll av tåg och vagnar.

EN JUVEL TILL JÄRNVÄG
Järnvägen är en smalspårig och har en bredd om 914 mm – en engelsk yard – vilket är ovanligt i våra dagar. Tåget är det enda av sitt slag som ännu är i drift, och från start till mål tar färden cirka 60 minuter. Varje dag rör sig tre konvojer, bestående av en egenhändigt styrd motor (maskinen) och sex passagerarvagnar, den 27 kilometer långa sträckan, och på vägen passerar de hela 13 tunnlar. Var och en av såväl maskiner som vagnar och inredning har en lång historia bakom sig. Ingen serietillverkar längre liknande motorer, trävagnar eller säten. Om en av delarna behöver förnyas måste en skicklig hantverkare ta sig an jobbet. Detta gäller också vart och ett av de verktyg som används i verkstäderna i Sóller. Däremot kan man ta tillvara delar från andra järnvägar eller spårvägar som tagits ur bruk. Det kunde ske för ett antal år sedan då Ferrocarril de Sóller tog över vagnar från Lissabons elektriska spårväg. Trots att de skilde sig till det yttre kunde de anpassas till Sóller-spårvägens karaktäristiska utseende och finns nu med som ett av flera spårvagnsset i Port de Sóller.

För närvarande sköter 40 personer underhållet av tågen. De är uppdelade på olika arbetslag – ”vägar och arbeten”, snickeri, mekanik, ingenjörskonst osv – som varje dag ser över vagnssparken. Det är en svår uppgift, framför allt under turistsäsongen när tågen kör med allt större frekvens och inget avvikande får inträffa på det enda spåret. Framför allt på sträckorna uppe i bergen eller i någon av de 13 tunnlarna dit man bara kan nå med maskiner på själva tågspåret. Där är man tvungen att använda verkliga museiföremål – som den sk ”Unilok”, den spansk-schweiziska traktorn” eller ”den lilla Renault-vagnen” – som kan ta sig fram överallt.

Under några månader om året är det nödvändigt att stoppa driften för att utföra det grundläggande servicearbetet. Då monterar arbetslagen isär vagnarna för att se till att allt fungerar perfekt under resten av året. Men även under turistsäsongen kontrolleras varje dag en maskin mycket noggrant, precis som om det rörde sig om ett flygplan.

PROJEKTET
Det var år 1903 som idén om det manuella tåget föddes hos industrimagnaten Juan Morell och parlamentsledamoten Jerónimo Estades, med målet att förena den rika staden Sóller med huvudstaden Palma. År 1907 påbörjades arbetet samtidigt i båda städerna under ledning av ingenjör Pedro Garau. Och den 16 april 1912 invigdes sträckan officiellt. Ett datum som många minns eftersom det sorgligt nog råkade sammanträffa med Titanics undergång. Året efter öppnades spårvägen som förbinder järnvägsstationen med Sóllers hamn, med den nymodigheten att den till skillnad från Sóller-tåget var elektrifierad. År 1929 elektrifierades hela sträckan, maskiner byttes ut och Sóller-tåget blev det som det nu är – ett eldrivet tåg.

”Roba de llengües”, ett tyg av flammor

”IKAT-TEKNIKEN” – GRUNDEN FÖR DE MALLORKINSKA TYGERNA
De mallorkinska tygerna symboliserar mer än något annat det vi förknippar med medelhavsstilen. Ljuset från havet, naturmaterialet, hållbarheten och det till synes enkla hantverket, det sekelgamla kulturarvet och inte minst mönstret av flammande pilar i olika färgsättningar måste sägas vara något alldeles typiskt för Medelhavet.

Tekniken är tusenårig och har sitt ursprung i Asien. En del tror att den utvecklades på flera olika platser samtidigt. Liknande tyger har man nämligen funnit på platser som ligger så långt ifrån varandra som Afghanistan, Indonesien, Colombia och Mexiko. Tekniken kallas ”ikat” och innebär att varpen i tyget knyts åt med snöre med jämna mellanrum och färgas först därefter. De färgade partierna blir ojämna vilket ger upphov till de vackra oregelbundna mönstren. Däremot förblir inslaget ofärgat, och härmed får båda sidorna av väven identiska mönster. De äldsta sidentygerna tillverkade med denna teknik är från 500-talet f.Kr, och de fann man i Indonesien.

Ikat är namnet såväl på tekniken som det färdiga tyget. På Mallorca kallar man tygerna ”Tela de Llengües” eller Roba de llengos. Eller på svenska ”tyget med flammor”. Namnet kommer av att mönstret påminner just om flammor eller eldtungor.

roba-5-min

SIDENVÄGEN TILL EUROPA
Med all säkerhet kom tekniken till Mallorca och resten av Europa via Sidenvägen, som landvägen förenade Asien och Europa med Kina. Sidenvägen uppstod genom att handelsmän använde sig av den under 400- till 600-talen under Romarriket. Under 1200-talet blev det en vanlig väg för transport från Asien till Europa av kryddor och varor, bland annat de värdefulla sidentygerna som på den tiden tillverkades i Kina. Men även kunskapen om olika tekniker färdades den här vägen, såsom den för tillverkning av tyger.

Ikat-tekniken kom till Mallorca via Frankrike och Italien där den vidareutvecklats och blev mycket omtyckt bland de kungliga. Tygerna var sköra och idag finns inte många kvar från den tiden. De äldsta mallorkinska sidentygerna är från 1700-talet och visar på influenser från dessa länder.

Ända fram till mitten av 1900-talet fortsatte man med ikat-tekniken i några delar av Europa, men idag är Mallorca är det enda ställe i vår del av världen där tygerna ännu tillverkas. Det isolerade läget gjorde att tekniken bevarades och man inte tog intryck av utvecklingen på fastlandet. Den lokala maskinparken, sättet att arbeta och teknikens särskilda kännetecken gjorde att de mallorkinska ikat-tygerna utvecklade en egen identitet, även i fråga om namnet.

roba-4-min

LLENGOS PÅ MALLORCA
I början av 1700-talet använde de flesta borgerliga hus på Mallorca llengos av siden i inredningen. Såväl sänghimlar, förhängen och täcken tillverkades av dessa dyrbara tyger. Även kläder kunde tillverkas av llengos, både civila och kyrkliga. Före industrialiseringen var tygtillverkningen kostsam, men när de nya mekaniska vävstolarna infördes och man började tillverka tygerna även i den enklare och mer hållbara bomullen, linet och hampan, kunde llengos börja användas av alla samhällsskikt.

Med den växande turismen under andra hälften av 1900-talet kom llengos att förknippas med öns egen särart och att blev en del av det kulturella arvet.

I våra dagar tillverkas tyget av 70% bomull och 30% lin. En stor del av produktionen går till export, särskilt till Europa och USA.

Trots tygets popularitet finns idag bara tre verkstäder kvar som tillverkar tygerna hantverksmässigt. Dessa verkstäder är Teixits Riera i Lloseta, som har funnits i mer än 120 år, Teixits Vicens i Pollença, som drivs av en hantverksfamilj som arbetat i cirka 160 år i samma bransch samt Artesania Textil Bujosa i Santa María.

Mallorca är den enda platsen i Europa som bevarar traditionen med ikat-tekniken. Verkstaden Teixits Riera i Lloseta har funnits i mer än 120 år.

Mallorca är den enda platsen i Europa som bibehåller denna tradition som tidigare fanns i många andra länder och som på Sidenvägen nådde oss ända från Österlandet.
Mallorca är den enda platsen i Europa som bibehåller denna tradition som tidigare fanns i många andra länder och som på Sidenvägen nådde oss ända från Österlandet.