Klockan är 05:20 nä̈r jag kliver ut genom min port i centrala Palma. I mobilen har jag ett meddelandet som uppmanar mig att klä mig för 25 grader. Om några timmar ska jag flyga luftballong över Mallorca.
I en luftballong är det varmt oavsett årstid och hö̈jd, tack vare de tre gasolbrä̈nnarna som får den enorma ballongen att stiga till väders. Och enligt utsago ä̈r vindfö̈rhå̊llandena för att flyga som bä̈st tidigt på morgonen.
Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson
Ovanför taken och de höga cypresserna är himlen svart. Långsamt ljusnar den när bilen jag blir upphämtad i skär genom Es Pla, det flacka landskapet på Mallorcas västra halva, med gps:en inställd mot Manacor. Bergen i norr avtecknar sig mot en hög himmel i fallande nyanser av gråblått och Mallorca kunde inte vara vackrare.
Naturens skönhet kommer hålla i sig och vi kommer få uppleva den ovanifrån i ett närmast meditativt tillstånd, i en enkel flätad korg och utan fönsterglas, komposit eller bekväma stolar som stör den fria känslan.
Manacor Balloon Airport ligger på behörigt avstånd från den mer trafikerade flygplatsen San Juan, och är betydligt mindre. Bara ett enkelt stenhus som rymmer café och förvaring av åtta korgar i varierande storlek och uppåt 285 kilo tunga säckar med luftballongstyg.
När vi kommer fram har det nästan ljusnat. Den lantliga försommarluften är kallare än jag väntat mig, och jag ångrar att jag inte klädde mig varmt som de fem unga paren av olika nationaliteter som köar till cafét för att skriva in sig.
Klockan 06:45 släpper Ricardo Aracil, spansk mästare och nummer 6 i världen i ballongmästerskap, upp en svart heliumballong i luften. Han studerar åt vilket håll vinden bär ballongen. För ballongflygningar är vindförhållandena som bäst på morgonen. Vore det inte för utegångsförbudet skulle vi ha börjat ännu tidigare.
Men idag går vinden åt fel håll.
–De har bara fel i 1 procent av fallen, men idag har de fel, säger Ricardo och syftar på Mallorcas meteorologiska institut.
Det betyder att alla sex par som samlats denna morgon får hoppa in i Mallorca Balloons två vans som tar oss till en annan plats. Anledningen är enkel, vi befinner oss på en ö och teamet vill ha kontroll på var ballongen landar efter flygningen. Ricardo försäkrar att det varken har med flygplatsen, elledningar eller den intilliggande motorvägen att göra.
–Jag har gjort 6000 flygtimmar och har aldrig haft en incident under mina 33 år. Om vi ska ta oss över flygtornet eller en elledning så är det inga problem, då stiger jag bara högre.
Ricardo berättar att Mallorca Balloons har tillgång till 30 olika uppstigningsplatser på ön. Att vi byter plats idag har alltså inte med risker att göra.
–Vi höll i det europeiska mästerskapet på Mallorca för två år sedan, då koordinerade vi 100 ballonger. Och vi är en av få utvalda kandidater inför att hålla i världsmästerskapet med 150 ballonger.
Så Mallorca är en väldigt säker ö för ballongflygning.
Solen glittrar bakom trädkronorna när vi hjälps åt veckla ut ballongen. 33 meter tyg ligger på asfalten framför oss. Fylld med luft kommer den vara 28 meter bred.
De utspridda paren runt ballongen reagerar tafatt men villigt. När vi är klara får några till uppgift att knuffa korgen till liggande, och två får hålla upp tyget så att de enorma fläktarna kan blåsa in luft. Ricardo berättar efteråt att förberedelserna är en viktig del av teambuildingen och uppskattas av många företag, inte minst svenska, som bokar en flygning med sina anställda. Vid de tillfällena kan alla åtta ballonger lyfta samtidigt och glida tillsammans på olika höjder över landskapet.
Snart reser sig den gröna ballongen högt över våra huvuden. Det är en mäktig syn, och hela proceduren avslutas med att korgen lyfts till stående. Ricardo ger oss en bild av vad vi har framför oss.
Hur uppstigningen sker, och framför allt landningen.
–Korgen kommer kanske att bumpa i marken några gånger och ni kommer att skratta, jag lovar er, säger han.
De flesta ler åt tanken, men några ser nervösa ut.
–Om någon ångrar sig så landar jag och ni får kliva ut. Inga problem, försäkrar Ricardo.
Han har varit med om det här förr. Många har varit nervösa, men ingen har någonsin klivit ut. Att flyga ballong är en perfekt metod för att bota flygrädsla, avslöjar han efteråt. Och jag kommer snart förstå varför.
Det är dags att kliva i korgen. Den flätade luftfarkosten är uppdelad i fyra små sektioner för passagerarna där fyra ska få plats. Men de har aldrig fler än tre i varje, för bekvämlighetens skull. På ena sidan finns en dörr, ”så att äldre också ska kunna flyga”, men på min sida finns hål för fötterna och jag häver mig över.
Korgutrymmets storlek är verkligen litet, och det ger en slags trygghet att vi alla befinner oss så nära varandra. I korgens mitt finns en avskärmning för piloten och gasolflaskorna.
Ricardos kollegor byter ut gasolflaskan som användes till att resa ballongen, och tar emot ballasten som håller korgen på marken. Nu är det endast vår gemensamma vikt som håller den kvar. När flygningen bokades behövde vi alla ärligt uppge kroppsvikten så att Ricardo kunde planera gruppens storlek och även placering i korgen.
–Vi vill att de tyngsta ska stå längst fram när vi landar, så att de inte trycker mot de lättaste och får korgen att välta, säger han.
Han tänder gasen. Ljudet är kraftigt och jag ler igenkännande, för mig är det soundtracket till ett sommarstockholm när i övrigt ljudlösa reklamballonger gör sig påminda när de glider upp bakom ett hus och vidare över takåsarna. Hettan slår mot oss. Jag ser upp mot ballongens innandöme och eldslågorna som fortplantar sig uppåt och får ballongen att stiga. Det är verkligen en mäktig syn.
–Håll i er, säger Ricardo på tre olika språk, och vi greppar halvöglorna längs korgens insida.
Och vi lyfter. Långsamt, omärkligt. Jag känner ingen förändring i kroppen, varken tyngd eller tyngdlöshet. Att korgen lämnar marken märker jag knappt. Det enda som låter mig uppfatta uppstigningen i luften är den långsamma förändringen under mig när detaljerna i landskapet blir allt mindre för ögat.
Och landskapet växer under våra fötter. Jag ser mer och mer av det, fler åkerlappar, fler träddungar och vägar som korsas. Vita grupperingar av hus är byar som Felanix, Petra och Villafranca. I norr kröker sig Alcúdiabukten och bortom den Pollensabukten och Formentor, och mot nordväst reser sig en bergen i mörka nyanser innan havet tar vid. Landskapet under mig går i bruna och gröna toner, och det övergår i gråsvart mot bergen och därefter blekt blått mot havet och himlen.
Jag får inte nog av utsikten. Vi står alla tysta, vända utåt med blickarna nedåt. Ballongfärden är rent av meditativ. Luften står stilla, vi känner bara av vinden någon enstaka gång under uppstigningen, gaslågan värmer oss och tiden tycks stå stilla.
Under oss hör vi bilar, skällande hundar och några enstaka galande tuppar, men ljuden mattas av ju högre upp vi når. Bara gaslågans dånande bryter tystnaden och de lågmälda samtalen i korgen.
Hastigheten just idag är 10-15 kilometer i timmen, alltså inte mycket högre än en rask promenad.
Det unga paret från Palma närmast mig, kramas och ger varandra kärleksfulla blickar. Haitham och Amal berättar att de är nyförlovade. Liksom de flesta i ballongen är det första gången de flyger ballong. Jag frågar om de var rädda innan. Haitham erkänner att han var det, men att det snabbt gick över. Något som verkar stämma in på de flesta.
Träden och husen under oss växer åter igen. Vi sjunker, stiger, åker vidare allt medan Ricardo pratar i radion med sina kollegor på marken. Vi befinner oss ovanför staden Manacor. Han försöker hitta ett passande fält att landa på, och på samma gång koordinera att kollegorna hinner dit samtidigt med ballongen. Hundarna skäller allt mer högljutt när vi närmar oss marken. Han har hittat ett fält, fullt med cylinderformade höbalar. Och där under oss får vi syn på Mallorca Balloons två bilar.
Vi fattar tag i öglorna igen. Gör knäna mjuka, som Ricardo förberett oss på. Jag hinner inte måla upp den våldsamma dunsen i huvudet som jag föreställde mig i början, innan vi landar så mjukt att jag knappast märker av det. En gång stiger vi någon meter, landar igen och en liten studs blir det innan korgen står stadigt på det stubbade fältet. Det blev inget tumlande, inga skratt men ändå en lättnad. Vi överlevde, om ni någon hade förväntat sig något annat.
–Kliv ur! uppmanar Ricardo oss och vi sticker fötterna i hålen och en efter en svingar vi oss över korgkanten. Ballongresan är slut, och ballongen faller långsamt ihop på fältet.
Men äventyret är inte riktigt över ännu. Ytterligare teambuilding återstår när vi uppmanas att samla ihop tyget, allt eftersom luften kyls av och får ballongen att kollapsa.
Samarbetet går något bättre den här gången. Alla är upprymda efter flygturen och tar i efter förmåga. När tyget åter är samlat på längden rullas det ihop och ner i en tygpåse. Tygpåsen rullas in i den liggande korgen, som reses och skjuts upp på flaket till en av lastbilarna.
Sedan åker vi tillbaka till ballongflygplatsen. Och där återstår en sista ceremoni. Ricardo tar fram en champagneflaska.
–Det är bara vatten i, vi vill inte att någon ska bli klibbig i håret.
Han säger åt oss att luta oss framåt och sprutar vatten över våra huvuden. Nu skrattar vi, applåderar varandra och Ricardo. Vi bjuds på frukost från det lilla cafét, och Ricardo går runt mellan borden och delar ut diplom.
Klockan har hunnit bli halv tio. Dagen har bara börjat.