På en hästrygg längs ett brusande hav

Jag erkänner direkt att jag är nybörjare. Kanske var det tjugo år sedan jag satt på en ponnyrygg och skrittade genom Upplands snöiga landskap. Men Lucky har snälla ögon och en stadig bakdel som gungar tryggt under mig. Sadeln av western-modell är vackert arbetad och är större än traditionella sadlar, dessutom har den ett handtag för lassokastare. Mig hjälper det att hålla fast i när Lucky traskar uppåt på en sanddyn eller tar sig upp efter att ha korsat ett vattendrag.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Vi utgår ifrån stranden intill Son Serra de Marina på nordöstra Mallorca, ungefär en timmes bilfärd från Palma. I början sitter jag rak som en käpp i ryggen. Juan ber mig slappna av, och jag tycker nog att jag gör det. Men Lucky traskar på stadigt och tryggt, och jag njuter av ridturen. Den går längs stranden och havet där vågorna brusar just idag. Det är en kall men solig februarieftermiddag och vinden har varit hård de senaste dagarna, men idag har den mojnat. De ännu skummande vita vågorna är dyningar efter stormen, förklarar min fotograf som är van seglare. Solen hänger ännu på den blå, molnfria himlen över de pinjeklädda dynerna och kastar långa skuggor av hästarna över stranden. Vi rider mot Can Picafort, kanske tio kilometer bort, och möter nästan ingen. Blicken letar sig ut över havet och bort mot Viktoriabergen, och från Port d’Alcúdia ser vi färjan mot Menorca stäva ut över vågorna. Marken är flack här men i både norr och söder reser sig de granitgrå bergen höga. Då och då går vi ner i det långgrunda vattnet och Jennie, Juans åttaåriga border collie, får kämpa hårt för att hålla ihop gruppen.

Juan Tous kliver ut ur hästtransporten iklädd blårutig flanellskjorta, cowboyboots och bredbräddad cowboyhatt. Det första han gör är att knäppa på sig ett par blankslitna läderchaps över sina wrangler, vida nog för att rymma hans muskulösa lår som tränats under år av ridning. Sedan öppnar han dörren till släpet. Jag hör det otåliga stampandet därinifrån och genom det lilla fönstret ser jag sammanlagt tre hästhuvuden. Juan leder ut dem en efter en, hingstarna Lucky, Tennesse och hans egen Zippot Mountain. Han betslar och sadlar på, och sedan hjälper han oss upp.

På hästryggen står tiden stilla och först efteråt förstår jag att vi måste ha ridit i över en timme när vi tar paus. Juan rider före upp över dynerna och säger med glimten i ögat att vi ska stanna till vid en bar. Sanden är nedtrampad till en djup stig och vi får ducka under pinjeträden som reser sig högre här en bit från stranden. Så kommer vi till en glänta mellan träden och Juan ber oss att stiga av. Baren visar sig vara kylboxen i hans sadelväska som rymmer två läskburkar. En svettig sommardag hade de varit efterlängtade men en dag som denna njuter jag mer av att kasta pinne med Jennie medan fotografen gör sitt jobb. Det blir ändå en välbehövlig paus för att stretcha lår och rumpa, men inte långt senare är vi åter uppe i sadeln.

Det är på vägen tillbaka som jag hittar rytmen på allvar. Jag sjunker ner och får ett bakåthäng i ryggen medan höfterna gungar i takt med Luckys, rörelsen smälter samman med hans lugna, rytmiska skritt, och när han senare tar språng över stranden hänger jag bara med. Juan tittar roat och ber mig strama åt tyglarna, och visar sedan hur jag kan ta tömmarna i ena handen och sänka den något. Vi rider sida vid sida på stranden. Juan är glad i prata och han berättar med entusiasm om hur han hamnade här.

Uppvuxen på en gård i Pollensa och omgiven av hästar och andra djur var steget att skaffa egna hästar inte långt. Men vägen dit där han befinner sig idag var ännu några resor bort. Den första gick till Tyskland för att jobba då Juan ännu inte var fyllda sexton. Tillbaka på ön var han ”den enda mallorkinen som kunde tyska”, och snart träffade han Heike, en tysk flicka som tagit jobb på ön. Tillsammans reste de så fort de hade pengar, en av de första resorna gick till Afrika. Men fattigdomen de bevittnade tyngde dem, och snart bar det av till USA. De hyrde en bil och korsade de västra delstaterna, och han var fast. Sedan dess har närmare tjugo resor gått till Amerika. Under en av de senaste tog Juan jobb på en ranch i Idaho där han lärde sig kasta lasso och fick praktisera kofösning och engelska.

Det var också i USA han köpte sina första hästar, först Tennesse och sedan Lucky, som anlände en regnig dag med båt till Barcelona. Det var femton år sedan och strax efter det började han erbjuda ridning. Idag har Juan och Heike åtta hästar, varav flera är avlade på gården. Två gånger om dagen har han turer, året om. Heta sommardagar är det tidiga förmiddagar eller sena kvällar som gäller, både för hästarnas och ryttarnas skull, men övriga årstider anpassar han sig efter gästerna. Juan och Heike har mycket arbete med djuren, gården och de två lägenheterna som de hyr ut, och varje år ökar kostnader för foder, försäkringar och reparationer utan att inkomsterna ökar i samma takt. Men att vara hästägare är en livsstil som inte kan värderas i pengar, och ekonomiska bekymmer och annat försöker de lämna bakom sig. Det viktiga enligt Juan är vara öppen för människor man möter och det som kan ske, att sköta sin hälsa, att älska och att fortsätta kunna leva för hästarna.

I det synsättet liknar Juan flera andra mallorkiner jag mött den senaste tiden. Hårt arbetande och med en ständig nyfikenhet på livet och omvärlden. Och samtidigt med en förmåga att släppa det som är besvärligt eller irriterar för att det inte ska tynga ner en i onödan. Juan berättar roat hur olika hans kunder kan vara. Den absoluta majoriteten är kvinnor, det går bara en man på tio kvinnor, och de flesta är tysk- eller engelskspråkiga. Många är återkommande gäster antingen på gården eller på dagsturerna. Men till sin personlighet kan de vara utåtriktade eller slutna, bestämda eller försiktiga, erfarna ryttare eller nybörjare. ”Jag är en passionerad man”, säger Juan, ”men jag anpassar mig efter mina gäster. Vill de inte att jag pratar så är jag tyst”.

Vi närmar oss en arkeologisk lämning på stranden och stannar för att titta. Det är en gravplats från tiden då Mallorca fortfarande var en del av det utbredda romarriket. De stensatta väggarna som omgav kryptorna är fortfarande bevarade. Fotografen rider iväg för att få bilder på avstånd och hans hingst krumbuktar sig, vill hålla sig nära oss andra som det sociala gruppdjur han är. Juan rider ifatt honom och jag hamnar lite på efterkälken. Lucky bekymrar sig inte över det utan skrittar lugnt i den takt som vi hittat tillsammans. Jag lyssnar till hovarnas slag mot rötter och lösa stenar i sanden, till sadelns mjuka läderknakande och vågornas oavbrutna brus. Solen har gått ner över dynerna i väster och skymningen kastar ett rosa skimmer över bergen i öster och den skummande ytan i det allt mörknande havet. Havsluften är kall och frisk mot mitt ansikte och jag möts av små duster av doftande pinje och uppspolade alger. Det är ett meditativt tillstånd där alla mina sinnen är öppna.

Kvällsljusen från Son Serra de Marina tänds upp och kastar ett gult sken över husens kalkstensvita fasader, och den röda lampan på den lilla fyrpinnen intill marinan tänds och släcks med långsam regelbundenhet. Jennie springer glatt före och visar vägen till häst-transporten på den i övrigt tomma parkeringen. Mörkret har nästan lagt sig när vi kommer fram. Fotografen och jag tackar Juan för en god ridtur och jag klappar om Lucky. Jag tittar honom djupt i de snälla ögonen. ”Dig kommer jag rida snart igen”, säger jag till honom och han möter mig med trygg blick. Det kommer inte dröja några tjugo år till jag sitter på hästryggen igen.

Adrenalinkick i Tramuntana

Många tror att Mallorca ligger i dvala under vintern. Det är en missvisande bild vilket alla förstår efter en dag i Tramuntana. Vi har klivit in i högsäsongen för kanjonklättring och det är god tid att utforska dessa gömda dalgångar där vilda vattenfall forsar.

Text: Pär Olsson

Foto: DM

Solen har ännu inte hunnit bränna bort morgondimman i Biniaraix när vi parkerar bilen, strax utanför Sóller. Det är bara några grader varmt. Stämningen är äventyrslysten och samtalsämnet cirkulerar kring hur kallt det kommer att bli att fira ner sig genom vattenmassorna. Vi har kommit för att utforska Torrent de l’Ofre. Flodens flöde börjar vid sjön Cúber och banar sin väg ner för berget och bildar små vattenfall och naturliga pooler längs vägen. Tramuntanas floder ligger torra under större delen av året, men är nu fyllda med kristallklart vatten efter höstens stormar. Det enda sättet att upptäcka dessa gömda delar av ön är att göra repellering i forsens väg genom dalgångarna.

Vi har redan lagt Biniaraix bakom oss och efter en dryg timma har vi nått platsen där vi ska börja fira oss ner genom Torrent de l’Ofres vattenmassor. Vandringen från parkeringen uppför Barranco de Biniaraix är underbar och faktist en av de vackraste passagen på ön. Den utgör en del av leden Ruta de la Piedra en Seco som går över bergsmassivet på västkusten. Vi lämnar den officiella leden och byter om till den nödvändiga utrustningen som krävs för att ta sig ner för flodrännan. Våtdräkt, hjälm och klättersele blir munderingen för dagen. De torra kläderna stuvar vi ner i vattentäta burkar. Vår guide Toni Rotger instruerar noga hur vi ska använda utrustningen. Flera av oss gör detta för första gången. Men han har 25 års erfarenhet av bergsklättring och repellering utgör en av grundpelarna i hans äventyrsbolag Mes Aventura, som han grundade för sju år sedan.

– Jag började klättra och vandra i Tramuntana tillsammans med mina kusiner när jag var elva år gammal. De var mycket äldre än mig så jag blev tvungen att lära mig snabbt, berättar Toni samtidigt som han kontrollerar att deltagarnas utrustning sitter ordentligt på plats.

Enligt honom är Mallorca ett paradis just för kanjonklätt- ring och ön är internationellt känd inom sporten. Toni berättar att det finns ungefär 70 stycken olika floder på ön men förklarar att de flesta är uttorkade. Det är bara 14 av dessa som blir vattenfyllda under vinterhalvåret.

– Det som är unikt för Mallorca är att ingen flod är sig lik och man behöver inte förflytta sig långt för att ta sig mellan de olika platserna, säger han.

Säsongen är relativt kort och tar fart i slutet på oktober efter att höststormarna har dragit in över ön. Toni förklarar att de sällan gör turer efter maj eftersom vattenfallen och pool-erna torkar ut.

När han pratar om Mallorca drar han liknelser med Pyrenéerna på fastlandet och vi förstår kvalitén på de mallorkinska dalgångarna. De mest kända är Sa Fosca och Mortixt som lockar till sig bergsklättrare från Europa och USA.

Vi är redo att kasta oss ut för det första vattenfallet som brusar i dalgången nedanför våra fötter. Solen har stigit och bränt bort den kalla morgonluften. Den slutna våtdräkten gör att alla har blivit sugna på att svalka sig i det fem grader varma vattnet. Det är en enkel match att fira sig ner för den första forsen och redan vid det tredje fallet har alla fått in den rätta tekniken. Att kasta sig ner för de naturliga vattenrutschbanorna är barnsligt roligt. En efter en landar vi med stora plums i de naturliga poolerna nedanför varje nedfart. Det är sällan man ser Mallorca så tropiskt vackert med vattenfall som dansar på de mjuka stenarna. Bergväggarna är illgröna av mossan som växer i den konstanta fukten och skönheten i naturen är beundransvärd. Kanske blir det extra vackert när man tänker på att det enda chansen att få uppleva detta är att fira sig ner genom de tolv vattenfall som utger leden i Torent de l’Ofre. Det högsta fal-let vi passerar mäter 40 meter högt och ger alla en extra kicka av adrenalin.

Inte så långt bort från Biniaraix ligger Torrent de na Móra som är en annan populär fors. Den har inte lika många nedstigningar med rep som Torrent de l’Ofre men de djupa poolerna gör det möjligt att hoppa från höga höjder eller åka kana på de hala sluttningarna ner i det kalla vattnet.

– Barranquismo som vi kallar den här äventyrssporten har verkligen blivit populärt under de senaste fem åren. När jag började som 16-åring kände jag mig som en riktig äventyrare. Jag upptäckte ständigt nya otillgängliga platser på Mallorca, berättar Toni.

Trots att han var tidig med att utforskat de gömda floderna var han inte först. Pijonären bakom kanjonklättring på Mallorca var en man som tog sig ner genom vattenmassorna i Sa Forsca på 60-talet. Toni påstår att han var den första mannen som tog sig genom en av dessa otillgängliga passager. Sa Forsca är ett av de mest tekniskt krävande på ön. Den startar i Escorca och möter den välkända Torrent de Pareis som mynnar ut i havet vid Sa Calobra på västkusten. Egentligen krävs ingen direkt förkunskap för att göra nedstigning, men man måste vara i god fysik form. Toni är en bra guide och väljer en led som passar gruppens nivå samt instruerar väl hur man säkert tar sig ner. Hans rekommendation är att man börjar med någon av de enklare lederna. Till exempel Torrent de Coanegra som passerar de kända vattenfallen, Salt Des Freu, vid Orient. Svårighetsgraden är låg och passar även för äventyrliga barnfamiljer.

Det har gått ungefär fyra timmar sedan vi lämnade Biniaraix och vi har hunnit ta oss djupt in i Tramuntanas hjärta. Det känns underbart och vemodigt på samma gång när vi tillslut studsar ner för det sista vattenfallet. Trots att den fysiska utmaningen har varit förvånansvärt liten känns det att en härlig träningsvärk väntar oss de kommande dagarna.

Walking on words


Det sägs att Jesus kunde gå på vatten men frågan är om han också kunde gå på ord. Det kan man numera på Mallorca via appen Walking on Words som med rätta förkortas WoW. För att färdas över ön – till fots, på cykel eller med bil – i kända författares fotspår är en riktig wow-upplevelse för kulturintresserade Mallorcaälskare.

Text: Evelyn Pesikan

Foto: Pär Olsson

Kunskap är en lätt börda att bära brukar det heta. Med okunskap gäller snarast det motsatta och det är den lite genanta känslan som först infinner sig när vi en härlig septemberdag testar delar av Walking on Words sju litterära vandringsleder som sträcker sig över hela ön (se kartan på sidan 30). Det blir snabbt uppenbart att vi helt enkelt kan väldigt lite om spanska/katalanska författare: Rafel Ginard, Ramon Llull, Julio Cortazar, Josep Pla, Blai Bonet, Jaume Pomar, Mercè Rododera, Llorenç Villalonga för att bara nämna några.

Initiativtagarna till detta spännande projekt lyfter även fram många kända utländska författare som på något sätt är kopplade till Mallorca: Jules Verne, Robert Graves, Agatha Christie, Gert-rude Stein, Anais Nin, George Sand/Frédéric Chopin, Jorge Louis Borges, Albert Camus…

Ingen hemlighet precis att Mallorca alltid lockat till sig kulturutövare av alla slag.
Det är förstås mer spännande att lära sig mer om författare vi inte känner till och det gör vi med besked redan på första anhalten Casa Llorenç Villalonga, diskret beläget på en stillsam gata i Binissalem. I det vackra hus som döljer sig bakom den oansenliga porten tilbringade den kände författaren och psykiatrikern Llorenç Villalonga (1897-1980) många somrar och helger. Idag är det ett mycket intressant museum som inte bara ger oss inblickar i Villalongas omfattande författargärning utan även är spännande rent arkitektoniskt – huset är om- och tillbyggt under tre sekler. Och på innergården står till och med hans gamla bil kvar.

Vi har den obeskrivliga turen att få en pratstund med museets koordinator Carlota Oliva som också är en av grundarna till Walking on Words-projektet som startade 2015. Och inte bara det, hon är dessutom halvsvensk och har vuxit upp på ön.

Llorenç de Villalongas Vackra Hus Binissalem är idag Museum där Man Bland Annat kan se författarens arbettstudio och Böcker.
—Jag är glad att jag numera kan locka hit svenska besökare med annat än Alcudia, säger hon med ett leende. Det finns så mycket kultur och historia att upptäcka på Mallorca och WoW är ett sätt att binda ihop all möjlig information. Genom att besöka några av de numera 100 infopunkterna plus 50 levande vykort på de olika platser som vi har märkt ut lär man sig väldigt mycket om den här ön. Tanken är att man ska koppla ihop de skiftande landskapen med litteraturen.

Carlota Oliva är från början teatervetare och idag koordinator på Fundació Casa Museu, som tillsammans med Mallorca Camins de Cultura och Consell de Mallorca driver stiftelsen Mallorca Literaria som skapat hemsidan och appen WoW.

Det ska sägas genast att appen än så länge bara finns på katalanska medan den utmärkta hemsidan med kartor och allt är på engelska och tyska. För enkelhetens skull kan den som vill följa lederna ladda ned hemsidan i mobilen.

—Allt är redan översatt till både engelska och tyska men än så länge inte infört i appen, säger Carlota medan hon visar oss runt i Villalongas fina hus.

Varje WoW-sträcka börjar och slutar med ett museum som är kopplat till litteratur, främst de museer som tillhör till vår egen Xarxa Literària, fortsätter hon och tar oss ut till ett litet torg där en av projektets diskreta infopelare står.

Här kan man titta på en historisk bild och även ladda ned kulturhistorisk information om platsen direkt i mobilen.

Det kan man göra också om man strosar runt i Palma, där bland annat Centre Cultural de la Misericòrdia och kulturhuset Can Alcover finns med på WoW-listan.

Gamla hus, kyrkor, museer, bibliotek, hotell, kyrkogårdar, kulturinstitut; allt kan vara av kulturhistoriskt intresse enligt WoW-skaparna och vi håller reservationslöst med när vi nyfiket styr kosan mot Pollença och Port de Pollença.

På Plaça Vella mitt i Pollença ligger Can Llobera, ett sevärt och vackert renoverat kulturcentrum med bibliotek och arkiv. I huset, som en gång hörde till poeten Miguel Costa i Lloberas (1854-1922) familj kan man också besöka några rum med autentiskt möblemang.

Raka motsatsen till anspråkslöst är lyxhotellet Illa d`Or i Port de Pollença. Det sägs att den engelska författaren Agatha Christie (1890-1976) bodde här medan hon skrev novellen ”Problem at Pollensa Bay” som gavs ut 1939. Idag är hotellet tillbyggt och förstås renoverat men själva ursprungsdelen är kvar och platsen är lika sagolikt vacker idag om än lite mer full av folk än på hennes tid.

Vi fortsätter att kasta oss mellan olika delar av WoW som är späckad med kontraster. Vi började med W3 och W4 och väljer nu att ansluta oss till W7.

Det bästa med den här ovanliga kulturvandringsmodellen är att man fritt kan välja transportmedel – fötter, cykel, bil- och att det är lätt att bara välja ut de godbitar som passar, det är inget måste att följa lederna i sin helhet. Om man är på resande fot på ön och har laddat ned WoW kan man alltid snabbt kolla om det finns något intressant på just den plats där man råkar befinna sig.

Vi beger oss till Sant Joan för att besöka Casa Pare Ginard, Museu de la Paraula (ordets museum) som är kopplat till prästen och poeten Rafel Ginard men regn och trafikbekymmer gör att vi missar öppningstiderna. Det lilla huset som ligger lika diskret som allt annat WoW-igt vi har sett ska dock vara sevärt och vi kommer garanterat att åka dit en annan gång.

Vi börjar känna oss lite som en parodi på amerikanska turister som sägs försöka hinna med allt på superkort tid när vi kör vidare mot engelsmannen Robert Graves (1895-1985)vackert belägna hus, idag ett populärt museum, i Deià. Författaren till bland annat ”Jag, Claudius”, levde på Mallorca under många år och är också begravd på den spektakulära kyrkogården i Deià. Hans grav är så anspråkslös, helt i WoW-stil, att det tar en bra stund innan vi hittar den.

En annan kultplats i Deià, där otaliga författare, konstnärer, musiker och artister hållit till under åren, är charmiga Café Sa Fonda. Där avslutar vi vår digra bildningstur med en kall, välför-tjänt öl, medan vi fantiserar om alla prominenta kulturpersonligheter som suttit här och fabulerat genom åren.

Ovan där – örnjakt på Mallorca

På Medelhavsön Mallorca, tre och en halv timmes flygresa från Stockholm, använder man sig fortfarande av en uråldrig jakttradition och tar hjälp av kungsörnar för att balansera öns växande stam av vilda bergsgetter.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Cabra Salvaje mallorquina heter de vilda bergsgetterna som på senare år gått hårt åt vegetationen på Mallorcas bergssluttningar. Så hårt att borgmästaren i Palma krävt att öns jägarkår genast går man ur huse för att få vildgetstammen i balans igen. Detta görs trots att myndigheterna är medvetna om att vildgetternas framfart bidrar till att det inte finns så mycket torrt långt gräs som lätt kan fatta eld. Skogsbränder på Mallorca är precis som på spanska fastlandet ett stort problem.

Sierra de Tramuntana, Mallorcas relativt svårtillgängliga bergskedja, har otaliga bergstoppar på 500 -1 200 meter vars sluttningar är fulla av snåriga buskar och vindpinade tallar. De bergiga sluttningarna gör att rikoschettrisken är överhängande vid skott från ett kulgevär. Många är de jägare såväl som vandrare som stukat eller vrickat fötterna på någon av alla de miljarders knytnävsstora stenar som täcker stora delar av branterna.

Att få följa med falkenerare som beskattar den lokala vildgetsstammen uppe i Mallorcas spektakulära bergskedja med hjälp av örnar låg länge högt på min önskelista. I påskas blev det verklighet.

Efter att ha bott två år och tillbringat ett flertal månader om året på ön sedan 2003 har jag numera ett par mallorkiner i min närmsta vänskapskrets. Precis som gotlänningar och andra öbor kräver Mallorcas invånare en viss kvalificeringssträcka innan de släpper ner garden och öppnar sig.

Men efter att ha bevittnat när Spanien både vunnit såväl EM som VM i fotboll i en klassisk spansk bar hamnade jag snabbt på plus rejält hos några äldre gentlemän som var stamkunder i baren. När jag tog fram mitt sista ess ur rockärmen, två döttrar i 20-årsåldern som talar flytande spanska, var jag insåld och klar.

– Var på Repsolmacken i Inca klockan 08.00 på fredag så ska du få uppleva en jakt du sent kommer att glömma, förklarade pensionären Pedro Alomar tillika make till den svenska vandringsguiden Åsa Johannesson.

Prick åtta var jag på plats. Ut ur en otvättad fyrhjulsdriven jeep klev en satt och något grånad man i gröna väl ingångna jaktbyxor och ljusgrön pikétröja.

– Mitt namn är Manuel Perez Arenas, hoppas du är vältränad för det kommer att bli en hel del gående i branta bergmassiv, bara så du vet, förklarar mannen och vrider om startnyckeln.

Efter att ha kört genom byn Pollenca på östkusten bär det rätt upp i bergen strax innan utkikspunkten Formentor. Bilen bromsar in och stannar i skuggan av ett stort olivträd. Ur träskåpet bak på pickuppen plockar Manuel fram en fem kilo tung livs levande kungsörn med läderförsedd huva. Efter att ha sett över snörningen på vandringskängorna bär det av till fots rätt upp genom en bergsravin. Manuels jaktkamrat Jaime Alvarez Dols är utrustad med en benprotes efter en trafikolycka. Jaime beordras vidare upp på den högsta punkten ovanför oss med en rejäl zeiss-kikare. Av hans handikapp märks knappt när han försvinner upp genom stenskravlet. Efter tio minuter meddelar han över jaktradion att en grupp vilda bergsgetter har siktats och är på ingång i dalen från vänster.

Manuel tar inte av örnens läderhuva förrän han själv ser den lilla getflocken. Den stora rovfågeln, som sitter stadigt på Manuels vänstra underarm, scannar av dalen i lugn och ro. Inget tycks undgå fågelns skarpa blick, allt medan den fastlägger sin jakttaktik. När ytterligare fyra minuter passerat fäller den stora örnen ut sina vingar och jag inser att det måste vara minst två meter mellan vingspetsarna.

Med hjälp av den varma vinden tar örnen höjd och slår en lov fyra hundra meter över den intet ont anande gruppen bergsgetter som är ute på födosök. Efter att ha rundat en bergstopp viker kungsörnen plötsligt ihop sina vingar och dyker. Ljudet när sex örnklor och en näbb slår in i lungan på en 15 kilo tung getkilling kan närmast liknas med en champagnekork från en något omskakad flaska som far i skyn. Bytet sjunker ihop som en punkterad badboll i smällen och innan jag vet ordet av har Manuel satt av ner för branten. I ren skräck sprätter samtliga övriga vildgetter iväg över bergshällarna utan ha förstått vad som egentligen hände. Alla utom killingen. Rent instinktivt gör getmodern ett skenanfall men ger snabbt vika när rovfågeln hotfullt fäller ut vingarna. Med kameran i högsta hugg rusar jag efter Manuel men att hålla jämna steg med falkeneraren visar sig vara omöjligt. Jag har inte kommit halvvägs ner för den steniga sluttningen när Manuel, som är tio år äldre än mig, når rovfågeln och bytet.

Ur fickan tar Manuel upp ett färskt köttstycke från en duva varpå örnen blir lite konfunderad. Sekunden senare släpper örnen den döda killingen och tar för sig av Manuels erbjudande. Falkeneraren låter örnen äta någon minut innan han åter förser fågeln med läderhuva. Trixet när man jagar med hjälp av en örn är nämligen att se till att örnen inte hinner äta sig mätt, händer det blir fågeln helt ointresserad av att återvända till sin husse och kan därmed gå förlorad.

Getkillingen passas på samma sätt som när svenska jägare tar ur rådjur och tömmer dem på inälvor och blod. Därefter stoppar Manuel ner bytet i en stor svart plastpåse innan den åker ner i den medhavda ryggsäcken. Vildgetskött serveras på flera restauranger på ön och anses som en delikatess.

– Min fru gör riktigt bra getgrytor, har du tur så får du dig en skål när vi återvänder hem, förklarar Manuel.

Solen står nu högt på himlen och termometern visar 26 grader. Själv dryper jag av svett medan Manuel ser förvånansvärt fräsch ut. Vi vänder uppåt igen och efter en halvtimmes stigning genom en mindre ravin får vi syn på en ny flock vilda bergsgetter.

Manuel ler när han ser att det är killingar med i flocken och tar åter av läderhuvan på kungsörnen. Fågeln vecklar ut sina brunspräckliga vingar och släpper taget om Manuels handske. Den enorma örnen tar höjd upp mot det klarblå himlen varpå den försvinner bakom den närmaste bergstoppen. Tre minuter senare ser jag oron sprida sig i Manuels ögon. Han tar kvickt fram en pejl med flera små röda blinkande lampor ur ryggsäcken. Av kungsörnen syns ingenting men pejlen visar att den sändarförsedda fågeln inte är i rörelse. Det betyder bara en sak: örnen har slagit ett byte.

I samlad trupp småspringer vi upp för branten. Nu gäller det att hitta örnen i den täta vegetationen innan den har hunnit äta sig mätt. För att underlätta letandet har Manuel försett rovfågeln med små bjällror runt benen. När vi rundat en utskjutande klippa gör Manuel tecken till att samtliga ska stanna och ber oss vara tysta. En svag klang från bjällror som är i rörelse hörs en bit ovanför oss. Vi klättrar upp ytterligare ett 40-tal meter varpå Manuel får syn på sin bevingade jaktkamrat. Ett par bakben från getkillingen sticker ut under den enorma fågelkroppen.

Manuel förklarar leende att den sexåriga örnen är den bästa bevingade jaktkamrat han någonsin haft. Och då har han ändå haft ett tiotal örnar i sin ägo.

Snabbt kan vi konstatera att denna killing är betydligt ljusare än den första. Av flocken vildgetter syns inte ett spår. Det ljusa bytet passas och stoppas ner i en ryggsäck efter att den blivit urtagen.

Tillbaka i Manuels hem strax utanför industristaden Inca inser jag att Manuel är långt mycket mer än en skicklig örnjägare. I små takförsedda hägn flyger pilgrimsfalkar, jaktfalkar och andra rovfåglar.

– Detta är mitt privata legaliserade zoo, förklarar Manuel som tydligen hunnit skicka ett sms till sin fru på väg ner från bergen.

– Nu Johan ska du få äta en getgryta du sent ska glömma gjord på en killing som min örn tog i förra veckan, fortsätter Manuel och ler brett.

En riktigt välgjord getgryta full av spännande rotfrukter och en kall öl kommer på bordet. Under tystnad inmundigas måltiden och jag inser att de åtta år av väntan för att få möjlighet att få följa med på jakt efter vildgetter med örn med råge överträffat alla mina förväntningar.

Cabras salvajes

Mallorcas vilda bergsgetter

Mallorcas cirka 25 000 vilda bergsgetter härstammar från några tamgetter som rymde från en gård uppe i bergen på tidigt 1800-tal. De är oerhört skickliga klättrare och bockarna väger runt 50 kilo medan getternas medelvikt är cirka 40 kilo. Handjuren har dessutom en betydligt mer imponerande spiralformad hornuppsättning än hondjuren. Färgen på pälsen varierar kraftigt från röd/svart till vit/brun. Bergsgetterna lever i småflockar på ett tiotal djur som ständigt är ute på födosök.

Då dessa bergsgetter, som t o m visat sig kunna klättra upp i vissa träd, gått hårt åt såväl träd som buskar samt annan vegetation, har jakten nu intensifierats. Myndigheterna anser att två tredjedelar bör skjutas eller ”örnas” bort som de själva uttrycker det.

Ett annat problem är att dessa vilda bergsgetter tjuvparar sig med tamgetter vilket försämrar artens möjlighet att behålla sin renrasighet.

På ön finns även en mindre jaktorganisation på ett 75-tal medlemmar som ägnar sig åt getjakt med ställande hundar.

Utflykter med barn till det historiska Mallorca

Text och foto: Hedda Lapidus

Mallorca har 300 soldagar om året, här finns 262 stränder av olika varianter, ett antal vattenland och massor av glasskiosker. Detta har lockat turister till ön sedan början av 1950-talet, numera upp till 15 miljoner varje år.
Mallorcas historia är däremot inte lika sorglös som en dag på stranden. Med sitt strategiska läge i Medelhavet har ön dragit till sig handels- och sjörövarfolk i årtusenden och historien är präglad av invasioner och plundringar.
Av detta märks inte mycket på Playa Illetes. Det var en av anledningarna till att jag en dag tog med barnen på upptäcktsfärd till två av öns platser där man kan ännu kan känna draget från historiens vingslag, Son Real uppe vid Alcudiabukten och La Granja utanför Esporles.

Son Real

Son Real är en gammal herrgård, “possessió”, på Mallorcas nordöstra kust. Egendomen omfattar 395 hektar och köptes för några år sedan av den regionala regeringen. Sedan dess har den varit museum och kan kallas för ett Mallorca i miniatyr. Spår från mänsklig närvaro för 4 500 år sedan har hittats på Son Real. Dessutom finns lämningar från såväl den för-talayotiska som talayotiska kulturen, den romerska eran, liksom den islamska och medeltida, fram till våra dagar.

De baleariska öarnas största samlade arkeologiska arv finns på Son Real. Här finns till exempel de förhistoriska begravningsplatserna vid S’Illot des Porros och Punta des Fenicis. S’Illot des Porros är en liten ö strax utanför kusten vid Son Real som under den talayotiska eran var sammanbunden med Mallorca, och där gravar från den tiden har hittats. Punta des Fenicis ligger vid vattnet nedanför Son Real, med hundratals gravar från samma tid. Men Son Real är lika mycket en spegling av det lantliga Mallorca, och på possessión finns byggnader från olika epoker som vittnar om en faktiskt inte så avlägsen historia då ekonomin kretsade kring jordbruk och boskap.

De flesta av husen byggdes under medeltiden, och formar en traditionell arkitektonisk grupp. Här finns herrgårdarna, liksom arbetarstugorna, en gård, ett försvarstorn, ett kapell, lagerbyggnader, stall och svinstia. I huvudbyggnaden finns det arkeologiska muséet, fyllt med information och arkeologiska lämningar som har hittats på egendomen.

Att upptäcka den arkeologiska rikedomen kräver sina långa promenader på området, så se till att din femåring är utvilad, pigg och mätt när du sätter igång. Min var det inte, och vacker natur räckte inte riktigt som energitillskott för honom, så promenaden blev kortare än vad jag hade tänkt.

Muséet är pedagogiskt uppbyggt med en slingrande tur förbi en mängd montrar fyllda med redskap och liknande jordbruksrelaterade föremål. Här finns också information på fyra olika språk med spännande och lärorikt innehåll. Något som fängslade mina barn var att invånarna sällan lämnade egendomen, en skarp kontrast till deras eget liv. Det var en sluten värld och invånarna höll fast vid uråldriga berättelser och traditioner om häxor, djävlar och troll.

Dessutom finns många fina uppbyggda miljöer med bland annat ett möblerat kök från förr i tiden, med information om vad som var vanlig mat (soppa, bönor och sobrasada!). Här finns även tv-skärmar med filmer som visar diverse gårdssysslor, till exempel reptillverkning och honungsskörd. Barnen blev mycket imponerade av den stora jordhögen som visade sig ha varit en plats för koltillverkning.

Ett annat utrymme i muséet ägnas åt allmän Mallorcakunskap, information om dåtidens sociala grupper och montrar med kläderna de bar. Personligen är jag svag för den typen av modevetenskap, vilket jag verkar ha fört över på barnen för kläderna väcker en del frågor: ”Varför har de sjalett?” ”Varför ser skorna ut sådär?” och ”Varifrån kom tyget?”

På gården lever fortfarande djur och ingenting är tydligen så fascinerande som den stora svarta grisen som man kan titta länge, länge på. Men här betar också får och åsnor, och påfåglar visar upp sig bland kycklingar och kalkoner.

La Granja

Vad gäller Mallorcas lite senare historia har ön styrts av både romarna och morerna fram till 1200-talet, då Mallorca införlivades med kungariket Aragonien, som sedan år 1516 är en del av Spanien (för att göra en lång historia kort). Utanför Esporles, bland bergen som bäst beskrivs som sagolikt vackra, ligger egendomen och folklivsmuséet La Granja. Med Skansen i Stockholm som förebild har den nuvarande ägaren skapat en miljö med både djur, hantverk och spännande interiörer.

Ett besök på La Granja börjar i trädgården. Här finns djur, bland annat åsnor, kaniner, getter och den minsta och gulligaste lilla get vi någonsin sett. Ett naturligt vattenfall porlar och en bäck flyter igenom trädgården. Det finns rester av en kvarn, gamla kärror, en tvättstuga, vedugn och massor av jordbruksredskap, och det är lätt att föreställa sig livet som en gång pågick här. Här finns också ett stort rum för växtfärgning.

Barnens infallsvinklar imponerar på mig varje gång vi är på museum, deras naturliga sätt att förhålla sig till och i viss mån äga nya miljöer och se detaljer som jag missar. Ser de en gunga springer de fram och sätter sig i den. Ser de en vacker mosaiktrappa hoppar de fram och tillbaka upp och ner för trappstegen. Vi står också länge vid en mur där det sprutar vatten ur små hål och lägger händerna för hålen så att vattnet måste leta sig fram andra vägar.

En promenad genom huset låter oss upptäcka hur livet kunde se ut på en större herrgård 400 år sedan. Uppbyggda miljöer visar en livsstil där eleganta damer dricker te, middagsbord är överdådigt dukade för måltid och klädkammare fulla med spetsunderkläder bredvid ett strykrum där gamla strykjärn står uppradade längs väggarna. Det finns barnkammare, leksaksrum, kök, vardagsrum, spelrum, sovrum och till och med en uppbyggd teater, alla med otroligt mycket detaljer och artefakter.

Jag saknar information att läsa till alla föremål, och barnens uppmärksamhet svajar ibland eftersom det därför blir svårt att förklara allt vi ser, och den allmänna mängden överväldigar oss alla lite.

Vidare i huset finns utrustning för enormt mycket hantverk, pressar för såväl oliver som druvor, vävstolar och spinnrockar, sädesförädling och pappersframställning. Dessutom finns en läkarmottagning och ett rum för parfymframställning.

Överraskande och lite plötsligt kom vi till den (mycket!) välutrustade tortyrkammaren i källaren vilket väckte en del obehag, framförallt hos de yngre deltagarna i truppen, och vi fick hastigt lämna rummet.

I anslutning till caféet står en kvinna och bakar buñuelos, och en provsmakning av dessa nyfriterade delikatesser, ost och sobrasada ingår i entréavgiften. Vissa dagar kan man få se osttillverkning och ensaimadabakning. Även den gröna likören Liquer de Hierbas samt muscatell och palo ingår i provsmakningen.

Vi hoppade spriten och glufsade i oss lite för många buñuelos istället, vinkade hejdå till gullegeten och hoppade in i bilen igen, helt klart med en större förståelse för platsen vi bor på än innan.

Hur skön en dag på stranden än är, är det ofta utflykterna man minns efteråt, och flera gånger har vi återkommit till det vi såg i barnkammaren på La Granja, och hur de jagade djur på Son Real för bara ett halvsekel sedan.

Spår av den talayotiska eran

Den förhistoriska talayotkulturen blomstrade mellan 1200-talet f.Kr. till 200-talet f.Kr. på de baleariska öarna. Ordet talayot kommer från arabiskans atalaya som betyder utkikstorn. Under denna period restes megalitiska monument, framförallt tornliknande byggnader, av stora stenblock.

På Mallorca finns en mängd ruiner efter liknande byggnader och det är tydligt att vissa av dem fungerade som försvarsanläggningar, men meningen med andra byggnader är ännu inte utredd. Det största monumentet på ön är «Clapers de gegants» («Gigantiska stenar») vid Capdepera.

I cykelsadeln genom Mallorcas mångsidiga landskap

Min position är framåtlutad, jag ligger lågt över styret och viner fram på vindlande vägar. Till höger om mig breder Medelhavet ut sig, saltdoften kittlar i näsan, solen värmer ryggen och den ljumma brisen ligger mjuk över mitt ansikte.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Procycling Mallorca


Jag känner kraften i benen när jag trampar, nästan som om cykeln vore en förlängning av kroppen. Den väger inte mer än sju kilo, de rätta växlarna finns hela tiden där och kadensmätaren visar att jag håller jämna varv. Och cykelkläderna sitter som en smäck.

Jag rullar på och mil efter mil slukas. Här och nu finns det inget i världen jag oroar mig för, mer än om uteserveringen vi kommer pausa på kommer ha ett ledigt bord i solen.

Jag är nämligen inte ensam cyklist på Mallorca. Cykling är en nationalsport i Spanien och andra kuperade länder i södra Europa. Till de Spanska cyklisterna ansluter sig nära 140 000 cyklande turister varje år, och antalet ökar. Mallorca är stort som Gotland och har milsvis med slingrande landsvägar, med som mest upp till 15 km kilometer långa stigningar i Serra de Tramuntana, andra längs stensatta murar och olivlundar.

Cykelturismen är som störst under våren och hösten, och på vintern kommer proffsen för träningsläger och stannar i flera veckor. Mallorca ser positivt på utvecklingen och har senaste året rustat upp vägar, förbättrat säkerheten och skyltningen. Och på wikiloc och liknande sajter hittar man rutter med all tänkbar information.

Den ökande cyklingen är en del av en större hälsotrend. Det intygar de tidigare Åkersbergaborna Fredric Ekermark och Charina Rinaldo, grundare till det svenskägda cykeluthyrningsföretaget ProCycling Mallorca i Can Pastilla. Det är Fredric som just guidat mig på mitt livs första landsvägscykling.

Väl tillbaka i butiken möter jag två svenskar som vittnar om hur cykelintresset ökat i Sverige. Jonas Bauer har just klivit in genom dörren med en enorm ryggsäck. Han är på cykelsemester över helgen med sin familj, och har just promenerat hit från flygplatsen för att maximera cyklandet, medan familjen tar sig direkt till den hyrda lägenheten i Inca.

Jonas visar sig vara destinationschef på Skistar i Sälen, och han berättar att Skistar satsar stort på långfärdscykling mellan Sälen, Rörbäcksnäs och Trysil, och att man räknar med att cyklingen öka när den internationella flygplatsen i Rörbäcksnäs står klar.

Kurt Hörnqvist står redo att ge sig ut på vägarna i en cykeldräkt som skvallrar om klubben han tillhör, Fredrikshof som är Stockholms största cykelklubb. Han intygar att cyklingen ökar i alla åldrar.

–Cykling är skonsam mot kroppen och lederna, det passar även äldre och de som kanske har en skada. Cykla gör man för att må bra fysiskt, men det är också en social sport. Man cyklar ofta två i bredd och är det inte tävling kan man snacka. Och fikastoppen är jätteviktiga, har man inte fikat så har man inte cyklat, brukar vi säga.

Hela 90 procent av ProCycling Mallorcas kunder är svenskar. Fredric Ekermark tror att svenskar känner sig bekväma med att ställa alla frågor de har på sitt eget språk. Men Kurt Hörnqvist framhåller även rekommendationerna som cirkulerar i cykelkretsar.
Kunderna är allt från företag på konferens som bokar uppåt trettio cyklar med guide, följebil och säkerhetsgenomgång, till träningscyklister i klubbställ som likt Kurt Hörnqvist kommer in bara för att hämta sina cyklar.

Så varför väljer man att cykla på Mallorca?
Svaren är enhälliga.
Mallorca är en vacker ö som har nära till allt. Från Palma är det nära till bergen, och på kvällen kan man vara tillbaka i staden med alla restauranger. Klimatet är njutbart och man känner ofta vinden från havet, till och med att cykla i regnet är behagligt här. Det finns oräkneliga möjligheter till fika och god mat i de många byarna. Vägarna är i bra skick, bilisterna hänsynsfulla och det är inte för mycket trafik, som t ex i Italien. Och rutterna finns för alla nivåer – norra öns rutter går över bergen, de södra över slättlandskapet.

När kunderna lämnat med sina cyklar får jag en pratstund med Fredric och Charina. De berättar att de lämnade Åkersberga för Mallorca för tre år sedan, när deras äldre barn flyttat hemifrån. De ville pröva något nytt i livet, Mallorca låg på bra avstånd från Sverige och väl här såg de behovet av en seriös cykeluthyrning. Idag har de ca 100 cyklar, mountainbikes inkluderat. Snart kommer de även ha viss försäljning liksom medicinsk screening för att kunna erbjuda hälsostatus och hälsoanalys.
Fredric poängterar att service är en viktig del i deras arbete.

–Bland annat ber vi kunderna om innerbensmåttet för att ställa in sadelns rätta höjd, så när kunderna kommer in genom dörren är deras cyklar inställda och klara. Vid stora grupper kartlägger vi cyklisternas önskemål, erfarenhet och kondition så vi kan föreslå passande rutter.
Fredric berättar att det finns bra kartor där vägarna är markerade med avstånd och lutningsgrad.
–Man kan enkelt välja en lång eller kort rutt beroende på dagsform. Man kan cykla hur många eller få timmar man vill, och börja eller sluta var man vill. Med vår bil skjutsar och hämtar vi såväl cyklar som cyklister om det behövs.

Charina fortsätter:
–För de som vill finns vi till hands i vår följebil. Då har vi med oss näringsdryck och hälsosamma smothies och kanske lunch, och vi kan erbjuda skjuts i uppförsbackarna och finnas till hands vid skador. Nybörjarna väljer ofta en tur till Palma, eller några timmar på slätten. Men de erfarna cyklisterna vill inget hellre än att ligga i en femkilometers uppförsbacke och känna att de har kraften i benen.

Så vad gör att landsvägscykeln är så skön att cykla på? Fredric förklarar:
–En landsvägscykel är lätt, den väger ungefär hälften av en vanlig cykel, och har smalare däck. Det gör cyklingen mycket lättare och påverkar hela upplevelsen. Alla våra cyklar är helt i kolfiber och har 21 växlar som gör att man kan ställa in växlarna exakt oavsett om det är platt väg eller uppförsbacke. Kommer man till en uppförsbacke tar man lättare växlar och cyklar bara vidare uppåt. Till nybörjarna ordnar vi cyklar med vanliga pedaler. Med klick in-pedalerna blir det gärna ett moment för mycket i början vid stoppen, när man både ska bromsa och helst växla ned samtidigt som man skall klicka ur sig innan man stannar.

Slutligen kan jag inte låta bli att fråga om detta med cykelbyxor och rakade ben. Charina svarar med ett skratt.
–Cykelbyxorna är sköna eftersom sadeln på landsvägscyklarna är hårda. Vadderingen avlastar trycket. De flesta har med sig men man kan även köpa här. Annars kan man cykla i nästan vad som helst, vi har många kunder som kommer in och hyr spontant.
Frågan om rakade ben langar Charina över till Fredric.
–Visst finns de som hävdar att det är för att minska luftmotståndet, men egentligen handlar det om fåfänga. Proffsen får massage varje dag när de tävlar och har helst släta ben därför. Vi vanliga cyklister ser på proffsen och tar efter.
Och han avslutar:


–Cykling har varit stort i södra Europa i över hundra år, Tour de France är från 1903, Giro de Italia från 1909 Vuleta de España från 1935. Det är en kultur som sitter i människors själ här och som på flera håll är större än fotbollen. Och med det följer en viss fåfänga, som snygga dräkter och släta, vältränade ben.

Mallorcaliv guidar till familjära Mallorca

Mallorca är en av Europas populäraste destinationer för barnfamiljer och har haft många år på sig att utveckla turistnäringen. Det har lagts mycket energi på att skapa aktiviteter som inte bara erbjuder sol och bad under sommarmånaderna. Därför finns det många aktiviteter för hela familjen även under vinterhalvåret. En tid på Mallorca kan vara aktiv, lärorik och äventyrlig. Fördelen är att allt är nära till hands och man slipper forsla runt otåliga barn under långa bilturer. Det har ingen större betydelse vart man väljer att bo eftersom det är enkelt att ta sig runt på egen hand. Att resa med barn är en stor isbrytare eftersom den mallorkinska kulturen är väldigt familjär. Men den stora behållningen är att de flesta aktiviteterna är utformade för att man ska vara tillsammans.

Text och foto: Pär Olsson

Praktiska fakta

Svenska kyrkan
Under större delen av året erbjuder kyrkan barn- och ungdomsaktiviteter. Det finns ett kafé och man är välkommen att boka dop och vigslar året runt. Kolla hemsidan för aktuella tider och aktiviteter. Det finns en Jourtelefon +34 634 314 955 om man behöver akut hjälp.
Joan Miro 113 bajos, Palma.
https://www.svenskakyrkan.se/mallorca

Svensk mat
Britvid i Santa Catalina i Palma har en internationell matbutik på San Magí 24 B, öppet alla dagar 9-22. I systerbutiken, Britvid health, organic and svensk center, Barrera de la Baix 2, finns ett stort utbud av svenska produkter, öppet alla dagar 10-20.
http://britvid.com

Djur

Palma Akvarium
Kliv in i undervattensvärlden på detta välbyggda akvarium. Det finns fascinerande koraller, fiskar och en liten djungel med vattenfall. Hajarna är ett stort dragplåster men även sjöhästarna lockar de minsta.
Öppet: året runt vintertid mån-fre 10-15.30 sista insläpp kl. 14, lör-sön, helgdag 10-17.30 sista insläpp kl. 16.
Barn under 3 gratis, 4-12 år 14€, vuxna 24,50€
www.palmaaquarium.com

Strutsfarm
Nära Campos driver Uri Loffler en strutsfarm. Ett stopp på farmen blir ett återkommande samtalsämne framöver. Den stora upplevelsen är att mata några av de 60 strutsarna som strövar omkring på farmen. Om man bokar i förväg går det att rida på en av dessa jättefåglar. Det går att äta lunch på gården och det är såklart strutskött som står på menyn. Måste bokas i förväg.
Öppet: året runt 10-17 alla dagar
3-12 år 7€, vuxna 12€
Artestruz, km 40, Ma-6014, Campos
https://www.artestruzmallorca.com

Äventyr

Més Aventura
Erbjuder aktiviteter för hela familjen. Klättra i bergen eller utforska en av öns många grottor. Alla aktiviteter anpassas efter ålder och erfarenhet och görs tillsammans med erfarna guider.
Aktiviteter finns året runt.
https://www.mesaventura.com/en/

La Reserva Mallorca
En slinga på 3,5 km tar besökaren runt parken där ankor, påfåglar och getter springer runt benen. I skogen finns det mycket att uppleva som t.ex. små grottor, vattenfall och växter. Zip line, klätterleder och hängbroar för mera äventyr. Det finns ett grillområde med kafeteria. Man kan hyra bärselar och ryggsäckar för de yngsta som inte orkar att gå.
Barn 4-12 år 7€ vuxna 14€, attraktionerna i parken kostar extra.
Öppet nov-mars lör-sön 10-18, sista insläpp kl 16.00.
http://lareservamallorca.com


Grottor
Mallorcas porösa kalksten gör att det finns ett gigantiskt grottsystem. Många av dem är inte öppna för allmänheten men det finns några som är väl värda ett besök.

Coves de Campanet
Nära byn Campanet vid foten av Tramuntana ligger dessa grottor. Grottan är 3200 kvm stor och har formats av vatten under miljontals år. Det finns en bar med enklare snacks och en härlig terass med fin utsikt.
Barn 3-12 år 8€
vuxna 14€
Öppet alla dagar från 10.00, guidade turer
Palma-Sa Pobla motorway, exit 377 Campanet
http://www.covesdecampanet.com

Cuevas de Artà
Enligt många är det den finaste grottan på Mallorca. De ligger precis vid kusten och man kan ta sig dit med båt under sommaren från cala Ratjada.
Öppet året runt. 10-17
Barn 7-12 år 7€, vuxna14€
Ctra de las Cuevas, s/n Capdepera
http://www.cuevasdearta.com

Historiska byggnader

Castillo de Capdepera
På toppen av byn blickar borgen ner över Capdepera. Barnen gillar att gå upp till ringmurens utsiktstorn. Det finns ett museum i guvernörens hus. På onsdagar kan man se hur korgar flätas och måndag, onsdag och lördag kan man se fågeluppvisningar (högsäsong).
Barn gratis Vuxna 3€ 4€ dagar med aktiviteter
Öppet 15 okt- 15 mars 9-17
http://www.castellcapdepera.com

La Granja
Upplev det traditionella Mallorca på den historiska gården. Boningshuset är möblerat med vackra möbler och man får en inblick i hur livet var på en mallorquinsk gård förr. Man kan prova på marmelad, ost och andra mallorquinska produkter. Onsdagar och fredagar är det hästuppvisningar. Det finns både restaurang och kafé.
Barn 8€ Vuxna 15€
Öppet alla dagar 10-18
Ctra Banyabufar, KM 1.5 Esporles
http://www.lagranja.net

Pyssel och knåp

Puzzles
Butik fylld med leksaker som sätter fart på hjärnverksamheten med pyssel och knåp.
Carrer de Sant Nicolau 16, Palma

Abacus Cooperativa
Butik i flera våningar där man kan fylla på med pyssel. Byggsatser i trä, puzzel, pennor och block.
Calle Colom 9, Palma

Barnvänliga restauranger

Mercado San Juan
Matstånd där det serveras allt från lokala delikatesser till sushi och pizza. Marknaden ligger inne i det gamla slakthusområdet och barnen kan springa fritt medan de vuxna frossar i mat och dryck. På området finns andra barer och en bio som visar film i original version.
Öppet sön- ons 12.30- 00.00 tors- lördag 12.30- 02.00
Carrer de l’Emperadriu Eugènia, 6, Palma
http://www.mercadosanjuanpalma.es

És Verger
Det är en fin gård som ligger uppe i bergen utanför Alaró. Här äter man lamm som de är kända för, men även andra traditionella mallorquinska rätter finns på menyn. Barnen kan springa fritt och hälsa på fåren som finns på gården. Från restaurangen är det populärt att vandra upp till Castillo de Alaró. Det tar ungefär en timme att nå borgen.
Öppet: Alla dagar 12.30-20 året runt
Camino del Castillo de Alaró, s/n, Alaró. + 34 971 18 21 26

Lek

Kids Republic
Inomhuslek som är perfekt vid regniga dagar. Det finns en klätterställning, bollrum, videospel, spegelrum med maskeradkläder med mera. Ett välkomnande ställe med internationell publik. Det finns en trevlig kafeteria där föräldrar samlas medan barnen leker. Barn måste bära strumpor.
Barn 0-2 år 6€ från 2 år 8€
Öppet mån-fre 9.30-20 lör-sön 10.30-20.
Plaza Pta. Santa Catalina 21-A Palma
http://www.kidsrepublik.es

Palma jumps
Det är ett stort inomhushall med trampoliner. Ett säkert kort vid dåligt väder eller för barn med mycket energi. Passar alla åldrar.
10€ för 1 timma barn under 5 år 5€
9-22 alla dagar.
Calle Textil 3, solar 33 Son Valenti, Palma.
http://www.palmajump.com

Mallorquinska produkter

Vingård
I Petra ligger bodegan Miquel Oliver. Ett trevligt besök för hela familjen. Det finns en barnhörna med spel och en lokal konstnär har målat gamla vincisterner med Minion figurer.
Öppet: mån-fre 10-18 lör 10-13.30.
Carretera Petra-Santa Margalida Km. 1’8
http://www.miqueloliver.com

Sa Tafona de Caimari
Byn Caimari är känd för sin olivolja och på gården Sa Tafona kan man se hur oliverna pressas till olja när det är skördetid i oktober- december. Det finns en stor butik och en restaurang. Fabriken är öppen för besök året om.
Öppet mån-fre 9-19 lör-sön 10-14.
Ctra Inca-Lluc, km 6 Caimari
http://satafonadecaimari.com

Flora och fauna

Botanicactus
Gå vilse bland kaktusar i den 50 000 kvm stora trädgården. Den är uppdelad i tre delar, mallorquinska växter, kaktusar och en sjö med en ö i mitten. I trädgården stöter man på påfåglar och höns.
Barn 6-12 år 5€ vuxna 10,50€
Öppet: alla dagar 10.30-16.30

Crta. Ses Salines-Santanyí, km 1 Ses Salines
http://www.botanicactus.com

Son Real
I den bevarade mallorquinska gården finns flera utställningar med arkeologiska fynd. Reservatet har både skogspartier och orörd kuststräcka. Håll utsikt efter den baleariska sköldpaddan när ni utforskar området. På gården finns även får, ankor, grisar och påfåglar. Gratis inträde.
Öppet alla dagar året om 9-16. Ta med matsäck.
Avfarten är vid KM 17.7 på Artà – Port D’Alcúdia vägen.
balearsnatura.com

Text och bild
Pär Olsson

Yoga, mer än bara en träningsform

Fler och fler människor väljer att sätta även den inre hälsan i fokus, variationen på tillgänglig träning är stor och på gymmen erbjuds såväl zumba och martial arts som barre och yoga. Mallorca har seglat upp som en yogadestination och här hittar du både ett stort urval retreats och mängder med yogastudios. Yoga som en träningsform har förvisso många fördelar, du blir stark och smidig, skaderisken är minimal och i bästa fall får du en stunds verklig avkoppling i slutet. Men yoga är mycket mer än så, för somliga kan yogan ge en ny riktning i livet. Mallorcaliv har träffat två av Mallorcas svenska yogaprofiler.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

– Jag tackar livet för yogan. Utan den, en präst och kärleken hade jag inte haft ett liv nu, säger Malin Sävstam när vi ses strax före lunch på Camillas Bodega i en prunkande trädgård i Genova. Malin förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamin i Thailand år 2004. Dessutom sin allra bästa vän och ett av hennes tre barn. Då hade Malin just fyllt 44 år och levde sitt liv med intryckt autopilotknapp i en hastighet på 390 km/h.

– Jag är övertygad om att vi människor klarar att överleva det allra, allra värsta. Människan har en enorm inbyggd kraft och vi är rustade för att behålla livet. Det är att gå från att ha överlevt till att leva på riktigt som är det svåra, fortsätter hon.

Ett halvår efter tsunamikatastrofen var Malin fullproppad med antidepressiv medicin, drack för mycket alkohol, knaprade lugnande, och levde i ett töcken när en väninna föreslog yoga. Malin hade alltid tränat och ätit hälsosamt, men yoga, det var för ”kruskaklituggande flummare”, inte för henne. Men väninnan bokade ett möte med psykiatern Eva Henje Blom som hade öppnat studion Yogayama i Stockholm. Eva hade tröttnat på motståndet inom psykiatrin att använda och utvärdera mindfulness som ett alternativ eller tillägg till psykofarmaka, trots att bevis på dess effekt hade börjat komma.

– Eva frågade vad jag hade att förlora så jag anmälde mig till en nybörjarkurs i Ashtanga Vinyasa Yoga och en mindfulnesskurs med henne. Och jag förstod absolut ingenting. Men jag gör det folk säger åt mig, så även om jag inte alls fattade varför jag skulle ligga i sängen och identifiera mellanrummet mellan tårna så gjorde jag det. Och jag mådde bättre av det. Jag fick vila från smärtan. Den fysiska yogan gav samma effekt.

Malins stålullskänsla på insidan mjuknade lite efter varje pass. Annars kände hon sig som en igelkott som ville klippa till allt och alla och njöt av att bli arg, något som är omöjligt att förstå när man träffar henne nu.

– När jag började yoga två gånger i veckan blev jag varse att lärare kan vara väldigt olika. Dessutom kände jag att det var svårt att kombinera en halv flaska whisky med dynamisk yoga, och resan in i yogaknarket började istället, skrattar Malin, som nu är både yogalärare och mindfulnessinstruktör.

Det tog inte många yogaklasser för att komma till insikten att yoga inte bara är fysisk träning utan faktiskt är ett tillstånd, att minst lika mycket händer på insidan. För fem år sedan började hon utbilda sig och ville börja förstå mer av mål och syfte med yoga som filosofi. Sedan 2013 har hon levt på yogan, som instruktör och som föreläsare. Hon håller också återkommande retreats på Cal Reiet i Santanyi (se faktaruta).

– Det var under utbildningen som jag fick jag svar på många av mina existentiella frågor. Det var tidigare så stort att det var ogreppbart men nu kan jag omfamna mer än bara yogans fysiska rörelser. This is a lifetime project.

Malin delar sin tid mellan Stockholm och Palma, och när hon är här går hon alltid till yogastudion Earth Yoga i Santa Catalina. På Earth Yoga finns alla typer av yogaklasser, antingen droppar du förbi och deltar i en klass eller så bokar du en privat träning. Den drivs av svenska Sandra Wijkman Donovan, bosatt på Mallorca sedan 2004, och med en nära relation till ön sedan 70-talet.

– När jag kom till Mallorca fanns det ingen yoga alls här. Jag ringde runt till gym och frågade om jag fick komma och presentera mig. Det var tufft i början och vi var ganska naiva, men jag tvekade aldrig på att vi hade fattat rätt beslut, berättar Sandra när vi ses i en av yogasalarna efter ett svettigt vinyasapass.

Sandra, hennes amerikanske man och två barn flyttade från New York där Sandra hade varit bosatt i tio år. Hon kom i kontakt med yogan under en teaterutbildning när läraren tyckte att eleverna hade dålig kroppskontroll. I mitten av 90-talet var yoga något som mest spirituella människor ägnade sig åt i New York, och för Sandra blev det snabbt en aha-upplevelse.

– Det var som att alla mina sinnen väcktes upp, även om jag inte älskade det från början. Efter teaterskolan fortsatte jag att yoga på andra studios i New York, men det dröjde till efter jag hade fått barn som jag gick min första utbildning. Under tiden hade jag umgåtts med andliga människor, vi gick på Deepak Chopraföredrag och kurser i mirakel, jag var rätt sökande då, ler hon.

I en grupp nyblivna mammor som yogade tillsammans blev Sandra inspirerad att omskola sig till lärare, något hon inte hade tänkt på innan. Väl på Mallorca nappade till slut Bodhana, ett holistiskt wellness-center, och Sandra började undervisa en liten grupp i en liten lokal på stranden i Illetas. Under tiden växte yogan på Mallorca och två tyska kvinnor med stort nätverk öppnade en stor studio på en bakgata vid Born där Sandra började undervisa.

– När de stängde för åtta år sedan öppnade jag Earth tillsammans med en annan lärare. Jag hade drömt om liten lokal här i Santa Catalina som en väninna till min mamma hade, och lokalen blev (som av ett under) ledig, och jag flyttade in. Den var pytteliten, men vi var där i fem år och både vi och yogan på Mallorca växte snabbt under den tiden. En dag sprang en av mina lärare på den här lokalen som tidigare hade varit en snickeriverkstad.

Hur ser framtiden ut, har du några visioner?

– En dröm är att skaffa en till lokal för utbildningar och workshops. Jag vill också fortsätta att inspirera och göra ännu mer för samhället. Många som flyttar hit kan vara ensamma, vi kan ge dem ett sammanhang.

Yogan gör tre saker. Det absorberar det som jag har varit med om och gör att jag kan leva med det. Sedan lär det mig att vara mer närvarande i nuet. Slutligen förbereder yogan mig för det som komma skall. När du utsätts för trauma har du två alternativ. Antingen tar du livet av dig, eller så lever du livet utifrån dina nya förutsättningar. Ett annat alternativ är såklart att sätta sig ner och vara pissesur och förpesta tillvaron för sig själv och för sin omgivning.


– Yoga gör inte livet lättare, men den har lärt mig att acceptera förändring. Jag krockade med bilen igår och försäkringsbolaget bråkar, men tack vare min verktygslåda som jag har från yogan kan jag acceptera och hantera det. Jag tänker på vad som är viktigt och inte. Det handlar inte om att ge upp, men att acceptera.

Yoga enligt Malins indiska lärare:

Proper exercise = arbetet på mattan.
Proper breathing = djupt och lugnt för att få fart på din prana, din livskraft
Proper relaxation = att få nerverna att slappna av djupt ner i kroppen under dagen och sova väl om natten.
Proper eating = för att skalet ska funka så bra som möjligt.
Proper actions and reactions in my mind = att njuta av livet här och nu.

Llaüts, ett flytande mallorquinskt hantverk

De traditionella båtarna syns fortfarande i vikarna runt Mallorca. Yrkesfiskare och båtfantaster har seglat dem i decennier och de baleariska båtbyggarna är kända för sin noggrannhet utanför öarnas gränser.

Text och foto: Pär Olsson

Seglen på ett tiotal båtar fladdrar i morgonbrisen i småbåtshamnen Cala Gamba utanför centrala Palma. Under ett fikusträd på kajen har deltagarna till dagens regatta samlats. Tävlingsdomaren Javier Aurrecoechea hälsa alla välkomna och drar den senaste väderprognosen som lovar en svag sydlig vind. Det är goda förhållanden och solen har redan trängt bort morgonkylan. Han informerar även om banas rutt som är ungefär fyra nautiska mil lång. Under mötet passar alla på att stoppa i sig en av de mallornquinska pirogerna som bjuds för att bygga på energin inför den stundande tävlingen.

Därefter blir det stor aktivitet ombord på de vackra träbåtarna som ligger på rad vid kajen. Deltagarna har mycket att förbereda inför avseglingen. Storlek och form varierar mellan båtarna, men de är alla gjorda av trä och har den klassiska segelkonstruktionen som kallas vela latina eller latinsegel. Passionen för båtar förenar ägarna och det råder hjärtlig stämning mellan deltagarna som hjälper varandra för att komma i ordning inför start.

Cala Gamba är småbåtshamnen nummer ett när det kommer till de traditionella båtarna. Juan Hevia är en av dem som har stor passion för sin båt Uep. Han tog över den bortglömda båten och har renoverat den flitigt under flera månader. Resultatet är imponerande och man kan spegla sig i de fernissade trädetaljerna ombord.
– Jag har haft min båt i tre år. Konstruktionen kallas Bot och det som utmärker den är den avhuggna akterspegeln till skillnad från en Llaüt som har spetsig för och akter, förklarar Juan.
Hans båt är den mista som deltar i den klassiska regattan och han är beredd på att det kommer att ta tid för honom att segla dagens rutt. Juan är först med att kasta loss. Han tar stadigt tag i årorna och sätter av mot hamnens inlopp. Likt många av de andra båtarna har den ingen motor och tankarna går till de svenska sumpbåtarna som traditionellt användes i den svenska skärgården.
– Jorden upptäcktes för segel och inte motor, hojtar Juan glatt innan han försvinner runt en av hamnens pontoner.

En efter en lämnar de hamnen. Vissa ror och andra sätter av med fulla segel mot den fjärde av de nio regattor som Trofeu Hivern innefattar. I Palmabukten utanför hamnen ligger starten. Havet veckar sig i små vågor under brisen och lätta moln syns över Tramuntana. Förväntningen trissas upp när Javier kallar på uppmärksamhet med signalhornet från kommittébåten när starten närmar sig. Javier räknar ned via VHF-radion, 4…3…2…1 och precis kl 12.00 går starten och vinden spänner upp seglen till max och båtarna drar iväg mot den första bojen.

Drygt en och en halv timme senare glider den sista båten över mållinjen och besättningarna vecklar in seglen för att ro in i hamn. Bernat Oliver Font glider in mot kajen i sin båt och ser nöjd ut.
– Det gick bra, vinden var fin och inte för hård. Det är lite komplicerat att segla med latinsegel och det är lätt att välta om man inte har erfarenhet, säger Bernat när han hoppar i land.
Han är arkeolog och historiker och har precis kommit ut med boken El Llaüt som handlar om de traditionella mallorquinska båtarna. Bernat är orolig över att träbåtarna håller på att försvinna från hamnarna på Mallorca. Det finns åtta stycken olika typer av de traditionella båtarna och de vanligaste av dem är Llaüt, Bot, Gussi, och Pastera. Han kan konstatera att det fortfarande finns cirka 600 Llaüts kvar på ön. De andra börjar bli sällsynta och det finns bara några få exemplar kvar i bruk.
– Den stora förändringen skedde på 70-talet när de började att konstruera Llaüts i glasfiberskrov. De kunde serieproducera båtar vilket ledde till ett billigare pris men framförallt skötseln blev lättare för ägaren, förklarar Bernat och rynkar på näsan åt denna utveckling.
Trots att träbåtarna har försvunnit en efter en i de mallorquinska hamnarna finns stoltheten i hantverket kvar på ön. Det finns en handfull verksamma båtbyggare kvar på Mallorca. De kallas mestre d’aixa och äger berömmelse utanför de baleariska öarna för sin noggrannhet och kvalité på båtbyggarkonsten.

Varje mestre d’aixa har sin speciella signatur som är snidat i träsmycket som sitter i för och akter på en Llaüt. Sebastiá Vidal är en av de som håller liv i traditionen. När han var liten såg han en Llaüt i ett båthus i Porto Petro och det blev början till hans livs förälskelse till båtarna.
– Jag mår bra av dem! När jag var liten gick mitt liv ut på att teckna båtar vilka har blivit en del av mitt liv, berättar Sebastiá.
Som 17-åring började han den treåriga båtbyggarutbildningen i Palma. Därefter jobbade han många år med Mallorcas välrenommerade båtbyggare Jaume Cifre i Porto Colom där traditionen av träbåtar är väl bevarad. Sebastiá har sedan flera år sin egna verkstad i utkanten av byn Villafranca, som lustigt nog ligger flera kilometer från havet. När vi träffas drar säsongen snart igång på allvar och hyveln går varm för att avsluta de nödvändiga reparationerna som behövs göras på kundernas båtar. Det är som ett levande museum där det modernaste tycks vara bandsågen mitt i lokalen. På väggen hänger mallen till en Llaüt som han har byggt.
– Jag jobbar aldrig utifrån en ritning utan bygger en modell konstnärligt och från mitt hjärta. Min erfarenhet gör att jag har lärt mig hur en båt ska bli byggd för att navigera bra, förklarar Sebastiá.


När modellen är klar görs mallarna i verklig storlek utifrån den lilla modellen. Båtarna byggs i furu och stenek och det tar ungefär två månader för två personer att färdigställa en 5,5 meter lång båt. Priset för en specialbyggd båt kostar runt 30 000 euros. Sebastiá är hoppfull inför träbåtarnas framtid till skillnad mot Bernat, eftersom han ser att trenden har vänt och intresset för de traditionella träbåtarna har kommit tillbaka. Han menar att anledningen är att folk har förstått att en Llaüt i trä seglar bättre än en modern båt gjord av glasfiber. Han förklarar att tyngden i träskrovet tar sjön bättre.

Historien äger också den kunskapen. En båt som har utvecklas över millennium för att segla på Medelhavet måste vara en bra konstruktion. Ingen tycks dock veta exakt varifrån den ursprungliga modellen kommer ifrån. Bernat berättar att denna typ av båt liknar alla traditionella båtar runt Medelhavets kust. De återfinns speciellt i Grekland, södra Frankrike och Italien. Framförallt är det en bruksbåt som fortfarande används av fiskare på Mallorca. De far ut med landbrisen under dagens första timmar för att sedan segla hem med sjöbrisen efter dagens arbete till havs.

Text och bild : Pär Olsson

FAKTA
Upplev de traditionella båtarna på Mallorca
Cala Gamba och Porto Colom är hamnar med flest traditionella båtar.
Den klassiska regattan Trofeu Hivern som utgår från Cala Gamba avgörs under nio deltävlingar och avslutas i november. Kolla klubbens hemsida för nästa tävling, https://www.cncg.es.
Vill man segla en Llaüt kan man göra dagscharter
Porto Colom med Llaüt Mallorca, www.llautmallorca.com
Porto Pollenca med Pollentia Sailing, www.pollentiasailing.com
Alcúdia med www.mallorcallauts.com

Spela golf på Mallorca

Jag har just kört igenom den blomsterkantade infarten till golfklubben Santa Ponsa I. I golfshopens skyltfönster står en skyltdocka klädd i medelhavsblått med en solgul jersey löst knuten över axlarna. Färgkombinationen är inte det enda som påminner om Sverige. På en ställning intill finns resultatlistorna från Prinsessan Birgitta av Sveriges turnering. Jag skummar igenom och ser att de flesta namnen klingar svenskt. Det är strax efter lunchtid och golfspelarna börjar trilla in, stärkta, glada och svettiga efter nära fyra timmars spelande denna soliga septemberdag.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

En av de allra första är en kvinna i marinblå golfkjol och gula golfskor med svenska flaggan broderad i sidorna, och håret uppsatt i hästsvans. Överraskad ser jag att det är en av mina nyvunna vänner här på ön, Marie Hellström. Marie började spela redan som sjuåring och har arbetat på golfklubb i såväl Båstad och Torekov som på Mallorca. Prinsessan Birgittas turnering är öppen för alla och det är första gången hon deltar.
Marie anmälde sig med sin väninna Ingela Gyllenkrok, men hamnade sista dagen i finalbollen med tre brittiskor. Medan en av dem lämnar in scorekortet i receptionen studerar Marie resultatlistan för de tidigare dagarna. Hon låg i toppen bland damerna efter två speldagar men konstaterar att hon nog tappat lite under sista dagens spel. Denna kväll, turneringens sista, blir det galamiddag då vinnarna belönas med ”Prinsessan Birgitta av Sveriges trofé”. Marie är trots tappet nöjd med resultatet och bestämmer sig på stående fot att hon nog ändå ska gå.

Mallorca är med sina 25 banor en populär golfdestination. Flera av öns klubbar organiserar golfresor där boende och aktiviteter ingår, såsom turer till vingårdar och till Palma stad, men även spel på andra klubbar. Santa Ponsa har länge varit en omtyckt semesterort bland svenskar där det är enkelt att kombinera golfandet med sol och bad.
1977 grundades Santa Ponsa I som Mallorcas näst första golfklubb. Som PR-manager anlitades Olga Lallerstedt, som genom åren såg till att göra golfklubben till svenskarnas favorit. Det som framför allt fick henne att lyckas var när hon för 25 år sedan invigde Prinsessan Birgitta av Sveriges turnering. Det var Olga Lallerstedt personligen som lockade Prinsessan Birgitta till Mallorca och även väckte hennes golfintresse. Sedan Prinsessan för första gången reste med sin familj till Mallorca för att besöka sin barndomsvän började hon resa hit varje år, och snart flyttade hon till ön permanent. Prinsessan själv ses spela på golfklubben mest varje dag.
Det senare får jag berättat för mig av Luis Manuel Fernández-Arenas Hervás, vice VD för Santa Ponsa. Jag träffar honom i den spatiösa entrén, där en stor dalahäst på spiselkransen minner om golfklubbens svenska koppling. När vi gemensamt går över terrassen passerar vi flera bord med grupper av spelare, de flesta svenskar, som ropar till sig honom och hälsar med kindpussar och glada skratt.

Luis Manuel berättar att de flesta spelare i den här turneringen är återkommande sedan många år, och många är personliga vänner till Prinsessan. Medelåldern är relativt hög, men alla i de solbrända, snyggt golfklädda sällskapen kring borden verkar vigorösa och välmående, trots att de just avslutat en tredagars golfturnering under Mallorcas heta sol.
”Golfen håller dig pigg och rörlig hela livet”, säger Luis Manuel. ”Hela kroppen, ja varje liten muskel används och hålls i rörelse. Många går de sex till sju kilometerna som den 18 hål långa banan utgör tre eller fyra gånger i veckan, året runt. Även hjärnan utmanas, det är ett ständigt pågående strategiskt tänkande kring vilken klubba som ska väljas och hur slaget ska slås i förhållande till banans längd och kupering, hinder och vindförhållanden. Det gäller att behålla både koncentrationen och lugnet genom hela banan.”
Jämfört med andra sporter är medelåldern bland golfspelare relativt hög. Lluis Manuel berättar att många börjar spela som barn med sina föräldrar, och fortsätter senare i livet med vänner, kanske kollegor och nya familjemedlemmar. I poolen längs terrassens långsida badar föräldrar med sina små barn, och det är lätt att tänka sig att flera av dem redan har prövat sina första slag.

Golfklubben Santa Ponsa har en tydlig air av kunglighet och klass över sig. Inte bara tack vare Prinsessans återkommande närvaro, utan också för att den spanska kungens farfar, Don Juan de Borbón, spelade här och dessutom har en turnering uppkallad efter sig under ”Semana Grande” som pågår en vecka i augusti. Luis Manuel berättar att genom åren har klubben varit värd för Europatouren hela sex gånger, och säger med stolthet att golfklubben länge ansågs vara Top One på Mallorca, och fortfarande håller sig kvar bland Top Five.
Jag blir inbjuden att medverka vid kvällens galamiddag och prisutdelning, men måste avböja. När jag dagen efter ser statusuppdateringen på Maries Hellströms facebooksida ångrar jag mig. På fotona strålar hon ikapp med såväl Luis Manuel som Prinsessan Birgitta. Det visade sig att hon tog hem två av damernas troféer: bästa bruttoscore* i sin kategori och närmast flagg.

Nästa gång jag träffar Marie är på öns äldsta golfklubb Son Vida, som firade 50-årsjubileum 2014. Marie och hennes väninnor har just avslutat sin runda. Alla kopplar av med ett glas cava i skuggan på terrassen till det nybyggda klubbhuset. Utsikten över den böljande gröna golfbanan är magnifik. Marie lutar sig över en stor resultattavla där hon fyller i dagens resultat. Idag var de sex spelare; fyra svenskor och två schweiziskor. De kallar sig Tres Coronas och spelar varje onsdag sedan fyra år tillbaka. Med tiden har gruppen växt, men alla bor inte på Mallorca permanent. På resultattavlan ser jag att Marie och Ingela Gyllenkrok är de som oftast närvarar.
”Just nu leder Ingela och jag. Tack vare golfens handicapsystem kan alla spela tillsammans, på samma villkor och vem som helst kan vinna. Men flitigast brukar vinna”, säger Marie och skrattar.

Att de hamnar just på Son Vida har mycket att göra med läget, strax norr om Palma. Men även annat spelar in. Det är en vacker bana som är bra underhållen och oftast i mycket bra skick. Banan är inte så lång och hålen är ganska smala, vilket passar de flesta kvinnor. Det blir inte kö och känns aldrig stressigt. Personalen känner igen dem och vet vad de gillar. De får ha sina klubbor här och de är alltid nytvättade när de kommer. Och i medlemskapet ingår rabatter på mat, dryck, utrustning och spel även på de två andra banorna i Arabella-gruppen.

Men oavsett bana är det sociala umgänget viktigast, det är alla överens om. Varje gång spelar de över fyra timmar tillsammans, och på den tiden hinner de lära känna varandra. Eftersom de är många spelare kan de variera grupperna och lära känna fler. Männen har en liknande turnering, de är ännu fler och spelar två gånger i veckan.
Marie, som verkar vara den stora tävlingsmänniskan i Tres Coronas, lägger till:
”Golfturneringar är roliga för att man får mäta sig med andra, och för att man kan hamna i grupp med intressanta personer. Men det kan också bli felmatchat. Därför är de här onsdagarna viktiga för oss.” Och hon påpekar:
”Men det är tävlingsmomentet i vår Running Eclectic som gör det extra roligt. Det triggar alla att förbättra sig”.
Alla runt bordet håller med henne. Ingela, som är Tres Coronas kassör, avslutar med ett skratt:
”Golfen kan väl gå sisådär vissa dagar, men det spelar ingen roll. Vi har alltid kul på luncherna och alla ser fram mot den stora middagen med prisutdelning som vi har i finalen av varje säsong.”

bruttoscore*
* Lägst antal slag, utan hänsyn till handicap.

Running Eclectic*
*tävling där det bästa resultatet på varje hål väljs ut under en längre tävlingsperiod.

Text: Karolina Kallentoft

Padel – en egen livsstil

Det råder padelfeber på Mallorca, i alla fall bland mina svenska vänner. De säger att det är det roligaste de gjort och att padeln har förändrat deras liv. Flera kallar sig till och med beroende. Själv vet jag inte vad jag ska tro, men jag bestämmer mig för att ta reda på vad som är grejen.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Jag har bestämt träff med Sofia Camp och hennes tränare Patricia Mas Trujillo på Pins Pádel. Sofia ska just avsluta sin privatträning och Patricia kör hårt med henne. Sofia stönar och skrattar om vartannat men vräker tillbaka i stort sett varenda boll. Själv har jag nyss bokat min första lektion med Patricia och undrar oroligt hur många gånger jag ens kommer att träffa bollen.
En kvart senare slår jag mig ned med Sofia över en kaffe i solen. Hon är utmattad men upprymd efter sitt pass. Hon förklarar att det var på en vandring hon först hörde att ett gäng svenskar på ön spelade. Hon hoppade in i en nystartad grupp, och bokade en lektion med Patricia.
”Och jag blev ”hooked” direkt!”
Redan efter två månader spelade Sofia sin första damturnering.
”Det är så lätt att säga nej, men nu bestämde jag mig för att säga ja. Jag är väldigt tävlingsinriktad, men det var länge sedan jag tävlade. Jag var jättenervös men när jag kom hit på morgonen satt spanjorerna helt avslappnade och drack öl.”
Sofia märkte snabbt att i damturneringarna på den här nivån spelar man framför allt för att det är roligt.
”Det är som en stor familjefest. Samtidigt är kvinnorna här så bra på att lyfta varandra, och det tror jag hjälpte mig. På Mallorca ordar man ofta amatörturneringar för kvinnor och män, för här är så många som spelar.”

Sofia bor i Höllviken i Skåne men har boende på Mallorca. Hon spelade fotboll som ung och som vuxen ville hon gärna hitta tillbaka till det aktiva livet.
”Det gav mig en sådan adrenalinkick att få hitta min grej igen. Padeln har gett mig väldigt mycket i mitt liv. Dels att få vara aktiv, men även för att det är så socialt. Nu spelar jag både på Mallorca och i Höllviken, där jag och min man, som också börjat spela, har fått flera vänner att börja träna.”

Jag ber Sofia utveckla vad det är som gör just padel så rolig. Hon har inte svårt att hitta förklaringar:
Här på Mallorca har padeln öppnat upp det svenska communityt, man skrattar och har kul samtidigt som man spelar, och sedan tar man en kaffe i solen. Padel är en stor trendsport i Sverige, men jag tycker ändå den kan kallas för folklig. Man kan samlas – barn och vuxna, nybörjare och erfarna – och spela ihop. Det är verkligen en sport för alla.”

Hon fortsätter:
”För in egen del var det roligt att känna att jag så snabbt kunde bli bättre. Idag tyckte jag det gick dåligt, men Patricia ger mig svårare och svårare bollar. Det är det som gör att jag utvecklats. Patricia är bra på att lyfta, pusha och se till att man har roligt.”

Sofia gör mig helt klart nyfiken på Patricia, och några dagar senare är jag tillbaka på Pins Pádel. I skydd av ett parasoll berättar Patricia att hon varit tränare på Pins Pádel i två år, sedan hon återvänt från Kalifornien där hon jobbade med startups. Hon hade nyligen gått över till padeln från tennisen, som hon såsom många mallorkiner spelat sedan hon var barn. I Kalifornien fanns inga padelbanor, men hon kunde inte släppa sporten. Det slutade med att hon gick ihop med några andra spanjorer och startade en klubb själv.
Jag frågade varför hon flyttade tillbaka och hon förklarar:
”En viktig del är att jag har så många kompisar att spela med här. I Kalifornien har man en avslappad livsstil men på Mallorca är dina vänner som din familj. Familjekänslan ser jag även hos svenskarna, vänner bjuder in varann och får fler och fler att spela. Så jag tror Mallorcalivet smittar av sig.

Padel utvecklades i Mexico och nådde Spanien på 00-talet. Sporten växte sig först stor i Argentina, men på senare år har padel växt explosionsartat över hela Spanien. Idag är utvecklingen är stor även i länder som Italien och Frankrike.
Patricia uppskattar att sporten idag är lika populär i Spanien som i Argentina. Hon berättar att de bästa spelarna i World Pádel Tour fortfarande är argentinare, men att särskilt de spanska damspelarna börjar komma ikapp. Och hon avslöjar att hon själv drömmer om att tävla i World Pádel Tour. På sin lediga tid åker hon runt i landet med sina vänner och spelar i så många turneringar hon kommer åt. I Diario de Mallorcas stora turnering på Palma Pádel i höstas kom hon till final.

I Spanien är padel en riktigt året-runt-sport. Stekheta och regniga dagar spelar man under tak. Patricia berättar att det som utmärker svenskarna är att de alltid dyker upp, oavsett väder.
”Igår var en kall dag men svenskarna kom ändå, men med jacka och handskar. Svenskarna gillar att det är en utomhussport, och de hakar gärna på trender. De som kommer direkt från Sverige är ofta till sig över den snabba utvecklingen där.”
Och hon berättar att uppåt 30 procent av alla som tränar på Pins Pádel är svenskar, och många tränar även på klubbar som Palma Pádel.
Patricia bokas oftast av grupper, allt från par till ett större kompisgäng. En stående tid varje vecka tränar hon en padelgrupp bestående av uppmot 80 män, varav cirka 60 procent är svenskar. Gruppen följer ett strikt system där man samlar individuella poäng under en säsong som avslutas med miniturnering, bankett och prisutdelning.
Jag fick tillfälle att prata med gruppens organisatör, Thomas Hynne. Han började själv spela med några tennisvana vänner och märkte snabbt hur rolig sporten är, trots att de var ojämna par. Det var för snart fyra år sedan och gruppen av vänner, kollegor och andra spelare växer än. Thomas berättar att han brukar uppmana alla nya spelare att ta lektioner med Patricia, som brukar finnas till hands under träningarna.
”Padel är en sport där det är lätt att förbättra sig och med vårt system triggas många av att få upp sina poäng.”
Tillbaka till Patricia. Det är dags för min träningstimme med henne. Jag kliver in i glasburen och tänker på vad Thomas Hynne berättade: Att banan är så liten att det är lätt att nå bollen, även om man inte orkar springa. Att väggarna ger en andra chans som gör att man lätt kan hålla igång bollen över nät. Att servern är lätt att slå.
Ändå känner jag nervositeten.
Patricia frågar efter mina mål och ett av dem är att även jag som inte är bolltjej ska känna att jag klarar det och kan bli bättre. Ett annat att det ska kännas så roligt att jag vill fortsätta.
”Bra, säger Patricia kort, då är de mina mål också.”
Och sedan ber hon mig inta min position.

Efter några inledande träningsslag med forehand och backhand berättar Patricia att padel handlar om teknik, taktik, fysik och psyke. Att man tränar psyket genom upprepning, att sätta ett mål och sedan mata på om och om igen för att nå det, utan att ge upp. Och så sätter hon snabbt upp målet åt mig att ta 10 bollar i rad.
Instinktivt tänker jag att jag aldrig klarar det så här tidigt i träningen. Men Patricia matar på, samtidigt som hon räknar. Jag misslyckas om och om igen – slår för hårt, för snett, för lågt eller för högt så bollen hamnar utanför buren. Men så kommer jag in i rytmen. Slår någon fel och Patricia börjar om från noll. Räknar på. Och plötsligt har jag satt tio i rad.
Träningen fortsätter. Jag byter till backhand. Den har jag svårare att få till, ändå jag sätter tio snabbare. Därpå säger hon åt mig att returnera 10 studs i väggen. Just det jag haft så svårt för och mycket riktigt missar jag boll efter boll. Jag hinner inte fram, viftar fånigt med racketen i luften, når inte ens till nätet med bollen som far iväg i en vek båge.
Men Patricia påminner mig om tekniken, och snart har jag den. Och börjar sätta bollarna.

Vi byter åter till backhand, sedan till diagonal studs och avslutar med smash framme vid nätet. Jag slår för hårt alldeles för ofta, för långt och ibland för snett. Men det är de här bollarna som får mig att fastna. De kvicka kraftfulla rörelserna, bollens snabba studs i marken och Patricias lika snabba retur.
Den avslutande bollen lyckas jag returnera 10 gånger på raken. Den elfte slår jag i gallret men det spelar ingen roll, då är jag redan beroende. Och jag förstår precis känslan som Sofia, Thomas och Patricia försökt beskriva för mig.
Jag står emot suget att omgående boka ett nytt pass, men vet att jag snart kommer stå på en padelbana igen.

Mateu Palmer (ägare av Pins Pádel)

Det har alltid funnits svenskar här på vår klubb, men vi skapade den svenska gruppen Wednesday Spontaneous Padel för två år sedan och den fungerar väldigt bra. Vi började med åtta medlemmar och nu är vi 70. Vi har även skapat ett kvinnligt paddelteam. Det är dynamiska människor som gillar sporten och vi är glada över att ha dem här hos oss.

Pins Pádel särskiljer sig genom sitt läge mitt i naturen, något som skandinaver älskar. Förutom att njuta av naturen och Mallorcas klimat kan svenskarna spela paddel här på vår klubb som har utmärkta faciliteter och alla bekvämligheter. Det finns 16 paddelbanor: 14 dubbelbanor och tre under tak. Förutom det bidrar vi även med professionella tränare som kan hjälpa till och ge råd och vi har lyckats skapa en familjär, kamratlig atmosfär som är mer än bara sport.

Varje vecka jobbar vi med att förbättra lagen. Det finns lag i olika kategorier för att passa spelare på alla nivåer och vi försöker uppmuntra folk att börja tävla, så att de kan utöva sporten på annat sätt än enbart med träningspass. Förutom turneringarna anordnar vi även aktiviteter för att umgås och göra det enkelt att komma in i klubben. Efter träningarna brukar alla stanna för att ta en drink i baren och surra lite. Vi brukar också arrangera träffar med hela laget då vi äter paella eller grillar och har det trevligt.

Jag minns en gång när vi hade stannat kvar för att grilla och efter att vi hade ätit började svenskarna spela med egna regler och skapade en ny form av paddel: fem mot fem (han skrattar). Det var riktigt underhållande.

Vandring med barn

Text: Karolina Kallentoft

Första Mallorcavandringen som jag gjorde med mina barn gick från den natursköna byn Deià till den pittoreska hamnen Port de Sóller. Det var en grönskande frisk vårdag, en av de första då vi kunde gå i shorts och linne. Vi tog bussen till Deià och avslutade med paella negra på restaurang Es Canyís som ligger vid stranden i Port de Sóller, just när man vandrat ner längs den slingrande bilvägen från fyren och refugion La Muleta. Precis där stranden börjar finns en dusch där man kan skölja av sig och kanske byta om. Efter andra vandringar har vi lyckats fräscha upp oss hyfsat vid vägkanten för att sedan byta om lite snabbt på en toalett, även på finare restauranger.

Det har blivit många vandringar med barn sedan den där första. Mest med mitt yngsta och de flesta med andra barn, också. Helst försöker jag få ihop honom med egna kompisar. Då kan de få igång spontanlekar, de jagar kull, springer iväg och gömmer sig längs stigen, klättrar på klippstenar, klappar åsnor på mulen, tittar efter söta getter eller lammungar, undersöker lämningar eller grottor, eller bara går och snackar.

De gånger sonen inte har haft kompisar med har vandringen varit ett bra tillfälle för oss två att prata. Vi tar samtalsämnena som de kommer och njuter av det vi gör och ser omkring oss, av plötsliga upptäckter längs stigen eller långt borta, mot havet, bergen eller den brutna horisonten. Ofta blir det ordlekar, om det uppstår gnäll som behöver brytas. Men nästan alltid finns det något som man kan fästa blicken på och fundera över, och kanske låta fantasin eller tävlingsinstinkten ta över. En stege över en mur som ska klättras över, en passage man ska hinna före till, ett röse man vill lägga sin alldeles egen sten på, en pinne eller varför inte en frukt att plocka när det är säsong.

Och så förstås fikapauserna.
Vad som helst kan passa som matsäck. Äggmacka eller rejäla måltider i låda eller termos. Salta mandlar, frukt och kanske choklad för snabb energi. Och finns inget café på vägen så brukar en termos med kaffe eller choklad sitta fint. Men planera vattenmängden noggrant. Ta med mycket om solen ligger på. Men heller inte för mycket, eftersom det tynger axlarna i början. Drick lite och ofta för att hålla strupen fuktig, men inte stora klunkar så du måste kissa i ett.

Om ni ska på lång vandring (som kräver mycket dryck), ta gärna en ryggsäck med höftbälte, särskilt om ni valt en väg som börjar uppför. Och ha skor med räfflor och grova sulor, för många leder är steniga. Gärna något torrt att sitta på, som en tidning i en plastpåse. Och solkräm och keps om solen är stark. Plåster och servetter har man också nytta av.

Var noga med säkerheten. När barn är med bör en vuxen gå sist. Vänta in alla vid varje vägskäl, litet som stort. Det kan förresten även gälla ovana vuxna som gärna går och pratar och kanske viker av fel. Är ni osäkra på leden kan det vara klokt att anlita en guide, det finns flera svensktalande på ön.

Det gäller också att välja rätt vandringsrutt. Barn orkar ofta mer än vad man tror, särskilt om leden är lagom utmanande och omgivningarna varierande och kanske kan avslutas med ett dopp. Krångliga partier är ofta roliga, där man kan behöva klättra och ta händerna till hjälp. Men beroende på ålder kan det förstås vara bra att börja med en kortare utan långa stigningar. Se till att inte ha en tid att passa så ni kan ta pauser när det behövs.

Till många leder kan man enkelt ta sig med buss från Plaza España i Palma. Till Sóller går expressbuss och därifrån finns flera kortare fina vandringar. Till pittoreska Fornalutx kan man vandra i cirkel och vara tillbaka på några timmar, och även stanna för lunch. Till Port de Sóller kan man vandra via fyren och refugion La Muleta, äta och bada och sedan gå tillbaka längs bilvägen, eller ta den vackra muséespårvägen tillbaka. Eller ta sig till hållplatsen bakom hotell Eden och ta bussen direkt till Palma.

Vill ni komma högre upp kan ni ta bilen till sjön Cúber och vandra runt den. Lite större utmaning är att ta sig upp för L´Ofre där ni kan njuta av en 360 graders utsikt över ön. Har ni flera bilar kan ni lämna en i Sóller och ta de vackra ”tusentrapporna” genom den spektakulära klyftan Biarranc de Biniaraix ner till Sóller.

Ni kan också planera en rutt där ni tar er tillbaka till utgångsläget med buss. Från mysiga Esporles går en enkel vandringled genom skogen som avslutas med en spektakulär utsikt över havet vid Bunyualbufar. Därifrån kan man enkelt ta bussen tillbaka till Esporles. Alternativt kan någon åka i förväg och lämna bilen och sedan ta bussen tillbaka – allt går bara man planerar. Vandringen från Sóller till Deià är en av öns populäraste och kan avslutas med fika och bad i Cala Deià. Från vägen genom Deià går bussen tillbaka till Sóller, eller hela vägen till Palma om man så vill.

Två lite jobbigare vandringar som avslutas vid utgångsplatsen är La Trapa i Sant Elm och Ärkehertigens stig ovanför Valdemossa. Båda utgår från vackra byar där man kan avsluta med en lunch, och Sant Elm är härligt för bad. Båda går också brant uppåt under ledens första halva. Men ni kommer belönas rikligt med den makalösa utsikten. Från klostret La Trapa ser man ut över ön Dragonera, ett naturreservat dit det går populära båtturer för bland annat snorkling. Från bergskammen längs Ärkehertigens stig har man klara dagar Mallorcas kanske mest intagande utsikt över havet och dalen bort mot Deià. Till och från Valdemossa tar man enkelt buss men till Sant Elm behöver man bil.

En lite kortare vandring med utsikt men dit man måste ha bil är klostret i Alaró. Då tar man bilen den slingriga vägen upp mot den populära lammrestaurangen Es Verger och tar stigen och stentrapporna till toppen med klostret. Väl tillbaka till restaurangen ska man förstås inte missa det grillade lammet. Till klostret kan man även ta sig från byn Orient, men då blir vandringen lite längre. Om maten men inte den långaväga utsikten är viktig kan man istället ta bilen till just Orient och vandra till vattenfallet och de mäktiga grottorna. Vandringen är enkel men vill man hela vägen till grottorna är den rätt lång. Belöningen får man när man äter sin förbeställda arroz brut eller spädgris på restaurang Orient.

Mallorkinerna själva älskar sina vandringar. De kombinerar dem gärna med grillning vid någon av de på helgerna så populära grillplatserna, och kanske övernattning i en av de anspråklslösa refugios som finns runt ön. Refugios är vandrarhem där kanske trettio bäddar delar på ett rum. Enkel mat serveras, men själva idén är inte lyxen utan just friluftslivet och de vackra omgivningarna.

En populär refugio finns i Lluc strax ovanför det stora klostret i Lluc med anor från 1200-talet, som i sig är väl värt en utflykt. Härifrån utgår också flera vandringsleder med utsikt över Tramuntanas bergstoppar, till exempel vackra Camí Vell till Caimari. Lluc ligger mitt i Tramuntana och här är luften lite svalare än vid kusterna. Man säger att vandringssäsongen på Mallorca sträcker sig från september till maj, men lederna runt Lluc kan man ofta vandra även sommartid.

Råkar ni pricka in en molnig dag kan ni även på sommaren välja andra leder. Särskilt om den går genom skogspartier och avslutas vid någon av Mallorcas över 300 stränder, som den till Caló des Màrmol från fyren i Cap de Ses Salines som man bara kan nå till fots.

Det här är bara några exempel – Mallorca har hundratalet vandringsleder. Med lite planering går det att få till en vandring som mycket väl kan visa sig bli semesterns höjdpunkt, även för barnen.

Serra de Tramuntana, Vandring med Berg

Sent i september. Jag älskar Palma men dagar och kvällar är staden packad med turister. Stränderna likaså och det gäller minsta ensliga vik. Vill man komma bort från folklivet för en dag får man hålla sig inne, eller fly upp på en bergstopp. Den här dagen har jag och några vänner bestämt oss för att göra just det.

Varje år upptäcker allt fler Mallorca som vandringsdestination. Nästa år räknar man med att hela 300 000 kommer till ön för att vandra. Säsongen börjar i slutet av september och sträcker sig till när det anses för varmt, mot slutet av maj. Väljer man en vandring utan stigningar och i skogsdungar kan man klara även en sommarvandring, särskilt om den avslutas med ett dopp i havet, med något svalkande i strupen eller en måltid i skuggan av en palm.

Det som förenar lederna på Mallorca är de korta avstånden dit och i de allra flesta fall utsikten över havet. Den som söker stor naturupplevelse men lagom fysisk ansträngning har många nybörjarleder att välja på, medan extremsportare hellre kanske prövar på trailrunning i Serra de Tramuntana. Den äkta frilufsaren väljer den 15 mil långa Grande Randonnée 221 och bokar in sig på bergskedjans samtliga refugios, de enkla men bemannade små stugorna för övernattning belägna på en dagsvandrings avstånd. Dock är sängplatserna få och eftertraktade och när de släpps tre månader i förväg gäller det att boka direkt.

Vill man vandra lagom långt och kuperat och kombinera med fantastiska natur- och kulturupplevelser, vila halvvägs för fika, ta ett dopp i havet och avsluta på en bättre restaurang och dessutom kunna ta bussen tillbaka finns en vandring även för det, nämligen öns kanske populäraste rutt mellan Sóller och Deía. Men är det lugnet och den fysiska utmaningen man söker rekommenderas vandringen till Puig de Massanella.

Om man har svårt att orientera sig i utbud och terräng och vill vandra i grupp kan man ta hjälp av en guide. Eftersom detta oftast stämmer in på mig kontaktar jag Titti Berg Mark. Hon har lång vana från sina år som guide i Åre där hon också är uppvuxen. För två år sedan flyttade hon till Mallorca med sin familj. Här arbetar hon som guide på plats åt olika reseföretag och så kallade incomeingbyråer. Minst en gång i veckan leder hon en vandring. Erfarenheten av att leda grupper i Åre och den grundutbildning hon tog där, mixat med hennes norrländska lugn, gör Titti Berg Mark till en trygg guide. Hon väljer att ta med oss till Puig de Massanella, Mallorcas näst högsta topp efter Puig Major och den högsta man får bestiga.

Titti berättar att bra skor och vatten är viktigast på alla vandringar. Till vår vandring upp över trädgränsen behövs även keps, solkräm och en långärmad tröja, eftersom den kan bjuda på såväl stark sol som kyla och vind. Matsäck, kaffe, salta nötter och något som snabbt ger energi till trötta ben är också bra att ta med. Och ska man som vi upp på en höjd bör man undvika dåligt väder.

Den första väderprognosen lovar strålande sol, men samma morgon har den växlat till små moln. Vi tar bilen förbi Inca, svänger upp mot den lilla byn Selva och parkerar vid macken i Coll de sa Batalla. Vi befinner oss på 580 meters höjd och är inte ensamma. En grupp cyklister i färggranna lycradräkter har stannat vid vägkanten, liksom en barbröstad rullskidåkare som spänner fast sitt vätskebälte, och vid macken står några blanka vita motorcyklar och lika blanka öppna bilar parkerade, och vi gissar att förarna frågar om vägen till Capdepera.

Om några timmar kommer vi blicka ut över Mallorca och det blå Medelhavet från 1365 meters höjd. Puig de Massanella är en av minst tio toppar i Serra de Tramuntana som mäter över 1000 meter över havet. Det kommer bli en rejäl stigning som suger i låren, men vi litar på att utsikten och lugnet på toppen kommer vara mödan värd.

Vi möter upp vårt sällskap och tar oss förbi bommen in på den stenbelagda stigen. Det har redan börjat mulna på och vi söker solen mellan molntussar och stenekarnas krumma grenar. Stigningen börjar direkt men är ännu mild. Bara några hundra meter senare tar vi trappan över en mur där vi blir stannad av en vakt i en träkur. Här behöver vi betala en avgift för att beträda den privatägda marken, och med den förbinder vi oss att följa de regler som finns för att skydda djur och natur.

Terrängen stiger obönhörligen uppåt. Jag nyper de långa glest växande barrliknande bladen av en hög rosmarinbuske och masserar dem under näsan. Ett bräkande och klangen från en mässingsklocka når oss samtidigt som baken på ett får guppar iväg bakom trädstammarna. I sluttningen till vänster om oss betar såväl får som getter för att hålla markerna fria från sly. Till höger om oss tronar bergskammen som leder till Massanellas steniga topp.

Efter en vandring genom en relativt tät skog av stenek, där vi passerar ruinerna av några runda stenlagda sitjor, där kolbrännare ända fram till 50-talet brände kol på träden, når vi stenarna som markerar riktningen mot toppen. Det är efter den här punkten det börjar bli brant. Leden slingrar sig upp genom den allt glesare skogen och snart börjar vi skymta omgivningen genom grenarna. En kalkstensgrå bergsvägg med enstaka gröna trädkronor reser sig mot bergstopparna på Puig d’en Galileu, och bakom dem ser vi havet mot Pollenca.

Stigen kantas med vackra stenrösen som markerar leden, men än så länge är den väl upptrampad. Efter hundratalet meter glesnar skogen till enstaka träd, och vi blickar upp mot det karga bergsmassivet ovanför oss. Vi är tacksamma att molnen ligger täta nu när inte längre trädkronorna ger skydd. Vi har ännu en lång väg kvar mot toppen.

Ännu en vägvisningssten möter oss. Här delar sig leden i två, för att förenas närmare toppen. Vi väljer den som följer branten. Utsikten är slående härifrån. Inca som vi tidigare åkte igenom ligger platt på slätten, ”Es Pla”. Åt öster bortom bergskedjan ser vi stränderna vid Pollencabukten och anar Cap Formentor, och i väster ser vi de svarta silhuetterna av fartygen som långsamt stävar sig fram i bukten utanför Palma. Molnen har lagt sig som ett lock rakt ovan ön men Medelhavet är fortfarande slående blått.

Vi har i stort sett nått trädgränsen. Berget stupar brant flera hundra meter mot de gröna trädkronorna nedanför oss och leden drar sig inåt berget. Stigen är stenigare här och vore det inte för de små stenrösena skulle vi ha svårt att hitta den. Alla håller vi blicken i backen för att inte sätta fötterna fel och riskera en vrickning. Efter ytterligare några hundra meter når vi Es Font, en källa i form av en trappa rakt ner i berget, där vi tar fikapaus.

Sittandes på var sitt klippblock och blickandes ut över Mallorcas slättlandskap lyssnar vi till Titti när hon berättar om sina vandringar. Vi lär oss att vi, en grupp om fem svenska kvinnor i fyrtioårsåldern, några på besök och andra boende på ön, är typiska vandrare. Av de som reser hit på längre vandringsresor är de flesta pensionärer, medan de som väljer att vandra en enstaka dag ofta är konferensresenärer eller turister som vill se ön och göra en avstickare från stad och bad. En hel del vandrar med barn.

De mest omtyckta lederna brukar vara La Trapa ovanför Sankt Elm och Ärkehertigens stig ovanför Valdemossa, tack vare deras slående milsvida vyer. Största kontrasten från det hektiska badlivet är troligen den 25 minuter korta bilfärden som skiljer Magalufs skumparty från den ensliga vandringen mot det 1000 meter höga berget Galatzó. Många vandringar utgår från Sóller dit man enkelt tar bussen från Palma. Barnfamiljer brukar uppskatta den lite kortare vandringen till pittoreska Fornalutx eller den via fyren ovanför Port de Sóller då man kan avsluta med bad och lunch i hamnen.

Allra vackrast är vandringarna under vårens blomningstid, men även efter de första höstregnen då ön åter blir grön och lummig eller i januari när mandelträden blommar och kontrasten mot svensk vinter är som störst. Tittis egen favoritvandring är Torrent de Pareis, en flodfåra som bara är torrlagd på sommaren och där man hoppar och hasar sig mellan enorma klippblock ned mot natursköna Cala sa Calobra, där man gärna avslutar med en simtur i det turkosa klara vattnet.

Än återstår en bra bit mot Massanellas topp. Vi har fått ny energi men den tuffaste vandringen återstår. Här består berget av klippor och stenar som är svåra att sätta fötterna på. Den enda växtligheten är små låga buskar med vassa blad och vars rötter hittat näring mellan stenarna. Den rosmarin som växer här är så mycket mindre och tätare, och till och med bladen är kortare än på de buskar som växte vid vandringens början. Stenrösena är svårare att se eftersom de tycks smälta ihop med klipporna.

Vid ett tillfälle efter en brant stigning har vi svårt att få syn på nästa röse. Efter en stunds konfererande går vi mot ett röse österut och följer störet bortåt. Berget tycks resa sig allt högre över oss och vägen ser aldrig ut att ta slut. Här finns knappt ens någon växtlighet, den enda färgkontrasten utgörs av två bruna getter ett femtiotal meter nedanför oss. Vi ser ännu stenrösen, men på allt glesare avstånd och någon upptrampad stig kan vi omöjligt urskilja. Molntäcket ligger allt tjockare över oss och vinden börjar vina. Vi tar på oss våra tröjor och försöker att inte tänka på vad som kan hända om det plötsligt blir regn eller börjar blåsa upp.

Men så når vi fram till en naturlig platå. Vi är alla utmattade och väljer att slå oss ned för lunch. Vi äter under tystnad och ser ut över landskapet under oss. Himlen är lika grå som kalkstensberget som omger oss. Vädret blir inte bättre men heller inte sämre. Här befinner vi oss kanske så långt det är möjligt att komma från Palmas och strändernas brus. Två par är de enda vandrare vi hittills mött, men nu är det en bra bit sedan. De enda levande väsen vi ser utöver varandra är de två getterna.

Jag ser att Titti studerar kartan och terrängen noggrant. När vi alla ätit upp breder hon ut kartan framför oss. Hon pekar på en glest prickad väg och säger att vi antagligen råkat ta in på den, när det var meningen att vi skulle fortsätta rakt upp. Stenrösena var svåra urskilja och kanske var det långt till nästa just där. Stärkta av lunch och kaffe tar vi oss tillbaka samma väg, och efter kanske tjugo minuter hittar vi platsen där vi ska vika av uppåt. Stenrösena är närmare varandra nu och man kan nästan skönja en slags upptrampad väg. Inte långt ovanför oss ser vi toppen, och även några enstaka vandrare. Men stigningen är brant här och nu suger det verkligen i låren. Även andningen är tung och då och då måste jag stanna till.

Plötsligt ser jag hur de första i vår grupp når den lägre delen av toppen. De stannar upp med ryggarna vända mot oss. Så vänder de sig om och jag ser deras stumma ansiktsuttryck. Långsamt sträcker alla fyra sina armar mot himlen. Vad är det de ser?

Fem minuter senare står jag själv på samma punkt och blickar ut. Jag vänder mig långsamt om. Framför och under mig ser jag hela Mallorca, åt alla håll omgiven av det klarblå Medelhavet. Den mäktiga Serra de Tramuntana breder ut sig åt väster och öster, på ett sätt jag aldrig tidigare kunnat överskåda den 9 mil långa bergskedjan. Bara en topp är högre, Puig Major, och långt nedanför ser jag Cúbersjön, öns vattentäkt som ligger på 780 meters höjd, som ett klarblått öppet öga. Vyn gör mig alldeles mållös.

Vi tar oss den sista biten till Massanellas absoluta topp, och vilar ut på 1365 meter över havet. Men ganska snart vänder vi nedåt. Vid en större platå viker vi av på den andra leden. Det är en mäktig vandring där vi rör oss rakt mot puig d’en Galileus två bergstoppar som sticker upp på andra sidan dalen, och himlen som breder ut sig bakom. Efter två stora klippblock sluttar leden plötsligt brant och snart kommer vi ner till den andra vägvisningsstenen. När vi når den första stannar vi till och stretchar.

Väl tillbaka vid bilarna summerar vi upp vår vandring. Wikiloc, appen som alla erfarna vandrare numera använder, visar att vi rört oss över 800 meter i höjdled under närmare sex timmar, samtidigt som stegmätaren visar 26 000 steg. Den behagliga tröttheten vi alla känner är välförtjänt.

Klockan närmar sig sex och området utanför macken är öde. Nu är det vår tur att lämna bergen. Lugnet är snart över, redan vid första avfarten efter Inca börjar köerna mot Palma.

Text:
Karolina Kallentoft
Foto:
Julia Bristulf
Titti Berg Mark
Eva Eriksson
Karolina Kallentoft