Ge blod på Mallorca och rädda tre liv – ett av dem kan vara Adrians

– Vi kunde verkligen inte föreställa oss ett liv utan att resa!
Maria Nystedt sitter mitt emot mig på sushi-restaurangen Daikiya i närheten av plaza Alexander Fleming. Hon har just lämnat blod på Banco de Sangre, blodbanken, på andra sidan torget. Det är första gången hon gör det på Mallorca och hon är överväldigad av tacksamheten hon känner för att det gick bra.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

För att få donera måste man vara över 18 år och fullt frisk. I Spanien gäller att man inte får ha varit i Asien under det senaste året på grund av risken för dengue-viruset. Maria och hennes man Magnus åkte alltid på långresor, och särskilt just till Asien. Men när deras andra son föddes ändrades livet radikalt.

Utan donerat blod överlever inte Adrian
Vi väljer båda dagens meny för 9,50 euro. Maria är fortfarande något yr efter blodgivningen när hon berättar varför det är så viktigt för henne att donera.

–Läkarna förstod snabbt att det var något fel med Adrians blod. Han började få regelbundna blodtransfusioner, och jag och Magnus fick ge Adrian en medicin via subcutant dropp varje kväll. Men det var först när vi själva två år senare kontaktade en organisation i Barcelona med specialiserade på sällsynta blodsjukdomar som vi fick en diagnos.

Karolinska sjukhuset i Stockholm där Adrians behandlades gick med på att skicka prover. Sex månader senare tog familjen emot beskedet: Adrian lider av kronisk anemi – hans röda blodkroppar överlever inte och han måste få nya var tredje till fjärde vecka. Bara runt 60 personer i världen har sjukdomen, och alla är anslutna till sjukhus för livslånga transfusionsbehandlingar.

–Under Adrians första två år höll jag tillbaka min sorg, och vi bar på ett hopp om något slags mirakel. När beskedet kom var det som jag föll jag ned i ett hål och sorgen fick fritt spelrum. Adrian skulle vara beroende av sjukhus och mediciner livet ut.

Men mitt i allt detta slogs Maria och hennes man Magnus av tanken på att ett liv utomlands inte var omöjligt, nu när de hade en ingång till det spanska sjukvårdssystemet. De frågade om kvalitén på sjukhusen på Mallorca och överrumplades av läkarens rättframma svar: ”Jag skickar Adrians journal på en gång.”

–Några veckor senare fick vi besked att Son Espases, det stora sjukhuset utanför Palma, kunde ta emot Adrian som patient. Vi åkte dit för att träffa dem och känna efter om vi skulle tycka om att bo här. Allt stämde för oss, och redan samma vår flyttade vi hit!

Behovet ökar på sommaren
Maria vill gärna förmedla hur lätt det är att ge blod.

–Det var ju bara att kliva in, och att ge tog inte mer än tio minuter! Och utanför har de gratis parkering.

Samma budskap får vi av personalen på Banco de Sangre, Mallorcas blodbank som drivs av Balearernas landsting. Eva Gomez Sjunnesson som är född i Stockholm och uppvuxen på Mallorca med en svensk mamma, är marknadsansvarig på Banco de Sangre. Hon berättar:

–Vi har 8 britsar och det är aldrig kö. De flesta av mina kollegor donerar. Vi brukar inte gå ut med det, men erkända studier visar att blodgivare håller sig piggare och friskare än andra.
Eva kan inte nog understryka hur viktigt det är att donera:

–Mycket av vårt blod behövs till operationer och förlossningar, och hela 60 procent går till cancerpatienter. Blodsjukdomar som Adrians är ovanliga men på Menorca finns en hel släkt med en genetisk blodsjukdom. Den släkten skulle inte leva vidare utan blod från donatorer, precis som Adrian.

När Maria fyller i sin hälsodeklaration får jag en längre pratstund med Eva. Hon berättar att den svåraste utmaningen för Mallorca är den stora mängden turister.

–Med turisterna ökar antalet olyckor, det är trafikolyckor, båtolyckor och balkonghoppningar där stora mängder blod behövs. Många av våra donatorer är återkommande, och vi kan ringa in dem vid akuta behov. Vi kan aldrig räkna med att turister tänker på att donera, men vi hoppas att fler inflyttade börjar göra det. Här finns alltid någon personal som pratar engelska och både jag och min chef Ismael Gutierrez kan svenska.

Eva berättar att de allra flesta donerar av samma anledning som Maria, att de känner någon som har behövt ta emot blod och känner ett slags samhällsansvar att kunna ge tillbaka. 20 procent har inspirerats av andra. Resten har nåtts av Banco de Sangre’s kampanjer, eller har sett blodbussen som åker till olika platser enligt ett schema som hittas på Banco de Sangres hemsida donasang.org. Det kan vara större arbetsplatser eller kyrkor och torg, som Plaza España.

450 ml blod på 10 minuter
När Maria är redo får hon ställa sig på vågen, ta blodtrycket och få ett stick i fingret för att mäta hemoglobinet. När sjuksköterskan konstaterat att hon inte har blodbrist är det dags för henne att lägga sig på bristen.

Maria ska donera 450 ml och hon får göra det högst 3 gånger om året (4 gånger för män). Sköterskan Maite Cozar placerar påsen på en våg innan hon spritar Marias armveck och för in nålen. Maria ligger avslappnad på rygg och ser blodet strömma ur venen, på samma sätt som hon var tredje vecka ser blodet strömma in Adrians armveck. Det finns en teoretisk chans att han får blod av sin mamma, men det är mycket som ska stämma.

–Inte bara blodgruppen utan även undergrupper ska matcha. Dessutom måste blodet vara färskt, i Adrians fall inte mer än någon dag för att han ska orka med vardagen i tre veckor. De sista dagarna innan transfusion är han alltid trött, säger Maria från britsen, och i blicken blänker mammaoron till.

–Men det är en väldigt speciell tacksamhet jag känner när blodet strömmar in i Adrian. Färgen på kinderna återvänder, han blir sig själv igen och får ork att leka och vara i skolan. Tack vare att andra personer tar av sin värdefulla tid och kanske övervinner sitt motstånd mot nålar, kan Adrian leva.

Högteknologiskt laboratorium
Påsen med Marias blod är förenad med fyra mindre påsar. Blodet i den minsta förs över till ett provrör som skickas till laboratoriet för analys. Labbet ligger vägg i vägg och jag följer med Eva dit. Det är ett högteknologiskt rum i vitt och turkost som hämtad ur en amerikansk science fiction-film. Eva förklarar:

Tekniken har utvecklats markant bara de senaste åren. Det gör att säkerheten i labbet har ökat och att blodets hållbarhet kunnat förlängas.
Alla laboratorietekniker bär blå gummihandskar. En av dem är Margalida Cerdá. Hon visar oss en korg fylld med märkta provrör.

Innan blodet levereras till sjukhusen måste vi kontrollera att det inte innehåller bakterier eller virus som hepatit, syfilis, HIV eller dengue. Samtidigt med den tekniska analysen gör vi en korsanalys med ett manuell test. Vi tar också reda på blodgruppen. Får patienten blod från fel blodgrupp kan inte de röda blodkropparna transportera syret till kroppens organ.

Blodets väg
De övriga tre påsarna kommer om en stund fyllas med separerade blodvätskor. Eva tar mig till ett rum med stora centrifuger och andra apparater. När hon visar mig runt kommer Alex Lopez in med stora metallådor packade med blod från Ibiza och Menorca, som han just transporterat hit från flygplatsen. Tillsammans med Marias blod kommer de här påsarna placeras i en centrifug där blodet skiktar sig likt olja och vinäger. Eva visar en påse som har rött tyngre blod i botten, och gult ovanpå. Det tyngre blodet består av de järn- och syrerika röda blodkropparna medan det gula är plasman.

Eva pekar på ett tunt transparant vätskelager däremellan, där samlas blodplättarna. Nästa steg är att pressa ut varje blodvätska i respektive påse och sortera ut de vita blodkropparna, som slängs. Det sker i en apparat som ställer in trycket exakt efter påsens vikt. Därefter etiketteras påsarna med samma kod som blodprovet i provröret och placeras på rätt ställe i rätt temperatur. Medan de gula blodplättarna ska vila i rumstemperatur ska de röda blodkropparna till kylskåpet och plasman in i frysen. Efter 24 timmar ska blodplättarna in ett skåp där de hålls i ständig rörelse. När sjukhusen ringer hämtar en sjuksköterska rätt blodpåse och placerar det i en kylväska, som levereras med bil, och ibland flyg, så snart som möjligt.
–Vi brukar säga att en donator ger tre liv, säger Eva och när jag ser de tre påsarna förstår jag hur träffande slogan det är.

Det blir bra ändå
Över kaffet förklarar Maria hur det går till när Adrian får blod.
Det kan ta en hel dag, Adrians blod ska analyseras och påsarna dubbelkollas och själva transfusionen tar två timmar. Adrian känner personalen, vi är ju där minst 17 dagar om året. Han blir alltid så väl mottagen, men varje gång det är dags är han så trött och det är tungt att se. En sjuåring ska ju vara full av liv.

Maria har en blogg i sitt namn och har också skrivit en bok: ’Att leva med långtidssjuka barn – Det blir bra ändå.’ Hon skrev den för att hon själv saknade en liknande bok under de åren då livet rasade omkring henne och hon desperat försökte förstå Adrians sjukdom och hur tillvaron för familjen skulle bli. Det var snart tre år sedan den kom ut och nu finns boken på sjukhus runt om i Sverige. Maria får ofta förfrågningar om att föreläsa.

–Det är en fantastisk upplevelse. Jag har fått en sådan positiv respons. Varje familj som får ett besked om att deras barn är kroniskt sjuk går igenom en svår process. Jag har varit där och i boken är jag öppen med min oro och sorg över att livet inte blev som jag först hade tänkt det. Många är tacksamma att få höra att de inte är ensamma och att vad de känner är normalt.

Maria berättar att Son Espases har kontakt med ett sjukhus i Barcelona.

–Nyligen fick vi besked att Adrian kan bli frisk om de hittar en stamcellsdonator. Det återstår mycket, men det väcker hopp om att Adrian och vi som familj ska kunna ha ett fritt liv som andra. Men tills det eventuellt blir dags är vi tacksamma för alla som väljer att donera. Det finns ju inga läkemedel i världen som kan ersätta mänskligt blod. Det är människor välvilja Adrian förlitar sig på för att leva.

Det var under första världskriget som Röda Korset i Storbritannien började organisera donering och lagring av blod, men de fyra blodgrupperna identifierades redan år 1901 av den österrikiske läkaren och nobelpristagaren Karl Landsteiner. Hans födelsedag den 14 juli är officiellt utsedd till den Internationella blodgivardagen.