Dionisio ”Johnny” Suárez med rätt att knäcka oss friska

När Johnny Suárez var femton år hade han växt snabbt på längden. Det gjorde att Johnny utvecklade en skolios, ena axeln stod upp och ryggraden som såg ut som ett S. Han var då fotbollsspelare i IFK Stockholm och kämpade om en topplacering i pojk-SM. Fotbollslaget hade en egen naprapat, Roger Johnsson, som såg till att Johnny kom till en ortoped och fick korsett. Den skulle han ha dygnets alla timmar utom när han stod på plan. Inklämd i korsetten i två års tid gick han ner i vikt eftersom korsetten begränsade matintaget. Ryggen blev inte rakare, på sin höjd bromsades bara skoliosen. Ändå lyckades Johnny hjälpa laget till bronsplacering, och de blev bästa Stockholmslaget den säsongen. 

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Anders Ahlgren

”Du måste göra något, du måste gå på gym och gå upp i vikt”, sa pappa Dionisio oroligt när Johnny äntligen var fri från korsetten. Så han började gymma, och byggde upp 15 kg muskler på 2 år. Ortopeden tittade på ryggraden igen, och nu hade kurvaturen halverats. Musklerna hade rätat upp den.

– Jag har aldrig haft ont i ryggen, och idag har jag inga som helst problem förutom gamla fotbollsskador som spökar. Den återhämtningen var det som fick mig att välja att plugga till naprapat. Och Roger Johnsson, säger Johnny och ler.

Jag vet inte om Roger Johnsson är en legendar eller inte, men han var den förste naprapat jag själv gick till hemma i Vasastan i Stockholm. Jag led av huvudvärk redan då, och jag gjorde det när jag flyttade till Palma för snart sex år sedan och letade efter en naprapat. Jag fick Johnny rekommenderad och sedan dess har jag återkommit några gånger om året.

Johnny Suárez har kliniken Columna Vertebral i Palma sedan 15år.

– Det är så jag brukar få mina kunder, både inflyttade, spanjorer och båtfolk, förklarar Johnny. De rekommenderar mig. Jag har pluggat fem år för att få min legitimation men naprapati är egentligen inte godkänd här, så för de som inte är svenskar, norrmän eller amerikaner måste jag oftast förklara vad det är jag gör.

Så vad är det du gör med dina patienter?

– Kort sagt korrigerar jag felställningar i ryggraden och andra leder i kroppen. Dessa trycker oftast mot nervsystemet eller begränsar ledens naturliga rörlighet, och det är då man kan få värk och inflammation, eller sämre funktion i muskler och leder. Detta kan sedan orsaka allt från huvudvärk, andningsproblematik, sömnbesvär, dålig hållning och ischias.

Vilka skador söker folk för?

– Många som kommer har värk av något slag, men när det finns smärta finns det inflammation. Vissa har akuta idrottsskador där en kroppsdel har svullnat upp, blivit röd och smärtar. Den kan ofta behandlas med kyla och något smärtstillande preparat. Påfallande många besvär orsakas av mental stress och då måste man förstå vad orsaken är. Men generellt rör det sig oftast om ryggbesvär, som ryggskott, kontorsnacke, värk i axlar eller någon annan typ av överbelastning.

Det första jag gör är att ställa frågor, för den stora konsten är att förstå varifrån värken kommer.

Hur går en undersökning till?

– Det första jag gör är att ställa frågor, för den stora konsten är att förstå varifrån värken kommer. Många gånger vet inte patienten det själv, och då uppmuntrar jag till att undersöka den fysiska och psykiska miljön. Kan det vara exempelvis arbetställningen eller hur man sover? En hel del stressrelaterad värk har sin grund i mental stress. Sedan utför jag med patienten olika aktiva och passiva rörelser, och olika nervtester. Nästan alltid ser man en klar förbättring efter behandlingen på just de här rörelsemomenten. Det skapar ett förtroende som visar att man faktiskt kan bli bättre. Själva behandlingen är en kombination av justeringar och massage, muskelstimulering.

Hur ofta behöver man komma till dig?

– Efter två till tre gånger brukar de akuta besvären ha försvunnit, men det är bra att komma på revision var sjätte vecka. Mitt mål är annars att patienten ska förstå orsaken och försöka få bukt med den, då behöver man inte komma tillbaka så ofta.

Vilka är de vanliga orsakerna du ser?

– I första hand har patienterna fysisk smärta till följd av idrott- skador, ryggskott, nackspärr eller andra fysiska skador. Men av erfarenhet ser jag att många påverkas av psykisk ohälsa, och många kommer till mig först när det har gått väldigt långt. Orsakerna kan finnas i miljön runtomkring, som i familjen, arbetsförhållandena, sömn eller kost. Allt detta skapar en fysisk stress i kroppen, men också i huvudet och ger obalanser i hormoner och i nervsystemet som inte får vila. Eller i magen, med magsår som följd. Men man måste vilja bli bättre för att förändra sig. Samtidigt kan små förändringar göra skillnad, då orkar man genomföra nästa förändring. Som att promenera en halvtimme om dagen, om problemet är statiskt.

Sa ronda på Via Argentina serverar klassisk spansk lunch

Kan du se någon oroväckande ohälsotrend i samhället?

– Barn som växer in i en dålig hållning på grund av sina mobiler, paddor och inaktivitet. De växer med huvudet framför kroppen, och det gör det svårare att exempelvis andas ordentligt. Barns hållning kan man korrigera tidigt, men då gäller det att föräldrarna är uppmärksamma. Det kan vara att barnen klagar på smärta, eller att man faktiskt ser att de växer snett. Låt inte barnen sitta i soffan med huvudet hängande utan skaffa ett bra bord till datorn och en bra stol där de sitter korrekt. Jag har även hört ögonläkare som misstänker att problem med barns ögon kommer från mobilanvändande. Det blir ett slitage på ögonnerven när den konstant får jobba inåt med ett nära fokus och blir utsatt för skiftande belysning. Dålig hållning och fysiska inaktivitet bland barn har ökat markant och leder till smärta och övervikt redan hos små barn.

Finns det något du inte kan behandla?

– Något som är svårt att behandla är symptom som kommer av mögel, om man inte kan eliminera möglet är enda lösningen att flytta. I Spanien är det vanligare än i Sverige med fuktiga hus med mögel och många använder mögeltvätt, men det hjälper sällan i längden. Sporerna sätter sig i lungorna och orsakar dåligt allmäntillstånd som du inte blir av med så länge du blir utsatt. Samtidigt finns det tillstånd som man kanske får lära sig att leva med. Jag har lågt blodtryck och får ta det lugnt när jag ska resa mig, men det är inte mer med det. Lider man ska man förstås göra de undersökningar man behöver, men man ska nog akta sig för att övermedicinera.

Vilka råd brukar du ge?

– Ett råd är att ta det lugnare och göra det du själv vill göra, för då mår du bra. Ett annat är att djupandas, att tänka på din hållning och se till att träna rätt och äta nyttigt. Skippa skräpmaten och det raffinerade sockret, det skapar inflammationer i kroppen och en hajp i hjärnan. Laga riktigt mat istället och ät på ställen där de lagar maten från grunden, som på många av de traditionella spanska restaurangerna.

Min värk visade sig bero på kopparöverskott och du hjälpte mig i beslutet att ta ut min kopparspiral. Hur stor roll spelar metaller och kemikalier för vår ohälsa?

– Jag har hört många som blivit av med sin värk när de låtit ta ut sitt amalgam som ju är fullt med kvicksilver och andra tungmetaller. Andra lider av inopererade skruvar eller andra implantat. Besvären kan komma efter hand och därför glömmer man lätt bort dem, men man ska absolut fundera på vilka eventuella främmande föremål man har i kroppen och om man reagerar på dem. Jag lät själv ta ut mitt amalgam i förhoppningen att bli av med mina sömnbesvär. Nu hjälpte det inte, för min del är det nog genetiskt.

Och om man bara är beredd att göra en sak för hälsan varje dag, vad ska man göra då?

– Andas trettio djupa andetag. Överdriv det hela, då blir det en stretch för bröstkorgen som många behöver. Och gör det gärna när du promenerar så får du den biten också.

Joakim Eneroth ställer ut Whispering Void på konstcentret CCA

Vi står samlade på den andlöst vackra innergården i konstcentret CCA strax utanför den lilla byn Andratx på Mallorca, och bergen bildar en dramatisk fond ovanför det låga utskjutande taket i mallorkinsk klosterstil. Byggnaden som omfattar hela 5000 kvadratmeter ser ut att vara renoverad men är uppförd i början av 2000-talet av de danska galleristerna Jacob och Patricia Aesbaek, som välkomnar oss med tapas från Marc Fors. Vi är här på vernissagen för konstnären Joakim Eneroths soloutställning Whispering void, viskande tomhet.  Joakim Eneroth får ordet och håller ett långt anförande på engelska framför kvällens inbjudna.

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Pär Olsson

Fotografier ur Joakim Eneroths triologi fyller konstcentrets största utställningssal, och här kommer de hänga fram till i mars 2020. De vita väggarna är så höga att hans fotografier vid en första anblick verkar små, och jag drabbas av en innerlig lust gå fram till dem och studera alla detaljer. Men Joakim stannar på några meters avstånd när han berättar. Det mest iögonfallande motivet är också det största, det som figurerar på inbjudningarna. Ett foto på en orange badring som svävar framför ett mörk sjö. Men är det verkligen ett foto? Eller är det flera? Och hur kan badringen sväva så?

Jag jobbade med 3D-effekten i flera år, och jag vet fortfarande inte varför det lyckas med vissa motiv men inte med andra, säger han.

Verket ingår i serien Dualistic Notion. På samma vägg hänger Subjective Veil; två foton med en blek pool, den ena med en lika mörka bakgrund som i Dualistic Notion, den andra med en vit.

Fotografierna är ur den sista serien i triologin där Joakim jämför det västerländska och österländska sättet att se på våra sinnesupplevelser. Poolen är direktupplevelsen, den som bara står för 11 procent av våra upplevelser. Bakgrunden visar hur vårt sinnestillstånd påverkar den totala upplevelsen.

“Enligt neuroforskningen är endast 11 procent av våra sinnesintryck direktupplevelser. Resten är en skenbar verklighet, färgade av våra sinnen. Det ville jag undersöka.”

– Det vita fotografiet förmedlar en igenkänning av den tysta bakgrunden i vårt medvetande som är så framträdande i den österländska filosofin; ”pure awareness”, den vi når med meditation. När jag var liten var pooler väldigt laddat för mig, för jag lärde mig simma sent. Men nu 30 år senare är det tvärt om. Nu stämmer den vita bakgrunden mer överens med hur jag känner inför pooler, motståndet har fallit bort.

Nästan samtliga fotografier i salen växlar mellan å ena sidan mörka, å andra sidan ljusa, nästan snövita. En del ser ut att vara superexponerade, där en eller flera kroppar står i ett skarpt ljus. Här finns också skulpturer, som Silent Release, en vit ballong som ömsint släpps mot skyn av en uppvänd hand. Ballongen ser ut att sväva lätt mot väggen, men är gjord av akrylglas. En annan skulptur visar ett svävande klot, verket heter. Projections in the Void III. Just det här är ingen illusion, klotet svävar med hjälp av elektromagnetism.

Samma svävande känsla försöker jag fånga i mina fotografier. Det är därför de inte har några ramar, jag nålar upp dem direkt på väggen.

En vägg av fotografier skiljer sig från de andra. Verken tycks vara uppbyggda av strikt grafiska fält i rött, grönt och turkost mot vit bakgrund. Jag känner igen dem. Det visar sig vara den serie verk som Joakim Eneroth slog igenom med år 2008. Fälten är i själva verket gavlar på moderna villor i Täby, samtliga faluröda med vita knutar. Ett av dem har en turkos garagelänga framför sig, ett annat en grön häck och en tredje en brun, avlövad. Det vita är himmel och snö som tycks flyta samman. Alla gavlar saknar fönster vilket ger dem ett ödsligt intryck.

– Det är meningen. Serien heter Swedish Red och jag bodde själv i ett falurött hus under elva år, så jag var inte alls ute efter att döma. Här har jag lekt med det ikoniska röda huset som är en slags symbol för det ursvenska, men i en förortsmiljö. Tanken är ironisk politisk: Ju mer vi griper efter trygghet och säkerhet i det faluröda Sverige, ju mer avskärmar vi oss och ju mer distans skapar vi, och ju hårdare barriärer på det mentala och fysiska vi sätter upp desto mer avstånd och separation känner vi.

“Jag jobbade med 3D-effekten i flera år, och jag vet fortfarande inte varför det lyckas med vissa motiv men inte med andra”

Genombrottet blev massivt. Varje fotografi gjordes i åtta exemplar, och Tate i London köpte åtta av verken till sina samlingar. Samma år gick ett av dem på Christies i London för 130 000 kronor. Ungefär samma priser gäller även idag.

– Jag hade kämpat i tio år utan att kunna leva på min konst, så jag blev förstås jätteglad. Men jag är inte säker på att de som köper fotografierna ser exakt det som jag ville förmedla. Jag har förstått att engelsmännen och andra tyckte det var så exotiskt med röda hus mot snö. Men svenskar tror jag fattar direkt!

Efter rundvandringen får jag tillfälle att byta några ord med Patricia Aesbaek. Patricia och Jacob hade varit gallerister i 45 år i innan de bestämde sig för att lämna Danmark och öppna ett konstcenter utomlands.

– Vi ville ha en plats för konstälskare som öppnade upp för samarbete mellan människor, och kommunikation mellan alla delar av samhället. Jag är till hälften fransyska och vi ville först öppna konsthallen i södra Frankrike. Men vi har goda vänner här på Mallorca och hittade den här platsen. Den fick endast användas till ett av tre verksamheter: militär anläggning, sjukhus eller konstcenter, vilket var tur för oss. Vi köpte marken 1997 och det tog oss nästan fyra år att få licens och börja bygga.

“Vi ville ha en plats för konstälskare som öppnade upp för samarbete mellan människor, och kommunikation mellan alla delar av samhället”

CCA har studios som gör det möjligt för fyra konstnärer att bo här samtidigt, en månad i taget.

– Det kommer 44 konstnärer och bor här varje år, och vi har 400 ansökningar. Bland dem väljer jag de konstnärer jag tycker om. Joakim var en av dem och han bodde här för ungefär två år sedan.

Bara några av konstnärerna får som Joakim en soloutställning i vår största utställningshall.

Patricia berättar att alla verken givetvis är till salu.

– Många på ön har pengar, men det vi ställer ut här är ”cutting edge art”, och för att uppskatta det måste du känna till konst. Många med pengar vill ha konst som dekoration, och det är något annat. På Mallorca bor inte många samlare, istället kommer särskilt många tyskar hit. Ända sedan kriget har det funnits ett stort intresse för konst i Tyskland, där varje liten stad har ett eget konstmuseum. Många konstsamlare kommer även från Sverige och andra länder.

Jag frågar Patrica vad hon anser om Joakim.

– Jag tycker att han är mycket intressant. Han har arbetat i många år och är en väldigt erfaren konstnär. Jag har själv köpt två av Joakims verk, och det är inte alla som ställer ut här som jag köper av.

Inger Ballinas – Svenska kyrkan

Inger Ballinas kom till Mallorca på semester första gången år 1964 vid blott 22 års ålder. Då var hon en hästtjej som knappt hade varit utanför Sveriges gränser. Idag, 55 år senare, är hon en ryggrad i den svenska gruppen på Mallorca tack vare sitt engagemang i Svenska kyrkan och de allra flesta svenskar på Mallorca har träffat Inger vid i alla fall något tillfälle. Mallorcaliv träffade Inger för att prata om kyrkans julbasar och svenskt julfirande på Mallorca genom åren.

Text: Hedda Lapidus | Foto: Pär Olsson

– Jag blev helt frälst av Mallorca första gången jag var här, och några år senare tog jag ett sabbatsår från mitt arbete som avdelningschef på Karolinska sjukhusets lönekontor för att åka tillbaka. Det var så mycket 50-åriga tanter där som klagade på mina korta kjolar, skrattar Inger Ballinas när vi möter henne på ett litet kafé i närheten av hennes bostad i Son Armadams.

Sabbatsåret blev först tre månader på Mallorca, men eftersom Inger snabbt träffade sin blivande make här, den mexikanske musikern Paco Ballinas, förlängdes strax tiden. Inger kom hit med en väninna och de gick ofta ut och dansade vid Plaza Gomila. På den tiden var det levande musik överallt.

– Först spelade de på El Barco och sedan gick de över till Flamingo. Det fanns inga andra svenskar här, vilket passade bra, eftersom de spanska fästmörna bara fick gå ut på söndagarna. Min väninna blev ihop med en av kyparna på El Barco, och de är fortfarande gifta, berättar Inger som själv är änka sedan många år.

För att försörja sig den första tiden när spanskan var knapp sydde Inger bikinis, något som inte tidigare funnits här. Med tiden tog hon småjobb och hjälpte till med översättningar.

– Jag fick min första son 1972 och eftersom min man var ute på turné runt om i världen på vinterhalvåret åkte jag tillbaka till Sverige och jobbade på Karolinska. När barnen började Svenska skolan gick det inte längre att åka fram till och tillbaka.

“När det har hänt nåt i livet så har jag haft kyrkan. Den har alltid funnits där, och livet är inte alltid en dans på rosor”

Det var då som Inger lärde känna andra svenskar och fick höra att det fanns en svensk kyrka, som var relativt nyöppnad vid den tidpunkten. Hon engagerade sig snabbt och blev först husmor och bakade kanelbullar och ansvarade för barntimmarna. Sedan gick hon in och började arbeta halvtid med kyrkans ekonomi.

– Tillsammans med prästparet Gudrun och Sixten Klemetz var jag med och startade kyrkans julbasar som hålls den näst sista helgen i november. Vi jobbade och pysslade hela nätterna, mina barn fick vara med prästparets barn för de hade barnvakt. Nu är det basaren och vigslarna som håller upp kyrkans ekonomi. I år blir basaren extra viktig, för antalet vigslar är färre än förra året.

I oktober började basargruppen, ett gäng frivilliga om 10-12 personer under Ingers ledning, att prismärka och göra smällkarameller. Inger gjorde beställningarna för alla ljusstakar, änglaspel och annat redan i somras, och eftersom det är vinst på alla lotterna i tombolan har Inger finkammat loppmarknader för att hitta priser. Under basardagarna är det över 60 personer som är med och hjälper till och säljer.

“Kyrkan har fått en ny lokal, i samma hus men i gatuplan med stor terrass. Renovering pågår och den blir inte klar till årets basar men någon gång under nästa år”

– Vi har 3500 besökare varje år och storsäljaren är vår egna glögg. Vi gör 300 liter. De flesta besökare är sådana som vill att barnen ska uppleva något svenskt, men vi har även en dam som varje år kommer från Madrid och en annan från Ibiza. Spanjorerna ringer redan i september och undrar när basaren är.

Fortfarande efter nästan 40 år i kyrkan trivs Inger mycket bra, framförallt eftersom det faller sig naturligt för henne att möta och se människor. Hennes arbete har varit varierat, kyrkans personal besöker svenskar på sjukhus, i fängelser och på mentalsjukhus. De som behöver hjälp är färre nu än när Inger började, då gick hon på dagliga sjukhusbesök, och behovet av tolkning var stort.

– Det har varit ett otroligt givande arbete där allt kan hända. Förr i tiden låg alla ospecificerade hotell nära kyrkan i El Terreno och kring midsommar var det som att någon tryckte på en knapp. Då sökte sig många utslagna människor som ändå hade lyckats ta sig hit till kyrkan. Där fick de kaffe och bulle. Kyrkan har en enorm uppgift för många människor, och förr i tiden var kyrkan det enda svenska som fanns här. Nu har vi 250 medlemsfamiljer, men jag hoppas att de som tar sina barn till barntimmarna också blir medlemmar.

Första gången Inger firade jul på Mallorca var 1969. Då fanns varken Ikea, kyrkan eller svenska livsmedelsbutiker, så det fanns ingen svensk mat att få tag i, och inte heller julgranar. Släktingar från Sverige fick ha med sig maten, och som julgran plockade hon en liten tall i skogen vid San Augustin.

– Det var jätteviktigt för mig att fira svenskt med prinskorv och köttbullar på julafton och jag var tomte åt oss och våra grannar. På den tiden var jul inte något som firades med presenter på Mallorca, det sparade man till Reyes i början av januari. Julfirandet här består i att man äter spädgris och kalkon på juldagen. Och en krubba, det är viktigt. Jag brukar gå och titta på krubban i rådhuset, den är helt otrolig.

Mellan basaren och jul firas också Lucia, med störst fokus på Svenska skolans luciatåg i katedralen. Då står Inger och andra frivilliga utanför och säljer korv, bulle och choklad. Svenska kyrkan har en gudstjänst på julafton, efteråt blir det dans kring granen och tomten kommer. Kyrkan bjuder på risgrynsgröt och skinkmacka och det brukar vara fullt hus.

– Då kommer alla de som man bara ser en gång om året. Det brukar vara ett himla kramande och pussande.

Hur ska du fira jul i år?

– Det blir som vanligt, julgran och jultomte, skinka och köttbullar. Men jag har faktiskt plastgran nuförtiden. Och så blir det presenter, mitt barnbarn får paket både på julafton, på juldagen, och på Reyes. Efter jul är jag tillbaka i kyrkan och inventerar och plockar ihop allt i lugn och ro, ler Inger.

Namn: Inger Ballinas
Ålder: 77 år
Familj: Två söner som bor i Santa Catalina med familjer.
En av sönerna driver restaurangerna Aquanauta och Chula vista i Palma, den andra är IT-utvecklare.
Bosatt i Palma: Sedan 1969

”Septembergänget” har festat i Magaluf sedan 70-talet

Mona och Pierre från Nacka kom till Palma första gången 1967, då var det på plaza Gomila som allt hände. Men sedan 70-talet är det Magaluf som gäller. Flera av de par och kompisgäng som vi möter under de två numera legendariska veckorna i september har varit här varje år sedan dess.

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Anders Ahlgren

Som Hector från Höör, eller Mallorcakungen som han numera heter även i passet. Och Rooger från Södertälje.

– Jag har varit här kanske 100 gånger, jag kommer flera gånger om året, säger Rooger med stolthet i blicken.

– Men så möter man någon som varit här 140 gånger, eller 160. Då ligger man i lä.

Rooger kommer gående utanför E4:an bar och restaurang på Skandinaviska bargatan, eller calle Pinada som den egentligen heter, tillsammans med Anne från Hölleviken. Anne har varit här 14 år i rad. De två är inget par, men har blivit vänner här genom åren. Och så ser det ut för många av de solbrända och festklädda damer och herrar som vi möter den här torsdagskvällen i september. Vi är inne på andra dagen av de två septemberveckorna som sedan ungefär 17 år är årets höjdpunkt för Magalufs svenska och norska veteraner.

Mannen bakom arrangemanget är Viking Rolle Pascher, som dj:at på baren i hörnet mellan Skandinaviska bargatan och The strip i Magaluf i 21 år. De senaste sju har Nick Borgen spelat live under septemberveckorna.

– Sammantaget kommer uppåt 700 svenskar och norrmän hit de här veckorna, berättar Rolle.

Egentligen är det bara after beachen och spelningarna med Nick Borgen på Viking som är officiella programpunkter. Men varje morgon klockan nio samlas gänget på Sirocco nere vid stranden för frukost och kanske en whisky, klockan elva är det helt fullt. Sedan solar de och efter after beachen är dags för middag på någon av restaurangerna på calle Pinada.

Det är middagstid när Mallorcaliv träffar Rolle Pascher och Nick Borgen på Casablanca Grill, som är en av de första restaurangerna som byggdes i området. Rolle och Nick ser nästan ut som bröder när de skämtar och skrattar tillsammans på uteserveringen.

Nick är född i Tromsö men jobbade som lärare i Göteborg i många år och kan sin göteborgshumor. För allmänheten är han kanske mest känd för melodifestivallåtarna We are all the winners och World wide web.

– Jag älskar att komma hit, alla pratar med alla, det är så intimt och en fantastisk stämning.

I november har Nick turnerat med sin gitarr i 50 år. Han ger sin syn på generationen han spelar för de här veckorna.

– Det här är den sista sociala generationen brukar jag säga. De går ut för att njuta av varandra, av närheten och av att ta i varandra. De kan prata utan mobiltelefon eller padda. Många unga idag känner att de inte kan umgås, de har inget att prata om.

Nick skakar skrattande på huvudet och ger ett exempel.

– Min dotter brukade ha skypefester tidigare, då gick de inte ens hem till varandra. Inte konstigt då att en del unga har svårt att träffa någon. Men det problemet finns inte här.

– Ja det är ett jäkla flörtande de här veckorna, men på ett vänskapligt plan, säger Rolle.

– Det kan vara fem partners i ett gäng, och alla dansar med varandras partner, det är ren glädje.

Rolle och Nick berättar med värme om svenskarna och norrmännen som brukar komma hit. Bland annat beskriver de ett gäng brandmän från Stockholm som hjälpt till att fixa och göra fint kring restaurangerna i området.

När Rolle och Nick återvänder till Viking för att förbereda kvällens spelning tar vi en vända på calle Pinada. Vi ser genast ett gäng solbrända herrar i snygga skjortor och med bullriga skratt, och kan inte låta bli att följa efter. De går in på Fantastic Pizza och Pasta, och när vi frågar om vi får fotografera dem visar de sig vara just brandmännen från Stockholm.

– Vi har kommit hit i 40 år, säger de glatt och vid det här laget förstår vi vari stoltheten ligger hos de som rest hit under många år. Det handlar om att man var tidigt ute med att inse hur roligt man faktiskt kan ha det i Magaluf.

Nick Borgen uppträder på Viking.

Sammantaget kommer uppåt 700 svenskar och norrmän hit de här veckorna, berättar Rolle. Egentligen är det bara after beachen och spelningarna med Nick Borgen på Viking som är officiella programpunkter. Men varje morgon klockan nio samlas gänget på Sirocco nere vid stranden för frukost och kanske en whisky, klockan elva är det helt fullt. Sedan solar de och efter after beachen är dags för middag på någon av restaurangerna på calle Pinada.

Allt eftersom kvällen framskrider blir det också tydligt hur stark den skandinaviska kulturen är här. Ingen på calle Pinada är spanjor, mer än någon enstaka bakom en bardisk. Knappt engelsmännen vågar sig in på gatan, trots att de drar förbi i horder alldeles intill på ökända Punta Ballena. Om det rör sig om en nostalgisk längtan efter det gamla Sverige utanför Sverige låter vi vara osagt. Men nog kan man påstå att de här två veckorna i september erbjuder en slags luftficka i tid och rum där allt fått vara sig likt år efter år, om man bortser från att alla blir lite äldre.

Kvällen är fortfarande ung när vi går in på E4:an och blir presenterade för Mallorcakungen. Hectors ljusblå ögon lyser när han drar upp skjortan för att visa sina bleknande tatueringar, det var många år sedan han lät göra sin första. Över hela ryggtavlan är konturen av Mallorca tecknad i svart bläck, och på överarmar, bröst och mage har han i stort sett alla restaurangernas loggor tatuerade. Jag tittar på hans halsberlock, givetvis har den formen av Mallorca.

Jojje Lovén, ägare till E4:an sedan nio månader, säger att Hector har blivit lite som morfar för hans femåriga dotter. Möjligen spelar det in att båda är från Höör. Senaste året har Hector kunnat besöka Magaluf under sammantaget femton veckor, trots att han vanligtvis jobbar på båten mellan Malmö och Travemünde.

För att få tiden att gå fram till dess att dansgolvet på Viking ska börja fyllas på spelar vi beerpong mot Jojje och Mallorcakungen. De är båda skickliga med pingisbollarna och vinner såklart stort.
Klockan närmar sig tio när vi drar oss mot Viking. Uteserveringen är redan full, men dansgolvet gapar ännu tomt. Nick Borgen sitter högt på den lilla scenen med sin elgitarr. Han spelar en blandning av musik från 60- och 70-talet. Rösten är smäktande mörk som passar många av de äldre låtarna.

När vi går in på E4:an och blir presenterade för Mallorcakungen. Hectors ljusblå ögon lyser när han drar upp skjortan för att visa sina bleknande tatueringar, det var många år sedan han lät göra sin första. Över hela ryggtavlan är konturen av Mallorca tecknad i svart bläck, och på överarmar, bröst och mage har han i stort sett alla restaurangernas loggor tatuerade.

Rolle som håller koll från dj-båset berättar:

– Med tiden har jag lärt mig vilken musik som går hem hos septembergänget. Man kan säga att det är två grupper här som har lite olika musiksmak. De äldre gillar inte de hårda tonerna, de tycker inte man kan dansa till sådan musik. Men de yngre, de runt 50 till 60 år, gillar det lite rockigare bättre. Och dansbandsmusiken går hem hos alla.

Så berättar han att det ibland kan hända att någon börjar gråta till en låt. Först förstod han inte varför, men nu vet att det ofta rör sig om en partner som gått bort och att låten han spelade var deras låt. Senast igår hände det att en av de återkommande herrarna bad honom spela en låt av Barbados. Efteråt var han känslosam när han tackade Rolle.

– Det är fyra år sedan hans fru gick bort, och det var första gången han klarade att höra den.

Nu börjar dansgolvet äntligen att fyllas. Gunnar från Vännäs och Haud från Strömstad är först ut, och de rör sig mjukt i en intim pardans.

Vi haffar dem när de tar en paus över var sin Irish coffee.

– Vi har kommit hit varje år i 20 år men det är bara här vi träffas, säger Anne. Men vi ses desto mer när vi är här.

–Vi börjar titta på resor i januari eller februari, och i mars brukar vi boka. Men många bokar sin resa redan i oktober, så fort de kommer hem, berättar Gunnar.

En halvtimme senare rör sig flera par över dansgolvet. Armar söker sig om midjor, händer fattar varandra medan andra händer ligger mjukt över ryggen och trycker danspartnens kropp mot sin egen, för det här är en generation som är romantiska och vana vid att ta på varandra.

I danshavet får vi syn på Pierre från Nacka. Han var en av herrarna vi träffade tidigare på kvällen på Fantastic Pizza och Pasta. Då satt han vid ett bord med Mona, Gunilla, Gun-Britt och Birgitta.

Pierre skämtade med oss om flörtandet under de två Magaluf-veckorna i september.

– Nästan alla bor på hotel Vistasol här bakom, men aldrig två nätter i samma sovrum.

Nu dansar Pierre med en blond och solbränd kvinna.

– Du förstår kanske vad jag menade innan?, ler han plirigt. Sedan knicksar han lite extra med dansstegen när han för sin dam över golvet till Nick Borgens gitarr och mörka stämma.

Hälsosamt och smaskigt i Palma

Typisk spansk mat som skinka och friterad bläckfisk, nedsköljd med en kall öl, är kanske inte mest känd för sitt näringsinnehåll. Men gott är det, och folk kommer inte sluta äta det i första taget. Men det finns massa annat gott att äta också, som dessutom gör att du mår bra eller bättre, och faktum är att det blir lättare och lättare att göra det. Mallorcaliv har testat fem cafér och butiker i Palma, inget av dem äldre än ett år, med olika fokus och utbud, men med det gemensamt att de har vår hälsa i centrum. Här finns varken kött eller fisk så långt ögat når, men däremot plastfritt, ekologiskt och närodlat.

Text: Hedda Lapidus | Foto: Pär Olsson

Mama Carmen Coffee and Bakery

Populära Mama Carmen Coffee and Kitchen fick en vegansk lillasyster i juni, bara nåt kvarter bort på Carrer de Rossiñol. Ägaren Alessandro Castillo letade egentligen efter ett större kök för sitt första ställe som knappt har mer än en meter arbetsyta i köket och alltid är proppfullt. Denna lokal, ett före detta bageri med såväl ugn som tillstånd på plats, dök upp, och var perfekt men bra mycket större än vad han behövde så han och kompisen/arbetspartnern The Hippie Baker, eller Sonia Gonzalez, slog sig ihop. Sonia bakar veganska småbröd som munkar och bullar till Mama Carmen och andra caféer i stan. I lokalen finns nu både kök, café och galleri. I köket finns en vegansk kock som lagar raw pasta, soppa, poke bowls och vegansk rumba men mallorkinernas favoriter är smörgåsarna på llonguetbröd.

– Häromdagen hade vi sju engelska gäster som åt äggröra utan att veta det var veganskt men som tyckte att det var den bästa frukosten på länge. Vi gör vår egen veganska ost och skinka också. Jag tror att vi öppnar människors sinne genom att visa att det finns goda alternativ till traditionell mat, säger Alessandro.

Andra favoriter på menyn är pannkakor, granola och acaibowls, och allt kan göras glutenfritt. Här finns en mängd olika kaffevarianter men bara plantbaserad mjölk. Mama Carmen lyckas hålla en ekologisk nivå till 80-90 % men måste Alessandro välja tar han närodlat över ekologiskt. För att minska svinnet använder de appen Too good to go och säljer produkterna mycket billigare i slutet av dagen. Och Carmen, det är Alessandros döda mamma.

Carrer de RossiÑol 3a

Totally gutted

I slutet av oktober öppnade Totally Gutted, den första butiken av sitt slag i Palma. Amerikanska och nyinflyttade Libby McCann vill introducera fermenterad och probiotisk mat som kombucha, miso, kimchi, kefir och kokosyoghurt till oss. Hon är raw vegansk kock som dessutom har pluggat holistisk näringslära med en bakgrund som kock på yachts. Eftersom hon inte får plats med två toaletter (ett krav för att kunna ha café) i den lilla lokalen kommer hon fokusera på försäljning och avsmakning.

Det kan finnas en viss inlärningskurva eftersom smakerna kan vara starka, men kombucha är den dryck som ökar mest i USA. Mikrobiomet i tarmen behöver vara i harmoni, och mat som friterad, stark och drycker som alkohol stör och kan resultera i matsmältningsbesvär av olika slag. Har du gasig mage är det din kropps sätt att säga någonting till dig, säger Libby.

Ingen påstår att du blir superhälsosam av att dricka ett glas kombucha, men probiotikan i den hjälper de bra bakterierna i kampen mot de dåliga och du bryter ned maten bättre. Libby har flera olika sorters kombucha på kran och du kan ta med dig en egen flaska för påfyllning. Allt hon kommer att sälja kan du lägga i medhavd behållare om du vill. Dessutom kan du köpa utrustning om du blir sugen på att börja fermentera hemma, och då får du en scoby (symbiotic culture of bacteria and yeast) på köpet. Den behövs för att processen ska komma igång. En trappa ned har Libby sitt labb, där hon noga övervakar alla bakteriekulturer och levande väsen.

Calle Despuig 52

Nu market

Sandra Chemla Verdu och John Chemla är båda uppvuxna kring Medelhavet och gillar att dyka. När de såg att det hela tiden blev mer plast i havet började de fundera på hur de kunde bidra till att minska den, förutom att försöka städa lite varje gång de var på stranden. När de bodde i Australien brukade de handla i en butik där alla livsmedel såldes i lösvikt och eftersom Sandra har läst en master i CSR och John är kunnig i näringslära och hälsa bestämde de sig för att öppna en liknande butik. Nu Market är så nära zero waste det går och i princip helt plastfri.

Vi försöker också sätta press på våra leverantörer så att de inte levererar produkterna i plast, även om det såklart är bättre med plast kring 100 kg cashewnötter än 100 gramspåsar. Vi vill visa att man kan utesluta plast i alla led, säger John.

Här finns ett stort urval av legymer, spannmål, nötter, torkad frukt, teer, fröer, pasta och ris liksom buteljerad olivolja och honung (som inte får säljas i lösvikt på Mallorca på grund av certifieringar). Dessutom säljer de städmedel i lösvikt och färsk frukt och grönsaker från Mallorca och du kan mala ditt eget nötsmör i en kvarn. I det lilla caféet serveras kaffe med egengjord plantbaserad mjölk och bakverk och det finns en kran för kombucha.

Plaza de Progres 19

Mukka Coffee Palma

Magali de Haas diagnosticerades med glutenintolerans för två år sedan och i samma veva bestämde hon och sambon Isma Plegasuelos sig för att bli veganer. När de flyttade till Mallorca för att öppna café för ett år sedan var det därför självklart att det skulle vara både glutenfritt och veganskt. Ingen av dem har direkt sin bakgrund inom krogvärlden, men Magali extraknäckte på café när hon pluggade. Däremot har hon bakat så länge hon kan minnas, så hennes föräldrar blev inte det minsta förvånade av deras beslut. På Mukka, som betyder farmor på den flamländska dialekt som belgiska Magali talar, serveras frukost och lunch, allt med lite brunchig touch.

– Bestsellern är helt klart de amerikanska pannkakorna! Från början gjorde jag dem söta, men när gästerna började efterfråga salta pannkakor så införde jag sådana också. Och så undrar alla vad äggen är gjorda av, berättar Magali.

Hon avslöjar receptet: rismjöl och butternut squash. Och ”alla”, det är stammisarna som jobbar i närheten och andra som vallfärdar från hela stan. Köket är pyttelitet liksom kylutrymmet vilket medför vissa begränsningar för Magali som lagar all mat, medan Isma gör drycken. Hon har en ugn och gör alla bakverk, men brödet köper hon in. I princip allt är ekologiskt. De lägger en stor vikt vid kaffet, och serverar bara specialkaffe av högsta kvalitet.

Calle del Carme 12

Temple

Det var när Gary Rosenberg från Paris började meditera som hans liv tog en ny riktning. Han skiftade sitt fokus från att handla om att antingen vilja ha eller inte vilja ha saker till en plats i harmoni i mitten och att observera utan att agera. Han började också äta vegetariskt och ekologiskt och slutligen flyttade han till Mallorca för att komma närmare naturen. Han öppnade Temple, kombinerat café och butik, för ett år sedan, och namnet kommer av att han menar att vårt medvetande och vår kropp är ett tempel som vi måste ta hand om.

– Jag vill nära både kropp och själ, med näringsriktig och energigivande mat, doft och musik. Förutom att vi serverar ekologisk och närodlad frukost och lunch har vi events på kvällarna. Jag bjuder in människor som har något att dela med sig av, det kan vara eteriska oljor, musik från Amazonas eller plantbaserad medicin. Dessutom har de flesta som jobbar här en bakgrund inom andlig healing och vi har samma filosofi. Lyckan måste finnas nu, inte i framtiden, menar Gary.

Menyn är enkel, det går inte att ha allt för många val när allt är färskt och plantbaserat. Gary följer årstiderna men vill också ha klassiker på menyn. Här finns också ett stort urval olika drycker, såväl varma som kalla. Folk tycker om att återvända för samma rätter, och kanske också för den lilla uteserveringen på gården. I butiken är det meditationsmattan som är bestsellern, något Gary är nöjd över, eftersom det betyder att fler och fler människor mediterar.

Calle Pou 24

Familjen Mårtenssons arabiska fullblod

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Anders Ahlgren

Amanda Mårtensson lägger sina händer över Kapitels svanskota.

–Han är en ganska rastlös häst, men inom fem minuter kommer han att vara mer harmonisk, säger hon och ler.

Skimmeln är tio år och Amandas egen häst, avlad på Mårtenssons Arabian Farm som de flesta av gårdens 20 arabiska fullblod. Kapitel slänger med huvudet, sträcker fram mulen och visar tandköttet. Han tar några steg i spiltan. Amanda följer efter, släpper inte ryggen med händerna.

–Jag känner på spinalvätskan, om den pulserar jämnt eller om den har blockeringar, förklarar hon. I så fall tar jag reda på vad som orsakar dem, och sen jobbar jag bort dem.

Amanda söker sig framåt med händerna längs hästryggen, och placerar sig sedan framför Kapitel. Nu lägger hon händerna på hjässan. Kapitel vänder bak huvudet mot Amanda i en vänskaplig gest. Det hon gör kallas kraniosakral terapi och tar vanligtvis en timme. Men nu gör hon en snabbvariant för att visa hur det går till. Och när fem minuter har gått är hingsten tydligt lugnare.

–Man ser när spänningarna släpper, då darrar den ofta på munnen. Och efteråt ser jag i blicken att den tackar mig. Synen är hästens viktigaste sinne, och den kontakten är jätteviktig mellan skötare och häst. Du märker tydligt om hästen inte gillar din blick, då vänder den sig bort direkt.

Amanda Mårtensson är uppvuxen på gården tillsammans med mamma Ingalil, pappa Bengt och två systrar. Hon studerade till veterinär i Australien och Barcelona, och till hästterapeut i Sverige och Madrid. Veterinärerna är alldeles för få på Mallorca som idag har uppåt 30 000 hästar, med en kraftig tillväxt de senaste tio åren, och hon åker kors och tvärs över ön varje eftermiddag för att bota sjuka hästar. Ändå hinner hon jobba på familjens två häst-farmar varje dag, för att stötta personalen och sina föräldrar som börjar bli till åren.

Hon utvecklar vad terapin går ut på:

–Hästar kan drabbas av muskelspänningar, huvudvärk eller käkproblem. Många hästar har känsliga tarmar, eller obalanser i hormonerna. Eller i lymfsystemet, då masserar jag lymfkörtlar för att få bort slaggprodukter precis som vi människor behöver göra ibland. På Mallorca är det heller inte ovanligt med sadeltvång, när sadeln eller grimman orsakar smärta. Och så finns det hästar som har problem med uppförandet eller varit utsatt för ett psykologiskt eller mekaniskt trauma. Målet är hitta orsaken utan att ta till kemiska behandlingar, som under väldigt många år har getts på ren rutin.

Efter behandlingen stannar Amanda länge vid Kapitel och smeker honom om mulen, det märks att hon står honom nära. Han är slående vacker, kraftfull och graciös i rörelserna på samma gång. Det är också typiskt för arabiska fullblod. Man tror att de avlades fram i Egypten för åtminstone 2000 år sedan och räknas som världens äldsta ras. Beduinerna använde den som stridshäst och den var också en populär gåva till kungligheter. Arabiska fullblod är uthålliga och starka, de lever länge och har ett bra men tydligt temperament. I såväl Sverige som Spanien började uppfödningen ta fart på 1960-talet.

Ingalil Mårtensson möter oss på sin motorcykel, som hon kal- lar sitt elektriska hjälpfordon. Trots att hon är mer än petit och har svårt att förflytta sig märker man snabbt vilken auktoritet hon är på gården. Hon är mån om att hästarna fotograferas rätt, och då inte bara från rätt vinkel vilket varken är ovanifrån eller under-ifrån utan rakt framifrån, utan också med rätt träns och med öronen pekande framåt. Hästskötaren Pedro är lika följsam mot Ingalil som han är mot hästarna och bär fram flera olika träns av festkaraktär som hon får välja mellan.

Ingalil har fött upp hästar i alla år sedan det första stoet, Juanita, köptes 1982 från ett stall i Son Vida där hon drev en ridskola. Stoet visade sig vara dräktigt och med det nya fölet köpte de gården strax utanför Santa María där de byggde stall och anlade häst-hagar. Första araben hittade hon i Sverige, fuxen Shafeek, som på 1990-talet blev national champion i både Spanien och Sverige, och som blev känd i hela hästvärlden tack vare ett foto som idag är legendariskt där han travar med lyft svans över en vallmoäng. Shafeek var en riktig avelshingst och är bland annat pappa till fuxen Junior. Den brunskimrande fuxen är vanligast bland araber men de flesta av Mårtenssons hästar är trots det skimmlar, varav de flesta hingstar såsom Kapitel.

En annan skimmel är Elektron, som är en av de hästar som släpps ut för fotografering. Han travar i hög fart med en stil och kraft som man bara ser hos arabiska fullblod, och när den långa vita manen och vackert lyfta svansen fladdrar i vinddraget ser han ut som ett perfekt exemplar av sin ras.

Lagom till fotograferingen kommer Bengt Mårtensson förbi och tillsammans med sin hustru går de fram till inhägnaden. Sträcker fram en bunke med hö och Ingalil ropar med kraftfull stämma på sin Elektron. Det är lätt att se ömheten mel-lan häst och ägare, trots skillnaden i storlek. Ingalil berättar att hon alltid varit förtjust i hästar.

–Morfar köpte en ardenner och när jag var åtta år red jag varje dag, jag såg ut som en fluga på den enorma hästen.

Ingalil och Bengt Mårtensson var några av de första svenskarna som flyttade till Mallorca. Ingalil kom 1963 som turistguide, och Amanda berättar att hon blev omtyckt direkt. Hon var kunnig och ett rivjärn redan då, men den blonda skönheten stack säkert ut på fler sätt. Bengt kom till Mallorca året därpå, som chef på Fritidsresor.

–Det tog några möten, men sedan gick det bra, säger han och ler åt minnet av hur de träffades.

Efter några år föddes Mia, och sedan Amanda och Minea som idag arbetar med bokföring på gården. Medan Ingalil ägnade sig åt avel och uppfödning och reste runt med hästarna i Europa på täv-lingar och utställningar drev Bengt en resebyrå, Mundisol. Därefter började han investera i fastigheter och det är i huvudsak de som finansierar gårdarna och de sammanlagt 34 arabiska fullbloden.

Svenska communityt var litet på den tiden och de flesta som stannade kvar gifte sig med mallorkiner, berättar Ingalil. Hon och Bengt var måna om att få döttrarna att känna sig svenska. De pratade alltid svenska hemma och firade svenska högtider med Svenska kyrkan och på Svenska skolan, där döttrarna gick. Bengt engagerade sig också några år som vice ordförande på skolan.

–Men de sista åren gick jag och Minea på amerikansk skola, King Richards. Det var en bra skola där jag fick vänner för livet, säger Amanda.

Bengt lämnar oss efter en kort visit, och inte långt efter händer något oväntat. Hingstarna i spiltorna sticker ut sina huvuden genom sina fönsteröppningar och börjar gnägga högljutt. Skimmeln Romulus som hittills rört sig lugnt i sin hage börjar trava runt i hög fart, han krumbuktar sig, lyfter på svansen och slänger med huvudet så manen yr. In på planen framför stallet kommer häst-skötarna Pedro och Wilson med två ston, Identiqa och Mona Lisa. De har fästträns på, och till och med det är något hingstarna reagerar på, enligt Amanda. Stona släpps in i den stora hagen och det är ingen tvekan om vad Romulus vill.

–Man kan aldrig ha en arabisk hingst och ett sto i samma hage om man inte vill att stoet ska bli dräktig. Men man kan inte heller ha två arabiska hingstar ihop, i värsta fall kan de ha död på varandra, säger hon.

Det är tydligt att Amanda har en annan energi och närvaro än sina föräldrar. Frivilligt eller ofrivilligt har hon blivit gårdens manager, och det innebär mycket arbete som tidsmässigt inkräktar på veterinärskallet. Med tiden planerar hon att sälja de yngre araberna.

–Jag kommer även att behöva sälja Kapitel, och det gör ont att tänka på det. Det är det jobbiga med att komma hästarna så nära. Men samtidigt är det så belönande, varje dag.

Amanda berättar att arabiska fullblod har en stark personlighet, de är intelligenta och känsliga på samma gång. Särskilt känsliga är de för mänskligt kroppsspråk, och hon förklarar att de kan avläsa hela 20 olika ansiktsuttryck hos en människa.

–När hästarna fortfarande är föl är det viktigt att konnekta med dem, onground connection som det kallas är det allra bästa för dem, det är till och med viktigare än att rida dem, säger hon och smeker sin älskade Kapitel över manen.

Så talar en äkta djurvän, veterinär och kraniosakralterapeut!

Ida och Filip driver sitt hotell i Kenya från Mallorca

Ida och Filip Trygg Andersson är paret som bytte ett hektiskt liv i film- och modebranschen i London och New York mot hotellägarliv i Kenya. Och som tillsammans med sina tre barn nu bytt igen mot ett liv på Mallorca. Hur hamnade de här? Och kan man verkligen driva ett lyxhotell i Afrika på distans?

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

–’Ni måste flytta till Mallorca!’ Så var det flera som sa när vi letade efter en plats där vi kunde bo utan att barnen behöver skickas till internat när de är nio år. Här finns en varm kultur där alla hälsar på alla, precis som i Kenya. Busschaufförerna får lyssna på hög 80-talsmusik och nästan ingen tittar i mobiltelefonerna. Vi älskar utomhuslivet med havet, ljuset och en sol som värmer, och det får vi här. Men här finns också en öppen, internationell kultur.

När Ida pratar rinner orden ur henne i hög fart. Både hon och Filip utstrålar en positiv energi som säger att ingenting är omöjligt och att allt arbete är bra. En energi och inställning som nog krävs om man ska lyckas skapa ett hotell som rankas som ett av världens hundra bästa, och det på en plats där människor saknar inte bara utbildning utan även så grundläggande saker som el och sjukvård. Och därefter driva det på samma höga nivå på distans.

Ida och Filip valde den lummiga innergården på nyöppnade hotell Can Bordoy för vårt möte.

–Vi vet båda vilket enormt jobb som ligger bakom ett hotell. Men jag kan ändå inte låta bli att titta på detaljer som gör ett hotell personligt. Vilken musik spelar de i högtalarna, hur ser personalens uniformer ut? Och hur är känslan, känner jag mig som en gäst eller som en kund? Själv föredrar ett personligt hotell framför ett med hög standard, säger Filip som berättar att de varken har tv eller minibar på sina rum.

–Det står inte för high-end längre. Experience är viktigare, slår han fast.

Kinondo Kwetu som hotellet heter har en egen strandremsa och erbjuder såväl vattensporter som safari. Att det var på just den stranden paret Trygg hamnade tackar de en nära vän till Filips mamma för, Tina Dyrssen. Tina ville sälja sin strandtomt, och det var den som Ida och Filip tillsammans med Filips familj, köpte några månader efter att de lämnat New York för en semester på obestämd tid för att kitesurfa och stressa ned. Då var de inte mer än 26 år.

–Vi ville bygga oss ett litet gulligt familjehotell, och tänkte att det väl var som att leda ett filmprojekt, berättar Filip.

Med köpet ingick anställda och relationen till en hel by.

–Första året var jätteroligt då vi tog fram byggplaner och ritade upp allt. Men de som skulle bli vår personal var människor som levde ett helt annat liv. De hade jordtrampade golv och åt med händerna. Efter ett år var det skitkämpigt, och då bestämde vi oss för att tänka om. Vi läste koranen och lärde oss att tänka mer cirkulärt, ’vad ska vara klart i slutet av dagen’?

En annan sak de snabbt insåg var att de behövde engagera sig i byn. Idag driver de en skola och ett sjukhus som tar emot 100 000 patienter om året. Det är Filip som är ansvarig för sjukhuset, och hans mamma sitter i Sverige och ansöker om pengar i större fonder. Som grundare till Victor Rydbergs gymnasium är hon en kvinna med mycket driv och kompetens.

–På plats har vi en duktig driftschef, och hotellet har en svensk manager i Anna. Det är tack vare dem vi kan driva hotellet på distans. Sedan några år har vi också välutbildad personal från de större städerna i Kenya.

Idas huvudansvar är marknad, reservationer och personal.

–Min räddning är alla de personalgrupper vi har på whats-app. Utan dem skulle vi aldrig kunna jobba härifrån, eller ens ta ledigt. Nu kan vi vara på stranden en dag med familjen och ändå vara nåbara. Varken Filip eller jag har någon hotellutbildning, men för oss är värdskapet allt. Det står Anna för nu, men fyra gånger om året åker vi till Kenya och då är det en av våra viktigaste uppgifter.

Trots lockelserna från Mallorcas calas och stränder räcker Idas energi till flera projekt. Bland annat gör hon hållbara smycken och inredning som tillverkas i Kenya.

–Vi märkte att våra gäster frågade efter lokala produkter i hotellshopen. I Kenya är det dyrare att tillverka hos lokala skräddare eftersom det finns så många organisationer och fabriker som dumpar kläder där, och kunskapen går förlorad. Men nu har vår lokala skräddare en fair trade-fabrik med egen workshop. En viktig lärdom är att om man vill hjälpa lokalt ska man skapa arbetstillfällen, inte skänka kläder.

Under intervjun ser Ida ut att vara på språng mest hela tiden, medan Filip sitter avslappnad i sin korgfåtölj. Men båda ler lika mycket och de kompletterar varandra naturligt i sina svar utan att avbryta eller rätta den andre. De var båda 23 år när de träffades på gemensamma vänners fest. Idag är de 41. Så hur har de inte bara kunnat hålla ihop, utan också jobba ihop så länge och på så olika platser?

–Filip är megapositiv i sinnet från början, säger Ida. Men i ett långt förhållande lär man sig också acceptera varandras dåliga sidor.

–Vi tänker båda ’vad kan jag ge den andre? Hur kan jag bättre älska?’ säger Filip och ler övertygande. Vi har båda gett varandra frihet, vi har aldrig samlat poäng på varandra. Vi bråkade mycket första året tillsammans, sedan var vi klara med det. Nu bråkar vi kanske under fem minuter och säger sedan förlåt. Båda vet att vi inte kan ändra på den andre.

Trots Idas och Filips positiva utstrålning hade de båda gått igenom svårigheter innan de träffades. Filip vurpade med snowboarden i Åre som sjuttonåring och bröt nacken och ryggen. Han stelopererades och fick flytta ben från höften.

“Jag har lärt mig att lycka är vad man gör det till. Man vet hur jobbigt saker och ting kan vara, men jag känner mig ändå ofta positiv och glad”

–Jag var nära att bli helförlamad men räddades tack vare en sjuksköterska i backen som sa åt mina vänner att inte flytta på mig, och en duktig kirurg i Stockholm. Men jag förändrades efter det och skötte inte skolan. Min rektor sa åt mig att åka iväg, så jag flög till Madrid och blev kvar ett halvår. Då väcktes min kärlek till Spanien och jag älskar fortfarande Madrid. Men Mallorca är bättre för barnen, här finns havet och vi cyklar till skolan.

Ida växte upp med en pappa som blev alkoholist. Filip berättar hur det gick till.

–Han var delägare i ett företag och när han sålde började han dricka på allvar. Ida och hennes mamma och syskon ställde honom mot väggen, ’välj mellan oss och spriten’. Han vände på klacken och gick, det var en av de sista gångerna de såg honom. Några år senare hade han supit ihjäl sig. Familjen bildade då Trygga barnen, en organisation som stöttar barn som växer upp med missbrukare. Jag var med på Idas resa och det har gjort oss sammansvetsade. Det har gjort att jag är uppmärksam på henne, men hon är det också på mig.

Ida lyssnar när Filip berättar hennes historia, och blir eftertänksam när hon säger:

–Jag har lärt mig att lycka är vad man gör det till. Man vet hur jobbigt saker och ting kan vara, men jag känner mig ändå ofta positiv och glad. I Kenya är döden närvarande och naturlig, hemma är man rädd för döden. Vi har det egentligen så jävla bra, även när vi har det som jobbigast. Man går efter den erfarenhet man har, men jag är glad att våra barn har sett det de sett och är tacksamma för hur bra vi har det.

–Kenyaner som lever med döden runt knuten tar inte allt så jätteallvarligt. Det viktiga är att alla är glada och nöjda. Det är en in-ställning vi nog båda har tagit till oss, säger Filip och fortsätter: Saker som händer känns inte så stressande som det gjorde innan, men kanske har det med åldern att göra. Livet är inte så allvarligt som jag trodde innan. Men jag tar vara på det. Om jag är ledig en timme brukar jag cykla till en stadsdel där jag inte varit tidigare, beställa en kaffe på en bar och lyssna på gubbarna.

Idas och Filips hotell i Kenya: Kinondo Kwetu

Idas och Mikaelas inredning och smycken: Malaika Cotton

Chiringuiton blir aldrig omodern

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Trots att de numera måste samsas på de paradisiska stränderna med lyxiga beachklubbar och deras balinesiska strandbäddar, exotiska cocktails och cirkulerande service, så överlever ännu de klassiska strandbarerna – eller chiringuitos som de kallas här på Mallorca. Framför allt lever de kvar i de minsta mest svårtillgängliga vikarna. Deras gäster kommer från alla samhällsklasser och skulle aldrig drömma om att bryta traditionen från sin ungdoms sorglösa somrar. Här spelar det ingen roll om du måste resa dig från solstolen gå bort till baren för att beställa din drink, även om det skulle innebära att du bränner fotsulorna på den heta stranden, för du hälsas välkommen av Joan, Tomeu eller Natalia, på samma sätt som de hälsat sina gäster i 15 år, och de känner igen dig och vet hur du vill ha din mojito. Priserna varierar från en strandbar till en annan, men de är alltid skäliga om man tänker på att de bara kan ha öppet några månader om året, att deras existens vilar på löftet om en molnfri himmel och att licenserna för att få finnas till är skyhöga.

Roxy Beach.
Roxy Beach.

Vår fotograf Cristiano Montoro förevigar här några av Mallorcas mest kända strandbarer: Blue Bar i Porto Colom, Cala Sa Nau de Horta, Roxy Beach i Portals och Chiringuito de Costa de la Calma.

Chiringuiton är en minimal inrättning med en utpräglad avslappad och sorglös atmosfär som sätter prägel på många av Mallorcas stränder. Men det är också en verksamhet som erbjuder mer än skugga under ett halmtak eller parasoll som skydd mot sommarens heta sol.

Chiringuiton är en minimal inrättning med en utpräglad avslappad och sorglös atmosfär som sätter prägel på många av Mallorcas stränder. Men det är också en verksamhet som erbjuder mer än skugga under ett halmtak eller parasoll som skydd mot sommarens heta sol.

Cala Sa Nau.

Öl, smörgåsar, läsk, sallader, vatten, hamburgare, glass och en enkel korg med bröd och olivolja är de vanligaste rätterna på menyn. Något som passar de flesta strandgäster som sällan ute efter unika rätter med tjusig presentation och tillagning, utan snarare ett enklare utbud som snabbt kan förberedas och serveras.

Men visst finns det strandbarer som valt att utveckla sin verksamhet med ett lite mer omfattande utbud av rätter och cocktails, med ännu lite personligare service och kanske bekvämare möbler, i ett försök att locka till sig fler och därigenom öka sin omsättning och blygsamma vinst.

Källan till det spanska ordet för strandbar – chiringuito – är lite oklart. Vissa hävdar att namnet kommer från Puerto Rico, från ordet chiringo, som till vardags betyder “liten, kort, knapp”, och att det syftar på strandbarernas storlek. Andra källor pekar mot Kuba, och då särskilt deras kaffeplantager. När arbetarna drack sitt kaffe hällde de först upp det i plastflaska nedstoppad i en strumpa, och tryckte till. Kaffestrilen som då kom ut kallade de “chiringo”. Med tiden kom de ställen som serverade kaffe att bli kända som chiringos.

Här spelar det ingen roll om du måste resa dig från solstolen gå bort till baren för att beställa din drink, även om det skulle innebära att du bränner fotsulorna på den heta stranden, för du hälsas välkommen av Joan, Tomeu eller Natalia, och de känner igen dig och vet hur du vill ha din mojito.

Det anses att den första chiringuiton på spansk mark öppnades redan år 1913, närmare bestämt i Katalonien som då hade handelsförbindelser med Kuba. Den första låg på stranden i Sitges och eftersom många där hade återvänt från Sydamerika där man gjort sig en förmögenhet, började de fråga efter chiringos. Namnet gav de sedan till själva lokalerna, på samma sätt som man gav spanska ord åt de nyinrättade caféerna (cafetería), slakterierna (carnicería) och glasskioskerna (heladería).

På Mallorca finns många strandbarer. Ett exempel är El Chiringuito Costa de la Calma i Calvià som drivs av Natalia. Natalia öppnar sin strandbar klockan elva på förmiddagen och stänger inte förrän klockan ett på morgonen. El Chiringuito Costa de la Calma åtnjuter den stora fördelen att inte ha några grannar i närheten. Strandbaren erbjuder ett lockande utbud av mat under hela dagen, som enligt stamgästerna är både enkel och god, och ett överflöd av lokala delikatesser. Här serveras rostat bröd med smör, nypressad apelsinjuice, sallader, skinka och lokala ostar, gazpacho och – som grädde på moset – pamboli (bröd med olivolja) med sobrassada, ost från Menorca, nyskuren Serranoskinka, tonfisk och annat. Allt detta i en informell miljö med en högst varierad kundkrets. För på Natalias Chiringuito förenas en rad personligheter, allt från de som måste hålla hårt plånboken till de vackra och rika. Menyn och det svårslagna läget lockar gäster under hela dagen, men det är på kvällen när de vackra solnedgångarna stjäl uppmärksamheten som det börjar bli trångt i baren. Här råder ingen brist på varken tinto de verano, en vindryck som påminner om sangria, eller cocktails, ihop-rörda på kända spritsorter. Signaturdrinken är Chirijito Mojito, komponerad på lokala vindeltomater, angostura, soda, rom och is.

De räddar Mallorcas stränder och hav

Rebecka grundade en organisation som vill minska antalet fimpar. Line och hennes man grundade en som erbjuder gratis dricksvatten på återvinningsbar flaska. Mari arbetar för att bevara Mallorcas strand- och havsmiljöer. Möt tre tjejer som valt att dedikera sina liv åt att skydda Mallorcas vatten, stränder och hav.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Mallorca är en utsatt ö. Tretton miljoner turister kommer varje år med flyg och båt. Återvinningskärl finns i de flesta gathörn, ändå är benägenheten att återvinna långt under genomsnittet i Europa. Och Palmas avloppssystem har länge varit underdimensionerat. Vid kraftiga regn släpps avloppsvattnet rakt ut i havet för att förhindra översvämning, och stränderna stängs av i flera dagar efter-åt på grund av den höga nivån av bajsbakterier.

Gator och stränder städas tidigt varje morgon med stora maskiner, men de får inte upp allt. Bara i Magalufs partykvarter slängs ett halvt ton flaskor och förpackningar på gatorna varje dygn under sommaren. För att plast, fimpar och annat skräp ska minskas måste vårt beteende förändras. Både turisternas och fastboendes. Därför måste miljöorganisationerna jobba från två håll. Erbjuda lösningar, men också information.

Vid ett besök på playa de Mago i maj såg jag med egna ögon en strand som inte hunnit städas inför turistsäsongen. Bukten och den dryga trettio meter långa remsan var överfull med alger, men också skräp. Allt från stora plastsjok som guppade i havet till snören och tampar, korkar, mängder av halvt nedbrutna förpackningar, en glömd matlåda och en flipflop. Och överallt i sanden låg fimpar. Under en dryg halvtimme städade vi havet och stranden, och skräpet fyllde en halv soptunna. ”Det spolas in från Afrika” sa en förbipasserande man och såg säker ut. Hade han rätt?

Några dagar senare träffar jag Rebecka Dahlén på Palmas närmaste strand Ca’n Pere Antoni. Jag ställer frågan till henne, och som svar böjer hon sig ner och plockar i de uppspolade algerna.

–Ser du vad det här är? Gamla våtservetter och rester av tops. Jag vet inte hur strömmarna går men det här kommer från Palmas avloppssystem. Det är alltså något folk spolar ner i toaletten som om den vore en papperskorg.

Det var bara någon vecka sedan det meddelades att Palmas stränder stängdes efter ett kraftigt regn, så jag förstår att hon har rätt. Men hon visar mig också fimpar.

–De här kommer inte från havet, det är cigg som folk som släcker i sanden och lämnar kvar.

Rebecka är full av energi när hon berättar om event hon genomfört och kommer att genomföra där hon genom organisationen Don Dobbin samlar folk för att plocka fimpar. På Mallorca hakar de på de strandstädardagar som Save the Med anordnar. De samlar i burkar, räknar och redovisar. Och försöker ändra på människors beteende.

–Vi tror att för att förändras räcker det inte med information, man behöver också den fysiska handlingen, att böja sig ner och plocka. Det är därför eventen är så viktiga. Sedan sprider vi information på sociala media.

Filtret i fimpen består av cellulosaplast och innehåller tungmetaller som bly och kadmium. När dessa spolas ner i jorden, i dagvattenbrunnar och ut i havet tas de upp av grödorna och äts av fiskar och skaldjur. I mätningar ser man att levern på skaldjur innehåller mångdubbelt högre halter än köttet, där de också många gånger är höga. Metaller anrikas i näringskedjan och har man själv höga halter i organen kan en arroz brut eller paella ge svåra symptom.

–Det vi slänger i naturen kommer tillbaka till oss själva, som Rebecka säger.

Det finns fler krafter på Mallorca för att hålla stränderna rena från fimpar. På en av Ibizas stränder har fimpar förbjudits på prov och nu vill hälsomyndigheten utöka till stränder på Mallorca. I Calvià har kommunen placerat ut askfat vid tre stora stränder med instruktioner för att samla egna och andras fimpar. Men allt tar tid, särskilt när beteenden ska förändras, och tills vidare växer fimparna i antal. Rebecka visar mig en petflaska full med fimpar.

–De här plockade jag på vägen hit runt palmerna längs strandpromenaden. Folk tittade lite snett på mig men det får man strunta i, säger hon och skrattar.

 

Något annat som skräpar ner stränderna är plastflaskor. Hettan får solbadare att ta med sig stora mängder medhavd dryck på flaska, som inte sällan lämnas kvar. Plast bryts med åren ner till bitar, och till slut blir den till millimeterstora kulformade mikroplaster som fiskar misstolkar som mat.

Något annat som skräpar ner stränderna är plastflaskor. Hettan får solbadare att ta med sig stora mängder medhavd dryck på flaska, som inte sällan lämnas kvar. Plast bryts med åren ner till bitar, och till slut blir den till millimeterstora kulformade mikroplaster som fiskar misstolkar som mat.

Cleanwave är organisationen som placerar ut alternativ till plastflaskor för engångsbruk. Det är rost-fria stålflaskor som man fyller gratis i någon av de mängder av vattenpåfyllningsstationer som finns över hela ön, men också på Ibiza, Menorca och i Madrid. Ingen av öarna har en fungerande återvinning utan all plast transporteras till fastlandet.

Danskan Line Hadsbjerg, Mallorcabo sedan 15 år och uppvuxen i Sydafrika och Kenya, grundade Clean-wave tillsammans med sin man Philippe Baier. Det började med ett femdagars-event på Ibiza för 1000 personer där hon insåg att de skulle behöva köpa in 25 000 små plastflaskor.

–Det var verkligen inget alternativ för oss. Så vi satte upp mobila vattenpåfyllningsstationer och tillhandahöll hållbara flaskor. Det fungerade och vi tänkte genast att kan vi göra det för event kan vi göra det för hela ön.

Save the Meds huvudsakliga uppgift är att återskapa de marina havsmiljöerna runt Mallorca genom att dokumentera och analysera bottenstrukturerna i de mest utsatta områdena. De presenterar även förslag åt den lokala regeringen för hur dessa områden bör skyddas.

Line beskriver Cleanwave som en social rörelse som samlar företag, restauranger, hotell, skolor och övriga samhället i ett försök att bekämpa användningen av plast.

–Som öbor har vi möjlighet att arbeta tillsammans och se resultat.

Mari Gutic är psykologen som sålde allt i Sverige och som oväntat blev medbjuden på en båt till Mallorca efter att ha seglat två månader i Azorerna. Hon hade fördomar om ön som en party- och allinclusive-ö och tog kontakt med Brad som var en av Save the Meds (tidigare Asociación Ondine) grundare. Hon förlängde sin vistelse och blev med tiden heltidsanställd.

Mari berättar att även de ser det lokala samarbetet som avgörande för att nå en förändring.

–Miljövårdsforskning blir meningsfull först när vi vanliga människor tar till oss den och gör något åt saken. Det är agerandet i vardagen som är det verkliga miljövårdsarbetet.

Save the Meds huvudsakliga uppgift är att återskapa de marina havsmiljöerna runt Mallorca genom att dokumentera och analysera bottenstrukturerna i de mest utsatta områdena. De presenterar även för-slag åt den lokala regeringen för hur dessa områden bör skyddas.

–Vi bjuds regelbundet in till möten och under loppet av ett år har tre nya miljöskyddsområden upprättats runt Balearerna. Skyddet runt La Cabrera Nationalpark har nyligen utökats och är nu Medelhavets största marina miljöskyddsområde.

Och Save the Meds dykare och marinbiologer jobbar vidare. Förra sommaren gjorde de en studie kring Formentor.

–Efter de flesta dyk kom vi upp sorgsna över hur tomt ett område med så mycket potential kan vara. Det finns ett brådskande behov av skydd där, liksom på många andra håll runt öarna. Områden med rik bottenstruktur med endast småfisk är ofta ett tecken på överfiske. Men havet har en otrolig förmåga till återhämtning när det ges möjlighet. I de marina skyddsområdena El Toro och Levante de Mallorca har såväl mängden fisk som storleken ökat upp till 10 gånger på tio år.

Jag träffar Mari och Rebecka på den gemensamma strandstädarkvällen på Ca’n Pere Antoni. Gruppen som samlats har en internationell prägel. Vissa plockar systematiskt innanför en kvadrat, silar sanden och räknar antalet bitar. Andra gör som jag, sätter sig helt sonika och plockar det man ser. Stranden ser ren ut, inte alls som när jag och Rebecka träffades här, men tittar man noga är sanden full av mikroplaster och nurdles, små kulformade plastbitar. Jag träffar två svenskar, Rebecka Glaser och Jeanette Wioski, som berättar att de silade fram 660 mikroplaster på drygt en timme.

–Det blir nästan meditativt, man blir som besatt. Som gammal rökare skäms jag över hur lättvindigt jag kunde lämna kvar fimpar och skräp förr. Det vill jag återgälda nu. Att bli inbjuden till strandstädardagarna ser jag som en ynnest, säger Rebecka Glaser som bor på ön.

Balearerna har på senare år tagit fler initiativ till att skydda miljön. Redan idag måste butiker ta betalt för plastpåsar större än fruktpåsar. Om två år ska tops, sugrör och engångsbestick förbjudas i hela EU, och om tio år ska hela 90 procent av alla plastflaskor återvinnas. Mallorca har med sina 17 procent långt kvar, men ambitionen finns inom kommunerna. Med miljöorganisationernas hjälp kan en minskning bli möjlig, även utan lagstiftning och böter. Men då måste alla vara villiga att hjälpa till att rata engångsprodukter och slänga skräpet på rätt plats. Även du och jag.

 

Läs mer om organisationerna här:

http://dondobbin.com/

https://www.savethemed.org/en/

https://www.cleanwave.org/

Alla plastförpackningar slängs i gul container märkt envasos, dvs behållare. Här slängs även aluminiumburkar och sprayburkar.

Fimpar slängs i grå container märkt residous/rechazo, dvs avfall. Här släng det som inte kan återvinnas utan måste brännas.

I toaletten slängs bara toalettpapper, utöver bajs och kiss. Våtservetter, tandtråd, tamponger och linser ska du slänga i en papperskorg.

Vill du veta mer, hjälpa till eller donera?
Läs mer på: Dondobbin.com, Cleanwave.org,
Savethemed.org

Matsmarta val på menyn hos Louise

En skolpsykolog som startar kreativ matstudio. Det kanske låter som helt skilda världar, men för Louise Sarrión blev det en fullträff. På Grounded Living lagar hon hälsosam och helst veganskt kost till yogaretreats och fester på Mallorca.

Text: Anna Norström
Foto: Pär Olsson

När Louise Sarrións mormor Marianne var ung åkte hon till Mallorca på charterresa. Här blev hon blixtkär i turistguiden. Han fick följa med hem till Småland. Snabbspola fyrtio år. Louise är nu själv boende på ön.

– Det låter kanske som en kliché men nu är cirkeln sluten, säger hon.

Louise Sarrión startade projektet Grounded Living för två år sedan. Efter flera år med sin familj i Madrid hade hon landat på ön och hitta hem till köket. Det blev det en matlagningsverkstad med fokus på det växtbaserade riket. Hon utgår från sin studio på Carrer d’Arnau Rossiñol i Santa Catalina, Palma men arbetar ofta ute på fältet.

– Min idé från början var att göra cateringuppdrag men jag jag får allt fler kunder som antingen har retreats eller familjer som vill att jag kommer hem till dem och lagar mat, berättar Louise.
Många är nyfikna på studion. Under vårt besök sticker en herre in huvudet och undrar om hon serverar lunch.

Hon ger också matlagningskurser. Det finns en stor efterfrågan på Mallorca med just hälsosam och vegansk kost. Men Louise är inte den typen av grön kock som sysslar med några pekpinnar. Jag är inte ”hjärntvättad”, säger hon och skrattar.

– Det här händer ganska ofta att folk knackar på eller kommer in. Från början tänkte jag att jag skulle ha luncher för allmänheten men nu gör jag bara events här för sällskap som bokar in sig.

Hon ger också matlagningskurser. Det finns en stor efterfrågan på Mallorca med just hälsosam och vegansk kost. Men Louise är inte den typen av grön kock som sysslar med några pekpinnar. Jag är inte ”hjärntvättad”, säger hon och skrattar. Själv äter hon kött men inte särskilt ofta, kanske max en gång i månaden. Louise drivs snarare i positiv anda av att få folk att upptäcka nya vägar med grönsaker.

– Och framförallt för mig handlar det om bra råvaror. Det finns det så mycket av här, bara tänk på alla saluhallar!

En av hennes menyer som blivit en storfavorit är hennes veganska tacobuffé. En rätt som därhemma i Sverige är så älskad, speciellt för familjer om fredagarna, där man med enkla medel kan välja bort kött.

Och framförallt för mig handlar det om bra råvaror. Det finns det så mycket av här!

– Även de mest inbitna köttätarna älskar tacobuffén.

Då lagar hon en ”chili sin carne”, alltså utan kött, och serverar med hembakta bröd, salsan pico de gallo och mangosalsa. Den svenska artisten Little Jinder är en gäst som ätit den med förtjusning. På de yoga och hälso-retreats som hon lagar maten åt blir menyn mer hälsoinriktad – med smoothies och grönsaksjuicer som går åt i en försvinnande fart. Deltagarna kan också ta med sig enkla knep hem. Som med hennes gazpacho där hennes knep är att tillsätta något sött.

– Det är mitt hemliga trix! Man kan ha äpple, persika eller nektarin i och då balanseras tomaten med syran. Och så är jag så knasig att jag inte har någon vitlök i, det kan folk tycka är lite konstigt men det behövs faktiskt inte, säger Louise.

Hennes väg till den nya karriären startade för fem år sedan. Efter att ha jobbat som skolpsykolog Madrid ville hon göra något helt annat.

– Jag gjorde det där klassiska och gick olika kurser för att hitta mig själv.

På ett bananskal snöade hon in på raw food och tog en online-utbildning. Just raw food blev hennes biljett in i retreat-världen som växer och blir större för varje år på Mallorca. Och här på ön vill hon bli kvar. Louise och hennes man Fernando har skapat sig ett hem här tillsammans med sina barn Carl, 11, och Linnéa, 12.

– Jag älskar att bo på Mallorca. Barnen kan röra sig helt fritt här.

De tränar triathlon, och har en aktiv livsstil. Hennes man pendlar fortfarande en del för jobb i Madrid men deras bas är på ön. Och lokalen på calle Rossiñol nummer tolv är platsen där Louise får utlopp för sin kreativitet.

– Vi bara sprang på den här lokalen och det kändes så rätt.
För mer info: groundedliving.es

Mons Kallentoft skriver om Mallorcas skuggsida

SE MIG FALLA

Om det finns sol finns det skugga. Och alla paradis har ett inbyggt helvete. Med sin nya bok ”Se mig falla” punkterar Mons Kallentoft effektivt den rådande bilden av turistparadiset Mallorca. Några ingredienser: Droger, korruption, slumkvarter, mord, sexhandel och en försvunnen tonåring. Inget man brukar hitta i reseannonserna precis…

Succéförfattaren Mons Kallentoft är mer produktiv än de flesta. Vid 51 års ålder har han redan otaliga böcker bakom sig. De tycks onekligen rinna som vatten ur honom, men ”Se mig falla” har inte skapats i ett flöde av rent källvatten, här har han snarare skruvat på en kran av brunt, obehagligt avloppsvatten.

– Jag fascineras av kontraster, säger han när vi ses i Santa Catalina där han sedan fem år bor med sin familj – fru och två tonårsbarn.

– Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser. Här finns några av Spaniens rikaste familjer och en lång tradition av skumma fastighets-, mark- och vattenaffärer och det har varit en knutpunkt för droghandel i decennier.

Sådant intresserar förstås en författare av kriminalromaner, en person som dessutom vuxit upp i Ljungsbro, en allt annat än idyllisk svensk småstadshåla utanför Linköping.

Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser

– När jag var ung kallades Ljungsbro för Pickhult, det var mycket droger och många av mina generationskamrater fast-nade i kriminalitet. Men på ytan var det en putsad medelklassidyll, berättar Mons medan vi sätter oss i bilen för att börja vår lilla rundtur i några av de mindre charmiga delarna av ön. Det är i dessa miljöer som den nya, svarta romanen ut-spelar sig.

”Se mig falla” handlar om tonårsflickan Emme som tjatar sig till en utlandsresa av sina tveksamma föräldrar. Och det är till det party- och drogstinna, ökända Magaluf hon till varje pris vill åka.

När vi stiger ur bilen i ett folktomt, ödsligt Magaluf en dag i slutet av januari är det snudd på omöjligt att föreställa sig att detta på sommaren förvandlas till ett pulserande, neonsprakande festinferno som lockar ungdomar från hela världen. Denna dag kunde Magaluf lika gärna varit en del av Västerås, minus stranden förstås. Död betong.

Det är här unga Emme i boken försvinner och det är här hennes förtvivlade pappa börjar sin kamp för att hitta henne.

– Min egen dotter som är 16 år nu brukar faktiskt åka till Magaluf för att festa. Vad kan man göra, ungdomarna tycker att det är kul och billigt här, säger Mons medan vi promenerar förbi några av klubbarna som figurerar i boken. Han verkar inte särskilt orolig för sin dotter trots att hans egen kreativa och mörka fantasi skenat iväg ordentligt med honom i den nya boken. Och det är förstås en författares privilegium att få iscensätta och bearbeta sådant som inte hänt i verkligheten.

Inspirationen till boken kom när Mons flyttat till ön och dagligen började läsa tidningsartiklar om knarkdrottningar, poliskorruption och skumma affärer.

– Det är så enkelt att se det svarta och det vita här, den ingrodda smutsen. Men jag har varit mycket noga med att inte peka ut personer i boken, det är ju en roman, fiktion, poängterar han medan vi tar oss in mot stan igen, till en stadsdel som aldrig någonsin har blivit omnämnd i en turistguide – Son Gotleu.

Nu är det inte Västerås längre, nu kunde det lika gärna vara ett slumkvarter i Calcutta.

– Ibland hittar man uppsprättade katter på gatorna här, det är mycket vodoo i görningen, mycket droger och ibland våldsamma uppgörelser mellan olika grupper. Men man får inte glömma att merparten av folk som bor här är fattiga men skötsamma familjer som bara försöker överleva, understryker Mons, som har ett starkt socialt/politiskt patos.

I den här totalt oglamorösa stadsdelen utspelar sig en del minst sagt obehagliga scener i boken.

Det är ingen tvekan om att Mons Kallentoft gjort en riktigt djupgående research under arbetet med ”Se mig falla”. Storyn för oss vidare till kvarter som en gång varit trendiga nöjeskvarter, men som har förfallit rejält under senare decennier. Som till exempel delar av El Terreno, runt Placa Gomila, som oavsett närvaron av Svenska skolan faktiskt har en väldigt slummig karaktär med fula, halvt förfallna hus, graffiti och otroligt ocharmiga lågprisbutiker.

Vi ska inte avslöja mer om bokens innehåll här. När den publiceras i början av maj kommer förhoppningsvis många läsare att få ta del av innehållet.
Men kommer han och familjen att kunna bo kvar på ön när denna smaskiga svarta motpol till glassig turistinformation om Mallorca kommer ut?

– Det återstår att se, säger Mons med ett lugnt leende.

 

Läs om Mons Kallentofts alla böcker här:

http://www.kallentoft.com/

Omslaget till Mons Kallentofts Se mig falla. Nedan: Ett utdrag ur bokens kapitel 3.

(...)
Han kör längs Marítimo, där klubbarna ännu hål-ler öppet, och utanför Opium står en grupp killar och försöker övertala vakterna att släppa in dem samtidigt som ett gäng tonårstjejer obehindrat glider förbi kön.
Färden tar honom ut på motorvägen, och på kul-larna ner mot havet ligger husen som inkilade i vegetationen. Ovanför Genova blickar madonnastatyn ut över människornas göranden och Tim trampar ner gaspedalen. Det här är den farligaste tiden på dygnet på Mallorcas vägar, när de fulla och höghushöga är på väg genom sennatten, men det är inte mycket trafik nu. Han tar av, svänger upp mot Calvià och snart kör han på en vindlande väg omgiven av palmer och blommande jakarandaträd, de har förirrat sig i tiden och tusentals små klockor i lika många blå nyanser bildar ett valv över vägen. Det bär uppåt, inåt ön, och de låga bergen ger vika. Landskapet öppnar sig i en kilometerbred dal, där små ockrafärgade hus och Hotel Son Claret omgärdas av flacka fält inramade av stenmurar. Bortom fälten skjuter bergen upp igen som en sovande jättes skuldra, och ovanför skuldran finns den tvekande gryningshimlen som ännu är full av slocknande stjärnor.
Han kör så långt upp på berget som vägen tar honom. Han parkerar och så går han i gryningen, planlöst, hotellet en miniatyr långt under honom. Ljusen i byn tänds för att sedan falna i takt med att gryningen vinner helt över natten. Han går, vandrar, ropar hennes namn rätt ut i den nya dagen.
Emme, Emme, Emme.
(...)

Kyrkoherden hjälper oss i nöden

Det är inte helt ovanligt att svenskar reser till Mallorca på enkel biljett med en gitarr om sin hals, och hoppas på ett rum eller en balkong att sova på. Det finns de som kommer hit med sin familj med en önskan om att lösa de problem som de brottades med i Sverige. Andra, som bott här länge, hankar sig fram tills ålderdom och sjukdom tar vid, och den oundvikliga döden.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Danielle Stack

Det kan gå bra, men det kan också hända att någon av dessa svenskar hamnar i djup kris. Ekonomin löser sig inte, alkoholen eller andra beroenden tar över, äktenskapet spricker, och när den ena i paret dör kanske den andra står ensam i sorg, utan pengar och med begränsade kunskaper i det spanska språket och om det spanska samhället. Inför vännerna hålls kanske fasaden intakt medan insidan rämnar, och när man väl blottar sin förtvivlan försvinner partyvännerna en efter en. Det är då Svenska Kyrkans personal finns där. Med samtal, besök och hjälp med det praktiska.

Svenska kyrkan har i fyrtio år visat omsorg om svenskar på Mallorca. I El Terreno erbjuder de en social mötesplats och bjuder in till samtalsgrupper, sångstunder, alla årets kyrkliga högtider, gudstjänster och fika. Men de finns också där för svenskar i nöd och social kris – på kyrkans journummer kan du nå en präst mitt i natten.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag. Jag blev nyfiken på hur de arbetar och fick ett samtal med vikarierande kyrkoherde Kajsa, kantor Maria och kanslist Carina för att prata om deras arbete för människor i nöd.

Kajsa inleder med att berätta att de flesta som hamnar i akut kris ringer på kyrkans journummer där antingen hon eller kyrkoherde Karin svarar dygnet runt. Kyrkan har också ett nära sam-arbete med Svenska Konsulatet som hör av sig när svenska turister behöver hjälp med annat än de praktiska bitar som konsulatet står för.

När någon som själv befinner sig i kris ringer på jourtelefonen handlar det framför allt om att lyssna, och väldigt sällan om att ge konkreta råd, berättar Kajsa. Hon framhåller att det även är något man som anhörig kan tänka på, att vad många i kris framför allt behöver är någon som är villig att lyssna. Samtalen blir gärna långa, men för det mesta räcker det med ungefär fyrtiofem minuter.

– Ofta har den som ringer då själv kommit på bra tankar och lösningar, utan att jag har behövt säga så mycket. Om problemen är långvariga handlar det om att stötta det friska och försöka hjälpa personen att hjälpa sig själv, säger hon.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag

Rent praktiskt kan Svenska Kyrkan hjälpa till att kontakta sjukhusen, spanska socialen, domstolen, polisen och kvinnohuset Instituto de la doña som hjälper såväl fysiskt och psykiskt utsatta kvinnor och barn. Med försäkringskassans blå kort får svenska turister tillgång till vården på de statliga sjukhusen. Har man inte det med sig brukar Konsulatet kunna hjälpa till att få fram det.

– Vi har också ett samarbete med socialarbetarna i El Ter-reno och Santa Catalina som gärna vill nå ut till svenskar och andra invandrare som behöver hjälp att integreras i det spanska samhället, säger Carina.

Kajsa har tidigare varit präst på såväl Svenska Kyrkan i London och i New York, men även på Kanarieöarna. Där ligger kyrkans lokaler nära stranden i San Agustin och betraktas i det närmaste som turistkyrka. Så är inte fallet på Mallorca där lokalerna inte ligger på gångavstånd från de områden dit turisterna söker sig. Däremot har El Terreno där lokalerna finns blivit allt mer populärt för svenskar att köpa lägenhet i.

– Även Svenska Skolan ligger här, och många av de mindre barnen kommer till kyrkans sånggrupper, sjunger Mors lilla Olle och äter kanelbullar, säger Maria som bland annat håller i barn-aktiviteterna. Men de flesta som söker sig till kyrkan är äldre svenskar som bor på Mallorca. Då börjar de kanske med att fika eller för att delta i någon av aktiviteterna. En stor anledning är den sociala samvaron med personalen och andra besökare.

– Det brukar vara en bra ingång om man senare behöver hjälp på ett djupare plan. Kanske kan man inte alltid nå fram till de existentiella samtalen med vännerna så som man upplever att man kan med oss, säger Kajsa.

Hon berättar att samtalsgrupperna har blivit väldigt upp-skattade.

– Vi är tio, tolv stycken som samtalar om olika teman. Kyrkans personal har tystnadsplikt, men alla är överens om att det som sägs i gruppen stannar där. Vi samtalar om kärleken, döden och allt däremellan, och man kan öppna sig för tankar som man ibland kanske inte vill delge den närmaste familjen.

En uppskattad del av kyrkans diakoni är sjukhusbesöken. Varje tisdag, ibland ännu oftare, besöker kyrkoherden eller församlingsassistenten John svenskar som är inlagda på Juaneda, Son Espases eller något annat sjukhus. Om man önskar kan man även få hembesök.

– Då tar vi med oss fika och veckotidningar, och ibland böcker. De flesta ser det som värdefullt att prata svenska en stund om annat än det som rör det medicinska. På vintern gör vi inte lika många besök, men när cykelsäsongen drar igång blir det genast fler, säger Kajsa.

Många som blir äldre frågar efter ålderdomshem. Och visst finns de även i Spanien, men de är ofta sorgliga att se, säger Maria.

– De påminner om fängelser med sina galler för fönstren. I Spanien får de flesta äldre hjälp av grannar eller familjemed-lemmar som ofta bor i närheten, eller så betalar de någon privat för service. I den lokala baren i mitt kvarter finns nycklarna till flera äldre stamgäster ifall någon en dag inte skulle dyka upp, säger hon.

Många utlandssvenskar har sitt starkaste skyddsnät i Sverige. Där finns släkt och vänner sedan långt tillbaka i tiden. Dess-utom är myndigheterna i Sverige ofta snabbare på att erbjuda hjälp än i Spanien, därtill på hemspråket.

– Om man inte har sociala kontakter, blir sjuk och inte kan gå ut eller om man tidigare gjort allt med sin partner som sedan dör kan det bli en väldig ensamhet. Särskilt om man inte har lärt sig spanska så bra. Många väljer att sälja och resa hem då, säger Carina.

Hon framhåller att det i ett visst skede av livet är viktigt att planera för döden, vilket många också gör.

– För att få begravas i Spanien måste man köpa en gravsten. Därför brukar även svenskar som bott här länge välja att begravas i Sverige. Då är det den församling där man bodde senast som tar emot kistan eller urnan.

Samtidigt finns det en livskvalitet i Spanien som gör att många äldre svenskar vill bo kvar. Att byta några ord varje dag med grannen, servitören, frukthandlaren eller tjejen i kassan kan betyda mycket, något som fortfarande är ovanligt i Sverige.

– Du kan sitta ute nästan året runt, och de boende i kvarteret bemöter dig vänligt även om du kanske inte kan språket så bra. Här ingår det i uppfostran att hälsa exempelvis i hissen. Och till oss på svenska kyrkan är alla välkomna när de vill, vi finns alltid här även när vi inte har aktiviteter, säger Maria.

Svenskar som bott länge på Mallorca har ofta ett stort umgänge. Ofta sportar man tillsammans eller ses på restaurang. Det är kanske inte alltid man känner varandra på djupet så som man gör med de vänner som man haft hela livet. Däremot ses man kanske tillräckligt ofta för att lägga märke till om någon av vännerna är på väg in i en kris.

– Som anhörig kan man vara uppmärksam på om någon börjar bli disträ och ofta sitter tyst, eller på annat sätt drar sig undan. Kanske sker det en förändring i personligheten. Ibland kan det vara svårt att se, ifall den krisande vännen är mån om att hålla upp en fasad. Men man kan alltid ringa till oss och höra hur man som anhörig kan agera, säger Kajsa.

Det förekommer också att svenskar söker ekonomisk hjälp. I vissa fall kan kyrkan då hjälpa till med pengar till biljetten hem. De kan vara svenskar som rest hit på enkel biljett och tänker att det är enkelt att ordna en försörjning, eller så blir det inget med jobbat som man blivit lovad.

– Enstaka gånger har vi stöttat svenskar som är så berusade att de missar flyget hem, inte bara en utan två gånger. Då har vi hjälpt till med en ny biljett och skjutsat dem till flygplatsen och sett till att Aenas personal möter upp vid incheckningen och följer med till gaten. Vi har också varit med om separationer där kvinnan står utan pengar när hon upptäcker att mannen tömt deras gemensamma konto. Då har hon inte ens råd till en advokat, och kanske kan hon inte språket tillräckligt bra. Om båda är svenska medborgare är det oftast bäst att göra upp om skilsmässan i Sverige, säger Kajsa.

Tack vare fikat, basarerna, övrig försäljning och förstås kol-lekten får Svenska Kyrkan in medel för att skänka till behövande. Och behovet är stort, fattiga svenskar som saknar pengar till en flygbiljett eller en rullstol utgör en mindre del. Svenska kyrkan stödjer till exempel barnhemmet Nazareth som ligger längre upp på gatan, och brukar uppmana sina besökare att skänka kläder dit. Andra de stödjer ekonomiskt är Saceo, en organisation som har soppkök för hemlösa, liksom den katolska kyrkan San Francisco de Paula som ligger i det socialt utsatta området Camp Redó. Efter översvämningen i Sant Llorenc i höstas ordnade de flera kollektinsamlingar för mat och kläder.

– Då visade våra församlingsmedlemmar en stor generositet, och det är vi väldigt tacksamma för, säger Carina.

I år firar Svenska Kyrkan 40 år på Mallorca. Under de åren har antalet svenskar som bor på ön mångfaldigats. Carina berättar att det märks i kyrkans verksamhet, och hon avslutar:

– Under de åren jag jobbat här upplever jag att samtalen och besöken har ökat. Förra året hade vi nästan 12 000 besök på kyrkan och det ser vi som ett kvitto på att det vi gör uppskattas. Till hösten flyttar vi in i nya lokaler två trappor upp, då får vi tillgång till en stor och solig terrass. Då hoppar vi att ännu fler hittar hit!

Niklas Amundson. Kustbevakaren som blev konstnär

Det finns gott om mer eller mindre skickliga målningar där du inte kan se vad tavlan föreställer. Med palmakonstnären Niklas Amundsons oljemålningar är det precis tvärt om. Hans målningar kräver att man ägnar första minuten till att försäkra sig om att det verkligen är frågan om en målning och inte fotografi.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Vi träffas i Niklas generösa våning med utsikt över havet på en bakgata i El Terreno. Han har just varit nere på Club Nautico och tagit en kaffe i goda vänners lag. Yachtklubben tog i vintras be-slut om att det blir Niklas som får äran att måla jubileumsmålningen till klubbens 70-årsjubileum denna sommar. Det var även hans målningar som delades ut till förra årets vinnare av den världskända segeltävlingen Palma Vela som arrangeras årligen i bukten utanför Palmas hamn.

Det har varit hav, båtar och skär för den svenske 50-årige oljemålaren ända sedan barnsben.
Min pappa var lots och gick till sjöss när han var just fyllda 14 år. Jag föddes på Landsort där pappa fått anställning, förklarar Niklas. Pappa är ursprungligen från Stenungssund medan mamma är göteborgare. När jag var två år flyttade vi till Mar-strand.

En gång i månaden flyger Niklas från Mallorca till svenska västkusten och Marstrand där han under en veckas tid arbetar som kustbevakare och har en liten våning.
Men den funderar jag faktiskt på att sälja för nu känns det som att Palma är och förblir mitt hem för ett bra tag framöver.

Fram till och med årskurs sex gick Niklas i skolan i Marstrand innan det blev Kungälv. Någon utbildning eller kurs i måleri har Niklas aldrig gått.
– Jag är helt självlärd och inledde min konstnärskarriär med att måla egna påhittade serier föreställande U-båtskrigen under andra världskriget, förklarar Niklas. Men efter skolan följde jag i pappas fotspår och for till sjöss.

Till en början arbetade han som så kallad ”deckhand” på en svensk familjs stora segelbåt i Medelhavet. Efter ett och ett halvt år återvände han hem till Marstrand och körde lotsbåt på hemorten i två år.

Efter det började jag jobba i kustbevakning, förklarar konst-nären medan han slår sig ner på målarpallen på sin inglasade terrass i El Terreno. Numera är det måleriet som tar mest tid. Att måla vågor så att de ser realistiska ut är det allra svåraste, det tog mig 20 år av tålamodsprövande försök innan jag kunde bemästra det.

Idéerna till nya målningar får Niklas vart han än än går, cyklar eller åker bil.
Niklas teknik när han målar bygger mycket på tålamod och noggrann research. Efter att ha bestämt sig för vilken båt, häst-droska eller vad det nu är han ska måla ägnar han timmar åt att studera exakt hur fenderten, vinschen, seglet, hästhoven, tränset, betslet etcetera ser ut, och inte minst hur ljuset faller. Därefter gör han en snabbskiss på en av sina stora canvasdukar och bestämmer sig för hur mycket som ska komma med på målningen så att det blir balans i kompositionen. Sedan blandar han ihop sina oljefärger som han köper i en butik i centrala Palma, varpå han bygger upp målningen detalj efter detalj och lager för lager. Varje oljemålning tar mellan två och tre månader att arbeta fram. Han är sin största kritiker och blir inte målningen exakt som han vill ha den börjar han om på ny kula.

– Mitt sätt att måla bygger i huvudsak på tålamod och noggrannhet i kombination med erfarenhet. Man måste veta exakt hur vågorna slår eller hur hästens muskler rör sig i kroppen när den travar innan man låter penseln nudda canvasduken, menar Niklas. Men när allt flyter som det ska och slutresultatet blir som man vill känns det förbaskat bra.

På senare år har Niklas även ägnat sig åt beställningsmåleri. I första hand har det varit personer som Prins Albert av Monaco, Kung Harald V av Norge och storföretagare inom det svenska näringslivet som varit hans kunder. Men han har även målat flera flaggor åt olika fotbollsklubbar som till exempel IFK Göteborg samt ett flertal rena porträtt.

–Prins Albert ville inte bara ha en officiell målning av sin nordpolenexpedition som han gjorde 2006 utan även en porträttmålning av sin fru prinsessan Charlene, säger han och ler. Det tog mig en hel vinter att få till den målningen och du kan tro att det var nervöst när jag skulle visa upp den för henne första gången. Till min stora belåtenhet sken hon genast upp och ansåg sig vara mycket nöjd med slutresultatet.

Det här med beställningsmålningar har blivit ett trevligt sätt att försörja sig på och det har även tillåtit mig att bredda mitt måleri och ta risker. Jag har just färdigställt en målning som jag är nöjd med föreställande ett par hästar och droska. För det ska erkännas att det kan bli lite enformigt att bara måla båtar hela tiden, att måla hästar och annat gör det sedan roligare att ge sig på det marina och Yachtklubbsvärlden igen.

Niklas egen favoritmålare är den framlidna svenske konstnären Anders Zorn, som precis som Niklas själv, var en livsnjutare av stora mått.
– Men jag gillar även den amerikanske konstnären Thomas Hoyne som målat gamla skonare, förklarar Niklas.
Marstrandssonen är den ende svenske målare som fått in en målning i oceanografiska museet som finns i Monaco.
Stora detaljrika oljemålningar tycker jag är roligast att måla. Det enda jobbiga är att det tar 24 timmar för varje lager att torka. Och då ska man veta att var och en av mina målningar består av cirka 30-40 lager, påpekar Niklas.
Möjligheten att även arbeta som kustbevakare anser han är en lyx som gjort att han blivit en bättre konstnär.
– Till sjöss får jag ju från första parkett se hur allt ser ut på havet under alla årstider, menar Niklas.

I början av sin konstnärskarriär målade El terrenobon mest gamla träbåtar. Numera fokuserar han mest på gamla motiv men med ny stil och har med stor framgång även givit sig på katedralen i Palma.
Att han för tre år sedan beslutade sig för att bosätta sig på ön Mallorca tycker han inte är särskilt konstigt.

Här finns ju gott om stora båtar, ett perfekt klimat och så gil-lar jag ju den spanska kulturen och dess traditioner, förklarar Niklas samtidigt som vi går ner för trapporna till Paseo Maritimo. Jag är ju dessutom uppväxt på en ö, och Mallorca har ett speciellt ljus som passar perfekt för den som vill ägna sig åt oljemåleri.
Kvar i Göteborg har han sina fullvuxna barn, dottern Linnea och sonen Jonas.

De kommer rätt ofta ner och hälsar på mig här på ön. Sedan ses vi ju även i samband med mina skift som kustbevakare i den bohusländska skärgården.
När han inte målar så vandrar eller cyklar han i bergskedjan Sierra de Tramuntana, om han inte ägnar sig åt att snorkla kring ön Cabrera.
–Den ön har blivit lite av en favorit eftersom vattnet utanför erbjuder fantastiskt bra snorkling, och då ska ni veta att jag är rätt kräsen, säger Niklas och skrattar.
I de närmaste planerna ingår att försöka öppna ett eget gal-leri i centrala Palma.

Exakt var det blir är ännu inte bestämt men jag ett par förslag jag tittar på eftersom jag behöver ett bra ställe att visa upp min konst på, fortsätter Niklas.
Till en början bodde Niklas på calle Cotoner inne i Santa Catalina.
– Från den våningen jag hade då såg jag inte havet och det är något av ett måste för mig har jag upptäckt. Så när jag efter lite letande hittade mitt nuvarande hem i El Terreno slog jag till direkt. Det är dessutom en stadsdel som ligger lite off men ändå centralt och där jag trivs kanon då det är betydligt mer rogivande än Santa Catalina, som ju kan bli rätt stojigt på helgerna. Och så kan jag cykla ner till yachtklubben på ett par minuter, vilket inte är helt oväsentligt.

Fakta om Niklas Amundson

Niklas föddes år 1967 och förutom att vara konstnär är han även delägare i den turistverksamhet som sker vid Sveriges mest kända fyr Pater Noster, strax utanför Marstrand.

Vid två tillfällen har hans målningar blivit antagna vid The Royal Society of Marine Artists. Han var även officiell konstnär för ostindienfararen Götheborg. Niklas har även målat tavlor till Volvo Ocean Race 2005-2006 men även 2008-2009. Han har även egenhändigt frampenslade målningar i det kungliga danska skeppet Dannebrogen och Monacos Yachtklubb. Målningar av Niklas Amundson finns idag i hem från allt från den västindiska ön Mustique och Monaco till USA och inte minst Spanien.

Fullmåne över Deià

Deià har något av en kosmisk amfiteater över sig, byn som vuxit fram nedanför Puig de Teix dramatiska sluttningar, på en höjd där molnen omsluter dem som bomull. På vintern producerar skorstenarna en fin, grå rök som löses upp på hög höjd mot den klara, blå himmeln. I den naturliga halvcirkeln möts man omedelbart av de gröna omgivningarnas mångfald av färger. Klara, ljusa, mörka eller matta. Och på avstånd hörs det sorlande flödet från vattnet som strömmar nerför bergets torrent.

Text: Carlos Garrido

Översättning och bearbetning: Karolina Kallentoft

Foto: DM

Men det är om nätterna man känner magin som ett flämtande andetag över byn. Fullmånens sken skapar en skarp profil runt byggnaderna och träden och ger dem en silverfärgad aura, så påtaglig så att man kan tro sig stå mitt i en målning. Skenet återkastas av bergets stenighet, och någon gång av ett fönster som öppnas, vilket på avstånd kan ge en betraktare uppenbarelsen av att se ett silvermynt vändas under månen. En ålderdomlig besvärjelse som bådar om rikedom.

Robert Graves, som bodde och dog i Deià, var en av de stora teoretikerna i byn. Han grubblade mycket över bergets “magnetiska inflytande” på människans kreativitet. I en av sina berättelser skrev han om ett förhistoriskt tempel på månen på den upphöjda plats där kyrkan och kyrkogården ligger idag. Och i ”Den vita gudinnan” skrev han om månen som arketyp för kvinnan och hennes makt över naturen i äldre tiders folk-lore. Kanske var det fullmånen över Deià han såg framför sig.

Myten är en annan dimension än sakernas tillstånd. Men i vårt vardagliga perspektiv känner vi sällan av den. Vi lever i vårt verklighetstänkande som den självklaraste sak i världen. Men sedan kommer berättelsen. Den förändrar allt. Och vi inser att det vi bevittnade var en unik händelse. En episod för eftervärlden. Och vi förstod aldrig att uppskatta det!

Hur många människor har inte passerat här.

Under 1980-talet var jag en återkommande besökare i Deià. Nästan varje vecka tillbringade jag timmar på caféerna och barerna i byn. Jag åt lunch på Can Jaume. Tog en kaffe på Palmeras. Jag badade i bukten eller borta i Llucalcari. För mig var det naturligt och inget jag särskilt reflekterade över.

Idag när jag besöker kyrkogården i Deià inser jag hur extraordinära de stunderna var. De människor vars liv jag korsade, och som ofta satt vid borden omkring mig, är idag en del av legenden om Deià. Som i en märkligt andlig gemenskap lever de vidare på kyrkogården under fullmånen över Deià.

Naturligtvis var den stora legenden i Deià den brittiske poeten och författaren Robert Graves. Från sitt hem i Can Alluny utövade han ett slags påvedöme. Graves var en mycket närvarande stigfinnare. Det var inte lätt att få syn på honom, för under dessa år var han redan väldigt gammal. Men jag minns fortfarande hur jag på 1970-talet kunde se honom gå längs gatorna i Deià i vad som kom att bli hans uniform: bredbreddad hatt, stor skjorta och en ”senalla”, den mallorkinska flätade korgen, över axeln.

Han berättade för sin son William att när han hade pengaproblem skulle han lämna fönstret öppet vid fullmåne. Då skul-le han snurra till honom ett silvermynt. Just så som det går till i en av hans mest kända böcker, ”Jag, Claudius”.

Jag minns mycket väl Robert Graves död 1985. Jag fick till uppdrag att skriva om begravningen i Diario de Mallorca, och aldrig glömmer jag fotot på familjemedlemmarna som bär kistan på sina axlar. En kall natt i december, månen lätt skymd bakom molnen. Hundarna som gnyr.

Idag påminner den enkla graven där Robert Graves vilar om muslimernas asketiska gravplatser. Anspråkslös, koncis, alltid med blommor och små gåvor. Graves, författaren till ”Jag, Claudius”, ”Den vita gudinnan”, ”Wild olives” som han skrev med sin son William och den mest kände av dem alla, självbiografin ”Farväl till alltihop”.

Jag går genom Deiàs kyrkogård och jag kan omöjligen förstå att det enda som finns kvar av människorna vars namn jag läser är en enkel plakett. Bara ett minne kvar. Eftersom de är minnet av människor som jag själv så ofta träffade på i Deià vid den tiden. Såsom målaren Joan Miralles, som bodde i den magnifika herrgården Can Fusimany. Eller Ulrich Leman, den tyske konstnären vars målningar lyste starkt av en slags underlig expressionism. Han dog vid 102 års ålder och man kunde ofta se honom med sin hatt. Tyst och sfinxlik, nyss anländ till byn från sitt hus högre upp längs bergssluttningen. Ledsagad av sin trofasta Pepe, som alltid såg efter honom.

Vid någon av barerna kunde jag stöta på Norman Jewison, den kanadensiske filmproducenten som gjorde teckningar med kaffesump. Här behövde man heller aldrig sakna Kevin Ayers, den brittiske sångaren i det rock-psykedeliska bandet Soft Machine, med sin iögonfallande rockstjärnepóse. Alltid med blicken fäst på kvinnorna som satt vid de omgivande borden. Eller Ollie Halsall, gitarristen som alltid sågs tillsammans med honom, de var båda välkända musiker på 1970-talet. Med sina runda glasögon och långa hårsvall sågs Ollie Halsall som en regelbunden gäst på Deiàs terrasser. Han dog alltför ung av en överdos, på calle Amargura 13 i Madrid.

Det var svårt att inte lägga märke till William Waldren, alltid lika energisk och entusiastisk. Han var ansvarig för arkeologiska utgrävningar på ön och för museet i Deià. Eller Frederic Grunfeld, uppvuxen i Queens, med sin familj. Hans biografi över Rodin var ett mästerverk. Men på ett sätt kostade den honom hans liv. Han dog på resan tillbaka från New York, där han just hade presenterat sitt verk.

En aktningsvärd närvaro låg det alltid över tyske målaren Mati Klarwein. Lång och imponerande kroppsfysik, med hatt och flätad korg. Tillfälliga besökare i Deià anade säkert inte att mannen vid bordet bredvid låg bakom flera av Santana och Miles Davis mest psykedeliska skivomslag. Han tog ofta en promenad genom byn med sina barn innan de återvände till sin tillflyktsort i Son Rullan.

Poeten Claribel Alegría, skribenten och översättaren Aurora Bernández (änka till den författaren Julio Cortázar), musiker som Mike Oldfield, Eric Burdon och Robert Graves andra son, Joan Graves, alla fyllde de Deiànätterna med ljus och skapande. Det var en annan värld, långt ifrån den vi möts av idag. Det var ett annat Deià.

När fullmånens skar ljusprofiler av Puig de Teix med sitt sken.
Och i ett fönster skulle någon komma ut för att vända på ett silvermynt.

Walking on words


Det sägs att Jesus kunde gå på vatten men frågan är om han också kunde gå på ord. Det kan man numera på Mallorca via appen Walking on Words som med rätta förkortas WoW. För att färdas över ön – till fots, på cykel eller med bil – i kända författares fotspår är en riktig wow-upplevelse för kulturintresserade Mallorcaälskare.

Text: Evelyn Pesikan

Foto: Pär Olsson

Kunskap är en lätt börda att bära brukar det heta. Med okunskap gäller snarast det motsatta och det är den lite genanta känslan som först infinner sig när vi en härlig septemberdag testar delar av Walking on Words sju litterära vandringsleder som sträcker sig över hela ön (se kartan på sidan 30). Det blir snabbt uppenbart att vi helt enkelt kan väldigt lite om spanska/katalanska författare: Rafel Ginard, Ramon Llull, Julio Cortazar, Josep Pla, Blai Bonet, Jaume Pomar, Mercè Rododera, Llorenç Villalonga för att bara nämna några.

Initiativtagarna till detta spännande projekt lyfter även fram många kända utländska författare som på något sätt är kopplade till Mallorca: Jules Verne, Robert Graves, Agatha Christie, Gert-rude Stein, Anais Nin, George Sand/Frédéric Chopin, Jorge Louis Borges, Albert Camus…

Ingen hemlighet precis att Mallorca alltid lockat till sig kulturutövare av alla slag.
Det är förstås mer spännande att lära sig mer om författare vi inte känner till och det gör vi med besked redan på första anhalten Casa Llorenç Villalonga, diskret beläget på en stillsam gata i Binissalem. I det vackra hus som döljer sig bakom den oansenliga porten tilbringade den kände författaren och psykiatrikern Llorenç Villalonga (1897-1980) många somrar och helger. Idag är det ett mycket intressant museum som inte bara ger oss inblickar i Villalongas omfattande författargärning utan även är spännande rent arkitektoniskt – huset är om- och tillbyggt under tre sekler. Och på innergården står till och med hans gamla bil kvar.

Vi har den obeskrivliga turen att få en pratstund med museets koordinator Carlota Oliva som också är en av grundarna till Walking on Words-projektet som startade 2015. Och inte bara det, hon är dessutom halvsvensk och har vuxit upp på ön.

Llorenç de Villalongas Vackra Hus Binissalem är idag Museum där Man Bland Annat kan se författarens arbettstudio och Böcker.
—Jag är glad att jag numera kan locka hit svenska besökare med annat än Alcudia, säger hon med ett leende. Det finns så mycket kultur och historia att upptäcka på Mallorca och WoW är ett sätt att binda ihop all möjlig information. Genom att besöka några av de numera 100 infopunkterna plus 50 levande vykort på de olika platser som vi har märkt ut lär man sig väldigt mycket om den här ön. Tanken är att man ska koppla ihop de skiftande landskapen med litteraturen.

Carlota Oliva är från början teatervetare och idag koordinator på Fundació Casa Museu, som tillsammans med Mallorca Camins de Cultura och Consell de Mallorca driver stiftelsen Mallorca Literaria som skapat hemsidan och appen WoW.

Det ska sägas genast att appen än så länge bara finns på katalanska medan den utmärkta hemsidan med kartor och allt är på engelska och tyska. För enkelhetens skull kan den som vill följa lederna ladda ned hemsidan i mobilen.

—Allt är redan översatt till både engelska och tyska men än så länge inte infört i appen, säger Carlota medan hon visar oss runt i Villalongas fina hus.

Varje WoW-sträcka börjar och slutar med ett museum som är kopplat till litteratur, främst de museer som tillhör till vår egen Xarxa Literària, fortsätter hon och tar oss ut till ett litet torg där en av projektets diskreta infopelare står.

Här kan man titta på en historisk bild och även ladda ned kulturhistorisk information om platsen direkt i mobilen.

Det kan man göra också om man strosar runt i Palma, där bland annat Centre Cultural de la Misericòrdia och kulturhuset Can Alcover finns med på WoW-listan.

Gamla hus, kyrkor, museer, bibliotek, hotell, kyrkogårdar, kulturinstitut; allt kan vara av kulturhistoriskt intresse enligt WoW-skaparna och vi håller reservationslöst med när vi nyfiket styr kosan mot Pollença och Port de Pollença.

På Plaça Vella mitt i Pollença ligger Can Llobera, ett sevärt och vackert renoverat kulturcentrum med bibliotek och arkiv. I huset, som en gång hörde till poeten Miguel Costa i Lloberas (1854-1922) familj kan man också besöka några rum med autentiskt möblemang.

Raka motsatsen till anspråkslöst är lyxhotellet Illa d`Or i Port de Pollença. Det sägs att den engelska författaren Agatha Christie (1890-1976) bodde här medan hon skrev novellen ”Problem at Pollensa Bay” som gavs ut 1939. Idag är hotellet tillbyggt och förstås renoverat men själva ursprungsdelen är kvar och platsen är lika sagolikt vacker idag om än lite mer full av folk än på hennes tid.

Vi fortsätter att kasta oss mellan olika delar av WoW som är späckad med kontraster. Vi började med W3 och W4 och väljer nu att ansluta oss till W7.

Det bästa med den här ovanliga kulturvandringsmodellen är att man fritt kan välja transportmedel – fötter, cykel, bil- och att det är lätt att bara välja ut de godbitar som passar, det är inget måste att följa lederna i sin helhet. Om man är på resande fot på ön och har laddat ned WoW kan man alltid snabbt kolla om det finns något intressant på just den plats där man råkar befinna sig.

Vi beger oss till Sant Joan för att besöka Casa Pare Ginard, Museu de la Paraula (ordets museum) som är kopplat till prästen och poeten Rafel Ginard men regn och trafikbekymmer gör att vi missar öppningstiderna. Det lilla huset som ligger lika diskret som allt annat WoW-igt vi har sett ska dock vara sevärt och vi kommer garanterat att åka dit en annan gång.

Vi börjar känna oss lite som en parodi på amerikanska turister som sägs försöka hinna med allt på superkort tid när vi kör vidare mot engelsmannen Robert Graves (1895-1985)vackert belägna hus, idag ett populärt museum, i Deià. Författaren till bland annat ”Jag, Claudius”, levde på Mallorca under många år och är också begravd på den spektakulära kyrkogården i Deià. Hans grav är så anspråkslös, helt i WoW-stil, att det tar en bra stund innan vi hittar den.

En annan kultplats i Deià, där otaliga författare, konstnärer, musiker och artister hållit till under åren, är charmiga Café Sa Fonda. Där avslutar vi vår digra bildningstur med en kall, välför-tjänt öl, medan vi fantiserar om alla prominenta kulturpersonligheter som suttit här och fabulerat genom åren.

Ett liv i espadriller

Angeliqa Gidlöf har alltid varit modeintresserad, och eftersom hon har bott på Mallorca sedan hon var barn har hon burit den typiskt spanska skon espadriller hela sitt liv. Efter ett år i Vietnam kom hon tillbaka till Mallorca fast besluten att ”göra något med skor”. Inte långt efter var hennes märke Dirty Grey fött, espadriller med det lilla extra.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Espadriller har varit den traditionella bondskon för såväl män som kvinnor sedan 1300-talet, och tillverkas fortfarande på ungefär samma sätt. Nuförtiden kommer de i en mängd varianter, tår och hälar kan vara exponerade eller inte, det kan vara snören runt vristerna eller mera se ut som en toffla. Den ikoniska franska modeskaparen Yves Saint Laurent ville skapa en espadrill med kilklack och när han kom i kontakt med den spanska espadrilltillverkaren Castaner blev drömmen verklighet och dessutom superpoppis.

Angeliqa hade en liknande vision, förutom traditionella espadriller i mjukaste skinn och i en mängd färger ville hon göra en mer stylish och speciell sko. Det blev en espadrill utan hälkappa, med synliga tår och med en stor dekorativ knut på ovansidan. Att förbättra och förändra kläder ligger i Angeliqas natur, sedan hon var liten har hon ändrat sina jeans och t-shirts, och hon har jobbat som stylistassistent åt sin mor på reklamfilms-inspelningar.

Tjugosexåriga Angeliqa har bott på Mallorca sedan hon var sju år gammal. Hennes föräldrar som var i restaurangbranschen ville ha en förändring, sålde allt i Sverige och drog till Mallis med Angeliqa och hennes syster och moster. Efter ett par år i Svenska skolan började Angeliqa i spansk skola och känner sig nu lika spansk som svensk.

– När jag är med spanjorer känner jag mig svensk, och när jag är med svenskar känner jag mig spansk, säger hon. Men jag är inte i Sverige så ofta, jag har en stor släkt men de vill ju gärna komma hit istället.

Angeliqas spanska pojkvän fick ett uppdrag i Vietnam i ett år och de bodde där tillsammans, och det var när hon kom därifrån för 1,5 år sedan som hon bestämde sig för att förverkliga sin dröm. Någon design- eller formgivarutbildning har hon inte, där-emot en tydlig uppfattning om vad hon ville göra.

– Jag läste om en skomakare i Sa Pobla som tillverkade espadriller för hand och ville komma i kontakt med honom. Jag fick rådet att åka till tågstationen i Sa Pobla och fråga efter Antoni, så det gjorde jag. Vi träffades och inledde ett samarbete. Vi förstår inte alltid varandra, och han vill gärna lägga sig i min design och ”förbättra” vissa detaljer, men jag står på mig och till slut brukar han fatta att det är jag som bestämmer. Han är så duktig på det han gör att jag får stå ut med de sidorna av honom, skrattar hon.

Efter att Antoni var hittad började jakten på en skinnleverantör. Genom att fråga runt hamnade Angeliqa till slut hos en leverantör i Inca vars skinn var tillräckligt mjukt och i tillräckligt många olika färger.

– Skinnet är olika mjukt beroende på vilken del av djuret det kommer ifrån. Det hade jag ingen aning om när jag började, berättar hon.

Det är också i Inca som lädret skärs till de färdiga bitar som Antoni sedan syr på jutesulorna. Antonis farfar började göra skor, då åt fattiga jordbrukare, och nu för Antoni hantverket vidare, genom att göra skor åt modemedvetna tjejer och kvinnor över hela världen.

– Jag har många kunder i Australien, vilket är perfekt eftersom deras espadrillsäsong är vår vinter. Det ger mig en jämnare försäljning, berättar Angeliqa.

Att nå ut med sin produkt är ofta den stora utmaningen för vilken tillverkare som helst. Angeliqa hade ett försprång genom dels det egna instagramkontot, dels är hennes syster influencer i Tyskland med närmare en miljon följare på Instagram. Marknadsföringsbudgeten är därför obefintlig, all reklam sker på företagets instagramkonto.

– Jag hade en modeblogg förut, och ett eget instagramkonto med ungefär 20 000 följare runt om i världen. Min systers stora följarskara på Instagram har varit viktig och vi har gjort en kol-lektion tillsammans där hon fick välja färger. Jag tycker om att jobba med limited editions och tillfälliga kollektioner. Det skapar också ett habegär hos mina kunder.

Det är även via systern som Angeliqa har byggt sin hemsida. Även om Angeliqa tjänade så pass mycket pengar på sin försäljning att hon kunde leva på inkomsterna efter tre månader så sköter hon all försäljning själv genom sin hemsida, sätter etiketter på skorna, lägger dem i lådan och går till posten med paketen. Hon säljer ungefär 30 par skor i veckan. Eftersom hon inte har några anställda är hon såväl kundtjänst som designer och allt där emellan.

– Från början trodde jag inte att jag skulle behöva hålla på med momsredovisning alls. Men jag måste fixa ett avtal med en transportfirma så att jag inte behöver gå till posten själv.

En gång i veckan träffas Angeliqa och hennes skomakare Antoni, och vi följer med till Sa Pobla för ett besök hos honom. Verkstaden består av ett enormt rum vid gatan, fullproppat med saker. Här finns lådor travade på varandra, gamla skor liksom nya skor i alla olika stadier, sulor och skärp. Bland annat. Den enda ljuskällan som Antoni använder när vi är där är ljuset från fönstret. Antoni sitter på en liten pall och fäster först lädret med ett stygn på varje sida av sulan, sedan syr han fast det med en stor nål. Han producerar ungefär åtta skor i timmen.

– På mina skor med rosett är det en annan person som syr fast de lösa skinnbitarna som man knyter rosetten av, berättar Angeliqa samtidigt som Antoni står bredvid och vill visa hur rosetten ska knytas.

Antoni berättar också att han har sett att någon på fastlandet har kopierat Angeliqas design, något som hon tar med ro. Sedan ger sig de två in i en lång diskussion om olika tjocklek på sulor, och vad som är den idealiska. En för tjock sula gör det stumt och svårare att gå.

Angeliqa arbetar tätt ihop med sin mamma. Sedan hon har flyttat verksamheten från det egna vardagsrummet är det i sin mors kontor hon sitter. De två har ett nära samarbete, tillsammans har de tagit fram och sytt begränsade upplagor av både jackor och väskor.

– Nästa vecka åker vi på lädermässa i Milano tillsammans. Jag kunde ingenting om läder innan jag började med skorna, men jag lär mig hela tiden. Så sakteliga vill jag utöka och utveckla företaget. Jag har hittat en fabrik på fastlandet som ska göra delar av produktionen, jag skulle också gärna ha fler kollektioner. Jag drömmer också om en egen butik på Ibiza.

Ge blod på Mallorca och rädda tre liv – ett av dem kan vara Adrians

– Vi kunde verkligen inte föreställa oss ett liv utan att resa!
Maria Nystedt sitter mitt emot mig på sushi-restaurangen Daikiya i närheten av plaza Alexander Fleming. Hon har just lämnat blod på Banco de Sangre, blodbanken, på andra sidan torget. Det är första gången hon gör det på Mallorca och hon är överväldigad av tacksamheten hon känner för att det gick bra.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

För att få donera måste man vara över 18 år och fullt frisk. I Spanien gäller att man inte får ha varit i Asien under det senaste året på grund av risken för dengue-viruset. Maria och hennes man Magnus åkte alltid på långresor, och särskilt just till Asien. Men när deras andra son föddes ändrades livet radikalt.

Utan donerat blod överlever inte Adrian
Vi väljer båda dagens meny för 9,50 euro. Maria är fortfarande något yr efter blodgivningen när hon berättar varför det är så viktigt för henne att donera.

–Läkarna förstod snabbt att det var något fel med Adrians blod. Han började få regelbundna blodtransfusioner, och jag och Magnus fick ge Adrian en medicin via subcutant dropp varje kväll. Men det var först när vi själva två år senare kontaktade en organisation i Barcelona med specialiserade på sällsynta blodsjukdomar som vi fick en diagnos.

Karolinska sjukhuset i Stockholm där Adrians behandlades gick med på att skicka prover. Sex månader senare tog familjen emot beskedet: Adrian lider av kronisk anemi – hans röda blodkroppar överlever inte och han måste få nya var tredje till fjärde vecka. Bara runt 60 personer i världen har sjukdomen, och alla är anslutna till sjukhus för livslånga transfusionsbehandlingar.

–Under Adrians första två år höll jag tillbaka min sorg, och vi bar på ett hopp om något slags mirakel. När beskedet kom var det som jag föll jag ned i ett hål och sorgen fick fritt spelrum. Adrian skulle vara beroende av sjukhus och mediciner livet ut.

Men mitt i allt detta slogs Maria och hennes man Magnus av tanken på att ett liv utomlands inte var omöjligt, nu när de hade en ingång till det spanska sjukvårdssystemet. De frågade om kvalitén på sjukhusen på Mallorca och överrumplades av läkarens rättframma svar: ”Jag skickar Adrians journal på en gång.”

–Några veckor senare fick vi besked att Son Espases, det stora sjukhuset utanför Palma, kunde ta emot Adrian som patient. Vi åkte dit för att träffa dem och känna efter om vi skulle tycka om att bo här. Allt stämde för oss, och redan samma vår flyttade vi hit!

Behovet ökar på sommaren
Maria vill gärna förmedla hur lätt det är att ge blod.

–Det var ju bara att kliva in, och att ge tog inte mer än tio minuter! Och utanför har de gratis parkering.

Samma budskap får vi av personalen på Banco de Sangre, Mallorcas blodbank som drivs av Balearernas landsting. Eva Gomez Sjunnesson som är född i Stockholm och uppvuxen på Mallorca med en svensk mamma, är marknadsansvarig på Banco de Sangre. Hon berättar:

–Vi har 8 britsar och det är aldrig kö. De flesta av mina kollegor donerar. Vi brukar inte gå ut med det, men erkända studier visar att blodgivare håller sig piggare och friskare än andra.
Eva kan inte nog understryka hur viktigt det är att donera:

–Mycket av vårt blod behövs till operationer och förlossningar, och hela 60 procent går till cancerpatienter. Blodsjukdomar som Adrians är ovanliga men på Menorca finns en hel släkt med en genetisk blodsjukdom. Den släkten skulle inte leva vidare utan blod från donatorer, precis som Adrian.

När Maria fyller i sin hälsodeklaration får jag en längre pratstund med Eva. Hon berättar att den svåraste utmaningen för Mallorca är den stora mängden turister.

–Med turisterna ökar antalet olyckor, det är trafikolyckor, båtolyckor och balkonghoppningar där stora mängder blod behövs. Många av våra donatorer är återkommande, och vi kan ringa in dem vid akuta behov. Vi kan aldrig räkna med att turister tänker på att donera, men vi hoppas att fler inflyttade börjar göra det. Här finns alltid någon personal som pratar engelska och både jag och min chef Ismael Gutierrez kan svenska.

Eva berättar att de allra flesta donerar av samma anledning som Maria, att de känner någon som har behövt ta emot blod och känner ett slags samhällsansvar att kunna ge tillbaka. 20 procent har inspirerats av andra. Resten har nåtts av Banco de Sangre’s kampanjer, eller har sett blodbussen som åker till olika platser enligt ett schema som hittas på Banco de Sangres hemsida donasang.org. Det kan vara större arbetsplatser eller kyrkor och torg, som Plaza España.

450 ml blod på 10 minuter
När Maria är redo får hon ställa sig på vågen, ta blodtrycket och få ett stick i fingret för att mäta hemoglobinet. När sjuksköterskan konstaterat att hon inte har blodbrist är det dags för henne att lägga sig på bristen.

Maria ska donera 450 ml och hon får göra det högst 3 gånger om året (4 gånger för män). Sköterskan Maite Cozar placerar påsen på en våg innan hon spritar Marias armveck och för in nålen. Maria ligger avslappnad på rygg och ser blodet strömma ur venen, på samma sätt som hon var tredje vecka ser blodet strömma in Adrians armveck. Det finns en teoretisk chans att han får blod av sin mamma, men det är mycket som ska stämma.

–Inte bara blodgruppen utan även undergrupper ska matcha. Dessutom måste blodet vara färskt, i Adrians fall inte mer än någon dag för att han ska orka med vardagen i tre veckor. De sista dagarna innan transfusion är han alltid trött, säger Maria från britsen, och i blicken blänker mammaoron till.

–Men det är en väldigt speciell tacksamhet jag känner när blodet strömmar in i Adrian. Färgen på kinderna återvänder, han blir sig själv igen och får ork att leka och vara i skolan. Tack vare att andra personer tar av sin värdefulla tid och kanske övervinner sitt motstånd mot nålar, kan Adrian leva.

Högteknologiskt laboratorium
Påsen med Marias blod är förenad med fyra mindre påsar. Blodet i den minsta förs över till ett provrör som skickas till laboratoriet för analys. Labbet ligger vägg i vägg och jag följer med Eva dit. Det är ett högteknologiskt rum i vitt och turkost som hämtad ur en amerikansk science fiction-film. Eva förklarar:

Tekniken har utvecklats markant bara de senaste åren. Det gör att säkerheten i labbet har ökat och att blodets hållbarhet kunnat förlängas.
Alla laboratorietekniker bär blå gummihandskar. En av dem är Margalida Cerdá. Hon visar oss en korg fylld med märkta provrör.

Innan blodet levereras till sjukhusen måste vi kontrollera att det inte innehåller bakterier eller virus som hepatit, syfilis, HIV eller dengue. Samtidigt med den tekniska analysen gör vi en korsanalys med ett manuell test. Vi tar också reda på blodgruppen. Får patienten blod från fel blodgrupp kan inte de röda blodkropparna transportera syret till kroppens organ.

Blodets väg
De övriga tre påsarna kommer om en stund fyllas med separerade blodvätskor. Eva tar mig till ett rum med stora centrifuger och andra apparater. När hon visar mig runt kommer Alex Lopez in med stora metallådor packade med blod från Ibiza och Menorca, som han just transporterat hit från flygplatsen. Tillsammans med Marias blod kommer de här påsarna placeras i en centrifug där blodet skiktar sig likt olja och vinäger. Eva visar en påse som har rött tyngre blod i botten, och gult ovanpå. Det tyngre blodet består av de järn- och syrerika röda blodkropparna medan det gula är plasman.

Eva pekar på ett tunt transparant vätskelager däremellan, där samlas blodplättarna. Nästa steg är att pressa ut varje blodvätska i respektive påse och sortera ut de vita blodkropparna, som slängs. Det sker i en apparat som ställer in trycket exakt efter påsens vikt. Därefter etiketteras påsarna med samma kod som blodprovet i provröret och placeras på rätt ställe i rätt temperatur. Medan de gula blodplättarna ska vila i rumstemperatur ska de röda blodkropparna till kylskåpet och plasman in i frysen. Efter 24 timmar ska blodplättarna in ett skåp där de hålls i ständig rörelse. När sjukhusen ringer hämtar en sjuksköterska rätt blodpåse och placerar det i en kylväska, som levereras med bil, och ibland flyg, så snart som möjligt.
–Vi brukar säga att en donator ger tre liv, säger Eva och när jag ser de tre påsarna förstår jag hur träffande slogan det är.

Det blir bra ändå
Över kaffet förklarar Maria hur det går till när Adrian får blod.
Det kan ta en hel dag, Adrians blod ska analyseras och påsarna dubbelkollas och själva transfusionen tar två timmar. Adrian känner personalen, vi är ju där minst 17 dagar om året. Han blir alltid så väl mottagen, men varje gång det är dags är han så trött och det är tungt att se. En sjuåring ska ju vara full av liv.

Maria har en blogg i sitt namn och har också skrivit en bok: ’Att leva med långtidssjuka barn – Det blir bra ändå.’ Hon skrev den för att hon själv saknade en liknande bok under de åren då livet rasade omkring henne och hon desperat försökte förstå Adrians sjukdom och hur tillvaron för familjen skulle bli. Det var snart tre år sedan den kom ut och nu finns boken på sjukhus runt om i Sverige. Maria får ofta förfrågningar om att föreläsa.

–Det är en fantastisk upplevelse. Jag har fått en sådan positiv respons. Varje familj som får ett besked om att deras barn är kroniskt sjuk går igenom en svår process. Jag har varit där och i boken är jag öppen med min oro och sorg över att livet inte blev som jag först hade tänkt det. Många är tacksamma att få höra att de inte är ensamma och att vad de känner är normalt.

Maria berättar att Son Espases har kontakt med ett sjukhus i Barcelona.

–Nyligen fick vi besked att Adrian kan bli frisk om de hittar en stamcellsdonator. Det återstår mycket, men det väcker hopp om att Adrian och vi som familj ska kunna ha ett fritt liv som andra. Men tills det eventuellt blir dags är vi tacksamma för alla som väljer att donera. Det finns ju inga läkemedel i världen som kan ersätta mänskligt blod. Det är människor välvilja Adrian förlitar sig på för att leva.

Det var under första världskriget som Röda Korset i Storbritannien började organisera donering och lagring av blod, men de fyra blodgrupperna identifierades redan år 1901 av den österrikiske läkaren och nobelpristagaren Karl Landsteiner. Hans födelsedag den 14 juli är officiellt utsedd till den Internationella blodgivardagen.

Konstmässan FLECHA i Porto Pi, Palma

Mässan för samtida konst, FLECHA, öppnar sina portar den 14 juni i shoppingcentret vid Paseo Marítimo i Palma.

Konstmässan FLECHA PALMA, som i 26 år hållits med stor framgång i Arturo Soria Plaza Shopping Center i Madrid, kommer för andra året i rad till Porto Pi köpcentrum.
Medverkande konstnärer är Isabel Muñoz, Ouka Leele, Jesús Curiá, Rocío Cervera, Isabel Alonso Vega och Raúl Urbina, bland många andra.

FLECHA är en förkortning av Feria de Liberación de Espacios Comerciales och kom till med syftet att frigöra kommersiella utrymmen för konst. Konstmässan påbörjade sin resa för 26 år sedan i köpcentret Arturo Soria Plaza i Madrid och sammanfaller med välkända ARCO Art Fair, som också har inspirerat till dess namn (pil och båge). Initiativtagare och president är konstnären José Luis Aguirre, som med FLECHA ville bryta barriärerna och föra ut konst till gator och köpcentrum där man bekvämt och utan kostnader för inträde får tillträde och även möjlighet köpa kvalitetskonst till överkomliga priser medan man shoppar eller umgås med sina barn.

PALMA FLECHA har ett välgörande syfte då 5% från försäljningen går till RANA-stiftelsen (Hjälpnätverket för utsatta barn).

FLECHA PALMA, la Feria de Arte Contemporáneo
Porto Pi Centro Comercial
14 juli – 14 juni

Fredrik Thomander, Palma Music Studio: ”Vi vill skapa Mallorcas eget sound”

Om jag blundar kan jag se honom framför mig. Sliten jeansjacka och ljusblå 501 Lewis nedstoppade i vita tubsockar. Basen hänger över axeln. Kanske drar han en rödlockig hårslinga från pannan innan han prövar fingersättningen för första gången. Fredrik Thomander är tretton år och väntar otåligt utanför Studiefrämjandets replokal i Varberg. Året är 1984 och Martin, storebrorsan, behöver en basist.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Fioleleverna är klara med sin lektion, bandet gör sig redo. Brorsan kopplar in elgitarren och river av de första riffen till AC/DCs Highway to hell. Fredrik prövar sina första ackord. Och han gillar det. Det är Martin som bestämmer låtarna, han har spenderat många timmar på Domus skivbar och bläddrat mellan vinylskivorna och det är rock som gäller.
Och så fortsätter det. Som basist blir Fredrik någon hemma i Varberg, och han bärs upp av det lokala föreningslivet under ett årtionde då det är inom musiken allt händer bland unga i Sverige.

Med tiden bildar Martin och Fredrik ett nytt band, White Line, som sommaren 1986 är med om varje lokalbands våta dröm. Under en spelning i Varbergs nöjespark är de förband till ett av Sveriges största band, pudelrockbandet Treat. Två år senare är White Line en av finalisterna i Rock-SM, tävlingen där Europe slog igenom i början av 80-talet.

Det har gått trettio år nu, och efter att varit låtskrivare åt svenska och internationella artister (bland annat Darin, Scorpions och Kim Wilde) med bas i såväl Stockholm, Tokyo, Los Angeles och huset i Rönninge utanför Stockholm när döttrarna var små, är Fredrik idag VD och delägare i Palma Music Studio och på gång att bli musikpappa åt unga lovande talanger.

En av dem är Dennis Mansfeld. Han sitter framför mig i studios kök en våning upp. Med glittrande bruna ögon och ett vackert vitt leende stryker han sitt bruna hår ur pannan. Han är klädd i vit t-shirt, jeansjacka och svarta jeans, ungefär som jag föreställer mig Fredrik för trettio år sedan. Eller som John Bon Jovi, Dennis pappas favoritartist när Dennis var tretton.

2005 hittade Dennis pappas gamla gitarr i källaren till huset i Llucmajor. De hade flyttat hit tre år tidigare från ett samhälle utanför Hamburg. Dennis hade inte en tanke på att fråga pappa hur man gör. Han skrattar:
– Nej jag frågade Google, det gjorde man då. Jag började skriva låtar, och jag var den enda till hands som kunde sjunga dem. Innan hade jag spelat fotboll som alla andra men från den dagen satt jag i källaren för mig själv och lirade.

Efter skolan flyttade Dennis till London där han spelade gitarr på Leicester Square på dagarna och piano på olika barer om nätterna. Han lärde känna Alex från Italien, och våren 2017 flyttade de till Palma. Någon tipsade om musikstudion som höll på att byggas. Han tog med Alex dit, träffade Fredrik för första gången och erbjöd sig att hjälpa till med bygget om de sedan fick använda studion.
Fredrik sa ja. Och Dennis är på god väg att debutera som Palma Music Studios första egna artist.

Dennis behåller sitt leende under hela intervjun, men jag ser hur otåligt han väntar på att gå iväg och spela. Efter en stund löser Fredrik av honom. Det rödlockiga håret är kortklippt sedan många år, och han ger ett mjukt men seriöst intryck när han berättar om hur studion kom till:
– Jag och min familj hade bott ungefär ett år i Palma när jag träffade Johan Lundgren. Det var 2015 och jag hyrde en liten studio i Molinar. Johan frågade rätt ut: ”Ska vi inte bygga en studio ihop? En studio i världsklass dit artister från hela världen vill komma.” Han hade en topputrustad, men i stort sett oanvänd musikstudio i London och jag hade mitt kontaktnät, musikkunnande och en massa låtar i bagaget. Johan var vice VD på Tui men då var han tjänstledig, och med sitt affärskunnande var det han som drev på att studion blev verklighet.

Efter mycket letande efter möjliga hus att bygga om hittade Fredrik en ödetomt i Son Espanyolet. Efter lång planering inleddes bygget i januari 2017. Fredrik blev projektledare och var på plats dagligen. I december skruvades den sista skruven i.

– Ett sådan påfrestande bygge har jag aldrig förr varit med om, det var så tekniskt avancerat och byggarna hade inte rätt erfarenhet, vi var tvungna att ta hit expertis från England. Mot slutet var jag nära en kollaps och jag grät vid pianot när sista hantverkaren hade lämnat. Nu var det klart!

Sedan studion invigdes i januari hänger Dennis och Alex här varje dag. På plats är också René Shades, basist i det danska hårdrocksbandet Pretty Maids. Liksom Dennis och Alex hjälpte han till med bygget, och idag är han heltidsanställd Assistent studio manager. Under tio veckor finns här också Toni som är studions praktikant.

– Johan däremot började som VD på Easyjet i England, men är här när han kan.
När vi pratar kommer René och presenterar sig, en kille med rockerstil och som alla andra med ett leende över läpparna. Efteråt hyllar Fredrik hans erfarenhet och tryggheten han förmedlar i studion. Något senare smiter en enligt spanska mått blond man förbi med en lågmäld hälsning. Jag frågar efteråt vem han är.

– Det är Klas Lunding, mannen bakom det svenska soundet!
Inte utan stolthet berättar Fredrik att Klas startade Telegram Records på 80-talet och står bakom artister som Ratata, Lustans Lakejer, Titiyo och Popsicle.

Klas bor på Mallorca till och från, och under planeringen och byggandet av studion hade han och Fredrik många och långa samtal. När studion invigdes i december bjöd de tillsammans ner några av Telegrams nuvarande artister: Little Jinder, Kleerup, Ebbot Lundberg, Andreas Kronlund och Jonas Kvant. Under en vecka huserade de fritt i studion och skrev musik.
– Det blev som ett stresstest, och det gick så otroligt bra. Det var kanske mer en lekstuga än låtskrivarcamp, men det kom ändå ut tre eller fyra låtar som var riktigt bra. Vi får se vad det blir av dem i framtiden.

Fredrik är entusiastisk när jag ber honom beskriva verksamheten.
­– Ibland hyr ett band eller låtskrivarteam hela studion en vecka, ibland hyr någon en timme. Vi har sex topputrustade studiorum och det ser lovande ut inför sommaren, men det är inte alltid de är uthyrda. Ändå känns det som stället sprudlar av energi och förväntan, det är som en kreativ jambalaya, en levande organism. Det är ju nu det händer! Det är nu vi ska hitta samarbetet, det är nu vi ska sätta vårt sound. Alla är fortfarande så positiva, det är hela tiden stora leenden över vad vi faktiskt har skapat här.
Fredrik berättar att de varje måndag klockan 10 samlas på morgonmöte, och varje fredag eftermiddag har de livespelning i live-rummet.
– Då kan vem som helst uppträda. Musikerna som hyr in sig, ett planerat event eller så är det jag, René och de andra. Uppåt 50 personer får plats på läktarna, och det är en fantastisk akustik. Vi hoppas att det kan bli grej, att grupper eller vänner kommer hit för att umgås och lyssna på live-musik.

Och musiken då? Hur kommer den att låta?
– Det vet vi inte än! Jag vill hitta själen här, en känsla som är rätt. Det är inte Ibizas klubbmusik, eller techno á la Berlin. Och inte sydamerikansk latino. Just nu experimenterar vi väldigt mycket. Alla vi gillar tidigt melodiöst åttiotal med stämsång och westcoast-känsla, men vi vill modernisera det genom låtskrivandet. Mallorca är ju låtskrivarnas ö, här går vi i Chopins fotspår. Men vi är fortfarande i en testfast där vi leker oss fram. Och det gör vi inte bara vid mixerbordet utan när vi får spela ihop, det är därför live-rummet är så viktigt.

Jag frågar hur han tänker sig studion om några år när allt har satt sig, och Fredrik är tydlig med vad han vill åstadkomma.
– Jag vill att Mallorca ska förknippas med musik, med ett eget sound. Turistbussen ska stanna till här och säga att det var här det hände. Jag vill tycka att det är skitkul att vakna varje morgon och veta att idag kommer vi att göra jättebra musik. Jag vill göra skivor, men också föra samman olika slags musiker för det är då det kan hända saker. Och personligen vill jag tillbaka till själva låtskrivandet, det saknade jag enormt under tiden bygget pågick. Jag försöker vika några timmar mitt på dagen varje dag åt att skriva.

Musikbranschen har förändrats sedan Fredrik började för trettio år sedan. Han berättar att han förr kunde ge en cd till en kompis och efter några år kunde en låt dyka upp på en skiva. Idag anlitar skivbolagen tre eller fyra producenter som redan har med sig låtar och sätter sig med en artist en vecka och spelar in. Eller så gör man som Fredrik, samlar musiker till ett låtskrivarcamp. Det gör förstås branschen bortskämd med bra låtar och konkurrensen hård för den som är ny och vill in.

– Vi är redan där nu, och med Klas skivbolag hoppas jag vi kan etablera oss på allvar. I Stockholm vet alla att vi finns, och många artister vill hit. Ön och miljön här lockar lika mycket som själva studion. Men jag vill också ha mina egna artister, jag vill producera deras låtar, få dem att växa. Och när de har varit ute i världen vill jag att de kommer tillbaka, att de ser studion som sin hemmahamn.
Han avslutar:
– Jag är uppvuxen i ett land med musikaliskt självförtroende. I Stockholm har det bubblat i branschen många år. Jag har suttit i studios med Jennifer Lopez, där Max Martin suttit och mycket väl kunnat dyka upp med Pink eller en annan världsartist, och det hade varit helt normalt. När jag började handlade mycket om att verkligen tro på sina låtar, och om man mejlade rätt person i rätt position kunde det gå fort. Det självförtroendet vill jag ta med mig hit, och jag är övertygad om att det kommer gå.

Palmafamiljen som tog omvägen via Thailand

Första gången jag träffade Caroline Grönquist hjälpte jag en kompis med att hämta en tvättmaskin i familjens hem. Huset ligger exceptionellt vackert uppe i bergen mellan Palmanova och Calvia med storslagen utsikt.
Nu visar hon runt mig i det trevliga inredningskaféet vid placa Eulalia.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

– Vi har faktiskt just sagt upp huset och flyttat till El Terreno. Det blev ett evigt skjutsande med bilen då både skolan och barnens kompisar finns i stan, dessutom blev det lite nervöst som hundägare med alla processionslarverna som levde i tallarna runt poolen och huset. Här i Palma får våra grabbar äntligen ett normalt vardagsliv.

Lokalen innehåller allt från högkvalitativa handgjorda inredningsdetaljer och prydnadssaker till svenska kanelbullar och hallongrottor hembakade med mycket kärlek.

Hur kom det sig att ni lämnade Sverige?
– Både min make Jens och jag är orädda entreprenörer och var rätt klara med gråkalla tråksverige. Dessutom ville vi visa barnen att det går att bo i andra länder. Vi sa upp oss från våra välbetalda jobb och köpte en liten turistanläggning, faktiskt på nätet utan att ha sett den på plats, på den thailändska ön Koh Lanta. När vi jobbat upp den under ett par år genom att stå i allt från receptionen och disken till att servera sålde vi den och byggde en egen anläggning efter helt eget önskemål, så att vi verkligen fick till en resort precis som vi ville ha den. Det är en trevlig bungalowanläggning som vi driver än idag, även om det är på distans med hjälp av en platschef, förklarar Caroline. Orsaken till att vi efter sju bra år i Asien är tillbaka i Europa och Palma var den ständiga värmen och att vi tröttnade rejält på den thailändska korruptionen, något man drabbas av hur man än gör när man driver företag i landet.

– Vi trodde att det skulle bli mycket enklare i Thailand, men byråkratin där är rena mardrömmen, menar hon.
Caroline och Jens har alltid varit intresserad av inredning och for ofta under thailandsperioden till Chiang Mai som är norra Thailands kulturella centrum, och besökte även närliggande hantverksbyar.

– Där gick jag runt hos de lokala hantverkarna och gav dem ritningar på vad jag ville ha gjort och tog in anbud. Flera av dessa handgjorda interiörprodukter säljer vi nu här på vårt kafé i Palma, berättar Caroline medan hon serverar en kund som just beställt in en hembakad dammsugare och apelsinjuice.

Men varför blev det just Mallorca och Palma?
– Jag hade aldrig varit på ön och det ska villigt erkännas att jag hade rejält förutfattade meningar om grisfester och blaskig sangria när vi for hit med familjen första gången. Men när vi såg den imponerande bergskedjan Sierra de Tramuntana, de härliga stränderna och inte minst vackra Palma var vi sålda. Att det sedan fanns en svensk skola i staden gjorde ju inte saken sämre, fortsätter Caroline.
Vi gillar verkligen temperaturen här efter att ha levt i 40 plusgrader i sju år.

När Jens och Caroline inte jobbar i butiken provar de nya vandringsleder i bergen tillsammans med sina hundar och söner. De har även fått upp ögonen för racketsporten paddel som är mycket populär här på Mallorca.
– Man blir väldigt tajt som familj när man blir ”invandrare” och flyttar till andra länder. Tyvärr har vi märkt att det är en hel del krånglig byråkrati även här på Mallorca, men det går ändå inte att jämföra med hur det var i Thailand. Det har varit både dyrt och mäckigt men vi har haft mycket hjälp av ”El Perrito-proffsen” Lisa och Pella som numera är anställda hos oss, förklarar kaféägarinnan. Pella och Jens, som är utbildad konditor, sköter kafédelen medan jag och Lisa ägnar oss åt inredningsbutiken. Nu har vi koll på pappersarbetet, och spanskan – som är betydligt lättare att lära sig än thailändskan – börjar komma tack vare att ingen på myndigheterna här pratar engelska, vilket är lite förvånansvärt med tanke på antalet utlänningar som investerar sina pengar på ön.

Caroline medger att det var lite jobbigare att starta upp ett nytt liv på Mallorca än de hade räknat med. I månader gick de gata upp och gata ner i centrala Palma innan de hittade den perfekta lokalen innanför placa Cort.
– Annonsen hade varit ute i fyra timmar när vi slog till och nu har vi efter lite om och men fått till ett trevligt vardagsliv som funkar för såväl barnen och oss arbetande föräldrar. Min man är för tillfället i Sverige och jobbar ett par veckor, säger Caroline som även anlitat en agent som hjälper henne med inköpen i Thailand när de själva inte hinner åka österut och välja på plats. Visst blir en del förvånade över kombinationen inredningsbutik och kafé, men det verkar som om att de som kommer in här återkommer och vi har redan ett gäng stamkunder som har vänligheten att skicka hit deras vänner när de besöker ön, förklarar Caroline medan hon tar betalt i kassan av en kund som just köpt en liten handgjord träskål.

– Men vi vänder oss inte enbart till turister utan även lokalborna börjar hitta hit, vilket är uppskattat.

Familjen Grönquists kafé i Palma heter Far East interior & café och ligger på Calle d´en morel 1 (placa Eulalia).