Tolkarna på Clinica Juaneda

Juaneda International Patient Care Service erbjuder vård, stöd och kommunikation på patientens eget språk

”På Balearerna har ett stort antal européer och andra utlänningar tillgång till bostäder där de bor flera månader om året. Under högsäsong får de sällskap av tusentals turister som även de kan behöva medicinsk hjälp. I samma stund som en utländsk patient kommer in på vårt sjukhus, i akuta situationer, för att besöka en specialist eller för att få dialys, så får han eller hon vård på sitt eget språk», förklarar Karin Erlandsson, svenskspråkig tolk på Clinica Juaneda.

Kommunikation är en grundläggande när det kommer till att förstå varandra. Språket är vårt viktigaste verktyg för att uttrycka oss och relatera till varandra. Sedan Juaneda grundandes år 1917 har vi varit det sjukhus dit nationella och internationella patienter vänt sig. «Vi är specialister på sjukvård för turister som besöker öarna och de utlänningar som vistas långa perioder i Balearernas skärgård», tillägger Karin.

Juanedas sjukhus har ett internationellt patientservicekontor som leds av professionella tolkar av olika nationaliteter som alla har lång yrkeserfarenhet. Tillsammans garanterar en heltäckande och personlig vård. Tolken Kirsi Riihimäki berättar: ”Arbetet vi gör på sjukhuset är givande för alla inblandade eftersom det erbjuder fördelar för både patienten och det behandlande vårdteamet. Vi tolkar garanterar optimal kommunikation mellan alla parter.”

Vanligtvis besöks en vårdcentral utomlands till följd ett akut behov. Patienten befinner sig ofta i en känslig situation och i en obekant miljö, och kräver ofta mer eller mindre omedelbar service, beroende på omständigheterna. Kirsi fortsätter: ”Vi har ett erfaret och omfattande team som är verksamt på ett och samma sjukhus och tillgängligt 365 dagar om året. Tillsammans erbjuder vi personlig vård, stöd och hantering på över 20 olika språk för att våra patienter ska kunna meddela sig enkelt, bekvämt och tydligt på sitt hemspråk. Vårt jobb är att bemöta patienterna på sitt språk och få dem att känna sig trygga”.

Tolkarna på Juanedas Sjukhus: «I samma stund som en utländsk patient kommer in på vårt sjukhus så får han eller hon vård på sitt eget språk.»

”Det finns patienter som jag fortsätter ha kontakt med, trots att tio år har gått och de har flyttat tillbaka till sina hemländer. Många av dem besöker oss när de tillbaka på ön. De vill hälsa och träffa läkaren som behandlat dem. De är enormt tacksamma för den vård och omvårdnad de fått. Om du närmar dig patienten med öppenhet kommer du in i ett samspel där han öppnar upp och litar på dig. Och det gäller oavsett nationalitet, säger Karin.

Tolkteamet består av professionella språktolkar av olika nationaliteter. Dessa följer med, underlättar och möjliggör kommunikation mellan personalen, patienten och patientens familj. «Vi tar även hand om administrativa förfaranden med utländsk privat- eller reseförsäkring för att underlätta pappersarbetet åt våra patienter», förklarar Kirsi. ”Dessutom organiserar och hanterar vi patientbesök för onkologi- och dialysbehandlingar. Många patienter tror att deras möjligheter att resa begränsas eftersom de är i behov av vissa behandlingar, såsom dialysbehandling. Lyckligtvis är det långt från sanningen. Det är inte svårare än att patienten måste utföra sin behandling på en annan plats än sin vanliga. Samtidigt som de kan upptäcka vår vackra ö kan de även få sin behandling på vårt sjukhus”.

”Alla här utför en slags patientvård. Läkaren, sjuksköterskan, vaktmästaren, receptionisten, alla. Vår verksamhet kretsar kring patienten som vi måste lära känna, förstå och ta hand om på bästa möjliga sätt”, säger Karin.

Grupo Juaneda var först med att implementera nationell och internationell patientvård inom Balearernas privata hälsovårdsområde med uppdrag att underlätta patientens vistelse på sjukhuset så långt det är möjligt.

Odla din trädgård året om på Mallorca

Du har en fantastisk yta under Mallorcas sol. Här drömmer du om att kunna ta ditt eftermiddagskaffe under en blommande pergola. Barnen ska leka glatt och partnern släntra runt i den lummiga grönskan och påta med något, eller luta sig tillbaka i en solstol i skuggan av en palmkrona.
Men om ytan är stenplattor med några torra, skräpiga växter i krukor? Och du inte har minsta aning om hur du ska få den så blommande som i dina drömmar? Du kan alltid åka till en handelsträdgård och köpa vad som faller dig in.
”Ett klassiskt misstag”, säger Johanna Norlin, trädgårdsdesigner.
”När det börjar bli vår köper man det som blommar och som man tycker är fint. Sedan kommer man hem och är osäker på vad man ska göra av det. Då saknar man helhetstänket.”

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Och helhetstänket är just det som Johanna kan hjälpa till med. Mallorcaliv träffar henne på en muromgärdad uteplats i Son Espanyolet. Det är en stadsdel i Palma som börjat bli populär bland svenskar under senare år. Här får man får hus med tomt mitt i stan och det är sällan trafik på smågatorna. Samtidigt har man gångavstånd till Santa Catalina och centrala Palma.

Huset som tomten tillhör är arkitektritat, nybyggt och vitt med raka linjer så som många svenskar uppskattar. Uteplatsen är vit och kubformad, men bortsett från stenbeläggningen och den skimrande poolen lämnades den tyvärr därhän.

Ricardo och Camilla som bor här känner byggaren och kom tidigt in i processen. Av delvis en slump kom Ricardo i samspråk med Johanna Norlin och började diskutera trädgårdsdesign. Hon fick uppdraget att förvandla platsen till en grön yta, och när vi nu ses har trädgården haft ett år att växa till sig.

Camilla säger att det är underbart att bo här.

–Det är första våren som vi har trädgården och det är så fint att följa den. Vissa blommor blommar olika delar av året. Här är man utomhus så mycket mer under året jämfört med i Sverige, och sedan en månad tillbaka är terrassen vårt extra vardagsrum.

Camilla sitter och arbetar vid matsalsbordets kortsida. På så vis är hon vänd mot uteplatsen som öppnar upp sig utanför den stora glasväggen. En markis ger skugga över de närmaste sittplatserna, och direkt till vänster finns en vacker stenvägg. Därefter tar en grönskande planteringsbädd vid, med murgröna och jasmin som letar sig upp över murarna.

–Vi ville ha den lummiga basen och en grön vägg, vilket det har blivit, säger Camilla. Eftersom det är så fyrkantigt och kala väggar så känns det mjukare och mer välkomnande så här, och mer dynamiskt. Stenväggen var Johannas idé för att göra någon vägg lite annorlunda.

Även Johanna är nöjd med resultatet.

–Jag frågar alltid om kunden önskar en speciell stil. Här ville man ha en lummig trädgård efter de förutsättningar som fanns. I Sverige kan det ta flera år innan man ser en uppväxt trädgård. Här händer det på ett år.

Hon puffar till en väldig lavendel så dofterna sprider sig över uteplatsen och säger att busken var mindre när hennes trädgårdsmästare satte den.

– Jag väljer ofta små plantor för redan efter ett år kan de vara stora.

Johanna, make och tre barn lämnade Göteborg för Mallorca i augusti 2018. När flytten planerades gick hon en utbildning i Garden design i London, där familjen tidigare bott. Innan dess jobbade hon med sälj- och marknadsföring av bland annat läkemedel, så utbildningen blev ett sätt att locka fram den kreativa sidan.

–Trädgårdsdesign har inte funnits i Sverige så länge, men här och i England är det vanligt, berättar Johanna.

“Jag frågar alltid om kunden önskar en speciell stil. Här ville man ha en lummig trädgård efter de förutsättningar som fanns. I Sverige kan det ta flera år innan man ser en uppväxt trädgård. Här händer det på ett år.”

Genom det egna företaget Mallorca Garden Design har hon främst svenskar, engelsmän och tyskar som kunder, och ofta tillhör tomten ett hus som inte är deras permanenta hem. Många kunder har god budget, samtidigt har många en dålig uppfattning om kostnaderna för att anlägga en trädgård, säger hon.

–Själva rituppdraget är inte den stora kostnaden utan utförandet med stenläggning, träd, plantor, konstbevattning och belysning. Mitt arbete handlar mycket om projektledning, att besöka handelsträdgårdar och välja plantor.

Idag är Johanna på återbesök, och hon har med sig ritningar när hon visar oss runt.

–För stora trädgårdar börjar jag med att begära ut en topografisk undersökning, och tittar på träd och annat att behålla.

Hon lyfter blicken från jasminen vars smala grenar hon för tillfället lägger tillrätta.

–Men här fanns bara den här ytan där poolen redan var inritad.

Eftersom Johanna kontaktades tidigt kunde hon planera in planteringsbäddar och dränering.

–Men den enda platsen där det faktiskt gick att plantera något i marken var den här fyrkanten, säger hon och pekar mot platsen för tomtens enda palm.

Johanna går mot terrassens bakre delar och förklarar att många av hennes kunder har en dröm om olivträd, citronträd och bougainvillea, och att det då gäller att fråga sig hur den drömmen funkar. Förutom drömmar och önskemål behöver man även ta hänsyn till hur ytorna ska användas och till platsens förutsättningar.

–Takterrasser behöver till exempel plantor som klarar både vind och sol, säger hon.

Nästan alla som kontaktar Johanna vill ha en lättskött trädgård. Men, som hon säger, det är alltid underhåll i en trädgård. Man ska bevattna, klippa och hålla tillbaks eftersom allt växer så väldigt fort i medelhavsklimat. Därför har nästan alla hennes kunder konstbevattning och trädgårdsmästare. Särskilt de som inte bor här året om, berättar hon, så att någon kan följa upp så att inte allt dör om till exempel vattnet stängs av från gatan.

Att rita och planera för en liten trädgård innebär inte att det är ett lättare uppdrag. Oftast är det tvärtom. En mindre yta är svår att planera och saknar utrymme för att skarva. Såväl tomter inne i stan som de utanför kan vara täckta med fyllnadsmassor, och då får man fylla på med ny matjord. Det är viktigt att ha rätt jord och förstå platsens förutsättningar för att växterna ska trivas. För större trädgårdar kan det bli enorma mängder jord som ska fraktas med lastbil.

Men även för mindre tomter kan man behöva tänka på leveransen, påminner Johanna.

–Här behövde vi hyra en kranbil för att lyfta in palmen över huset. Då passade vi även på att lyfta över allt det andra.

En annan viktig uppgift för trädgårdsdesignern är att skapa rum. Många önskar till exempel en pergola. Men för det krävs bygglov, som kan ta lång tid att få. Därför kan det vara klokt att rita in den som en del av husets bygglov, tipsar Johanna.

–Ett alternativ kan vara att skapa rum med hjälp av häckar och buskar som väggar och trädkronor som tak, säger hon.

Efter en inledande brief börjar Johanna alltid ett uppdrag med masterplan och ett moodboard med inspirationsbilder. Här är växternas struktur och färger viktiga. I moodboarden visar hon även exempel på plantor. Som designer har hon utvecklat en egen, samtida stil där hon jobbar med grupperingar av utvalda växter som återkommer på flera platser, och där blad och färger helst ska vara enhetliga. Ofta föreslår hon en kombination av prydnadsgräs, perenner, buskar och träd.

Vanligtvis föreslår Johanna även en kombination av växter som låter trädgården blomma under olika årstider.

–Bougainvillea finns i många olika färger och blommar stora delar av året. Tyvärr blir den lätt skräpig när den blommar över och tappar löv. Men både lavendel och salvia blommar länge. Jag gillar inte för starka färger, det blir lätt skarpt för ögonen i ljuset som är här. Men om man tycker om eldiga färger finns mycket välja mellan i vårt klimat. Hibiskus är en bra växt som blommar större delen av året.

Johannas berättar att många kunder önskar en grönskande gräsmatta likt den man har i Sverige. Men gräsmatta kräver underhåll och enorma mängder vatten för att hållas fin. Här är hållbarhetsaspekten viktig, påminner Johanna. Vatten är något det finns begränsat av på en solig medelhavsö som Mallorca.

Och hållbarhet är något som många efterfrågar. En viktig trend i den andan är att anlägga en köksträdgård.

–Många är intresserade av att ha plantor som är bra för pollinering och lockar fjärilar och insekter. Då är det toppen med blommande växter, säger Johanna.

Överhuvudtaget ser hon att intresset för trädgårdar har ökat under pandemin.

–Nu vill alla som har uteplats odla sin egen sallat, kryddor, tomater och gurka. Intresset att man vill ha fint i trädgården är naturligt eftersom vi är ute så mycket mer. Och det fantastiska med Mallorca är ju att man kan odla året om.

Johannas trädgårdstips

Insekter:
I Sverige går vi in i en viloperiod på vintern som håller skadedjuren borta. Här finns mycket bladlöss och skadeinsekter. Tittar man i handelsträdgårdarna finns otroliga mängder kemiska preparat. Har man en begränsad växtyta kan man använda neemolja utblandat med såpavatten. För större trädgårdar kan man rådgöra med en kunnig trädgårdsmästare hur man ska gå tillväga.

Pergola:
Många önskar sig en pergola med vinranka. Men då ska man tänka på att de tappar sina löv till vintern. Tänk istället igenom om du vill att pergolan ska vara bar under vintern så att du kan ta tillvara vintersolen, eller om du vill ha den grön året om. Bouganvillea, doftjasmin, murgröna och passionsblomma är gröna året runt.

Kryddväxter:
Kryddväxter tål ofta mycket sol. De växter snabbt och torkar ut, så de måste ha god tillgång till jord och vatten. Var heller inte rädd för att klippa ner dem ordentligt. Ge dem mycket kärlek, skörda ofta och sätt ut i nya, större krukor när de växer, om du inte planterar dem direkt i marken.

Inspiration:
Titta in hos dina grannar och se vad som växer bra i medelhavsklimat och på din typ av tomt eller terrass. Besök även handelsträdgårdar, men tänk på att göra det under hela året. De har ofta bra de växter som blommar just då. Utbudet är fantastiskt jämfört med Sverige, men varierar lite efter säsong även här.

Blommande plantor:
Tänk gärna form och struktur med inslag av blommor. Hibiscus och salvia finns i många färger, de blommar länge och är dödssäkra växter. Sommarljus (gaura) har fina rosa och vita blommor. Lavendel blommar också länge. Lavandura dentata är en perenn och är den sorten som växer bäst. Pelargoner är lättskötta och blommar året om. Det finns även träd som blommar vackert, som xxxx.

Clínica Rotger öppnar en ny avdelning för en säker och respektfull förlossning med det senaste inom förlossningsvård

På tredje våningen, vägg i vägg med kirurgavdelningen, har Clínica Rotger invigt sin nya förlossningsavdelning med fem individuella förlossningsrum, fullt utrustade med bekvämligheter som anpassningsbara tekniska och sensoriska lösningar. Avdelningen har ett förlossningsbadkar och ett operationsrum för kejsarsnitt med separat eftervårdsrum som låter mamman och det nyfödda barnet vila ostört i en intim och säker miljö.

Clínica Rotger, det privata sjukhus som utför flest förlossningar inom Balearernas hälsoområde, utvecklas kontinuerligt för att alltid kunna erbjuda de bästa och senaste hälsotjänsterna i en vänlig, modern och säker miljö med målet att kvinnans graviditet, förlossning och eftervård ska bli en positiv upplevelse att minnas.

Den nya förlossningsavdelningen ligger i en helt ny miljö, intill kirurgavdelningen på plan tre i den vackra sjukhusbyggnaden i centrala Palma. De fem förlossningsrummen är fullt utrustade med all tillgänglig säkerhetsutrustning och de främsta tekniska lösningarna för att kunna erbjuda största möjliga bekvämlighet för den blivande modern, hennes medföljande och det nyfödda barnet.

Från att kvinnan skrivs in på kliniken omges hon av ett specialistteam som står berett att tillgodose alla behov fram tills mamman och barnet är redo att skrivas ut.

All bekvämlighet på ett ställe

Redan vid ankomst visas den blivande mamman och hennes medföljande in i rummet där förlossningen kommer ske. De nya förlossningsrummen är enkelrum utrustade med alla bekvämligheter, såsom tv och badrum, och med en justerbar säng som gör att flera positioner kan väljas inför förlossningens slutskede. I rummen finns även lianer, förlossningsstol och pilatesboll för att hantera och lindra smärta.

Avdelningen har även ett förlossningsrum med ett badkar tillgängligt för de kvinnor som uppger att de önskar det i sitt förlossningsbrev.

Hela enheten syftar till att underlätta en personlig och positiv förlossningsupplevelse under överinseende av ett erfaret specialistteam och som, om omständigheterna medger, följer den födelseplanering som kliniken tidigare kommit överens med den gravida kvinnan.

Vänlig och anpassningsbar miljö

En annan av avdelningens nya faciliteter syftar till att främja avkoppling och välbefinnande genom sinnesupplevelser som väljs och anpassas efter tycke och behov. Den födande kvinnan kan välja aromen för rummet där förlossningen ska ske, musiken hon vill lyssna på och ljusstyrkan på lamporna i rummet.

De nya förlossningsrummen på Clínica Rotger erbjuder en personlig sinnesupplevelse som inkluderar aromaterapi, musikterapi och färgterapi anpassade efter kvinnans önskemål, för att främja en avkoppling och välbefinnande under hela förlossningen.

Säkerhet under förlossningen

Clínica Rotger är det privata sjukhus på Balearerna som historiskt genomfört det högsta antalet årliga förlossningar. De nya faciliteterna innebär ökad tillgänglighet och bekvämlighet för såväl kvinnan som hennes medföljare, samt anpassning till nya protokoll och strategier som allt oftare efterfrågas i samband med barnafödande.

Det utökade omhändertagandet från Clínica Rotger specialistteam integreras naturligt i de säkerhetsrutiner som kliniken genom åren utvecklat för barnafödande. Alla förlossningar har garanterad närvaro av en neonatalsköterska som genomför den första kontrollen av barnet bara minuter efter att det fötts. Klinikens neonatala intensivvårdsavdelning är utrustad med den senaste generationens inkubatorer och övrig modern tekniska utrustning, medan närvaron av neonatalsköterskan garanterar säkerhet och föräldrarnas delaktighet i den vård och de screeningtester som följer för det nyfödda barnet.

I och med invigningen av den nya neonatalavdelningen kan kvinnor som väljer Clínica Rotger för sin förlossning nu erbjudas tryggheten av ett stort team av specialister under hela den barnafödande processen, från graviditetskontroller till förlossning och eftervård.

Clínica Rotgers specialistteam av gynekologer och barnmorskor, klinikens mödrautbildning och neonatalavdelning har sedan länge definierat standarden för förlossningsvård på Balearerna. Men den nya avdelningen garanteras upplevelsen tack vare de modernaste faciliteter inom förlossningsvård som Balearerna kan erbjuda. Allt med samma höga vårdkvalitet och dedikerade åtagande att erbjuda kvinnor en respektfull förlossning under bästa möjliga villkor för bekvämlighet och säkerhet, som kliniken gjort sig känd för.

”Det är den livsstilen jag alltid velat ha, att resa mycket och se världen”

Tjäna pengar och lära sig säljyrket. Värmen och solen, att komma ut från sin comfortzon och växa.
Det är vad som lockade Kerstin Troedsson, 21 år, och Alexander Marklund, 20 år, att flytta till Mallorca under pandemin.
     Kerstin sökte på Spanien och säljjobb på sociala media, och fann ett säljkontor på Mallorca. Alexander lockades ner av en vän.
”Han drog hem efter några månader, men jag blev kvar”, säger Alexander.
     Och Alexander tycker att han har växt under sin tid som säljare på Mallorca.
”Till hundra procent,” säger han och sträcker på sig.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Kerstin jobbade med hästar i Holland innan hon flyttade till Mallorca. Alexander utbildade sig till rörmokare direkt efter studenten, men tröttnade på stressen och att pendla två timmar till centrala Stockholm i ottan. De berättar detaljer om sina tidigare jobb som gör klart att båda fick ett hårt uppvaknande i mötet med arbetslivet efter studenten. De var med andra ord väl förberedda på hur slitsamt det är att arbeta för brödfödan som ung och ny i gejmet.

–Som rörmokare vet jag att jag alltid kommer att ha jobb, det är ett yrke som alltid kommer att behövas oavsett var jag bor, säger Alexander men beskriver samtidigt rörmokaryrket som äckligt, tufft och väldigt krävande. Säljyrket å andra sidan är stressigt, men miljön när de lämnar kontoret är desto lugnare.

–Här tar folk det lugnt och det känner jag är väldigt positivt för mig, för jag blir ju lugn också, funderar han.

Kerstin håller med och berättar att hon i Sverige satt hemma under pandemin på grund av det kalla och dåliga vädret.

–Men här på Mallorca märker jag faktiskt inte av stressen så mycket, för vi är ute hela tiden. Jag mår väldigt bra här.

Kerstin berättar om ett kompisgäng som nästan alltid brukar hittar på något.

–Det finns ju mycket att göra, för allting är väldigt nytt för oss. Man kan hajka och så, och man umgås mycket med vänner på helgerna.

–Vi drar till stranden, ser saker, tränar, sticker ut och cyklar, går ut på stan och tar en kaffe, säger Alexander. Uteserveringarna här är trevliga, och det är väldigt billigt också.

På Mallorca finns minst två svenska callcenterbolag. Det vars annonser fick Kerstin och Alexander att ta steget att flytta ned. Och callcenterbolaget de både bytte till efter några månader.

–Det finns jättemånga callcenterbolag i Barcelona, Dubai, på Cypern och i Malaga. De har ökat i popularitet på senare år och är väldigt populära bland ungdomarna, berättar Alexander.

Men hur är det egentligen att jobba som säljare? Var jobbet som ni förväntade er? De drar lite på orden innan de svarar, som att de vill välja sina ord väl.

–Man ska tänka på att rekryterarna är ju försäljare de också, säger Alexander.

–När jag att i intervjun så sa mamma: det är ett skitjobb och du kommer inte tjäna något, säger Kerstin.

Nu i efterhand tycker hon att mamma var överdrivet skeptisk, men även om båda är nöjda med lönen överensstämmer inte verkligheten med vad som marknadsförs.

–Min bästa lön som jag fick ut var 45% provision. Det landade på 2,100 euro innan skatt, säger Alexander. Det känns gött, även om det är långt från de 3,500 euro som de sa under rekryteringen var en vanlig månadslön. Grundlönen är som en fallskärmslön för säljprojektet, om man når över 1300 euro en månad så börjar det ticka på.

«Jag tar livet som det är. just nu är jag här, om fem år är jag någon annanstans»

Kerstin delar med sig av några tips till de som söker liknande jobb.

–Man ska självklart hålla koll på kontraktet innan man skriver på. Det är på spanska, och på nya jobbet så gick de igenom det tillsammans med mig. T ex hur det blir när man är sjuk, med semesterdagar eller om någonting skulle hända drastiskt om till exempel en familjemedlem går bort, säger hon och tillägger:

–Och man ska tänka på att det är spanska löner, spanska kontrakt, poängterar hon. Men en positiv sak är att vi följer spanska semesterdagar, vilket är många!

Kerstin tycker det är bra om man kan söka upp någon som jobbar på företaget innan man skriver på kontraktet, t ex genom att kolla på Instagram.

–Ibland säljer de in företaget lite för bra. Man får också tänka att de representerar sig på sociala media för att få nya anställda. Det ser alltid väldigt bra ut där.

Alexander nickar och berättar att säljjobbet kan vara tufft första tiden.

–Det är väldigt blandat hur man säljer, det går upp och ner hela tiden. Man kan ha en dåligt dag. Det är en av de tuffaste grejerna med jobbet. En vecka kan man sälja jättebra och sedan säljer man dåligt nästa vecka, då gäller det att fundera över varför. Man kanske sov dåligt och festade mycket.

–Jag var nog skräckslagen innan, erkänner Kerstin. Jag gick hem och grät de första två dagarna för det var helt nytt för mig, vad man ska göra och hantera saker om man inte lyckas sälja. Hur man vågar fortsätta efter att man har fått fem nej. Men det är lika för alla.

Alexander fyller i.

–De första samtalen man tog, det var ju hemskt alltså. Man visste inte vad man skulle säga, man stammade och … Man blir så osäker för de man ringer är ofta väldigt slutna och skeptiska. Det är svårt att vända sådana människor, det krävs mycket psykologi. Man måste vara riktigt positiv och det tar på mig i varje fall att vara det hela dagarna.

–Man kan nog inte ha det här jobbet om man är negativt som person, säger Kerstin, men Alexander vill nyansera bilden.

–Jo jag skulle nog säga att det går det beroende på hur man är som person och vilka man ringer till. Vissa kan hantera vissa persongrupper bättre än andra. Våra chefer har psykologiska tips för detta. Då kan de ge stöd och tips, nästa gång en sådan person kommer.

«Vill jag resa vidare, jag vill åka till Costa Rica och chilla där ett tag. Australien vill jag också till, säger Kerstin som hoppas på att det kommer att gå bra att resa till hösten»

Kerstin nickar och slår fast:

–Att sälja handlar om talang och inställning. Det är en hård bransch att ge sig in i om man inte har sålt innan. Man får inte vara för blyg utan man måste vara lite utriktad och bestämd.

Alexander berättar att grundlönen gäller för ett heltidskontrakt, från 9:00 till 18:00 och två timmar kortare arbetsdag på fredagar. Grundlönen är som en fallskärm, det summa man alltid får även om man inte säljer såvida man håller sig till samma projekt. Får man ett nytt projekt mitt i en månad så börjar man om på noll.

–Det tar väl ändå 1-2 månader att lära sig så man blir en bra säljare, säger Alexander, som ändå tycker lönen är rimlig eftersom han bor billigt.

–Mitt boende kostar 250 euro per person och månad eftersom vi är fem som delar lägenhet. Det funkar att vara så många, det är jäkligt kul liksom. Alla grabbarna där, det är bra stämning. Och jag

kan lägga pengar på hög, säger Alexander.

Båda sparar pengar till att resa.

–Jag försöker leva billigt med matlåda för att spara pengar till att resa, men på helgerna unnar man sig ju, säger Kerstin.

Men ingen av dem planerar att stanna särskilt länge på Mallorca.

–Jag vill vara här till mitten av sommaren, sen vill jag kanske till Cypern och fortsätta där, säger Alexander. Det finns en livsstil att åka mellan olika säljkontor. Det är den livsstilen jag alltid velat ha, att resa mycket och se världen.

–Efter det här vill jag resa vidare, jag vill åka till Costa Rica och chilla där ett tag. Australien vill jag också till, säger Kerstin som hoppas på att det kommer att gå bra att resa till hösten.

–Jag försöker alltid få med mina kompisar därhemma, men de vågar inte riktigt.

Men när hon har rest klart vill hon flytta hem till Sverige, säger Kerstin.

–Kanske flyttar jag till Stockholm och pluggar. Men i framtiden när jag blir äldre kan jag också tänka mig att bo utomlands.

Så hur tänker kompisarna i Sverige om deras val att jobba utomlands?

–Jag tror inte många vågar riktigt, att släppa taget om trygga Sverige, om familjen och vänner, funderar Kerstin. Men för mig var det självklart. Det var så redan under gymnasiet att jag ville åka därifrån.

Alexander håller med men har förståelse för de som tvekar.

–När man flyttar till ett nytt land så vet man ingenting. Familjen är kvar hemma och vännerna är långt ifrån.

Kerstin har ett råd till de som är tveksamma.

–Det gäller att inte övertänka och inte se det som en stor grej. Vännerna där hemma kan bekymra sig i förväg. Jag tänker: lös problemen när det kommer. Det är en inställning som man har nytta av även i framtiden.

Även om det kanske mer handlar om en livsstil än ett drömjobb så tycker Kerstin och Alexander att de kommer att ha nytta av vad de lärt sig.

–Man har ändå lärt sig väldigt mycket i det här säljyrket, hur man pratar med människor och hur man vänder människor, säger Kerstin.

Alexander tror att han alltid kommer att ha nytta av sina säljkunskaper.

–Jag tar livet som det är. Just nu är jag här, om fem år är jag någon annanstans. Men sälj kommer alltid finns där.

–Mäklaryrket har jag alltid haft funderingar på och nu har jag lärt mig hur man kan sälja, säger Kerstin och fortsätter. Jag är så glad över att jag har gjort det här, att jag har kastat mig ut i ett helt nytt land igen. Man lär sig varje gång med att jobba och hur ett företags kultur är.

Alexander nickar.

–Det öppnar ju en helt annan syn på livet.

Slutligen bjuder Kerstin och Alexander på var sitt tips för de som ännu inte vågat flytta utomlands för att jobba:

–Det är bara att ge dig ut! Det är alltid jobbigt och läskigt i början, så är det för alla, säger Kerstin. Men det tar ett tag att komma in i det till en början, det är ju så.

Alexander är glad att han åkte med en kompis.

–En väldigt bra grej är att hitta någon som man är nära och dra ner tillsammans. Det var en spontangrej, men jag blir kvar. Jag trivs så jäkla bra här. Det är sommar, det är bra väder och bra människor. Och man lär sig mycket.

Paret bakom Gin Palma

De tog hantverksginen från Skottland till Mallorca

Kanske har du sett den vita flaskan med den blåmönstrade etiketten på en barhylla någonstans på Mallorca. Eller så har sett den i Systembolagets katalog. Flaskan är ny, likaså innehållet. Receptet med de 14 örterna som utgör basen i Palma Gin utvecklades för tre år sedan i en förort till Palma, i en liten lokal vars guldiga och blå skylt knappt är synlig från vägen.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Mallorca Destillery’s lokal med väggar och tak i korrugerad plåt är lika anspråkslös som vilken lagerlokal som helst. De enorma plastdunkarna ser inte heller de särskilt glamorösa ut, trots att var och en innehåller tusentals liter med 96-procentig sprit. Men bakom de största dunkarna tronar en flera meter hög destilleringsapparat i blänkande koppar. Det är här råspriten hettas upp och späds ut, och de grövre botaniska ämnena tillsätts innan den förångas och passerar genom den konformade toppen. I detta förångade tillstånd förs spriten vidare genom ett kopparkärl med mer delikata botaniska ämnen. Därpå landar den i den sista höga kopparcylindern, där spriten svalnar och späds till sin rätta alkoholhalt.

Destilleringsapparaten ser antik ut men tillverkades av ett företag i Galicien på beställning av grundarna till Palma Gin, det brittiska paret Amber och Byron Holland. För tre år sedan de kunde destillera sin första batch med gin.

Amber är säker på sak, eftersom dottern Amelia föddes två veckor innan alla papper hade skrivits på. Hennes tredje födelsedag firades exakt två veckor innan Mallorcaliv träffar paret.

– Jag brukar säga att Amelia är min baby och Palma Gin är Byrons, eftersom han jobbar jämt, säger hon och kastar en öm blick mot sin make.

Amber och Byron visar oss runt i lokalen där ginet destilleras, filtreras, tappas och packas i boxar om sex flaskor för vidare transport ut i världen. Innanför den uppfällbara flera meter höga porten står just en inplastad pall med åttiotalet boxar i väntan på att levereras till en spritimportör i Schweiz.

Det är Amber och Byron själva som har fyllt på och packat flaskorna för hand. Amber visar oss till stationerna där flaskorna tvättas, tappas, vägs på milligrammet, korkas och etiketteras.

–Men vi planerar för att ta in hjälp till just det arbetet i framtiden, försäkrar Amber.

Byron ser tveksam ut, men det inte beror på att han inte tror att verksamheten ska växa.

–Pandemin kom kort efter att vi dragit igång, så allt har tagit längre tid än vi tänkt. Alla hotell och restauranger vi jobbat upp som kunder har ju tvingats stänga. Istället har vi satsat på att öka försäljningen mot privata kunder, förklarar Byron.

Sagan började för tretton år sedan när Amber och Byron träffades i Newcastle i norra England där de båda växte upp. Tillsammans reste de till Mallorca för att jobba på privata yachter, så som många brittiska ungdomar gör. Under fem år reste de över världshaven, bland annat till Australien. Amber berättar skrattande att hon i stort sett bara såg vågor genom kajutans fönster under de åren.

–Det lät romantiskt när Byron frågade om jag ville följa honom på en lyxyacht, men efter några år ville jag hem.

Byron berättar att de inte långt efter hemkomst flyttade till Skottland och öppnade en restaurang i centrala Edinburgh. Där började de specialisera sig på belgisk öl, och gjorde även rätter med öl.

De började stödja lokala ölbryggerier, och med tiden väcktes deras intresse för gin.

–Det var roliga år, men vi hade hoppats att familj och vänner skulle hälsa på mer, minns Byron.

År 2014 skedde den förändring som gjorde det möjligt för Amber och Byron att själva kunna satsa på gindestillering. Det var en drivande lokal producent, Sipsmith, som lyckats ändra de brittiska kraven för att erhålla ginlicens. Efter att staten i över 200 år hade krävt att destillerierna måste ha en destilleringsapparat på 1000 liter, räckte det nu att investera i en kopparpanna som rymde hälften så mycket sprit.

Lagändringen öppnade upp för en enorm kreativitet i det traditionella skotska ginbältet. När Amber och Byron fick ett bra erbjudande på sin restaurang såg de möjligheterna att själva ge sig in i branschen.

Men det lokala utbudet var redan mättat. Dessutom längtade de ut i världen igen. När de sålde sin populära restaurang stod de inför den fantastiska friheten att flytta precis vart som helst.

–Mallorca har något litet speciellt och det var hit vi ville. Och vi ville skapa en särskild gin här på ön, säger Amber diplomatiskt.

Det var för fem år sedan som paret återvände till Mallorca. En lokal tysk ginproducent fanns redan här, Eva Gin. Utvecklingen med hantverksdestillerier hade nämligen skett i Tyskland ungefär samtidigt.

Men Amber och Byron var och är fortfarande de första britterna på Mallorca som tillverkar handgjord gin. Den perfekta kombinationen av ekologiska örter, bär, blad, rötter, blommor och andra växtdelar tog dem över ett år att pröva sig fram till. 14 stycken inklusive det obligatoriska enbäret blev det alltså till slut, och tillsammans skapar de en unik och överraskande smakupplevelse.

Några av ämnena utgör själva basen, den som inte själva smakar så mycket utan binder ihop och lyfter fram de övriga smakerna. De smakämnen som finns där för att verkligen upptäckas kommer till större delen från växter skördade på Mallorca, såsom mandelblomma, apelsinblad, tomatstammar, lavendel och mallorkinskt enbär, som är markant större än det europeiska och får smak av salt eftersom buskarna växer vid kusten. Mandelblommorna är de själva med och skördar under våren runt Alaró. Lavendel växer vilt men har en parfymerad och lite oljig smak, så den använder de sparsamt.

Byron bjuder oss att smaka. Ett grappaglas med klar gin, och ett med vodka landar på bardisken framför oss. En vodka finns nämligen också i sortimentet från start.
Amber och Byron studerar oss när vi sippar ur våra höga glas. Medan den rena ginen är eldigt komplex och påtaglig i smaken är vodkan är lenare i gommen. Den är verkligen svår att stå emot. En av de godaste vodkor jag druckit, utbrister fotografen efteråt.

–Det finns så många ginsorter som inte smakar något speciellt. Vi ville inte att den skulle smaka som alla de andra, vi ville ha citrus, jord och blomma, förklarar Amber.

Byron öppnar en av glasburkarna som står uppradade i en hylla. Han låter mig lukta och jag känner en djup och jordig doft.

–Det är tomatstam, förklarar Byron. Det är vi nästan ensamma om att ha. Vi försökte även med olivblad men det blev inte rätt.

Amber ber Byron att blanda oss en drink, och snart dyker en stor kupa upp fylld med klar vätska, stora isbitar som klirrar löftesrikt och en rejäl klyfta apelsin. Smaken är distinkt, inte lik någon annan gintonic vi druckit. Och fantastisk god.

–Vi skapade Palma Gin för gintonic, så vi tycker att den är perfekt, säger Amber och ler.

Byron blandar ytterligare en cocktail, den här gången en riktig sommardrink med Palma Oaked Gin och Ginger beer. Den bärnstensfärgade ginen lagras mellan sex och sju veckor i ektunnor, och är parets tredje spritprodukt.

I glaset sticker Byron ner en stor myntakvist och två limeklyftor, och jag vill hälla i mig drinken på stående fot.

Men intervjun är inte över än, jag måste hålla mig.

På andra sidan bardisken berättar Byron om visningar de har för grupper. För de som önskar kan visningen avslutas med att man får ta fram sin egen hantverksgin. Han visar mig till hyllan med glasburkar igen. De är trettio till antalet och bredvid varje burk står ett destillat av just den grödan. Under visningen får besökarna en genomgång av varje doft, de får veta vilka smaker som passar ihop, och de får dofta på innehållet i burkarna och smaka av destillatet. Sedan får de plocka ihop sin egen smakkombination.

Jag letar i hyllan efter specifika svenska smaker och får syn på rabarberrot, fänkål och anis, som många svenskar bär med i sitt smakminne.

–Alla har sina egna preferenser, men de verkar inte höra ihop med varifrån man kommer, säger Amber och lyfter idén att jag i slut- ändan kanske kommer fastna för helt andra smaker.

Apropå Sverige visar sig Palma Gin ha en högst oväntad koppling till vårt hemland. Bakom hyllan med glasburkar står nämligen en hög stapel med kartonger med beteckningen HVEN, Backafallsbyn. Det visar sig att det var här, på den vackra skånska ön Ven i Kattegatt, som Amber och Byron blandade sin första ginbas på ett destillat av skånskt vete. Det skedde i det lilla whiskydestilleriets kopparpanna, och den basen tog de med sig hem till Palma. Än idag framställs den 96-procentiga spriten som används i Palma Gin från organiskt säd från Skånes slätter.

Men i de staplade kartongerna från Hven finns enbär, som inte nödvändigtvis är svenska, säger Byron.

–De plockas i flera olika länder, men de packas om på Ven. Så kopplingen till Ven och Sverige har vi på många sätt.

TIPS PÅ TRE GINDRINKAR FRÅN AMBER OCH BYRON

GINGER SPICED GIN
50 ml Palma Spiced Gin
Ginger beer
högt glas med is
klyftor av citron eller lime
lavendel (valfritt)

PALMA GIN & TONIC
50 ml Palma Gin
200 ml Natural Indian Tonic Water
glaskupa med is
garnera med färska rosmarin
och citronskiva

BEACH VIBE BJÖRNBÄR
50 ml gin
25 ml citronsaft
10 ml sockersirap
10 ml björnbärssaft
lågt glas med krossad is
garnera med björnbär

Hyperaktuell kryptovalutadeckare utspelar sig på Mallorca

Intervju med advokaten och författardebutanten Peter Edlund

Det kom en bok med posten. CoinX – En detektivroman om ett ekobrott på Darknet, skriven av advokaten Peter Edlund. Debutromanen utspelar sig delvis på Mallorca. Inte bara platsen för detektivarbetet var intressant, utan även det faktum att Peter Edlund tagit tag i författardrömmen som så många bär på, hela vägen till färdig bok. Bara några veckor tidigare levererades den färsk från tryckeriet, och det med god hjälp av Visto Förlag och den redaktör som självkostnadsförlaget erbjöd.
Men det var ytterligare en faktor som väckte Mallorcalivs intresse för en författarintervju. Det brännheta temat: stöld av kryptovaluta i miljardformat.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Privata

Peter Edlund är advokat med kontor på Vasaplatsen i Göteborg. I 10 år har han jobbat med ekobrottmål, och över telefon avslöjar han att han för tillfället är han inblandad i en stort mål om assistansbedrägerier. Byrån har även en internationell inriktning och åren före pandemin tog han uppdrag på Mallorca med en bakomliggande tanke att om möjligt etablera sig på ön. Då, som nu, var inriktningen främst arvstvister och boutredningar där parterna har hemvist och tillgångar i olika länder, men även andra och annan vardagsjuridik för utlandssvenskar”.

–Jag hade planer på att öppna kontor i Palma. Kanske blir det så redan till hösten, säger han hoppfullt.

Pandemin hindrade honom inte från att jobba, förutom brottmålsarbete har han även skrivit på sin debutroman. Och under karantänen fick han oväntat gott om skrivtid.

–Jag blev fast i min lägenhet i Palma eftersom flygen ställdes in. Det gav mig ro att skriva ända till juli, då jag kunde åka hem.

Tillbaka i Sverige såg han till att skriva mellan rättegångarna under kvällar och helger, och under semesterveckorna som spenderades på hans älskade Hönö.

Peter Edlund, som är ensamstående och har fyra vuxna bonuspojkar från tidigare förhållanden, ger en bild av hur viktig Mallorca är för honom.

–Hönö och Mallorca är ju mina två vattenhål i livet. Båda delar en förstaplacering.

Debutboken CoinX utspelar sig på många platser i Europa. Bland annat låter han sin deckarkaraktär, privatdetektiven och före detta åklagaren Jan Sörensen, flyga mellan Göteborg, Mallorca, Amsterdam och Tallinn.

Mallorca är den första anhalten.

–Detektivkontoret som anlitar honom har en hemlig ingång i Abacos lokaler i Gamla stan, och har en underjordisk gång till det mer officiella kontoret på Jaume III.

Jan Sörensen flyger redan i bokens början till Mallorca där han blir utsänd att söka ursprunget till en digital signal som spårats till Puerto Andratx. Själva deckargåtan rör kryptovalutan CoinX till ett värde av 500 miljoner euro som stulits strax innan fem miljardärer gått ihop för att växla in valutan efter en större fastighetsaffär.

–Vem är det som ligger bakom stölden egentligen? frågar Peter Edlund retoriskt. Det är väldigt mycket fakta, och det som händer i slutet av boken är lite av en utopi, erkänner han men tillägger:

–Men det är inte helt orealistiskt heller.

Mallorcaliv har läst boken och kan avslöja så mycket att gåtans lösning ligger över huvudet på de flesta. Det som kan förvåna i dessa tider är att Kina är oskyldigt. Men att kryptovalutors rörelser på marknaden påverkas av större krafter har blivit tydligt under de dagar då denna intervju skrivs.

Peter Edlund berättar att han velat skriva en deckare i många år. Ekonomisk brottslighet är vad som intresserar honom, och särskilt den nya sortens brottsligheter som kanske få författare är insatta i. Inte bara för den då kraftigt växande kursen, utan även för det japanska växlingskontor Mt Gox med inriktning på bitcoin just hade hackats på ett värde av 300 miljoner vad? och lämnat tusentals investerare blottställda, eftersom växlingsbolagen saknar tillräckliga säkerhetsrutiner.

Han är starkt emot att privatpersoner investerar i kryptovalutor som bitcoin, som är förlagan till bokens CoinX.

–Båda bygger på blockkedjetekniken, och budskapet i boken är att man ska akta sig för kryptovalutor, säger han bestämt och fortsätter:

–Boken är en lärobok i att man absolut inte ska ge sig in i kryptovalutavärlden. Jag beskriver ganska tydligt hur det fungerar och inte fungerar.

En stark drivkraft för debutromanen var att visa på hur stor osäkerheten för kryptovalutor är som investering för privatpersoner. Som advokat vet han hur rättsosäkert det är om man skulle bli av med pengarna och försöka ge sig på att stämma växlingsbolaget.

–En bank har cirka en miljon som insättningsgaranti om banken skulle gå i konkurs, men en sådan garanti gäller inte kryptovalutor. Det går att hacka privatpersoners kryptokonto. Ett aktuellt fall finns i Sverige, hävdar han.

–Och om du förlorar din privata nyckel till kontot till exempel genom att din dator kraschar, så är valutan borta för alltid eftersom ingen annan har tillgång till den.

Dagen före samtalet har kursen för bitcoin rasat till följd av Elon Musks uttalande att han av miljöskäl inte kommer utvinna mer bitcoin, så kallad mining, eftersom det slukar enorma mängder elektricitet. Redan samma dag återställs värdet hyfsat, men bara någon dag senare rasar det igen efter att Kina uttalat att de aldrig kommer att acceptera Bitcoin. Sedan följer osäkra veckor för valutan, och hur den utvecklas vet, självklart, ingen.

Tidigare sa man att kryptovaluta handlade om att tvätta pengar. Under pandemin har hundratusentals privatpersoner lockats av att investera i, eller snarare spela på, kryptovalutor. De uppkom som protest mot det etablerade finansiella systemet, och även om de som erbjuder valutorna hävdar att de förr eller senare komma accepteras av stater, så jämställer ännu ingen bank eller riksbank bitcoin med officiell valuta.

Men om båda parter är överens så kan kryptovaluta användas som betalning i en transaktion, berättar Peter Edlund. I vart fall enligt svensk rätt.

–I princip är det fullt möjligt att betala fastigheter med kryptovaluta, bara köpare och säljare är överens. Men vill man göra överföringen via sin bank kan man glömma det, banker tar inte emot kryptovalutor. Särskilt inte i Spanien där man måste man gå till en notarie som måste se transaktionen på banken i samband med fastighetsöverlåtelsen.

I Sverige räcker det med att lämna kontraktet till lantmäteriet för registrering som bevis på att man tagit emot köpeskillingen. Ett förlegat system, anser Peter Edlund.

–Lantmäteriet borde fråga efter en banktransaktion. Men de bryr sig varken om valuta eller svarta pengar.

Som all annan försäljning av värdepapper måste man redovisa försäljning av kryptovalutor för Skatteverket och skatta trettio procent på kapitalvinsten.

–Men Skatteverket kan reagera på att man plötsligt har 10 miljoner i fastigheter, varnar han.

Vill man växla in kryptovaluta till kronor eller euro tar dessutom växlingskontoret flera olika avgifter, och till de kommer nätverksavgifter och samarbetspartnernas avgifter. Sammantaget kan det bli en hög kostnad, inte minst på grund av den höga risken det innebär att växla en så pass volatil och osäker valuta.

Safello är ett växlingsbolag som vid tiden för intervjun just har gått in på den svenska börsen. Aktierna övertecknades snabbt. Peter Edlund nämner detta för att varna kryptospekulanter och påminner om det hackade japanska växlingsbolaget.

–Gör de missen att inte ha en tillräcklig brandvägg så kan pengarna vara borta.

Men är det helt orealistiskt att kryptovalutor får samma finansiella status som övriga valutor?

Peter Edlund drar på orden när han svarar.

–De kan kanske komma in i bankvärlden, men en förutsättning verkar vara att det finns ett licenssystem. Estland där handlingen i CoinX delvis utspelar sig har utfärdat ett licenssystem. Även Malta och några amerikanska stater har infört licenssystem. Men kryptovalutor lever i en oerhört anonym miljö där man inte vet varifrån pengarna kommer, att licensiera det tycker jag är helt vansinnigt. Licensiering legitimerar ett osäkert betalningssätt, enligt min mening.

Oavsett hur man ställer sig till kryptovalutor är ämnet för boken hyperaktuellt. Vi kommer med största sannolikhet få läsa om bitcoin och andra kryptovalutor fortsättningsvis, med nya plötsliga utspel från Elon Musk och andra stora aktörer som leder till kraftiga kurssvängningar, utom kontroll för privatspararen.

Boken är relativt kort, knappt 200 skrivna sidor, och den är rapp med en småfyndig och väl genomarbetad dialog som driver handlingen framåt.

–Dialog tycker jag är jättekul att skriva. För mig är det viktigt att den är rak och avslappnad och lätt ironiskt, att det finns en humor i den.

Peter Edlunds egna förebilder är svenska deckarförfattare som Håkan Nesser, Henning Mankell, Sjöwall Wahlö och Maria Lang. Och så klassikern Sherlock Holmes, som citeras i boken.

Han har ingen erfarenhet av skrivarskolor, men förlaget erbjöd honom en redaktör. Av henne fick han lära sig om karaktärsbeskrivning och att fokusera på berättelsen.

–Märta Elf är en ung tjej som läst litteraturvetenskap. Jag hade svårt att ta kritik i början, jag kan ju det här och vad vet du egentligen om ämnet, tänkte jag. Men jag inser att jag lärt mig enormt mycket om skrivande tack vare henne. Märta var också oerhört inspirerande hela vägen till slutet.

Peter Edlund berättar att han gillar språk överhuvudtaget, även spanskan som lyser igenom i dialogen.

–Det är himla kul att skriva. Men hon gav mig några ’Kill your darlings’, säger han och skrattar. Det är några sådana saker som jag fått lära mig. Att inte fastna i formuleringar bara för att man själv tycker det är smarta eller roliga.

Bland annat berättar Peter att han först ville ha in långa stycken presenterad av en anonym röst som förklarar hur kryptovaluta fungerar. Då fick redaktören honom att förstå att berättelsen tjänar på att få in den informationen i dialog.

–Jag tänkte att jag ville komma till saken, ”to the grain”, och skriva så enkelt som möjligt, även i juridiskt avseende. Jag var lite yrkesskadad när jag skrev boken, men det upptäckte hon lätt. Och jag vände totalt när det gällde henne för hon var fruktansvärt duktig, säger han beundrande.

Innan han vände sig till Visto förlag hade han skickat in ett tidigare manus till de stora förlagen.

–Det blev såklart refuserat av alla. Så i början av ens skrivarkarriär är detta ett bra alternativ. Du betalar allting själv, tryckning, redaktör, lektör, ett marknadspaket och så vidare, förklarar han och tillägger att kostnaderna för den skull inte är oöverstigliga.

–Alla på Visto har varit väldigt hjälpsamma och proffsiga.

Så vad anser advokatkollegiet om boken? Vilka reaktioner har den väckt?

–Inga alls ännu, säger Peter Edlund skrattande och erkänner att jag är en av de första som får lov att läsa.

–Jag vill hålla isär och inte blanda ihop mitt författarskap med min advokatroll för mycket.

Annicas väg till drömjobbet

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pår Olsson

Det var ett tips från en granne som gav textilläraren Annica Lindgren chansen att ägna sig åt det hon drömt om: Att bygga upp en konst- och designinriktning och undervisa elever i alla åldrar. Och det på en nyöppnad internationell skola i Palma. Idag har skolan elever i åldern 5 – 16 år, och Annica undervisar även i Svenska som tredjespråk. Skolan heter Green Valley School och en femtedel av eleverna har svensk anknytning. Men vägen till drömjobbet var lång.

Året var 2008 då Annica kom till Mallorca för att hälsa på en vän som jobbade på Svenska Skolan i Palma. Vid besöket erbjöds hon jobbet som skolans slöjdlärare. Annica tackade ja och höll sina första slöjdlektioner under några intensiva veckor under våren. På den tiden var Svenska skolan liten och ville ha undervisningen koncentrerad, Annica löste det genom att jobba på loven och ta någon vecka ledigt från sitt jobb som textillärare i Malmö. Så fortsatte hon i några år, men Svenska Skolan i Palma växte och det blev ohållbart att kombinera båda jobben.

– Vid mitt sista år hade jag över 150 elever att undervisa och betygsätta. Det var mycket jobb, men det var fantastiskt roligt att se hur mycket fint vi kunde skapa tillsammans.

Annica valde att flytta till Mallorca på heltid. Parallellt designade hon sidenklänningar, smycken och importerade organiska fårskinn. En del kunde säljas i hennes vän Linns butik Tree of Life i Palma.

Annicas passion för textildesign började med mormor Karin. Hon var sömmerska för Oscar Jacobsson och sydde kostymer av högsta kvalitet. Karin hade en ateljé med stor vävstol, symaskin och en klädkammare med knappar, tyger och allt annat som hör det textila skapandet till.

– Mormor uppmuntrade mig att skissa upp mina idéer och omvandla dem till kläder. Vi tillverkade och sydde mycket tillsammans. För mig är det egna skapandet viktigt för att jag ska kunna utvecklas som lärare, och i det är mormor min stora inspirationskälla.

Annica arbetade under några år som gymnasielärare inom mode och design på Tillskärarakademin i Stockholm. När hon flyttade till Malmö väcktes iden att jobba som mönsterkonstruktör i Köpenhamn. Men jobbet var datorbaserat, ensamt och påminde inte alls om vad hon drömde om. Istället gick hon tillbaka till jobbet som textillärare.

– Det var en viktig insikt för mig. Jag älskar dynamiken i samspelet med mina elever, och har sedan den dagen uppskattat det levande i mötet som sker i klassrummet.

När Mallorcaliv träffar Annica på Green Valley School är hon på tillfälligt besök under sin fyra månaders korta mammaledighet för dottern Emma May. Hon visar oss runt och berättar hur undervisningen i Svenska växte fram.

– Skolans metodik bygger på en filosofi om Human Values. Eleverna börjar varje dag med en andningsövning för att kunna fokusera bättre under dagens lektioner.
Under skolans första år läste de om inspirerande personer i små grupper på elevernas hemspråk, och det var där undervisningen i svenska tog form.

– Då läste vi väldigt mycket om Astrid Lindgren.

Annica talade med sin chef om vikten att få utveckla svenskan som språk och även undervisa i läs- och skrivinlärning, och hösten 2018 började hon undervisa i svenska som tredje språk. Hon utvecklade lektionerna efter den svenska kursplanen med stöd från material från Utbildningsradion. Redan följande höst kunde de äldsta eleverna även välja att studera Svenska via Sofia Distans för att få bättre behörighet till svenskt gymnasium.

På en internationell skola är hemspråket viktigt för barnen.

– De flesta får med tiden engelskan som sitt starkaste språk, berättar Annica. För de små är det därför viktigt att börja rätt, till exempel genom att ljuda, stava och tala mycket på lektionerna. För elever som inte pratar så mycket svenska hemma gör det stor skillnad.

En stor skillnad mot svenska skolan är att den internationella börjar tidigare, de yngsta elever som Annica lär att läsa och skriva är bara fem år.

– För mig är det viktigt att skapa en trygg inlärningsmiljö där vi lär känna och respekterar varandra. Sedan drar vi på och kan ofta hålla ett bra tempo.

Samtidigt upplever hon att spansk och engelsk metodik har större fokus på prestation.

– I svensk skola är vi duktiga på att arbeta med individen, och eleverna lär sig tidigt att utveckla sina styrkor och svagheter. Med svensk lärarbakgrund upplever jag att jag arbetar tillsammans med mina elever, och inte framför dem, säger hon och fortsätter:

– I Sverige har lärarna även en kontakt med föräldrarna som gör att skolan kan fånga upp inlärningsproblematik och beteendeproblematik. Det försöker vi också göra här.

Vi går vidare till salen för Art and Design, salens väggar är fyllda med elevernas olika konstprojekt.

– Utöver vanlig undervisning skapar vi scenografi och kostymer till julens och vårens musikaler.

Och till högtider och skolans internationella basar skapar vi dekorationer med olika teman.

– Jag brinner för svenska traditioner och har fått stor uppbackning av föräldrarna. Lucia och midsommar är något unikt. Skolan har sitt eget luciatåg som är väldigt uppskattat.

Den brittiska skolan har tre viktiga testperioder per år, och all undervisning fokuseras på att eleverna ska klara dem. Därför får musikaler och luciatåg inte ta tid från övrig undervisning.

– Barnen övar hemma på sina sånger, resten sker på independent study eller workshops, och för de äldsta eleverna är det valfritt.

Annica säger att svenska föräldrar ibland reagerar på att det är mycket läxor och långa dagar.

– Tanken är att eleverna kan få hjälp med läxor under lektionerna för Independent study, istället för att lägga mycket tid på läxor hemma.

Annica ser fördelar både med svensk och internationell skola.

– Svenska skolan kan vara en bra start för barn som kommer direkt från Sverige, eller som vill stanna i det svenska skolsystemet. Men den ger inte möjlighet till vidare studier i Spanien och internationellt. Så vill man ge barnen en bra start i Spanien är en internationell skola bra.

Anna kombinerar design och yoga på heltid

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pår Olsson

Anna Johansson var produktspecialisten som regelbundet medverkade på företagsevent i London och New York, som en regnig dag på motorvägen sa upp sig för att starta om på nytt på Mallorca.

Det blev mitt falling-down moment, det var november och jag hade inte sett solen på hundra år kändes det som. Men jag är entreprenör i själen och hade haft designprojekt vid sidan om mina jobb i flera år, och nu ville jag satsa helhjärtat.

Anna hade bara varit på Mallorca en gång förut, på en testkörning för Volvo där hon då var anställd. Egentligen var hon mest förtjust i Ibiza.

– Jag älskar hela viben där, gypsetstilen, det bohemiska, att det är både avslappat och exklusivt, och det är musik överallt.

Men för att arbeta och bo lockade Mallorca mer.

– Jag kände att Mallorca var mer seriöst. Mallorca är en bra bas i Europa med en internationell flygplats, och har bra klimat för entreprenörer. Men här finns också naturen och havet och jag kan yoga här, allt det som jag behöver för att koppla av. Och så har det närheten till Ibiza!

Sedan hon var barn hade Anna drömt om att ägna sig åt något kreativt. Idén hon bar på handlade om att kombinera entreprenörskap, kreativitet och intresset för yoga.

– Jag ville kunna leva lätt och flexibelt och ta mig mellan yogan och mitt övriga liv med minimal packning, och ändå känna mig snygg.

Det Anna gjorde var att skapa ett varumärke för kläder, väskor, skor, smycken och andra assesoarer som kretsar kring yoga, resande och möten, alltså den livsstil hon själv anammat.

– Jag är ego helt enkelt, jag utgick från mina egna behov. Jag är impulsiv och lever föränderligt och jag ville skapa en kollektion som är lätt, sinnlig och som passar min livsstil.

Anna ville ha en stil som skulle fungera till allt. Därför valde hon en skandinaviskt stilren och monokrom design och få, naturnära färger. Till det har hon adderat en flört med Medelhavet, som de lyxiga, guldfärgade dragkedjorna. Märket har hon döpt till A´Distraction.

– Namnet syftar på balansen mellan den yttre och inre världen, att inte låta sig distraheras av omgivningen utan njuta fullt ut.

Att det blev just yogakläder och yogatillbehör växte fram först när Anna bott på Mallorca en tid.

– Jag har yogat sedan 2001, det har varit mitt sätt att hålla mig balanserad i galenskapen med allt resande. Men på den tiden var inte yoga lika stort som idag, så min första tanke var att designa ett sportigt klädmärke.

Anna har alltid varit klädintresserad, och erkänner sig som något av en shopoholic i sitt tidigare liv.

– Jag jobbade mycket i London, New York och Frankrike och shoppade för att unna mig, det var mitt nöje. Jag tjänade bra och köpte allt mellan Chanel och H&M. Men en gång när min syster var på besök ställde hon frågan: ”Varför behöver du den där klänningen? Du har ju flera liknande hemma.”

Anna berättar att hon först inte förstod frågan utan bara stirrade på sin syster. Men långsamt trillade polletten ner. Efter det började hon köpa plagg i fina naturmaterial och tidlös design för att hon inte skulle tröttna på dem.

Året var 2006 och världen var en annan än den är nu. Långt före Greta, flygskam och klädskam, när miljötänkande snarare var något trist politiskt korrekt än en del av ett växande kollektivt medvetande. När kläder, smink och botox var något man unnade sig för att boosta sig själv. Anna var en del av den karusellen, men insåg kanske långt före många andra att det var dags att hoppa av.

Men tiden har hunnit ikapp och yoga har blivit en folkrörelse, inte minst på Mallorca. Och för Anna kretsar mycket i livet kring yoga och entreprenörskap. Förutom att designa yogakläder arrangerar hon yogaretreats, föreläser och gör pop-ups med yoga. Det är också ett sätt för henne att nå ut till kunder med sina produkter.

– Jag som person älskar att ha folk omkring mig och att dra igång projekt. Men efter några veckor med kaos har jag behov av att vara helt själv. Då behöver jag yogan och lugnet. Jag gör gröna juicer, är ute i naturen och vandrar mycket. Och jag koncentrerar mig på min design.

Koncentration är vad just yoga handlar om, men det är inte alltid Anna fullt går in i sig själv på yogapassen.

– På yogan är jag som mest kreativ. Då sitter jag och tänker, och jag kan se på hur andra rör sig under yogan för att se hur kläderna faller.

Som många andra som flyttar till Mallorca distraherades Anna av livets goda under första tiden.

– Jag hade tänkt börja designa direkt, men istället njöt jag och hängde med vänner, och jag åkte till Ibiza och dansade i solnedgången. Jag bodde faktiskt där ett tag men ganska snart flyttade jag tillbaka till Mallorca och köpte den här lägenheten. Då hade arbetslusten och kreativiteten kommit tillbaka och jag satte jag igång.

Det som tog mest tid var att hitta producenter. Anna arbetar med lokala hantverkare och köper lädret lokalt. Mallorca och Menorca har en lång tradition av läderhantverk, med kända skomärken som Camper, Pretty Ballerina och Mascaró.

– Jag hittade en läderdistributör i Inca, som är Mallorcas lädercentrum. Och jag har hittat en jätteduktig läderskräddare här i Palma. Mönsterkonstruktionen gör jag hemma i lägenheten, eller i min kompis couturesateljé. Där syr vi bland annat yogatopparna i silke.

Även espadrillerna och korgväskorna tillverkas enligt hantverkstraditionen på Mallorca, berättar Anna. Förutom det lokalproducerade är kvalitet avgörande.

– Tanken är att man ska ha mina kläder och väskor under flera år framöver. Väskorna är i läder som åldras väldigt fint. Och silke kan användas flera gånger utan att tvättas eftersom det inte suger inte åt sig svett. Som naturmaterial är det fantastiskt skönt att yoga i.

Både korgväskan och Palmabagen är designade för att rymma en hoprullad yogamatta. The Totebag är designad för att rymma en dator, och pouchen pass och plånbok. Pouchen ryms i Totebagen som man kan ha i knät på flyget, medan Palmabagen ryms i handbagagefacket. Mer ska man inte behöva på resan enligt Annas filosofi.

– Förr reste jag alltid med en jättestor väska för all shopping och allt jag ville ha med mig. Men nyligen var jag bortrest i tre veckor och behövde bara ta med mig min Palmabag och min Totebag, ändå hade jag både bröllopsfest och maskeradfest inbokade.

Det är just för de här situationerna som produktspecialisten i Anna tittar fram.

– Mina kläder och väskor ska vara både praktiska och hållbara. Jag har testat mina väskor massor gånger, packat dem med kläder som jag rullat i silkespapper, och fyllt dem tungt för att kvalitetssäkra att de håller. Jag vill inte ha en enda reklamation! Men till slut sa mina vänner åt mig att börja sälja.

Kanske har det med hennes skandinaviska ursprung att göra, funderar Anna. Hon till och med klär sig praktiskt svenskt numera, oftast i svart och jeans.

– Men jag älskar högklackade skor, och jag har alltid rött nagellack, säger hon och visar upp sina händer.

– Det är mitt färgglada!

Livet i karantän på Mallorca. Hur var det egentligen?

Text: Karolina Kallentoft - Helene Wahlström
Foto: Pär Olsson

Morgonen då Palmaborna gav sig ut på gatorna den andra maj 2020, efter att den nästan två månader långa karantänen gradvis började lätta, känns nu i efterhand smått historisk.
Solen strålade över ett blått hav och vi gick tysta, ensamma eller i par, och återvände snällt till våra hem klockan tio?
MALLORCALIV samlade några svenskar i centrala Palma i början av juni och ställde fem frågor:

- Hur var det för dig under karantänen?
- Vad har du längtat mest efter?
- Vad har varit svårast?
- Har du skaffat dig några nya vanor eller förhållningssätt?
- Hur tror du det har påverkat dig in för framtiden?

JOHAN ENGSTRÖM

delägare i restaurangerna Rosa del Mar, La Chica Santa Catalina, El Periquete

–Utmanande, för att säga det milt. Som många andra som valt att leva vid Medelhavet är jag social av mig, och tar lätt för givet det vi har gratis här nere. När det abrubt försvinner så får man verkligen lära sig mycket om hur man fungerar som människa, på gott och ont.

–Förutom sociala möten med vänner och familj, så har det varit de små sakerna. En kaffe på ett torg, en kall öl på en bar eller en promenad i Bellverparken. Och att få se Mallorca leva upp igen med allt det innebär.

–Rent fysiskt att sätta upp och följa rutiner. På det mentala planet har det varit alla tankar som flyger förbi. Hur kommer det gå för alla krogar, våra krogar, alla människor? Hur kommer det gå för Mallorca, Europa och världen? Man får hoppas att vi kommer samman och hjälper varandra ur denna oerhörda kris.

–Jag tror att jag har blivit mer ödmjuk. Jag uppskattar redan nu min morgonpromenad mycket mer än tidigare. Sen tror jag att jag har blivit bättre på att planera och fokusera, även tålamodet har fått sig ett rejält träningspass under denna period. Vilket kan behövas inför kommande period av ovisshet och nya normer.

ANNA PETTERSSON

psykolog

–Tack vare att jag som psykolog kan erbjuda digital vård har karantänen inte inneburit några större förändringar för mig i arbetslivet, mer än att jag inte har kunnat ta emot fysiska besök i mottagningen. Jag är enormt tacksam över att jag har kunnat arbeta nästan som vanligt under denna period då det är få förunnat

–Friheten att få röra mig fritt ute, alla sociala sammanhang som jag gått miste om, och gymmet. Vi människor är ju sociala varelser. Det betyder att vi alla påverkas på ett eller annat sätt av social isolering. Under karantänen har vi också berövats vår fulla möjlighet till autonomi och självbestämmande vilket är starkt kopplat till just psykiskt välmående.

–Att inte kunna gå ut och ta en promenad och njuta av våren. I mitt psykologarbete har det varit att stötta mina patienter inom vårdsektorn som just nu kämpar med långa arbetspass, bristfällig arbetsmiljö och stress. De gör ett fantastiskt jobb men upplever i många fall känslor av otillräcklighet.

–Jag uppskattar friheten på ett helt annat sätt idag än förut. Att leva här och nu och värdesätta det vi har omkring oss. När inte vi människor själva stannar upp och tar en paus så gör livet det åt oss. Vi är inte oövervinnerliga och det har denna pandemi tydligt bevisat för oss. Ingenting kan längre tas för givet.

NIKO BELLOTTO

konsult i byggbranschen

–Jag blev tidigt hängig och svag i musklerna, och trodde jag drabbats av en förkylning. Efter några dagar blev jag sämre och förstod att jag smittats med covid-19. Det var ett helvete. Jag hade hög feber, svårt att andas och ont i musklerna. Jag hade varken lukt- eller smaksinne och orkade inte äta. Sjukvården kontaktade mig tre gånger om dagen, de var helt fantastiska, lugna och pedagogiska. Det som fick mig att kämpa var deras tydlighet om att inte stressa, att bara försöka andas och ta det lugnt.
Hade det inte varit för dem och mammas sambo hade jag inte levt idag. De bor i lägenheten under min och han munderade sig varje dag från topp till tå och gav mig vatten, baddade min panna, tvättade och bytte mina sängkläder. Det tog en timma för honom bara att säkerhetsställa sig med munskydd, overall, handskar och rengöring. Mamma är 75 år så när han var klar gick hon in i ett annat rum. Sedan la han kläderna i tvättmaskinen, spritade telefonen, duschade och städade badrummet, varje dag. Jag är ung och stark och har inga bakomliggande sjukdomar men var sjuk i 15 dagar och det tog ytterligare 15 dagar att återhämta mig.

–Ensamheten och hallucinationerna när jag var sjuk. Jag blev deprimerad, ensamheten fick mig att tänka på så mycket.

–Jag har börjat ta en sak i taget och inte stressa i fall något inte blir som jag tänkt mig, och att uppskatta varje dag som den är.

–Jag har fått mer tålamod med folk, jag tänker att vi alla har våra brister och fördelar. Tidigare raljerade jag över covid- 19 och sa att det ”bara är en vanlig influensa.” Men idag har jag tänkt om och blivit mer ödmjuk.

NELLIE THOMANDER

student i årskurs 7 på Svenska Skolan

–Jag har ägnat mer tid åt skolan än tidigare, som på något sätt varit hårdare för den kräver mer självdisciplin. I klassrummen får vi inte ha mobiler men hemma är det lätt att plocka upp den ibland. Jag har spenderat mer tid med familjen, fokuserat mer på mig själv och på skoluppgifter.

–Jag saknade friheten av att kunna åka in till stan, shoppa, och äta på restauranger.

–Jag har fått många nya vanor, som att logga in på Google meet varje morgon. Varje dag efter skolan gör jag mina skoluppgifter som jag nu har mer tid att göra då jag inte hänger med kompisar lika mycket eller gör andra grejer.

–Jag kommer nog att uppskatta friheten mera, och kommer att kolla tillbaka på tiden vi satt i karantän och tänka på hur annorlunda mitt liv såg ut då.

FREDRIK THOMANDER

VD och delägare i Palma Music Studio

–Jag njöt av lugnet, att få mer tid för familjen och att göra sånt som jag inte haft tid med i vardagen. Som tur var har vi hund, så jag kunde ta ett par promenader om dagen. Som musikproducent är inte det vanliga arbetslivet så olikt karantän, då man ofta sitter ensam i en studio. Men ett par hektiska veckor ägnade jag åt att kontakta sammanlagt 55 artister och musiker och producera låten Vi håller ut. Det spanska originalet Resistiré har ju betytt så mycket för alla i Spanien under karantänen, så det var fantastiskt att få vara med och sprida känslan vidare till Sverige, som en hyllning till alla som kämpar så just nu.

–Livet på gatorna. Att höra musik produceras i våra studios. Gå ut på restauranger. Träffa vänner. Spela padeltennis.

–Ovissheten om världsläget. Viss oro inför framtiden. Men det har också triggat nya tankar. Jag tycker att jag anpassade mig fort till läget och gjorde det bästa av det.

–Jag kanske inte tar saker för givet lika mycket. Resor blir det också säkert färre av. Men jag är väldigt tacksam att vi har rotat oss här på Mallorca och jag har en positiv känsla ändå

CAMILLA ALVERUS

ägare till Paloma Event

–Vår dotter kom hem från Los Angeles och vi var alla sjuka, min man var så dålig att
han låg på sjukhus. Jag gick in i en karantänbubbla, men sedan började jag tänka möjligheter.

Mitt företag är i eventbranschen och allt ställdes in och det är fortfarande osäkert hur hösten kommer att
bli. Jag började ställa mig existentiella frågor. Jag hade en plan att lämna över företaget
i framtiden, men nu började jag tänka att med de förändringarna som sker i världen så
kan jag lika gärna passa nu. Så nu har jag tagit beslutet att lämna över VD-skapet till en
anställd. Men jag kommer fortsätta att jobba med strategi och den kreativa processen
med att utveckla idéer som kan stötta den lokala turismen.

–Att acceptera att vi lever i ett samhälle där vi måste ta till militär och polis för att
folk ska förstå att hålla sig inne, hålla avstånd och respektera vad som händer. Att inrätta
sig och foga sig till de extrema omständigheterna som vi varit tvingade att leva
under.

–Jag ringer numer varje dag till min mamma i Sverige, som tack och lov har mått
bra. Jag har börjat lyssna på intressanta poddar varje morgon på mina morgonpromenader.

– Jag har lärt mig att värdera de mest självklara sakerna, som plötsligt inte längre var
självklart utan förbjudet, som att kunna bestämma när jag ska gå ut och promenera.

STEFAN, HENRIETTA OCH SMILLA ROSLUND

ägare till familjeföretagen Stora Blå och Agapi Boating, student på Nadal Collage

–Stella – Mamma har stöttat mig med on-lineundervisningen, som var väldigt stressande. Stefan – Jag har haft mycket arbete med företagen. Alla hotellrum och andra bokningar behövde betalas tillbaka till kunderna och vi har bjudit på medlemsavgifterna i båtklubben de här månaderna. Vi har också skaffat en partner i företaget, en båttillverkare.
Henrietta – Tack och lov hann vår dotter Stella hem från Venedig där hon studerar, så vi har haft lyxen att ha familjen samlad.

–Henrietta – Naturen och friheten att komma ut och träna, cykla och gå. Att höra ljudet och känna doften av naturen.
Som familj har vi alltid varit ute i naturen, och vi flyttade hit för att njuta av ön. Men vi har varit välsignade för vi ser vi havet och bergen från lägenheten.

–Stefan – Oron vi burit på över vart vi är på väg och vilka effekter karantänen kommer att få, hur barnens framtid kommer att se ut. Att bombas med nyheter och spekulationer. Stressen att inte veta hur det går företaget, hur många miljoner går vi back? Historier man hör från grannar och leverantörer har också oroat.
Smilla – Skolan, även om det gått bra och jag har höjt betygen.

–Stefan – Vi känner stolthet att vi har kunnat ta oss igenom det här. Men oron kommer att sitta kvar eftersom man inte vet vart man får resa, om det blir en pandemi igen eller vad som kommer hända i världen.
Henrietta – Karantänen blev ett wake-up call för naturen, men också en bekräftelse på att vår verksamhet med delningsekonomi är rätt väg att gå.

CARINA HILLGREN OCH MARIA HANSSON

ekonom respektive körledare på Svenska kyrkan

– Carina – Vi har flyttat in i vår nya lokal och öppnar för söndagsgudstjänster i juli. Prästerna är i Sverige så det är Maria och jag som svarar på samtal, men prästerna har kunnat ringa och gjort dagliga inlägg på facebook, och där har antalet följare dubblerats under karantänen. Varje vecka har vi ringt medlemmar som bor ensamma, och Maria håller körmöten där hon sjunger och spelat piano över Xoom. Tack och lov har inga medlemmar varit sjuka, och de flesta har varit tålmodiga. Men behovet att samtala är stort. Vi har även hjälpt till praktiskt med läkarbesök, med flyg som ställts in och att förklara vad regeringens nya regler har inneburit.

–Maria – Att inte få röra vid en annan människa på flera månader. När karantänen var som hårdast gick jag bara till affären i mitt kvarter.

–Maria – Jag bestämde mig för att prata med minst två personer varje dag, för att inte bli knäpp. Jag har haft skypefika och söndagsdrink med mina kompisar varje vecka. Jag visste att det var viktigt med sociala kontakter, men det har blivit extra tydligt nu.

–Carina– Alla inställda och uppskjutna vigslar har påverkat oss ekonomiskt, och vi har tvingats avsluta både Johns och Marias tjänster. Kyrkan har gett oss ett ultimatum att bevisa att vi behövs på Mallorca, att svenskarna vill ha oss kvar. Så vi hoppas at kunna visa det under det kommande året med bl a fler medlemmar

Dionisio ”Johnny” Suárez med rätt att knäcka oss friska

När Johnny Suárez var femton år hade han växt snabbt på längden. Det gjorde att Johnny utvecklade en skolios, ena axeln stod upp och ryggraden som såg ut som ett S. Han var då fotbollsspelare i IFK Stockholm och kämpade om en topplacering i pojk-SM. Fotbollslaget hade en egen naprapat, Roger Johnsson, som såg till att Johnny kom till en ortoped och fick korsett. Den skulle han ha dygnets alla timmar utom när han stod på plan. Inklämd i korsetten i två års tid gick han ner i vikt eftersom korsetten begränsade matintaget. Ryggen blev inte rakare, på sin höjd bromsades bara skoliosen. Ändå lyckades Johnny hjälpa laget till bronsplacering, och de blev bästa Stockholmslaget den säsongen. 

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Anders Ahlgren

”Du måste göra något, du måste gå på gym och gå upp i vikt”, sa pappa Dionisio oroligt när Johnny äntligen var fri från korsetten. Så han började gymma, och byggde upp 15 kg muskler på 2 år. Ortopeden tittade på ryggraden igen, och nu hade kurvaturen halverats. Musklerna hade rätat upp den.

– Jag har aldrig haft ont i ryggen, och idag har jag inga som helst problem förutom gamla fotbollsskador som spökar. Den återhämtningen var det som fick mig att välja att plugga till naprapat. Och Roger Johnsson, säger Johnny och ler.

Jag vet inte om Roger Johnsson är en legendar eller inte, men han var den förste naprapat jag själv gick till hemma i Vasastan i Stockholm. Jag led av huvudvärk redan då, och jag gjorde det när jag flyttade till Palma för snart sex år sedan och letade efter en naprapat. Jag fick Johnny rekommenderad och sedan dess har jag återkommit några gånger om året.

Johnny Suárez har kliniken Columna Vertebral i Palma sedan 15år.

– Det är så jag brukar få mina kunder, både inflyttade, spanjorer och båtfolk, förklarar Johnny. De rekommenderar mig. Jag har pluggat fem år för att få min legitimation men naprapati är egentligen inte godkänd här, så för de som inte är svenskar, norrmän eller amerikaner måste jag oftast förklara vad det är jag gör.

Så vad är det du gör med dina patienter?

– Kort sagt korrigerar jag felställningar i ryggraden och andra leder i kroppen. Dessa trycker oftast mot nervsystemet eller begränsar ledens naturliga rörlighet, och det är då man kan få värk och inflammation, eller sämre funktion i muskler och leder. Detta kan sedan orsaka allt från huvudvärk, andningsproblematik, sömnbesvär, dålig hållning och ischias.

Vilka skador söker folk för?

– Många som kommer har värk av något slag, men när det finns smärta finns det inflammation. Vissa har akuta idrottsskador där en kroppsdel har svullnat upp, blivit röd och smärtar. Den kan ofta behandlas med kyla och något smärtstillande preparat. Påfallande många besvär orsakas av mental stress och då måste man förstå vad orsaken är. Men generellt rör det sig oftast om ryggbesvär, som ryggskott, kontorsnacke, värk i axlar eller någon annan typ av överbelastning.

Det första jag gör är att ställa frågor, för den stora konsten är att förstå varifrån värken kommer.

Hur går en undersökning till?

– Det första jag gör är att ställa frågor, för den stora konsten är att förstå varifrån värken kommer. Många gånger vet inte patienten det själv, och då uppmuntrar jag till att undersöka den fysiska och psykiska miljön. Kan det vara exempelvis arbetställningen eller hur man sover? En hel del stressrelaterad värk har sin grund i mental stress. Sedan utför jag med patienten olika aktiva och passiva rörelser, och olika nervtester. Nästan alltid ser man en klar förbättring efter behandlingen på just de här rörelsemomenten. Det skapar ett förtroende som visar att man faktiskt kan bli bättre. Själva behandlingen är en kombination av justeringar och massage, muskelstimulering.

Hur ofta behöver man komma till dig?

– Efter två till tre gånger brukar de akuta besvären ha försvunnit, men det är bra att komma på revision var sjätte vecka. Mitt mål är annars att patienten ska förstå orsaken och försöka få bukt med den, då behöver man inte komma tillbaka så ofta.

Vilka är de vanliga orsakerna du ser?

– I första hand har patienterna fysisk smärta till följd av idrott- skador, ryggskott, nackspärr eller andra fysiska skador. Men av erfarenhet ser jag att många påverkas av psykisk ohälsa, och många kommer till mig först när det har gått väldigt långt. Orsakerna kan finnas i miljön runtomkring, som i familjen, arbetsförhållandena, sömn eller kost. Allt detta skapar en fysisk stress i kroppen, men också i huvudet och ger obalanser i hormoner och i nervsystemet som inte får vila. Eller i magen, med magsår som följd. Men man måste vilja bli bättre för att förändra sig. Samtidigt kan små förändringar göra skillnad, då orkar man genomföra nästa förändring. Som att promenera en halvtimme om dagen, om problemet är statiskt.

Sa ronda på Via Argentina serverar klassisk spansk lunch

Kan du se någon oroväckande ohälsotrend i samhället?

– Barn som växer in i en dålig hållning på grund av sina mobiler, paddor och inaktivitet. De växer med huvudet framför kroppen, och det gör det svårare att exempelvis andas ordentligt. Barns hållning kan man korrigera tidigt, men då gäller det att föräldrarna är uppmärksamma. Det kan vara att barnen klagar på smärta, eller att man faktiskt ser att de växer snett. Låt inte barnen sitta i soffan med huvudet hängande utan skaffa ett bra bord till datorn och en bra stol där de sitter korrekt. Jag har även hört ögonläkare som misstänker att problem med barns ögon kommer från mobilanvändande. Det blir ett slitage på ögonnerven när den konstant får jobba inåt med ett nära fokus och blir utsatt för skiftande belysning. Dålig hållning och fysiska inaktivitet bland barn har ökat markant och leder till smärta och övervikt redan hos små barn.

Finns det något du inte kan behandla?

– Något som är svårt att behandla är symptom som kommer av mögel, om man inte kan eliminera möglet är enda lösningen att flytta. I Spanien är det vanligare än i Sverige med fuktiga hus med mögel och många använder mögeltvätt, men det hjälper sällan i längden. Sporerna sätter sig i lungorna och orsakar dåligt allmäntillstånd som du inte blir av med så länge du blir utsatt. Samtidigt finns det tillstånd som man kanske får lära sig att leva med. Jag har lågt blodtryck och får ta det lugnt när jag ska resa mig, men det är inte mer med det. Lider man ska man förstås göra de undersökningar man behöver, men man ska nog akta sig för att övermedicinera.

Vilka råd brukar du ge?

– Ett råd är att ta det lugnare och göra det du själv vill göra, för då mår du bra. Ett annat är att djupandas, att tänka på din hållning och se till att träna rätt och äta nyttigt. Skippa skräpmaten och det raffinerade sockret, det skapar inflammationer i kroppen och en hajp i hjärnan. Laga riktigt mat istället och ät på ställen där de lagar maten från grunden, som på många av de traditionella spanska restaurangerna.

Min värk visade sig bero på kopparöverskott och du hjälpte mig i beslutet att ta ut min kopparspiral. Hur stor roll spelar metaller och kemikalier för vår ohälsa?

– Jag har hört många som blivit av med sin värk när de låtit ta ut sitt amalgam som ju är fullt med kvicksilver och andra tungmetaller. Andra lider av inopererade skruvar eller andra implantat. Besvären kan komma efter hand och därför glömmer man lätt bort dem, men man ska absolut fundera på vilka eventuella främmande föremål man har i kroppen och om man reagerar på dem. Jag lät själv ta ut mitt amalgam i förhoppningen att bli av med mina sömnbesvär. Nu hjälpte det inte, för min del är det nog genetiskt.

Och om man bara är beredd att göra en sak för hälsan varje dag, vad ska man göra då?

– Andas trettio djupa andetag. Överdriv det hela, då blir det en stretch för bröstkorgen som många behöver. Och gör det gärna när du promenerar så får du den biten också.

Joakim Eneroth ställer ut på konstcentret CCA på Mallorca

Vi står samlade på den andlöst vackra innergården i konstcentret CCA strax utanför den lilla byn Andratx på Mallorca, och bergen bildar en dramatisk fond ovanför det låga utskjutande taket i mallorkinsk klosterstil. Byggnaden som omfattar hela 5000 kvadratmeter ser ut att vara renoverad men är uppförd i början av 2000-talet av de danska galleristerna Jacob och Patricia Aesbaek, som välkomnar oss med tapas från Marc Fors. Vi är här på vernissagen för konstnären Joakim Eneroths soloutställning Whispering void, viskande tomhet.  Joakim Eneroth får ordet och håller ett långt anförande på engelska framför kvällens inbjudna.

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Pär Olsson

Fotografier ur Joakim Eneroths triologi fyller konstcentrets största utställningssal, och här kommer de hänga fram till i mars 2020. De vita väggarna är så höga att hans fotografier vid en första anblick verkar små, och jag drabbas av en innerlig lust gå fram till dem och studera alla detaljer. Men Joakim stannar på några meters avstånd när han berättar. Det mest iögonfallande motivet är också det största, det som figurerar på inbjudningarna. Ett foto på en orange badring som svävar framför ett mörk sjö. Men är det verkligen ett foto? Eller är det flera? Och hur kan badringen sväva så?

Jag jobbade med 3D-effekten i flera år, och jag vet fortfarande inte varför det lyckas med vissa motiv men inte med andra, säger han.

Verket ingår i serien Dualistic Notion. På samma vägg hänger Subjective Veil; två foton med en blek pool, den ena med en lika mörka bakgrund som i Dualistic Notion, den andra med en vit.

Fotografierna är ur den sista serien i triologin där Joakim jämför det västerländska och österländska sättet att se på våra sinnesupplevelser. Poolen är direktupplevelsen, den som bara står för 11 procent av våra upplevelser. Bakgrunden visar hur vårt sinnestillstånd påverkar den totala upplevelsen.

“Enligt neuroforskningen är endast 11 procent av våra sinnesintryck direktupplevelser. Resten är en skenbar verklighet, färgade av våra sinnen. Det ville jag undersöka.”

– Det vita fotografiet förmedlar en igenkänning av den tysta bakgrunden i vårt medvetande som är så framträdande i den österländska filosofin; ”pure awareness”, den vi når med meditation. När jag var liten var pooler väldigt laddat för mig, för jag lärde mig simma sent. Men nu 30 år senare är det tvärt om. Nu stämmer den vita bakgrunden mer överens med hur jag känner inför pooler, motståndet har fallit bort.

Nästan samtliga fotografier i salen växlar mellan å ena sidan mörka, å andra sidan ljusa, nästan snövita. En del ser ut att vara superexponerade, där en eller flera kroppar står i ett skarpt ljus. Här finns också skulpturer, som Silent Release, en vit ballong som ömsint släpps mot skyn av en uppvänd hand. Ballongen ser ut att sväva lätt mot väggen, men är gjord av akrylglas. En annan skulptur visar ett svävande klot, verket heter. Projections in the Void III. Just det här är ingen illusion, klotet svävar med hjälp av elektromagnetism.

Samma svävande känsla försöker jag fånga i mina fotografier. Det är därför de inte har några ramar, jag nålar upp dem direkt på väggen.

En vägg av fotografier skiljer sig från de andra. Verken tycks vara uppbyggda av strikt grafiska fält i rött, grönt och turkost mot vit bakgrund. Jag känner igen dem. Det visar sig vara den serie verk som Joakim Eneroth slog igenom med år 2008. Fälten är i själva verket gavlar på moderna villor i Täby, samtliga faluröda med vita knutar. Ett av dem har en turkos garagelänga framför sig, ett annat en grön häck och en tredje en brun, avlövad. Det vita är himmel och snö som tycks flyta samman. Alla gavlar saknar fönster vilket ger dem ett ödsligt intryck.

– Det är meningen. Serien heter Swedish Red och jag bodde själv i ett falurött hus under elva år, så jag var inte alls ute efter att döma. Här har jag lekt med det ikoniska röda huset som är en slags symbol för det ursvenska, men i en förortsmiljö. Tanken är ironisk politisk: Ju mer vi griper efter trygghet och säkerhet i det faluröda Sverige, ju mer avskärmar vi oss och ju mer distans skapar vi, och ju hårdare barriärer på det mentala och fysiska vi sätter upp desto mer avstånd och separation känner vi.

«Jag jobbade med 3D-effekten i flera år, och jag vet fortfarande inte varför det lyckas med vissa motiv men inte med andra»

Genombrottet blev massivt. Varje fotografi gjordes i åtta exemplar, och Tate i London köpte åtta av verken till sina samlingar. Samma år gick ett av dem på Christies i London för 130 000 kronor. Ungefär samma priser gäller även idag.

– Jag hade kämpat i tio år utan att kunna leva på min konst, så jag blev förstås jätteglad. Men jag är inte säker på att de som köper fotografierna ser exakt det som jag ville förmedla. Jag har förstått att engelsmännen och andra tyckte det var så exotiskt med röda hus mot snö. Men svenskar tror jag fattar direkt!

Efter rundvandringen får jag tillfälle att byta några ord med Patricia Aesbaek. Patricia och Jacob hade varit gallerister i 45 år i innan de bestämde sig för att lämna Danmark och öppna ett konstcenter utomlands.

– Vi ville ha en plats för konstälskare som öppnade upp för samarbete mellan människor, och kommunikation mellan alla delar av samhället. Jag är till hälften fransyska och vi ville först öppna konsthallen i södra Frankrike. Men vi har goda vänner här på Mallorca och hittade den här platsen. Den fick endast användas till ett av tre verksamheter: militär anläggning, sjukhus eller konstcenter, vilket var tur för oss. Vi köpte marken 1997 och det tog oss nästan fyra år att få licens och börja bygga.

«Vi ville ha en plats för konstälskare som öppnade upp för samarbete mellan människor, och kommunikation mellan alla delar av samhället»

CCA har studios som gör det möjligt för fyra konstnärer att bo här samtidigt, en månad i taget.

– Det kommer 44 konstnärer och bor här varje år, och vi har 400 ansökningar. Bland dem väljer jag de konstnärer jag tycker om. Joakim var en av dem och han bodde här för ungefär två år sedan.

Bara några av konstnärerna får som Joakim en soloutställning i vår största utställningshall.

Patricia berättar att alla verken givetvis är till salu.

– Många på ön har pengar, men det vi ställer ut här är ”cutting edge art”, och för att uppskatta det måste du känna till konst. Många med pengar vill ha konst som dekoration, och det är något annat. På Mallorca bor inte många samlare, istället kommer särskilt många tyskar hit. Ända sedan kriget har det funnits ett stort intresse för konst i Tyskland, där varje liten stad har ett eget konstmuseum. Många konstsamlare kommer även från Sverige och andra länder.

Jag frågar Patrica vad hon anser om Joakim.

– Jag tycker att han är mycket intressant. Han har arbetat i många år och är en väldigt erfaren konstnär. Jag har själv köpt två av Joakims verk, och det är inte alla som ställer ut här som jag köper av.

Inger håller i Svenska kyrkans julbazar på Mallorca

Inger Ballinas kom till Mallorca på semester första gången år 1964 vid blott 22 års ålder. Då var hon en hästtjej som knappt hade varit utanför Sveriges gränser. Idag, 55 år senare, är hon en ryggrad i den svenska gruppen på Mallorca tack vare sitt engagemang i Svenska kyrkan och de allra flesta svenskar på Mallorca har träffat Inger vid i alla fall något tillfälle. Mallorcaliv träffade Inger för att prata om kyrkans julbasar och svenskt julfirande på Mallorca genom åren.

Text: Hedda Lapidus | Foto: Pär Olsson

– Jag blev helt frälst av Mallorca första gången jag var här, och några år senare tog jag ett sabbatsår från mitt arbete som avdelningschef på Karolinska sjukhusets lönekontor för att åka tillbaka. Det var så mycket 50-åriga tanter där som klagade på mina korta kjolar, skrattar Inger Ballinas när vi möter henne på ett litet kafé i närheten av hennes bostad i Son Armadams.

Sabbatsåret blev först tre månader på Mallorca, men eftersom Inger snabbt träffade sin blivande make här, den mexikanske musikern Paco Ballinas, förlängdes strax tiden. Inger kom hit med en väninna och de gick ofta ut och dansade vid Plaza Gomila. På den tiden var det levande musik överallt.

– Först spelade de på El Barco och sedan gick de över till Flamingo. Det fanns inga andra svenskar här, vilket passade bra, eftersom de spanska fästmörna bara fick gå ut på söndagarna. Min väninna blev ihop med en av kyparna på El Barco, och de är fortfarande gifta, berättar Inger som själv är änka sedan många år.

För att försörja sig den första tiden när spanskan var knapp sydde Inger bikinis, något som inte tidigare funnits här. Med tiden tog hon småjobb och hjälpte till med översättningar.

– Jag fick min första son 1972 och eftersom min man var ute på turné runt om i världen på vinterhalvåret åkte jag tillbaka till Sverige och jobbade på Karolinska. När barnen började Svenska skolan gick det inte längre att åka fram till och tillbaka.

«När det har hänt nåt i livet så har jag haft kyrkan. Den har alltid funnits där, och livet är inte alltid en dans på rosor»

Det var då som Inger lärde känna andra svenskar och fick höra att det fanns en svensk kyrka, som var relativt nyöppnad vid den tidpunkten. Hon engagerade sig snabbt och blev först husmor och bakade kanelbullar och ansvarade för barntimmarna. Sedan gick hon in och började arbeta halvtid med kyrkans ekonomi.

– Tillsammans med prästparet Gudrun och Sixten Klemetz var jag med och startade kyrkans julbasar som hålls den näst sista helgen i november. Vi jobbade och pysslade hela nätterna, mina barn fick vara med prästparets barn för de hade barnvakt. Nu är det basaren och vigslarna som håller upp kyrkans ekonomi. I år blir basaren extra viktig, för antalet vigslar är färre än förra året.

I oktober började basargruppen, ett gäng frivilliga om 10-12 personer under Ingers ledning, att prismärka och göra smällkarameller. Inger gjorde beställningarna för alla ljusstakar, änglaspel och annat redan i somras, och eftersom det är vinst på alla lotterna i tombolan har Inger finkammat loppmarknader för att hitta priser. Under basardagarna är det över 60 personer som är med och hjälper till och säljer.

«Kyrkan har fått en ny lokal, i samma hus men i gatuplan med stor terrass. Renovering pågår och den blir inte klar till årets basar men någon gång under nästa år»

– Vi har 3500 besökare varje år och storsäljaren är vår egna glögg. Vi gör 300 liter. De flesta besökare är sådana som vill att barnen ska uppleva något svenskt, men vi har även en dam som varje år kommer från Madrid och en annan från Ibiza. Spanjorerna ringer redan i september och undrar när basaren är.

Fortfarande efter nästan 40 år i kyrkan trivs Inger mycket bra, framförallt eftersom det faller sig naturligt för henne att möta och se människor. Hennes arbete har varit varierat, kyrkans personal besöker svenskar på sjukhus, i fängelser och på mentalsjukhus. De som behöver hjälp är färre nu än när Inger började, då gick hon på dagliga sjukhusbesök, och behovet av tolkning var stort.

– Det har varit ett otroligt givande arbete där allt kan hända. Förr i tiden låg alla ospecificerade hotell nära kyrkan i El Terreno och kring midsommar var det som att någon tryckte på en knapp. Då sökte sig många utslagna människor som ändå hade lyckats ta sig hit till kyrkan. Där fick de kaffe och bulle. Kyrkan har en enorm uppgift för många människor, och förr i tiden var kyrkan det enda svenska som fanns här. Nu har vi 250 medlemsfamiljer, men jag hoppas att de som tar sina barn till barntimmarna också blir medlemmar.

Första gången Inger firade jul på Mallorca var 1969. Då fanns varken Ikea, kyrkan eller svenska livsmedelsbutiker, så det fanns ingen svensk mat att få tag i, och inte heller julgranar. Släktingar från Sverige fick ha med sig maten, och som julgran plockade hon en liten tall i skogen vid San Augustin.

– Det var jätteviktigt för mig att fira svenskt med prinskorv och köttbullar på julafton och jag var tomte åt oss och våra grannar. På den tiden var jul inte något som firades med presenter på Mallorca, det sparade man till Reyes i början av januari. Julfirandet här består i att man äter spädgris och kalkon på juldagen. Och en krubba, det är viktigt. Jag brukar gå och titta på krubban i rådhuset, den är helt otrolig.

Mellan basaren och jul firas också Lucia, med störst fokus på Svenska skolans luciatåg i katedralen. Då står Inger och andra frivilliga utanför och säljer korv, bulle och choklad. Svenska kyrkan har en gudstjänst på julafton, efteråt blir det dans kring granen och tomten kommer. Kyrkan bjuder på risgrynsgröt och skinkmacka och det brukar vara fullt hus.

– Då kommer alla de som man bara ser en gång om året. Det brukar vara ett himla kramande och pussande.

Hur ska du fira jul i år?

– Det blir som vanligt, julgran och jultomte, skinka och köttbullar. Men jag har faktiskt plastgran nuförtiden. Och så blir det presenter, mitt barnbarn får paket både på julafton, på juldagen, och på Reyes. Efter jul är jag tillbaka i kyrkan och inventerar och plockar ihop allt i lugn och ro, ler Inger.

Namn: Inger Ballinas
Ålder: 77 år
Familj: Två söner som bor i Santa Catalina med familjer.
En av sönerna driver restaurangerna Aquanauta och Chula vista i Palma, den andra är IT-utvecklare.
Bosatt i Palma: Sedan 1969

Katja gör te på olivblad, Mallorcas eget antibiotikum

Katja Wohr har ställt bilen på vägen till finca Son Moragues strax utanför Valldemossa. Nu går vi tillsammans genom de tusen år gamla olivlundarna som breder ut sig över det terrasserade landskapet. Ovanför oss reser sig berget Puig de Teix som jag vid några tillfällen bestigit när jag vandrat Ärkehertigens stig. Samma ärkehertig, Luis Salvador, som också hyrde in sig på Son Moragues under några år i början av 1900-talet medan han studerade öns växtlighet och landskap.

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Pär Olsson

Det är början av september och sommarens skörd ska snart tas om hand. Inte olivskörden, den börjar först om en månad, utan av olivträdens avlånga, silvergröna blad. Överallt där vi går ligger smala grenar som fallit till marken när olivträden beskurits för att släppa in ljus och luft till de mognande oliverna. Träden beskärs flera gånger om året, och det är då olivbladen kan tas tillvara. Löven har markägarna traditionellt låtit ligga kvar och förmultna, om de inte bränts med grenarna. Under olivskörden blåses de av med högtrycksspruta för att de inte ska hamna i olivpressen.

– Vi ger nytt liv till resterna efter att träden har beskurits. På så vis skapar vi en cirkulär ekonomi som minskar avfall och koldioxidutsläpp, säger Katja.

Inte förrän nu har olivbladen tagits tillvara i Spanien. Hittills har det inte skett i vare sig Italien, Grekland eller något annan europeiskt olivproducerande land. Katja och hennes kollega Kate behövde ansöka om en stämpel hos regeringen för att få olivbladen att klassas som ätliga. Den stämpeln har de nu fått.

Katja visar mig hur löven strippas för hand.

– Det är en tidsödande process, på en timme får vi ihop ett kilo. Sedan torkar vi dem i ugn över en kolbädd gjord på mandelskal som annars inte skulle kommit till användning, innan vi blandar och förpackar bladen i tepåsar. Det gör att våra produkter är ganska dyra.

Jag stoppar ett av de lätt torkade löven i munnen. Biter av, det finns ju stämpel på att de är ätbara. Det sträva lövet har en tydlig besk smak som förstärks i gommen efter en stund.

– Beska är en smak som hjärnan måste vänja sig vid, säger Katja och jämför med den sötma som vi vant oss vid i vår kultur, inte bara i efterrätter, godis och drycker, utan till frukost, i såser och som bas i snabbmat.

– Men smakar man besk mat vid tio tillfällen inpå varandra så har man bildat ett nytt spår i hjärnan. Då börjar man uppfatta beskan som tilltalande.

Smaken får mig att minnas mormors småländska ostkaka bakad på bittermandel, utan den smakar inte ostkaka som ostkaka. Och favoritglassen piggelin som inte går att få tag på i Spanien, utan dess milda kärnighet skulle inte den isiga päronsmaken vara densamma. För att inte tala om min favoritdrink, Campari soda, som vissa vänner raljerat över – ”tantdrink” eller ”70-talsdrink” kan jag få höra. Men jag är uppvuxen på 70-talet med brunsås, kokta grönsaker och svartvinbärsgelé som tillbehör till söndagssteken och den kokta potatisen, och de gamle avslutade måltiden med något medicinliknande starkt och beskt från Systembolaget. Min poäng är att beska och bitterhet är smaker som var vanliga förr, kanske just för att man såg dem som kurerande, men som i våra tider sockrats bort till oigenkännlighet.

När vi senare sitter i hamnen i Valdemossa och jag får prova Katjas två teer, en i en mild gul och en mild orange nyans, och överraskas av Hur ”gott” och ”normalt” de smakar, så konstaterar hon att min reaktion är tecken på att min hjärna är van vid beska.

Inte förrän nu har olivbladen tagits tillvara i Spanien. Hittills har det inte skett i vare sig Italien, Grekland eller något annan europeiskt olivproducerande land. Katja och hennes kollega Kate behövde ansöka om en stämpel hos regeringen för att få olivbladen att klassas som ätliga. Den stämpeln har de nu fått.

– De här teerna består till femtio respektive sjuttio procent av olivblad, resten av citron och apelsinblomma för att mjuka upp. Många reagerar ändå på beskan. Men du som redan tycker om dem borde börja dricka teerna direkt.

Så varför ska man då göra sig åbäket att vänja hjärnan vid att gilla olivblad? Varför skapar man som Katja och Kate ett företag baserat på något som i vår tid betraktas som kompostmaterial?

Katja berättar att det var Kate som uppmanade henne att starta verksamheten. Det var en solig dag i fjol när de vandrade genom en Mallorcas alla olivlunder. Kate hade tagit olivblads-extrakt som hälsokost under flera års tid och blivit frisk från en långvarig sjukdom. Extraktet gjordes på olivblad som samlats ihop på Nya Zealand, och har under de senaste tio åren blivit allt mer populärt som hälsokost i främst Oceanien och England, där Kate är uppvuxen.

För åtta år sedan sålde Katja sitt företag Flor de Sal. Hennes salt gjordes på saltkristaller från bassängerna utanför Es Trenc och blev känt bl a tack vare de många smaksättningarna som tagits fram av Palmakocken Marc Fosh.

– Efter att jag sålt mitt företag blev jag deprimerad. Jag väntade i flera år på inspiration till att starta något nytt. Jag ville hitta något organiskt, hållbart och framför allt lokalt växande. Gärna med koppling till restaurangvärlden. Jag har jobbat många år inom restaurang- och resebranschen över stora delar av världen och känner mig hemma där. När Kate presenterade sin idé tände jag direkt.

När jag träffar Katja har Dos Alquimistas just lanserat sina första produkter, baserade på skörden från i våras. Dessa två teer som jag nu får smaka, Mezcla no.1 och Mezcla no.2, är deras första. Löven som de använder kommer från Empeltre, en trädsort som har extra beska oliver. Och de kommer från riktigt gamla träd, de är inympade från arabiska olivbuskar som togs till Mallorca för 900 år sedan. Snart kommer de också ta fram en variant på den japanska matcha-latten som kommer heta Olive Latte som även kan användas till smoothies, och ett pulver med smak av rostad hasselnöt, sesamfrön och örter som de kallar Dukkah Mallorquin som kan användas i matlagning. Möjligen blir det också ett extrakt längre fram, som då tas med pipett.

Flor de Sal säljs över hela Mallorca, från lokala turistbutiker och delikatessen till matkedjor. Det går också att få tag på i gourmetbutiker utomlands. Är målet att Dos Alquimistas ska bli lika stort?

– Produkterna har lite olika målgrupper. Mina teer säljs till exempel av tebutiker, hälsocaféer och av hotellrestauranger och matbutiker med lokal profil eller hälsoprofil. Men man vet aldrig vart det tar vägen. Jag har bott i stora delar av världen, och om produkterna blir stora utomlands så kan jag mycket väl flytta dit jag bäst behövs för företaget.

Katja stannar upp och blir tyst en stund. Sedan säger hon:

– Jag älskar Mallorca och har bott här sedan jag flyttade hit från Frankrike för sjutton år sedan. Då hade jag redan idén som blev grunden till Flor de Sal. Nu bor jag utanför Palma med min dotter Florencia. Hon är född och uppvuxen här, och hon har hunnit fylla fjorton. Själv är jag från Schweiz. Zurmat känns som min hembygd även om det inte är där jag är uppvuxen. Men kanske väljer jag att flytta dit en dag.

Olivblad kallas naturens eget antibiotikum, eftersom ett enda olivträd kan överleva angrepp från såväl virus som bakterier i över tusen år. Anledningen är att oliver innehåller polyfenoler, kraftfulla antioxidanter som i studier dessutom visats både kunna sänka blodtrycket och kolesterolet, stärka immunförsvaret och skydda kroppens celler mot bland annat åldrande. Den mest kraftfulla polyfenolen är oleuropein, som inte har hittats i någon annan växt. Olivträdets blad innehåller högre koncentration av just oleuropein, och dessutom elva olika polyfenoler som inte har hittats i oliver och olivolja.

”Septembergänget” har festat i Magaluf sedan 70-talet

Mona och Pierre från Nacka kom till Palma första gången 1967, då var det på plaza Gomila som allt hände. Men sedan 70-talet är det Magaluf som gäller. Flera av de par och kompisgäng som vi möter under de två numera legendariska veckorna i september har varit här varje år sedan dess.

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Anders Ahlgren

Som Hector från Höör, eller Mallorcakungen som han numera heter även i passet. Och Rooger från Södertälje.

– Jag har varit här kanske 100 gånger, jag kommer flera gånger om året, säger Rooger med stolthet i blicken.

– Men så möter man någon som varit här 140 gånger, eller 160. Då ligger man i lä.

Rooger kommer gående utanför E4:an bar och restaurang på Skandinaviska bargatan, eller calle Pinada som den egentligen heter, tillsammans med Anne från Hölleviken. Anne har varit här 14 år i rad. De två är inget par, men har blivit vänner här genom åren. Och så ser det ut för många av de solbrända och festklädda damer och herrar som vi möter den här torsdagskvällen i september. Vi är inne på andra dagen av de två septemberveckorna som sedan ungefär 17 år är årets höjdpunkt för Magalufs svenska och norska veteraner.

Mannen bakom arrangemanget är Viking Rolle Pascher, som dj:at på baren i hörnet mellan Skandinaviska bargatan och The strip i Magaluf i 21 år. De senaste sju har Nick Borgen spelat live under septemberveckorna.

– Sammantaget kommer uppåt 700 svenskar och norrmän hit de här veckorna, berättar Rolle.

Egentligen är det bara after beachen och spelningarna med Nick Borgen på Viking som är officiella programpunkter. Men varje morgon klockan nio samlas gänget på Sirocco nere vid stranden för frukost och kanske en whisky, klockan elva är det helt fullt. Sedan solar de och efter after beachen är dags för middag på någon av restaurangerna på calle Pinada.

Det är middagstid när Mallorcaliv träffar Rolle Pascher och Nick Borgen på Casablanca Grill, som är en av de första restaurangerna som byggdes i området. Rolle och Nick ser nästan ut som bröder när de skämtar och skrattar tillsammans på uteserveringen.

Nick är född i Tromsö men jobbade som lärare i Göteborg i många år och kan sin göteborgshumor. För allmänheten är han kanske mest känd för melodifestivallåtarna We are all the winners och World wide web.

– Jag älskar att komma hit, alla pratar med alla, det är så intimt och en fantastisk stämning.

I november har Nick turnerat med sin gitarr i 50 år. Han ger sin syn på generationen han spelar för de här veckorna.

– Det här är den sista sociala generationen brukar jag säga. De går ut för att njuta av varandra, av närheten och av att ta i varandra. De kan prata utan mobiltelefon eller padda. Många unga idag känner att de inte kan umgås, de har inget att prata om.

Nick skakar skrattande på huvudet och ger ett exempel.

– Min dotter brukade ha skypefester tidigare, då gick de inte ens hem till varandra. Inte konstigt då att en del unga har svårt att träffa någon. Men det problemet finns inte här.

– Ja det är ett jäkla flörtande de här veckorna, men på ett vänskapligt plan, säger Rolle.

– Det kan vara fem partners i ett gäng, och alla dansar med varandras partner, det är ren glädje.

Rolle och Nick berättar med värme om svenskarna och norrmännen som brukar komma hit. Bland annat beskriver de ett gäng brandmän från Stockholm som hjälpt till att fixa och göra fint kring restaurangerna i området.

När Rolle och Nick återvänder till Viking för att förbereda kvällens spelning tar vi en vända på calle Pinada. Vi ser genast ett gäng solbrända herrar i snygga skjortor och med bullriga skratt, och kan inte låta bli att följa efter. De går in på Fantastic Pizza och Pasta, och när vi frågar om vi får fotografera dem visar de sig vara just brandmännen från Stockholm.

– Vi har kommit hit i 40 år, säger de glatt och vid det här laget förstår vi vari stoltheten ligger hos de som rest hit under många år. Det handlar om att man var tidigt ute med att inse hur roligt man faktiskt kan ha det i Magaluf.

Nick Borgen uppträder på Viking.

Sammantaget kommer uppåt 700 svenskar och norrmän hit de här veckorna, berättar Rolle. Egentligen är det bara after beachen och spelningarna med Nick Borgen på Viking som är officiella programpunkter. Men varje morgon klockan nio samlas gänget på Sirocco nere vid stranden för frukost och kanske en whisky, klockan elva är det helt fullt. Sedan solar de och efter after beachen är dags för middag på någon av restaurangerna på calle Pinada.

Allt eftersom kvällen framskrider blir det också tydligt hur stark den skandinaviska kulturen är här. Ingen på calle Pinada är spanjor, mer än någon enstaka bakom en bardisk. Knappt engelsmännen vågar sig in på gatan, trots att de drar förbi i horder alldeles intill på ökända Punta Ballena. Om det rör sig om en nostalgisk längtan efter det gamla Sverige utanför Sverige låter vi vara osagt. Men nog kan man påstå att de här två veckorna i september erbjuder en slags luftficka i tid och rum där allt fått vara sig likt år efter år, om man bortser från att alla blir lite äldre.

Kvällen är fortfarande ung när vi går in på E4:an och blir presenterade för Mallorcakungen. Hectors ljusblå ögon lyser när han drar upp skjortan för att visa sina bleknande tatueringar, det var många år sedan han lät göra sin första. Över hela ryggtavlan är konturen av Mallorca tecknad i svart bläck, och på överarmar, bröst och mage har han i stort sett alla restaurangernas loggor tatuerade. Jag tittar på hans halsberlock, givetvis har den formen av Mallorca.

Jojje Lovén, ägare till E4:an sedan nio månader, säger att Hector har blivit lite som morfar för hans femåriga dotter. Möjligen spelar det in att båda är från Höör. Senaste året har Hector kunnat besöka Magaluf under sammantaget femton veckor, trots att han vanligtvis jobbar på båten mellan Malmö och Travemünde.

För att få tiden att gå fram till dess att dansgolvet på Viking ska börja fyllas på spelar vi beerpong mot Jojje och Mallorcakungen. De är båda skickliga med pingisbollarna och vinner såklart stort.
Klockan närmar sig tio när vi drar oss mot Viking. Uteserveringen är redan full, men dansgolvet gapar ännu tomt. Nick Borgen sitter högt på den lilla scenen med sin elgitarr. Han spelar en blandning av musik från 60- och 70-talet. Rösten är smäktande mörk som passar många av de äldre låtarna.

När vi går in på E4:an och blir presenterade för Mallorcakungen. Hectors ljusblå ögon lyser när han drar upp skjortan för att visa sina bleknande tatueringar, det var många år sedan han lät göra sin första. Över hela ryggtavlan är konturen av Mallorca tecknad i svart bläck, och på överarmar, bröst och mage har han i stort sett alla restaurangernas loggor tatuerade.

Rolle som håller koll från dj-båset berättar:

– Med tiden har jag lärt mig vilken musik som går hem hos septembergänget. Man kan säga att det är två grupper här som har lite olika musiksmak. De äldre gillar inte de hårda tonerna, de tycker inte man kan dansa till sådan musik. Men de yngre, de runt 50 till 60 år, gillar det lite rockigare bättre. Och dansbandsmusiken går hem hos alla.

Så berättar han att det ibland kan hända att någon börjar gråta till en låt. Först förstod han inte varför, men nu vet att det ofta rör sig om en partner som gått bort och att låten han spelade var deras låt. Senast igår hände det att en av de återkommande herrarna bad honom spela en låt av Barbados. Efteråt var han känslosam när han tackade Rolle.

– Det är fyra år sedan hans fru gick bort, och det var första gången han klarade att höra den.

Nu börjar dansgolvet äntligen att fyllas. Gunnar från Vännäs och Haud från Strömstad är först ut, och de rör sig mjukt i en intim pardans.

Vi haffar dem när de tar en paus över var sin Irish coffee.

– Vi har kommit hit varje år i 20 år men det är bara här vi träffas, säger Anne. Men vi ses desto mer när vi är här.

–Vi börjar titta på resor i januari eller februari, och i mars brukar vi boka. Men många bokar sin resa redan i oktober, så fort de kommer hem, berättar Gunnar.

En halvtimme senare rör sig flera par över dansgolvet. Armar söker sig om midjor, händer fattar varandra medan andra händer ligger mjukt över ryggen och trycker danspartnens kropp mot sin egen, för det här är en generation som är romantiska och vana vid att ta på varandra.

I danshavet får vi syn på Pierre från Nacka. Han var en av herrarna vi träffade tidigare på kvällen på Fantastic Pizza och Pasta. Då satt han vid ett bord med Mona, Gunilla, Gun-Britt och Birgitta.

Pierre skämtade med oss om flörtandet under de två Magaluf-veckorna i september.

– Nästan alla bor på hotel Vistasol här bakom, men aldrig två nätter i samma sovrum.

Nu dansar Pierre med en blond och solbränd kvinna.

– Du förstår kanske vad jag menade innan?, ler han plirigt. Sedan knicksar han lite extra med dansstegen när han för sin dam över golvet till Nick Borgens gitarr och mörka stämma.

Hälsosamt och smaskigt i Palma

Typisk spansk mat som skinka och friterad bläckfisk, nedsköljd med en kall öl, är kanske inte mest känd för sitt näringsinnehåll. Men gott är det, och folk kommer inte sluta äta det i första taget. Men det finns massa annat gott att äta också, som dessutom gör att du mår bra eller bättre, och faktum är att det blir lättare och lättare att göra det. Mallorcaliv har testat fem cafér och butiker i Palma, inget av dem äldre än ett år, med olika fokus och utbud, men med det gemensamt att de har vår hälsa i centrum. Här finns varken kött eller fisk så långt ögat når, men däremot plastfritt, ekologiskt och närodlat.

Text: Hedda Lapidus | Foto: Pär Olsson

Mama Carmen Coffee and Bakery

Populära Mama Carmen Coffee and Kitchen fick en vegansk lillasyster i juni, bara nåt kvarter bort på Carrer de Rossiñol. Ägaren Alessandro Castillo letade egentligen efter ett större kök för sitt första ställe som knappt har mer än en meter arbetsyta i köket och alltid är proppfullt. Denna lokal, ett före detta bageri med såväl ugn som tillstånd på plats, dök upp, och var perfekt men bra mycket större än vad han behövde så han och kompisen/arbetspartnern The Hippie Baker, eller Sonia Gonzalez, slog sig ihop. Sonia bakar veganska småbröd som munkar och bullar till Mama Carmen och andra caféer i stan. I lokalen finns nu både kök, café och galleri. I köket finns en vegansk kock som lagar raw pasta, soppa, poke bowls och vegansk rumba men mallorkinernas favoriter är smörgåsarna på llonguetbröd.

– Häromdagen hade vi sju engelska gäster som åt äggröra utan att veta det var veganskt men som tyckte att det var den bästa frukosten på länge. Vi gör vår egen veganska ost och skinka också. Jag tror att vi öppnar människors sinne genom att visa att det finns goda alternativ till traditionell mat, säger Alessandro.

Andra favoriter på menyn är pannkakor, granola och acaibowls, och allt kan göras glutenfritt. Här finns en mängd olika kaffevarianter men bara plantbaserad mjölk. Mama Carmen lyckas hålla en ekologisk nivå till 80-90 % men måste Alessandro välja tar han närodlat över ekologiskt. För att minska svinnet använder de appen Too good to go och säljer produkterna mycket billigare i slutet av dagen. Och Carmen, det är Alessandros döda mamma.

Carrer de Rossiñol 3a

Totally gutted

I slutet av oktober öppnade Totally Gutted, den första butiken av sitt slag i Palma. Amerikanska och nyinflyttade Libby McCann vill introducera fermenterad och probiotisk mat som kombucha, miso, kimchi, kefir och kokosyoghurt till oss. Hon är raw vegansk kock som dessutom har pluggat holistisk näringslära med en bakgrund som kock på yachts. Eftersom hon inte får plats med två toaletter (ett krav för att kunna ha café) i den lilla lokalen kommer hon fokusera på försäljning och avsmakning.

Det kan finnas en viss inlärningskurva eftersom smakerna kan vara starka, men kombucha är den dryck som ökar mest i USA. Mikrobiomet i tarmen behöver vara i harmoni, och mat som friterad, stark och drycker som alkohol stör och kan resultera i matsmältningsbesvär av olika slag. Har du gasig mage är det din kropps sätt att säga någonting till dig, säger Libby.

Ingen påstår att du blir superhälsosam av att dricka ett glas kombucha, men probiotikan i den hjälper de bra bakterierna i kampen mot de dåliga och du bryter ned maten bättre. Libby har flera olika sorters kombucha på kran och du kan ta med dig en egen flaska för påfyllning. Allt hon kommer att sälja kan du lägga i medhavd behållare om du vill. Dessutom kan du köpa utrustning om du blir sugen på att börja fermentera hemma, och då får du en scoby (symbiotic culture of bacteria and yeast) på köpet. Den behövs för att processen ska komma igång. En trappa ned har Libby sitt labb, där hon noga övervakar alla bakteriekulturer och levande väsen.

Calle Despuig 52

Nu market

Sandra Chemla Verdu och John Chemla är båda uppvuxna kring Medelhavet och gillar att dyka. När de såg att det hela tiden blev mer plast i havet började de fundera på hur de kunde bidra till att minska den, förutom att försöka städa lite varje gång de var på stranden. När de bodde i Australien brukade de handla i en butik där alla livsmedel såldes i lösvikt och eftersom Sandra har läst en master i CSR och John är kunnig i näringslära och hälsa bestämde de sig för att öppna en liknande butik. Nu Market är så nära zero waste det går och i princip helt plastfri.

Vi försöker också sätta press på våra leverantörer så att de inte levererar produkterna i plast, även om det såklart är bättre med plast kring 100 kg cashewnötter än 100 gramspåsar. Vi vill visa att man kan utesluta plast i alla led, säger John.

Här finns ett stort urval av legymer, spannmål, nötter, torkad frukt, teer, fröer, pasta och ris liksom buteljerad olivolja och honung (som inte får säljas i lösvikt på Mallorca på grund av certifieringar). Dessutom säljer de städmedel i lösvikt och färsk frukt och grönsaker från Mallorca och du kan mala ditt eget nötsmör i en kvarn. I det lilla caféet serveras kaffe med egengjord plantbaserad mjölk och bakverk och det finns en kran för kombucha.

Plaza de Progres 19

Mukka Coffee Palma

Magali de Haas diagnosticerades med glutenintolerans för två år sedan och i samma veva bestämde hon och sambon Isma Plegasuelos sig för att bli veganer. När de flyttade till Mallorca för att öppna café för ett år sedan var det därför självklart att det skulle vara både glutenfritt och veganskt. Ingen av dem har direkt sin bakgrund inom krogvärlden, men Magali extraknäckte på café när hon pluggade. Däremot har hon bakat så länge hon kan minnas, så hennes föräldrar blev inte det minsta förvånade av deras beslut. På Mukka, som betyder farmor på den flamländska dialekt som belgiska Magali talar, serveras frukost och lunch, allt med lite brunchig touch.

– Bestsellern är helt klart de amerikanska pannkakorna! Från början gjorde jag dem söta, men när gästerna började efterfråga salta pannkakor så införde jag sådana också. Och så undrar alla vad äggen är gjorda av, berättar Magali.

Hon avslöjar receptet: rismjöl och butternut squash. Och ”alla”, det är stammisarna som jobbar i närheten och andra som vallfärdar från hela stan. Köket är pyttelitet liksom kylutrymmet vilket medför vissa begränsningar för Magali som lagar all mat, medan Isma gör drycken. Hon har en ugn och gör alla bakverk, men brödet köper hon in. I princip allt är ekologiskt. De lägger en stor vikt vid kaffet, och serverar bara specialkaffe av högsta kvalitet.

Calle del Carme 12

Temple

Det var när Gary Rosenberg från Paris började meditera som hans liv tog en ny riktning. Han skiftade sitt fokus från att handla om att antingen vilja ha eller inte vilja ha saker till en plats i harmoni i mitten och att observera utan att agera. Han började också äta vegetariskt och ekologiskt och slutligen flyttade han till Mallorca för att komma närmare naturen. Han öppnade Temple, kombinerat café och butik, för ett år sedan, och namnet kommer av att han menar att vårt medvetande och vår kropp är ett tempel som vi måste ta hand om.

– Jag vill nära både kropp och själ, med näringsriktig och energigivande mat, doft och musik. Förutom att vi serverar ekologisk och närodlad frukost och lunch har vi events på kvällarna. Jag bjuder in människor som har något att dela med sig av, det kan vara eteriska oljor, musik från Amazonas eller plantbaserad medicin. Dessutom har de flesta som jobbar här en bakgrund inom andlig healing och vi har samma filosofi. Lyckan måste finnas nu, inte i framtiden, menar Gary.

Menyn är enkel, det går inte att ha allt för många val när allt är färskt och plantbaserat. Gary följer årstiderna men vill också ha klassiker på menyn. Här finns också ett stort urval olika drycker, såväl varma som kalla. Folk tycker om att återvända för samma rätter, och kanske också för den lilla uteserveringen på gården. I butiken är det meditationsmattan som är bestsellern, något Gary är nöjd över, eftersom det betyder att fler och fler människor mediterar.

Calle Pou 24

Familjen Mårtenssons arabiska fullblod på Mallorca

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Anders Ahlgren

Amanda Mårtensson lägger sina händer över Kapitels svanskota.

–Han är en ganska rastlös häst, men inom fem minuter kommer han att vara mer harmonisk, säger hon och ler.

Skimmeln är tio år och Amandas egen häst, avlad på Mårtenssons Arabian Farm som de flesta av gårdens 20 arabiska fullblod. Kapitel slänger med huvudet, sträcker fram mulen och visar tandköttet. Han tar några steg i spiltan. Amanda följer efter, släpper inte ryggen med händerna.

–Jag känner på spinalvätskan, om den pulserar jämnt eller om den har blockeringar, förklarar hon. I så fall tar jag reda på vad som orsakar dem, och sen jobbar jag bort dem.

Amanda söker sig framåt med händerna längs hästryggen, och placerar sig sedan framför Kapitel. Nu lägger hon händerna på hjässan. Kapitel vänder bak huvudet mot Amanda i en vänskaplig gest. Det hon gör kallas kraniosakral terapi och tar vanligtvis en timme. Men nu gör hon en snabbvariant för att visa hur det går till. Och när fem minuter har gått är hingsten tydligt lugnare.

–Man ser när spänningarna släpper, då darrar den ofta på munnen. Och efteråt ser jag i blicken att den tackar mig. Synen är hästens viktigaste sinne, och den kontakten är jätteviktig mellan skötare och häst. Du märker tydligt om hästen inte gillar din blick, då vänder den sig bort direkt.

Amanda Mårtensson är uppvuxen på gården tillsammans med mamma Ingalil, pappa Bengt och två systrar. Hon studerade till veterinär i Australien och Barcelona, och till hästterapeut i Sverige och Madrid. Veterinärerna är alldeles för få på Mallorca som idag har uppåt 30 000 hästar, med en kraftig tillväxt de senaste tio åren, och hon åker kors och tvärs över ön varje eftermiddag för att bota sjuka hästar. Ändå hinner hon jobba på familjens två hästfarmar varje dag, för att stötta personalen och sina föräldrar som börjar bli till åren.

Hon utvecklar vad terapin går ut på:

–Hästar kan drabbas av muskelspänningar, huvudvärk eller käkproblem. Många hästar har känsliga tarmar, eller obalanser i hormonerna. Eller i lymfsystemet, då masserar jag lymfkörtlar för att få bort slaggprodukter precis som vi människor behöver göra ibland. På Mallorca är det heller inte ovanligt med sadeltvång, när sadeln eller grimman orsakar smärta. Och så finns det hästar som har problem med uppförandet eller varit utsatt för ett psykologiskt eller mekaniskt trauma. Målet är hitta orsaken utan att ta till kemiska behandlingar, som under väldigt många år har getts på ren rutin.

Efter behandlingen stannar Amanda länge vid Kapitel och smeker honom om mulen, det märks att hon står honom nära. Han är slående vacker, kraftfull och graciös i rörelserna på samma gång. Det är också typiskt för arabiska fullblod. Man tror att de avlades fram i Egypten för åtminstone 2000 år sedan och räknas som världens äldsta ras. Beduinerna använde den som stridshäst och den var också en populär gåva till kungligheter. Arabiska fullblod är uthålliga och starka, de lever länge och har ett bra men tydligt temperament. I såväl Sverige som Spanien började uppfödningen ta fart på 1960-talet.

Ingalil Mårtensson möter oss på sin motorcykel, som hon kallar sitt elektriska hjälpfordon. Trots att hon är mer än petit och har svårt att förflytta sig märker man snabbt vilken auktoritet hon är på gården. Hon är mån om att hästarna fotograferas rätt, och då inte bara från rätt vinkel vilket varken är ovanifrån eller underifrån utan rakt framifrån, utan också med rätt träns och med öronen pekande framåt. Hästskötaren Pedro är lika följsam mot Ingalil som han är mot hästarna och bär fram flera olika träns av festkaraktär som hon får välja mellan.

Ingalil har fött upp hästar i alla år sedan det första stoet, Juanita, köptes 1982 från ett stall i Son Vida där hon drev en ridskola. Stoet visade sig vara dräktigt och med det nya fölet köpte de gården strax utanför Santa María där de byggde stall och anlade häst-hagar. Första araben hittade hon i Sverige, fuxen Shafeek, som på 1990-talet blev national champion i både Spanien och Sverige, och som blev känd i hela hästvärlden tack vare ett foto som idag är legendariskt där han travar med lyft svans över en vallmoäng. Shafeek var en riktig avelshingst och är bland annat pappa till fuxen Junior. Den brunskimrande fuxen är vanligast bland araber men de flesta av Mårtenssons hästar är trots det skimmlar, varav de flesta hingstar såsom Kapitel.

En annan skimmel är Elektron, som är en av de hästar som släpps ut för fotografering. Han travar i hög fart med en stil och kraft som man bara ser hos arabiska fullblod, och när den långa vita manen och vackert lyfta svansen fladdrar i vinddraget ser han ut som ett perfekt exemplar av sin ras.

Lagom till fotograferingen kommer Bengt Mårtensson förbi och tillsammans med sin hustru går de fram till inhägnaden. Sträcker fram en bunke med hö och Ingalil ropar med kraftfull stämma på sin Elektron. Det är lätt att se ömheten mellan häst och ägare, trots skillnaden i storlek. Ingalil berättar att hon alltid varit förtjust i hästar.

–Morfar köpte en ardenner och när jag var åtta år red jag varje dag, jag såg ut som en fluga på den enorma hästen.

Ingalil och Bengt Mårtensson var några av de första svenskarna som flyttade till Mallorca. Ingalil kom 1963 som turistguide, och Amanda berättar att hon blev omtyckt direkt. Hon var kunnig och ett rivjärn redan då, men den blonda skönheten stack säkert ut på fler sätt. Bengt kom till Mallorca året därpå, som chef på Fritidsresor.

–Det tog några möten, men sedan gick det bra, säger han och ler åt minnet av hur de träffades.

Efter några år föddes Mia, och sedan Amanda och Minea som idag arbetar med bokföring på gården. Medan Ingalil ägnade sig åt avel och uppfödning och reste runt med hästarna i Europa på tävlingar och utställningar drev Bengt en resebyrå, Mundisol. Därefter började han investera i fastigheter och det är i huvudsak de som finansierar gårdarna och de sammanlagt 34 arabiska fullbloden.

Svenska communityt var litet på den tiden och de flesta som stannade kvar gifte sig med mallorkiner, berättar Ingalil. Hon och Bengt var måna om att få döttrarna att känna sig svenska. De pratade alltid svenska hemma och firade svenska högtider med Svenska kyrkan och på Svenska skolan, där döttrarna gick. Bengt engagerade sig också några år som vice ordförande på skolan.

–Men de sista åren gick jag och Minea på amerikansk skola, King Richards. Det var en bra skola där jag fick vänner för livet, säger Amanda.

Bengt lämnar oss efter en kort visit, och inte långt efter händer något oväntat. Hingstarna i spiltorna sticker ut sina huvuden genom sina fönsteröppningar och börjar gnägga högljutt. Skimmeln Romulus som hittills rört sig lugnt i sin hage börjar trava runt i hög fart, han krumbuktar sig, lyfter på svansen och slänger med huvudet så manen yr. In på planen framför stallet kommer hästskötarna Pedro och Wilson med två ston, Identiqa och Mona Lisa. De har fästträns på, och till och med det är något hingstarna reagerar på, enligt Amanda. Stona släpps in i den stora hagen och det är ingen tvekan om vad Romulus vill.

–Man kan aldrig ha en arabisk hingst och ett sto i samma hage om man inte vill att stoet ska bli dräktig. Men man kan inte heller ha två arabiska hingstar ihop, i värsta fall kan de ha död på varandra, säger hon.

Det är tydligt att Amanda har en annan energi och närvaro än sina föräldrar. Frivilligt eller ofrivilligt har hon blivit gårdens manager, och det innebär mycket arbete som tidsmässigt inkräktar på veterinärskallet. Med tiden planerar hon att sälja de yngre araberna.

–Jag kommer även att behöva sälja Kapitel, och det gör ont att tänka på det. Det är det jobbiga med att komma hästarna så nära. Men samtidigt är det så belönande, varje dag.

Amanda berättar att arabiska fullblod har en stark personlighet, de är intelligenta och känsliga på samma gång. Särskilt känsliga är de för mänskligt kroppsspråk, och hon förklarar att de kan avläsa hela 20 olika ansiktsuttryck hos en människa.

–När hästarna fortfarande är föl är det viktigt att konnekta med dem, onground connection som det kallas är det allra bästa för dem. Det är till och med viktigare än att rida dem, säger hon och smeker sin älskade Kapitel över manen.

Ida och Filip driver sitt hotell i Kenya från Mallorca

Ida och Filip Trygg Andersson är paret som bytte ett hektiskt liv i film- och modebranschen i London och New York mot hotellägarliv i Kenya. Och som tillsammans med sina tre barn nu bytt igen mot ett liv på Mallorca. Hur hamnade de här? Och kan man verkligen driva ett lyxhotell i Afrika på distans?

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

–’Ni måste flytta till Mallorca!’ Så var det flera som sa när vi letade efter en plats där vi kunde bo utan att barnen behöver skickas till internat när de är nio år. Här finns en varm kultur där alla hälsar på alla, precis som i Kenya. Busschaufförerna får lyssna på hög 80-talsmusik och nästan ingen tittar i mobiltelefonerna. Vi älskar utomhuslivet med havet, ljuset och en sol som värmer, och det får vi här. Men här finns också en öppen, internationell kultur.

När Ida pratar rinner orden ur henne i hög fart. Både hon och Filip utstrålar en positiv energi som säger att ingenting är omöjligt och att allt arbete är bra. En energi och inställning som nog krävs om man ska lyckas skapa ett hotell som rankas som ett av världens hundra bästa, och det på en plats där människor saknar inte bara utbildning utan även så grundläggande saker som el och sjukvård. Och därefter driva det på samma höga nivå på distans.

Ida och Filip valde den lummiga innergården på nyöppnade hotell Can Bordoy för vårt möte.

–Vi vet båda vilket enormt jobb som ligger bakom ett hotell. Men jag kan ändå inte låta bli att titta på detaljer som gör ett hotell personligt. Vilken musik spelar de i högtalarna, hur ser personalens uniformer ut? Och hur är känslan, känner jag mig som en gäst eller som en kund? Själv föredrar ett personligt hotell framför ett med hög standard, säger Filip som berättar att de varken har tv eller minibar på sina rum.

–Det står inte för high-end längre. Experience är viktigare, slår han fast.

Kinondo Kwetu som hotellet heter har en egen strandremsa och erbjuder såväl vattensporter som safari. Att det var på just den stranden paret Trygg hamnade tackar de en nära vän till Filips mamma för, Tina Dyrssen. Tina ville sälja sin strandtomt, och det var den som Ida och Filip tillsammans med Filips familj, köpte några månader efter att de lämnat New York för en semester på obestämd tid för att kitesurfa och stressa ned. Då var de inte mer än 26 år.

–Vi ville bygga oss ett litet gulligt familjehotell, och tänkte att det väl var som att leda ett filmprojekt, berättar Filip.

Med köpet ingick anställda och relationen till en hel by.

–Första året var jätteroligt då vi tog fram byggplaner och ritade upp allt. Men de som skulle bli vår personal var människor som levde ett helt annat liv. De hade jordtrampade golv och åt med händerna. Efter ett år var det skitkämpigt, och då bestämde vi oss för att tänka om. Vi läste koranen och lärde oss att tänka mer cirkulärt, ’vad ska vara klart i slutet av dagen’?

En annan sak de snabbt insåg var att de behövde engagera sig i byn. Idag driver de en skola och ett sjukhus som tar emot 100 000 patienter om året. Det är Filip som är ansvarig för sjukhuset, och hans mamma sitter i Sverige och ansöker om pengar i större fonder. Som grundare till Victor Rydbergs gymnasium är hon en kvinna med mycket driv och kompetens.

–På plats har vi en duktig driftschef, och hotellet har en svensk manager i Anna. Det är tack vare dem vi kan driva hotellet på distans. Sedan några år har vi också välutbildad personal från de större städerna i Kenya.

Idas huvudansvar är marknad, reservationer och personal.

–Min räddning är alla de personalgrupper vi har på whats-app. Utan dem skulle vi aldrig kunna jobba härifrån, eller ens ta ledigt. Nu kan vi vara på stranden en dag med familjen och ändå vara nåbara. Varken Filip eller jag har någon hotellutbildning, men för oss är värdskapet allt. Det står Anna för nu, men fyra gånger om året åker vi till Kenya och då är det en av våra viktigaste uppgifter.

Trots lockelserna från Mallorcas calas och stränder räcker Idas energi till flera projekt. Bland annat gör hon hållbara smycken och inredning som tillverkas i Kenya.

–Vi märkte att våra gäster frågade efter lokala produkter i hotellshopen. I Kenya är det dyrare att tillverka hos lokala skräddare eftersom det finns så många organisationer och fabriker som dumpar kläder där, och kunskapen går förlorad. Men nu har vår lokala skräddare en fair trade-fabrik med egen workshop. En viktig lärdom är att om man vill hjälpa lokalt ska man skapa arbetstillfällen, inte skänka kläder.

Under intervjun ser Ida ut att vara på språng mest hela tiden, medan Filip sitter avslappnad i sin korgfåtölj. Men båda ler lika mycket och de kompletterar varandra naturligt i sina svar utan att avbryta eller rätta den andre. De var båda 23 år när de träffades på gemensamma vänners fest. Idag är de 41. Så hur har de inte bara kunnat hålla ihop, utan också jobba ihop så länge och på så olika platser?

–Filip är megapositiv i sinnet från början, säger Ida. Men i ett långt förhållande lär man sig också acceptera varandras dåliga sidor.

–Vi tänker båda ’vad kan jag ge den andre? Hur kan jag bättre älska?’ säger Filip och ler övertygande. Vi har båda gett varandra frihet, vi har aldrig samlat poäng på varandra. Vi bråkade mycket första året tillsammans, sedan var vi klara med det. Nu bråkar vi kanske under fem minuter och säger sedan förlåt. Båda vet att vi inte kan ändra på den andre.

Trots Idas och Filips positiva utstrålning hade de båda gått igenom svårigheter innan de träffades. Filip vurpade med snowboarden i Åre som sjuttonåring och bröt nacken och ryggen. Han stelopererades och fick flytta ben från höften.

«Jag har lärt mig att lycka är vad man gör det till. Man vet hur jobbigt saker och ting kan vara, men jag känner mig ändå ofta positiv och glad»

–Jag var nära att bli helförlamad men räddades tack vare en sjuksköterska i backen som sa åt mina vänner att inte flytta på mig, och en duktig kirurg i Stockholm. Men jag förändrades efter det och skötte inte skolan. Min rektor sa åt mig att åka iväg, så jag flög till Madrid och blev kvar ett halvår. Då väcktes min kärlek till Spanien och jag älskar fortfarande Madrid. Men Mallorca är bättre för barnen, här finns havet och vi cyklar till skolan.

Ida växte upp med en pappa som blev alkoholist. Filip berättar hur det gick till.

–Han var delägare i ett företag och när han sålde började han dricka på allvar. Ida och hennes mamma och syskon ställde honom mot väggen, ’välj mellan oss och spriten’. Han vände på klacken och gick, det var en av de sista gångerna de såg honom. Några år senare hade han supit ihjäl sig. Familjen bildade då Trygga barnen, en organisation som stöttar barn som växer upp med missbrukare. Jag var med på Idas resa och det har gjort oss sammansvetsade. Det har gjort att jag är uppmärksam på henne, men hon är det också på mig.

Ida lyssnar när Filip berättar hennes historia, och blir eftertänksam när hon säger:

–Jag har lärt mig att lycka är vad man gör det till. Man vet hur jobbigt saker och ting kan vara, men jag känner mig ändå ofta positiv och glad. I Kenya är döden närvarande och naturlig, hemma är man rädd för döden. Vi har det egentligen så jävla bra, även när vi har det som jobbigast. Man går efter den erfarenhet man har, men jag är glad att våra barn har sett det de sett och är tacksamma för hur bra vi har det.

–Kenyaner som lever med döden runt knuten tar inte allt så jätteallvarligt. Det viktiga är att alla är glada och nöjda. Det är en in-ställning vi nog båda har tagit till oss, säger Filip och fortsätter: Saker som händer känns inte så stressande som det gjorde innan, men kanske har det med åldern att göra. Livet är inte så allvarligt som jag trodde innan. Men jag tar vara på det. Om jag är ledig en timme brukar jag cykla till en stadsdel där jag inte varit tidigare, beställa en kaffe på en bar och lyssna på gubbarna.

Idas och Filips hotell i Kenya: Kinondo Kwetu

Idas och Mikaelas inredning och smycken: Malaika Cotton

De räddar Mallorcas stränder och hav

Rebecka grundade en organisation som vill minska antalet fimpar. Line och hennes man grundade en som erbjuder gratis dricksvatten på återvinningsbar flaska. Mari arbetar för att bevara Mallorcas strand- och havsmiljöer. Möt tre tjejer som valt att dedikera sina liv åt att skydda Mallorcas vatten, stränder och hav.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Mallorca är en utsatt ö. Tretton miljoner turister kommer varje år med flyg och båt. Återvinningskärl finns i de flesta gathörn, ändå är benägenheten att återvinna långt under genomsnittet i Europa. Och Palmas avloppssystem har länge varit underdimensionerat. Vid kraftiga regn släpps avloppsvattnet rakt ut i havet för att förhindra översvämning, och stränderna stängs av i flera dagar efter-åt på grund av den höga nivån av bajsbakterier.

Gator och stränder städas tidigt varje morgon med stora maskiner, men de får inte upp allt. Bara i Magalufs partykvarter slängs ett halvt ton flaskor och förpackningar på gatorna varje dygn under sommaren. För att plast, fimpar och annat skräp ska minskas måste vårt beteende förändras. Både turisternas och fastboendes. Därför måste miljöorganisationerna jobba från två håll. Erbjuda lösningar, men också information.

Vid ett besök på playa de Mago i maj såg jag med egna ögon en strand som inte hunnit städas inför turistsäsongen. Bukten och den dryga trettio meter långa remsan var överfull med alger, men också skräp. Allt från stora plastsjok som guppade i havet till snören och tampar, korkar, mängder av halvt nedbrutna förpackningar, en glömd matlåda och en flipflop. Och överallt i sanden låg fimpar. Under en dryg halvtimme städade vi havet och stranden, och skräpet fyllde en halv soptunna. ”Det spolas in från Afrika” sa en förbipasserande man och såg säker ut. Hade han rätt?

Några dagar senare träffar jag Rebecka Dahlén på Palmas närmaste strand Ca’n Pere Antoni. Jag ställer frågan till henne, och som svar böjer hon sig ner och plockar i de uppspolade algerna.

–Ser du vad det här är? Gamla våtservetter och rester av tops. Jag vet inte hur strömmarna går men det här kommer från Palmas avloppssystem. Det är alltså något folk spolar ner i toaletten som om den vore en papperskorg.

Det var bara någon vecka sedan det meddelades att Palmas stränder stängdes efter ett kraftigt regn, så jag förstår att hon har rätt. Men hon visar mig också fimpar.

–De här kommer inte från havet, det är cigg som folk som släcker i sanden och lämnar kvar.

Rebecka är full av energi när hon berättar om event hon genomfört och kommer att genomföra där hon genom organisationen Don Dobbin samlar folk för att plocka fimpar. På Mallorca hakar de på de strandstädardagar som Save the Med anordnar. De samlar i burkar, räknar och redovisar. Och försöker ändra på människors beteende.

–Vi tror att för att förändras räcker det inte med information, man behöver också den fysiska handlingen, att böja sig ner och plocka. Det är därför eventen är så viktiga. Sedan sprider vi information på sociala media.

Filtret i fimpen består av cellulosaplast och innehåller tungmetaller som bly och kadmium. När dessa spolas ner i jorden, i dagvattenbrunnar och ut i havet tas de upp av grödorna och äts av fiskar och skaldjur. I mätningar ser man att levern på skaldjur innehåller mångdubbelt högre halter än köttet, där de också många gånger är höga. Metaller anrikas i näringskedjan och har man själv höga halter i organen kan en arroz brut eller paella ge svåra symptom.

–Det vi slänger i naturen kommer tillbaka till oss själva, som Rebecka säger.

Det finns fler krafter på Mallorca för att hålla stränderna rena från fimpar. På en av Ibizas stränder har fimpar förbjudits på prov och nu vill hälsomyndigheten utöka till stränder på Mallorca. I Calvià har kommunen placerat ut askfat vid tre stora stränder med instruktioner för att samla egna och andras fimpar. Men allt tar tid, särskilt när beteenden ska förändras, och tills vidare växer fimparna i antal. Rebecka visar mig en petflaska full med fimpar.

–De här plockade jag på vägen hit runt palmerna längs strandpromenaden. Folk tittade lite snett på mig men det får man strunta i, säger hon och skrattar.

 

Något annat som skräpar ner stränderna är plastflaskor. Hettan får solbadare att ta med sig stora mängder medhavd dryck på flaska, som inte sällan lämnas kvar. Plast bryts med åren ner till bitar, och till slut blir den till millimeterstora kulformade mikroplaster som fiskar misstolkar som mat.

Något annat som skräpar ner stränderna är plastflaskor. Hettan får solbadare att ta med sig stora mängder medhavd dryck på flaska, som inte sällan lämnas kvar. Plast bryts med åren ner till bitar, och till slut blir den till millimeterstora kulformade mikroplaster som fiskar misstolkar som mat.

Cleanwave är organisationen som placerar ut alternativ till plastflaskor för engångsbruk. Det är rost-fria stålflaskor som man fyller gratis i någon av de mängder av vattenpåfyllningsstationer som finns över hela ön, men också på Ibiza, Menorca och i Madrid. Ingen av öarna har en fungerande återvinning utan all plast transporteras till fastlandet.

Danskan Line Hadsbjerg, Mallorcabo sedan 15 år och uppvuxen i Sydafrika och Kenya, grundade Clean-wave tillsammans med sin man Philippe Baier. Det började med ett femdagars-event på Ibiza för 1000 personer där hon insåg att de skulle behöva köpa in 25 000 små plastflaskor.

–Det var verkligen inget alternativ för oss. Så vi satte upp mobila vattenpåfyllningsstationer och tillhandahöll hållbara flaskor. Det fungerade och vi tänkte genast att kan vi göra det för event kan vi göra det för hela ön.

Save the Meds huvudsakliga uppgift är att återskapa de marina havsmiljöerna runt Mallorca genom att dokumentera och analysera bottenstrukturerna i de mest utsatta områdena. De presenterar även förslag åt den lokala regeringen för hur dessa områden bör skyddas.

Line beskriver Cleanwave som en social rörelse som samlar företag, restauranger, hotell, skolor och övriga samhället i ett försök att bekämpa användningen av plast.

–Som öbor har vi möjlighet att arbeta tillsammans och se resultat.

Mari Gutic är psykologen som sålde allt i Sverige och som oväntat blev medbjuden på en båt till Mallorca efter att ha seglat två månader i Azorerna. Hon hade fördomar om ön som en party- och allinclusive-ö och tog kontakt med Brad som var en av Save the Meds (tidigare Asociación Ondine) grundare. Hon förlängde sin vistelse och blev med tiden heltidsanställd.

Mari berättar att även de ser det lokala samarbetet som avgörande för att nå en förändring.

–Miljövårdsforskning blir meningsfull först när vi vanliga människor tar till oss den och gör något åt saken. Det är agerandet i vardagen som är det verkliga miljövårdsarbetet.

Save the Meds huvudsakliga uppgift är att återskapa de marina havsmiljöerna runt Mallorca genom att dokumentera och analysera bottenstrukturerna i de mest utsatta områdena. De presenterar även för-slag åt den lokala regeringen för hur dessa områden bör skyddas.

–Vi bjuds regelbundet in till möten och under loppet av ett år har tre nya miljöskyddsområden upprättats runt Balearerna. Skyddet runt La Cabrera Nationalpark har nyligen utökats och är nu Medelhavets största marina miljöskyddsområde.

Och Save the Meds dykare och marinbiologer jobbar vidare. Förra sommaren gjorde de en studie kring Formentor.

–Efter de flesta dyk kom vi upp sorgsna över hur tomt ett område med så mycket potential kan vara. Det finns ett brådskande behov av skydd där, liksom på många andra håll runt öarna. Områden med rik bottenstruktur med endast småfisk är ofta ett tecken på överfiske. Men havet har en otrolig förmåga till återhämtning när det ges möjlighet. I de marina skyddsområdena El Toro och Levante de Mallorca har såväl mängden fisk som storleken ökat upp till 10 gånger på tio år.

Jag träffar Mari och Rebecka på den gemensamma strandstädarkvällen på Ca’n Pere Antoni. Gruppen som samlats har en internationell prägel. Vissa plockar systematiskt innanför en kvadrat, silar sanden och räknar antalet bitar. Andra gör som jag, sätter sig helt sonika och plockar det man ser. Stranden ser ren ut, inte alls som när jag och Rebecka träffades här, men tittar man noga är sanden full av mikroplaster och nurdles, små kulformade plastbitar. Jag träffar två svenskar, Rebecka Glaser och Jeanette Wioski, som berättar att de silade fram 660 mikroplaster på drygt en timme.

–Det blir nästan meditativt, man blir som besatt. Som gammal rökare skäms jag över hur lättvindigt jag kunde lämna kvar fimpar och skräp förr. Det vill jag återgälda nu. Att bli inbjuden till strandstädardagarna ser jag som en ynnest, säger Rebecka Glaser som bor på ön.

Balearerna har på senare år tagit fler initiativ till att skydda miljön. Redan idag måste butiker ta betalt för plastpåsar större än fruktpåsar. Om två år ska tops, sugrör och engångsbestick förbjudas i hela EU, och om tio år ska hela 90 procent av alla plastflaskor återvinnas. Mallorca har med sina 17 procent långt kvar, men ambitionen finns inom kommunerna. Med miljöorganisationernas hjälp kan en minskning bli möjlig, även utan lagstiftning och böter. Men då måste alla vara villiga att hjälpa till att rata engångsprodukter och slänga skräpet på rätt plats. Även du och jag.

 

Läs mer om organisationerna här:

http://dondobbin.com/

https://www.savethemed.org/en/

https://www.cleanwave.org/

Alla plastförpackningar slängs i gul container märkt envasos, dvs behållare. Här slängs även aluminiumburkar och sprayburkar.

Fimpar slängs i grå container märkt residous/rechazo, dvs avfall. Här släng det som inte kan återvinnas utan måste brännas.

I toaletten slängs bara toalettpapper, utöver bajs och kiss. Våtservetter, tandtråd, tamponger och linser ska du slänga i en papperskorg.

Vill du veta mer, hjälpa till eller donera?
Läs mer på: Dondobbin.com, Cleanwave.org,
Savethemed.org

Mallorcas chiringuito blir aldrig omodern

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Trots att de numera måste samsas på de paradisiska stränderna med lyxiga beachklubbar och deras balinesiska strandbäddar, exotiska cocktails och cirkulerande service, så överlever ännu de klassiska strandbarerna – eller chiringuitos som de kallas här på Mallorca. Framför allt lever de kvar i de minsta mest svårtillgängliga vikarna. Deras gäster kommer från alla samhällsklasser och skulle aldrig drömma om att bryta traditionen från sin ungdoms sorglösa somrar. Här spelar det ingen roll om du måste resa dig från solstolen gå bort till baren för att beställa din drink, även om det skulle innebära att du bränner fotsulorna på den heta stranden, för du hälsas välkommen av Joan, Tomeu eller Natalia, på samma sätt som de hälsat sina gäster i 15 år, och de känner igen dig och vet hur du vill ha din mojito. Priserna varierar från en strandbar till en annan, men de är alltid skäliga om man tänker på att de bara kan ha öppet några månader om året, att deras existens vilar på löftet om en molnfri himmel och att licenserna för att få finnas till är skyhöga.

Roxy Beach.
Roxy Beach.

Vår fotograf Cristiano Montoro förevigar här några av Mallorcas mest kända strandbarer: Blue Bar i Porto Colom, Cala Sa Nau de Horta, Roxy Beach i Portals och Chiringuito de Costa de la Calma.

Chiringuiton är en minimal inrättning med en utpräglad avslappad och sorglös atmosfär som sätter prägel på många av Mallorcas stränder. Men det är också en verksamhet som erbjuder mer än skugga under ett halmtak eller parasoll som skydd mot sommarens heta sol.

Chiringuiton är en minimal inrättning med en utpräglad avslappad och sorglös atmosfär som sätter prägel på många av Mallorcas stränder. Men det är också en verksamhet som erbjuder mer än skugga under ett halmtak eller parasoll som skydd mot sommarens heta sol.

Cala Sa Nau.

Öl, smörgåsar, läsk, sallader, vatten, hamburgare, glass och en enkel korg med bröd och olivolja är de vanligaste rätterna på menyn. Något som passar de flesta strandgäster som sällan ute efter unika rätter med tjusig presentation och tillagning, utan snarare ett enklare utbud som snabbt kan förberedas och serveras.

Men visst finns det strandbarer som valt att utveckla sin verksamhet med ett lite mer omfattande utbud av rätter och cocktails, med ännu lite personligare service och kanske bekvämare möbler, i ett försök att locka till sig fler och därigenom öka sin omsättning och blygsamma vinst.

Källan till det spanska ordet för strandbar – chiringuito – är lite oklart. Vissa hävdar att namnet kommer från Puerto Rico, från ordet chiringo, som till vardags betyder «liten, kort, knapp», och att det syftar på strandbarernas storlek. Andra källor pekar mot Kuba, och då särskilt deras kaffeplantager. När arbetarna drack sitt kaffe hällde de först upp det i plastflaska nedstoppad i en strumpa, och tryckte till. Kaffestrilen som då kom ut kallade de «chiringo». Med tiden kom de ställen som serverade kaffe att bli kända som chiringos.

Här spelar det ingen roll om du måste resa dig från solstolen gå bort till baren för att beställa din drink, även om det skulle innebära att du bränner fotsulorna på den heta stranden, för du hälsas välkommen av Joan, Tomeu eller Natalia, och de känner igen dig och vet hur du vill ha din mojito.

Det anses att den första chiringuiton på spansk mark öppnades redan år 1913, närmare bestämt i Katalonien som då hade handelsförbindelser med Kuba. Den första låg på stranden i Sitges och eftersom många där hade återvänt från Sydamerika där man gjort sig en förmögenhet, började de fråga efter chiringos. Namnet gav de sedan till själva lokalerna, på samma sätt som man gav spanska ord åt de nyinrättade caféerna (cafetería), slakterierna (carnicería) och glasskioskerna (heladería).

På Mallorca finns många strandbarer. Ett exempel är El Chiringuito Costa de la Calma i Calvià som drivs av Natalia. Natalia öppnar sin strandbar klockan elva på förmiddagen och stänger inte förrän klockan ett på morgonen. El Chiringuito Costa de la Calma åtnjuter den stora fördelen att inte ha några grannar i närheten. Strandbaren erbjuder ett lockande utbud av mat under hela dagen, som enligt stamgästerna är både enkel och god, och ett överflöd av lokala delikatesser. Här serveras rostat bröd med smör, nypressad apelsinjuice, sallader, skinka och lokala ostar, gazpacho och – som grädde på moset – pamboli (bröd med olivolja) med sobrassada, ost från Menorca, nyskuren Serranoskinka, tonfisk och annat. Allt detta i en informell miljö med en högst varierad kundkrets. För på Natalias Chiringuito förenas en rad personligheter, allt från de som måste hålla hårt plånboken till de vackra och rika. Menyn och det svårslagna läget lockar gäster under hela dagen, men det är på kvällen när de vackra solnedgångarna stjäl uppmärksamheten som det börjar bli trångt i baren. Här råder ingen brist på varken tinto de verano, en vindryck som påminner om sangria, eller cocktails, ihop-rörda på kända spritsorter. Signaturdrinken är Chirijito Mojito, komponerad på lokala vindeltomater, angostura, soda, rom och is.

Mons Kallentoft skriver om Mallorcas skuggsida

SE MIG FALLA

Om det finns sol finns det skugga. Och alla paradis har ett inbyggt helvete. Med sin nya bok ”Se mig falla” punkterar Mons Kallentoft effektivt den rådande bilden av turistparadiset Mallorca. Några ingredienser: Droger, korruption, slumkvarter, mord, sexhandel och en försvunnen tonåring. Inget man brukar hitta i reseannonserna precis…

Succéförfattaren Mons Kallentoft är mer produktiv än de flesta. Vid 51 års ålder har han redan otaliga böcker bakom sig. De tycks onekligen rinna som vatten ur honom, men ”Se mig falla” har inte skapats i ett flöde av rent källvatten, här har han snarare skruvat på en kran av brunt, obehagligt avloppsvatten.

– Jag fascineras av kontraster, säger han när vi ses i Santa Catalina där han sedan fem år bor med sin familj – fru och två tonårsbarn.

– Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser. Här finns några av Spaniens rikaste familjer och en lång tradition av skumma fastighets-, mark- och vattenaffärer och det har varit en knutpunkt för droghandel i decennier.

Sådant intresserar förstås en författare av kriminalromaner, en person som dessutom vuxit upp i Ljungsbro, en allt annat än idyllisk svensk småstadshåla utanför Linköping.

Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser

– När jag var ung kallades Ljungsbro för Pickhult, det var mycket droger och många av mina generationskamrater fast-nade i kriminalitet. Men på ytan var det en putsad medelklassidyll, berättar Mons medan vi sätter oss i bilen för att börja vår lilla rundtur i några av de mindre charmiga delarna av ön. Det är i dessa miljöer som den nya, svarta romanen ut-spelar sig.

”Se mig falla” handlar om tonårsflickan Emme som tjatar sig till en utlandsresa av sina tveksamma föräldrar. Och det är till det party- och drogstinna, ökända Magaluf hon till varje pris vill åka.

När vi stiger ur bilen i ett folktomt, ödsligt Magaluf en dag i slutet av januari är det snudd på omöjligt att föreställa sig att detta på sommaren förvandlas till ett pulserande, neonsprakande festinferno som lockar ungdomar från hela världen. Denna dag kunde Magaluf lika gärna varit en del av Västerås, minus stranden förstås. Död betong.

Det är här unga Emme i boken försvinner och det är här hennes förtvivlade pappa börjar sin kamp för att hitta henne.

– Min egen dotter som är 16 år nu brukar faktiskt åka till Magaluf för att festa. Vad kan man göra, ungdomarna tycker att det är kul och billigt här, säger Mons medan vi promenerar förbi några av klubbarna som figurerar i boken. Han verkar inte särskilt orolig för sin dotter trots att hans egen kreativa och mörka fantasi skenat iväg ordentligt med honom i den nya boken. Och det är förstås en författares privilegium att få iscensätta och bearbeta sådant som inte hänt i verkligheten.

Inspirationen till boken kom när Mons flyttat till ön och dagligen började läsa tidningsartiklar om knarkdrottningar, poliskorruption och skumma affärer.

– Det är så enkelt att se det svarta och det vita här, den ingrodda smutsen. Men jag har varit mycket noga med att inte peka ut personer i boken, det är ju en roman, fiktion, poängterar han medan vi tar oss in mot stan igen, till en stadsdel som aldrig någonsin har blivit omnämnd i en turistguide – Son Gotleu.

Nu är det inte Västerås längre, nu kunde det lika gärna vara ett slumkvarter i Calcutta.

– Ibland hittar man uppsprättade katter på gatorna här, det är mycket vodoo i görningen, mycket droger och ibland våldsamma uppgörelser mellan olika grupper. Men man får inte glömma att merparten av folk som bor här är fattiga men skötsamma familjer som bara försöker överleva, understryker Mons, som har ett starkt socialt/politiskt patos.

I den här totalt oglamorösa stadsdelen utspelar sig en del minst sagt obehagliga scener i boken.

Det är ingen tvekan om att Mons Kallentoft gjort en riktigt djupgående research under arbetet med ”Se mig falla”. Storyn för oss vidare till kvarter som en gång varit trendiga nöjeskvarter, men som har förfallit rejält under senare decennier. Som till exempel delar av El Terreno, runt Placa Gomila, som oavsett närvaron av Svenska skolan faktiskt har en väldigt slummig karaktär med fula, halvt förfallna hus, graffiti och otroligt ocharmiga lågprisbutiker.

Vi ska inte avslöja mer om bokens innehåll här. När den publiceras i början av maj kommer förhoppningsvis många läsare att få ta del av innehållet.
Men kommer han och familjen att kunna bo kvar på ön när denna smaskiga svarta motpol till glassig turistinformation om Mallorca kommer ut?

– Det återstår att se, säger Mons med ett lugnt leende.

 

Läs om Mons Kallentofts alla böcker här:

http://www.kallentoft.com/

Omslaget till Mons Kallentofts Se mig falla. Nedan: Ett utdrag ur bokens kapitel 3.

(...)
Han kör längs Marítimo, där klubbarna ännu hål-ler öppet, och utanför Opium står en grupp killar och försöker övertala vakterna att släppa in dem samtidigt som ett gäng tonårstjejer obehindrat glider förbi kön.
Färden tar honom ut på motorvägen, och på kul-larna ner mot havet ligger husen som inkilade i vegetationen. Ovanför Genova blickar madonnastatyn ut över människornas göranden och Tim trampar ner gaspedalen. Det här är den farligaste tiden på dygnet på Mallorcas vägar, när de fulla och höghushöga är på väg genom sennatten, men det är inte mycket trafik nu. Han tar av, svänger upp mot Calvià och snart kör han på en vindlande väg omgiven av palmer och blommande jakarandaträd, de har förirrat sig i tiden och tusentals små klockor i lika många blå nyanser bildar ett valv över vägen. Det bär uppåt, inåt ön, och de låga bergen ger vika. Landskapet öppnar sig i en kilometerbred dal, där små ockrafärgade hus och Hotel Son Claret omgärdas av flacka fält inramade av stenmurar. Bortom fälten skjuter bergen upp igen som en sovande jättes skuldra, och ovanför skuldran finns den tvekande gryningshimlen som ännu är full av slocknande stjärnor.
Han kör så långt upp på berget som vägen tar honom. Han parkerar och så går han i gryningen, planlöst, hotellet en miniatyr långt under honom. Ljusen i byn tänds för att sedan falna i takt med att gryningen vinner helt över natten. Han går, vandrar, ropar hennes namn rätt ut i den nya dagen.
Emme, Emme, Emme.
(...)