MANDELBLOMSMÄSSA

En mandelblomsmässa hålls varje år i februari i Son Servera sedan år 2010 och lockar både turister och kulturellt intresserade. Fira de la flor d’amentler hålls i Ses Cases de Ca s’Hereu från 1200-talet, som klassats som historiskt arv. Mässan tillägnas uteslutande mandeln, mandelträdet och mandelblomman. Här får besökare ta del av en stor mängd produkter tillverkade av denna på Mallorca så typiska stenfrukt. Här bjuds en mängd olika produkter till försäljning, som organisk kosmetika, parfymer, hantverk, aromatiska ljus och tvålar gjorda på mandel.
SON SERVERA, FEBRUARI

KERAMIKFESTIVALEN FIRA DEL FANG

Marraxí är känt för att vara keramikhantverkets centrum på Mallorca. Under de senaste 30 åren har staden organiserat Fira del Fang som är en mässa och festival i ett. Festivalen lyfter fram lokala keramiker som visar upp sitt hantverk för besökare, men välkomnar även deltagare från övriga delar av Spanien och världen. Mässan är ett bra tillfälle att fynda keramik och lergods som fat, skålar, tallrikar och andra köksartiklar liksom verktyg, leksaker och konsthantverk.
MARRATXÍ, MARS

MASKERADPARADEN SA RUA

Sa Rua är en populär maskeradparad i Palma som härstammar från paraderna som hölls på söndagar i staden redan på 1700-talet. En söndag i mars tas gatorna i Palma i besittning av ekipage och trupper med olika teman som drar fram längs gator som La Rambla, Riera, Unión, Plaza Joan Carles I och Avenida Jaume II. En jury utvärderar ekipagen och belönar de mest originella kostymerna. Morgonen därpå firas Sa Rueta med en parad som har en kortare rutt och riktar sig till barn. PALMA, FEBRUARI

SANT SEBASTIÀ

Festivalen tillägnad skyddshelgonet Sant Sebastià kan vara årets mest populära firande i Palma och har en stor uppslutning bland Palmaborna. Höjdpunkten inträffar den 19 januari då man samlas på gator och torg kring stora grillar dit man tar med sig sitt eget grillkött, och njuter av det breda kulturella utbudet under denna kväll. Dagen därpå avslutas festligheterna med fyrverkerier och den pyrotekniska katalanska djävulsdansen correfoc. PALMA, 19:e JANUARI

FESTIVALEN SANT ANTONI

Sant Antoni är en av Mallorcas viktigaste festivaler. 17 januari firas Sant Antoni i städer som Manacor, Sa Pobla, Pollença, Artà, Muro, Alaró och Capdepera. Varje stad har sin egen kulturella och gastronomiska särart, men överallt tänds stora eldar samtidigt som man spelar på ximbombas och sjunger traditionella sånger, “gloses”, om helgonet Sant Antoni och hans kamp mot demonerna. PART FORANA, 17 JANUARI

Flanigan Catering: Lyx och kvalitet för bröllop och menyer

Ett nytt gastronomiskt äventyr för brudpar och gäster att förälska sig i Cateringtjänsten Flanigan har sitt ursprung i restaurangen med samma namn som grundades redan för 31 år sedan. Restaurang Flanigan har sin bas i Puerto Portals. Det som började som en lokal där båtfolket serverades frukost utvecklades med åren till en plats för Mallorcas mest välkända kulinariska upplevelser. Det var här som cateringtjänsten utvecklades, med åtagandet att förvalta samma kvalitet som restaurangen alltid har gjort, men nu till bröllop och middagar över hela ön.

Flanigan catering började sitt äventyr med hjälp av den spetskompetens som alltid funnits i deras restauranger. Premiumråvaror och produkter efter säsong är den viktigaste ingrediensen för att få varje cocktail att upplevas som ett gastronomisk fyrverkeri. Oavsett storleken på bröllopet eller eventet görs alla förberedelser på plats eller strax innan, utan knep som försämrar kvaliteten eller förvanskar de viktiga råvarorna.

Flanigan Catering arbetar alltid med separata team för kök och matsal. Det är ett större team än de flesta andra cateringfirmor erbjuder, men skälet är förstås att man vill uppfylla högst ställda krav och erbjuda den bästa servicen till festens alla gäster, så att varje gäst kan känna sig omhändertagen och speciell. Med Flanigan gör det inget om du glömmer något, eftersom teamet finns där för dig och ger dig råd, stärker dig och finns vid din sida. Målet är solklart: varje event som Flanigan genomför ska resultera i excellens.

Flanigan’s event handlar om att förmedla känslor och unika gastronomiska sensationer, att skapa tillfällen som överraskar och bjuda på upplevelser för alla sinnen. Inget event är det andra likt, varje event erbjuder något nytt eftersom människorna bakom teamet är personliga, de lyssnar på kunderna och gör allt för att förverkliga deras önskningar. Detta exklusiva och skräddarsydda erbjudande, framfört av ett kvalificerat team, är nyckeln till Flanigan’s framgång.

Hållbara bröllop

Flanigan följer trenderna, lika väl när det gäller val av dekor, mat som samhällets trender i stort. Flanigan’s bröllopsevent är hållbara från början till slut. Cateringverksamheten visar omsorg om miljön och är uppmärksam på gästernas intoleranser och medvetna hållning. Flanigan’s produkter är ekologiska och säsongsbetonade och menyerna uppmuntrar till hälsosamma val. Därför väljer Flanigan bort bearbetade produkter, och håller menyn traditionell och enkel och samtidigt både smakrik och spektakulär. För samtliga i teamet är mathushållning en nyckel för att de långt som möjligt ska undvika avfall.

Flanigan förknippas med en handfull värderingar som kretsar kring socialt ansvar, hälsa, ekologi och matsäkerhet. Flanigan är också ett internationellt känt varumärke. Att befinna sig bland de bästa i världen inom sitt expertområde ger distinktion och ökar ansvaret för kunden. Ett ansvar att få alla i teamet att skapa oförglömliga upplevelser, eftersom det är gästernas upplevelser som bidrar till att ordet sprids, och det är gästerna som i grunden har lyft varumärket Flanigan till vad det är idag.

Dionisio ”Johnny” Suárez med rätt att knäcka oss friska

När Johnny Suárez var femton år hade han växt snabbt på längden. Det gjorde att Johnny utvecklade en skolios, ena axeln stod upp och ryggraden som såg ut som ett S. Han var då fotbollsspelare i IFK Stockholm och kämpade om en topplacering i pojk-SM. Fotbollslaget hade en egen naprapat, Roger Johnsson, som såg till att Johnny kom till en ortoped och fick korsett. Den skulle han ha dygnets alla timmar utom när han stod på plan. Inklämd i korsetten i två års tid gick han ner i vikt eftersom korsetten begränsade matintaget. Ryggen blev inte rakare, på sin höjd bromsades bara skoliosen. Ändå lyckades Johnny hjälpa laget till bronsplacering, och de blev bästa Stockholmslaget den säsongen. 

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Anders Ahlgren

”Du måste göra något, du måste gå på gym och gå upp i vikt”, sa pappa Dionisio oroligt när Johnny äntligen var fri från korsetten. Så han började gymma, och byggde upp 15 kg muskler på 2 år. Ortopeden tittade på ryggraden igen, och nu hade kurvaturen halverats. Musklerna hade rätat upp den.

– Jag har aldrig haft ont i ryggen, och idag har jag inga som helst problem förutom gamla fotbollsskador som spökar. Den återhämtningen var det som fick mig att välja att plugga till naprapat. Och Roger Johnsson, säger Johnny och ler.

Jag vet inte om Roger Johnsson är en legendar eller inte, men han var den förste naprapat jag själv gick till hemma i Vasastan i Stockholm. Jag led av huvudvärk redan då, och jag gjorde det när jag flyttade till Palma för snart sex år sedan och letade efter en naprapat. Jag fick Johnny rekommenderad och sedan dess har jag återkommit några gånger om året.

Johnny Suárez har kliniken Columna Vertebral i Palma sedan 15år.

– Det är så jag brukar få mina kunder, både inflyttade, spanjorer och båtfolk, förklarar Johnny. De rekommenderar mig. Jag har pluggat fem år för att få min legitimation men naprapati är egentligen inte godkänd här, så för de som inte är svenskar, norrmän eller amerikaner måste jag oftast förklara vad det är jag gör.

Så vad är det du gör med dina patienter?

– Kort sagt korrigerar jag felställningar i ryggraden och andra leder i kroppen. Dessa trycker oftast mot nervsystemet eller begränsar ledens naturliga rörlighet, och det är då man kan få värk och inflammation, eller sämre funktion i muskler och leder. Detta kan sedan orsaka allt från huvudvärk, andningsproblematik, sömnbesvär, dålig hållning och ischias.

Vilka skador söker folk för?

– Många som kommer har värk av något slag, men när det finns smärta finns det inflammation. Vissa har akuta idrottsskador där en kroppsdel har svullnat upp, blivit röd och smärtar. Den kan ofta behandlas med kyla och något smärtstillande preparat. Påfallande många besvär orsakas av mental stress och då måste man förstå vad orsaken är. Men generellt rör det sig oftast om ryggbesvär, som ryggskott, kontorsnacke, värk i axlar eller någon annan typ av överbelastning.

Det första jag gör är att ställa frågor, för den stora konsten är att förstå varifrån värken kommer.

Hur går en undersökning till?

– Det första jag gör är att ställa frågor, för den stora konsten är att förstå varifrån värken kommer. Många gånger vet inte patienten det själv, och då uppmuntrar jag till att undersöka den fysiska och psykiska miljön. Kan det vara exempelvis arbetställningen eller hur man sover? En hel del stressrelaterad värk har sin grund i mental stress. Sedan utför jag med patienten olika aktiva och passiva rörelser, och olika nervtester. Nästan alltid ser man en klar förbättring efter behandlingen på just de här rörelsemomenten. Det skapar ett förtroende som visar att man faktiskt kan bli bättre. Själva behandlingen är en kombination av justeringar och massage, muskelstimulering.

Hur ofta behöver man komma till dig?

– Efter två till tre gånger brukar de akuta besvären ha försvunnit, men det är bra att komma på revision var sjätte vecka. Mitt mål är annars att patienten ska förstå orsaken och försöka få bukt med den, då behöver man inte komma tillbaka så ofta.

Vilka är de vanliga orsakerna du ser?

– I första hand har patienterna fysisk smärta till följd av idrott- skador, ryggskott, nackspärr eller andra fysiska skador. Men av erfarenhet ser jag att många påverkas av psykisk ohälsa, och många kommer till mig först när det har gått väldigt långt. Orsakerna kan finnas i miljön runtomkring, som i familjen, arbetsförhållandena, sömn eller kost. Allt detta skapar en fysisk stress i kroppen, men också i huvudet och ger obalanser i hormoner och i nervsystemet som inte får vila. Eller i magen, med magsår som följd. Men man måste vilja bli bättre för att förändra sig. Samtidigt kan små förändringar göra skillnad, då orkar man genomföra nästa förändring. Som att promenera en halvtimme om dagen, om problemet är statiskt.

Sa ronda på Via Argentina serverar klassisk spansk lunch

Kan du se någon oroväckande ohälsotrend i samhället?

– Barn som växer in i en dålig hållning på grund av sina mobiler, paddor och inaktivitet. De växer med huvudet framför kroppen, och det gör det svårare att exempelvis andas ordentligt. Barns hållning kan man korrigera tidigt, men då gäller det att föräldrarna är uppmärksamma. Det kan vara att barnen klagar på smärta, eller att man faktiskt ser att de växer snett. Låt inte barnen sitta i soffan med huvudet hängande utan skaffa ett bra bord till datorn och en bra stol där de sitter korrekt. Jag har även hört ögonläkare som misstänker att problem med barns ögon kommer från mobilanvändande. Det blir ett slitage på ögonnerven när den konstant får jobba inåt med ett nära fokus och blir utsatt för skiftande belysning. Dålig hållning och fysiska inaktivitet bland barn har ökat markant och leder till smärta och övervikt redan hos små barn.

Finns det något du inte kan behandla?

– Något som är svårt att behandla är symptom som kommer av mögel, om man inte kan eliminera möglet är enda lösningen att flytta. I Spanien är det vanligare än i Sverige med fuktiga hus med mögel och många använder mögeltvätt, men det hjälper sällan i längden. Sporerna sätter sig i lungorna och orsakar dåligt allmäntillstånd som du inte blir av med så länge du blir utsatt. Samtidigt finns det tillstånd som man kanske får lära sig att leva med. Jag har lågt blodtryck och får ta det lugnt när jag ska resa mig, men det är inte mer med det. Lider man ska man förstås göra de undersökningar man behöver, men man ska nog akta sig för att övermedicinera.

Vilka råd brukar du ge?

– Ett råd är att ta det lugnare och göra det du själv vill göra, för då mår du bra. Ett annat är att djupandas, att tänka på din hållning och se till att träna rätt och äta nyttigt. Skippa skräpmaten och det raffinerade sockret, det skapar inflammationer i kroppen och en hajp i hjärnan. Laga riktigt mat istället och ät på ställen där de lagar maten från grunden, som på många av de traditionella spanska restaurangerna.

Min värk visade sig bero på kopparöverskott och du hjälpte mig i beslutet att ta ut min kopparspiral. Hur stor roll spelar metaller och kemikalier för vår ohälsa?

– Jag har hört många som blivit av med sin värk när de låtit ta ut sitt amalgam som ju är fullt med kvicksilver och andra tungmetaller. Andra lider av inopererade skruvar eller andra implantat. Besvären kan komma efter hand och därför glömmer man lätt bort dem, men man ska absolut fundera på vilka eventuella främmande föremål man har i kroppen och om man reagerar på dem. Jag lät själv ta ut mitt amalgam i förhoppningen att bli av med mina sömnbesvär. Nu hjälpte det inte, för min del är det nog genetiskt.

Och om man bara är beredd att göra en sak för hälsan varje dag, vad ska man göra då?

– Andas trettio djupa andetag. Överdriv det hela, då blir det en stretch för bröstkorgen som många behöver. Och gör det gärna när du promenerar så får du den biten också.

Joakim Eneroth ställer ut Whispering Void på konstcentret CCA

Vi står samlade på den andlöst vackra innergården i konstcentret CCA strax utanför den lilla byn Andratx på Mallorca, och bergen bildar en dramatisk fond ovanför det låga utskjutande taket i mallorkinsk klosterstil. Byggnaden som omfattar hela 5000 kvadratmeter ser ut att vara renoverad men är uppförd i början av 2000-talet av de danska galleristerna Jacob och Patricia Aesbaek, som välkomnar oss med tapas från Marc Fors. Vi är här på vernissagen för konstnären Joakim Eneroths soloutställning Whispering void, viskande tomhet.  Joakim Eneroth får ordet och håller ett långt anförande på engelska framför kvällens inbjudna.

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Pär Olsson

Fotografier ur Joakim Eneroths triologi fyller konstcentrets största utställningssal, och här kommer de hänga fram till i mars 2020. De vita väggarna är så höga att hans fotografier vid en första anblick verkar små, och jag drabbas av en innerlig lust gå fram till dem och studera alla detaljer. Men Joakim stannar på några meters avstånd när han berättar. Det mest iögonfallande motivet är också det största, det som figurerar på inbjudningarna. Ett foto på en orange badring som svävar framför ett mörk sjö. Men är det verkligen ett foto? Eller är det flera? Och hur kan badringen sväva så?

Jag jobbade med 3D-effekten i flera år, och jag vet fortfarande inte varför det lyckas med vissa motiv men inte med andra, säger han.

Verket ingår i serien Dualistic Notion. På samma vägg hänger Subjective Veil; två foton med en blek pool, den ena med en lika mörka bakgrund som i Dualistic Notion, den andra med en vit.

Fotografierna är ur den sista serien i triologin där Joakim jämför det västerländska och österländska sättet att se på våra sinnesupplevelser. Poolen är direktupplevelsen, den som bara står för 11 procent av våra upplevelser. Bakgrunden visar hur vårt sinnestillstånd påverkar den totala upplevelsen.

“Enligt neuroforskningen är endast 11 procent av våra sinnesintryck direktupplevelser. Resten är en skenbar verklighet, färgade av våra sinnen. Det ville jag undersöka.”

– Det vita fotografiet förmedlar en igenkänning av den tysta bakgrunden i vårt medvetande som är så framträdande i den österländska filosofin; ”pure awareness”, den vi når med meditation. När jag var liten var pooler väldigt laddat för mig, för jag lärde mig simma sent. Men nu 30 år senare är det tvärt om. Nu stämmer den vita bakgrunden mer överens med hur jag känner inför pooler, motståndet har fallit bort.

Nästan samtliga fotografier i salen växlar mellan å ena sidan mörka, å andra sidan ljusa, nästan snövita. En del ser ut att vara superexponerade, där en eller flera kroppar står i ett skarpt ljus. Här finns också skulpturer, som Silent Release, en vit ballong som ömsint släpps mot skyn av en uppvänd hand. Ballongen ser ut att sväva lätt mot väggen, men är gjord av akrylglas. En annan skulptur visar ett svävande klot, verket heter. Projections in the Void III. Just det här är ingen illusion, klotet svävar med hjälp av elektromagnetism.

Samma svävande känsla försöker jag fånga i mina fotografier. Det är därför de inte har några ramar, jag nålar upp dem direkt på väggen.

En vägg av fotografier skiljer sig från de andra. Verken tycks vara uppbyggda av strikt grafiska fält i rött, grönt och turkost mot vit bakgrund. Jag känner igen dem. Det visar sig vara den serie verk som Joakim Eneroth slog igenom med år 2008. Fälten är i själva verket gavlar på moderna villor i Täby, samtliga faluröda med vita knutar. Ett av dem har en turkos garagelänga framför sig, ett annat en grön häck och en tredje en brun, avlövad. Det vita är himmel och snö som tycks flyta samman. Alla gavlar saknar fönster vilket ger dem ett ödsligt intryck.

– Det är meningen. Serien heter Swedish Red och jag bodde själv i ett falurött hus under elva år, så jag var inte alls ute efter att döma. Här har jag lekt med det ikoniska röda huset som är en slags symbol för det ursvenska, men i en förortsmiljö. Tanken är ironisk politisk: Ju mer vi griper efter trygghet och säkerhet i det faluröda Sverige, ju mer avskärmar vi oss och ju mer distans skapar vi, och ju hårdare barriärer på det mentala och fysiska vi sätter upp desto mer avstånd och separation känner vi.

“Jag jobbade med 3D-effekten i flera år, och jag vet fortfarande inte varför det lyckas med vissa motiv men inte med andra”

Genombrottet blev massivt. Varje fotografi gjordes i åtta exemplar, och Tate i London köpte åtta av verken till sina samlingar. Samma år gick ett av dem på Christies i London för 130 000 kronor. Ungefär samma priser gäller även idag.

– Jag hade kämpat i tio år utan att kunna leva på min konst, så jag blev förstås jätteglad. Men jag är inte säker på att de som köper fotografierna ser exakt det som jag ville förmedla. Jag har förstått att engelsmännen och andra tyckte det var så exotiskt med röda hus mot snö. Men svenskar tror jag fattar direkt!

Efter rundvandringen får jag tillfälle att byta några ord med Patricia Aesbaek. Patricia och Jacob hade varit gallerister i 45 år i innan de bestämde sig för att lämna Danmark och öppna ett konstcenter utomlands.

– Vi ville ha en plats för konstälskare som öppnade upp för samarbete mellan människor, och kommunikation mellan alla delar av samhället. Jag är till hälften fransyska och vi ville först öppna konsthallen i södra Frankrike. Men vi har goda vänner här på Mallorca och hittade den här platsen. Den fick endast användas till ett av tre verksamheter: militär anläggning, sjukhus eller konstcenter, vilket var tur för oss. Vi köpte marken 1997 och det tog oss nästan fyra år att få licens och börja bygga.

“Vi ville ha en plats för konstälskare som öppnade upp för samarbete mellan människor, och kommunikation mellan alla delar av samhället”

CCA har studios som gör det möjligt för fyra konstnärer att bo här samtidigt, en månad i taget.

– Det kommer 44 konstnärer och bor här varje år, och vi har 400 ansökningar. Bland dem väljer jag de konstnärer jag tycker om. Joakim var en av dem och han bodde här för ungefär två år sedan.

Bara några av konstnärerna får som Joakim en soloutställning i vår största utställningshall.

Patricia berättar att alla verken givetvis är till salu.

– Många på ön har pengar, men det vi ställer ut här är ”cutting edge art”, och för att uppskatta det måste du känna till konst. Många med pengar vill ha konst som dekoration, och det är något annat. På Mallorca bor inte många samlare, istället kommer särskilt många tyskar hit. Ända sedan kriget har det funnits ett stort intresse för konst i Tyskland, där varje liten stad har ett eget konstmuseum. Många konstsamlare kommer även från Sverige och andra länder.

Jag frågar Patrica vad hon anser om Joakim.

– Jag tycker att han är mycket intressant. Han har arbetat i många år och är en väldigt erfaren konstnär. Jag har själv köpt två av Joakims verk, och det är inte alla som ställer ut här som jag köper av.

Inger Ballinas – Svenska kyrkan

Inger Ballinas kom till Mallorca på semester första gången år 1964 vid blott 22 års ålder. Då var hon en hästtjej som knappt hade varit utanför Sveriges gränser. Idag, 55 år senare, är hon en ryggrad i den svenska gruppen på Mallorca tack vare sitt engagemang i Svenska kyrkan och de allra flesta svenskar på Mallorca har träffat Inger vid i alla fall något tillfälle. Mallorcaliv träffade Inger för att prata om kyrkans julbasar och svenskt julfirande på Mallorca genom åren.

Text: Hedda Lapidus | Foto: Pär Olsson

– Jag blev helt frälst av Mallorca första gången jag var här, och några år senare tog jag ett sabbatsår från mitt arbete som avdelningschef på Karolinska sjukhusets lönekontor för att åka tillbaka. Det var så mycket 50-åriga tanter där som klagade på mina korta kjolar, skrattar Inger Ballinas när vi möter henne på ett litet kafé i närheten av hennes bostad i Son Armadams.

Sabbatsåret blev först tre månader på Mallorca, men eftersom Inger snabbt träffade sin blivande make här, den mexikanske musikern Paco Ballinas, förlängdes strax tiden. Inger kom hit med en väninna och de gick ofta ut och dansade vid Plaza Gomila. På den tiden var det levande musik överallt.

– Först spelade de på El Barco och sedan gick de över till Flamingo. Det fanns inga andra svenskar här, vilket passade bra, eftersom de spanska fästmörna bara fick gå ut på söndagarna. Min väninna blev ihop med en av kyparna på El Barco, och de är fortfarande gifta, berättar Inger som själv är änka sedan många år.

För att försörja sig den första tiden när spanskan var knapp sydde Inger bikinis, något som inte tidigare funnits här. Med tiden tog hon småjobb och hjälpte till med översättningar.

– Jag fick min första son 1972 och eftersom min man var ute på turné runt om i världen på vinterhalvåret åkte jag tillbaka till Sverige och jobbade på Karolinska. När barnen började Svenska skolan gick det inte längre att åka fram till och tillbaka.

“När det har hänt nåt i livet så har jag haft kyrkan. Den har alltid funnits där, och livet är inte alltid en dans på rosor”

Det var då som Inger lärde känna andra svenskar och fick höra att det fanns en svensk kyrka, som var relativt nyöppnad vid den tidpunkten. Hon engagerade sig snabbt och blev först husmor och bakade kanelbullar och ansvarade för barntimmarna. Sedan gick hon in och började arbeta halvtid med kyrkans ekonomi.

– Tillsammans med prästparet Gudrun och Sixten Klemetz var jag med och startade kyrkans julbasar som hålls den näst sista helgen i november. Vi jobbade och pysslade hela nätterna, mina barn fick vara med prästparets barn för de hade barnvakt. Nu är det basaren och vigslarna som håller upp kyrkans ekonomi. I år blir basaren extra viktig, för antalet vigslar är färre än förra året.

I oktober började basargruppen, ett gäng frivilliga om 10-12 personer under Ingers ledning, att prismärka och göra smällkarameller. Inger gjorde beställningarna för alla ljusstakar, änglaspel och annat redan i somras, och eftersom det är vinst på alla lotterna i tombolan har Inger finkammat loppmarknader för att hitta priser. Under basardagarna är det över 60 personer som är med och hjälper till och säljer.

“Kyrkan har fått en ny lokal, i samma hus men i gatuplan med stor terrass. Renovering pågår och den blir inte klar till årets basar men någon gång under nästa år”

– Vi har 3500 besökare varje år och storsäljaren är vår egna glögg. Vi gör 300 liter. De flesta besökare är sådana som vill att barnen ska uppleva något svenskt, men vi har även en dam som varje år kommer från Madrid och en annan från Ibiza. Spanjorerna ringer redan i september och undrar när basaren är.

Fortfarande efter nästan 40 år i kyrkan trivs Inger mycket bra, framförallt eftersom det faller sig naturligt för henne att möta och se människor. Hennes arbete har varit varierat, kyrkans personal besöker svenskar på sjukhus, i fängelser och på mentalsjukhus. De som behöver hjälp är färre nu än när Inger började, då gick hon på dagliga sjukhusbesök, och behovet av tolkning var stort.

– Det har varit ett otroligt givande arbete där allt kan hända. Förr i tiden låg alla ospecificerade hotell nära kyrkan i El Terreno och kring midsommar var det som att någon tryckte på en knapp. Då sökte sig många utslagna människor som ändå hade lyckats ta sig hit till kyrkan. Där fick de kaffe och bulle. Kyrkan har en enorm uppgift för många människor, och förr i tiden var kyrkan det enda svenska som fanns här. Nu har vi 250 medlemsfamiljer, men jag hoppas att de som tar sina barn till barntimmarna också blir medlemmar.

Första gången Inger firade jul på Mallorca var 1969. Då fanns varken Ikea, kyrkan eller svenska livsmedelsbutiker, så det fanns ingen svensk mat att få tag i, och inte heller julgranar. Släktingar från Sverige fick ha med sig maten, och som julgran plockade hon en liten tall i skogen vid San Augustin.

– Det var jätteviktigt för mig att fira svenskt med prinskorv och köttbullar på julafton och jag var tomte åt oss och våra grannar. På den tiden var jul inte något som firades med presenter på Mallorca, det sparade man till Reyes i början av januari. Julfirandet här består i att man äter spädgris och kalkon på juldagen. Och en krubba, det är viktigt. Jag brukar gå och titta på krubban i rådhuset, den är helt otrolig.

Mellan basaren och jul firas också Lucia, med störst fokus på Svenska skolans luciatåg i katedralen. Då står Inger och andra frivilliga utanför och säljer korv, bulle och choklad. Svenska kyrkan har en gudstjänst på julafton, efteråt blir det dans kring granen och tomten kommer. Kyrkan bjuder på risgrynsgröt och skinkmacka och det brukar vara fullt hus.

– Då kommer alla de som man bara ser en gång om året. Det brukar vara ett himla kramande och pussande.

Hur ska du fira jul i år?

– Det blir som vanligt, julgran och jultomte, skinka och köttbullar. Men jag har faktiskt plastgran nuförtiden. Och så blir det presenter, mitt barnbarn får paket både på julafton, på juldagen, och på Reyes. Efter jul är jag tillbaka i kyrkan och inventerar och plockar ihop allt i lugn och ro, ler Inger.

Namn: Inger Ballinas
Ålder: 77 år
Familj: Två söner som bor i Santa Catalina med familjer.
En av sönerna driver restaurangerna Aquanauta och Chula vista i Palma, den andra är IT-utvecklare.
Bosatt i Palma: Sedan 1969

Petit Deià,ett unikt hem i en avskild enklav i Serra de Tramuntana

Nu har du möjlighet att bo i hjärtat av Serra de Tramuntana, en så vacker och unik del av Mallorca att det har utsetts till världsarv. Lugnet i idylliska Deià kan nu också bli ditt hem. Petit Deià ligger bara fem minuters promenad från byns centrum och 15 minuter från den vackra bukten Cala Deià.

Området får en unik och exklusiv byggnadsstil med respekt för miljön, inspirerad av traditionell mallorkinsk arkitektur och med lokala materialval som sandsten och kalksten

Medelhavskaraktär

Husens tydliga medelhavskaraktär, bland annat med synliga träbjälkar och klassiska mallorkinska fönsterluckor, kombineras med hög bekvämlighet tack vare golvvärmesystem och dubbelglasade dörrar. Hela området ges en unik stil med känsla för detaljer både exteriört och interiört. Bland annat är samtliga ytterdörrar trädörrar i original, som räddas från tidigare hus.

Antoni Juncosa Aysa, erkänd för sina hus skapade med respekt för Mallorcas traditionella arkitektur, är den ansvariga arkitekten bakom Petit Deià karaktäristiska byggnadsstil. Med kopplingar till såväl konstnären Joan Miró som arkitekten Josep Lluís Sert har han genomfört bevarande renoveringar av de enastående och välkända egendomarna s’Estaca och Son Moragues. Även markegendomarna bevarades och utvecklades i detalj, och hundraåriga olivträd kunde räddas i linje med det typiska öppna landskapet kring Deià och Valldemossa. Filosofin grundar sig i en respekt för miljön och med en design som rymmer alla bekvämligheter i ett modernt hem.

De exteriöra miljöerna i området har utvecklats av landskapsarkitekt Luis González-Camino, med en såväl nationell som internationell karriär bakom sig. Redan 1975 grundade han sin studio Camino Paisajistas, och har både lång erfarenhet och djup kännedom om Mallorcas unika miljöer.

Om du vill veta mer om Petit Deià rekommenderar vi att du besöker vårt pilothus. Kontakta oss på:

Karaktäristika:

  • Utsikt mot bergen och byn Deià
  • Genomtänkt inredningsdesign, varje litet hörn är utformat med omsorg
  • Vardagsrum med öppen spis och synliga träbjälkar
  • Varma och bekväma sovrum
  • Hög energieffektivitet
  • Terrass och privat trädgård
  • Pool och Privat parkering

Katja gör te på olivblad, naturens eget antibiotikum

Katja Wohr har ställt bilen på vägen till finca Son Moragues strax utanför Valldemossa. Nu går vi tillsammans genom de tusen år gamla olivlundarna som breder ut sig över det terrasserade landskapet. Ovanför oss reser sig berget Puig de Teix som jag vid några tillfällen bestigit när jag vandrat Ärkehertigens stig. Samma ärkehertig, Luis Salvador, som också hyrde in sig på Son Moragues under några år i början av 1900-talet medan han studerade öns växtlighet och landskap.

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Pär Olsson

Det är början av september och sommarens skörd ska snart tas om hand. Inte olivskörden, den börjar först om en månad, utan av olivträdens avlånga, silvergröna blad. Överallt där vi går ligger smala grenar som fallit till marken när olivträden beskurits för att släppa in ljus och luft till de mognande oliverna. Träden beskärs flera gånger om året, och det är då olivbladen kan tas tillvara. Löven har markägarna traditionellt låtit ligga kvar och förmultna, om de inte bränts med grenarna. Under olivskörden blåses de av med högtrycksspruta för att de inte ska hamna i olivpressen.

– Vi ger nytt liv till resterna efter att träden har beskurits. På så vis skapar vi en cirkulär ekonomi som minskar avfall och koldioxidutsläpp, säger Katja.

Inte förrän nu har olivbladen tagits tillvara i Spanien. Hittills har det inte skett i vare sig Italien, Grekland eller något annan europeiskt olivproducerande land. Katja och hennes kollega Kate behövde ansöka om en stämpel hos regeringen för att få olivbladen att klassas som ätliga. Den stämpeln har de nu fått.

Katja visar mig hur löven strippas för hand.

– Det är en tidsödande process, på en timme får vi ihop ett kilo. Sedan torkar vi dem i ugn över en kolbädd gjord på mandelskal som annars inte skulle kommit till användning, innan vi blandar och förpackar bladen i tepåsar. Det gör att våra produkter är ganska dyra.

Jag stoppar ett av de lätt torkade löven i munnen. Biter av, det finns ju stämpel på att de är ätbara. Det sträva lövet har en tydlig besk smak som förstärks i gommen efter en stund.

– Beska är en smak som hjärnan måste vänja sig vid, säger Katja och jämför med den sötma som vi vant oss vid i vår kultur, inte bara i efterrätter, godis och drycker, utan till frukost, i såser och som bas i snabbmat.

– Men smakar man besk mat vid tio tillfällen inpå varandra så har man bildat ett nytt spår i hjärnan. Då börjar man uppfatta beskan som tilltalande.

Smaken får mig att minnas mormors småländska ostkaka bakad på bittermandel, utan den smakar inte ostkaka som ostkaka. Och favoritglassen piggelin som inte går att få tag på i Spanien, utan dess milda kärnighet skulle inte den isiga päronsmaken vara densamma. För att inte tala om min favoritdrink, Campari soda, som vissa vänner raljerat över – ”tantdrink” eller ”70-talsdrink” kan jag få höra. Men jag är uppvuxen på 70-talet med brunsås, kokta grönsaker och svartvinbärsgelé som tillbehör till söndagssteken och den kokta potatisen, och de gamle avslutade måltiden med något medicinliknande starkt och beskt från Systembolaget. Min poäng är att beska och bitterhet är smaker som var vanliga förr, kanske just för att man såg dem som kurerande, men som i våra tider sockrats bort till oigenkännlighet.

När vi senare sitter i hamnen i Valdemossa och jag får prova Katjas två teer, en i en mild gul och en mild orange nyans, och överraskas av Hur ”gott” och ”normalt” de smakar, så konstaterar hon att min reaktion är tecken på att min hjärna är van vid beska.

Inte förrän nu har olivbladen tagits tillvara i Spanien. Hittills har det inte skett i vare sig Italien, Grekland eller något annan europeiskt olivproducerande land. Katja och hennes kollega Kate behövde ansöka om en stämpel hos regeringen för att få olivbladen att klassas som ätliga. Den stämpeln har de nu fått.

– De här teerna består till femtio respektive sjuttio procent av olivblad, resten av citron och apelsinblomma för att mjuka upp. Många reagerar ändå på beskan. Men du som redan tycker om dem borde börja dricka teerna direkt.

Så varför ska man då göra sig åbäket att vänja hjärnan vid att gilla olivblad? Varför skapar man som Katja och Kate ett företag baserat på något som i vår tid betraktas som kompostmaterial?

Katja berättar att det var Kate som uppmanade henne att starta verksamheten. Det var en solig dag i fjol när de vandrade genom en Mallorcas alla olivlunder. Kate hade tagit olivblads-extrakt som hälsokost under flera års tid och blivit frisk från en långvarig sjukdom. Extraktet gjordes på olivblad som samlats ihop på Nya Zealand, och har under de senaste tio åren blivit allt mer populärt som hälsokost i främst Oceanien och England, där Kate är uppvuxen.

För åtta år sedan sålde Katja sitt företag Flor de Sal. Hennes salt gjordes på saltkristaller från bassängerna utanför Es Trenc och blev känt bl a tack vare de många smaksättningarna som tagits fram av Palmakocken Marc Fosh.

– Efter att jag sålt mitt företag blev jag deprimerad. Jag väntade i flera år på inspiration till att starta något nytt. Jag ville hitta något organiskt, hållbart och framför allt lokalt växande. Gärna med koppling till restaurangvärlden. Jag har jobbat många år inom restaurang- och resebranschen över stora delar av världen och känner mig hemma där. När Kate presenterade sin idé tände jag direkt.

När jag träffar Katja har Dos Alquimistas just lanserat sina första produkter, baserade på skörden från i våras. Dessa två teer som jag nu får smaka, Mezcla no.1 och Mezcla no.2, är deras första. Löven som de använder kommer från Empeltre, en trädsort som har extra beska oliver. Och de kommer från riktigt gamla träd, de är inympade från arabiska olivbuskar som togs till Mallorca för 900 år sedan. Snart kommer de också ta fram en variant på den japanska matcha-latten som kommer heta Olive Latte som även kan användas till smoothies, och ett pulver med smak av rostad hasselnöt, sesamfrön och örter som de kallar Dukkah Mallorquin som kan användas i matlagning. Möjligen blir det också ett extrakt längre fram, som då tas med pipett.

Flor de Sal säljs över hela Mallorca, från lokala turistbutiker och delikatessen till matkedjor. Det går också att få tag på i gourmetbutiker utomlands. Är målet att Dos Alquimistas ska bli lika stort?

– Produkterna har lite olika målgrupper. Mina teer säljs till exempel av tebutiker, hälsocaféer och av hotellrestauranger och matbutiker med lokal profil eller hälsoprofil. Men man vet aldrig vart det tar vägen. Jag har bott i stora delar av världen, och om produkterna blir stora utomlands så kan jag mycket väl flytta dit jag bäst behövs för företaget.

Katja stannar upp och blir tyst en stund. Sedan säger hon:

– Jag älskar Mallorca och har bott här sedan jag flyttade hit från Frankrike för sjutton år sedan. Då hade jag redan idén som blev grunden till Flor de Sal. Nu bor jag utanför Palma med min dotter Florencia. Hon är född och uppvuxen här, och hon har hunnit fylla fjorton. Själv är jag från Schweiz. Zurmat känns som min hembygd även om det inte är där jag är uppvuxen. Men kanske väljer jag att flytta dit en dag.

Olivblad kallas naturens eget antibiotikum, eftersom ett enda olivträd kan överleva angrepp från såväl virus som bakterier i över tusen år. Anledningen är att oliver innehåller polyfenoler, kraftfulla antioxidanter som i studier dessutom visats både kunna sänka blodtrycket och kolesterolet, stärka immunförsvaret och skydda kroppens celler mot bland annat åldrande. Den mest kraftfulla polyfenolen är oleuropein, som inte har hittats i någon annan växt. Olivträdets blad innehåller högre koncentration av just oleuropein, och dessutom elva olika polyfenoler som inte har hittats i oliver och olivolja.

”Septembergänget” har festat i Magaluf sedan 70-talet

Mona och Pierre från Nacka kom till Palma första gången 1967, då var det på plaza Gomila som allt hände. Men sedan 70-talet är det Magaluf som gäller. Flera av de par och kompisgäng som vi möter under de två numera legendariska veckorna i september har varit här varje år sedan dess.

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Anders Ahlgren

Som Hector från Höör, eller Mallorcakungen som han numera heter även i passet. Och Rooger från Södertälje.

– Jag har varit här kanske 100 gånger, jag kommer flera gånger om året, säger Rooger med stolthet i blicken.

– Men så möter man någon som varit här 140 gånger, eller 160. Då ligger man i lä.

Rooger kommer gående utanför E4:an bar och restaurang på Skandinaviska bargatan, eller calle Pinada som den egentligen heter, tillsammans med Anne från Hölleviken. Anne har varit här 14 år i rad. De två är inget par, men har blivit vänner här genom åren. Och så ser det ut för många av de solbrända och festklädda damer och herrar som vi möter den här torsdagskvällen i september. Vi är inne på andra dagen av de två septemberveckorna som sedan ungefär 17 år är årets höjdpunkt för Magalufs svenska och norska veteraner.

Mannen bakom arrangemanget är Viking Rolle Pascher, som dj:at på baren i hörnet mellan Skandinaviska bargatan och The strip i Magaluf i 21 år. De senaste sju har Nick Borgen spelat live under septemberveckorna.

– Sammantaget kommer uppåt 700 svenskar och norrmän hit de här veckorna, berättar Rolle.

Egentligen är det bara after beachen och spelningarna med Nick Borgen på Viking som är officiella programpunkter. Men varje morgon klockan nio samlas gänget på Sirocco nere vid stranden för frukost och kanske en whisky, klockan elva är det helt fullt. Sedan solar de och efter after beachen är dags för middag på någon av restaurangerna på calle Pinada.

Det är middagstid när Mallorcaliv träffar Rolle Pascher och Nick Borgen på Casablanca Grill, som är en av de första restaurangerna som byggdes i området. Rolle och Nick ser nästan ut som bröder när de skämtar och skrattar tillsammans på uteserveringen.

Nick är född i Tromsö men jobbade som lärare i Göteborg i många år och kan sin göteborgshumor. För allmänheten är han kanske mest känd för melodifestivallåtarna We are all the winners och World wide web.

– Jag älskar att komma hit, alla pratar med alla, det är så intimt och en fantastisk stämning.

I november har Nick turnerat med sin gitarr i 50 år. Han ger sin syn på generationen han spelar för de här veckorna.

– Det här är den sista sociala generationen brukar jag säga. De går ut för att njuta av varandra, av närheten och av att ta i varandra. De kan prata utan mobiltelefon eller padda. Många unga idag känner att de inte kan umgås, de har inget att prata om.

Nick skakar skrattande på huvudet och ger ett exempel.

– Min dotter brukade ha skypefester tidigare, då gick de inte ens hem till varandra. Inte konstigt då att en del unga har svårt att träffa någon. Men det problemet finns inte här.

– Ja det är ett jäkla flörtande de här veckorna, men på ett vänskapligt plan, säger Rolle.

– Det kan vara fem partners i ett gäng, och alla dansar med varandras partner, det är ren glädje.

Rolle och Nick berättar med värme om svenskarna och norrmännen som brukar komma hit. Bland annat beskriver de ett gäng brandmän från Stockholm som hjälpt till att fixa och göra fint kring restaurangerna i området.

När Rolle och Nick återvänder till Viking för att förbereda kvällens spelning tar vi en vända på calle Pinada. Vi ser genast ett gäng solbrända herrar i snygga skjortor och med bullriga skratt, och kan inte låta bli att följa efter. De går in på Fantastic Pizza och Pasta, och när vi frågar om vi får fotografera dem visar de sig vara just brandmännen från Stockholm.

– Vi har kommit hit i 40 år, säger de glatt och vid det här laget förstår vi vari stoltheten ligger hos de som rest hit under många år. Det handlar om att man var tidigt ute med att inse hur roligt man faktiskt kan ha det i Magaluf.

Nick Borgen uppträder på Viking.

Sammantaget kommer uppåt 700 svenskar och norrmän hit de här veckorna, berättar Rolle. Egentligen är det bara after beachen och spelningarna med Nick Borgen på Viking som är officiella programpunkter. Men varje morgon klockan nio samlas gänget på Sirocco nere vid stranden för frukost och kanske en whisky, klockan elva är det helt fullt. Sedan solar de och efter after beachen är dags för middag på någon av restaurangerna på calle Pinada.

Allt eftersom kvällen framskrider blir det också tydligt hur stark den skandinaviska kulturen är här. Ingen på calle Pinada är spanjor, mer än någon enstaka bakom en bardisk. Knappt engelsmännen vågar sig in på gatan, trots att de drar förbi i horder alldeles intill på ökända Punta Ballena. Om det rör sig om en nostalgisk längtan efter det gamla Sverige utanför Sverige låter vi vara osagt. Men nog kan man påstå att de här två veckorna i september erbjuder en slags luftficka i tid och rum där allt fått vara sig likt år efter år, om man bortser från att alla blir lite äldre.

Kvällen är fortfarande ung när vi går in på E4:an och blir presenterade för Mallorcakungen. Hectors ljusblå ögon lyser när han drar upp skjortan för att visa sina bleknande tatueringar, det var många år sedan han lät göra sin första. Över hela ryggtavlan är konturen av Mallorca tecknad i svart bläck, och på överarmar, bröst och mage har han i stort sett alla restaurangernas loggor tatuerade. Jag tittar på hans halsberlock, givetvis har den formen av Mallorca.

Jojje Lovén, ägare till E4:an sedan nio månader, säger att Hector har blivit lite som morfar för hans femåriga dotter. Möjligen spelar det in att båda är från Höör. Senaste året har Hector kunnat besöka Magaluf under sammantaget femton veckor, trots att han vanligtvis jobbar på båten mellan Malmö och Travemünde.

För att få tiden att gå fram till dess att dansgolvet på Viking ska börja fyllas på spelar vi beerpong mot Jojje och Mallorcakungen. De är båda skickliga med pingisbollarna och vinner såklart stort.
Klockan närmar sig tio när vi drar oss mot Viking. Uteserveringen är redan full, men dansgolvet gapar ännu tomt. Nick Borgen sitter högt på den lilla scenen med sin elgitarr. Han spelar en blandning av musik från 60- och 70-talet. Rösten är smäktande mörk som passar många av de äldre låtarna.

När vi går in på E4:an och blir presenterade för Mallorcakungen. Hectors ljusblå ögon lyser när han drar upp skjortan för att visa sina bleknande tatueringar, det var många år sedan han lät göra sin första. Över hela ryggtavlan är konturen av Mallorca tecknad i svart bläck, och på överarmar, bröst och mage har han i stort sett alla restaurangernas loggor tatuerade.

Rolle som håller koll från dj-båset berättar:

– Med tiden har jag lärt mig vilken musik som går hem hos septembergänget. Man kan säga att det är två grupper här som har lite olika musiksmak. De äldre gillar inte de hårda tonerna, de tycker inte man kan dansa till sådan musik. Men de yngre, de runt 50 till 60 år, gillar det lite rockigare bättre. Och dansbandsmusiken går hem hos alla.

Så berättar han att det ibland kan hända att någon börjar gråta till en låt. Först förstod han inte varför, men nu vet att det ofta rör sig om en partner som gått bort och att låten han spelade var deras låt. Senast igår hände det att en av de återkommande herrarna bad honom spela en låt av Barbados. Efteråt var han känslosam när han tackade Rolle.

– Det är fyra år sedan hans fru gick bort, och det var första gången han klarade att höra den.

Nu börjar dansgolvet äntligen att fyllas. Gunnar från Vännäs och Haud från Strömstad är först ut, och de rör sig mjukt i en intim pardans.

Vi haffar dem när de tar en paus över var sin Irish coffee.

– Vi har kommit hit varje år i 20 år men det är bara här vi träffas, säger Anne. Men vi ses desto mer när vi är här.

–Vi börjar titta på resor i januari eller februari, och i mars brukar vi boka. Men många bokar sin resa redan i oktober, så fort de kommer hem, berättar Gunnar.

En halvtimme senare rör sig flera par över dansgolvet. Armar söker sig om midjor, händer fattar varandra medan andra händer ligger mjukt över ryggen och trycker danspartnens kropp mot sin egen, för det här är en generation som är romantiska och vana vid att ta på varandra.

I danshavet får vi syn på Pierre från Nacka. Han var en av herrarna vi träffade tidigare på kvällen på Fantastic Pizza och Pasta. Då satt han vid ett bord med Mona, Gunilla, Gun-Britt och Birgitta.

Pierre skämtade med oss om flörtandet under de två Magaluf-veckorna i september.

– Nästan alla bor på hotel Vistasol här bakom, men aldrig två nätter i samma sovrum.

Nu dansar Pierre med en blond och solbränd kvinna.

– Du förstår kanske vad jag menade innan?, ler han plirigt. Sedan knicksar han lite extra med dansstegen när han för sin dam över golvet till Nick Borgens gitarr och mörka stämma.

Hälsosamt och smaskigt i Palma

Typisk spansk mat som skinka och friterad bläckfisk, nedsköljd med en kall öl, är kanske inte mest känd för sitt näringsinnehåll. Men gott är det, och folk kommer inte sluta äta det i första taget. Men det finns massa annat gott att äta också, som dessutom gör att du mår bra eller bättre, och faktum är att det blir lättare och lättare att göra det. Mallorcaliv har testat fem cafér och butiker i Palma, inget av dem äldre än ett år, med olika fokus och utbud, men med det gemensamt att de har vår hälsa i centrum. Här finns varken kött eller fisk så långt ögat når, men däremot plastfritt, ekologiskt och närodlat.

Text: Hedda Lapidus | Foto: Pär Olsson

Mama Carmen Coffee and Bakery

Populära Mama Carmen Coffee and Kitchen fick en vegansk lillasyster i juni, bara nåt kvarter bort på Carrer de Rossiñol. Ägaren Alessandro Castillo letade egentligen efter ett större kök för sitt första ställe som knappt har mer än en meter arbetsyta i köket och alltid är proppfullt. Denna lokal, ett före detta bageri med såväl ugn som tillstånd på plats, dök upp, och var perfekt men bra mycket större än vad han behövde så han och kompisen/arbetspartnern The Hippie Baker, eller Sonia Gonzalez, slog sig ihop. Sonia bakar veganska småbröd som munkar och bullar till Mama Carmen och andra caféer i stan. I lokalen finns nu både kök, café och galleri. I köket finns en vegansk kock som lagar raw pasta, soppa, poke bowls och vegansk rumba men mallorkinernas favoriter är smörgåsarna på llonguetbröd.

– Häromdagen hade vi sju engelska gäster som åt äggröra utan att veta det var veganskt men som tyckte att det var den bästa frukosten på länge. Vi gör vår egen veganska ost och skinka också. Jag tror att vi öppnar människors sinne genom att visa att det finns goda alternativ till traditionell mat, säger Alessandro.

Andra favoriter på menyn är pannkakor, granola och acaibowls, och allt kan göras glutenfritt. Här finns en mängd olika kaffevarianter men bara plantbaserad mjölk. Mama Carmen lyckas hålla en ekologisk nivå till 80-90 % men måste Alessandro välja tar han närodlat över ekologiskt. För att minska svinnet använder de appen Too good to go och säljer produkterna mycket billigare i slutet av dagen. Och Carmen, det är Alessandros döda mamma.

Carrer de RossiÑol 3a

Totally gutted

I slutet av oktober öppnade Totally Gutted, den första butiken av sitt slag i Palma. Amerikanska och nyinflyttade Libby McCann vill introducera fermenterad och probiotisk mat som kombucha, miso, kimchi, kefir och kokosyoghurt till oss. Hon är raw vegansk kock som dessutom har pluggat holistisk näringslära med en bakgrund som kock på yachts. Eftersom hon inte får plats med två toaletter (ett krav för att kunna ha café) i den lilla lokalen kommer hon fokusera på försäljning och avsmakning.

Det kan finnas en viss inlärningskurva eftersom smakerna kan vara starka, men kombucha är den dryck som ökar mest i USA. Mikrobiomet i tarmen behöver vara i harmoni, och mat som friterad, stark och drycker som alkohol stör och kan resultera i matsmältningsbesvär av olika slag. Har du gasig mage är det din kropps sätt att säga någonting till dig, säger Libby.

Ingen påstår att du blir superhälsosam av att dricka ett glas kombucha, men probiotikan i den hjälper de bra bakterierna i kampen mot de dåliga och du bryter ned maten bättre. Libby har flera olika sorters kombucha på kran och du kan ta med dig en egen flaska för påfyllning. Allt hon kommer att sälja kan du lägga i medhavd behållare om du vill. Dessutom kan du köpa utrustning om du blir sugen på att börja fermentera hemma, och då får du en scoby (symbiotic culture of bacteria and yeast) på köpet. Den behövs för att processen ska komma igång. En trappa ned har Libby sitt labb, där hon noga övervakar alla bakteriekulturer och levande väsen.

Calle Despuig 52

Nu market

Sandra Chemla Verdu och John Chemla är båda uppvuxna kring Medelhavet och gillar att dyka. När de såg att det hela tiden blev mer plast i havet började de fundera på hur de kunde bidra till att minska den, förutom att försöka städa lite varje gång de var på stranden. När de bodde i Australien brukade de handla i en butik där alla livsmedel såldes i lösvikt och eftersom Sandra har läst en master i CSR och John är kunnig i näringslära och hälsa bestämde de sig för att öppna en liknande butik. Nu Market är så nära zero waste det går och i princip helt plastfri.

Vi försöker också sätta press på våra leverantörer så att de inte levererar produkterna i plast, även om det såklart är bättre med plast kring 100 kg cashewnötter än 100 gramspåsar. Vi vill visa att man kan utesluta plast i alla led, säger John.

Här finns ett stort urval av legymer, spannmål, nötter, torkad frukt, teer, fröer, pasta och ris liksom buteljerad olivolja och honung (som inte får säljas i lösvikt på Mallorca på grund av certifieringar). Dessutom säljer de städmedel i lösvikt och färsk frukt och grönsaker från Mallorca och du kan mala ditt eget nötsmör i en kvarn. I det lilla caféet serveras kaffe med egengjord plantbaserad mjölk och bakverk och det finns en kran för kombucha.

Plaza de Progres 19

Mukka Coffee Palma

Magali de Haas diagnosticerades med glutenintolerans för två år sedan och i samma veva bestämde hon och sambon Isma Plegasuelos sig för att bli veganer. När de flyttade till Mallorca för att öppna café för ett år sedan var det därför självklart att det skulle vara både glutenfritt och veganskt. Ingen av dem har direkt sin bakgrund inom krogvärlden, men Magali extraknäckte på café när hon pluggade. Däremot har hon bakat så länge hon kan minnas, så hennes föräldrar blev inte det minsta förvånade av deras beslut. På Mukka, som betyder farmor på den flamländska dialekt som belgiska Magali talar, serveras frukost och lunch, allt med lite brunchig touch.

– Bestsellern är helt klart de amerikanska pannkakorna! Från början gjorde jag dem söta, men när gästerna började efterfråga salta pannkakor så införde jag sådana också. Och så undrar alla vad äggen är gjorda av, berättar Magali.

Hon avslöjar receptet: rismjöl och butternut squash. Och ”alla”, det är stammisarna som jobbar i närheten och andra som vallfärdar från hela stan. Köket är pyttelitet liksom kylutrymmet vilket medför vissa begränsningar för Magali som lagar all mat, medan Isma gör drycken. Hon har en ugn och gör alla bakverk, men brödet köper hon in. I princip allt är ekologiskt. De lägger en stor vikt vid kaffet, och serverar bara specialkaffe av högsta kvalitet.

Calle del Carme 12

Temple

Det var när Gary Rosenberg från Paris började meditera som hans liv tog en ny riktning. Han skiftade sitt fokus från att handla om att antingen vilja ha eller inte vilja ha saker till en plats i harmoni i mitten och att observera utan att agera. Han började också äta vegetariskt och ekologiskt och slutligen flyttade han till Mallorca för att komma närmare naturen. Han öppnade Temple, kombinerat café och butik, för ett år sedan, och namnet kommer av att han menar att vårt medvetande och vår kropp är ett tempel som vi måste ta hand om.

– Jag vill nära både kropp och själ, med näringsriktig och energigivande mat, doft och musik. Förutom att vi serverar ekologisk och närodlad frukost och lunch har vi events på kvällarna. Jag bjuder in människor som har något att dela med sig av, det kan vara eteriska oljor, musik från Amazonas eller plantbaserad medicin. Dessutom har de flesta som jobbar här en bakgrund inom andlig healing och vi har samma filosofi. Lyckan måste finnas nu, inte i framtiden, menar Gary.

Menyn är enkel, det går inte att ha allt för många val när allt är färskt och plantbaserat. Gary följer årstiderna men vill också ha klassiker på menyn. Här finns också ett stort urval olika drycker, såväl varma som kalla. Folk tycker om att återvända för samma rätter, och kanske också för den lilla uteserveringen på gården. I butiken är det meditationsmattan som är bestsellern, något Gary är nöjd över, eftersom det betyder att fler och fler människor mediterar.

Calle Pou 24

Bröllopsfeber på Mallorca

Mallorcaliv går bakom kulisserna på ett bröllop och träffar människorna som ska sy och klippa, duka och titta. De ser till att maten lagas och att både stället och bruden stylas. Att planera ett bröllop verkar vara ett ständigt lyckorus om man pratar med alla de som ligger bakom eventet. 

Text: Helene Wahlström | Foto: Anders Ahlgren

”Wow” är det första jag tänker när jag ser den tjocka pärmen full av papper som eventfixaren Camilla Alvérus på Paloma Event håller i handen.

– Det här är hela dagens bröllop, förklarar hon och ritar upp en sol där solstrålarna visar vilka som ligger bakom bröllopsfirandet. Hon fortsätter.

– Vi måste ha florister, bröllopsfotograf, kock, servitörer, tekniker, sångare, dj, koordinatorer, hår- och make-up-artist, bröllopsfotograf, stylist som dekorerar platsen och chaufförer som ska bussa gästerna fram och tillbaka till location.

Exakt hur många svenska par som gifter sig på Mallorca är svårt att veta, men bröllop av det här slaget är inte ovanligt.

– Det brukar vara mellan 70-100 gäster inbjudna, berättar assistenten Laura Impollino som är Camillas högra hand.

Och tittar man på listan av namn på alla som ska utföra ett minst sagt detaljplanerat arbete är det som att se eftertexten till en actionfilm på Netflix.

– Först och främst ska man ha en location, och därefter går vi igenom hur det ska se ut med allt från blommor till dukning, smink, präst och så vidare – i minsta detalj. En del vill att ljusen ska vara högre än flaskorna på borden, andra måste bestämt veta i vilken riktning bladen på blommorna ska ligga, förklarar Camilla.

Det tar minst ett år att förbereda ett bröllop, men redan nu, hösten 2019, är det svårt att få tag på en vacker plats för 2021. Under året går mejlen på högvarv mellan brudpar och Paloma Events.

– Det är bilder på platser, dukningar, bestick, blommor, placeringar som måste stämma med brudparets önskemål, menar Camilla och visar bilder på trädgårdar, ljus- och blomsterarrangemang.

– Man tittar också på hur gångvägen mot altaret ska anordnas.

Och det är upp till Camilla att koordinera ihop kalaset.

– Det viktigaste i det här jobbet är att vara tydlig, ha integritet vara ärlig och få ett förtroende. Och att alltid ha en plan B om vädret skulle svika, säger hon med stor ödmjukhet.

Schemat för det här bröllopet omfattar ett tredagarsevent och har en minutiös tidsplanering. Bröllopsdagen börjar klockan tio med sminkning av brud och brudtärnor. Idag är det Annika Fredriksson från Blush Bridal Mallorca som är sminkös. Hon har jobbat som make-up- och hårartist med blivande brudar på Mallorca i över tio år. Det var Annika som fick dominoeffekten med bröllopsstyling att rulla på Mallorca:

– Planeringen börjar redan ett halvår innan. Man bokar mig, kommer till min salong och så testar vi olika håruppsättningar och smink, säger hon och ler stort.

Det tar två till tre timmar för den blivande bruden att, när hon väl hittat rätt, få sin look.

Annika gick Konstskolan i Stockholm år 1996.

– Hundra år sedan nu, tillägger hon och säger:

– Och då var det många som sa att jag aldrig skulle kunna försörja mig på att vara make-up artist.

– Men tji fick de för en dag år 2007 gjorde hon och hennes kollega det stora draget:

– Jag och min kompis som är fotograf gick ihop och byggde ett paket med styling och foton som vi visade upp för Svenska Kyrkan i Palma, minns hon tillbaka.

“Vi måste ha florister, bröllopsfotograf, kock, servitörer, tekniker, sångare, dj, koordinatorer, hår- och make-upartist, bröllopsfotograf, stylist som dekorerar platsen och chaufförer som ska bussa gästerna fram och tillbaka till location.
Exakt hur många svenska par som gifter sig på Mallorca är svårt att veta, men bröllop av det här slaget är inte ovanligt”.

Och då tog det fart, Annika har över 60 bokningar per år och brudarna står på kö.

Den största utmaningen är att det alltid är olika slags hår och ansikten som ska formas till brudarnas önskemål.

Ibland blir det klurigt, speciellt när någon med lite hår vill ha en stor uppsättning:

– Jag hade en kund för många år sedan som ville ha en fläta samtidigt som hon ville ha en bulle av hår på huvudet. Jag fick helt enkelt förklara att hennes hår inte räckte till. Men det är sällan sådant händer.

Varje brud får en läxa att titta i tidningar och hitta tänkbara frisyrer och sminktips som de sedan konsulterar via mejl och vid första sittningen med Annika.

– Det roligaste är ju ändå när det är lite annorlunda med mycket smink och rolig frisyr där man får vara kreativ.

I dag är det Louise och Emil som ska gifta sig. Louise har valt en naturlig look med lockigt hår halvt uppsatt med två spännen i klassisk bröllopsfrisyr.

Det är två timmar kvar tills det är dags att skrida mot altaret. Bruden är inte nervös, tvärtom säger hon att hon tycker bara att det ska bli kul:

– Vi har planerat bröllopet i ett och ett halvt år. Emil har varit på Mallorca sedan barnsben och ville inte gifta sig i Sverige. Först försökte vi hitta ett ställe själva, men det var omöjligt så vi har tillbringat många timmar i bil med Camilla för att hitta den perfekta platsen.

Tillslut föll de för en finca i bergen utanför Orient på en plats som bjuder på många behagliga överraskningar. Utsikten över berg och lummiga olivträd kan få vem som helst att tappa andan och födas på nytt igen. Här finns fåren som bräker omedvetna om etiketten, syrsorna som spelar i sommarhettan medan bergen ligger som en sagolik kuliss runt om oss under en klarblå himmel.

Ja, det är som en bal på slottet.

Man brukar säga att maten leder oss till hjärtat. Det blev fyra provsittningar för bröllopsparet innan de fann den perfekta middagsmenyn som ska sitta som smäcken i gommen i kväll.

– Vi har planerat maten sedan ett halvår, och det har blivit tjugofyra förrätter och tre huvudrätter, säger kocken Sose Carlos Fernandes Martin.

Hans team har lagat mat sedan nio i morse och nu är det finliret som ska smidas.

– Vi är fem kockar som förbereder den här middagen.

När jag frågar om menyn skrattar han urskuldande och pekar på fyra pappersark full av ingredienser.

Och vad vore inte ett bröllop utan bröllopsfotografen? Idag är det den vana Violetta Minnick som håller i kameran. Hon är på plats prick klockan 14:30.

– Jag tar ungefär 4000 bilder och redigerar 600 till bröllopsparet. Dom svåraste bilderna är nattbilderna med skuggor som skymmer ansiktena. De viktigaste är såklart dom jag  tar under ceremonin.

Ja, tänk att missa första kyssen som nygifta, som ju bara sker en gång och aldrig mer. Det måste vara bra tajming på den som ska fota festen, och Violetta kan säkert sin sak. Med över 40 bröllop per år och 20 000 följare på Instagram kan man inte tro annat.

Andra som också måste ha briljant tajming är servicepersonalen som är klädda som säkerhetsvakter med walkie-talkies, allt för den perfekta koordinationen. Mallorcaliv hinner ta en bild men sedan måste de rusa ner till ceremonin där ljudet för bröllopsparets sång ska testas.

Det är Nova Thomander, 17 år som ska sjunga ’Perfect´ av Ed Sheeran. Hon ackompanjeras av sin pappa Fredrik.

– Nej, jag är inte nervös, meddelar hon.

Och när Nova tar ton förstår jag varför. Hon har sjungit på åtta bröllop den här sommaren och rösten som vibrerar mellan stenhusen och ut över landskapet måste få även fåren att rysa av välbehag.

Snart är det klappat och klart. Camilla Alvérus börjar andas ut och kalaset kan börja. Vi står i stentrappan som är prydd med ljus, det blev 75 stycken närmare bestämt och för att inte tala om blomsterarrangemanget.

Marga Lida, florist från Fridas Garden har hållit på i 24 timmar med att knyta och knipsa blomstjälkar för dagens bröllop. När hon inte gör bröllop smyckar hon hotellen i Palma.

– Men bröllop är mycket mer speciellt. Det svåraste är att hitta rätt blommor för bröllopsparen.

I dag är det fyra stora buketter som ska knytas förutom brudbukett, middags- och barbord som ska smyckas med hennes verk. Vikten på alla blommor är mer än tio kilo.

Dekoratören Mercedes Ferragut springer förbi oss, en hjälte som ansvarar för alla detaljer. I sista minuten rusar hon in på damrummet och fyller en korg med plåster, parfym, hårspray och hårsnoddar.

– Allt brukar ta slut, hinner hon slänga ur sig innan hon skrattar och springer vidare.

Hon har till och med lyckats lägga in en concealer för den som akut behöver täcka oartiga kvisslor i ansiktet som behagar dyka upp mitt under festligheterna.

När vi närmar oss tidpunkten då bussen ska anlända med gästerna ser Camilla Alvérus äntligen ut att slappna av.

– Det är nu jag skulle kunna sitta ner med ett glas vin lägga upp benen och bara njuta av att titta på verket, avslutar hon.

Exklusiva Oaser för avkoppling

Grupo Zhero erbjuder två beachclubs för den perfekta avkopplingen på Mallorca, en nära stranden vid Cala Major och en vid stranden i Magaluf.

PAU FERRAGUT | PALMA

Grupo Zhero har sett ut två av Mallorcas mest paradisiska platser för sina beachclubs, båda med garanterad kvalitet som signum.

Zhero Beach Club i Cala Major och Zhero Boathouse i Magaluf erbjuder ett varierat utbud av tjänster för att organisera de ultimata festerna och eventen. Båda erbjuder en välkomnande och intim atmosfär och det bästa inom musik och underhållning.

Zhero Beach Club

Klubben har en oslagbar vy över Palmabukten som ger den perfekta inramningen till en avslappnande dag. Gästerna kan njuta av en varierad meny i skuggan av parasollerna vid borden intill poolen som har utsikt över havet. Många av de omtyckta rätterna kan delas mellan flera, något som brukar lyfta de flesta måltider.

Restaurangen har ett stort urval av sushi och sashimi på tonfisk, lax och avokado. På menyn finns även klassiker som caesarsallad, fransk sallad, kycklingvingar med kryddig majonnäs och Wagyu-hamburgare.

Zhero Beach Club har öppet från 8:00 på morgonen till 20:00 på kvällen, när solen börjar gå ner över sommarhimlen.

Zhero Boathouse

Tack vare Calviàs storsatsning på Magaluf med bland annat ett förnyat och förbättrat nöjesutbud blev Grupo Zhero erbjuden möjligheten att öppna Zhero Boathouse precis vid stranden. Här kan boende och besökare njuta av högsta service i en skön atmosfär vid havet. Läget är perfekt för att koppla av till ljudet av vågorna i skuggan av tallarna som omger relaxdelen.

Varje dag från klockan 11:00 kan gästerna välja mellan ett stort urval cocktails, mallorkinska viner och fransk champagne som serveras direkt vid solstolen.

Matsalen är en idealisk plats för att njuta av panerade räkor, sallad på ankfilé och grapefrukt eller ruccolasallad med bur-rata, eller av andra rätter av samma höga kvalitet som laxteriyaki och grillad organisk kyckling.

Zhero Beach Club
Joan Miró, 305. Cala Major (Palma)
www.zherobeachclub.com

Zhero Boathouse
Contralmirall Pou, 1. Magaluf.
www.zheroboathouse.com

Familjen Mårtenssons arabiska fullblod

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Anders Ahlgren

Amanda Mårtensson lägger sina händer över Kapitels svanskota.

–Han är en ganska rastlös häst, men inom fem minuter kommer han att vara mer harmonisk, säger hon och ler.

Skimmeln är tio år och Amandas egen häst, avlad på Mårtenssons Arabian Farm som de flesta av gårdens 20 arabiska fullblod. Kapitel slänger med huvudet, sträcker fram mulen och visar tandköttet. Han tar några steg i spiltan. Amanda följer efter, släpper inte ryggen med händerna.

–Jag känner på spinalvätskan, om den pulserar jämnt eller om den har blockeringar, förklarar hon. I så fall tar jag reda på vad som orsakar dem, och sen jobbar jag bort dem.

Amanda söker sig framåt med händerna längs hästryggen, och placerar sig sedan framför Kapitel. Nu lägger hon händerna på hjässan. Kapitel vänder bak huvudet mot Amanda i en vänskaplig gest. Det hon gör kallas kraniosakral terapi och tar vanligtvis en timme. Men nu gör hon en snabbvariant för att visa hur det går till. Och när fem minuter har gått är hingsten tydligt lugnare.

–Man ser när spänningarna släpper, då darrar den ofta på munnen. Och efteråt ser jag i blicken att den tackar mig. Synen är hästens viktigaste sinne, och den kontakten är jätteviktig mellan skötare och häst. Du märker tydligt om hästen inte gillar din blick, då vänder den sig bort direkt.

Amanda Mårtensson är uppvuxen på gården tillsammans med mamma Ingalil, pappa Bengt och två systrar. Hon studerade till veterinär i Australien och Barcelona, och till hästterapeut i Sverige och Madrid. Veterinärerna är alldeles för få på Mallorca som idag har uppåt 30 000 hästar, med en kraftig tillväxt de senaste tio åren, och hon åker kors och tvärs över ön varje eftermiddag för att bota sjuka hästar. Ändå hinner hon jobba på familjens två häst-farmar varje dag, för att stötta personalen och sina föräldrar som börjar bli till åren.

Hon utvecklar vad terapin går ut på:

–Hästar kan drabbas av muskelspänningar, huvudvärk eller käkproblem. Många hästar har känsliga tarmar, eller obalanser i hormonerna. Eller i lymfsystemet, då masserar jag lymfkörtlar för att få bort slaggprodukter precis som vi människor behöver göra ibland. På Mallorca är det heller inte ovanligt med sadeltvång, när sadeln eller grimman orsakar smärta. Och så finns det hästar som har problem med uppförandet eller varit utsatt för ett psykologiskt eller mekaniskt trauma. Målet är hitta orsaken utan att ta till kemiska behandlingar, som under väldigt många år har getts på ren rutin.

Efter behandlingen stannar Amanda länge vid Kapitel och smeker honom om mulen, det märks att hon står honom nära. Han är slående vacker, kraftfull och graciös i rörelserna på samma gång. Det är också typiskt för arabiska fullblod. Man tror att de avlades fram i Egypten för åtminstone 2000 år sedan och räknas som världens äldsta ras. Beduinerna använde den som stridshäst och den var också en populär gåva till kungligheter. Arabiska fullblod är uthålliga och starka, de lever länge och har ett bra men tydligt temperament. I såväl Sverige som Spanien började uppfödningen ta fart på 1960-talet.

Ingalil Mårtensson möter oss på sin motorcykel, som hon kal- lar sitt elektriska hjälpfordon. Trots att hon är mer än petit och har svårt att förflytta sig märker man snabbt vilken auktoritet hon är på gården. Hon är mån om att hästarna fotograferas rätt, och då inte bara från rätt vinkel vilket varken är ovanifrån eller under-ifrån utan rakt framifrån, utan också med rätt träns och med öronen pekande framåt. Hästskötaren Pedro är lika följsam mot Ingalil som han är mot hästarna och bär fram flera olika träns av festkaraktär som hon får välja mellan.

Ingalil har fött upp hästar i alla år sedan det första stoet, Juanita, köptes 1982 från ett stall i Son Vida där hon drev en ridskola. Stoet visade sig vara dräktigt och med det nya fölet köpte de gården strax utanför Santa María där de byggde stall och anlade häst-hagar. Första araben hittade hon i Sverige, fuxen Shafeek, som på 1990-talet blev national champion i både Spanien och Sverige, och som blev känd i hela hästvärlden tack vare ett foto som idag är legendariskt där han travar med lyft svans över en vallmoäng. Shafeek var en riktig avelshingst och är bland annat pappa till fuxen Junior. Den brunskimrande fuxen är vanligast bland araber men de flesta av Mårtenssons hästar är trots det skimmlar, varav de flesta hingstar såsom Kapitel.

En annan skimmel är Elektron, som är en av de hästar som släpps ut för fotografering. Han travar i hög fart med en stil och kraft som man bara ser hos arabiska fullblod, och när den långa vita manen och vackert lyfta svansen fladdrar i vinddraget ser han ut som ett perfekt exemplar av sin ras.

Lagom till fotograferingen kommer Bengt Mårtensson förbi och tillsammans med sin hustru går de fram till inhägnaden. Sträcker fram en bunke med hö och Ingalil ropar med kraftfull stämma på sin Elektron. Det är lätt att se ömheten mel-lan häst och ägare, trots skillnaden i storlek. Ingalil berättar att hon alltid varit förtjust i hästar.

–Morfar köpte en ardenner och när jag var åtta år red jag varje dag, jag såg ut som en fluga på den enorma hästen.

Ingalil och Bengt Mårtensson var några av de första svenskarna som flyttade till Mallorca. Ingalil kom 1963 som turistguide, och Amanda berättar att hon blev omtyckt direkt. Hon var kunnig och ett rivjärn redan då, men den blonda skönheten stack säkert ut på fler sätt. Bengt kom till Mallorca året därpå, som chef på Fritidsresor.

–Det tog några möten, men sedan gick det bra, säger han och ler åt minnet av hur de träffades.

Efter några år föddes Mia, och sedan Amanda och Minea som idag arbetar med bokföring på gården. Medan Ingalil ägnade sig åt avel och uppfödning och reste runt med hästarna i Europa på täv-lingar och utställningar drev Bengt en resebyrå, Mundisol. Därefter började han investera i fastigheter och det är i huvudsak de som finansierar gårdarna och de sammanlagt 34 arabiska fullbloden.

Svenska communityt var litet på den tiden och de flesta som stannade kvar gifte sig med mallorkiner, berättar Ingalil. Hon och Bengt var måna om att få döttrarna att känna sig svenska. De pratade alltid svenska hemma och firade svenska högtider med Svenska kyrkan och på Svenska skolan, där döttrarna gick. Bengt engagerade sig också några år som vice ordförande på skolan.

–Men de sista åren gick jag och Minea på amerikansk skola, King Richards. Det var en bra skola där jag fick vänner för livet, säger Amanda.

Bengt lämnar oss efter en kort visit, och inte långt efter händer något oväntat. Hingstarna i spiltorna sticker ut sina huvuden genom sina fönsteröppningar och börjar gnägga högljutt. Skimmeln Romulus som hittills rört sig lugnt i sin hage börjar trava runt i hög fart, han krumbuktar sig, lyfter på svansen och slänger med huvudet så manen yr. In på planen framför stallet kommer häst-skötarna Pedro och Wilson med två ston, Identiqa och Mona Lisa. De har fästträns på, och till och med det är något hingstarna reagerar på, enligt Amanda. Stona släpps in i den stora hagen och det är ingen tvekan om vad Romulus vill.

–Man kan aldrig ha en arabisk hingst och ett sto i samma hage om man inte vill att stoet ska bli dräktig. Men man kan inte heller ha två arabiska hingstar ihop, i värsta fall kan de ha död på varandra, säger hon.

Det är tydligt att Amanda har en annan energi och närvaro än sina föräldrar. Frivilligt eller ofrivilligt har hon blivit gårdens manager, och det innebär mycket arbete som tidsmässigt inkräktar på veterinärskallet. Med tiden planerar hon att sälja de yngre araberna.

–Jag kommer även att behöva sälja Kapitel, och det gör ont att tänka på det. Det är det jobbiga med att komma hästarna så nära. Men samtidigt är det så belönande, varje dag.

Amanda berättar att arabiska fullblod har en stark personlighet, de är intelligenta och känsliga på samma gång. Särskilt känsliga är de för mänskligt kroppsspråk, och hon förklarar att de kan avläsa hela 20 olika ansiktsuttryck hos en människa.

–När hästarna fortfarande är föl är det viktigt att konnekta med dem, onground connection som det kallas är det allra bästa för dem, det är till och med viktigare än att rida dem, säger hon och smeker sin älskade Kapitel över manen.

Så talar en äkta djurvän, veterinär och kraniosakralterapeut!

Åh till Magaluf styrde vi vår sista resa

I över trettio år har charterflyget skyfflat svenska tonåringar till Magaluf, ja långt innan Orup besjöng de skrattande måsarna över förlorad kärlek på partystranden. Inte bara svenskar förresten, utan framför allt brittiska och även spanska tonåringar som traditionsenligt styr sin första resa hit med vännerna efter en efterlängtad examen. Mallorcaliv skriver om den pågående omvandlingen av Magaluf och El Arenal. 

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Anders Ahlgren

Magaluf var länge det hetaste en tonåring kunde åka till, men nu har hon kanske gjort sin sista resa hit. För sedan en tid har det lokala styret döpt om stranden till Calvià Beach. Och ingenting ska bli som det varit. Man har rustat upp strandpromenader och parker, fått flera stora hotell att uppgradera samtidigt som man jagat bort barer, diskotek och partybåtar som bryter mot licenser och nya strikta sedlighetslagar. Grabbarna Grus och andra klassiska tillhåll ges restriktioner medan poshiga Nikki Beach har fått en egen strandremsa intill splitternya femstjärniga Meliá Calvià Beach The Plaza.

De stökiga tonåringarna ska ut och de välbeställda turisterna ska in. Så har man lyckats?

Vittnesmålen har varit många om spyor på gator och i buskar efter vad som för många unga är första fyllan, men också om droger på barerna, slagsmål på gatan, sex på stranden under solstolarna och rånarligor som enkelt plockar plånböcker ur berusades bakfickor och, mest skrämmande av allt, den ökända balconingen som ett tiotal gånger om året slutar i brutal död, inte sällan medan vännerna är för fulla för att upptäcka något. I fler än en notis i lokaltidningarna har stått att läsa om förbipasserande grannar som under morgontimmarna upptäckt en kropp på gatan nedanför långt innan vännerna förstått att det är någon i gänget som saknas.

Just grannarna var de som först slog larm, i Magaluf såväl som i El Arenal. De stod inte ut med fyllan och partyt, med att bli hånade och spottade efter när de sa ifrån, och de stod framför allt inte ut med balcoingen. De lokala hotellen och näringsställena lyssnade inte först, och inte den lokala polisen. Men till slut reagerade kommunerna. De fick med sig några av hotellkedjorna och 2014 sattes en plan i verket, i stort sett samtidigt Calvià och Palma dit El Arenal tillhör, i syfte att locka en mer städad publik till de fantastiska finkorniga och långgrunda stränderna. Mot att man upprättade en rad förbud mot störande uppträdande, rustade upp parker och strandpromenader och införde dryga böter mot korttidsuthyrning utan licens, lovade hotellkedjorna att renovera och uppgradera. Gemensamt gick man ut med en kampanj för att förlänga turistsäsongen så att turisterna ska vilja boka resor även på vintern. I samma veva slog man igen den ökände nöjeskungen Bartolomé Cursachs jättediskotek BCM i Magaluf och Pasha i Palma.

Fem år senare besöker jag de fortfarande lika populära Magaluf och El Arenal. Till Magaluf kommer jag första gången i lågsäsong. Den breda stranden är tom på människor och parasoll, men flera av hotellen som kantar promenaden lyser nyputsat vita mot den blå himlen. Ett är nya femstjärniga gigantiska all-inclusive-hotellet Meliá Calvià Beach The Plaza, och vid torget pågår öppningen av välkända spanska klädbutiker som Mango, Cortefiel och Womens Secret. Torget övervakas av kameror och på lyktstolpar sitter skyltar som varnar för böter vid olämpligt beteende. Men bakom neddragna järnjalusier ligger souvenirbutiker och restauranger som inte ser ut att ha förändrats på årtionden.

Säsongen har smugit igång och på den breda milsvida stranden står rader av blå solstolar och de karaktäristiska parasollerna med tak av långt torkat gräs. Jag tar min handduk och lägger mig på den öppna stranden emellan två solstolspartier. Sanden är ren, snäckskalsljus och finkornigt mjuk mot fingrarna

När jag besöker El Arenal har stora hotellkomplex som nyss täcktes av blå vepor just öppnat. Stranden är milslång och kantas av palmer och vackra planteringar. De kommundrivna strandbarerna ser alla likadana ut och är alla nymålade i vitt med blå text, och för att hitta rätt kan man behöva känna till strandbarens siffra. Mellan Can Pastilla och Balenarios 6 ligger numera de fyrstjärniga hotellen på rad och fler än ett femstjärnigt hotell har just slagit upp portarna, som Iberostars nya lyxhotell Llaut. Det är en stor förändring för El Arenal som för många varit känt för sina billiga lägenhetshotell.

Säsongen har smugit igång och på den breda milsvida stranden står rader av blå solstolar och de karaktäristiska parasollerna med tak av långt torkat gräs. Jag tar min handduk och lägger mig på den öppna stranden emellan två solstolspartier. Sanden är ren, snäckskalsljus och finkornigt mjuk mot fingrarna. Framför mig hör jag ett par kvinnor i femtioårsåldern prata svenska, och bredvid och bakom mig ligger ensamma äldre män i guldhalsband och små uppdragna badshorts. I det långgrunda vattnet badar två spanska småflickor medan deras pappa står i vågskvalpet och ser på. En mer perfekt strand går inte att finna.

En stund senare går jag längs strandpromenaden. Vid Balenario 8 varvas de gamla lägenhetshotellen i brunt och smutsgult med nyrenoverade vita med turkosa balkongskydd i glas. Framför den nöjesparksliknande jätteölhallen Megapark köper ett gäng österrikiska killar färgglada hattar och solglasögon av en strandförsäljare. Jag ser på medan de gapflabbandes samlas för fotografering runt Herman ”Hermenator” i stålmansdräkt och uppblåsbar penis medan en av dem, Christian, frigör sig från gruppen för att ta sig en svängom med mig på strandpromenaden.

–Vi är här på Hermans svensexa. Vi grundar med en rejäl frukost på hotellet, sedan går vi ut och har kul. Visste du att Megapark har gratis öl mellan halv elva och elva? På förmiddagen alltså, lägger han till och ler brett.

Christian har en handduk om midjan och en penisvisselpipa om halsen. Jag pekar på kinden där han har en penis målad. Det hade han ingen aning men är lika glad ändå.
Något tröttare ser Michael och hans tre vänner ut. De sitter utanför Chalet Siena, designad som en tropisk chiringuito, iklädda i blå lagtröjor från Magdeburg och dricker öl. Michael berättar att de åker hit två gånger om året.

–Jag tar alltid säsongens första glüwein i El Arenal. Vi letar billigt flyg och boende och sen åker vi. Men ölen är inte billigare än i Tyskland, i så fall ska man åka till Ungern eller Bulgarien.

Jag går vidare och tar in på calle Jamón, eller Schinken-strasse om man så vill. Här går stora grupper av tyska tonåringar längs den breda gatan, och uteserveringen på Bierkönig, en ölhall i tyolerstil, håller just på att fyllas upp. Jag tar mig förbi vakterna och möts av tysk umpa-umpa och stora kompisgäng som dricker öl ur jätteglas med surgrör. På var sitt bord längre in i lokalen står två flickor i bikini och dansar. En äldre man går fram och stoppar en sedel innanför strumpebandet på blondinen, sedan går han lugnt tillbaka och sätter sig bredvid sin jämngamla fru.

Så vidare längs strandpromenaden. Jag passerar Riu San Francisco, ett av de första hotellen som byggdes längs den milslånga sandstranden och vars balkonger lyser nymålat vita. På den tiden fanns bara barrskog här, förutom en fiskeby längst bort vid Club Nautico Arenal. De två andra hotellen var Riu Concordia och Salt Garanda vid Balenarios 6. Båda var tre-stjärniga men Garanda har med åren rustat upp till femstjärnigt. På hotellets takterrass träffar jag Ingeborg och Rudolf Hus, ett äldre tyskt par från Lüdenscheid.

–Vi bodde på Concordia på vår bröllopsresa sommaren 1966, men kom till terrassen på Garanda för att dansa. Sedan dess har vi bott här varje år och nu är personalen som våra vänner, säger Rudolf på välartikulerad tyska.

De berättar att de gärna tar promenader mot Can Pastilla, där hotellen liksom Garanda är upprustade.

–Vi går aldrig mot Megapark, där är det förskräckligt. Men sista året har det blivit mycket bättre. Die Polizei hat die Kontrolle, säger Ingeborg med allvarlig blick.

Och så berättar de i mun hur hotellets ägare engagerade sig i lokalpolitiken för att få till en upprustning av området och kämpa mot störande, illegala verksamheter.

Men det femstjärniga hotellet ser ut att vara nästan tomt på gäster.

–Det har blivit dyrt, konstaterar de. Vi åker gärna hit men många bor hellre någon annanstans om de har råd.

En lördagsnatt går jag längs The Strip i Magaluf. Här möts jag av tjejer som vinglar runt på platåskor och miniklänningar som avslöjar stora tatueringar, medan killgängen söks upp av prostituerade och hetsiga afrikaner som försöker locka dem till närmaste lapdancebar. I en korsning ligger en man i vit kostym blodig på trottoaren, omgiven av människor som försöker hjälpa.

Vid ett ensamt bord sitter ett äldre par som ser ut att hellre vilja befinna sig någon annanstans. Men jag ser också poliser, och kanske är det därför stämningen är lugnare än jag väntat mig.

Men jag ser heller inte skymten av de välbeställda barnfamiljerna och pensionärerna, de som enligt den stora förvandlingsplanen borde vara här. Kanske sover de sött, eller så dinerar på någon av all-inclusive-hotellens restauranger. Eller så kom de aldrig i de stora skaror som förväntades. I lokaltidningarna levereras siffror om först 30-procentiga rabatter, sedan 50-procentiga på öns femstjärniga hotell, och flyg som dirigeras om till politiskt instabila lågprisdestinationer som Egypten och Turkiet.

På The Strip är de i varje fall inte. Trots renoveringar ser klientelet inte ut att ha förändrats jämfört med de senaste 20 åren. Däremot verkar stöket och fyllan vara mer kontrollerad, så som paret Hus på hotel Garanda vittnade om. Om balconingen minskar får statistiken och lokaltidningarnas nyhetsartiklar visa. Förra sommaren omkom sex i Magaluf, hittills i år en och flera svårt skadade, bland dem en svensk och allt skedde inpå småtimmarna. Men minskar det har grannarna lyckats i sin långa kamp, till allas lättnad.

Och ungdomarna ser lyckliga ut. De hitresta spanjorerna, britterna, tyskarna, svenskarna och så de som bor på ön, av alla nationaliteter. Kanske reste deras föräldrar hit i samma ålder och har delat med sig av minnen om åren som unga, vilda och fria. Kanske är de också här, på ett lyxhotell med småsyskonen eller med sina åldrande föräldrar.

Men i de ökande kontrollernas gyllene årtionde sitter de säkert vakna där de än befinner sig, med mobilen i handen och övervakar sina tonåringars vinglande steg över gps.

Balconing är något som främst fulla eller drogpåverkade britter och irländare tycks ägna sig åt. De hoppar från balkongen ner i poolen många meter ner eller klättrar över till grannens balkong. Flera initiativ har tagits för att hejda galenskapen.

Ida och Filip driver sitt hotell i Kenya från Mallorca

Ida och Filip Trygg Andersson är paret som bytte ett hektiskt liv i film- och modebranschen i London och New York mot hotellägarliv i Kenya. Och som tillsammans med sina tre barn nu bytt igen mot ett liv på Mallorca. Hur hamnade de här? Och kan man verkligen driva ett lyxhotell i Afrika på distans?

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

–’Ni måste flytta till Mallorca!’ Så var det flera som sa när vi letade efter en plats där vi kunde bo utan att barnen behöver skickas till internat när de är nio år. Här finns en varm kultur där alla hälsar på alla, precis som i Kenya. Busschaufförerna får lyssna på hög 80-talsmusik och nästan ingen tittar i mobiltelefonerna. Vi älskar utomhuslivet med havet, ljuset och en sol som värmer, och det får vi här. Men här finns också en öppen, internationell kultur.

När Ida pratar rinner orden ur henne i hög fart. Både hon och Filip utstrålar en positiv energi som säger att ingenting är omöjligt och att allt arbete är bra. En energi och inställning som nog krävs om man ska lyckas skapa ett hotell som rankas som ett av världens hundra bästa, och det på en plats där människor saknar inte bara utbildning utan även så grundläggande saker som el och sjukvård. Och därefter driva det på samma höga nivå på distans.

Ida och Filip valde den lummiga innergården på nyöppnade hotell Can Bordoy för vårt möte.

–Vi vet båda vilket enormt jobb som ligger bakom ett hotell. Men jag kan ändå inte låta bli att titta på detaljer som gör ett hotell personligt. Vilken musik spelar de i högtalarna, hur ser personalens uniformer ut? Och hur är känslan, känner jag mig som en gäst eller som en kund? Själv föredrar ett personligt hotell framför ett med hög standard, säger Filip som berättar att de varken har tv eller minibar på sina rum.

–Det står inte för high-end längre. Experience är viktigare, slår han fast.

Kinondo Kwetu som hotellet heter har en egen strandremsa och erbjuder såväl vattensporter som safari. Att det var på just den stranden paret Trygg hamnade tackar de en nära vän till Filips mamma för, Tina Dyrssen. Tina ville sälja sin strandtomt, och det var den som Ida och Filip tillsammans med Filips familj, köpte några månader efter att de lämnat New York för en semester på obestämd tid för att kitesurfa och stressa ned. Då var de inte mer än 26 år.

–Vi ville bygga oss ett litet gulligt familjehotell, och tänkte att det väl var som att leda ett filmprojekt, berättar Filip.

Med köpet ingick anställda och relationen till en hel by.

–Första året var jätteroligt då vi tog fram byggplaner och ritade upp allt. Men de som skulle bli vår personal var människor som levde ett helt annat liv. De hade jordtrampade golv och åt med händerna. Efter ett år var det skitkämpigt, och då bestämde vi oss för att tänka om. Vi läste koranen och lärde oss att tänka mer cirkulärt, ’vad ska vara klart i slutet av dagen’?

En annan sak de snabbt insåg var att de behövde engagera sig i byn. Idag driver de en skola och ett sjukhus som tar emot 100 000 patienter om året. Det är Filip som är ansvarig för sjukhuset, och hans mamma sitter i Sverige och ansöker om pengar i större fonder. Som grundare till Victor Rydbergs gymnasium är hon en kvinna med mycket driv och kompetens.

–På plats har vi en duktig driftschef, och hotellet har en svensk manager i Anna. Det är tack vare dem vi kan driva hotellet på distans. Sedan några år har vi också välutbildad personal från de större städerna i Kenya.

Idas huvudansvar är marknad, reservationer och personal.

–Min räddning är alla de personalgrupper vi har på whats-app. Utan dem skulle vi aldrig kunna jobba härifrån, eller ens ta ledigt. Nu kan vi vara på stranden en dag med familjen och ändå vara nåbara. Varken Filip eller jag har någon hotellutbildning, men för oss är värdskapet allt. Det står Anna för nu, men fyra gånger om året åker vi till Kenya och då är det en av våra viktigaste uppgifter.

Trots lockelserna från Mallorcas calas och stränder räcker Idas energi till flera projekt. Bland annat gör hon hållbara smycken och inredning som tillverkas i Kenya.

–Vi märkte att våra gäster frågade efter lokala produkter i hotellshopen. I Kenya är det dyrare att tillverka hos lokala skräddare eftersom det finns så många organisationer och fabriker som dumpar kläder där, och kunskapen går förlorad. Men nu har vår lokala skräddare en fair trade-fabrik med egen workshop. En viktig lärdom är att om man vill hjälpa lokalt ska man skapa arbetstillfällen, inte skänka kläder.

Under intervjun ser Ida ut att vara på språng mest hela tiden, medan Filip sitter avslappnad i sin korgfåtölj. Men båda ler lika mycket och de kompletterar varandra naturligt i sina svar utan att avbryta eller rätta den andre. De var båda 23 år när de träffades på gemensamma vänners fest. Idag är de 41. Så hur har de inte bara kunnat hålla ihop, utan också jobba ihop så länge och på så olika platser?

–Filip är megapositiv i sinnet från början, säger Ida. Men i ett långt förhållande lär man sig också acceptera varandras dåliga sidor.

–Vi tänker båda ’vad kan jag ge den andre? Hur kan jag bättre älska?’ säger Filip och ler övertygande. Vi har båda gett varandra frihet, vi har aldrig samlat poäng på varandra. Vi bråkade mycket första året tillsammans, sedan var vi klara med det. Nu bråkar vi kanske under fem minuter och säger sedan förlåt. Båda vet att vi inte kan ändra på den andre.

Trots Idas och Filips positiva utstrålning hade de båda gått igenom svårigheter innan de träffades. Filip vurpade med snowboarden i Åre som sjuttonåring och bröt nacken och ryggen. Han stelopererades och fick flytta ben från höften.

“Jag har lärt mig att lycka är vad man gör det till. Man vet hur jobbigt saker och ting kan vara, men jag känner mig ändå ofta positiv och glad”

–Jag var nära att bli helförlamad men räddades tack vare en sjuksköterska i backen som sa åt mina vänner att inte flytta på mig, och en duktig kirurg i Stockholm. Men jag förändrades efter det och skötte inte skolan. Min rektor sa åt mig att åka iväg, så jag flög till Madrid och blev kvar ett halvår. Då väcktes min kärlek till Spanien och jag älskar fortfarande Madrid. Men Mallorca är bättre för barnen, här finns havet och vi cyklar till skolan.

Ida växte upp med en pappa som blev alkoholist. Filip berättar hur det gick till.

–Han var delägare i ett företag och när han sålde började han dricka på allvar. Ida och hennes mamma och syskon ställde honom mot väggen, ’välj mellan oss och spriten’. Han vände på klacken och gick, det var en av de sista gångerna de såg honom. Några år senare hade han supit ihjäl sig. Familjen bildade då Trygga barnen, en organisation som stöttar barn som växer upp med missbrukare. Jag var med på Idas resa och det har gjort oss sammansvetsade. Det har gjort att jag är uppmärksam på henne, men hon är det också på mig.

Ida lyssnar när Filip berättar hennes historia, och blir eftertänksam när hon säger:

–Jag har lärt mig att lycka är vad man gör det till. Man vet hur jobbigt saker och ting kan vara, men jag känner mig ändå ofta positiv och glad. I Kenya är döden närvarande och naturlig, hemma är man rädd för döden. Vi har det egentligen så jävla bra, även när vi har det som jobbigast. Man går efter den erfarenhet man har, men jag är glad att våra barn har sett det de sett och är tacksamma för hur bra vi har det.

–Kenyaner som lever med döden runt knuten tar inte allt så jätteallvarligt. Det viktiga är att alla är glada och nöjda. Det är en in-ställning vi nog båda har tagit till oss, säger Filip och fortsätter: Saker som händer känns inte så stressande som det gjorde innan, men kanske har det med åldern att göra. Livet är inte så allvarligt som jag trodde innan. Men jag tar vara på det. Om jag är ledig en timme brukar jag cykla till en stadsdel där jag inte varit tidigare, beställa en kaffe på en bar och lyssna på gubbarna.

Idas och Filips hotell i Kenya: Kinondo Kwetu

Idas och Mikaelas inredning och smycken: Malaika Cotton

5 rooftops i Palma

Med ett glas cava i ena handen, en mallorqinsk ”coca” i andra, trevligt sällskap och en magisk utsikt över Palma bukten i solnedgången, så kan det inte bli annat än en lyckad kväll. Vill du se Palma från ett högre perspektiv, ska du ta dig till hotellens och restaurangernas terrasser och rooftops. Här är utsikten oslagbar.

Text:Shirin Djavidi
Foto: Pär Olsson

49 Steps Bar & Grill

Utsikt över hamnen i solnedgången

Ett stenkast från Palmas populära allé och mittpunkt, Passeig de Born, ligger denna bar och grill. Här sitter gästerna på rad för att njuta av den spektakulära utsikten över Palmas hamn med segelbåtarnas alla master och Tramuntanabergen i bakgrunden. Åt andra hållet ligger katedralen. Den hungriga kan välja från den amerikansk/spanska menyn tillsammans med cava, öl, och andra drycker. Njut av en klassisk amerikansk grillad hamburgare med guacemole eller pulled pork. Om du vill köra den mer spanska stilen serveras tapas. Huvudrestauragen ligger en trappa ner.

Var beredd på en hel del turister.

Baren öppnar kl 12 och köket från 13.00 med uppehåll för siesta timmarna mitt på dagen.

Hitta Hit: Carrer del Moll 6, Palma – www.49stepsmallorca.com

Sant Francesc – Hotel Singular

Naturligt, lokalt och ekologist

Det femstjärniga hotellet bjuder på en lugn och exklusiv takterrass om 200 kvadratmeter mitt i hjärtat av gamla stan, dit inga bilar når utan special tillstånd. Njut av både naturliga viner och drinkar, samt god mat. På hotellet är man framförallt stolta över sitt samarbete med den kända lokala mallorkinska kocken Maria Solivellas. Restaurangen Coca Toneta serverar såklart Coca. Den så kallade ”mallokinska pizzan”, som kan ätas såväl kall som varm. Men det går också att välja på musslor från grannön Menorca eller lokal mandelsoppa.

Hotellets signum är att de satsar fullt ut på lokala råvaror från Balearerna (Mallorca, Menorca, Ibiza och Formentera). Råvarorna är ekologiska och naturliga. Även vinerna och starkspriten, som gin från Menorca och Rom från Mallorca. Alla viner kommer från Mallorca. Mojitos blandas såklart med citroner från ön, istället för lime som inte växer på ön, samt ekologiskt brunt socker.

Under dagen njuter hotellets gäster av poolen och snacksmenyn, och från klockan 19 är allmänheten välkommen upp.

Hitta Hit: Plaza Sant Francesc 5, Palma – www.hotelsantfrancesc.com

Katagi Blau

För den asiatiska matälskaren

15 minuter öster om Palma, nästan längst bort på Playa de Palma, hittar du det nya femstjärniga hotellet Iberostar Llaut hotellet. En otippad pärla mitt bland turisthotellen. Ta hissen upp till takterrassen och du hamnar på restaurang Katagi Blau, med utsikt över hela Palmabukten. Namnet på restaurangen betyder den blåa linjen mellan himmel och hav. Om du gillar asiatisk mat är det väl värt ett besök. De satsar på lokala produkter, och gillar att blanda mycket smaker och konsistenser. Till exempel krispigt, sött, salt, surt och balansen mellan de olika smakerna. Missa inte spicy tuna teriyaki.

Hit kommer gäster från hela ön. Bara en liten del är hotellets egna gäster äter här.

På terrassen finns en sunsetmeny till kvällen samt en snacksmeny, samt en businessmeny mitt på dagen.

Här kan du också uppleva en japanska Teppanyaki show under en och en halv timme, där kocken spexar med maten inför gästerna.

DJ på terrassen varje kväll. Bar och restaurangen är öppen dagligen.

Hitta Hit: Avenida América 2, Playa de Palma – www.katagiblau.com

Can Alomar- Boutique Hotel

Champagnebar med rysk kaviar

Denna lilla hotellentré, precis runt hörnet från Rolexbutiken och Massimo Dutti, kan vara lätt att missa mitt i gamla stan. En smal entré leder upp till en bar, en stor soffgrupp, restaurang och två stora uteterrasser. En för dryck och en för mat. Du sitter mitt bland trädkronorna ovanför Passeig de Born.

– Hotellet öppnade för sex år sedan av den spanska familjen Alomar, men är nu svenskägt, säger hovmästarinnan Angel.

Terrassen inger en blandad känsla av hotell lyx och mys. Här sitter välklädda gäster och njuter av något gott att dricka. Till det serveras alltid karamelliserade mandlar med guldfärg.

På restaurang De Tokio a Limas meny finner du Veuve Clicquot Champagne och rysk kaviar som serveras med blinier. Under sommaren erbjuder de fyra olika sorters kaviar. Menyn är peruansk/japansk och de är kända för sin ceviche. Missa inte den himmelskt goda citronpajen med lemoncurd och citronsorbet i mitten, med citroner från Sollér såklart.

Glöm inte att boka bord till kvällen om du vill äta. Det blir snabbt fullt. Barmenyn serveras från 12.30

Hitta Hit: Carrer Sant Feliu 1, Palma – www.boutiquehotelcanalomar.com

Nakar Hotel

Skön musik och goda drinkar

På taket av Nakar Hotel ska du ta dig om du vill lyssna på riktigt skön musik och dricka goda drinkar. Här serveras allt från söta jordgubbsmojitos och aperol, till daiqiri och gin tonic. På det avlånga taket finner du en liten pool, en bar och en dj som spelar jazz, soul och hip hop.

– Vi satsar på att inte spela klassisk klubbmusik, utan kör vår egen grej och med lagom ljudnivå så gästerna kan prata. Vi spelar alla kvällar i veckan under sommarmånaderna, säger Gary som är dj för kvällen.

Publiken är blandad med både turister och en hel del spanjorer. Åt ena håller ser du stadsdelen Bon Aires och åt andra hållet takåsar, katedralen och La Lonja. Om du blir hungrig får du ta dig en trappa ner. På takterrassen finns bara dricka, med skönt häng innan middagen.

Nakar hotel öppnade för bara tre år sedan och har snabbt blivit ett populärt ställe mitt på den centrala shoppinggatan Avenida Jaime III, nästan vägg i vägg med El Corte Inglés.

Takterrassen öppnar för allmänheten från 19.30.

Hitta Hit: Avenida Jaime III, 21 – www.nakarhotel.com

Restaurang och catering Flanigan

Med sin 30-åriga historia är Flanigan en av Puerto Portals mest klassiska och omtyckta restauranger. Flanigan erbjuder ett traditionellt spanskt kök som är så nära äkta hemlagad mat man kan komma, genom att blanda nostalgi med unika smaker och de bästa råvarorna. En av restaurangens höjdpunkter är den stora terrassen med havsutsikt.

Flanigans har en omfattande och variationsrik meny med rätter som fisk och skaldjur, färsk grillad fisk och ångad fisk. De erbjuder även ett brett utbud av kötträtter, från tartar till en utsökt filébiff från Galicien. Flanigans hamburgare är en av storsäljarna på menyn. Och under sommarmånaderna är en av deras mest populära rätter en klassisk andalusisk gazpacho gjord på ekologiska råvaror från restaurangens egna köksträdgård. De har också ett fantastiskt urval av pasta och paellarätter. Dessutom – ingen bör lämna restaurangen utan att ha smakat Flanigans berömda äppeltårta, en klassiker bland stamgästerna.

Till Flanigan går man för att njuta av enkla rätter fyllda med smak, tillagade på de bästa färska råvarorna som serveras i en avkopplande miljö precis intill strandpromenaden med utsikt över småbåtshamnen. Flanigan är synonymt med kvalitet, professionalism och engagemang, tre ben som restaurangens filosofi vilar tryggt på.

Catering

Flanigan levererar skräddarsydda cateringtjänster till företag och privata evenemang som bröllop. Personalen lyssnar på kundernas behov och hjälper till att göra verklighet av drömmar och önskemål. Flanigans kvalitetsstämpel känns igen i varje evenemang eftersom maten tilllagas precis före servering, så som det alltid borde vara. Catering Flanigans duktiga kockar och serveringspersonal står för samma höga kvalitet oavsett var platsen och lokalen för evenemangen än ligger.

Flanigan catering till ditt hem, din yacht, din privata fest eller till ditt bröllop.

FLANIGAN
Puerto Portals, local 16
T (+34) 971 679 191 – info@flanigan.es – www.flanigan.es