Sibil·la, som ursprungligen var en hednisk sång och som sjöngs av “sibyllan”, som var en sierska och spåkvinna och vars spådomar följdes av de grekiskromerska religionerna som fanns före kristendomens införande.
Solen förlorar sin lyster visar sig mörk och fördunklad månen ger inget ljus och hela världen blir dyster…
Med tiden kom en del kristna präster att i dessa trollkvinnors utsagor se bebådelser om Jesu Kristi ankomst och lät införliva bilden av Sibil·an med de kristna riterna, så som så ofta skedde när människorna lät ursprungligen hedniska fester och bruk smälta samman med den kristna tron.
Det är faktiskt så att det bland de många profetior som dessa orakel uttalade finns några som råkar sammanfalla med den kristna tron. En av de mest kända sibyllorna, den från Erithrai i Mindre Asien, spådde apokalypsen i en utsaga som var mycket lik den vi finner i evangelierna, och det underligaste, något som inte kan kan anses vara en slump, är att de 27 första verserna (det s.k. akristikon) i denna profetia exakt återger begynnelsebokstäverna i namnet Jesus Kristus, Guds son och Frälsare (Jesus Cristo Hijo de Dios Salvador).
Sibil·lans sång som sjöngs på julnatten spreds till alla kyrkor i Europa. Denna sed levde kvar i åtskilliga århundraden, men försvann så småningom tills den endast fanns kvar på två öar i Medelhavet, på Mallorca där den sjungs i de flesta kyrkor och på Sardinien, där den begränsas till katedralen i Alghero, med vilken vår ö delar ursprung och katalanskt språk. Skälet till att Sibil·lans sång föll i glömska finner vi under Konciliet i Trient på 1500-talet där man beslöt att ta bort alla musikaliska inslag som inte var strikt religiösa. Men på Mallorca fick de vara kvar, antagligen på grund av öns isolerade läge och för att denna tradition hade så starka rötter här
Vanligtvis spelas Sibil·lan av en flicka eller pojke på mellan 10 och 14 år, även om denna roll ursprungligen spelades av präster. Eftersom det rör sig om en kvinna, är kläderna hon bär trots det en kvinnas kläder, en tunika som vanligtvis är vit men även kan ha en annan färg. Tyget har fina broderier och ibland även guldtränsar. Hon bär alltid ett stort svärd – det sägs vara Goliats svärd – som symboliserar den makt och den död som detta omen för med sig: Jesu Kristi ankomst och med den världens slut, nedstigningen till helvetet och uppstigningen till himlen, alltefter hur var och en levat sitt liv.
Sibil·lan är allra mest uttrycksfull i Palmas katedral där denna sång uppfördes för första gången på trettonhundratalet. Men det har inte alltid varit så. Under en del epoker och av en del biskopar förbjöds den som alltför “folkig” och eftersom mässorna var på latin, medan Sibil·lans sång var på katalanska.
När sången uppförs i Palmas katedral Seu, följer den ett breviarium från femtonhundratalet som bevaras som en relik i klostret Santa María Magdalena i Palma och sägs ha använts av den heliga Catalina Tomás. Den innehåller två uppföranden, ett kort med endast Sibil·lans sång, och ett långt som omfattar ”Profeternas procession”.
Sibil·lans sång ackompanjeras av musik som somliga menar härrör från den gregorianska sången medan andra tror att den har sitt urssprung i de mozarabiska melodierna, även om denna melodi har blivit förfinats och anpassats till vår tid.
Sibil·lans sång kan man endast lyssna på en gång om året, på julafton, och inte i alla kyrkor på Mallorca. Om du aldrig hört den rekommenderar vi att du gör det. Det är ett unikt tillfälle och en unik sång. Ingen annan dag på året är kyrkan så fullsatt. Och Palmas katedral är naturligtvis den bästa platsen för att uppleva denna unika sång. Fortfarande följs den urgamla traditionen strikt på denna ö.
Översättning: Karolina Kallentoft