Mario Verdaguer beskrev det bra i sitt arbete «La Ciudad Desvanecida», Den tynande staden: «För varje enskild person som försvinner, försvinner även en stad. Byggnaderna stannar kvar, folket och bilarna rör sig fortfarande längs gatorna, men allt det här är bara en fantomagoria.»
Och visst är det så. Alla bevarar en stad i sitt minne och i sin historia. Men även det omvända gäller: «För varje hörn av staden som försvinner eller förvandlas, så bevaras det som en del av minnet hos många människor. Som ett fragment av deras inre stad.» Symbiosen mellan stad och människa är absolut.
Text: Carlos Garrido
Översättning: Karolina Kallentoft
Det blir till en intressant reflektion när vi ser på Palma i det tjugonde århundradet. En stad som på ett visst sätt fortfarande lever i fotografier och samtalsämnen från förra seklet («la Isla de la Calma», «bahía de Palma», «semester på Mallorca») men som för länge sedan upphörde att vara samma stad.
Det är ett så brett ämne, så obegripligt att det bästa vore att studera det i mikroskop. Låta det passera genom en liten sil. Hitta en referensknapp som förklarar allt.
För mig personligen går min första upplevelse av Palma tillbaka till början av 1970-talet. Och det på en speciell plats – det lilla vandrarhemmet på la Pau och området däromkring. När jag anlände till hamnen bad jag taxichauffören ta mig till ett pensionat «som var anständigt». Och han körde mig till det nu icke existerande Pensión la Paz.
Ibland tas jag tillbaka på en sentimental resa till denna speciella del av min stad. Cafét Can Martí är fortfarande exakt detsamma, men håller nu bara öppet under dagen. Från bageriet Forn des Racó sipprar ännu doften av nybakade ensaimadas som förtrollar sinnena. En promenad längs carrer de Can Sales, genom Sant Feliu är att ta en promenad genom en stad utan dess like. Moderna barer, klädbutiker, en hel drös konstgallerier. Man inser snart att många byggnader i området nyligen rustats upp. Förmodligen av utländska investerare som man med stor sannolikhet kan hitta på några av barernas uteserveringar. De dricker och minglar i en avslappnad atmosfär där du kan höra tyska och svenska talas mellan beställningarna av en ”gin tonic”.
Denna del av Canavall, den gamla delen intill det angränsande Born, visar upp en bra bild av Palma i det tjugonde århundradet. Det är en modern, europeisk stad, med samma stora varumärken och franchisebutiker som i andra stora städer. Detaljhandeln är oöverträffad. Stadens citykärna omges av en förfinad och internationell atmosfär. I den här delen av Palma hittar man samma märken och butiker som i Barcelona, Madrid, Rom eller Paris. Mode, inredning, den senaste tekniken… Globaliseringen har förvandlat en liten provinsiell stad till en kosmopolitisk huvudstad. Åtminstone Palmas centrala delar.
Jag stannar till ett ögonblick framför lägenhetsblocket där Pensión La Paz brukade ligga. Det var här jag tillbringade mina första nätter i Palma. Jag ser mig omkring. Och jag inser att denna stad är den “fantomagoria” som Verdaguer talade om. Den som inte existerar. Bottenvåningen där Na Margalida brukade spela piano med dörren på glänt och sålde sina snäckor som hon målat naivistisk. Mataffären på hörnet. Den halvt övergivna, hemsökta herrgården. Källaren där några äldre fattiga systrar bodde som sällan gick ut. Palatset där ett brott begåtts. Apoteket som ägdes av «Margarita la de la lejía» (Margarita som säljer blekmedel). Platsen där en sierska läste tarotkort för skolflickor… Jag passerar hörnet där tobaksförsäljaren Francisca brukade hålla till. Jag imponerades alltid av hur hon lyfte sina kjolar för att visa sina snoddar med insmugglad tobak. Nu ligger ett boutiquehotell på samma plats.
Förvandlingen har varit så stor att det känns som en helt annan stad. Numera är hyrorna skyhöga, endast inom räckhåll för investerare, semesteruthyrare och förmögna. Innan var husen som grottor. Branta trappor, mörka, bullriga. Människorna levde sina liv ute på gatorna och i barerna. Idag råder samma atmosfär som i ett hippt kvarter i södra Frankrike. Egensinnigt, rofyllt. Fyllt till bredden av designföremål och samtida konst.
Jag älskar att korsa El Born från Sant Feliu och gå längs med Carrer Constitució, förbi postkontoret och regeringsbyggnaden och sedan upp längs Canamunt. Stadens högsta punkt.
När du når området kring Plaça Cort är turisttillströmningen stor. De anländer i hela bataljoner längs esplanaden från katedralen. Det är som ett slags «elefantparad» som passerar över Plaça Major och som upplöses först i slutet av Sant Miquel. Många är kryssningspassagerare eller på tillfälligt besök. Man ser lätt vilka butiker som öppnats enkom med dessa turister i åtanke. Fullpackade med souvenirer och lokala produkter som ensaimada och sobrasada. Och så glass, massor av glass. Butiker som säljer t-shirts. Och uteserveringar där mängder av människor med mobilkameror, hästdroskor, transportfordon, grupper ledda av paraplybärande guider, turister på cyklar eller Segways, alla passerar de just här.
Detta hjärtat av Palma har förvandlats till ett superkommersiellt centrum. Aktivt under större delen av dagen. Outtröttligt, mångfacetterat. Jag kämpar för att känna igen Plaça Cort som det en gång var. Med en grupp pensionärer sittandes på en stenbänk framför stadshuset. Några bilar som sakta körde förbi. Den loja polismannen i dörren som hälsade på en disträ lokalpolitiker. Apoteket, lagerlokaler med kläder. Sett från vårt nuvarande perspektiv skulle det betraktas som en by.
För att inte tala om de centrala delarna av Canamunt. Till och med de legendariska juvelerarna längs carrer Argentaria har slagit igen. Istället för skumma lokaler med ägaren stående utanför entrén, vaksam och fåordig, är området nu fullt av moderna affärer, gourmetrestauranger och delikatessbutiker. Turister som tar sig till Plaça d’en Coll landar i en labyrint av uteserveringar, barer och restauranger. Horderna svämmar över de trånga gatorna i ett öronbedövande snatter. Röster, gatumusikanter. Det är som om torget låg mitt i en by i Toscana.
Även om du banar dig fram längs de allra smalaste gatorna, som Can Sanç, möts du av små lokaler som en gång inhyste dunkla slakterier och som nu förvandlats till en vermouthbar eller liknande. Mittemot de evigt brinnande lamporna inne på Can Joan de s’Aigo, en alltid lika aktuell plats att besöka för den riktiga pilgrimen. Det tycks omöjligt att föreställa sig att denna gränd en gång var en dunkel och farlig plats att befinna sig på. Där publiken från Teatre Sans brukade mingla och dit pensionärerna letade sig in för en varm choklad på Can Joan de s’Aigo. Utöver detta bara katter och stillhet.
Om du följer gränden och korsar Plaça de la Quartera och la Plaça Mercadal möts du av en plats mitt i förvandling. Det är som ett laboratorium mitt i detta tjugonde århundradets Palma, och den sprider sig obevekligt. Men du kan ännu mötas av övergivna, nedklottrade byggnader som på andra håll i dessa kvarter. Återhämtningen befästs gradvis. Moderna barer flankeras av hemlösa som sover mellan pappskivor. Och mittemot det välbesökta soppköket Zaqueo ligger ett modernt hotell – svenskägda Palma Suites. Det andra sidan av myntet.
Ruinerna av det andra Palma finns här. Den del som dog. Barrio Chino, byggnaderna med flagad färg, gränderna utan återvändo. Inte ens turisterna eller de nyinflyttade har hittat ända hit in. Inte förrän man kommer fram till avenyerna, där världen förändras helt. Det ena kvarteret har inget att göra med det andra. Längre bort breder den livliga staden ut sig som vilken som helst. En med bostadskvarter och grannar. Utan turister och hästdroskor.
Efter år av debatt om den säsongsbetingade turismen har Palma nått fram till filosofens sten med jämnare besökssiffror över året. Med undantag för några få veckor under vintern slår nu stadens hjärta oavbrutet. Nu rör sig inte längre bara äldre par, eller nunnor eller sjömän eller militärer, inte grupper av flickor i skoluniform eller tysta män i överrock genom gränderna. De har förpassats till staden i skuggorna. Till Verdaguers fantomagoria.
Idag kan du höra många språk talas. En mix av musik strömmar ut ur lokalerna längs carrer del Sindicat, stadens tidigare ”red light district”. Det tjugonde århundradets Palma är avantgarde, kommersiellt, färgstarkt. En streamad webbfilm jämte de svartvita fotografierna från förr.
Men kära läsare, låt dig inte luras. Lika snart som staden transformeras, går det gamla, glömda Palma förlorat. Kanske kommer det tjugonde århundradets Palma att försvinna en dag för att åter bli något annat. För detta är historien och framtidens naturlag. Då alla våra känslor och bilder av idag blir till en fantomagoria.