lokalt Archives - Página 2 de 2

Serra de Tramuntana, Vandring med Berg

Posted on diciembre 9, 2016junio 19, 2019 by Aina Hernández

Sent i september. Jag älskar Palma men dagar och kvällar är staden packad med turister. Stränderna likaså och det gäller minsta ensliga vik. Vill man komma bort från folklivet för en dag får man hålla sig inne, eller fly upp på en bergstopp. Den här dagen har jag och några vänner bestämt oss för att göra just det.

Varje år upptäcker allt fler Mallorca som vandringsdestination. Nästa år räknar man med att hela 300 000 kommer till ön för att vandra. Säsongen börjar i slutet av september och sträcker sig till när det anses för varmt, mot slutet av maj. Väljer man en vandring utan stigningar och i skogsdungar kan man klara även en sommarvandring, särskilt om den avslutas med ett dopp i havet, med något svalkande i strupen eller en måltid i skuggan av en palm.

Det som förenar lederna på Mallorca är de korta avstånden dit och i de allra flesta fall utsikten över havet. Den som söker stor naturupplevelse men lagom fysisk ansträngning har många nybörjarleder att välja på, medan extremsportare hellre kanske prövar på trailrunning i Serra de Tramuntana. Den äkta frilufsaren väljer den 15 mil långa Grande Randonnée 221 och bokar in sig på bergskedjans samtliga refugios, de enkla men bemannade små stugorna för övernattning belägna på en dagsvandrings avstånd. Dock är sängplatserna få och eftertraktade och när de släpps tre månader i förväg gäller det att boka direkt.

Vill man vandra lagom långt och kuperat och kombinera med fantastiska natur- och kulturupplevelser, vila halvvägs för fika, ta ett dopp i havet och avsluta på en bättre restaurang och dessutom kunna ta bussen tillbaka finns en vandring även för det, nämligen öns kanske populäraste rutt mellan Sóller och Deía. Men är det lugnet och den fysiska utmaningen man söker rekommenderas vandringen till Puig de Massanella.

Om man har svårt att orientera sig i utbud och terräng och vill vandra i grupp kan man ta hjälp av en guide. Eftersom detta oftast stämmer in på mig kontaktar jag Titti Berg Mark. Hon har lång vana från sina år som guide i Åre där hon också är uppvuxen. För två år sedan flyttade hon till Mallorca med sin familj. Här arbetar hon som guide på plats åt olika reseföretag och så kallade incomeingbyråer. Minst en gång i veckan leder hon en vandring. Erfarenheten av att leda grupper i Åre och den grundutbildning hon tog där, mixat med hennes norrländska lugn, gör Titti Berg Mark till en trygg guide. Hon väljer att ta med oss till Puig de Massanella, Mallorcas näst högsta topp efter Puig Major och den högsta man får bestiga.

Titti berättar att bra skor och vatten är viktigast på alla vandringar. Till vår vandring upp över trädgränsen behövs även keps, solkräm och en långärmad tröja, eftersom den kan bjuda på såväl stark sol som kyla och vind. Matsäck, kaffe, salta nötter och något som snabbt ger energi till trötta ben är också bra att ta med. Och ska man som vi upp på en höjd bör man undvika dåligt väder.

Den första väderprognosen lovar strålande sol, men samma morgon har den växlat till små moln. Vi tar bilen förbi Inca, svänger upp mot den lilla byn Selva och parkerar vid macken i Coll de sa Batalla. Vi befinner oss på 580 meters höjd och är inte ensamma. En grupp cyklister i färggranna lycradräkter har stannat vid vägkanten, liksom en barbröstad rullskidåkare som spänner fast sitt vätskebälte, och vid macken står några blanka vita motorcyklar och lika blanka öppna bilar parkerade, och vi gissar att förarna frågar om vägen till Capdepera.

Om några timmar kommer vi blicka ut över Mallorca och det blå Medelhavet från 1365 meters höjd. Puig de Massanella är en av minst tio toppar i Serra de Tramuntana som mäter över 1000 meter över havet. Det kommer bli en rejäl stigning som suger i låren, men vi litar på att utsikten och lugnet på toppen kommer vara mödan värd.

Vi möter upp vårt sällskap och tar oss förbi bommen in på den stenbelagda stigen. Det har redan börjat mulna på och vi söker solen mellan molntussar och stenekarnas krumma grenar. Stigningen börjar direkt men är ännu mild. Bara några hundra meter senare tar vi trappan över en mur där vi blir stannad av en vakt i en träkur. Här behöver vi betala en avgift för att beträda den privatägda marken, och med den förbinder vi oss att följa de regler som finns för att skydda djur och natur.

Terrängen stiger obönhörligen uppåt. Jag nyper de långa glest växande barrliknande bladen av en hög rosmarinbuske och masserar dem under näsan. Ett bräkande och klangen från en mässingsklocka når oss samtidigt som baken på ett får guppar iväg bakom trädstammarna. I sluttningen till vänster om oss betar såväl får som getter för att hålla markerna fria från sly. Till höger om oss tronar bergskammen som leder till Massanellas steniga topp.

Efter en vandring genom en relativt tät skog av stenek, där vi passerar ruinerna av några runda stenlagda sitjor, där kolbrännare ända fram till 50-talet brände kol på träden, når vi stenarna som markerar riktningen mot toppen. Det är efter den här punkten det börjar bli brant. Leden slingrar sig upp genom den allt glesare skogen och snart börjar vi skymta omgivningen genom grenarna. En kalkstensgrå bergsvägg med enstaka gröna trädkronor reser sig mot bergstopparna på Puig d’en Galileu, och bakom dem ser vi havet mot Pollenca.

Stigen kantas med vackra stenrösen som markerar leden, men än så länge är den väl upptrampad. Efter hundratalet meter glesnar skogen till enstaka träd, och vi blickar upp mot det karga bergsmassivet ovanför oss. Vi är tacksamma att molnen ligger täta nu när inte längre trädkronorna ger skydd. Vi har ännu en lång väg kvar mot toppen.

Ännu en vägvisningssten möter oss. Här delar sig leden i två, för att förenas närmare toppen. Vi väljer den som följer branten. Utsikten är slående härifrån. Inca som vi tidigare åkte igenom ligger platt på slätten, ”Es Pla”. Åt öster bortom bergskedjan ser vi stränderna vid Pollencabukten och anar Cap Formentor, och i väster ser vi de svarta silhuetterna av fartygen som långsamt stävar sig fram i bukten utanför Palma. Molnen har lagt sig som ett lock rakt ovan ön men Medelhavet är fortfarande slående blått.

Vi har i stort sett nått trädgränsen. Berget stupar brant flera hundra meter mot de gröna trädkronorna nedanför oss och leden drar sig inåt berget. Stigen är stenigare här och vore det inte för de små stenrösena skulle vi ha svårt att hitta den. Alla håller vi blicken i backen för att inte sätta fötterna fel och riskera en vrickning. Efter ytterligare några hundra meter når vi Es Font, en källa i form av en trappa rakt ner i berget, där vi tar fikapaus.

Sittandes på var sitt klippblock och blickandes ut över Mallorcas slättlandskap lyssnar vi till Titti när hon berättar om sina vandringar. Vi lär oss att vi, en grupp om fem svenska kvinnor i fyrtioårsåldern, några på besök och andra boende på ön, är typiska vandrare. Av de som reser hit på längre vandringsresor är de flesta pensionärer, medan de som väljer att vandra en enstaka dag ofta är konferensresenärer eller turister som vill se ön och göra en avstickare från stad och bad. En hel del vandrar med barn.

De mest omtyckta lederna brukar vara La Trapa ovanför Sankt Elm och Ärkehertigens stig ovanför Valdemossa, tack vare deras slående milsvida vyer. Största kontrasten från det hektiska badlivet är troligen den 25 minuter korta bilfärden som skiljer Magalufs skumparty från den ensliga vandringen mot det 1000 meter höga berget Galatzó. Många vandringar utgår från Sóller dit man enkelt tar bussen från Palma. Barnfamiljer brukar uppskatta den lite kortare vandringen till pittoreska Fornalutx eller den via fyren ovanför Port de Sóller då man kan avsluta med bad och lunch i hamnen.

Allra vackrast är vandringarna under vårens blomningstid, men även efter de första höstregnen då ön åter blir grön och lummig eller i januari när mandelträden blommar och kontrasten mot svensk vinter är som störst. Tittis egen favoritvandring är Torrent de Pareis, en flodfåra som bara är torrlagd på sommaren och där man hoppar och hasar sig mellan enorma klippblock ned mot natursköna Cala sa Calobra, där man gärna avslutar med en simtur i det turkosa klara vattnet.

Än återstår en bra bit mot Massanellas topp. Vi har fått ny energi men den tuffaste vandringen återstår. Här består berget av klippor och stenar som är svåra att sätta fötterna på. Den enda växtligheten är små låga buskar med vassa blad och vars rötter hittat näring mellan stenarna. Den rosmarin som växer här är så mycket mindre och tätare, och till och med bladen är kortare än på de buskar som växte vid vandringens början. Stenrösena är svårare att se eftersom de tycks smälta ihop med klipporna.

Vid ett tillfälle efter en brant stigning har vi svårt att få syn på nästa röse. Efter en stunds konfererande går vi mot ett röse österut och följer störet bortåt. Berget tycks resa sig allt högre över oss och vägen ser aldrig ut att ta slut. Här finns knappt ens någon växtlighet, den enda färgkontrasten utgörs av två bruna getter ett femtiotal meter nedanför oss. Vi ser ännu stenrösen, men på allt glesare avstånd och någon upptrampad stig kan vi omöjligt urskilja. Molntäcket ligger allt tjockare över oss och vinden börjar vina. Vi tar på oss våra tröjor och försöker att inte tänka på vad som kan hända om det plötsligt blir regn eller börjar blåsa upp.

Men så når vi fram till en naturlig platå. Vi är alla utmattade och väljer att slå oss ned för lunch. Vi äter under tystnad och ser ut över landskapet under oss. Himlen är lika grå som kalkstensberget som omger oss. Vädret blir inte bättre men heller inte sämre. Här befinner vi oss kanske så långt det är möjligt att komma från Palmas och strändernas brus. Två par är de enda vandrare vi hittills mött, men nu är det en bra bit sedan. De enda levande väsen vi ser utöver varandra är de två getterna.

Jag ser att Titti studerar kartan och terrängen noggrant. När vi alla ätit upp breder hon ut kartan framför oss. Hon pekar på en glest prickad väg och säger att vi antagligen råkat ta in på den, när det var meningen att vi skulle fortsätta rakt upp. Stenrösena var svåra urskilja och kanske var det långt till nästa just där. Stärkta av lunch och kaffe tar vi oss tillbaka samma väg, och efter kanske tjugo minuter hittar vi platsen där vi ska vika av uppåt. Stenrösena är närmare varandra nu och man kan nästan skönja en slags upptrampad väg. Inte långt ovanför oss ser vi toppen, och även några enstaka vandrare. Men stigningen är brant här och nu suger det verkligen i låren. Även andningen är tung och då och då måste jag stanna till.

Plötsligt ser jag hur de första i vår grupp når den lägre delen av toppen. De stannar upp med ryggarna vända mot oss. Så vänder de sig om och jag ser deras stumma ansiktsuttryck. Långsamt sträcker alla fyra sina armar mot himlen. Vad är det de ser?

Fem minuter senare står jag själv på samma punkt och blickar ut. Jag vänder mig långsamt om. Framför och under mig ser jag hela Mallorca, åt alla håll omgiven av det klarblå Medelhavet. Den mäktiga Serra de Tramuntana breder ut sig åt väster och öster, på ett sätt jag aldrig tidigare kunnat överskåda den 9 mil långa bergskedjan. Bara en topp är högre, Puig Major, och långt nedanför ser jag Cúbersjön, öns vattentäkt som ligger på 780 meters höjd, som ett klarblått öppet öga. Vyn gör mig alldeles mållös.

Vi tar oss den sista biten till Massanellas absoluta topp, och vilar ut på 1365 meter över havet. Men ganska snart vänder vi nedåt. Vid en större platå viker vi av på den andra leden. Det är en mäktig vandring där vi rör oss rakt mot puig d’en Galileus två bergstoppar som sticker upp på andra sidan dalen, och himlen som breder ut sig bakom. Efter två stora klippblock sluttar leden plötsligt brant och snart kommer vi ner till den andra vägvisningsstenen. När vi når den första stannar vi till och stretchar.

Väl tillbaka vid bilarna summerar vi upp vår vandring. Wikiloc, appen som alla erfarna vandrare numera använder, visar att vi rört oss över 800 meter i höjdled under närmare sex timmar, samtidigt som stegmätaren visar 26 000 steg. Den behagliga tröttheten vi alla känner är välförtjänt.

Klockan närmar sig sex och området utanför macken är öde. Nu är det vår tur att lämna bergen. Lugnet är snart över, redan vid första avfarten efter Inca börjar köerna mot Palma.

Text:
Karolina Kallentoft
Foto:
Julia Bristulf
Titti Berg Mark
Eva Eriksson
Karolina Kallentoft

Skål ta mej fan!

Posted on julio 14, 2016junio 19, 2019 by Aina Hernández

Att blanda till spännande drinkar är minsann inte så lätt som man kan tro. För oss lekmän känns gin & tonic, rom & cola och vodka & apelsinjuice som självklara val när det vankas fest, men groggar av den kalibern är fullständigt omoderna idag, och ska man jobba som bartender krävs helt andra kunskaper. Därför väljer många unga att utbilda sig inom konsten.

Text: Eva Juhlin-Dannfeldt

BARSKOLA
Efter 16 år i egen regi, har nu svenskägda Barskolan Academy Mallorca gått ihop med European Bar School (EBS) och blivit en kugge i en stor franchiseorganisation. Karin Bellanti, som grundade Barskolan tillsammans med sin dåvarande partner Ricardo Bellanti, berättar att det var ett viktigt steg i skolans utveckling.
– Båda skolorna startade ungefär samtidigt, men antalet ungdomar i Sverige och Norge når knappast upp till de miljoner som finns i resten av Europa, berättar hon. Självklart växte EBS i lavinfart och vi såg hur de öppnade för filialer i parti och minut.

Karin menar att de såg nya skolor växa upp i många olika städer, upp till dags dato finns EBS nu i 24 länder, och det var svårt för Barskolan Academy att konkurrera om deltagarna. Huvudkontoret för EBS ligger i Barcelona och har ett 70-tal anställda som jobbar stenhårt med bland annat sociala medier.
– Det är en helt annan nivå på hur EBS jobbar, berättar Karin vidare. På huvudkontoret sitter ett stort antal säljare från hela Europa och en hel avdelning som endast sköter sociala medel och marknadsföring. För oss är det en nytändning eftersom vi har fått en helt annan marknad.

Numera är det inte längre bara ungdomar från Sverige och Norge som strömmar till Mallorca och den tjusiga barskolan. Nu erbjuds även internationella kurser med deltagare från hela världen, och under högsäsong (april – oktober) kör man fyra kurser simultant. Lärarna kommer från olika länder, men de har alla gått EBS lärarutbildning, vilket är en påbyggnad av bartenderkursen.
– Allt är väldigt proffsigt och genomtänkt, tillägger Karin, utbildningen måste vara likadan överallt, precis som kurslokalerna. ”Regional managers” reser ständigt omkring och kollar att skolorna och utbildningen håller samma standard.

FLAIR OCH MIXOLOGY
Nu för tiden räcker det inte att kunna blanda drinkar på traditionellt sätt utan det krävs det ett trick eller två för att få det där riktigt coola barjobbet, så förutom att blanda diverse kända och okända drinkar får deltagarna även lära sig lite konster. Vem minns inte Tom Cruise i filmen Cocktail från 1988? Han slänger och svänger så skickligt med flaskor och glas, utan att spilla en droppe. I den för oss outforskade bartendervärlden kallas detta konststycke för ”flairing”, det är alltså hur bartendern underhåller gästerna med tricks och rörelser med barredskap som flaskor och shaker när de blandar drinkar. Det må se lätt ut men efter att ha konstrat lite hemma i köket upptäckte jag rätt snart att det var mycket svårare än jag någonsin hade kunnat tro. Dessutom blev det en hel del kladd att moppa från bänkar och golv. Uttrycket flairing myntades på 1990-talet men redan i slutet av 1800-talet fanns det en bartender som tricksade med kokande vatten och brinnande whisky. Jerry ”The Professor” Thomas döpte sin cocktail till Blue Blazer. Idag har flairing blivit en konstart i sig och runt om i världen anordnas tävlingar där vinnarna uppnår rockstjärnestatus.

Mixology, eller molekulär mixology, är ännu ett relativt nytt begrepp som har seglat upp på den ständigt föränderliga barhimlen. Man skapar cocktails med hjälp av utrustning och teknik för molekylär gastronomi. Processen kan närmast likna ett kemiskt experiment då man mixar drinkar med geléer, skum, pulver, atomiserade sprayer med mera.

MIAMI
För sju år sedan öppnade Barskolan Academy en filial i Miami. Till skillnad från Mallorca har de utbildning året runt med stor framgång. Sedan de anslöt sig till EBS har de vuxit snabbt på kort tid, mycket tack vare att det än så länge inte finns så många skolor i USA.
– Vår nya partner i Miami heter Christian Delpech och är flerfaldig världsmästare, berättar Karin. Han är argentinare och har vunnit massor med tävlingar under 20 års tid, och han är extremt skicklig på flair. Vi är så glada över att ha honom ombord och det ska bli jätteroligt att följa utvecklingen! Vem vet, i framtiden har vi kanske en världsmästare som manager även här på Mallorca.

Åldersgräns för den som vill delta i undervisningen är 18 år. Kursen är fyra veckor lång och utförs i två lokaler med komplett uppbyggda barer, en med vatten i flaskorna och en med tvättäkta sprit. Kursavgiften ligger på cirka 20 000 kronor inklusive logi. För mer information:

www.bartenderskolan.com

Fem tips för dig som vill blanda bättre cocktails hemma:

Uppgradera ditt barskåp
Använd färska ingredienser
Se till att dryck och glas håller samma temperatur
Garnera drinken när det passar
Använd alltid mätglas

Gierow på La Raixa. Hemligheten bakom kardinalens trädgårdar

Posted on julio 13, 2016julio 4, 2019 by Aina Hernández

»Plötsligt satte det igång. Saharas samlade meteorologiska vanvett störtade sig över byn. Inga lås och hakar höll emot. Balkondörrarna flög upp … Man hörde hur orkanen drog fram i växtligheten för att slita av grenar, frukter och blad. Och natten igenom hörde man dunset av fallande lerkrukor och splittret mot gatstenarna av störtande takpannor. På morgonen efter 12 timmar hade orkanen bedarrat till storm. Gården utanför porten ser annorlunda ut idag.«

Denna beskrivning av en vårstorm i Tramuntana är betecknande för författarens stil. Klarhet och poetisk precision i språket. Den lakoniska anmärkningen på slutet antyder en klipsk humor. Dessutom kan denna text, om man går tillbaka till källan, bara tydas med möda och lupp. För den är primärt en visuell byggsten. Del av en mångsidigt tecknad komposition.

Citatet kommer från Mallorca-kapitlet i den svenske konstnären och grafikern Gösta Gierows (1931 – 2011) »Resedagböcker«. I dessa finner vi en fascinerande följd av likaså exakta som komplexa grafiska studier av människa, natur och arkitektur från flera länder. Elegant svävande akvareller och illustrationer ofta med svart humor. Och till detta det finstilta bokstavsklottret som blandar sig i bilderna, blir till vegetation, till rynkor i ett ansikte eller struktur på en mur; såsom tidsvittnen strömmande mellan förgänglighet och evighet. Skriften är »inte i första hand meningen att läsa, snarare som ett operalibretto sjungit på ett språk man inte förstår.« (Gierow) – och ändå är den ett stort nöje att läsa!

TIDSRESENÄRENS SMULTRONSTÄLLE
Vits och språkkänsla tillhör Göstas talanger, likaså hans sinne för skådespeleri. Egenskaper till nytta vid de konst- och målarkurser som han gemensamt med hans hustru, skulptören Marylyn Hamilton Gierow, anordnar på Mallorca sedan tidiga 80-talet. Här under Tramuntanas bergmassiv, bland terrasserna av olivlundar och apelsinträd, har dom funnit sitt andra hem, byn Fornalutx. Redan sen mitten på förra århundradet ett smultronställe för svenska personligheter, konstnärer, teater- och filmfolk. Till exempel kostymtecknaren Mago, Ulla Jacobsson, Gösta Ekman med flera.

Den som känner till denna pittoreska by inbäddad i det sceniska landskapet är inte förvånad att den då och då används som en filmkuliss. En dag år 2001 sitter Gierow på kyrktrappan och blickar ner på placan, där män i gröna uniformer och svarta plåthattar sitter vid små kaffebord. Han ser kvinnor i högklackade skor och mantilla över håret, klövjade åsnor trippande över torget … En filminspelning; Fornalutxborna i klädpaltor från föräldragenerationen. »Jag var plötsligt tillbaka till det Spanien som jag mötte på min första utlandsresa 1951.«

Inte bara här är Gösta Gierow en resande genom tiderna. Det är kanske det bärande temat i hans hantverkliga och konstnärliga värld: »I allt han gör«, skriver Olle Granath i förordet till Resedagböckerna, »är tiden närvarande, det passerade ögonblicket lika väl som fossilens miljoner av år innan den möter vår blick.« Att denna konstnär upptäcker och fängslas av det på andra sidan Tramuntana belägna godset La Raixa, med dess dåvarande ännu förfallna trädgårdar, är därför bara en tidsfråga.

DRÖMMAR OCH VERKLIGHET
Namnet Raixa vittnar om egendomens mooriska ursprung. Sedan förvärvet genom familjen Despuig år 1660 är det ombyggt och utbyggt ett flertal gånger. Här på Sa Muntanyetas södra sluttning önskar den konstälskande, av Italien präglade Kardinalen Antoni Despuig i Dameto (1745 – 1813) skapa det som romarna kallade en locus amoenus – en ljuvlig plats för njutning och inspiration. En stor men graciös villa i nyklassisistisk stil, omgiven av varsamt anlagda trädgårdar, som plats för hans omfattande samling av skulpturer, men också som en gåva avsedd att skapa identität för Mallorca och dess invånare. Med detta lyckas han förträffligt.

I varje turistguide är Raixa omnämt. Den storslagna herrgårdsbyggnaden med den stenlagda innergården beskrivs, det attraktiva södra galleriet; de klassisistiska och nyromantiska trädgårdsanläggningarna; de pittoreska små vägarna, de konstgjorda grottorna, paviljongen med den magnifika utsikten; de av moorerna byggda bevattningsanläggningarna och den gigantiska vattenreservoiren i vilken glittrande karpar majästetiskt simmar omkring.

Den spännande historiska bakgrunden är väldokumenterad. Hur kardinalens dröm först omvandlades till imponerande verklighet men som sedan sakta förföll och slutligen det melodramatiska första decenniet på detta århundrade. Den tyska modedesignern Jil Sander har praktiskt taget redan avslutat köpet av egendomen när den mallorkinska regeringen vaknar upp ur sin törnraixasömn, drar nytta av sin förköpsrätt och påbörjar en mångmiljons restaurering. Att denna flyter långsamt, att godset bollas fram och tillbaka mellan politiska intressen och motsägande koncept, ja det är naturligtvis den normala gången. Och sen till sist, åtminstone tills vidare, en happy end. Sedan ett par år är restaurationen avslutad – och den är lyckad.

Utställningarna i det imponerande herrgårdshuset är genomtänkta, fantasifulla, delvis riktigt vitsiga. De vackra gamla trädgårdarna: är återigen de mycket vackra, mycket gamla trädgårdarna. Trots detta är antalet besökare lite magert. Är det något som saknas? Ligger Raixa inte tillräckligt nära havet eller … Kan det vara möjligt att här på denna välbesökta ö finns det fortfarande bedårande platser, öppna för allmänheten, men som med mystiska medel värjer sig mot massturismens tillströmning?

SKATTKISTOR MED DUBBLA BOTTNAR
När Gösta Gierow stiftar bekanntskap med Raixa är han en mogen konstnär på höjden av sin tid, och orten själv: tidsmässigt nalkandes den omvälvning som skall äga rum – och samtidigt århundrade därifrån. De efterbildade ruinerna i romantiska trädgården förfaller nu verkligen; den skickligt anlagda vildvuxna floran är nu riktigt vild och stormpinad. Men Antoni Despuigs nu murkna dröm fångas med en klarblå blick, skarp som en rovfågels. Alla Gierows Raixa-målningar tillkom år 2000 och är dokumenterade i katalogen »Kardinalens trädgårdar i Raixa«, idag ett samlarobjekt. Och själva målningarna: essensen av det om har varit och vad som komma skall; skattkistor i tidsvattnet men med dubbla bottnar, vilket också återspeglas i vissa titlar. »Den ruinerade trappan«, vittrad sten som avslöjar strukturen på en sjunkande antik stad, på det understa steget skruttet av fallfrukt – nerrullat som ett litet skämt av gudarna. Eller »Kardinalens häst« med en ryggrad som verkar uppbyggd med lämningar av Pompeji. Den som tycker detta förefaller dystert överser penselns lätthet. Här ligger ett ljust skratt i luften. En forskande men vänlig blick för tingen. Se det änglalika huvudet vars ögonparti har suddats ut genom århundraden av regn: »Hon ser inte men minns.«

Johnny Hamilton, en av konstnärens söner, skriver: »Små detaljer i ett större panorama – det var signifikativt för Göstas konst.« Det omvända torde också gälla. Den som idag besöker Kardinalens trädgårdar på Raixa får både och – det lilla och det stora – erbjudit i överflöd och det går att leka med, det lönar sig. I grund och botten har inget väsentligt ändrats under åren sedan Gierow var där, »i det gröna vattnet skymtar karpar«, även om vattnet idag är kristallklart. Karpen är möjligtvis densamma som på kardinalens tid. Han som har skänkt öns invånare en unik gåva. Man behöver inte vara konstnär för att ta emot den; bara tacksam. Det är hela hemligheten.

Mallorcas glödheta bostadsmarknad

Posted on julio 12, 2016diciembre 29, 2019 by Aina Hernández

Bostadsmarknaden på Mallorca kokar. Och det är svenskarnas längtan till värmen som eldar på. Antalet svenska bostadsköpare på Mallorca har ökat med 70 procent sedan 2013. Efter britterna är vi numer den tredje största gruppen köpare, efter de mallorcaälskande tyskarna och britterna. De senaste tre åren tycks svenskarna ha blivit som nyförälskade i ön. Många letar efter ett andra boende. De helsvenska mäklarhusen på Mallorca blir fler för varje år, samtidigt som de internationella har börjat anställa svensktalande mäklare. Och de har de fullt upp med att guida runt köpsugna svenskar. Hetast är en lägenhet med balkong och havsutsikt i Palma, och helst ska den enligt svenskarna ligga i stadsdelen Santa Catalina.

Text: Karolina Kallentoft

”I Santa Catalina finns en hel del topplägenheter med terrasser och utsikt över hav och berg. Till för bara för något år sen fanns flera sådana objekt ute på marknaden, antingen som renoveringsobjekt eller nyrenoverade i ”skandinavisk stil”, som svenskarna vill ha det. Men nu finns nästan inga sådana lägenheter kvar”, säger Agneta Eddiesdotter Giudilli, svensk mäklare på Sothesby’s, som själv bor i Santa Catalina.

Men Palma har fler populära stadsdelar. Carin Isgård, grundare till mäklarbyrån Buy a Home Mallorca, har Gamla Stan i Palma som specialitet liksom området Portixol/Molinar sydöst om den stora katedralen. Hon bor själv efter några år i Gamla Stan i Palma just i Portixol/Molinar, alldeles intill havet.

”Det området ökar i popularitet bland svenskarna. Här finns både stad och hav, strandpromenaden påminner lite om Venice beach med surfare som skejtar förbi med sina brädor under armen. Även om man köper ett hus några gator in är det lätt att ta sig till stranden. Det är nära till flygplatsen, ändå hör man inte planen som man ser landa varannan minut i högsäsong.”

Men Carin Isgård framhåller att hela Palma är hett bland svenskar.
”Palma har förändrats de senaste tre åren. Stadens offentliga rum är vackra och hålls efter, det renoveras överallt i Gamla stan och nya trendiga hotell öppnar. Mallorca har ju lockat folk sedan 1200-talet, så det är ju inget nytt. Men svenskar ser också ett boende här som säker investering. Priserna föll inte lika mycket här som i övriga Spanien efter krisen, och nu är de snart tillbaka på 2007 års nivåer.”

Och det är Palma svenskarna vill till. Carin Isgård säger:
”Svenskarna vill ha staden. Och de vill ha havsutsikten. En terrass är ett måste. Men lägenheterna som har allt är få och säljs snabbt.”

Svenskarna har alltid gillat Spanien. Många svenska pensionärer har genom åren köpt hus eller lägenhet på Costa Brava eller runt Malaga, medan yngre kanske sökt sig till Madrid eller Barcelona. Mallorca har tidigare främst varit ett mål för svenska charterturister. Men de beresta och pålästa svenskarna har nu upptäckt hur varierande ön är. Här finns något för alla: stränder för sol och bad, hav för surfare och båtfolk, golfbanor, tennisklubbar och de allt populärare padelbanorna, berg för naturskön vandring och cykling, vingårdar och alla dessa pittoreska byar med charmiga restauranger, caféer och marknader för de som vill strosa runt och insupa atmosfären. Men här finns också den Palma, en riktig spansk stad med folkliv, shopping och uteserveringar året om, och bekvämligheterna hos en modern europeisk knytpunkt med bra kommunikationer och en internationell flygplats på 15 minuters bilavstånd från city.

Andra väljer de strandnära turistorterna sydväst om staden, som Illetas, Costa d’en Blanes, Santa Ponsa och Andratx. Men även de natursköna byarna inåt landet är eftertraktade, som Deía och Valdemossa med bergskedjan Tramuntana som dramatisk fond, eller fincor i det mer vidsträckta landskapet kring Santanyi och Alqueria Blanca.

Frågan är varför svenskarnas hjärta bultar så hårt för Mallorca just nu? Magnus Nystedt är Mäklare på Mallorcafastigheter. Han började hösten 2013 precis då svenskarnas intresse för ön tog fart.
”Svenskar är trendkänsliga, och den hösten började svenska tidningar skriva om Mallorca. Och framför allt om Palma. Det gjorde sitt till att kända svenskar började kopplas ihop med ön. Och jämfört med andra nationaliteter är svenskar fortsatt kapitalstarka. Den typiska köparen är ett par som planerar för sin pension och vill tillbringa vintrarna här, och gärna med familjen. Andra har sålt sitt företag, eller flyttar ned familjen och jobbet och utnyttjar tekniken och den relativa korta restiden för att jobba på distans. Många är storstadsbor och för dem tar flyget hit inte mycket längre tid än att bila till sommarstugan, och det är definitivt kortare restid än till södra Spanien. Samtidigt upplevs Mallorca som tryggt jämfört med andra delar av Europa.”

Så hur gör man då för att komma över drömboendet? Carin Isgård har en absolut rekommendation.
”Det gäller att ha allt förberett så du kan slå till snabbt. Blir du förälskad är det inte säkert att du hittar ett liknande igen. Många av våra kunder är beslutsamma på jobbet, men kanske inte privat när beslutet är emotionellt och familjen är inblandad. Det finns de som tvekat eller börjat pruta, och så säljs objektet till någon annan. Till för kanske ett år sedan kunde man pruta, men det gäller nästan inte längre på Mallorca, så het är marknaden idag. Å andra sidan blir det sällan budgivning då det är svårt att samla spekulanterna som kan befinna sig i Stockholm eller London. Istället är det kölista som gäller.”

Agneta Eddiesdotter Giudilli tillägger:
”Jag råder alltid mina kunder att känna sig för, och åka runt och utforska Mallorca. Då känner de ganska snabbt var de vill bo. Vi har objekt över hela ön, allt från 500 000 euros och uppåt. De som är ute efter semesterboende väljer ofta en lägenhet i Illetas eller Costa d’en Blanes, medan de som söker åretruntboende kan föredra Palma. Andra drömmer om en finca i Deía eller Valdemossa. För det mesta har svenskarna en ganska bestämd uppfattning om vad de vill ha, och hittar de sitt drömboende går det undan.”

För att möta efterfrågan är flera mäklarhus på ön involverade i utvecklingsprojekt. Mallorcafastigheter är en av dem.
”Många kunder säger att läget är viktigast. Men när de väl kommer in i en lägenhet så kanske det inte gäller längre. Många vill ha skandinavisk stil och bekvämlighet, då kan vi skräddarsy det i samarbete med byggare och finansiärer. Tomterna hittar vi ofta strax utanför de mest populära områdena. Med tiden blir även de populära, som Espanyolet med sina lugna smågator och låga hus med egna tomter.”

Så hur går det då till att köpa en bostad i Spanien? Carin Isgård reder ut begreppen.
”För svenskar i köptankar är det viktigt att förstå att mäklarens roll i Spanien skiljer sig mot den i Sverige. En mäklare i Spanien har ofta möjlighet att visa även andra mäklares objekt på marknaden. Det är därför vanligt att en mäklare letar fram passande objekt och skjutsar runt köparen på visningar. Kvadratmetrar räknas inte och det finns heller ingen statistik att gå på, då inga uppgifter är officiella. En mäklare har heller inget juridiskt ansvar, han eller hon kan representera såväl säljare som köpare, sig själv, familj eller vänner, och många mäklare har ingen utbildning. Därför rekommenderas alltid köparen att anlita en advokat för det juridiska.”

”Det enda som är lika är känslorna”, avslutar Carin Isgård. ”Eftersom det sällan blir budgivning i Spanien är det svårt att jämföra, beslutet är helt och hållet köparens, som måste veta vilket pris han eller hon är beredd att acceptera. Men när man kliver in i ett hus eller lägenhet och det känns helt rätt är glädjen alltid densamma. Jag ser alltid direkt när det är rätt. Det är som en förälskelse, som i många fall är livslång.”

FAKTARUTA
Köper du en befintlig bostad på Mallorca betalar du en överlåtelseskatt på 8-10% av köpeskillingen, beroende på pris. Köper du en nybyggd fastighet betalar du istället moms om 10% och en stämpelavgift om ca 1,2%. De har alltså något högre tillhörande kostnader.

Advokatkostnaderna uppgår till cirka 1% av köpeskillingen. Andra kostnader som tillkommer köpet är notarieavgift och avgift för fastighetsregistret. Dessutom tillkommer de löpande kostnaderna som fastighetsskatt och månadsavgift, men dessa är inte särskilt höga jämfört med kostnaderna för att bo i en svensk bostadsrättsförening. Är man inte resident på ön får man även betala inkomstskatt på cirka 100-300 euro. De som köper en bostads att främst använda som semesterboende kanske tänker sig att finansiera den genom uthyrning. Här är det viktigt att tänka till. Uthyrningen måste deklareras och hyresinkomsterna beskattas med cirka 20%. Om skatteverkets inspektörer kommer på att uthyrning olovligen skett tillkommer ett skattetillägg på upp till 150%. Mäklaren kan också hjälpa till med lån, hemförsäkring och hjälp med renovering och skötsel.