Familjen Mårtenssons arabiska fullblod på Mallorca

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Anders Ahlgren

Amanda Mårtensson lägger sina händer över Kapitels svanskota.

–Han är en ganska rastlös häst, men inom fem minuter kommer han att vara mer harmonisk, säger hon och ler.

Skimmeln är tio år och Amandas egen häst, avlad på Mårtenssons Arabian Farm som de flesta av gårdens 20 arabiska fullblod. Kapitel slänger med huvudet, sträcker fram mulen och visar tandköttet. Han tar några steg i spiltan. Amanda följer efter, släpper inte ryggen med händerna.

–Jag känner på spinalvätskan, om den pulserar jämnt eller om den har blockeringar, förklarar hon. I så fall tar jag reda på vad som orsakar dem, och sen jobbar jag bort dem.

Amanda söker sig framåt med händerna längs hästryggen, och placerar sig sedan framför Kapitel. Nu lägger hon händerna på hjässan. Kapitel vänder bak huvudet mot Amanda i en vänskaplig gest. Det hon gör kallas kraniosakral terapi och tar vanligtvis en timme. Men nu gör hon en snabbvariant för att visa hur det går till. Och när fem minuter har gått är hingsten tydligt lugnare.

–Man ser när spänningarna släpper, då darrar den ofta på munnen. Och efteråt ser jag i blicken att den tackar mig. Synen är hästens viktigaste sinne, och den kontakten är jätteviktig mellan skötare och häst. Du märker tydligt om hästen inte gillar din blick, då vänder den sig bort direkt.

Amanda Mårtensson är uppvuxen på gården tillsammans med mamma Ingalil, pappa Bengt och två systrar. Hon studerade till veterinär i Australien och Barcelona, och till hästterapeut i Sverige och Madrid. Veterinärerna är alldeles för få på Mallorca som idag har uppåt 30 000 hästar, med en kraftig tillväxt de senaste tio åren, och hon åker kors och tvärs över ön varje eftermiddag för att bota sjuka hästar. Ändå hinner hon jobba på familjens två hästfarmar varje dag, för att stötta personalen och sina föräldrar som börjar bli till åren.

Hon utvecklar vad terapin går ut på:

–Hästar kan drabbas av muskelspänningar, huvudvärk eller käkproblem. Många hästar har känsliga tarmar, eller obalanser i hormonerna. Eller i lymfsystemet, då masserar jag lymfkörtlar för att få bort slaggprodukter precis som vi människor behöver göra ibland. På Mallorca är det heller inte ovanligt med sadeltvång, när sadeln eller grimman orsakar smärta. Och så finns det hästar som har problem med uppförandet eller varit utsatt för ett psykologiskt eller mekaniskt trauma. Målet är hitta orsaken utan att ta till kemiska behandlingar, som under väldigt många år har getts på ren rutin.

Efter behandlingen stannar Amanda länge vid Kapitel och smeker honom om mulen, det märks att hon står honom nära. Han är slående vacker, kraftfull och graciös i rörelserna på samma gång. Det är också typiskt för arabiska fullblod. Man tror att de avlades fram i Egypten för åtminstone 2000 år sedan och räknas som världens äldsta ras. Beduinerna använde den som stridshäst och den var också en populär gåva till kungligheter. Arabiska fullblod är uthålliga och starka, de lever länge och har ett bra men tydligt temperament. I såväl Sverige som Spanien började uppfödningen ta fart på 1960-talet.

Ingalil Mårtensson möter oss på sin motorcykel, som hon kallar sitt elektriska hjälpfordon. Trots att hon är mer än petit och har svårt att förflytta sig märker man snabbt vilken auktoritet hon är på gården. Hon är mån om att hästarna fotograferas rätt, och då inte bara från rätt vinkel vilket varken är ovanifrån eller underifrån utan rakt framifrån, utan också med rätt träns och med öronen pekande framåt. Hästskötaren Pedro är lika följsam mot Ingalil som han är mot hästarna och bär fram flera olika träns av festkaraktär som hon får välja mellan.

Ingalil har fött upp hästar i alla år sedan det första stoet, Juanita, köptes 1982 från ett stall i Son Vida där hon drev en ridskola. Stoet visade sig vara dräktigt och med det nya fölet köpte de gården strax utanför Santa María där de byggde stall och anlade häst-hagar. Första araben hittade hon i Sverige, fuxen Shafeek, som på 1990-talet blev national champion i både Spanien och Sverige, och som blev känd i hela hästvärlden tack vare ett foto som idag är legendariskt där han travar med lyft svans över en vallmoäng. Shafeek var en riktig avelshingst och är bland annat pappa till fuxen Junior. Den brunskimrande fuxen är vanligast bland araber men de flesta av Mårtenssons hästar är trots det skimmlar, varav de flesta hingstar såsom Kapitel.

En annan skimmel är Elektron, som är en av de hästar som släpps ut för fotografering. Han travar i hög fart med en stil och kraft som man bara ser hos arabiska fullblod, och när den långa vita manen och vackert lyfta svansen fladdrar i vinddraget ser han ut som ett perfekt exemplar av sin ras.

Lagom till fotograferingen kommer Bengt Mårtensson förbi och tillsammans med sin hustru går de fram till inhägnaden. Sträcker fram en bunke med hö och Ingalil ropar med kraftfull stämma på sin Elektron. Det är lätt att se ömheten mellan häst och ägare, trots skillnaden i storlek. Ingalil berättar att hon alltid varit förtjust i hästar.

–Morfar köpte en ardenner och när jag var åtta år red jag varje dag, jag såg ut som en fluga på den enorma hästen.

Ingalil och Bengt Mårtensson var några av de första svenskarna som flyttade till Mallorca. Ingalil kom 1963 som turistguide, och Amanda berättar att hon blev omtyckt direkt. Hon var kunnig och ett rivjärn redan då, men den blonda skönheten stack säkert ut på fler sätt. Bengt kom till Mallorca året därpå, som chef på Fritidsresor.

–Det tog några möten, men sedan gick det bra, säger han och ler åt minnet av hur de träffades.

Efter några år föddes Mia, och sedan Amanda och Minea som idag arbetar med bokföring på gården. Medan Ingalil ägnade sig åt avel och uppfödning och reste runt med hästarna i Europa på tävlingar och utställningar drev Bengt en resebyrå, Mundisol. Därefter började han investera i fastigheter och det är i huvudsak de som finansierar gårdarna och de sammanlagt 34 arabiska fullbloden.

Svenska communityt var litet på den tiden och de flesta som stannade kvar gifte sig med mallorkiner, berättar Ingalil. Hon och Bengt var måna om att få döttrarna att känna sig svenska. De pratade alltid svenska hemma och firade svenska högtider med Svenska kyrkan och på Svenska skolan, där döttrarna gick. Bengt engagerade sig också några år som vice ordförande på skolan.

–Men de sista åren gick jag och Minea på amerikansk skola, King Richards. Det var en bra skola där jag fick vänner för livet, säger Amanda.

Bengt lämnar oss efter en kort visit, och inte långt efter händer något oväntat. Hingstarna i spiltorna sticker ut sina huvuden genom sina fönsteröppningar och börjar gnägga högljutt. Skimmeln Romulus som hittills rört sig lugnt i sin hage börjar trava runt i hög fart, han krumbuktar sig, lyfter på svansen och slänger med huvudet så manen yr. In på planen framför stallet kommer hästskötarna Pedro och Wilson med två ston, Identiqa och Mona Lisa. De har fästträns på, och till och med det är något hingstarna reagerar på, enligt Amanda. Stona släpps in i den stora hagen och det är ingen tvekan om vad Romulus vill.

–Man kan aldrig ha en arabisk hingst och ett sto i samma hage om man inte vill att stoet ska bli dräktig. Men man kan inte heller ha två arabiska hingstar ihop, i värsta fall kan de ha död på varandra, säger hon.

Det är tydligt att Amanda har en annan energi och närvaro än sina föräldrar. Frivilligt eller ofrivilligt har hon blivit gårdens manager, och det innebär mycket arbete som tidsmässigt inkräktar på veterinärskallet. Med tiden planerar hon att sälja de yngre araberna.

–Jag kommer även att behöva sälja Kapitel, och det gör ont att tänka på det. Det är det jobbiga med att komma hästarna så nära. Men samtidigt är det så belönande, varje dag.

Amanda berättar att arabiska fullblod har en stark personlighet, de är intelligenta och känsliga på samma gång. Särskilt känsliga är de för mänskligt kroppsspråk, och hon förklarar att de kan avläsa hela 20 olika ansiktsuttryck hos en människa.

–När hästarna fortfarande är föl är det viktigt att konnekta med dem, onground connection som det kallas är det allra bästa för dem. Det är till och med viktigare än att rida dem, säger hon och smeker sin älskade Kapitel över manen.

Ida och Filip driver sitt hotell i Kenya från Mallorca

Ida och Filip Trygg Andersson är paret som bytte ett hektiskt liv i film- och modebranschen i London och New York mot hotellägarliv i Kenya. Och som tillsammans med sina tre barn nu bytt igen mot ett liv på Mallorca. Hur hamnade de här? Och kan man verkligen driva ett lyxhotell i Afrika på distans?

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

–’Ni måste flytta till Mallorca!’ Så var det flera som sa när vi letade efter en plats där vi kunde bo utan att barnen behöver skickas till internat när de är nio år. Här finns en varm kultur där alla hälsar på alla, precis som i Kenya. Busschaufförerna får lyssna på hög 80-talsmusik och nästan ingen tittar i mobiltelefonerna. Vi älskar utomhuslivet med havet, ljuset och en sol som värmer, och det får vi här. Men här finns också en öppen, internationell kultur.

När Ida pratar rinner orden ur henne i hög fart. Både hon och Filip utstrålar en positiv energi som säger att ingenting är omöjligt och att allt arbete är bra. En energi och inställning som nog krävs om man ska lyckas skapa ett hotell som rankas som ett av världens hundra bästa, och det på en plats där människor saknar inte bara utbildning utan även så grundläggande saker som el och sjukvård. Och därefter driva det på samma höga nivå på distans.

Ida och Filip valde den lummiga innergården på nyöppnade hotell Can Bordoy för vårt möte.

–Vi vet båda vilket enormt jobb som ligger bakom ett hotell. Men jag kan ändå inte låta bli att titta på detaljer som gör ett hotell personligt. Vilken musik spelar de i högtalarna, hur ser personalens uniformer ut? Och hur är känslan, känner jag mig som en gäst eller som en kund? Själv föredrar ett personligt hotell framför ett med hög standard, säger Filip som berättar att de varken har tv eller minibar på sina rum.

–Det står inte för high-end längre. Experience är viktigare, slår han fast.

Kinondo Kwetu som hotellet heter har en egen strandremsa och erbjuder såväl vattensporter som safari. Att det var på just den stranden paret Trygg hamnade tackar de en nära vän till Filips mamma för, Tina Dyrssen. Tina ville sälja sin strandtomt, och det var den som Ida och Filip tillsammans med Filips familj, köpte några månader efter att de lämnat New York för en semester på obestämd tid för att kitesurfa och stressa ned. Då var de inte mer än 26 år.

–Vi ville bygga oss ett litet gulligt familjehotell, och tänkte att det väl var som att leda ett filmprojekt, berättar Filip.

Med köpet ingick anställda och relationen till en hel by.

–Första året var jätteroligt då vi tog fram byggplaner och ritade upp allt. Men de som skulle bli vår personal var människor som levde ett helt annat liv. De hade jordtrampade golv och åt med händerna. Efter ett år var det skitkämpigt, och då bestämde vi oss för att tänka om. Vi läste koranen och lärde oss att tänka mer cirkulärt, ’vad ska vara klart i slutet av dagen’?

En annan sak de snabbt insåg var att de behövde engagera sig i byn. Idag driver de en skola och ett sjukhus som tar emot 100 000 patienter om året. Det är Filip som är ansvarig för sjukhuset, och hans mamma sitter i Sverige och ansöker om pengar i större fonder. Som grundare till Victor Rydbergs gymnasium är hon en kvinna med mycket driv och kompetens.

–På plats har vi en duktig driftschef, och hotellet har en svensk manager i Anna. Det är tack vare dem vi kan driva hotellet på distans. Sedan några år har vi också välutbildad personal från de större städerna i Kenya.

Idas huvudansvar är marknad, reservationer och personal.

–Min räddning är alla de personalgrupper vi har på whats-app. Utan dem skulle vi aldrig kunna jobba härifrån, eller ens ta ledigt. Nu kan vi vara på stranden en dag med familjen och ändå vara nåbara. Varken Filip eller jag har någon hotellutbildning, men för oss är värdskapet allt. Det står Anna för nu, men fyra gånger om året åker vi till Kenya och då är det en av våra viktigaste uppgifter.

Trots lockelserna från Mallorcas calas och stränder räcker Idas energi till flera projekt. Bland annat gör hon hållbara smycken och inredning som tillverkas i Kenya.

–Vi märkte att våra gäster frågade efter lokala produkter i hotellshopen. I Kenya är det dyrare att tillverka hos lokala skräddare eftersom det finns så många organisationer och fabriker som dumpar kläder där, och kunskapen går förlorad. Men nu har vår lokala skräddare en fair trade-fabrik med egen workshop. En viktig lärdom är att om man vill hjälpa lokalt ska man skapa arbetstillfällen, inte skänka kläder.

Under intervjun ser Ida ut att vara på språng mest hela tiden, medan Filip sitter avslappnad i sin korgfåtölj. Men båda ler lika mycket och de kompletterar varandra naturligt i sina svar utan att avbryta eller rätta den andre. De var båda 23 år när de träffades på gemensamma vänners fest. Idag är de 41. Så hur har de inte bara kunnat hålla ihop, utan också jobba ihop så länge och på så olika platser?

–Filip är megapositiv i sinnet från början, säger Ida. Men i ett långt förhållande lär man sig också acceptera varandras dåliga sidor.

–Vi tänker båda ’vad kan jag ge den andre? Hur kan jag bättre älska?’ säger Filip och ler övertygande. Vi har båda gett varandra frihet, vi har aldrig samlat poäng på varandra. Vi bråkade mycket första året tillsammans, sedan var vi klara med det. Nu bråkar vi kanske under fem minuter och säger sedan förlåt. Båda vet att vi inte kan ändra på den andre.

Trots Idas och Filips positiva utstrålning hade de båda gått igenom svårigheter innan de träffades. Filip vurpade med snowboarden i Åre som sjuttonåring och bröt nacken och ryggen. Han stelopererades och fick flytta ben från höften.

«Jag har lärt mig att lycka är vad man gör det till. Man vet hur jobbigt saker och ting kan vara, men jag känner mig ändå ofta positiv och glad»

–Jag var nära att bli helförlamad men räddades tack vare en sjuksköterska i backen som sa åt mina vänner att inte flytta på mig, och en duktig kirurg i Stockholm. Men jag förändrades efter det och skötte inte skolan. Min rektor sa åt mig att åka iväg, så jag flög till Madrid och blev kvar ett halvår. Då väcktes min kärlek till Spanien och jag älskar fortfarande Madrid. Men Mallorca är bättre för barnen, här finns havet och vi cyklar till skolan.

Ida växte upp med en pappa som blev alkoholist. Filip berättar hur det gick till.

–Han var delägare i ett företag och när han sålde började han dricka på allvar. Ida och hennes mamma och syskon ställde honom mot väggen, ’välj mellan oss och spriten’. Han vände på klacken och gick, det var en av de sista gångerna de såg honom. Några år senare hade han supit ihjäl sig. Familjen bildade då Trygga barnen, en organisation som stöttar barn som växer upp med missbrukare. Jag var med på Idas resa och det har gjort oss sammansvetsade. Det har gjort att jag är uppmärksam på henne, men hon är det också på mig.

Ida lyssnar när Filip berättar hennes historia, och blir eftertänksam när hon säger:

–Jag har lärt mig att lycka är vad man gör det till. Man vet hur jobbigt saker och ting kan vara, men jag känner mig ändå ofta positiv och glad. I Kenya är döden närvarande och naturlig, hemma är man rädd för döden. Vi har det egentligen så jävla bra, även när vi har det som jobbigast. Man går efter den erfarenhet man har, men jag är glad att våra barn har sett det de sett och är tacksamma för hur bra vi har det.

–Kenyaner som lever med döden runt knuten tar inte allt så jätteallvarligt. Det viktiga är att alla är glada och nöjda. Det är en in-ställning vi nog båda har tagit till oss, säger Filip och fortsätter: Saker som händer känns inte så stressande som det gjorde innan, men kanske har det med åldern att göra. Livet är inte så allvarligt som jag trodde innan. Men jag tar vara på det. Om jag är ledig en timme brukar jag cykla till en stadsdel där jag inte varit tidigare, beställa en kaffe på en bar och lyssna på gubbarna.

Idas och Filips hotell i Kenya: Kinondo Kwetu

Idas och Mikaelas inredning och smycken: Malaika Cotton

Mallorcas chiringuito blir aldrig omodern

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Trots att de numera måste samsas på de paradisiska stränderna med lyxiga beachklubbar och deras balinesiska strandbäddar, exotiska cocktails och cirkulerande service, så överlever ännu de klassiska strandbarerna – eller chiringuitos som de kallas här på Mallorca. Framför allt lever de kvar i de minsta mest svårtillgängliga vikarna. Deras gäster kommer från alla samhällsklasser och skulle aldrig drömma om att bryta traditionen från sin ungdoms sorglösa somrar. Här spelar det ingen roll om du måste resa dig från solstolen gå bort till baren för att beställa din drink, även om det skulle innebära att du bränner fotsulorna på den heta stranden, för du hälsas välkommen av Joan, Tomeu eller Natalia, på samma sätt som de hälsat sina gäster i 15 år, och de känner igen dig och vet hur du vill ha din mojito. Priserna varierar från en strandbar till en annan, men de är alltid skäliga om man tänker på att de bara kan ha öppet några månader om året, att deras existens vilar på löftet om en molnfri himmel och att licenserna för att få finnas till är skyhöga.

Roxy Beach.
Roxy Beach.

Vår fotograf Cristiano Montoro förevigar här några av Mallorcas mest kända strandbarer: Blue Bar i Porto Colom, Cala Sa Nau de Horta, Roxy Beach i Portals och Chiringuito de Costa de la Calma.

Chiringuiton är en minimal inrättning med en utpräglad avslappad och sorglös atmosfär som sätter prägel på många av Mallorcas stränder. Men det är också en verksamhet som erbjuder mer än skugga under ett halmtak eller parasoll som skydd mot sommarens heta sol.

Chiringuiton är en minimal inrättning med en utpräglad avslappad och sorglös atmosfär som sätter prägel på många av Mallorcas stränder. Men det är också en verksamhet som erbjuder mer än skugga under ett halmtak eller parasoll som skydd mot sommarens heta sol.

Cala Sa Nau.

Öl, smörgåsar, läsk, sallader, vatten, hamburgare, glass och en enkel korg med bröd och olivolja är de vanligaste rätterna på menyn. Något som passar de flesta strandgäster som sällan ute efter unika rätter med tjusig presentation och tillagning, utan snarare ett enklare utbud som snabbt kan förberedas och serveras.

Men visst finns det strandbarer som valt att utveckla sin verksamhet med ett lite mer omfattande utbud av rätter och cocktails, med ännu lite personligare service och kanske bekvämare möbler, i ett försök att locka till sig fler och därigenom öka sin omsättning och blygsamma vinst.

Källan till det spanska ordet för strandbar – chiringuito – är lite oklart. Vissa hävdar att namnet kommer från Puerto Rico, från ordet chiringo, som till vardags betyder «liten, kort, knapp», och att det syftar på strandbarernas storlek. Andra källor pekar mot Kuba, och då särskilt deras kaffeplantager. När arbetarna drack sitt kaffe hällde de först upp det i plastflaska nedstoppad i en strumpa, och tryckte till. Kaffestrilen som då kom ut kallade de «chiringo». Med tiden kom de ställen som serverade kaffe att bli kända som chiringos.

Här spelar det ingen roll om du måste resa dig från solstolen gå bort till baren för att beställa din drink, även om det skulle innebära att du bränner fotsulorna på den heta stranden, för du hälsas välkommen av Joan, Tomeu eller Natalia, och de känner igen dig och vet hur du vill ha din mojito.

Det anses att den första chiringuiton på spansk mark öppnades redan år 1913, närmare bestämt i Katalonien som då hade handelsförbindelser med Kuba. Den första låg på stranden i Sitges och eftersom många där hade återvänt från Sydamerika där man gjort sig en förmögenhet, började de fråga efter chiringos. Namnet gav de sedan till själva lokalerna, på samma sätt som man gav spanska ord åt de nyinrättade caféerna (cafetería), slakterierna (carnicería) och glasskioskerna (heladería).

På Mallorca finns många strandbarer. Ett exempel är El Chiringuito Costa de la Calma i Calvià som drivs av Natalia. Natalia öppnar sin strandbar klockan elva på förmiddagen och stänger inte förrän klockan ett på morgonen. El Chiringuito Costa de la Calma åtnjuter den stora fördelen att inte ha några grannar i närheten. Strandbaren erbjuder ett lockande utbud av mat under hela dagen, som enligt stamgästerna är både enkel och god, och ett överflöd av lokala delikatesser. Här serveras rostat bröd med smör, nypressad apelsinjuice, sallader, skinka och lokala ostar, gazpacho och – som grädde på moset – pamboli (bröd med olivolja) med sobrassada, ost från Menorca, nyskuren Serranoskinka, tonfisk och annat. Allt detta i en informell miljö med en högst varierad kundkrets. För på Natalias Chiringuito förenas en rad personligheter, allt från de som måste hålla hårt plånboken till de vackra och rika. Menyn och det svårslagna läget lockar gäster under hela dagen, men det är på kvällen när de vackra solnedgångarna stjäl uppmärksamheten som det börjar bli trångt i baren. Här råder ingen brist på varken tinto de verano, en vindryck som påminner om sangria, eller cocktails, ihop-rörda på kända spritsorter. Signaturdrinken är Chirijito Mojito, komponerad på lokala vindeltomater, angostura, soda, rom och is.

De räddar Mallorcas stränder och hav

Rebecka grundade en organisation som vill minska antalet fimpar. Line och hennes man grundade en som erbjuder gratis dricksvatten på återvinningsbar flaska. Mari arbetar för att bevara Mallorcas strand- och havsmiljöer. Möt tre tjejer som valt att dedikera sina liv åt att skydda Mallorcas vatten, stränder och hav.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Mallorca är en utsatt ö. Tretton miljoner turister kommer varje år med flyg och båt. Återvinningskärl finns i de flesta gathörn, ändå är benägenheten att återvinna långt under genomsnittet i Europa. Och Palmas avloppssystem har länge varit underdimensionerat. Vid kraftiga regn släpps avloppsvattnet rakt ut i havet för att förhindra översvämning, och stränderna stängs av i flera dagar efter-åt på grund av den höga nivån av bajsbakterier.

Gator och stränder städas tidigt varje morgon med stora maskiner, men de får inte upp allt. Bara i Magalufs partykvarter slängs ett halvt ton flaskor och förpackningar på gatorna varje dygn under sommaren. För att plast, fimpar och annat skräp ska minskas måste vårt beteende förändras. Både turisternas och fastboendes. Därför måste miljöorganisationerna jobba från två håll. Erbjuda lösningar, men också information.

Vid ett besök på playa de Mago i maj såg jag med egna ögon en strand som inte hunnit städas inför turistsäsongen. Bukten och den dryga trettio meter långa remsan var överfull med alger, men också skräp. Allt från stora plastsjok som guppade i havet till snören och tampar, korkar, mängder av halvt nedbrutna förpackningar, en glömd matlåda och en flipflop. Och överallt i sanden låg fimpar. Under en dryg halvtimme städade vi havet och stranden, och skräpet fyllde en halv soptunna. ”Det spolas in från Afrika” sa en förbipasserande man och såg säker ut. Hade han rätt?

Några dagar senare träffar jag Rebecka Dahlén på Palmas närmaste strand Ca’n Pere Antoni. Jag ställer frågan till henne, och som svar böjer hon sig ner och plockar i de uppspolade algerna.

–Ser du vad det här är? Gamla våtservetter och rester av tops. Jag vet inte hur strömmarna går men det här kommer från Palmas avloppssystem. Det är alltså något folk spolar ner i toaletten som om den vore en papperskorg.

Det var bara någon vecka sedan det meddelades att Palmas stränder stängdes efter ett kraftigt regn, så jag förstår att hon har rätt. Men hon visar mig också fimpar.

–De här kommer inte från havet, det är cigg som folk som släcker i sanden och lämnar kvar.

Rebecka är full av energi när hon berättar om event hon genomfört och kommer att genomföra där hon genom organisationen Don Dobbin samlar folk för att plocka fimpar. På Mallorca hakar de på de strandstädardagar som Save the Med anordnar. De samlar i burkar, räknar och redovisar. Och försöker ändra på människors beteende.

–Vi tror att för att förändras räcker det inte med information, man behöver också den fysiska handlingen, att böja sig ner och plocka. Det är därför eventen är så viktiga. Sedan sprider vi information på sociala media.

Filtret i fimpen består av cellulosaplast och innehåller tungmetaller som bly och kadmium. När dessa spolas ner i jorden, i dagvattenbrunnar och ut i havet tas de upp av grödorna och äts av fiskar och skaldjur. I mätningar ser man att levern på skaldjur innehåller mångdubbelt högre halter än köttet, där de också många gånger är höga. Metaller anrikas i näringskedjan och har man själv höga halter i organen kan en arroz brut eller paella ge svåra symptom.

–Det vi slänger i naturen kommer tillbaka till oss själva, som Rebecka säger.

Det finns fler krafter på Mallorca för att hålla stränderna rena från fimpar. På en av Ibizas stränder har fimpar förbjudits på prov och nu vill hälsomyndigheten utöka till stränder på Mallorca. I Calvià har kommunen placerat ut askfat vid tre stora stränder med instruktioner för att samla egna och andras fimpar. Men allt tar tid, särskilt när beteenden ska förändras, och tills vidare växer fimparna i antal. Rebecka visar mig en petflaska full med fimpar.

–De här plockade jag på vägen hit runt palmerna längs strandpromenaden. Folk tittade lite snett på mig men det får man strunta i, säger hon och skrattar.

 

Något annat som skräpar ner stränderna är plastflaskor. Hettan får solbadare att ta med sig stora mängder medhavd dryck på flaska, som inte sällan lämnas kvar. Plast bryts med åren ner till bitar, och till slut blir den till millimeterstora kulformade mikroplaster som fiskar misstolkar som mat.

Något annat som skräpar ner stränderna är plastflaskor. Hettan får solbadare att ta med sig stora mängder medhavd dryck på flaska, som inte sällan lämnas kvar. Plast bryts med åren ner till bitar, och till slut blir den till millimeterstora kulformade mikroplaster som fiskar misstolkar som mat.

Cleanwave är organisationen som placerar ut alternativ till plastflaskor för engångsbruk. Det är rost-fria stålflaskor som man fyller gratis i någon av de mängder av vattenpåfyllningsstationer som finns över hela ön, men också på Ibiza, Menorca och i Madrid. Ingen av öarna har en fungerande återvinning utan all plast transporteras till fastlandet.

Danskan Line Hadsbjerg, Mallorcabo sedan 15 år och uppvuxen i Sydafrika och Kenya, grundade Clean-wave tillsammans med sin man Philippe Baier. Det började med ett femdagars-event på Ibiza för 1000 personer där hon insåg att de skulle behöva köpa in 25 000 små plastflaskor.

–Det var verkligen inget alternativ för oss. Så vi satte upp mobila vattenpåfyllningsstationer och tillhandahöll hållbara flaskor. Det fungerade och vi tänkte genast att kan vi göra det för event kan vi göra det för hela ön.

Save the Meds huvudsakliga uppgift är att återskapa de marina havsmiljöerna runt Mallorca genom att dokumentera och analysera bottenstrukturerna i de mest utsatta områdena. De presenterar även förslag åt den lokala regeringen för hur dessa områden bör skyddas.

Line beskriver Cleanwave som en social rörelse som samlar företag, restauranger, hotell, skolor och övriga samhället i ett försök att bekämpa användningen av plast.

–Som öbor har vi möjlighet att arbeta tillsammans och se resultat.

Mari Gutic är psykologen som sålde allt i Sverige och som oväntat blev medbjuden på en båt till Mallorca efter att ha seglat två månader i Azorerna. Hon hade fördomar om ön som en party- och allinclusive-ö och tog kontakt med Brad som var en av Save the Meds (tidigare Asociación Ondine) grundare. Hon förlängde sin vistelse och blev med tiden heltidsanställd.

Mari berättar att även de ser det lokala samarbetet som avgörande för att nå en förändring.

–Miljövårdsforskning blir meningsfull först när vi vanliga människor tar till oss den och gör något åt saken. Det är agerandet i vardagen som är det verkliga miljövårdsarbetet.

Save the Meds huvudsakliga uppgift är att återskapa de marina havsmiljöerna runt Mallorca genom att dokumentera och analysera bottenstrukturerna i de mest utsatta områdena. De presenterar även för-slag åt den lokala regeringen för hur dessa områden bör skyddas.

–Vi bjuds regelbundet in till möten och under loppet av ett år har tre nya miljöskyddsområden upprättats runt Balearerna. Skyddet runt La Cabrera Nationalpark har nyligen utökats och är nu Medelhavets största marina miljöskyddsområde.

Och Save the Meds dykare och marinbiologer jobbar vidare. Förra sommaren gjorde de en studie kring Formentor.

–Efter de flesta dyk kom vi upp sorgsna över hur tomt ett område med så mycket potential kan vara. Det finns ett brådskande behov av skydd där, liksom på många andra håll runt öarna. Områden med rik bottenstruktur med endast småfisk är ofta ett tecken på överfiske. Men havet har en otrolig förmåga till återhämtning när det ges möjlighet. I de marina skyddsområdena El Toro och Levante de Mallorca har såväl mängden fisk som storleken ökat upp till 10 gånger på tio år.

Jag träffar Mari och Rebecka på den gemensamma strandstädarkvällen på Ca’n Pere Antoni. Gruppen som samlats har en internationell prägel. Vissa plockar systematiskt innanför en kvadrat, silar sanden och räknar antalet bitar. Andra gör som jag, sätter sig helt sonika och plockar det man ser. Stranden ser ren ut, inte alls som när jag och Rebecka träffades här, men tittar man noga är sanden full av mikroplaster och nurdles, små kulformade plastbitar. Jag träffar två svenskar, Rebecka Glaser och Jeanette Wioski, som berättar att de silade fram 660 mikroplaster på drygt en timme.

–Det blir nästan meditativt, man blir som besatt. Som gammal rökare skäms jag över hur lättvindigt jag kunde lämna kvar fimpar och skräp förr. Det vill jag återgälda nu. Att bli inbjuden till strandstädardagarna ser jag som en ynnest, säger Rebecka Glaser som bor på ön.

Balearerna har på senare år tagit fler initiativ till att skydda miljön. Redan idag måste butiker ta betalt för plastpåsar större än fruktpåsar. Om två år ska tops, sugrör och engångsbestick förbjudas i hela EU, och om tio år ska hela 90 procent av alla plastflaskor återvinnas. Mallorca har med sina 17 procent långt kvar, men ambitionen finns inom kommunerna. Med miljöorganisationernas hjälp kan en minskning bli möjlig, även utan lagstiftning och böter. Men då måste alla vara villiga att hjälpa till att rata engångsprodukter och slänga skräpet på rätt plats. Även du och jag.

 

Läs mer om organisationerna här:

http://dondobbin.com/

https://www.savethemed.org/en/

https://www.cleanwave.org/

Alla plastförpackningar slängs i gul container märkt envasos, dvs behållare. Här slängs även aluminiumburkar och sprayburkar.

Fimpar slängs i grå container märkt residous/rechazo, dvs avfall. Här släng det som inte kan återvinnas utan måste brännas.

I toaletten slängs bara toalettpapper, utöver bajs och kiss. Våtservetter, tandtråd, tamponger och linser ska du slänga i en papperskorg.

Vill du veta mer, hjälpa till eller donera?
Läs mer på: Dondobbin.com, Cleanwave.org,
Savethemed.org

Mons Kallentoft skriver om Mallorcas skuggsida

SE MIG FALLA

Om det finns sol finns det skugga. Och alla paradis har ett inbyggt helvete. Med sin nya bok ”Se mig falla” punkterar Mons Kallentoft effektivt den rådande bilden av turistparadiset Mallorca. Några ingredienser: Droger, korruption, slumkvarter, mord, sexhandel och en försvunnen tonåring. Inget man brukar hitta i reseannonserna precis…

Succéförfattaren Mons Kallentoft är mer produktiv än de flesta. Vid 51 års ålder har han redan otaliga böcker bakom sig. De tycks onekligen rinna som vatten ur honom, men ”Se mig falla” har inte skapats i ett flöde av rent källvatten, här har han snarare skruvat på en kran av brunt, obehagligt avloppsvatten.

– Jag fascineras av kontraster, säger han när vi ses i Santa Catalina där han sedan fem år bor med sin familj – fru och två tonårsbarn.

– Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser. Här finns några av Spaniens rikaste familjer och en lång tradition av skumma fastighets-, mark- och vattenaffärer och det har varit en knutpunkt för droghandel i decennier.

Sådant intresserar förstås en författare av kriminalromaner, en person som dessutom vuxit upp i Ljungsbro, en allt annat än idyllisk svensk småstadshåla utanför Linköping.

Mallorca är svart och vitt. Jag blev ganska snart intresserad av att ta reda på mer av skuggsidan, sådant vi inte ser. Många kanske inte vet det men Mallorca kommer mycket långt upp på listan över Europas mest korrumperade platser

– När jag var ung kallades Ljungsbro för Pickhult, det var mycket droger och många av mina generationskamrater fast-nade i kriminalitet. Men på ytan var det en putsad medelklassidyll, berättar Mons medan vi sätter oss i bilen för att börja vår lilla rundtur i några av de mindre charmiga delarna av ön. Det är i dessa miljöer som den nya, svarta romanen ut-spelar sig.

”Se mig falla” handlar om tonårsflickan Emme som tjatar sig till en utlandsresa av sina tveksamma föräldrar. Och det är till det party- och drogstinna, ökända Magaluf hon till varje pris vill åka.

När vi stiger ur bilen i ett folktomt, ödsligt Magaluf en dag i slutet av januari är det snudd på omöjligt att föreställa sig att detta på sommaren förvandlas till ett pulserande, neonsprakande festinferno som lockar ungdomar från hela världen. Denna dag kunde Magaluf lika gärna varit en del av Västerås, minus stranden förstås. Död betong.

Det är här unga Emme i boken försvinner och det är här hennes förtvivlade pappa börjar sin kamp för att hitta henne.

– Min egen dotter som är 16 år nu brukar faktiskt åka till Magaluf för att festa. Vad kan man göra, ungdomarna tycker att det är kul och billigt här, säger Mons medan vi promenerar förbi några av klubbarna som figurerar i boken. Han verkar inte särskilt orolig för sin dotter trots att hans egen kreativa och mörka fantasi skenat iväg ordentligt med honom i den nya boken. Och det är förstås en författares privilegium att få iscensätta och bearbeta sådant som inte hänt i verkligheten.

Inspirationen till boken kom när Mons flyttat till ön och dagligen började läsa tidningsartiklar om knarkdrottningar, poliskorruption och skumma affärer.

– Det är så enkelt att se det svarta och det vita här, den ingrodda smutsen. Men jag har varit mycket noga med att inte peka ut personer i boken, det är ju en roman, fiktion, poängterar han medan vi tar oss in mot stan igen, till en stadsdel som aldrig någonsin har blivit omnämnd i en turistguide – Son Gotleu.

Nu är det inte Västerås längre, nu kunde det lika gärna vara ett slumkvarter i Calcutta.

– Ibland hittar man uppsprättade katter på gatorna här, det är mycket vodoo i görningen, mycket droger och ibland våldsamma uppgörelser mellan olika grupper. Men man får inte glömma att merparten av folk som bor här är fattiga men skötsamma familjer som bara försöker överleva, understryker Mons, som har ett starkt socialt/politiskt patos.

I den här totalt oglamorösa stadsdelen utspelar sig en del minst sagt obehagliga scener i boken.

Det är ingen tvekan om att Mons Kallentoft gjort en riktigt djupgående research under arbetet med ”Se mig falla”. Storyn för oss vidare till kvarter som en gång varit trendiga nöjeskvarter, men som har förfallit rejält under senare decennier. Som till exempel delar av El Terreno, runt Placa Gomila, som oavsett närvaron av Svenska skolan faktiskt har en väldigt slummig karaktär med fula, halvt förfallna hus, graffiti och otroligt ocharmiga lågprisbutiker.

Vi ska inte avslöja mer om bokens innehåll här. När den publiceras i början av maj kommer förhoppningsvis många läsare att få ta del av innehållet.
Men kommer han och familjen att kunna bo kvar på ön när denna smaskiga svarta motpol till glassig turistinformation om Mallorca kommer ut?

– Det återstår att se, säger Mons med ett lugnt leende.

 

Läs om Mons Kallentofts alla böcker här:

http://www.kallentoft.com/

Omslaget till Mons Kallentofts Se mig falla. Nedan: Ett utdrag ur bokens kapitel 3.

(...)
Han kör längs Marítimo, där klubbarna ännu hål-ler öppet, och utanför Opium står en grupp killar och försöker övertala vakterna att släppa in dem samtidigt som ett gäng tonårstjejer obehindrat glider förbi kön.
Färden tar honom ut på motorvägen, och på kul-larna ner mot havet ligger husen som inkilade i vegetationen. Ovanför Genova blickar madonnastatyn ut över människornas göranden och Tim trampar ner gaspedalen. Det här är den farligaste tiden på dygnet på Mallorcas vägar, när de fulla och höghushöga är på väg genom sennatten, men det är inte mycket trafik nu. Han tar av, svänger upp mot Calvià och snart kör han på en vindlande väg omgiven av palmer och blommande jakarandaträd, de har förirrat sig i tiden och tusentals små klockor i lika många blå nyanser bildar ett valv över vägen. Det bär uppåt, inåt ön, och de låga bergen ger vika. Landskapet öppnar sig i en kilometerbred dal, där små ockrafärgade hus och Hotel Son Claret omgärdas av flacka fält inramade av stenmurar. Bortom fälten skjuter bergen upp igen som en sovande jättes skuldra, och ovanför skuldran finns den tvekande gryningshimlen som ännu är full av slocknande stjärnor.
Han kör så långt upp på berget som vägen tar honom. Han parkerar och så går han i gryningen, planlöst, hotellet en miniatyr långt under honom. Ljusen i byn tänds för att sedan falna i takt med att gryningen vinner helt över natten. Han går, vandrar, ropar hennes namn rätt ut i den nya dagen.
Emme, Emme, Emme.
(...)

Matsmarta val på menyn hos Louise i Palma

En skolpsykolog som startar kreativ matstudio. Det kanske låter som helt skilda världar, men för Louise Sarrión blev det en fullträff. På Grounded Living lagar hon hälsosam och helst veganskt kost till yogaretreats och fester på Mallorca.

Text: Anna Norström
Foto: Pär Olsson

När Louise Sarrións mormor Marianne var ung åkte hon till Mallorca på charterresa. Här blev hon blixtkär i turistguiden. Han fick följa med hem till Småland. Snabbspola fyrtio år. Louise är nu själv boende på ön.

– Det låter kanske som en kliché men nu är cirkeln sluten, säger hon.

Louise Sarrión startade projektet Grounded Living för två år sedan. Efter flera år med sin familj i Madrid hade hon landat på ön och hitta hem till köket. Det blev det en matlagningsverkstad med fokus på det växtbaserade riket. Hon utgår från sin studio på Carrer d’Arnau Rossiñol i Santa Catalina, Palma men arbetar ofta ute på fältet.

– Min idé från början var att göra cateringuppdrag men jag jag får allt fler kunder som antingen har retreats eller familjer som vill att jag kommer hem till dem och lagar mat, berättar Louise.
Många är nyfikna på studion. Under vårt besök sticker en herre in huvudet och undrar om hon serverar lunch.

Hon ger också matlagningskurser. Det finns en stor efterfrågan på Mallorca med just hälsosam och vegansk kost. Men Louise är inte den typen av grön kock som sysslar med några pekpinnar. Jag är inte ”hjärntvättad”, säger hon och skrattar.

– Det här händer ganska ofta att folk knackar på eller kommer in. Från början tänkte jag att jag skulle ha luncher för allmänheten men nu gör jag bara events här för sällskap som bokar in sig.

Hon ger också matlagningskurser. Det finns en stor efterfrågan på Mallorca med just hälsosam och vegansk kost. Men Louise är inte den typen av grön kock som sysslar med några pekpinnar. Jag är inte ”hjärntvättad”, säger hon och skrattar. Själv äter hon kött men inte särskilt ofta, kanske max en gång i månaden. Louise drivs snarare i positiv anda av att få folk att upptäcka nya vägar med grönsaker.

– Och framförallt för mig handlar det om bra råvaror. Det finns det så mycket av här, bara tänk på alla saluhallar!

En av hennes menyer som blivit en storfavorit är hennes veganska tacobuffé. En rätt som därhemma i Sverige är så älskad, speciellt för familjer om fredagarna, där man med enkla medel kan välja bort kött.

Och framförallt för mig handlar det om bra råvaror. Det finns det så mycket av här!

– Även de mest inbitna köttätarna älskar tacobuffén.

Då lagar hon en ”chili sin carne”, alltså utan kött, och serverar med hembakta bröd, salsan pico de gallo och mangosalsa. Den svenska artisten Little Jinder är en gäst som ätit den med förtjusning. På de yoga och hälso-retreats som hon lagar maten åt blir menyn mer hälsoinriktad – med smoothies och grönsaksjuicer som går åt i en försvinnande fart. Deltagarna kan också ta med sig enkla knep hem. Som med hennes gazpacho där hennes knep är att tillsätta något sött.

– Det är mitt hemliga trix! Man kan ha äpple, persika eller nektarin i och då balanseras tomaten med syran. Och så är jag så knasig att jag inte har någon vitlök i, det kan folk tycka är lite konstigt men det behövs faktiskt inte, säger Louise.

Hennes väg till den nya karriären startade för fem år sedan. Efter att ha jobbat som skolpsykolog Madrid ville hon göra något helt annat.

– Jag gjorde det där klassiska och gick olika kurser för att hitta mig själv.

På ett bananskal snöade hon in på raw food och tog en online-utbildning. Just raw food blev hennes biljett in i retreat-världen som växer och blir större för varje år på Mallorca. Och här på ön vill hon bli kvar. Louise och hennes man Fernando har skapat sig ett hem här tillsammans med sina barn Carl, 11, och Linnéa, 12.

– Jag älskar att bo på Mallorca. Barnen kan röra sig helt fritt här.

De tränar triathlon, och har en aktiv livsstil. Hennes man pendlar fortfarande en del för jobb i Madrid men deras bas är på ön. Och lokalen på calle Rossiñol nummer tolv är platsen där Louise får utlopp för sin kreativitet.

– Vi bara sprang på den här lokalen och det kändes så rätt.
För mer info: groundedliving.es

Kyrkoherden hjälper oss i nöden

Det är inte helt ovanligt att svenskar reser till Mallorca på enkel biljett med en gitarr om sin hals, och hoppas på ett rum eller en balkong att sova på. Det finns de som kommer hit med sin familj med en önskan om att lösa de problem som de brottades med i Sverige. Andra, som bott här länge, hankar sig fram tills ålderdom och sjukdom tar vid, och den oundvikliga döden.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Danielle Stack

Det kan gå bra, men det kan också hända att någon av dessa svenskar hamnar i djup kris. Ekonomin löser sig inte, alkoholen eller andra beroenden tar över, äktenskapet spricker, och när den ena i paret dör kanske den andra står ensam i sorg, utan pengar och med begränsade kunskaper i det spanska språket och om det spanska samhället. Inför vännerna hålls kanske fasaden intakt medan insidan rämnar, och när man väl blottar sin förtvivlan försvinner partyvännerna en efter en. Det är då Svenska Kyrkans personal finns där. Med samtal, besök och hjälp med det praktiska.

Svenska kyrkan har i fyrtio år visat omsorg om svenskar på Mallorca. I El Terreno erbjuder de en social mötesplats och bjuder in till samtalsgrupper, sångstunder, alla årets kyrkliga högtider, gudstjänster och fika. Men de finns också där för svenskar i nöd och social kris – på kyrkans journummer kan du nå en präst mitt i natten.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag. Jag blev nyfiken på hur de arbetar och fick ett samtal med vikarierande kyrkoherde Kajsa, kantor Maria och kanslist Carina för att prata om deras arbete för människor i nöd.

Kajsa inleder med att berätta att de flesta som hamnar i akut kris ringer på kyrkans journummer där antingen hon eller kyrkoherde Karin svarar dygnet runt. Kyrkan har också ett nära sam-arbete med Svenska Konsulatet som hör av sig när svenska turister behöver hjälp med annat än de praktiska bitar som konsulatet står för.

När någon som själv befinner sig i kris ringer på jourtelefonen handlar det framför allt om att lyssna, och väldigt sällan om att ge konkreta råd, berättar Kajsa. Hon framhåller att det även är något man som anhörig kan tänka på, att vad många i kris framför allt behöver är någon som är villig att lyssna. Samtalen blir gärna långa, men för det mesta räcker det med ungefär fyrtiofem minuter.

– Ofta har den som ringer då själv kommit på bra tankar och lösningar, utan att jag har behövt säga så mycket. Om problemen är långvariga handlar det om att stötta det friska och försöka hjälpa personen att hjälpa sig själv, säger hon.

Diakoni som kyrkans sociala arbete kallas är ett av kyrkans viktigaste uppdrag

Rent praktiskt kan Svenska Kyrkan hjälpa till att kontakta sjukhusen, spanska socialen, domstolen, polisen och kvinnohuset Instituto de la doña som hjälper såväl fysiskt och psykiskt utsatta kvinnor och barn. Med försäkringskassans blå kort får svenska turister tillgång till vården på de statliga sjukhusen. Har man inte det med sig brukar Konsulatet kunna hjälpa till att få fram det.

– Vi har också ett samarbete med socialarbetarna i El Ter-reno och Santa Catalina som gärna vill nå ut till svenskar och andra invandrare som behöver hjälp att integreras i det spanska samhället, säger Carina.

Kajsa har tidigare varit präst på såväl Svenska Kyrkan i London och i New York, men även på Kanarieöarna. Där ligger kyrkans lokaler nära stranden i San Agustin och betraktas i det närmaste som turistkyrka. Så är inte fallet på Mallorca där lokalerna inte ligger på gångavstånd från de områden dit turisterna söker sig. Däremot har El Terreno där lokalerna finns blivit allt mer populärt för svenskar att köpa lägenhet i.

– Även Svenska Skolan ligger här, och många av de mindre barnen kommer till kyrkans sånggrupper, sjunger Mors lilla Olle och äter kanelbullar, säger Maria som bland annat håller i barn-aktiviteterna. Men de flesta som söker sig till kyrkan är äldre svenskar som bor på Mallorca. Då börjar de kanske med att fika eller för att delta i någon av aktiviteterna. En stor anledning är den sociala samvaron med personalen och andra besökare.

– Det brukar vara en bra ingång om man senare behöver hjälp på ett djupare plan. Kanske kan man inte alltid nå fram till de existentiella samtalen med vännerna så som man upplever att man kan med oss, säger Kajsa.

Hon berättar att samtalsgrupperna har blivit väldigt upp-skattade.

– Vi är tio, tolv stycken som samtalar om olika teman. Kyrkans personal har tystnadsplikt, men alla är överens om att det som sägs i gruppen stannar där. Vi samtalar om kärleken, döden och allt däremellan, och man kan öppna sig för tankar som man ibland kanske inte vill delge den närmaste familjen.

En uppskattad del av kyrkans diakoni är sjukhusbesöken. Varje tisdag, ibland ännu oftare, besöker kyrkoherden eller församlingsassistenten John svenskar som är inlagda på Juaneda, Son Espases eller något annat sjukhus. Om man önskar kan man även få hembesök.

– Då tar vi med oss fika och veckotidningar, och ibland böcker. De flesta ser det som värdefullt att prata svenska en stund om annat än det som rör det medicinska. På vintern gör vi inte lika många besök, men när cykelsäsongen drar igång blir det genast fler, säger Kajsa.

Många som blir äldre frågar efter ålderdomshem. Och visst finns de även i Spanien, men de är ofta sorgliga att se, säger Maria.

– De påminner om fängelser med sina galler för fönstren. I Spanien får de flesta äldre hjälp av grannar eller familjemed-lemmar som ofta bor i närheten, eller så betalar de någon privat för service. I den lokala baren i mitt kvarter finns nycklarna till flera äldre stamgäster ifall någon en dag inte skulle dyka upp, säger hon.

Många utlandssvenskar har sitt starkaste skyddsnät i Sverige. Där finns släkt och vänner sedan långt tillbaka i tiden. Dess-utom är myndigheterna i Sverige ofta snabbare på att erbjuda hjälp än i Spanien, därtill på hemspråket.

– Om man inte har sociala kontakter, blir sjuk och inte kan gå ut eller om man tidigare gjort allt med sin partner som sedan dör kan det bli en väldig ensamhet. Särskilt om man inte har lärt sig spanska så bra. Många väljer att sälja och resa hem då, säger Carina.

Hon framhåller att det i ett visst skede av livet är viktigt att planera för döden, vilket många också gör.

– För att få begravas i Spanien måste man köpa en gravsten. Därför brukar även svenskar som bott här länge välja att begravas i Sverige. Då är det den församling där man bodde senast som tar emot kistan eller urnan.

Samtidigt finns det en livskvalitet i Spanien som gör att många äldre svenskar vill bo kvar. Att byta några ord varje dag med grannen, servitören, frukthandlaren eller tjejen i kassan kan betyda mycket, något som fortfarande är ovanligt i Sverige.

– Du kan sitta ute nästan året runt, och de boende i kvarteret bemöter dig vänligt även om du kanske inte kan språket så bra. Här ingår det i uppfostran att hälsa exempelvis i hissen. Och till oss på svenska kyrkan är alla välkomna när de vill, vi finns alltid här även när vi inte har aktiviteter, säger Maria.

Svenskar som bott länge på Mallorca har ofta ett stort umgänge. Ofta sportar man tillsammans eller ses på restaurang. Det är kanske inte alltid man känner varandra på djupet så som man gör med de vänner som man haft hela livet. Däremot ses man kanske tillräckligt ofta för att lägga märke till om någon av vännerna är på väg in i en kris.

– Som anhörig kan man vara uppmärksam på om någon börjar bli disträ och ofta sitter tyst, eller på annat sätt drar sig undan. Kanske sker det en förändring i personligheten. Ibland kan det vara svårt att se, ifall den krisande vännen är mån om att hålla upp en fasad. Men man kan alltid ringa till oss och höra hur man som anhörig kan agera, säger Kajsa.

Det förekommer också att svenskar söker ekonomisk hjälp. I vissa fall kan kyrkan då hjälpa till med pengar till biljetten hem. De kan vara svenskar som rest hit på enkel biljett och tänker att det är enkelt att ordna en försörjning, eller så blir det inget med jobbat som man blivit lovad.

– Enstaka gånger har vi stöttat svenskar som är så berusade att de missar flyget hem, inte bara en utan två gånger. Då har vi hjälpt till med en ny biljett och skjutsat dem till flygplatsen och sett till att Aenas personal möter upp vid incheckningen och följer med till gaten. Vi har också varit med om separationer där kvinnan står utan pengar när hon upptäcker att mannen tömt deras gemensamma konto. Då har hon inte ens råd till en advokat, och kanske kan hon inte språket tillräckligt bra. Om båda är svenska medborgare är det oftast bäst att göra upp om skilsmässan i Sverige, säger Kajsa.

Tack vare fikat, basarerna, övrig försäljning och förstås kol-lekten får Svenska Kyrkan in medel för att skänka till behövande. Och behovet är stort, fattiga svenskar som saknar pengar till en flygbiljett eller en rullstol utgör en mindre del. Svenska kyrkan stödjer till exempel barnhemmet Nazareth som ligger längre upp på gatan, och brukar uppmana sina besökare att skänka kläder dit. Andra de stödjer ekonomiskt är Saceo, en organisation som har soppkök för hemlösa, liksom den katolska kyrkan San Francisco de Paula som ligger i det socialt utsatta området Camp Redó. Efter översvämningen i Sant Llorenc i höstas ordnade de flera kollektinsamlingar för mat och kläder.

– Då visade våra församlingsmedlemmar en stor generositet, och det är vi väldigt tacksamma för, säger Carina.

I år firar Svenska Kyrkan 40 år på Mallorca. Under de åren har antalet svenskar som bor på ön mångfaldigats. Carina berättar att det märks i kyrkans verksamhet, och hon avslutar:

– Under de åren jag jobbat här upplever jag att samtalen och besöken har ökat. Förra året hade vi nästan 12 000 besök på kyrkan och det ser vi som ett kvitto på att det vi gör uppskattas. Till hösten flyttar vi in i nya lokaler två trappor upp, då får vi tillgång till en stor och solig terrass. Då hoppar vi att ännu fler hittar hit!

Niklas Amundson. Kustbevakaren som blev konstnär

Det finns gott om mer eller mindre skickliga målningar där du inte kan se vad tavlan föreställer. Med palmakonstnären Niklas Amundsons oljemålningar är det precis tvärt om. Hans målningar kräver att man ägnar första minuten till att försäkra sig om att det verkligen är frågan om en målning och inte fotografi.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Vi träffas i Niklas generösa våning med utsikt över havet på en bakgata i El Terreno. Han har just varit nere på Club Nautico och tagit en kaffe i goda vänners lag. Yachtklubben tog i vintras be-slut om att det blir Niklas som får äran att måla jubileumsmålningen till klubbens 70-årsjubileum denna sommar. Det var även hans målningar som delades ut till förra årets vinnare av den världskända segeltävlingen Palma Vela som arrangeras årligen i bukten utanför Palmas hamn.

Det har varit hav, båtar och skär för den svenske 50-årige oljemålaren ända sedan barnsben.
Min pappa var lots och gick till sjöss när han var just fyllda 14 år. Jag föddes på Landsort där pappa fått anställning, förklarar Niklas. Pappa är ursprungligen från Stenungssund medan mamma är göteborgare. När jag var två år flyttade vi till Mar-strand.

En gång i månaden flyger Niklas från Mallorca till svenska västkusten och Marstrand där han under en veckas tid arbetar som kustbevakare och har en liten våning.
Men den funderar jag faktiskt på att sälja för nu känns det som att Palma är och förblir mitt hem för ett bra tag framöver.

Fram till och med årskurs sex gick Niklas i skolan i Marstrand innan det blev Kungälv. Någon utbildning eller kurs i måleri har Niklas aldrig gått.
– Jag är helt självlärd och inledde min konstnärskarriär med att måla egna påhittade serier föreställande U-båtskrigen under andra världskriget, förklarar Niklas. Men efter skolan följde jag i pappas fotspår och for till sjöss.

Till en början arbetade han som så kallad ”deckhand” på en svensk familjs stora segelbåt i Medelhavet. Efter ett och ett halvt år återvände han hem till Marstrand och körde lotsbåt på hemorten i två år.

Efter det började jag jobba i kustbevakning, förklarar konst-nären medan han slår sig ner på målarpallen på sin inglasade terrass i El Terreno. Numera är det måleriet som tar mest tid. Att måla vågor så att de ser realistiska ut är det allra svåraste, det tog mig 20 år av tålamodsprövande försök innan jag kunde bemästra det.

Idéerna till nya målningar får Niklas vart han än än går, cyklar eller åker bil.
Niklas teknik när han målar bygger mycket på tålamod och noggrann research. Efter att ha bestämt sig för vilken båt, häst-droska eller vad det nu är han ska måla ägnar han timmar åt att studera exakt hur fenderten, vinschen, seglet, hästhoven, tränset, betslet etcetera ser ut, och inte minst hur ljuset faller. Därefter gör han en snabbskiss på en av sina stora canvasdukar och bestämmer sig för hur mycket som ska komma med på målningen så att det blir balans i kompositionen. Sedan blandar han ihop sina oljefärger som han köper i en butik i centrala Palma, varpå han bygger upp målningen detalj efter detalj och lager för lager. Varje oljemålning tar mellan två och tre månader att arbeta fram. Han är sin största kritiker och blir inte målningen exakt som han vill ha den börjar han om på ny kula.

– Mitt sätt att måla bygger i huvudsak på tålamod och noggrannhet i kombination med erfarenhet. Man måste veta exakt hur vågorna slår eller hur hästens muskler rör sig i kroppen när den travar innan man låter penseln nudda canvasduken, menar Niklas. Men när allt flyter som det ska och slutresultatet blir som man vill känns det förbaskat bra.

På senare år har Niklas även ägnat sig åt beställningsmåleri. I första hand har det varit personer som Prins Albert av Monaco, Kung Harald V av Norge och storföretagare inom det svenska näringslivet som varit hans kunder. Men han har även målat flera flaggor åt olika fotbollsklubbar som till exempel IFK Göteborg samt ett flertal rena porträtt.

–Prins Albert ville inte bara ha en officiell målning av sin nordpolenexpedition som han gjorde 2006 utan även en porträttmålning av sin fru prinsessan Charlene, säger han och ler. Det tog mig en hel vinter att få till den målningen och du kan tro att det var nervöst när jag skulle visa upp den för henne första gången. Till min stora belåtenhet sken hon genast upp och ansåg sig vara mycket nöjd med slutresultatet.

Det här med beställningsmålningar har blivit ett trevligt sätt att försörja sig på och det har även tillåtit mig att bredda mitt måleri och ta risker. Jag har just färdigställt en målning som jag är nöjd med föreställande ett par hästar och droska. För det ska erkännas att det kan bli lite enformigt att bara måla båtar hela tiden, att måla hästar och annat gör det sedan roligare att ge sig på det marina och Yachtklubbsvärlden igen.

Niklas egen favoritmålare är den framlidna svenske konstnären Anders Zorn, som precis som Niklas själv, var en livsnjutare av stora mått.
– Men jag gillar även den amerikanske konstnären Thomas Hoyne som målat gamla skonare, förklarar Niklas.
Marstrandssonen är den ende svenske målare som fått in en målning i oceanografiska museet som finns i Monaco.
Stora detaljrika oljemålningar tycker jag är roligast att måla. Det enda jobbiga är att det tar 24 timmar för varje lager att torka. Och då ska man veta att var och en av mina målningar består av cirka 30-40 lager, påpekar Niklas.
Möjligheten att även arbeta som kustbevakare anser han är en lyx som gjort att han blivit en bättre konstnär.
– Till sjöss får jag ju från första parkett se hur allt ser ut på havet under alla årstider, menar Niklas.

I början av sin konstnärskarriär målade El terrenobon mest gamla träbåtar. Numera fokuserar han mest på gamla motiv men med ny stil och har med stor framgång även givit sig på katedralen i Palma.
Att han för tre år sedan beslutade sig för att bosätta sig på ön Mallorca tycker han inte är särskilt konstigt.

Här finns ju gott om stora båtar, ett perfekt klimat och så gil-lar jag ju den spanska kulturen och dess traditioner, förklarar Niklas samtidigt som vi går ner för trapporna till Paseo Maritimo. Jag är ju dessutom uppväxt på en ö, och Mallorca har ett speciellt ljus som passar perfekt för den som vill ägna sig åt oljemåleri.
Kvar i Göteborg har han sina fullvuxna barn, dottern Linnea och sonen Jonas.

De kommer rätt ofta ner och hälsar på mig här på ön. Sedan ses vi ju även i samband med mina skift som kustbevakare i den bohusländska skärgården.
När han inte målar så vandrar eller cyklar han i bergskedjan Sierra de Tramuntana, om han inte ägnar sig åt att snorkla kring ön Cabrera.
–Den ön har blivit lite av en favorit eftersom vattnet utanför erbjuder fantastiskt bra snorkling, och då ska ni veta att jag är rätt kräsen, säger Niklas och skrattar.
I de närmaste planerna ingår att försöka öppna ett eget gal-leri i centrala Palma.

Exakt var det blir är ännu inte bestämt men jag ett par förslag jag tittar på eftersom jag behöver ett bra ställe att visa upp min konst på, fortsätter Niklas.
Till en början bodde Niklas på calle Cotoner inne i Santa Catalina.
– Från den våningen jag hade då såg jag inte havet och det är något av ett måste för mig har jag upptäckt. Så när jag efter lite letande hittade mitt nuvarande hem i El Terreno slog jag till direkt. Det är dessutom en stadsdel som ligger lite off men ändå centralt och där jag trivs kanon då det är betydligt mer rogivande än Santa Catalina, som ju kan bli rätt stojigt på helgerna. Och så kan jag cykla ner till yachtklubben på ett par minuter, vilket inte är helt oväsentligt.

Fakta om Niklas Amundson

Niklas föddes år 1967 och förutom att vara konstnär är han även delägare i den turistverksamhet som sker vid Sveriges mest kända fyr Pater Noster, strax utanför Marstrand.

Vid två tillfällen har hans målningar blivit antagna vid The Royal Society of Marine Artists. Han var även officiell konstnär för ostindienfararen Götheborg. Niklas har även målat tavlor till Volvo Ocean Race 2005-2006 men även 2008-2009. Han har även egenhändigt frampenslade målningar i det kungliga danska skeppet Dannebrogen och Monacos Yachtklubb. Målningar av Niklas Amundson finns idag i hem från allt från den västindiska ön Mustique och Monaco till USA och inte minst Spanien.

Fullmåne över Deià

Deià har något av en kosmisk amfiteater över sig, byn som vuxit fram nedanför Puig de Teix dramatiska sluttningar, på en höjd där molnen omsluter dem som bomull. På vintern producerar skorstenarna en fin, grå rök som löses upp på hög höjd mot den klara, blå himmeln. I den naturliga halvcirkeln möts man omedelbart av de gröna omgivningarnas mångfald av färger. Klara, ljusa, mörka eller matta. Och på avstånd hörs det sorlande flödet från vattnet som strömmar nerför bergets torrent.

Text: Carlos Garrido

Översättning och bearbetning: Karolina Kallentoft

Foto: DM

Men det är om nätterna man känner magin som ett flämtande andetag över byn. Fullmånens sken skapar en skarp profil runt byggnaderna och träden och ger dem en silverfärgad aura, så påtaglig så att man kan tro sig stå mitt i en målning. Skenet återkastas av bergets stenighet, och någon gång av ett fönster som öppnas, vilket på avstånd kan ge en betraktare uppenbarelsen av att se ett silvermynt vändas under månen. En ålderdomlig besvärjelse som bådar om rikedom.

Robert Graves, som bodde och dog i Deià, var en av de stora teoretikerna i byn. Han grubblade mycket över bergets «magnetiska inflytande» på människans kreativitet. I en av sina berättelser skrev han om ett förhistoriskt tempel på månen på den upphöjda plats där kyrkan och kyrkogården ligger idag. Och i ”Den vita gudinnan” skrev han om månen som arketyp för kvinnan och hennes makt över naturen i äldre tiders folk-lore. Kanske var det fullmånen över Deià han såg framför sig.

Myten är en annan dimension än sakernas tillstånd. Men i vårt vardagliga perspektiv känner vi sällan av den. Vi lever i vårt verklighetstänkande som den självklaraste sak i världen. Men sedan kommer berättelsen. Den förändrar allt. Och vi inser att det vi bevittnade var en unik händelse. En episod för eftervärlden. Och vi förstod aldrig att uppskatta det!

Hur många människor har inte passerat här.

Under 1980-talet var jag en återkommande besökare i Deià. Nästan varje vecka tillbringade jag timmar på caféerna och barerna i byn. Jag åt lunch på Can Jaume. Tog en kaffe på Palmeras. Jag badade i bukten eller borta i Llucalcari. För mig var det naturligt och inget jag särskilt reflekterade över.

Idag när jag besöker kyrkogården i Deià inser jag hur extraordinära de stunderna var. De människor vars liv jag korsade, och som ofta satt vid borden omkring mig, är idag en del av legenden om Deià. Som i en märkligt andlig gemenskap lever de vidare på kyrkogården under fullmånen över Deià.

Naturligtvis var den stora legenden i Deià den brittiske poeten och författaren Robert Graves. Från sitt hem i Can Alluny utövade han ett slags påvedöme. Graves var en mycket närvarande stigfinnare. Det var inte lätt att få syn på honom, för under dessa år var han redan väldigt gammal. Men jag minns fortfarande hur jag på 1970-talet kunde se honom gå längs gatorna i Deià i vad som kom att bli hans uniform: bredbreddad hatt, stor skjorta och en ”senalla”, den mallorkinska flätade korgen, över axeln.

Han berättade för sin son William att när han hade pengaproblem skulle han lämna fönstret öppet vid fullmåne. Då skul-le han snurra till honom ett silvermynt. Just så som det går till i en av hans mest kända böcker, ”Jag, Claudius”.

Jag minns mycket väl Robert Graves död 1985. Jag fick till uppdrag att skriva om begravningen i Diario de Mallorca, och aldrig glömmer jag fotot på familjemedlemmarna som bär kistan på sina axlar. En kall natt i december, månen lätt skymd bakom molnen. Hundarna som gnyr.

Idag påminner den enkla graven där Robert Graves vilar om muslimernas asketiska gravplatser. Anspråkslös, koncis, alltid med blommor och små gåvor. Graves, författaren till ”Jag, Claudius”, ”Den vita gudinnan”, ”Wild olives” som han skrev med sin son William och den mest kände av dem alla, självbiografin ”Farväl till alltihop”.

Jag går genom Deiàs kyrkogård och jag kan omöjligen förstå att det enda som finns kvar av människorna vars namn jag läser är en enkel plakett. Bara ett minne kvar. Eftersom de är minnet av människor som jag själv så ofta träffade på i Deià vid den tiden. Såsom målaren Joan Miralles, som bodde i den magnifika herrgården Can Fusimany. Eller Ulrich Leman, den tyske konstnären vars målningar lyste starkt av en slags underlig expressionism. Han dog vid 102 års ålder och man kunde ofta se honom med sin hatt. Tyst och sfinxlik, nyss anländ till byn från sitt hus högre upp längs bergssluttningen. Ledsagad av sin trofasta Pepe, som alltid såg efter honom.

Vid någon av barerna kunde jag stöta på Norman Jewison, den kanadensiske filmproducenten som gjorde teckningar med kaffesump. Här behövde man heller aldrig sakna Kevin Ayers, den brittiske sångaren i det rock-psykedeliska bandet Soft Machine, med sin iögonfallande rockstjärnepóse. Alltid med blicken fäst på kvinnorna som satt vid de omgivande borden. Eller Ollie Halsall, gitarristen som alltid sågs tillsammans med honom, de var båda välkända musiker på 1970-talet. Med sina runda glasögon och långa hårsvall sågs Ollie Halsall som en regelbunden gäst på Deiàs terrasser. Han dog alltför ung av en överdos, på calle Amargura 13 i Madrid.

Det var svårt att inte lägga märke till William Waldren, alltid lika energisk och entusiastisk. Han var ansvarig för arkeologiska utgrävningar på ön och för museet i Deià. Eller Frederic Grunfeld, uppvuxen i Queens, med sin familj. Hans biografi över Rodin var ett mästerverk. Men på ett sätt kostade den honom hans liv. Han dog på resan tillbaka från New York, där han just hade presenterat sitt verk.

En aktningsvärd närvaro låg det alltid över tyske målaren Mati Klarwein. Lång och imponerande kroppsfysik, med hatt och flätad korg. Tillfälliga besökare i Deià anade säkert inte att mannen vid bordet bredvid låg bakom flera av Santana och Miles Davis mest psykedeliska skivomslag. Han tog ofta en promenad genom byn med sina barn innan de återvände till sin tillflyktsort i Son Rullan.

Poeten Claribel Alegría, skribenten och översättaren Aurora Bernández (änka till den författaren Julio Cortázar), musiker som Mike Oldfield, Eric Burdon och Robert Graves andra son, Joan Graves, alla fyllde de Deiànätterna med ljus och skapande. Det var en annan värld, långt ifrån den vi möts av idag. Det var ett annat Deià.

När fullmånens skar ljusprofiler av Puig de Teix med sitt sken.
Och i ett fönster skulle någon komma ut för att vända på ett silvermynt.

Walking on words


Det sägs att Jesus kunde gå på vatten men frågan är om han också kunde gå på ord. Det kan man numera på Mallorca via appen Walking on Words som med rätta förkortas WoW. För att färdas över ön – till fots, på cykel eller med bil – i kända författares fotspår är en riktig wow-upplevelse för kulturintresserade Mallorcaälskare.

Text: Evelyn Pesikan

Foto: Pär Olsson

Kunskap är en lätt börda att bära brukar det heta. Med okunskap gäller snarast det motsatta och det är den lite genanta känslan som först infinner sig när vi en härlig septemberdag testar delar av Walking on Words sju litterära vandringsleder som sträcker sig över hela ön (se kartan på sidan 30). Det blir snabbt uppenbart att vi helt enkelt kan väldigt lite om spanska/katalanska författare: Rafel Ginard, Ramon Llull, Julio Cortazar, Josep Pla, Blai Bonet, Jaume Pomar, Mercè Rododera, Llorenç Villalonga för att bara nämna några.

Initiativtagarna till detta spännande projekt lyfter även fram många kända utländska författare som på något sätt är kopplade till Mallorca: Jules Verne, Robert Graves, Agatha Christie, Gert-rude Stein, Anais Nin, George Sand/Frédéric Chopin, Jorge Louis Borges, Albert Camus…

Ingen hemlighet precis att Mallorca alltid lockat till sig kulturutövare av alla slag.
Det är förstås mer spännande att lära sig mer om författare vi inte känner till och det gör vi med besked redan på första anhalten Casa Llorenç Villalonga, diskret beläget på en stillsam gata i Binissalem. I det vackra hus som döljer sig bakom den oansenliga porten tilbringade den kände författaren och psykiatrikern Llorenç Villalonga (1897-1980) många somrar och helger. Idag är det ett mycket intressant museum som inte bara ger oss inblickar i Villalongas omfattande författargärning utan även är spännande rent arkitektoniskt – huset är om- och tillbyggt under tre sekler. Och på innergården står till och med hans gamla bil kvar.

Vi har den obeskrivliga turen att få en pratstund med museets koordinator Carlota Oliva som också är en av grundarna till Walking on Words-projektet som startade 2015. Och inte bara det, hon är dessutom halvsvensk och har vuxit upp på ön.

Llorenç de Villalongas Vackra Hus Binissalem är idag Museum där Man Bland Annat kan se författarens arbettstudio och Böcker.
—Jag är glad att jag numera kan locka hit svenska besökare med annat än Alcudia, säger hon med ett leende. Det finns så mycket kultur och historia att upptäcka på Mallorca och WoW är ett sätt att binda ihop all möjlig information. Genom att besöka några av de numera 100 infopunkterna plus 50 levande vykort på de olika platser som vi har märkt ut lär man sig väldigt mycket om den här ön. Tanken är att man ska koppla ihop de skiftande landskapen med litteraturen.

Carlota Oliva är från början teatervetare och idag koordinator på Fundació Casa Museu, som tillsammans med Mallorca Camins de Cultura och Consell de Mallorca driver stiftelsen Mallorca Literaria som skapat hemsidan och appen WoW.

Det ska sägas genast att appen än så länge bara finns på katalanska medan den utmärkta hemsidan med kartor och allt är på engelska och tyska. För enkelhetens skull kan den som vill följa lederna ladda ned hemsidan i mobilen.

—Allt är redan översatt till både engelska och tyska men än så länge inte infört i appen, säger Carlota medan hon visar oss runt i Villalongas fina hus.

Varje WoW-sträcka börjar och slutar med ett museum som är kopplat till litteratur, främst de museer som tillhör till vår egen Xarxa Literària, fortsätter hon och tar oss ut till ett litet torg där en av projektets diskreta infopelare står.

Här kan man titta på en historisk bild och även ladda ned kulturhistorisk information om platsen direkt i mobilen.

Det kan man göra också om man strosar runt i Palma, där bland annat Centre Cultural de la Misericòrdia och kulturhuset Can Alcover finns med på WoW-listan.

Gamla hus, kyrkor, museer, bibliotek, hotell, kyrkogårdar, kulturinstitut; allt kan vara av kulturhistoriskt intresse enligt WoW-skaparna och vi håller reservationslöst med när vi nyfiket styr kosan mot Pollença och Port de Pollença.

På Plaça Vella mitt i Pollença ligger Can Llobera, ett sevärt och vackert renoverat kulturcentrum med bibliotek och arkiv. I huset, som en gång hörde till poeten Miguel Costa i Lloberas (1854-1922) familj kan man också besöka några rum med autentiskt möblemang.

Raka motsatsen till anspråkslöst är lyxhotellet Illa d`Or i Port de Pollença. Det sägs att den engelska författaren Agatha Christie (1890-1976) bodde här medan hon skrev novellen ”Problem at Pollensa Bay” som gavs ut 1939. Idag är hotellet tillbyggt och förstås renoverat men själva ursprungsdelen är kvar och platsen är lika sagolikt vacker idag om än lite mer full av folk än på hennes tid.

Vi fortsätter att kasta oss mellan olika delar av WoW som är späckad med kontraster. Vi började med W3 och W4 och väljer nu att ansluta oss till W7.

Det bästa med den här ovanliga kulturvandringsmodellen är att man fritt kan välja transportmedel – fötter, cykel, bil- och att det är lätt att bara välja ut de godbitar som passar, det är inget måste att följa lederna i sin helhet. Om man är på resande fot på ön och har laddat ned WoW kan man alltid snabbt kolla om det finns något intressant på just den plats där man råkar befinna sig.

Vi beger oss till Sant Joan för att besöka Casa Pare Ginard, Museu de la Paraula (ordets museum) som är kopplat till prästen och poeten Rafel Ginard men regn och trafikbekymmer gör att vi missar öppningstiderna. Det lilla huset som ligger lika diskret som allt annat WoW-igt vi har sett ska dock vara sevärt och vi kommer garanterat att åka dit en annan gång.

Vi börjar känna oss lite som en parodi på amerikanska turister som sägs försöka hinna med allt på superkort tid när vi kör vidare mot engelsmannen Robert Graves (1895-1985)vackert belägna hus, idag ett populärt museum, i Deià. Författaren till bland annat ”Jag, Claudius”, levde på Mallorca under många år och är också begravd på den spektakulära kyrkogården i Deià. Hans grav är så anspråkslös, helt i WoW-stil, att det tar en bra stund innan vi hittar den.

En annan kultplats i Deià, där otaliga författare, konstnärer, musiker och artister hållit till under åren, är charmiga Café Sa Fonda. Där avslutar vi vår digra bildningstur med en kall, välför-tjänt öl, medan vi fantiserar om alla prominenta kulturpersonligheter som suttit här och fabulerat genom åren.

Ett liv i espadriller

Angeliqa Gidlöf har alltid varit modeintresserad, och eftersom hon har bott på Mallorca sedan hon var barn har hon burit den typiskt spanska skon espadriller hela sitt liv. Efter ett år i Vietnam kom hon tillbaka till Mallorca fast besluten att ”göra något med skor”. Inte långt efter var hennes märke Dirty Grey fött, espadriller med det lilla extra.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Espadriller har varit den traditionella bondskon för såväl män som kvinnor sedan 1300-talet, och tillverkas fortfarande på ungefär samma sätt. Nuförtiden kommer de i en mängd varianter, tår och hälar kan vara exponerade eller inte, det kan vara snören runt vristerna eller mera se ut som en toffla. Den ikoniska franska modeskaparen Yves Saint Laurent ville skapa en espadrill med kilklack och när han kom i kontakt med den spanska espadrilltillverkaren Castaner blev drömmen verklighet och dessutom superpoppis.

Angeliqa hade en liknande vision, förutom traditionella espadriller i mjukaste skinn och i en mängd färger ville hon göra en mer stylish och speciell sko. Det blev en espadrill utan hälkappa, med synliga tår och med en stor dekorativ knut på ovansidan. Att förbättra och förändra kläder ligger i Angeliqas natur, sedan hon var liten har hon ändrat sina jeans och t-shirts, och hon har jobbat som stylistassistent åt sin mor på reklamfilms-inspelningar.

Tjugosexåriga Angeliqa har bott på Mallorca sedan hon var sju år gammal. Hennes föräldrar som var i restaurangbranschen ville ha en förändring, sålde allt i Sverige och drog till Mallis med Angeliqa och hennes syster och moster. Efter ett par år i Svenska skolan började Angeliqa i spansk skola och känner sig nu lika spansk som svensk.

– När jag är med spanjorer känner jag mig svensk, och när jag är med svenskar känner jag mig spansk, säger hon. Men jag är inte i Sverige så ofta, jag har en stor släkt men de vill ju gärna komma hit istället.

Angeliqas spanska pojkvän fick ett uppdrag i Vietnam i ett år och de bodde där tillsammans, och det var när hon kom därifrån för 1,5 år sedan som hon bestämde sig för att förverkliga sin dröm. Någon design- eller formgivarutbildning har hon inte, där-emot en tydlig uppfattning om vad hon ville göra.

– Jag läste om en skomakare i Sa Pobla som tillverkade espadriller för hand och ville komma i kontakt med honom. Jag fick rådet att åka till tågstationen i Sa Pobla och fråga efter Antoni, så det gjorde jag. Vi träffades och inledde ett samarbete. Vi förstår inte alltid varandra, och han vill gärna lägga sig i min design och ”förbättra” vissa detaljer, men jag står på mig och till slut brukar han fatta att det är jag som bestämmer. Han är så duktig på det han gör att jag får stå ut med de sidorna av honom, skrattar hon.

Efter att Antoni var hittad började jakten på en skinnleverantör. Genom att fråga runt hamnade Angeliqa till slut hos en leverantör i Inca vars skinn var tillräckligt mjukt och i tillräckligt många olika färger.

– Skinnet är olika mjukt beroende på vilken del av djuret det kommer ifrån. Det hade jag ingen aning om när jag började, berättar hon.

Det är också i Inca som lädret skärs till de färdiga bitar som Antoni sedan syr på jutesulorna. Antonis farfar började göra skor, då åt fattiga jordbrukare, och nu för Antoni hantverket vidare, genom att göra skor åt modemedvetna tjejer och kvinnor över hela världen.

– Jag har många kunder i Australien, vilket är perfekt eftersom deras espadrillsäsong är vår vinter. Det ger mig en jämnare försäljning, berättar Angeliqa.

Att nå ut med sin produkt är ofta den stora utmaningen för vilken tillverkare som helst. Angeliqa hade ett försprång genom dels det egna instagramkontot, dels är hennes syster influencer i Tyskland med närmare en miljon följare på Instagram. Marknadsföringsbudgeten är därför obefintlig, all reklam sker på företagets instagramkonto.

– Jag hade en modeblogg förut, och ett eget instagramkonto med ungefär 20 000 följare runt om i världen. Min systers stora följarskara på Instagram har varit viktig och vi har gjort en kol-lektion tillsammans där hon fick välja färger. Jag tycker om att jobba med limited editions och tillfälliga kollektioner. Det skapar också ett habegär hos mina kunder.

Det är även via systern som Angeliqa har byggt sin hemsida. Även om Angeliqa tjänade så pass mycket pengar på sin försäljning att hon kunde leva på inkomsterna efter tre månader så sköter hon all försäljning själv genom sin hemsida, sätter etiketter på skorna, lägger dem i lådan och går till posten med paketen. Hon säljer ungefär 30 par skor i veckan. Eftersom hon inte har några anställda är hon såväl kundtjänst som designer och allt där emellan.

– Från början trodde jag inte att jag skulle behöva hålla på med momsredovisning alls. Men jag måste fixa ett avtal med en transportfirma så att jag inte behöver gå till posten själv.

En gång i veckan träffas Angeliqa och hennes skomakare Antoni, och vi följer med till Sa Pobla för ett besök hos honom. Verkstaden består av ett enormt rum vid gatan, fullproppat med saker. Här finns lådor travade på varandra, gamla skor liksom nya skor i alla olika stadier, sulor och skärp. Bland annat. Den enda ljuskällan som Antoni använder när vi är där är ljuset från fönstret. Antoni sitter på en liten pall och fäster först lädret med ett stygn på varje sida av sulan, sedan syr han fast det med en stor nål. Han producerar ungefär åtta skor i timmen.

– På mina skor med rosett är det en annan person som syr fast de lösa skinnbitarna som man knyter rosetten av, berättar Angeliqa samtidigt som Antoni står bredvid och vill visa hur rosetten ska knytas.

Antoni berättar också att han har sett att någon på fastlandet har kopierat Angeliqas design, något som hon tar med ro. Sedan ger sig de två in i en lång diskussion om olika tjocklek på sulor, och vad som är den idealiska. En för tjock sula gör det stumt och svårare att gå.

Angeliqa arbetar tätt ihop med sin mamma. Sedan hon har flyttat verksamheten från det egna vardagsrummet är det i sin mors kontor hon sitter. De två har ett nära samarbete, tillsammans har de tagit fram och sytt begränsade upplagor av både jackor och väskor.

– Nästa vecka åker vi på lädermässa i Milano tillsammans. Jag kunde ingenting om läder innan jag började med skorna, men jag lär mig hela tiden. Så sakteliga vill jag utöka och utveckla företaget. Jag har hittat en fabrik på fastlandet som ska göra delar av produktionen, jag skulle också gärna ha fler kollektioner. Jag drömmer också om en egen butik på Ibiza.

Ge blod på Mallorca och rädda tre liv – ett av dem kan vara Adrians

– Vi kunde verkligen inte föreställa oss ett liv utan att resa!
Maria Nystedt sitter mitt emot mig på sushi-restaurangen Daikiya i närheten av plaza Alexander Fleming. Hon har just lämnat blod på Banco de Sangre, blodbanken, på andra sidan torget. Det är första gången hon gör det på Mallorca och hon är överväldigad av tacksamheten hon känner för att det gick bra.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

För att få donera måste man vara över 18 år och fullt frisk. I Spanien gäller att man inte får ha varit i Asien under det senaste året på grund av risken för dengue-viruset. Maria och hennes man Magnus åkte alltid på långresor, och särskilt just till Asien. Men när deras andra son föddes ändrades livet radikalt.

Utan donerat blod överlever inte Adrian
Vi väljer båda dagens meny för 9,50 euro. Maria är fortfarande något yr efter blodgivningen när hon berättar varför det är så viktigt för henne att donera.

–Läkarna förstod snabbt att det var något fel med Adrians blod. Han började få regelbundna blodtransfusioner, och jag och Magnus fick ge Adrian en medicin via subcutant dropp varje kväll. Men det var först när vi själva två år senare kontaktade en organisation i Barcelona med specialiserade på sällsynta blodsjukdomar som vi fick en diagnos.

Karolinska sjukhuset i Stockholm där Adrians behandlades gick med på att skicka prover. Sex månader senare tog familjen emot beskedet: Adrian lider av kronisk anemi – hans röda blodkroppar överlever inte och han måste få nya var tredje till fjärde vecka. Bara runt 60 personer i världen har sjukdomen, och alla är anslutna till sjukhus för livslånga transfusionsbehandlingar.

–Under Adrians första två år höll jag tillbaka min sorg, och vi bar på ett hopp om något slags mirakel. När beskedet kom var det som jag föll jag ned i ett hål och sorgen fick fritt spelrum. Adrian skulle vara beroende av sjukhus och mediciner livet ut.

Men mitt i allt detta slogs Maria och hennes man Magnus av tanken på att ett liv utomlands inte var omöjligt, nu när de hade en ingång till det spanska sjukvårdssystemet. De frågade om kvalitén på sjukhusen på Mallorca och överrumplades av läkarens rättframma svar: ”Jag skickar Adrians journal på en gång.”

–Några veckor senare fick vi besked att Son Espases, det stora sjukhuset utanför Palma, kunde ta emot Adrian som patient. Vi åkte dit för att träffa dem och känna efter om vi skulle tycka om att bo här. Allt stämde för oss, och redan samma vår flyttade vi hit!

Behovet ökar på sommaren
Maria vill gärna förmedla hur lätt det är att ge blod.

–Det var ju bara att kliva in, och att ge tog inte mer än tio minuter! Och utanför har de gratis parkering.

Samma budskap får vi av personalen på Banco de Sangre, Mallorcas blodbank som drivs av Balearernas landsting. Eva Gomez Sjunnesson som är född i Stockholm och uppvuxen på Mallorca med en svensk mamma, är marknadsansvarig på Banco de Sangre. Hon berättar:

–Vi har 8 britsar och det är aldrig kö. De flesta av mina kollegor donerar. Vi brukar inte gå ut med det, men erkända studier visar att blodgivare håller sig piggare och friskare än andra.
Eva kan inte nog understryka hur viktigt det är att donera:

–Mycket av vårt blod behövs till operationer och förlossningar, och hela 60 procent går till cancerpatienter. Blodsjukdomar som Adrians är ovanliga men på Menorca finns en hel släkt med en genetisk blodsjukdom. Den släkten skulle inte leva vidare utan blod från donatorer, precis som Adrian.

När Maria fyller i sin hälsodeklaration får jag en längre pratstund med Eva. Hon berättar att den svåraste utmaningen för Mallorca är den stora mängden turister.

–Med turisterna ökar antalet olyckor, det är trafikolyckor, båtolyckor och balkonghoppningar där stora mängder blod behövs. Många av våra donatorer är återkommande, och vi kan ringa in dem vid akuta behov. Vi kan aldrig räkna med att turister tänker på att donera, men vi hoppas att fler inflyttade börjar göra det. Här finns alltid någon personal som pratar engelska och både jag och min chef Ismael Gutierrez kan svenska.

Eva berättar att de allra flesta donerar av samma anledning som Maria, att de känner någon som har behövt ta emot blod och känner ett slags samhällsansvar att kunna ge tillbaka. 20 procent har inspirerats av andra. Resten har nåtts av Banco de Sangre’s kampanjer, eller har sett blodbussen som åker till olika platser enligt ett schema som hittas på Banco de Sangres hemsida donasang.org. Det kan vara större arbetsplatser eller kyrkor och torg, som Plaza España.

450 ml blod på 10 minuter
När Maria är redo får hon ställa sig på vågen, ta blodtrycket och få ett stick i fingret för att mäta hemoglobinet. När sjuksköterskan konstaterat att hon inte har blodbrist är det dags för henne att lägga sig på bristen.

Maria ska donera 450 ml och hon får göra det högst 3 gånger om året (4 gånger för män). Sköterskan Maite Cozar placerar påsen på en våg innan hon spritar Marias armveck och för in nålen. Maria ligger avslappnad på rygg och ser blodet strömma ur venen, på samma sätt som hon var tredje vecka ser blodet strömma in Adrians armveck. Det finns en teoretisk chans att han får blod av sin mamma, men det är mycket som ska stämma.

–Inte bara blodgruppen utan även undergrupper ska matcha. Dessutom måste blodet vara färskt, i Adrians fall inte mer än någon dag för att han ska orka med vardagen i tre veckor. De sista dagarna innan transfusion är han alltid trött, säger Maria från britsen, och i blicken blänker mammaoron till.

–Men det är en väldigt speciell tacksamhet jag känner när blodet strömmar in i Adrian. Färgen på kinderna återvänder, han blir sig själv igen och får ork att leka och vara i skolan. Tack vare att andra personer tar av sin värdefulla tid och kanske övervinner sitt motstånd mot nålar, kan Adrian leva.

Högteknologiskt laboratorium
Påsen med Marias blod är förenad med fyra mindre påsar. Blodet i den minsta förs över till ett provrör som skickas till laboratoriet för analys. Labbet ligger vägg i vägg och jag följer med Eva dit. Det är ett högteknologiskt rum i vitt och turkost som hämtad ur en amerikansk science fiction-film. Eva förklarar:

Tekniken har utvecklats markant bara de senaste åren. Det gör att säkerheten i labbet har ökat och att blodets hållbarhet kunnat förlängas.
Alla laboratorietekniker bär blå gummihandskar. En av dem är Margalida Cerdá. Hon visar oss en korg fylld med märkta provrör.

Innan blodet levereras till sjukhusen måste vi kontrollera att det inte innehåller bakterier eller virus som hepatit, syfilis, HIV eller dengue. Samtidigt med den tekniska analysen gör vi en korsanalys med ett manuell test. Vi tar också reda på blodgruppen. Får patienten blod från fel blodgrupp kan inte de röda blodkropparna transportera syret till kroppens organ.

Blodets väg
De övriga tre påsarna kommer om en stund fyllas med separerade blodvätskor. Eva tar mig till ett rum med stora centrifuger och andra apparater. När hon visar mig runt kommer Alex Lopez in med stora metallådor packade med blod från Ibiza och Menorca, som han just transporterat hit från flygplatsen. Tillsammans med Marias blod kommer de här påsarna placeras i en centrifug där blodet skiktar sig likt olja och vinäger. Eva visar en påse som har rött tyngre blod i botten, och gult ovanpå. Det tyngre blodet består av de järn- och syrerika röda blodkropparna medan det gula är plasman.

Eva pekar på ett tunt transparant vätskelager däremellan, där samlas blodplättarna. Nästa steg är att pressa ut varje blodvätska i respektive påse och sortera ut de vita blodkropparna, som slängs. Det sker i en apparat som ställer in trycket exakt efter påsens vikt. Därefter etiketteras påsarna med samma kod som blodprovet i provröret och placeras på rätt ställe i rätt temperatur. Medan de gula blodplättarna ska vila i rumstemperatur ska de röda blodkropparna till kylskåpet och plasman in i frysen. Efter 24 timmar ska blodplättarna in ett skåp där de hålls i ständig rörelse. När sjukhusen ringer hämtar en sjuksköterska rätt blodpåse och placerar det i en kylväska, som levereras med bil, och ibland flyg, så snart som möjligt.
–Vi brukar säga att en donator ger tre liv, säger Eva och när jag ser de tre påsarna förstår jag hur träffande slogan det är.

Det blir bra ändå
Över kaffet förklarar Maria hur det går till när Adrian får blod.
Det kan ta en hel dag, Adrians blod ska analyseras och påsarna dubbelkollas och själva transfusionen tar två timmar. Adrian känner personalen, vi är ju där minst 17 dagar om året. Han blir alltid så väl mottagen, men varje gång det är dags är han så trött och det är tungt att se. En sjuåring ska ju vara full av liv.

Maria har en blogg i sitt namn och har också skrivit en bok: ’Att leva med långtidssjuka barn – Det blir bra ändå.’ Hon skrev den för att hon själv saknade en liknande bok under de åren då livet rasade omkring henne och hon desperat försökte förstå Adrians sjukdom och hur tillvaron för familjen skulle bli. Det var snart tre år sedan den kom ut och nu finns boken på sjukhus runt om i Sverige. Maria får ofta förfrågningar om att föreläsa.

–Det är en fantastisk upplevelse. Jag har fått en sådan positiv respons. Varje familj som får ett besked om att deras barn är kroniskt sjuk går igenom en svår process. Jag har varit där och i boken är jag öppen med min oro och sorg över att livet inte blev som jag först hade tänkt det. Många är tacksamma att få höra att de inte är ensamma och att vad de känner är normalt.

Maria berättar att Son Espases har kontakt med ett sjukhus i Barcelona.

–Nyligen fick vi besked att Adrian kan bli frisk om de hittar en stamcellsdonator. Det återstår mycket, men det väcker hopp om att Adrian och vi som familj ska kunna ha ett fritt liv som andra. Men tills det eventuellt blir dags är vi tacksamma för alla som väljer att donera. Det finns ju inga läkemedel i världen som kan ersätta mänskligt blod. Det är människor välvilja Adrian förlitar sig på för att leva.

Det var under första världskriget som Röda Korset i Storbritannien började organisera donering och lagring av blod, men de fyra blodgrupperna identifierades redan år 1901 av den österrikiske läkaren och nobelpristagaren Karl Landsteiner. Hans födelsedag den 14 juli är officiellt utsedd till den Internationella blodgivardagen.

Konstmässan FLECHA i Porto Pi, Palma

Mässan för samtida konst, FLECHA, öppnar sina portar den 14 juni i shoppingcentret vid Paseo Marítimo i Palma.

Konstmässan FLECHA PALMA, som i 26 år hållits med stor framgång i Arturo Soria Plaza Shopping Center i Madrid, kommer för andra året i rad till Porto Pi köpcentrum.
Medverkande konstnärer är Isabel Muñoz, Ouka Leele, Jesús Curiá, Rocío Cervera, Isabel Alonso Vega och Raúl Urbina, bland många andra.

FLECHA är en förkortning av Feria de Liberación de Espacios Comerciales och kom till med syftet att frigöra kommersiella utrymmen för konst. Konstmässan påbörjade sin resa för 26 år sedan i köpcentret Arturo Soria Plaza i Madrid och sammanfaller med välkända ARCO Art Fair, som också har inspirerat till dess namn (pil och båge). Initiativtagare och president är konstnären José Luis Aguirre, som med FLECHA ville bryta barriärerna och föra ut konst till gator och köpcentrum där man bekvämt och utan kostnader för inträde får tillträde och även möjlighet köpa kvalitetskonst till överkomliga priser medan man shoppar eller umgås med sina barn.

PALMA FLECHA har ett välgörande syfte då 5% från försäljningen går till RANA-stiftelsen (Hjälpnätverket för utsatta barn).

FLECHA PALMA, la Feria de Arte Contemporáneo
Porto Pi Centro Comercial
14 juli – 14 juni

Fredrik Thomander, Palma Music Studio: ”Vi vill skapa Mallorcas eget sound”

Om jag blundar kan jag se honom framför mig. Sliten jeansjacka och ljusblå 501 Lewis nedstoppade i vita tubsockar. Basen hänger över axeln. Kanske drar han en rödlockig hårslinga från pannan innan han prövar fingersättningen för första gången. Fredrik Thomander är tretton år och väntar otåligt utanför Studiefrämjandets replokal i Varberg. Året är 1984 och Martin, storebrorsan, behöver en basist.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Fioleleverna är klara med sin lektion, bandet gör sig redo. Brorsan kopplar in elgitarren och river av de första riffen till AC/DCs Highway to hell. Fredrik prövar sina första ackord. Och han gillar det. Det är Martin som bestämmer låtarna, han har spenderat många timmar på Domus skivbar och bläddrat mellan vinylskivorna och det är rock som gäller.
Och så fortsätter det. Som basist blir Fredrik någon hemma i Varberg, och han bärs upp av det lokala föreningslivet under ett årtionde då det är inom musiken allt händer bland unga i Sverige.

Med tiden bildar Martin och Fredrik ett nytt band, White Line, som sommaren 1986 är med om varje lokalbands våta dröm. Under en spelning i Varbergs nöjespark är de förband till ett av Sveriges största band, pudelrockbandet Treat. Två år senare är White Line en av finalisterna i Rock-SM, tävlingen där Europe slog igenom i början av 80-talet.

Det har gått trettio år nu, och efter att varit låtskrivare åt svenska och internationella artister (bland annat Darin, Scorpions och Kim Wilde) med bas i såväl Stockholm, Tokyo, Los Angeles och huset i Rönninge utanför Stockholm när döttrarna var små, är Fredrik idag VD och delägare i Palma Music Studio och på gång att bli musikpappa åt unga lovande talanger.

En av dem är Dennis Mansfeld. Han sitter framför mig i studios kök en våning upp. Med glittrande bruna ögon och ett vackert vitt leende stryker han sitt bruna hår ur pannan. Han är klädd i vit t-shirt, jeansjacka och svarta jeans, ungefär som jag föreställer mig Fredrik för trettio år sedan. Eller som John Bon Jovi, Dennis pappas favoritartist när Dennis var tretton.

2005 hittade Dennis pappas gamla gitarr i källaren till huset i Llucmajor. De hade flyttat hit tre år tidigare från ett samhälle utanför Hamburg. Dennis hade inte en tanke på att fråga pappa hur man gör. Han skrattar:
– Nej jag frågade Google, det gjorde man då. Jag började skriva låtar, och jag var den enda till hands som kunde sjunga dem. Innan hade jag spelat fotboll som alla andra men från den dagen satt jag i källaren för mig själv och lirade.

Efter skolan flyttade Dennis till London där han spelade gitarr på Leicester Square på dagarna och piano på olika barer om nätterna. Han lärde känna Alex från Italien, och våren 2017 flyttade de till Palma. Någon tipsade om musikstudion som höll på att byggas. Han tog med Alex dit, träffade Fredrik för första gången och erbjöd sig att hjälpa till med bygget om de sedan fick använda studion.
Fredrik sa ja. Och Dennis är på god väg att debutera som Palma Music Studios första egna artist.

Dennis behåller sitt leende under hela intervjun, men jag ser hur otåligt han väntar på att gå iväg och spela. Efter en stund löser Fredrik av honom. Det rödlockiga håret är kortklippt sedan många år, och han ger ett mjukt men seriöst intryck när han berättar om hur studion kom till:
– Jag och min familj hade bott ungefär ett år i Palma när jag träffade Johan Lundgren. Det var 2015 och jag hyrde en liten studio i Molinar. Johan frågade rätt ut: ”Ska vi inte bygga en studio ihop? En studio i världsklass dit artister från hela världen vill komma.” Han hade en topputrustad, men i stort sett oanvänd musikstudio i London och jag hade mitt kontaktnät, musikkunnande och en massa låtar i bagaget. Johan var vice VD på Tui men då var han tjänstledig, och med sitt affärskunnande var det han som drev på att studion blev verklighet.

Efter mycket letande efter möjliga hus att bygga om hittade Fredrik en ödetomt i Son Espanyolet. Efter lång planering inleddes bygget i januari 2017. Fredrik blev projektledare och var på plats dagligen. I december skruvades den sista skruven i.

– Ett sådan påfrestande bygge har jag aldrig förr varit med om, det var så tekniskt avancerat och byggarna hade inte rätt erfarenhet, vi var tvungna att ta hit expertis från England. Mot slutet var jag nära en kollaps och jag grät vid pianot när sista hantverkaren hade lämnat. Nu var det klart!

Sedan studion invigdes i januari hänger Dennis och Alex här varje dag. På plats är också René Shades, basist i det danska hårdrocksbandet Pretty Maids. Liksom Dennis och Alex hjälpte han till med bygget, och idag är han heltidsanställd Assistent studio manager. Under tio veckor finns här också Toni som är studions praktikant.

– Johan däremot började som VD på Easyjet i England, men är här när han kan.
När vi pratar kommer René och presenterar sig, en kille med rockerstil och som alla andra med ett leende över läpparna. Efteråt hyllar Fredrik hans erfarenhet och tryggheten han förmedlar i studion. Något senare smiter en enligt spanska mått blond man förbi med en lågmäld hälsning. Jag frågar efteråt vem han är.

– Det är Klas Lunding, mannen bakom det svenska soundet!
Inte utan stolthet berättar Fredrik att Klas startade Telegram Records på 80-talet och står bakom artister som Ratata, Lustans Lakejer, Titiyo och Popsicle.

Klas bor på Mallorca till och från, och under planeringen och byggandet av studion hade han och Fredrik många och långa samtal. När studion invigdes i december bjöd de tillsammans ner några av Telegrams nuvarande artister: Little Jinder, Kleerup, Ebbot Lundberg, Andreas Kronlund och Jonas Kvant. Under en vecka huserade de fritt i studion och skrev musik.
– Det blev som ett stresstest, och det gick så otroligt bra. Det var kanske mer en lekstuga än låtskrivarcamp, men det kom ändå ut tre eller fyra låtar som var riktigt bra. Vi får se vad det blir av dem i framtiden.

Fredrik är entusiastisk när jag ber honom beskriva verksamheten.
­– Ibland hyr ett band eller låtskrivarteam hela studion en vecka, ibland hyr någon en timme. Vi har sex topputrustade studiorum och det ser lovande ut inför sommaren, men det är inte alltid de är uthyrda. Ändå känns det som stället sprudlar av energi och förväntan, det är som en kreativ jambalaya, en levande organism. Det är ju nu det händer! Det är nu vi ska hitta samarbetet, det är nu vi ska sätta vårt sound. Alla är fortfarande så positiva, det är hela tiden stora leenden över vad vi faktiskt har skapat här.
Fredrik berättar att de varje måndag klockan 10 samlas på morgonmöte, och varje fredag eftermiddag har de livespelning i live-rummet.
– Då kan vem som helst uppträda. Musikerna som hyr in sig, ett planerat event eller så är det jag, René och de andra. Uppåt 50 personer får plats på läktarna, och det är en fantastisk akustik. Vi hoppas att det kan bli grej, att grupper eller vänner kommer hit för att umgås och lyssna på live-musik.

Och musiken då? Hur kommer den att låta?
– Det vet vi inte än! Jag vill hitta själen här, en känsla som är rätt. Det är inte Ibizas klubbmusik, eller techno á la Berlin. Och inte sydamerikansk latino. Just nu experimenterar vi väldigt mycket. Alla vi gillar tidigt melodiöst åttiotal med stämsång och westcoast-känsla, men vi vill modernisera det genom låtskrivandet. Mallorca är ju låtskrivarnas ö, här går vi i Chopins fotspår. Men vi är fortfarande i en testfast där vi leker oss fram. Och det gör vi inte bara vid mixerbordet utan när vi får spela ihop, det är därför live-rummet är så viktigt.

Jag frågar hur han tänker sig studion om några år när allt har satt sig, och Fredrik är tydlig med vad han vill åstadkomma.
– Jag vill att Mallorca ska förknippas med musik, med ett eget sound. Turistbussen ska stanna till här och säga att det var här det hände. Jag vill tycka att det är skitkul att vakna varje morgon och veta att idag kommer vi att göra jättebra musik. Jag vill göra skivor, men också föra samman olika slags musiker för det är då det kan hända saker. Och personligen vill jag tillbaka till själva låtskrivandet, det saknade jag enormt under tiden bygget pågick. Jag försöker vika några timmar mitt på dagen varje dag åt att skriva.

Musikbranschen har förändrats sedan Fredrik började för trettio år sedan. Han berättar att han förr kunde ge en cd till en kompis och efter några år kunde en låt dyka upp på en skiva. Idag anlitar skivbolagen tre eller fyra producenter som redan har med sig låtar och sätter sig med en artist en vecka och spelar in. Eller så gör man som Fredrik, samlar musiker till ett låtskrivarcamp. Det gör förstås branschen bortskämd med bra låtar och konkurrensen hård för den som är ny och vill in.

– Vi är redan där nu, och med Klas skivbolag hoppas jag vi kan etablera oss på allvar. I Stockholm vet alla att vi finns, och många artister vill hit. Ön och miljön här lockar lika mycket som själva studion. Men jag vill också ha mina egna artister, jag vill producera deras låtar, få dem att växa. Och när de har varit ute i världen vill jag att de kommer tillbaka, att de ser studion som sin hemmahamn.
Han avslutar:
– Jag är uppvuxen i ett land med musikaliskt självförtroende. I Stockholm har det bubblat i branschen många år. Jag har suttit i studios med Jennifer Lopez, där Max Martin suttit och mycket väl kunnat dyka upp med Pink eller en annan världsartist, och det hade varit helt normalt. När jag började handlade mycket om att verkligen tro på sina låtar, och om man mejlade rätt person i rätt position kunde det gå fort. Det självförtroendet vill jag ta med mig hit, och jag är övertygad om att det kommer gå.

Palmafamiljen som tog omvägen via Thailand

Första gången jag träffade Caroline Grönquist hjälpte jag en kompis med att hämta en tvättmaskin i familjens hem. Huset ligger exceptionellt vackert uppe i bergen mellan Palmanova och Calvia med storslagen utsikt.
Nu visar hon runt mig i det trevliga inredningskaféet vid placa Eulalia.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

– Vi har faktiskt just sagt upp huset och flyttat till El Terreno. Det blev ett evigt skjutsande med bilen då både skolan och barnens kompisar finns i stan, dessutom blev det lite nervöst som hundägare med alla processionslarverna som levde i tallarna runt poolen och huset. Här i Palma får våra grabbar äntligen ett normalt vardagsliv.

Lokalen innehåller allt från högkvalitativa handgjorda inredningsdetaljer och prydnadssaker till svenska kanelbullar och hallongrottor hembakade med mycket kärlek.

Hur kom det sig att ni lämnade Sverige?
– Både min make Jens och jag är orädda entreprenörer och var rätt klara med gråkalla tråksverige. Dessutom ville vi visa barnen att det går att bo i andra länder. Vi sa upp oss från våra välbetalda jobb och köpte en liten turistanläggning, faktiskt på nätet utan att ha sett den på plats, på den thailändska ön Koh Lanta. När vi jobbat upp den under ett par år genom att stå i allt från receptionen och disken till att servera sålde vi den och byggde en egen anläggning efter helt eget önskemål, så att vi verkligen fick till en resort precis som vi ville ha den. Det är en trevlig bungalowanläggning som vi driver än idag, även om det är på distans med hjälp av en platschef, förklarar Caroline. Orsaken till att vi efter sju bra år i Asien är tillbaka i Europa och Palma var den ständiga värmen och att vi tröttnade rejält på den thailändska korruptionen, något man drabbas av hur man än gör när man driver företag i landet.

– Vi trodde att det skulle bli mycket enklare i Thailand, men byråkratin där är rena mardrömmen, menar hon.
Caroline och Jens har alltid varit intresserad av inredning och for ofta under thailandsperioden till Chiang Mai som är norra Thailands kulturella centrum, och besökte även närliggande hantverksbyar.

– Där gick jag runt hos de lokala hantverkarna och gav dem ritningar på vad jag ville ha gjort och tog in anbud. Flera av dessa handgjorda interiörprodukter säljer vi nu här på vårt kafé i Palma, berättar Caroline medan hon serverar en kund som just beställt in en hembakad dammsugare och apelsinjuice.

Men varför blev det just Mallorca och Palma?
– Jag hade aldrig varit på ön och det ska villigt erkännas att jag hade rejält förutfattade meningar om grisfester och blaskig sangria när vi for hit med familjen första gången. Men när vi såg den imponerande bergskedjan Sierra de Tramuntana, de härliga stränderna och inte minst vackra Palma var vi sålda. Att det sedan fanns en svensk skola i staden gjorde ju inte saken sämre, fortsätter Caroline.
Vi gillar verkligen temperaturen här efter att ha levt i 40 plusgrader i sju år.

När Jens och Caroline inte jobbar i butiken provar de nya vandringsleder i bergen tillsammans med sina hundar och söner. De har även fått upp ögonen för racketsporten paddel som är mycket populär här på Mallorca.
– Man blir väldigt tajt som familj när man blir ”invandrare” och flyttar till andra länder. Tyvärr har vi märkt att det är en hel del krånglig byråkrati även här på Mallorca, men det går ändå inte att jämföra med hur det var i Thailand. Det har varit både dyrt och mäckigt men vi har haft mycket hjälp av ”El Perrito-proffsen” Lisa och Pella som numera är anställda hos oss, förklarar kaféägarinnan. Pella och Jens, som är utbildad konditor, sköter kafédelen medan jag och Lisa ägnar oss åt inredningsbutiken. Nu har vi koll på pappersarbetet, och spanskan – som är betydligt lättare att lära sig än thailändskan – börjar komma tack vare att ingen på myndigheterna här pratar engelska, vilket är lite förvånansvärt med tanke på antalet utlänningar som investerar sina pengar på ön.

Caroline medger att det var lite jobbigare att starta upp ett nytt liv på Mallorca än de hade räknat med. I månader gick de gata upp och gata ner i centrala Palma innan de hittade den perfekta lokalen innanför placa Cort.
– Annonsen hade varit ute i fyra timmar när vi slog till och nu har vi efter lite om och men fått till ett trevligt vardagsliv som funkar för såväl barnen och oss arbetande föräldrar. Min man är för tillfället i Sverige och jobbar ett par veckor, säger Caroline som även anlitat en agent som hjälper henne med inköpen i Thailand när de själva inte hinner åka österut och välja på plats. Visst blir en del förvånade över kombinationen inredningsbutik och kafé, men det verkar som om att de som kommer in här återkommer och vi har redan ett gäng stamkunder som har vänligheten att skicka hit deras vänner när de besöker ön, förklarar Caroline medan hon tar betalt i kassan av en kund som just köpt en liten handgjord träskål.

– Men vi vänder oss inte enbart till turister utan även lokalborna börjar hitta hit, vilket är uppskattat.

Familjen Grönquists kafé i Palma heter Far East interior & café och ligger på Calle d´en morel 1 (placa Eulalia).

Palma i det tjugonde århundradet

Mario Verdaguer beskrev det bra i sitt arbete «La Ciudad Desvanecida», Den tynande staden: «För varje enskild person som försvinner, försvinner även en stad. Byggnaderna stannar kvar, folket och bilarna rör sig fortfarande längs gatorna, men allt det här är bara en fantomagoria.»

Och visst är det så. Alla bevarar en stad i sitt minne och i sin historia. Men även det omvända gäller: «För varje hörn av staden som försvinner eller förvandlas, så bevaras det som en del av minnet hos många människor. Som ett fragment av deras inre stad.» Symbiosen mellan stad och människa är absolut.

Text: Carlos Garrido

Översättning: Karolina Kallentoft

Det blir till en intressant reflektion när vi ser på Palma i det tjugonde århundradet. En stad som på ett visst sätt fortfarande lever i fotografier och samtalsämnen från förra seklet («la Isla de la Calma», «bahía de Palma», «semester på Mallorca») men som för länge sedan upphörde att vara samma stad.

Det är ett så brett ämne, så obegripligt att det bästa vore att studera det i mikroskop. Låta det passera genom en liten sil. Hitta en referensknapp som förklarar allt.

För mig personligen går min första upplevelse av Palma tillbaka till början av 1970-talet. Och det på en speciell plats – det lilla vandrarhemmet på la Pau och området däromkring. När jag anlände till hamnen bad jag taxichauffören ta mig till ett pensionat «som var anständigt». Och han körde mig till det nu icke existerande Pensión la Paz.

Ibland tas jag tillbaka på en sentimental resa till denna speciella del av min stad. Cafét Can Martí är fortfarande exakt detsamma, men håller nu bara öppet under dagen. Från bageriet Forn des Racó sipprar ännu doften av nybakade ensaimadas som förtrollar sinnena. En promenad längs carrer de Can Sales, genom Sant Feliu är att ta en promenad genom en stad utan dess like. Moderna barer, klädbutiker, en hel drös konstgallerier. Man inser snart att många byggnader i området nyligen rustats upp. Förmodligen av utländska investerare som man med stor sannolikhet kan hitta på några av barernas uteserveringar. De dricker och minglar i en avslappnad atmosfär där du kan höra tyska och svenska talas mellan beställningarna av en ”gin tonic”.

Denna del av Canavall, den gamla delen intill det angränsande Born, visar upp en bra bild av Palma i det tjugonde århundradet. Det är en modern, europeisk stad, med samma stora varumärken och franchisebutiker som i andra stora städer. Detaljhandeln är oöverträffad. Stadens citykärna omges av en förfinad och internationell atmosfär. I den här delen av Palma hittar man samma märken och butiker som i Barcelona, Madrid, Rom eller Paris. Mode, inredning, den senaste tekniken… Globaliseringen har förvandlat en liten provinsiell stad till en kosmopolitisk huvudstad. Åtminstone Palmas centrala delar.

Jag stannar till ett ögonblick framför lägenhetsblocket där Pensión La Paz brukade ligga. Det var här jag tillbringade mina första nätter i Palma. Jag ser mig omkring. Och jag inser att denna stad är den “fantomagoria” som Verdaguer talade om. Den som inte existerar. Bottenvåningen där Na Margalida brukade spela piano med dörren på glänt och sålde sina snäckor som hon målat naivistisk. Mataffären på hörnet. Den halvt övergivna, hemsökta herrgården. Källaren där några äldre fattiga systrar bodde som sällan gick ut. Palatset där ett brott begåtts. Apoteket som ägdes av «Margarita la de la lejía» (Margarita som säljer blekmedel). Platsen där en sierska läste tarotkort för skolflickor… Jag passerar hörnet där tobaksförsäljaren Francisca brukade hålla till. Jag imponerades alltid av hur hon lyfte sina kjolar för att visa sina snoddar med insmugglad tobak. Nu ligger ett boutiquehotell på samma plats.

Förvandlingen har varit så stor att det känns som en helt annan stad. Numera är hyrorna skyhöga, endast inom räckhåll för investerare, semesteruthyrare och förmögna. Innan var husen som grottor. Branta trappor, mörka, bullriga. Människorna levde sina liv ute på gatorna och i barerna. Idag råder samma atmosfär som i ett hippt kvarter i södra Frankrike. Egensinnigt, rofyllt. Fyllt till bredden av designföremål och samtida konst.

Jag älskar att korsa El Born från Sant Feliu och gå längs med Carrer Constitució, förbi postkontoret och regeringsbyggnaden och sedan upp längs Canamunt. Stadens högsta punkt.

När du når området kring Plaça Cort är turisttillströmningen stor. De anländer i hela bataljoner längs esplanaden från katedralen. Det är som ett slags «elefantparad» som passerar över Plaça Major och som upplöses först i slutet av Sant Miquel. Många är kryssningspassagerare eller på tillfälligt besök. Man ser lätt vilka butiker som öppnats enkom med dessa turister i åtanke. Fullpackade med souvenirer och lokala produkter som ensaimada och sobrasada. Och så glass, massor av glass. Butiker som säljer t-shirts. Och uteserveringar där mängder av människor med mobilkameror, hästdroskor, transportfordon, grupper ledda av paraplybärande guider, turister på cyklar eller Segways, alla passerar de just här.

Detta hjärtat av Palma har förvandlats till ett superkommersiellt centrum. Aktivt under större delen av dagen. Outtröttligt, mångfacetterat. Jag kämpar för att känna igen Plaça Cort som det en gång var. Med en grupp pensionärer sittandes på en stenbänk framför stadshuset. Några bilar som sakta körde förbi. Den loja polismannen i dörren som hälsade på en disträ lokalpolitiker. Apoteket, lagerlokaler med kläder. Sett från vårt nuvarande perspektiv skulle det betraktas som en by.

För att inte tala om de centrala delarna av Canamunt. Till och med de legendariska juvelerarna längs carrer Argentaria har slagit igen. Istället för skumma lokaler med ägaren stående utanför entrén, vaksam och fåordig, är området nu fullt av moderna affärer, gourmetrestauranger och delikatessbutiker. Turister som tar sig till Plaça d’en Coll landar i en labyrint av uteserveringar, barer och restauranger. Horderna svämmar över de trånga gatorna i ett öronbedövande snatter. Röster, gatumusikanter. Det är som om torget låg mitt i en by i Toscana.

Även om du banar dig fram längs de allra smalaste gatorna, som Can Sanç, möts du av små lokaler som en gång inhyste dunkla slakterier och som nu förvandlats till en vermouthbar eller liknande. Mittemot de evigt brinnande lamporna inne på Can Joan de s’Aigo, en alltid lika aktuell plats att besöka för den riktiga pilgrimen. Det tycks omöjligt att föreställa sig att denna gränd en gång var en dunkel och farlig plats att befinna sig på. Där publiken från Teatre Sans brukade mingla och dit pensionärerna letade sig in för en varm choklad på Can Joan de s’Aigo. Utöver detta bara katter och stillhet.

Om du följer gränden och korsar Plaça de la Quartera och la Plaça Mercadal möts du av en plats mitt i förvandling. Det är som ett laboratorium mitt i detta tjugonde århundradets Palma, och den sprider sig obevekligt. Men du kan ännu mötas av övergivna, nedklottrade byggnader som på andra håll i dessa kvarter. Återhämtningen befästs gradvis. Moderna barer flankeras av hemlösa som sover mellan pappskivor. Och mittemot det välbesökta soppköket Zaqueo ligger ett modernt hotell – svenskägda Palma Suites. Det andra sidan av myntet.

Ruinerna av det andra Palma finns här. Den del som dog. Barrio Chino, byggnaderna med flagad färg, gränderna utan återvändo. Inte ens turisterna eller de nyinflyttade har hittat ända hit in. Inte förrän man kommer fram till avenyerna, där världen förändras helt. Det ena kvarteret har inget att göra med det andra. Längre bort breder den livliga staden ut sig som vilken som helst. En med bostadskvarter och grannar. Utan turister och hästdroskor.

Efter år av debatt om den säsongsbetingade turismen har Palma nått fram till filosofens sten med jämnare besökssiffror över året. Med undantag för några få veckor under vintern slår nu stadens hjärta oavbrutet. Nu rör sig inte längre bara äldre par, eller nunnor eller sjömän eller militärer, inte grupper av flickor i skoluniform eller tysta män i överrock genom gränderna. De har förpassats till staden i skuggorna. Till Verdaguers fantomagoria.

Idag kan du höra många språk talas. En mix av musik strömmar ut ur lokalerna längs carrer del Sindicat, stadens tidigare ”red light district”. Det tjugonde århundradets Palma är avantgarde, kommersiellt, färgstarkt. En streamad webbfilm jämte de svartvita fotografierna från förr.

Men kära läsare, låt dig inte luras. Lika snart som staden transformeras, går det gamla, glömda Palma förlorat. Kanske kommer det tjugonde århundradets Palma att försvinna en dag för att åter bli något annat. För detta är historien och framtidens naturlag. Då alla våra känslor och bilder av idag blir till en fantomagoria.

Khalil, Orange Valley – Ove blev mitt eldprov

Det var mycket som skulle bevisas. Det var Khalils första filmuppdrag med Orange Valley. Busskraschen var den största olyckan som någonsin hade iscensatts på Mallorca. Och så det svenska arbetssättet som Khalil ville införa, med fokus på kommunikation istället för den hierarki som ofta råder i filmbranschen, utanför Sverige. Som nybliven producent och delägare i Orange Valley blev Mallorcascenerna i den svenska långfilmen En man som heter Ove Khalils eldprov. Uppdraget blev en framgång. Nu, tre år senare, har allt satt sig och Khalil har siktet på att få Orange Valley att växa.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Khalil Al Harbiti hamnade på Mallorca lite av en slump. För fyra år sedan köpte en lägenhet i Palmas gamla stan som investering. Väl här blev han kontaktad av grundaren till Orange Valley, dansken Thomas Kristensen. Hans tidigare delägare hade hoppat av och nu sökte han en ny producent och partner. Uppdraget passade Khalil där han befann sig i livet just då. Han bestämde sig för att ge det ett år. Men det krävdes mycket jobb för att få företaget dit han ville så han gav det två år till. Idag har Orange Valley nya kontor på Kanarieöarna och i Madrid och har precis producerat sin första långfilm. Khalil räknar på sina fingrar där han sitter framför mig i mötesrummet, och utbrister plötsligt:

– Det är faktiskt tre år just idag, jag borde bjuda mina anställda på tårta! Och han ser riktigt lycklig ut när han fortsätter: Jag har nått mina mål, nu handlar det om att fortsätta utvecklas.

Orange Valley är ett produktionsservicebolag som tack vare Thomas länge var framgångsrika inom filmutrustning och teknik. När Khalil klev in gavs han fria händer. Det han tog med sig från sina 17 år inom svensk och internationell filmproduktion var framför allt sättet att arbeta på. Det typiskt svenska, där värderingar och kommunikation står i centrum.

– Nu är jag här, och då måste bolaget reflektera mig och vad jag står för. För mig är det viktigt att vi jobbar tillsammans, som en familj. Alla i teamet ska vara öppna och mottagliga för vad de kan behövas till, och känna ansvar för helheten.

Orange Valley står för all produktion och filmteknisk service under inspelningarna. Oftast har de 30–40 filmarbetare på plats med utrustning, ibland ända upp till åttio. Man letar också upp inspelningsplatser, tar in skådespelare, modeller, statister och står för rekvisita. Khalis eget fokus ligger främst på kundkontakt, budget och planering. Under själva inspelningen har han ofta hjälp av en linjeproducent eller produktionsledare, men Khalil är också själv på plats.

Manus, huvudkaraktärer, klippning, musik och efterarbete står uppdragsgivaren för, som ofta är en reklambyrå eller ett produktionsbolag.

– Vi konkurrerar inte med dem och ska inte heller göra det, men inom kort hoppas jag att vi även kan erbjuda samproduktioner.

På gymnasiet läste Khalil en media-, film- och fotoutbildning, och fick sin praktik på Fucking Åmål. Det var den första långfilmen som spelades in i Trollywood, Sveriges första riktiga filmcentrum, och Khalil blev kvar. Parallellt pluggade han film och läste grafisk kommunikation och projektledning på Stockholms universitet. Han har också tillbringat mycket tid i Madrid. Att gå in i ett produktionsbolag på Mallorca var därför inget stort steg att ta.

– Jag älskar mitt hemland Sverige och jag har vänner och hela min stora familj där, men jag ser det inte längre som ett alternativ att flytta tillbaka. Här på Mallorca finns så mycket, och jag har min partner här. När jag vill fylla på med energi åker jag till Madrid där jag har många vänner. Jag känner mig också mer och mer hemma här, jag har olivfärgad hy, är liten till växten och ser väl mer ut som en spanjor än den typiske svensken.

När folk frågar brukar han säga att han kommer från Stockholm, eftersom det är där han har bott längst tid. Han skrattar till när han berättar:

– Under min uppväxt var det hela tiden folk som frågade mig på engelska var jag kom ifrån. Mina vänner brukade bli vansinniga på det.

Men det är i Uppsala Khalil är född och uppvuxen, som nummer två i en familj med sex syskon. Föräldrarna är palestinier och hans pappa kom till Sverige på stipendium redan 1962.

Mallorca har länge varit viktig för mode och reklamproduktion. Fördelen med att spela in här har mycket med avstånd att göra, Mallorca har bra läge i Europa och det är nära till allt. Skattelättnaderna som Spanien införde 2015 spelar också in

– Pappa har jobbat inom psykiatri hela sitt liv, och hade jag valt yrkesbana idag hade jag kanske blivit terapeut. Men jag har nog ett hat-kärleksförhållande till det, för pappa jobbade väldigt mycket och var inte direkt en närvarande far. Men idag har vi en bra kommunikation.

Som barn gick Khalil ofta i sina egna tankar, och hade inte alltid tålamod med skolan. Samtidigt var han en stark förebild för sina småsyskon när det kom till att leva i en mixad kultur. Han storasyster, den duktiga plugghästen, sa irriterat en gång att han alltid var en sådan som klarade sig. Khalil ler åt minnet med sitt varma Darin-leende:

– Jag förstår det där nu. Hon hade faktiskt rätt.

Idag kallar han sig perfektionist och nämner halvt på skämt en hög diagnoser för att beskriva sin energi. Sedan han klev på Orange Valley har han jobbat 80 procent av sin vakna tid. Varje dag är han en stund på kontoret, och är det inspelning är han förste man på plats på morgonen för att se att allt är i ordning, ända tills allt är klart. Inte sällan tar han ut kunden på middag på kvällen. Dessutom tar han uppdrag vid sidan om, bland annat i produktionen av den flerfaldigt guldbaggebelönade långfilmen the Nile Hilton incident.

– Livet hade varit enklare om jag inte var perfektionist, men professionellt är det en styrka. Och jag har ju min dator, så jag kan jobba var som helst.

Många dagar och veckor går åt säljresor. Kunderna kommer från hela världen, och många från Skandinavien. De flesta uppdragen rör reklamfilm, det är också där det finns mest pengar även om det inte ser ut som för tjugo år sedan, innan webbannonsering slog igenom. Filmprojekten tar längre tid i anspråk men betalar sig bättre än förr. Stillbildsfoton och musikvideos är annat de erbjuder.

– Mallorca har länge varit viktig för mode och reklamproduktion. Fördelen med att spela in här har mycket med avstånd att göra, Mallorca har bra läge i Europa och det är nära till allt. Skattelättnaderna som Spanien införde 2015 spelar också in. Men framför allt är det klimatet och miljöerna som avgör. Vi har sol, hav och natur, men vi spelar även in storstadsscener.

Khalil visar en reklamfilm på datorn som inleds med en åkning över skyskrapor.

– Den är inklippt, men alla scenerna med fasader i bakgrunden är filmade här i Palma.

Sedan klickar han fram scenen med busskraschen i En man som heter Ove, och berättar hur de tog sig an den. Teamet dekorerade två bussar identiskt, sedan delade de den ena i tre delar. Dessa svetsade de sedan ihop så den skulle se ut som efter en autentisk olycka. Det är tydligt att Khalil är stolt över resultatet.

Det är dags att avrunda och vi lämnar mötesrummet. Alla fem anställda är på plats och hälsar hjärtligt. Utanför fönstret en våning ner är uteserveringarna på calle Borne välfyllda.

– När jag flyttade hit var det här ett traditionellt spanskt kontor, vilket innebar att de till exempel inte hade kök. Det var självklart att man gick ut varje gång man skulle hålla möte, eller bara ta en kaffe. Men jag vill att kontoret ska spegla vilka vi är. Jag ville ge en känsla av trygghet och tillit. Därför var val av möbler och belysning jätteviktigt för mig. Förutom att sätta in ett riktigt kök.

Parallellt med allt annat arbete renoverade Khalil sin lägenhet inte mindre än tre gånger. Innan jag går berättar han att han nyligen hade sin första semester. Först när de tre veckorna var över lyckades han varva ned, och han erkänner motvilligt att han borde ge sig själv utrymme i kalendern för lite längre ledigheter. När jag föreslår att han kan delegera mer tar han sin pappa som exempel.

– Han gick i pension nyligen och den började han genom att starta två nya företag. Men pappa är min förebild. Det är till stora delar tack vare honom jag är den jag är. Så tyvärr är jag inte säker på att jag kommer att lyckas.

Sara, pilot med bas i Palma

Första gången hon flög fick hon en panikattack. Sara Johansson var sexton år och satt på planet till Rhodos.
– Jag var skiträdd men de tog så bra hand om mig, berättar hon. Kabinchefen höll om henne hela resan och på hemvägen möttes hon av personal redan vid gaten.
Andra gången kom wow-känslan.
– Det var före ’nine eleven’ och jag fick sitta i cock-pit. Det var världens känsla! De hade så bra koll på allting, på tekniken och jag blev tagen med storm.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Kanske krävs det en sådan känsla för man ska ta steget till att bli pilot. För det är inte en enkel väg att gå. Men Sara Johansson gjorde det. Beslutet tog hon i bilen till frisörsalongen i Borås som hon ägde sedan sex år. Hon hade gjort allt, gjort visningar, bröllop, hade en full kundkrets. Var det så här livet skulle bli?

Hon åkte den vanliga vägen, men mitt i ett backkrön slogs hon av tanken: Tänk om jag kunde lyfta här istället? Tänk om jag var pilot!

Samma dag googlade hon och fick träff på en rekryteringsdag för piloter. Hon gick dit, och de satte henne att göra vad som visade sig vara intagningstester. Sara var helt oförberedd men blev antagen.

– Alla sa att jag inte kunde bli pilot. De tror mig knappast än, nu när jag har flugit Boeing 737 i två år. Jag har aldrig varit den smarta utan den som drog skämt. Men jag har alltid haft självförtroendet och jag tänkte att man bara lever en gång, och då får man göra det bästa av det.

Hon var ännu bara början men Sara hade bestämt sig. Utbildningen var dyr och hon behövde komplettera sina betyg. Sara hyrde ut sin frisörstol och jobbade dubbla pass på ett café i Norge samtidigt som hon pluggade. Året därpå började hon utbildningen för privatflygarlicens.

– Men det var en riktig käftsmäll, berättar hon. Vi läste meterologi, flyglagar, navigation och 11 ämnen till och det var så fruktansvärt svårt.

Ändå fortsatte hon. Under 2,5 år pluggade hon samma ämnen fast djupare för att få sin efterlängtade CPL, Commercial Private Licence. Då kom nästa smäll.

– Det fanns inga jobb, och jag fick gå tillbaka till frisörstolen. Jag sökte och sökte men inget hände. Det var då jag tog beslutet att sälja lägenheten. Och det var så värt det!

Är en dröm tillräckligt stark så satsar man allt. I alla fall om man heter Sara Johansson. Med lägenhetspengarna betalade hon utbildningen hon allra helst ville gå; den så kallade type rating för att få flyga Boeing 737.

– Det var intensivt och folk tycker nog fortfarande att det var en idiotisk idé. Men nu fick jag lära mig allt!

De flesta jobb får man via kontakter men hur gör man när man inga har? Man hugger på de chanser man får, hur små de än är.

En flygrädd kompis hamnade i samma sits som Sara hade gjort som 16-åring, och blev omhändertagen av en pilot. Hon berättade om Sara, och piloten bjöd henne till London. Han lät henne flyga med i sitt gamla propellerplan, med landningsställ styrt med pneumatik och utan sensorer. Det värsta tänkbara hände, de kraschlandade och motorn förstördes. Sara hade haft alla instrumenten framför sig och listade ut orsaken till kraschen, en läcka i pneumatiken. Piloten kunde inte tänka sig att hon hade rätt, men det hade hon. Det var då han introducerade henne för sin vän Bruce Dickinson.

– Han bad mig googla honom innan mötet och det visade sig vara Iron Maidens sångare som just hade startat Cardiff Aviation. Han kom till mötet i sin jaguar med håret flygande och jag gillade honom direkt, men han var en timme sen så jag skällde ut honom. Men tydligen gillade han mig också för han gav mig jobbet.

Det blev en annorlunda start på livet som pilot. Sara började flyga i Afrika, närmare bestämt det lilla landet Djibouti granne med Etiopien, Eritrea och Somalialand. Runt om pågick inbördeskrig men jobbet gav henne massor av erfarenhet. Alla kaptenerna som hon var andrepilot till var trevliga. Särskilt trevlig var Johans, som numera är Saras pojkvän.

– Vi jobbade sex veckor och var lediga två. Av en slump fick jag låna den här lägenheten i Palma, och jag älskar det. Här vill jag verkligen bo! utbrister Sara när jag frågar varför det blev just Palma.

Hon hade varit här en gång tidigare och blev förälskad i staden redan när hon såg palmerna, havet och katedralen på väg in från flygplatsen. Idag när hon har lärt känna ön ser hon och Johans Palma som en bas även för framtiden.

– Nu är drömmen att flyga i Europa med ett bolag baserat i Palma. Här finns havet, naturen och färgerna. Klimatet är skönt och luften är ren. Och kvarteret där vi bor är lugnt även på sommaren.

Vi inleder intervjun på populära café Capritxo och hämtar sedan upp Johans i lägenheten, som ligger med utsikt över hamnen. Himlen är lika blå som havet och när Pär fotograferar får jag en pratstund med Johans. Han har varit kapten i 10 år och är även instruktör. Idag kan han välja det kontrakt som ger honom bäst betalt. Kina toppar den ligan, och accepterar han får han jobba en månad och vara ledig lika länge. Johans är från Guadalupe och kan inte prisa friheten nog, och tycker precis som Sara att Palma har allt man kan drömma om för de dagar de får vara lediga.

– Dessutom tar det bara tolv minuter till flygplatsen.

Vi promenerar ner till Santa Catalina. När Johans flyger och Sara är hemma brukar hon gå hit. Sitta på Kuroböta eller på Ventuno och dricka ett glas vin och lösa Sudoku. Ta en sushi på I love Japo eller fika på något av de många caféerna. Idag blir det Ventuno och Enzo bär snabbt fram två pizzor och en flaska vin. Vi slår oss ner och jag ber om fler Mallorcatips. Sara nämner utkiksplatsen på Sas Foradada.

– Det är så mysig kille som har stället och solnedgången där är fantastisk.

Även Cala Vasquez gillar hon, särskilt i september när det inte är så mycket folk.

– Jag skulle gärna lära mig klättra där. Och köpa en motocross, jag älskar motocross som verkligen är stort här. Men först måste jag plugga spanska.

Sara och Johans har nu bott i Palma i åtta månader. Ingen av dem arbetar längre för Cardiff Aviation, som sålde av sina Boeing 737. Sara flyger nu fraktflyg i Europa. Hon berättar att branschen har förändrats. Det är inte längre glamoröst att vara pilot, ”vi är egentligen inte mer än busschaufförer fast i luften.” Och idag är ingen pilot för lönen, ”då skulle man ha arbetat på åttiotalet.”

Men Sara låter ändå övertygande när hon säger:

– För mig är det viktigaste att få flyga. Det är en sådan euforisk känsla! Det är helt underbart att ha kontrollen över något som väger 68 ton. Landningen är häftigast, det är så mycket energi i de här stora maskinerna. Målet är alltid att glidflyga hela vägen ner för ekonomin och miljön, men det krävs mycket planering för att lyckas.

En annan viktig del i jobbet är samspelet. Kaptenen är ytterst ansvarig men som andrepilot måste man kunna allt och ta över om något skulle hända. Man är alltid två i cock-pit och inför varje flygning bestämmer man vem som är ’flying pilot’, den som sitter vid spakarna, och ’monitoring pilot’ som övervakar och har kontakten med flygledartornen.

Jag berättar om mina intryck av flyget som extremt säkert. Johans bekräftar och säger att 2017 var året med minst antal flygolyckor någonsin. Jag frågar Sara hon någon gång råkat ut för en incident, och hon berättar.

– En gång råkade jag ut för ett motorbortfall, dvs en motor slutade fungera. Jag har gjort tester för detta i simulatorn och jag blev som en robot, jag bara följde checklistorna. Vilket är bra, känslorna får man ha på marken. Men när jag ropade mayday över radion som insåg jag att det här var något annat än en simulator.

Sara är så detaljerad i sina beskrivningar att jag nästan glömmer bort att fråga hur det är att vara ung kvinnlig pilot bland alla män. Det är ingen orelevant fråga, det händer ofta att hon är enda kvinnliga piloten i crew-room på morgonen.

– Men jag har lätt att umgås med karlar. Jag är uppvuxen med två bröder och deras kompisar, och de sa ofta att jag är som en pojke innerst inne.

Ändå råkar Sara ofta ut för att bli testad lite extra.

– Fast det tycker jag är bara är roligt. Då känner jag att jag måste jobba hårdare för att bevisa att jag kan lite mer. Men samtidigt skulle jag göra det ändå, det är ju mitt jobb.

Tomtens överman – Los tres reyes magos

Mamma, grannpojken Carlos får inga julklappar på julafton, han måste vänta ända till den sjätte januari innan han får dem av tre skumma kungar, förklarar sonen Claes helt förtvivlad.
Ja, exakt så är jultraditionen på Mallorca och i övriga Spanien.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Året var 2003, vi hade bott i den trevliga hyreslägenheten i utkanten av den gamla pittoreska byn Genova i nästan ett år. Sonen Claes, då tolv år, och hans tioåriga systrar Louise och Caroline gick vid den aktuella tidpunkten på svenska skolan i Terreno (som då hade 36 elever vilket kan jämföras med dagens närmare 200 elever).

Anledningen till att samtliga mina barn redan pratade flytande spanska, vilket är en enorm fördel när man som ”svensk lyxinvandrare” flyttar till Mallorca, beror på att att jag sedan 28 år är gift med en flicka som heter Gendery och som är född och uppvuxen i Atacamaöknen som ligger i det spansktalande landet Chile.

För spanska barn är jultomten en ganska oväsentlig rödklädd figur som kan klättra in genom skorstenen. För spanska barn som vill ha en säck med julklappar är det betydligt bättre och klokare att hålla sig på god fot med tre de kungarna Melchor, Gaspar och Balthasar (eller som vi säger i Sverige: de tre vise männen). I bibeln är kungarna inte namngivna över huvud taget, så exakt hur de namngivits är oklart. Däremot anses Melchor vara en arabisk sultan, Balthasar härskare av Etiopien och Gaspar en kejsare från orienten. Den sistnämnde anses vara den som rest allra längst på sin kamel för att hedra Jesusbarnet i krubban. I länder som Puerto Rico, där kameler är impopulära, rider kungarna på åsnor.

De tre kungarna anländer varje år i en gigantisk tvåmastad segelbåt den 5 januari 18.00 till hamnen El Moll Vell, strax nedanför palmastadsdelen La Llonja. Händelsen direktsänds i TV och lockar ut över 10 000 spanjorer på Palmas gator. Åskådarna bär oftast på färgglada heliumballonger i vilka det ligger önskelistor till kungarna.

Den stora paraden
När kungarna klivit i land under publikens jubel leder de sedan den imponerande paraden (Cabalgata de los tres reyes). Paraden består av ett 20-tal specialbyggda vagnar/fordon samt ett 30-tal grupper som oftast dansar eller spelar på sina instrument medan paraden passerar genom Palmas centrum. Paraden går via Plaza Reina, Paseo Borne, Calle Union, La Rambla, Paseo Mallorca och Jaime III för att sluta på Plaza Cort. Väl framme på detta vackra och kända stadstorg delar Palmas borgmästare ut gåvor. Under hela paraden kastas 19 ton godis ut över barnen samt deras föräldrar som står längs med den långa kortegevägen.

När detta är klart går familjerna hem till sig och äter middag med den närmaste släkten. Denna middag avslutas enligt traditionen med ”Roscon de los reyes”, ett speciellt och i mitt tycke alldeles för sött efterrättsbröd i form av en kringla som på svenska kallas för kungarnas kaka. Den är gjord av en sötad deg som fyllts med diverse frukter, apelsinblommor med mera samt har försetts med en ytterst färggrann glasyr. Inuti själva brödköttet har man gömt en liten docka föreställande Jesusbarnet. Den som hittar dockan i sin portion måste arrangera en liten fest för de övriga runt bordet den andra februari (dia de Candelaria). Vissa familjer köper eller gör egna kungakronor i papp som de bär under denna måltid för att hedra kungarna.

Innan barnen går och lägger sig ställer de fram sina skor och lite mat samt vatten vid lägenhetsdörren eller husporten så att de hårt arbetande vise männen kan få sig ett skrovmål samt tydligt se att barnen är hemma och kan ta emot de så högt efterlängtade presenterna.
Morgonen därpå är maten av någon outgrundlig anledning som ingen förstår uppäten och de ivriga barnen vet att årets höjdpunkt äntligen har kommit. Och förhoppningsvis får de öppna de väl inslagna paket som innehåller just de presenter de skrev på den egna önskelistan.
När jag frågar min gamle granne och bäste vän, Pedro Gual från Genova, om Los-tres-reyes-traditionen ler han lite generat.

• Javisst, det är helt riktigt att barnen får huvuddelen av presenterna tidigt på morgonen den sjätte januari varje år. Fast jag ska villigt erkänna att i min familj har vi, precis som ni svenskar, börjat frångå traditionen något och delar numera ut en liten present till våra barn Carlos, Pedro och Carolina redan tidigt på julaftonens morgon. Men den presenten får absolut inte vara för stor och påkostad, påpekar Pedro noga med ett leende. Samma sak gäller faktiskt numera i mina systrar och bröders familjer.

Den mest populära
Att traditionen med Los tres reyes kommer att försvinna med tiden anser Pedro är en omöjlighet.
• Det är utan konkurrens Spaniens mest uppskattade tradition och är något av ett måste för de flesta spanska familjer. Mina barn skulle skrika rakt ut och hota med att lyncha mig om jag sa att vi skippar det där med kungarna, paraden och presentutdelningen i år. Det är liksom inte förhandlingsbart och vi vuxna har ju också trevligt på den välarrangerade paraden.

Utanför sänker sig nu vintern över vår vackra och varierade favoritö Mallorca, och snart är det den femte januari år 2018. Då kommer frugan och jag tillsammans med våra numera 27- och 24-åriga barn samt Pedro och hans familj återigen välkomna tomtens övermän, de tre kungarna när de lägger till med sin fina och vältjärade träbåt i Palmas populära hamn. Så råkar ni vara på ön den femte januari så missa inte denna oförglömliga ankomst nere i hamnen. Då om inte förr kommer ni garanterat att inse att Spanien är betydligt bättre än Sverige på att behålla sina uråldriga traditioner.

EN UPPSKATTAD TRADITION: Los tres reyes är Spaniens absolut äldsta och mest uppskattade tradition och parad historiskt sätt. Paraden med de tre kungarna infördes för första gången i spansk historia år 1885. Dessa män var de som efter ryktet om Jesus födelse följde den starkt lysande betlehemsstjärnan på himlavalvet fram till stallet i Nazareth och överlämnade sina utvalda presenter i guld till Josef och Maria samt det lilla Jesusbarnet i krubban.

Nöjesdrottningen Vicky von der Lancken varvar ner i Palma

Teaterdirektören Vicky von der Lancken, 75, har inte en tanke på pension. Kontraktet på China teatern i Stockholm förbinder henne och 2 Entertain att driva stället fram tills 2028. Hon jobbar ”bara” heltid numer. Men det finns en plats dit hon åker för att vara ledig – till lägenheten i Santa Catalina med panoramautsikt över hela Palma.

Text: Anna Norström

Foto: Pär Olsson

Hemmet med en av Santa Catalinas förmodligen bästa utsikter har varit i Vicky von der Lanckens ägo i 21 år. Det tog tre sekunder för henne att bestämma sig för att köpa den. Kompisarna på ön trodde inte hon var riktigt klok. Skulle hon verkligen bo i de där ruffa kvarteren?
–Men jag hade bestämt mig och jag har aldrig ångrat mig en sekund, säger Vicky och slår ut med armarna med Palmas kuliss i bakgrunden.
–Jag ville ha en stor terrass så att jag kunde ha många på besök. Och vad den här stadsdelen har växt och blivit fin sedan dess. Det är helt underbart att kunna gå precis överallt.

Vicky var 18 år när hon kom hit första gången. Hon hade fått ett stipendium med pengar öronmärkta för studier men åkte hit till sin kusin och hälsade på i tre månader istället.
–Jag kände direkt att det här var mitt ställe. Sedan dess har jag kommit minst en gång om året. Palma har ljuset, vattnet och dofterna. För mig har stan allt.

Några år efter första mötet med Palma flyttade hon hit tillsammans med maken Ernst. De bodde i Gamla stan på samma gata som Rialto Living ligger idag.
–Det var inte så mycket svenskar här då. Ernst fick jobb hos Ola Lindkvist som startade Olas bar. Men hade man kvinnliga anställda så ansågs baren som dålig, minns Vicky.
I arbetet som mannekängande klädförsäljerska var hon lite för ärlig om något inte satt bra på kunden.


–Det gick till så att vi visade kläderna på hotellen och bjöd in damerna in på sherry och modevisning. Jag tyckte att jag var hjälpsam och ärlig men det uppskattades inte av ägarinnan av butiken som lät mig gå på dagen, skrattar Vicky.

Hotell California i Terreno var innestället som många av svenskarna på den tiden brukade bege sig för en drink innan de gick ut att äta på kvällen. Där fanns en fin lounge som stod där helt outnyttjad. Vicky övertalade ägarna att hon skulle få driva pianobar ett par dagar i veckan. Det blev succé. Hotellet tjänade pengar. Vicky fick till och med anställa två personer för att hjälpa henne driva sin filial.
–Vi hade så mycket stammisar. Jag har fortfarande kvar umgänge från den tiden.

En typisk dag för Vicky när hon är i Palma börjar med att hon sätter på kaffe och gör frukost som hon äter i sängen till nyheterna. Sedan packar hon ner några böcker och åker på utflykt med några vänner till klipporna. Där är Vicky mest tyst och läser. Hon älskar att läsa. Allra mest biografier. Hon läser så mycket att folk ibland kärleksfulltretar henne för det. Men vi ska återkomma till det.
–Sedan äter vi långlunch och pratar och pratar. I regel så är jag ute på något nästan varje kväll. Vi kanske gör mat och sitter på terrassen, går ut på någon restaurang, eller så åker jag till min närmsta krets i Valldemosa.

Där bor bästa vännen Christina som varit här i över 40 år. Andra hon umgås med ofta är Ture och Ann-Sofi vars äldste son hon är gudmor till. De bor ute på landet och det är också med dem hon firar jul varje år. Väl efterföljt av supé på nyårsdagen hemma hos Vicky då det serveras löjrom och västerbottenpaj.

Hennes favoritplats på ön är Palma. Hon tycker om att vandra i stan och titta på hus. En promenad längs med strandpromenaden till Portixol och middag med goda vänner står också högt upp på listan. Eller en dag på tennisklubben. För Vicky är det här hennes tillflyktsort.
–Jag har ett krävande jobb. Så vad jag gör här är inte så viktigt. Det är avkoppling för mig att komma hit, mitt egna Shangri-La där jag laddar batterierna.

Hon som annars är känd för att alltid svara i telefonen, oavsett om kan prata eller inte, försöker här att stänga av mobilen. Istället ber Vicky kontoret att mejla om det är något viktigt. Vicky driver tillsammans med bolaget 2entertain både Oscarsteatern och China teatern sedan tio år tillbaka.

Hennes stora genombrott i branschen stavas föreställningen Singing in the Rain. Det blev en supersuccé som spelades i tre år. En av höstens stora nyheter för henne och 2 Entertain är Tomas Ledins show Skarpt Läge som spelas på Cirkus. Tillsammans med komikern Robert Gustafsson driver hon Krusenstiernska teatern, en sommarteater i Kalmar som precis har fyllt 10 år. Och så musikalkomedin Gentlemannen på Oscarsteatern. Det är fullspäckat schema, helt klart.
Sedan många år tillbaka arbetar sonen Johan i företaget som producent.
– Jag och Johan är bra på olika saker. Vi respekterar varandra. I början kunde jag springa in på hans kontor när han satt i ett viktigt samtal och avbryta, men sedan förstod jag att på kontoret måste vi ha en arbetsrelation så jag fick lugna ner mig och nu flyter allt på. Han är bra på att läsa manus och analysera dem. När jag läser manus så ser jag skådisarna framför mig. Jag tänker ”Åh, vad det här skulle passa Suzanne Reuter”, säger Vicky.
–Johan blev dessutom till i Palma. Det är nog därför han känner sig lite halvt som en spanjor. Han har också lägenhet här och jobbar därifrån till och från.

Vicky återkommer till sina fantastiska medarbetare. Många har varit med länge. Biljettchefen i 25 år, scenchefen i 24…
–Man blir som en familj, förklarar Vicky.
Många ur hennes ensembler har varit och hälsat på henne här. På vägen ut ur lägenheten på Avenida Argentina stannar vi till vid en inramad teckning av Vicky med en bok på sin terras. Texten ovan har en rolig passning: ”Varför läsa böcker när man har den här utsikten?”. Tavlan är signerad den bortgångna vännen och skådespelaren Magnus Härenstam.

Hon har haft andra sommarställen i Sverige. Men huset på Tynningö i skärgården är numer sålt. Hon har förlikat sig med att hon är en citymänniska. Mallorca är lagom långt bort. Enkelt att resa till. Förr om åren åkte hon till Thailand om vintern, nu vill hon bara hit.

–Jag älskar blommor och jag tyckte mycket om rabatterna på Tynningö. Men vet du, här hemma har jag alltid vita liljor som jag köper på hallen i Santa Catalina. Det räcker för mig.

Du fyllde 75 år i somras. Det finns inga planer på att gå i pension?
–Jag jobbar ju heltid men man kan säga att jag gått ner i tid – så nu jobbar jag bara hundra procent, säger Vicky och ler.

Vickys bästa tips i Santa Catalina:

Aquanauta: ”Det är ett härligt och enkelt ställe. Jag gillar det och går dit ofta.”
Santa Catalina-hallen: ”Även i Stockholm bor jag nära hallen, på Östermalmstorg. Det är underbart att handla sin mat på marknaden.”
El Perrito: ”Dit går jag ofta för en espresso och så har de så goda juicer”.
Koh: ”Jag tycker mycket om den thailändska restaurangen. Deras anka kan jag drömma om när jag är hemma.”