Ida och Filip Trygg Andersson är paret som bytte ett hektiskt liv i film- och modebranschen i London och New York mot hotellägarliv i Kenya. Och som tillsammans med sina tre barn nu bytt igen mot ett liv på Mallorca. Hur hamnade de här? Och kan man verkligen driva ett lyxhotell i Afrika på distans?
Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson
–’Ni måste flytta till Mallorca!’ Så var det flera som sa när vi letade efter en plats där vi kunde bo utan att barnen behöver skickas till internat när de är nio år. Här finns en varm kultur där alla hälsar på alla, precis som i Kenya. Busschaufförerna får lyssna på hög 80-talsmusik och nästan ingen tittar i mobiltelefonerna. Vi älskar utomhuslivet med havet, ljuset och en sol som värmer, och det får vi här. Men här finns också en öppen, internationell kultur.
När Ida pratar rinner orden ur henne i hög fart. Både hon och Filip utstrålar en positiv energi som säger att ingenting är omöjligt och att allt arbete är bra. En energi och inställning som nog krävs om man ska lyckas skapa ett hotell som rankas som ett av världens hundra bästa, och det på en plats där människor saknar inte bara utbildning utan även så grundläggande saker som el och sjukvård. Och därefter driva det på samma höga nivå på distans.
Ida och Filip valde den lummiga innergården på nyöppnade hotell Can Bordoy för vårt möte.
–Vi vet båda vilket enormt jobb som ligger bakom ett hotell. Men jag kan ändå inte låta bli att titta på detaljer som gör ett hotell personligt. Vilken musik spelar de i högtalarna, hur ser personalens uniformer ut? Och hur är känslan, känner jag mig som en gäst eller som en kund? Själv föredrar ett personligt hotell framför ett med hög standard, säger Filip som berättar att de varken har tv eller minibar på sina rum.
–Det står inte för high-end längre. Experience är viktigare, slår han fast.
Kinondo Kwetu som hotellet heter har en egen strandremsa och erbjuder såväl vattensporter som safari. Att det var på just den stranden paret Trygg hamnade tackar de en nära vän till Filips mamma för, Tina Dyrssen. Tina ville sälja sin strandtomt, och det var den som Ida och Filip tillsammans med Filips familj, köpte några månader efter att de lämnat New York för en semester på obestämd tid för att kitesurfa och stressa ned. Då var de inte mer än 26 år.
–Vi ville bygga oss ett litet gulligt familjehotell, och tänkte att det väl var som att leda ett filmprojekt, berättar Filip.
Med köpet ingick anställda och relationen till en hel by.
–Första året var jätteroligt då vi tog fram byggplaner och ritade upp allt. Men de som skulle bli vår personal var människor som levde ett helt annat liv. De hade jordtrampade golv och åt med händerna. Efter ett år var det skitkämpigt, och då bestämde vi oss för att tänka om. Vi läste koranen och lärde oss att tänka mer cirkulärt, ’vad ska vara klart i slutet av dagen’?
En annan sak de snabbt insåg var att de behövde engagera sig i byn. Idag driver de en skola och ett sjukhus som tar emot 100 000 patienter om året. Det är Filip som är ansvarig för sjukhuset, och hans mamma sitter i Sverige och ansöker om pengar i större fonder. Som grundare till Victor Rydbergs gymnasium är hon en kvinna med mycket driv och kompetens.
–På plats har vi en duktig driftschef, och hotellet har en svensk manager i Anna. Det är tack vare dem vi kan driva hotellet på distans. Sedan några år har vi också välutbildad personal från de större städerna i Kenya.
Idas huvudansvar är marknad, reservationer och personal.
–Min räddning är alla de personalgrupper vi har på whats-app. Utan dem skulle vi aldrig kunna jobba härifrån, eller ens ta ledigt. Nu kan vi vara på stranden en dag med familjen och ändå vara nåbara. Varken Filip eller jag har någon hotellutbildning, men för oss är värdskapet allt. Det står Anna för nu, men fyra gånger om året åker vi till Kenya och då är det en av våra viktigaste uppgifter.
Trots lockelserna från Mallorcas calas och stränder räcker Idas energi till flera projekt. Bland annat gör hon hållbara smycken och inredning som tillverkas i Kenya.
–Vi märkte att våra gäster frågade efter lokala produkter i hotellshopen. I Kenya är det dyrare att tillverka hos lokala skräddare eftersom det finns så många organisationer och fabriker som dumpar kläder där, och kunskapen går förlorad. Men nu har vår lokala skräddare en fair trade-fabrik med egen workshop. En viktig lärdom är att om man vill hjälpa lokalt ska man skapa arbetstillfällen, inte skänka kläder.
Under intervjun ser Ida ut att vara på språng mest hela tiden, medan Filip sitter avslappnad i sin korgfåtölj. Men båda ler lika mycket och de kompletterar varandra naturligt i sina svar utan att avbryta eller rätta den andre. De var båda 23 år när de träffades på gemensamma vänners fest. Idag är de 41. Så hur har de inte bara kunnat hålla ihop, utan också jobba ihop så länge och på så olika platser?
–Filip är megapositiv i sinnet från början, säger Ida. Men i ett långt förhållande lär man sig också acceptera varandras dåliga sidor.
–Vi tänker båda ’vad kan jag ge den andre? Hur kan jag bättre älska?’ säger Filip och ler övertygande. Vi har båda gett varandra frihet, vi har aldrig samlat poäng på varandra. Vi bråkade mycket första året tillsammans, sedan var vi klara med det. Nu bråkar vi kanske under fem minuter och säger sedan förlåt. Båda vet att vi inte kan ändra på den andre.
Trots Idas och Filips positiva utstrålning hade de båda gått igenom svårigheter innan de träffades. Filip vurpade med snowboarden i Åre som sjuttonåring och bröt nacken och ryggen. Han stelopererades och fick flytta ben från höften.
«Jag har lärt mig att lycka är vad man gör det till. Man vet hur jobbigt saker och ting kan vara, men jag känner mig ändå ofta positiv och glad»
–Jag var nära att bli helförlamad men räddades tack vare en sjuksköterska i backen som sa åt mina vänner att inte flytta på mig, och en duktig kirurg i Stockholm. Men jag förändrades efter det och skötte inte skolan. Min rektor sa åt mig att åka iväg, så jag flög till Madrid och blev kvar ett halvår. Då väcktes min kärlek till Spanien och jag älskar fortfarande Madrid. Men Mallorca är bättre för barnen, här finns havet och vi cyklar till skolan.
Ida växte upp med en pappa som blev alkoholist. Filip berättar hur det gick till.
–Han var delägare i ett företag och när han sålde började han dricka på allvar. Ida och hennes mamma och syskon ställde honom mot väggen, ’välj mellan oss och spriten’. Han vände på klacken och gick, det var en av de sista gångerna de såg honom. Några år senare hade han supit ihjäl sig. Familjen bildade då Trygga barnen, en organisation som stöttar barn som växer upp med missbrukare. Jag var med på Idas resa och det har gjort oss sammansvetsade. Det har gjort att jag är uppmärksam på henne, men hon är det också på mig.
Ida lyssnar när Filip berättar hennes historia, och blir eftertänksam när hon säger:
–Jag har lärt mig att lycka är vad man gör det till. Man vet hur jobbigt saker och ting kan vara, men jag känner mig ändå ofta positiv och glad. I Kenya är döden närvarande och naturlig, hemma är man rädd för döden. Vi har det egentligen så jävla bra, även när vi har det som jobbigast. Man går efter den erfarenhet man har, men jag är glad att våra barn har sett det de sett och är tacksamma för hur bra vi har det.
–Kenyaner som lever med döden runt knuten tar inte allt så jätteallvarligt. Det viktiga är att alla är glada och nöjda. Det är en in-ställning vi nog båda har tagit till oss, säger Filip och fortsätter: Saker som händer känns inte så stressande som det gjorde innan, men kanske har det med åldern att göra. Livet är inte så allvarligt som jag trodde innan. Men jag tar vara på det. Om jag är ledig en timme brukar jag cykla till en stadsdel där jag inte varit tidigare, beställa en kaffe på en bar och lyssna på gubbarna.
Idas och Filips hotell i Kenya: Kinondo Kwetu
Idas och Mikaelas inredning och smycken: Malaika Cotton