Categoría: Livsstil – kultur

Hierbas – den örtdränkta likören

Posted on by Aina Hernández

Likören Hierbas de Mallorca härstammar från de medicinska örtdryckerna som förr ordinerades vid högt blodtryck och förkylningar. Idag tillverkas den noggrant med färska örter och anislikör på öns gårdar. På våren dränks de aromatiska växterna i alkohol och lämnas för att mogna fram till högtiden San Sebastián i januari.

Text och foto: Pär Olsson

Majsolen tar tag i fänkålen som vajar i morgonbrisen intill vägen som slingar sig mellan de små gårdarna utanför Capdepera. Här är landskapet stenigt och det finns ingen skog att tala om. Vi är precis i utkanten av naturreservatet Levante på norra Mallorca. Fåren betar ivrigt av den gröna växtligheten som breder ut sig under oliv- och fikonträden. Det är vår och de hälsosamma örterna är frodiga och fulla av smak.
Det är de färska kryddorna som har fört familj och vänner samman idag på Joan Bonnin och Maria Magdalena Rosellós gård, Cases de Son Barbassa. Uppe på en höjd under den klarblåa himlen har paret skapat ett agriturismo. En viktig anledning till att de skaffade gården var för att de tyckte att familjens traditioner höll på att gömmas bort.


Årstiden har anlänt då det är dags att göra Hierbas de Mallorca. Ett tjugotal personer strömmar in på gården med de gröna ingredienserna i sina nävar. Allt placeras på det stora bordet i uthuset, där sobrasada-korvarna hänger i taket efter vinterns slakt.

Husherren Joan skyndar mellan gårdens olika örtodlingar för att skörda det sista inför dagens produktion. Han fyller korgarna med verbena, mynta och johannesbröd. Hans fru Maria Magdalena ber sin väninna att plocka kvistar från mastixbusken intill uthuset.
– Jag lägger sju mastixblad i varje flaska, förklarar Maria Magdalena som ansvarar för receptet.
Redan här står det klart och tydligt att deras likör inte görs på en höft, utan tillverkas efter ett extremt noggrant beprövat recept. Receptet har paret utvecklat under de femton år som de har ägt gården.

Alla som samlats idag framstår som fullfjädrade botaniker när de berättar om de aromatiska växterna. Maria Magdalena förklarar att de experimenterade med örterna innan de kom fram till smaken på den Hierba som de ska göra denna förmiddag. En annan viktig ingrediens är anislikören som kryddorna dränks i. Anisdestillat finns både som söt och torr. De flesta som gör sina egna Hierbas laborerar med både den söta och torra likören för att få fram den rätta sötman i drycken.
– Vi spenderade några år med att laborera med receptet. Så kom vi fram till att det var en av de första flaskorna vi gjorde redan för tio år sedan som hade den bästa smaken, berättar Maria Magdalena. Det var tur att vi hade sparat en flaska så att vi kunde ta fram den och plocka ur alla örterna som fanns i buteljen för att skriva ner de exakta ingredienserna.

Det är fortfarande tidig förmiddag när de sista örterna anländer, det är de gula kamomillblommorna, prydligt nedstoppade i en glasburk. Det är också den ingrediens som blommar sist och därför inte kan plockas förrän i slutet av maj.
– Det är viktigt vart man plockar örterna, förklarar Maria Magdalena. Alla
kryddor kommer från trakten och måste vara färska. Igår var gänget nere vid havet och plockade den vilt växande kamomillen, fänkålen och de övriga ingredienserna.
Hon benämner trakten som ”El Levante Mallorquin”, där solen föds
och havet ligger blått.
– Den kombinationen gör att Medelhavet finns i varje droppe i vår Hierbas, försäkrar hon.

Efter att den sista örten har anlänt blir det full fart i hierbasfabriken. Alla kryddor sköljs noggrant och klipps ner till lagom storlek för att kunna tryckas ner i buteljerna. Arbetet är extremt välorganiserat. De äldsta damerna ansvarar för kaffebönorna, kamomillblommorna och lagerbladen som först trillar ner i flaskorna en efter en. Därefter skickas flaskorna vidare till fänkålen, som utgör den största kvantiteten i receptet. Sedan pillas mynta, citronmeliss och de resterande örterna ner i flaskorna.
Stämningen är på topp och ett fat med skinka och ost vandrar runt bordet som tilltugg. En flaska med fjolårets Hierbas korkas upp och det skålas högt innan den söta kryddiga likören fuktar allas läppar. Alla sinnen får en aromatisk överdos inne i den trånga lokalen som doftar mynta, fänkål och anis.
Gårdens recept innehåller 15 olika ingredienser och Maria Magdalena börjar rabbla namnen på örterna, men blir avbruten av svägerskan som ropar att hon inte ska inte avslöja hela deras hemlighet!
Maria Magdalena skrattar hemlighetsfullt.
– Mallorquiner är stolta över sina Hierbas. De skiljer sig mycket från varandra och alla håller sina recept inom familjen, berättar hon.

Öborna har haft många generationer på sig att utveckla sina Heirbas de Mallorca. Om vi ser tillbaka i historien hittar vi filosofen och författaren Ramon Llull som levde på Mallorca under 1200-talet. Han var fascinerad av den moriska kulturen och blev speciellt intresserad av arabernas destilleringsteknik. Det är genom Llulls dokumentation som man idag kan fastställa när européerna började destillera fram alkohol.
Pep Natta är även han fascinerad av de alkoholhaltiga dryckerna. Han är tekniker på Bodega Túnel som tillverkar den kommersiella Hierbas de Mallorca, och har tillsammans med två kollegor skrivit en bok om likören. Boken heter Les Herbes de Mallorca och kom ut på katalanska i våras.
– Det finns väldigt lite dokumenterat om likören, men vi vet att under 1600-talet började dåtidens apotekare att lägga örter i alkohol. Brygden ordinerades för att bota sjukdomar, förklarar han.
Det är känt att verbena är bra för högt blodtryck, att kamomill hjälper matsmältningen och fänkålen är bra mot förkylningar. Pep hävdar att en mallorquinsk Hierba måste innehålla minst sju ingredienser. Dessa är apelsin, citron, fänkål, verbena, kamomill, rosmarin och citronmeliss – annars anses det inte vara en äkta Hierba. Han kan inte svara på exakt när hierbas blev en njutningsdryck, men berättar att man med tiden troligen tillsatte socker i de beska medicinbrygderna för att göra dem godare att förtära. Man upptäckte därmed att det blev en god likör att dricka i sällskapliga sammanhang.

Det som hänger kvar från forna tider är att likören dricks som en digestif efter måltider, tack vare dess goda matsmältningsegenskaper. Enligt Pep finns ingen perfekt Hierba, vilken man föredrar avgör den personliga smaken. Därför ser recepten olika ut runt om på gårdarna. Även platsen präglar drycken, eftersom jord, luft och vind varierar på ön, plus att kryddorna varierar efter tillgång på de olika platserna.

Maria Magdalena har varit nöjd med sin Hierba i tio år och nämner dess karaktär som frisk.
– En gång provade vi att göra den torrare, men det blev för starkt. Jag lämnar alkoholblandningen till männen. Vi kvinnor ansvarar för att omsorgsfullt och vackert lägga ner örterna i flaskorna, säger Maria Magdalena, och trycker ner några kryddor med hjälp av en stjälk fänkål.
Under några timmar jobbar sällskapet febrilt med att fylla de 180 flaskorna som kommer att bli årets Herbes de Son Barbassa, som de kallar sin likör. Samtalsämnet har glidit över från örter till paellan som står och puttrar i ena hörnet av lokalen och sprider dofter av räkor och sniglar. När sista korken hamras ner och försluter buteljen sprids ett glädjejubel i rummet, som dröjer sig kvar i luften som en förväntan över hur likören kommer att smaka när den väl korkas upp flera månader senare.

Yoga, mer än bara en träningsform

Posted on by Aina Hernández

Fler och fler människor väljer att sätta även den inre hälsan i fokus, variationen på tillgänglig träning är stor och på gymmen erbjuds såväl zumba och martial arts som barre och yoga. Mallorca har seglat upp som en yogadestination och här hittar du både ett stort urval retreats och mängder med yogastudios. Yoga som en träningsform har förvisso många fördelar, du blir stark och smidig, skaderisken är minimal och i bästa fall får du en stunds verklig avkoppling i slutet. Men yoga är mycket mer än så, för somliga kan yogan ge en ny riktning i livet. Mallorcaliv har träffat två av Mallorcas svenska yogaprofiler.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

– Jag tackar livet för yogan. Utan den, en präst och kärleken hade jag inte haft ett liv nu, säger Malin Sävstam när vi ses strax före lunch på Camillas Bodega i en prunkande trädgård i Genova. Malin förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamin i Thailand år 2004. Dessutom sin allra bästa vän och ett av hennes tre barn. Då hade Malin just fyllt 44 år och levde sitt liv med intryckt autopilotknapp i en hastighet på 390 km/h.

– Jag är övertygad om att vi människor klarar att överleva det allra, allra värsta. Människan har en enorm inbyggd kraft och vi är rustade för att behålla livet. Det är att gå från att ha överlevt till att leva på riktigt som är det svåra, fortsätter hon.

Ett halvår efter tsunamikatastrofen var Malin fullproppad med antidepressiv medicin, drack för mycket alkohol, knaprade lugnande, och levde i ett töcken när en väninna föreslog yoga. Malin hade alltid tränat och ätit hälsosamt, men yoga, det var för ”kruskaklituggande flummare”, inte för henne. Men väninnan bokade ett möte med psykiatern Eva Henje Blom som hade öppnat studion Yogayama i Stockholm. Eva hade tröttnat på motståndet inom psykiatrin att använda och utvärdera mindfulness som ett alternativ eller tillägg till psykofarmaka, trots att bevis på dess effekt hade börjat komma.

– Eva frågade vad jag hade att förlora så jag anmälde mig till en nybörjarkurs i Ashtanga Vinyasa Yoga och en mindfulnesskurs med henne. Och jag förstod absolut ingenting. Men jag gör det folk säger åt mig, så även om jag inte alls fattade varför jag skulle ligga i sängen och identifiera mellanrummet mellan tårna så gjorde jag det. Och jag mådde bättre av det. Jag fick vila från smärtan. Den fysiska yogan gav samma effekt.

Malins stålullskänsla på insidan mjuknade lite efter varje pass. Annars kände hon sig som en igelkott som ville klippa till allt och alla och njöt av att bli arg, något som är omöjligt att förstå när man träffar henne nu.

– När jag började yoga två gånger i veckan blev jag varse att lärare kan vara väldigt olika. Dessutom kände jag att det var svårt att kombinera en halv flaska whisky med dynamisk yoga, och resan in i yogaknarket började istället, skrattar Malin, som nu är både yogalärare och mindfulnessinstruktör.

Det tog inte många yogaklasser för att komma till insikten att yoga inte bara är fysisk träning utan faktiskt är ett tillstånd, att minst lika mycket händer på insidan. För fem år sedan började hon utbilda sig och ville börja förstå mer av mål och syfte med yoga som filosofi. Sedan 2013 har hon levt på yogan, som instruktör och som föreläsare. Hon håller också återkommande retreats på Cal Reiet i Santanyi (se faktaruta).

– Det var under utbildningen som jag fick jag svar på många av mina existentiella frågor. Det var tidigare så stort att det var ogreppbart men nu kan jag omfamna mer än bara yogans fysiska rörelser. This is a lifetime project.

Malin delar sin tid mellan Stockholm och Palma, och när hon är här går hon alltid till yogastudion Earth Yoga i Santa Catalina. På Earth Yoga finns alla typer av yogaklasser, antingen droppar du förbi och deltar i en klass eller så bokar du en privat träning. Den drivs av svenska Sandra Wijkman Donovan, bosatt på Mallorca sedan 2004, och med en nära relation till ön sedan 70-talet.

– När jag kom till Mallorca fanns det ingen yoga alls här. Jag ringde runt till gym och frågade om jag fick komma och presentera mig. Det var tufft i början och vi var ganska naiva, men jag tvekade aldrig på att vi hade fattat rätt beslut, berättar Sandra när vi ses i en av yogasalarna efter ett svettigt vinyasapass.

Sandra, hennes amerikanske man och två barn flyttade från New York där Sandra hade varit bosatt i tio år. Hon kom i kontakt med yogan under en teaterutbildning när läraren tyckte att eleverna hade dålig kroppskontroll. I mitten av 90-talet var yoga något som mest spirituella människor ägnade sig åt i New York, och för Sandra blev det snabbt en aha-upplevelse.

– Det var som att alla mina sinnen väcktes upp, även om jag inte älskade det från början. Efter teaterskolan fortsatte jag att yoga på andra studios i New York, men det dröjde till efter jag hade fått barn som jag gick min första utbildning. Under tiden hade jag umgåtts med andliga människor, vi gick på Deepak Chopraföredrag och kurser i mirakel, jag var rätt sökande då, ler hon.

I en grupp nyblivna mammor som yogade tillsammans blev Sandra inspirerad att omskola sig till lärare, något hon inte hade tänkt på innan. Väl på Mallorca nappade till slut Bodhana, ett holistiskt wellness-center, och Sandra började undervisa en liten grupp i en liten lokal på stranden i Illetas. Under tiden växte yogan på Mallorca och två tyska kvinnor med stort nätverk öppnade en stor studio på en bakgata vid Born där Sandra började undervisa.

– När de stängde för åtta år sedan öppnade jag Earth tillsammans med en annan lärare. Jag hade drömt om liten lokal här i Santa Catalina som en väninna till min mamma hade, och lokalen blev (som av ett under) ledig, och jag flyttade in. Den var pytteliten, men vi var där i fem år och både vi och yogan på Mallorca växte snabbt under den tiden. En dag sprang en av mina lärare på den här lokalen som tidigare hade varit en snickeriverkstad.

Hur ser framtiden ut, har du några visioner?

– En dröm är att skaffa en till lokal för utbildningar och workshops. Jag vill också fortsätta att inspirera och göra ännu mer för samhället. Många som flyttar hit kan vara ensamma, vi kan ge dem ett sammanhang.

Yogan gör tre saker. Det absorberar det som jag har varit med om och gör att jag kan leva med det. Sedan lär det mig att vara mer närvarande i nuet. Slutligen förbereder yogan mig för det som komma skall. När du utsätts för trauma har du två alternativ. Antingen tar du livet av dig, eller så lever du livet utifrån dina nya förutsättningar. Ett annat alternativ är såklart att sätta sig ner och vara pissesur och förpesta tillvaron för sig själv och för sin omgivning.


– Yoga gör inte livet lättare, men den har lärt mig att acceptera förändring. Jag krockade med bilen igår och försäkringsbolaget bråkar, men tack vare min verktygslåda som jag har från yogan kan jag acceptera och hantera det. Jag tänker på vad som är viktigt och inte. Det handlar inte om att ge upp, men att acceptera.

Yoga enligt Malins indiska lärare:

Proper exercise = arbetet på mattan.
Proper breathing = djupt och lugnt för att få fart på din prana, din livskraft
Proper relaxation = att få nerverna att slappna av djupt ner i kroppen under dagen och sova väl om natten.
Proper eating = för att skalet ska funka så bra som möjligt.
Proper actions and reactions in my mind = att njuta av livet här och nu.

Llaüts, ett flytande mallorquinskt hantverk

Posted on by Aina Hernández

De traditionella båtarna syns fortfarande i vikarna runt Mallorca. Yrkesfiskare och båtfantaster har seglat dem i decennier och de baleariska båtbyggarna är kända för sin noggrannhet utanför öarnas gränser.

Text och foto: Pär Olsson

Seglen på ett tiotal båtar fladdrar i morgonbrisen i småbåtshamnen Cala Gamba utanför centrala Palma. Under ett fikusträd på kajen har deltagarna till dagens regatta samlats. Tävlingsdomaren Javier Aurrecoechea hälsa alla välkomna och drar den senaste väderprognosen som lovar en svag sydlig vind. Det är goda förhållanden och solen har redan trängt bort morgonkylan. Han informerar även om banas rutt som är ungefär fyra nautiska mil lång. Under mötet passar alla på att stoppa i sig en av de mallornquinska pirogerna som bjuds för att bygga på energin inför den stundande tävlingen.

Därefter blir det stor aktivitet ombord på de vackra träbåtarna som ligger på rad vid kajen. Deltagarna har mycket att förbereda inför avseglingen. Storlek och form varierar mellan båtarna, men de är alla gjorda av trä och har den klassiska segelkonstruktionen som kallas vela latina eller latinsegel. Passionen för båtar förenar ägarna och det råder hjärtlig stämning mellan deltagarna som hjälper varandra för att komma i ordning inför start.

Cala Gamba är småbåtshamnen nummer ett när det kommer till de traditionella båtarna. Juan Hevia är en av dem som har stor passion för sin båt Uep. Han tog över den bortglömda båten och har renoverat den flitigt under flera månader. Resultatet är imponerande och man kan spegla sig i de fernissade trädetaljerna ombord.
– Jag har haft min båt i tre år. Konstruktionen kallas Bot och det som utmärker den är den avhuggna akterspegeln till skillnad från en Llaüt som har spetsig för och akter, förklarar Juan.
Hans båt är den mista som deltar i den klassiska regattan och han är beredd på att det kommer att ta tid för honom att segla dagens rutt. Juan är först med att kasta loss. Han tar stadigt tag i årorna och sätter av mot hamnens inlopp. Likt många av de andra båtarna har den ingen motor och tankarna går till de svenska sumpbåtarna som traditionellt användes i den svenska skärgården.
– Jorden upptäcktes för segel och inte motor, hojtar Juan glatt innan han försvinner runt en av hamnens pontoner.

En efter en lämnar de hamnen. Vissa ror och andra sätter av med fulla segel mot den fjärde av de nio regattor som Trofeu Hivern innefattar. I Palmabukten utanför hamnen ligger starten. Havet veckar sig i små vågor under brisen och lätta moln syns över Tramuntana. Förväntningen trissas upp när Javier kallar på uppmärksamhet med signalhornet från kommittébåten när starten närmar sig. Javier räknar ned via VHF-radion, 4…3…2…1 och precis kl 12.00 går starten och vinden spänner upp seglen till max och båtarna drar iväg mot den första bojen.

Drygt en och en halv timme senare glider den sista båten över mållinjen och besättningarna vecklar in seglen för att ro in i hamn. Bernat Oliver Font glider in mot kajen i sin båt och ser nöjd ut.
– Det gick bra, vinden var fin och inte för hård. Det är lite komplicerat att segla med latinsegel och det är lätt att välta om man inte har erfarenhet, säger Bernat när han hoppar i land.
Han är arkeolog och historiker och har precis kommit ut med boken El Llaüt som handlar om de traditionella mallorquinska båtarna. Bernat är orolig över att träbåtarna håller på att försvinna från hamnarna på Mallorca. Det finns åtta stycken olika typer av de traditionella båtarna och de vanligaste av dem är Llaüt, Bot, Gussi, och Pastera. Han kan konstatera att det fortfarande finns cirka 600 Llaüts kvar på ön. De andra börjar bli sällsynta och det finns bara några få exemplar kvar i bruk.
– Den stora förändringen skedde på 70-talet när de började att konstruera Llaüts i glasfiberskrov. De kunde serieproducera båtar vilket ledde till ett billigare pris men framförallt skötseln blev lättare för ägaren, förklarar Bernat och rynkar på näsan åt denna utveckling.
Trots att träbåtarna har försvunnit en efter en i de mallorquinska hamnarna finns stoltheten i hantverket kvar på ön. Det finns en handfull verksamma båtbyggare kvar på Mallorca. De kallas mestre d’aixa och äger berömmelse utanför de baleariska öarna för sin noggrannhet och kvalité på båtbyggarkonsten.

Varje mestre d’aixa har sin speciella signatur som är snidat i träsmycket som sitter i för och akter på en Llaüt. Sebastiá Vidal är en av de som håller liv i traditionen. När han var liten såg han en Llaüt i ett båthus i Porto Petro och det blev början till hans livs förälskelse till båtarna.
– Jag mår bra av dem! När jag var liten gick mitt liv ut på att teckna båtar vilka har blivit en del av mitt liv, berättar Sebastiá.
Som 17-åring började han den treåriga båtbyggarutbildningen i Palma. Därefter jobbade han många år med Mallorcas välrenommerade båtbyggare Jaume Cifre i Porto Colom där traditionen av träbåtar är väl bevarad. Sebastiá har sedan flera år sin egna verkstad i utkanten av byn Villafranca, som lustigt nog ligger flera kilometer från havet. När vi träffas drar säsongen snart igång på allvar och hyveln går varm för att avsluta de nödvändiga reparationerna som behövs göras på kundernas båtar. Det är som ett levande museum där det modernaste tycks vara bandsågen mitt i lokalen. På väggen hänger mallen till en Llaüt som han har byggt.
– Jag jobbar aldrig utifrån en ritning utan bygger en modell konstnärligt och från mitt hjärta. Min erfarenhet gör att jag har lärt mig hur en båt ska bli byggd för att navigera bra, förklarar Sebastiá.


När modellen är klar görs mallarna i verklig storlek utifrån den lilla modellen. Båtarna byggs i furu och stenek och det tar ungefär två månader för två personer att färdigställa en 5,5 meter lång båt. Priset för en specialbyggd båt kostar runt 30 000 euros. Sebastiá är hoppfull inför träbåtarnas framtid till skillnad mot Bernat, eftersom han ser att trenden har vänt och intresset för de traditionella träbåtarna har kommit tillbaka. Han menar att anledningen är att folk har förstått att en Llaüt i trä seglar bättre än en modern båt gjord av glasfiber. Han förklarar att tyngden i träskrovet tar sjön bättre.

Historien äger också den kunskapen. En båt som har utvecklas över millennium för att segla på Medelhavet måste vara en bra konstruktion. Ingen tycks dock veta exakt varifrån den ursprungliga modellen kommer ifrån. Bernat berättar att denna typ av båt liknar alla traditionella båtar runt Medelhavets kust. De återfinns speciellt i Grekland, södra Frankrike och Italien. Framförallt är det en bruksbåt som fortfarande används av fiskare på Mallorca. De far ut med landbrisen under dagens första timmar för att sedan segla hem med sjöbrisen efter dagens arbete till havs.

Text och bild : Pär Olsson

FAKTA
Upplev de traditionella båtarna på Mallorca
Cala Gamba och Porto Colom är hamnar med flest traditionella båtar.
Den klassiska regattan Trofeu Hivern som utgår från Cala Gamba avgörs under nio deltävlingar och avslutas i november. Kolla klubbens hemsida för nästa tävling, https://www.cncg.es.
Vill man segla en Llaüt kan man göra dagscharter
Porto Colom med Llaüt Mallorca, www.llautmallorca.com
Porto Pollenca med Pollentia Sailing, www.pollentiasailing.com
Alcúdia med www.mallorcallauts.com

Spela golf på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

Jag har just kört igenom den blomsterkantade infarten till golfklubben Santa Ponsa I. I golfshopens skyltfönster står en skyltdocka klädd i medelhavsblått med en solgul jersey löst knuten över axlarna. Färgkombinationen är inte det enda som påminner om Sverige. På en ställning intill finns resultatlistorna från Prinsessan Birgitta av Sveriges turnering. Jag skummar igenom och ser att de flesta namnen klingar svenskt. Det är strax efter lunchtid och golfspelarna börjar trilla in, stärkta, glada och svettiga efter nära fyra timmars spelande denna soliga septemberdag.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

En av de allra första är en kvinna i marinblå golfkjol och gula golfskor med svenska flaggan broderad i sidorna, och håret uppsatt i hästsvans. Överraskad ser jag att det är en av mina nyvunna vänner här på ön, Marie Hellström. Marie började spela redan som sjuåring och har arbetat på golfklubb i såväl Båstad och Torekov som på Mallorca. Prinsessan Birgittas turnering är öppen för alla och det är första gången hon deltar.
Marie anmälde sig med sin väninna Ingela Gyllenkrok, men hamnade sista dagen i finalbollen med tre brittiskor. Medan en av dem lämnar in scorekortet i receptionen studerar Marie resultatlistan för de tidigare dagarna. Hon låg i toppen bland damerna efter två speldagar men konstaterar att hon nog tappat lite under sista dagens spel. Denna kväll, turneringens sista, blir det galamiddag då vinnarna belönas med ”Prinsessan Birgitta av Sveriges trofé”. Marie är trots tappet nöjd med resultatet och bestämmer sig på stående fot att hon nog ändå ska gå.

Mallorca är med sina 25 banor en populär golfdestination. Flera av öns klubbar organiserar golfresor där boende och aktiviteter ingår, såsom turer till vingårdar och till Palma stad, men även spel på andra klubbar. Santa Ponsa har länge varit en omtyckt semesterort bland svenskar där det är enkelt att kombinera golfandet med sol och bad.
1977 grundades Santa Ponsa I som Mallorcas näst första golfklubb. Som PR-manager anlitades Olga Lallerstedt, som genom åren såg till att göra golfklubben till svenskarnas favorit. Det som framför allt fick henne att lyckas var när hon för 25 år sedan invigde Prinsessan Birgitta av Sveriges turnering. Det var Olga Lallerstedt personligen som lockade Prinsessan Birgitta till Mallorca och även väckte hennes golfintresse. Sedan Prinsessan för första gången reste med sin familj till Mallorca för att besöka sin barndomsvän började hon resa hit varje år, och snart flyttade hon till ön permanent. Prinsessan själv ses spela på golfklubben mest varje dag.
Det senare får jag berättat för mig av Luis Manuel Fernández-Arenas Hervás, vice VD för Santa Ponsa. Jag träffar honom i den spatiösa entrén, där en stor dalahäst på spiselkransen minner om golfklubbens svenska koppling. När vi gemensamt går över terrassen passerar vi flera bord med grupper av spelare, de flesta svenskar, som ropar till sig honom och hälsar med kindpussar och glada skratt.

Luis Manuel berättar att de flesta spelare i den här turneringen är återkommande sedan många år, och många är personliga vänner till Prinsessan. Medelåldern är relativt hög, men alla i de solbrända, snyggt golfklädda sällskapen kring borden verkar vigorösa och välmående, trots att de just avslutat en tredagars golfturnering under Mallorcas heta sol.
”Golfen håller dig pigg och rörlig hela livet”, säger Luis Manuel. ”Hela kroppen, ja varje liten muskel används och hålls i rörelse. Många går de sex till sju kilometerna som den 18 hål långa banan utgör tre eller fyra gånger i veckan, året runt. Även hjärnan utmanas, det är ett ständigt pågående strategiskt tänkande kring vilken klubba som ska väljas och hur slaget ska slås i förhållande till banans längd och kupering, hinder och vindförhållanden. Det gäller att behålla både koncentrationen och lugnet genom hela banan.”
Jämfört med andra sporter är medelåldern bland golfspelare relativt hög. Lluis Manuel berättar att många börjar spela som barn med sina föräldrar, och fortsätter senare i livet med vänner, kanske kollegor och nya familjemedlemmar. I poolen längs terrassens långsida badar föräldrar med sina små barn, och det är lätt att tänka sig att flera av dem redan har prövat sina första slag.

Golfklubben Santa Ponsa har en tydlig air av kunglighet och klass över sig. Inte bara tack vare Prinsessans återkommande närvaro, utan också för att den spanska kungens farfar, Don Juan de Borbón, spelade här och dessutom har en turnering uppkallad efter sig under ”Semana Grande” som pågår en vecka i augusti. Luis Manuel berättar att genom åren har klubben varit värd för Europatouren hela sex gånger, och säger med stolthet att golfklubben länge ansågs vara Top One på Mallorca, och fortfarande håller sig kvar bland Top Five.
Jag blir inbjuden att medverka vid kvällens galamiddag och prisutdelning, men måste avböja. När jag dagen efter ser statusuppdateringen på Maries Hellströms facebooksida ångrar jag mig. På fotona strålar hon ikapp med såväl Luis Manuel som Prinsessan Birgitta. Det visade sig att hon tog hem två av damernas troféer: bästa bruttoscore* i sin kategori och närmast flagg.

Nästa gång jag träffar Marie är på öns äldsta golfklubb Son Vida, som firade 50-årsjubileum 2014. Marie och hennes väninnor har just avslutat sin runda. Alla kopplar av med ett glas cava i skuggan på terrassen till det nybyggda klubbhuset. Utsikten över den böljande gröna golfbanan är magnifik. Marie lutar sig över en stor resultattavla där hon fyller i dagens resultat. Idag var de sex spelare; fyra svenskor och två schweiziskor. De kallar sig Tres Coronas och spelar varje onsdag sedan fyra år tillbaka. Med tiden har gruppen växt, men alla bor inte på Mallorca permanent. På resultattavlan ser jag att Marie och Ingela Gyllenkrok är de som oftast närvarar.
”Just nu leder Ingela och jag. Tack vare golfens handicapsystem kan alla spela tillsammans, på samma villkor och vem som helst kan vinna. Men flitigast brukar vinna”, säger Marie och skrattar.

Att de hamnar just på Son Vida har mycket att göra med läget, strax norr om Palma. Men även annat spelar in. Det är en vacker bana som är bra underhållen och oftast i mycket bra skick. Banan är inte så lång och hålen är ganska smala, vilket passar de flesta kvinnor. Det blir inte kö och känns aldrig stressigt. Personalen känner igen dem och vet vad de gillar. De får ha sina klubbor här och de är alltid nytvättade när de kommer. Och i medlemskapet ingår rabatter på mat, dryck, utrustning och spel även på de två andra banorna i Arabella-gruppen.

Men oavsett bana är det sociala umgänget viktigast, det är alla överens om. Varje gång spelar de över fyra timmar tillsammans, och på den tiden hinner de lära känna varandra. Eftersom de är många spelare kan de variera grupperna och lära känna fler. Männen har en liknande turnering, de är ännu fler och spelar två gånger i veckan.
Marie, som verkar vara den stora tävlingsmänniskan i Tres Coronas, lägger till:
”Golfturneringar är roliga för att man får mäta sig med andra, och för att man kan hamna i grupp med intressanta personer. Men det kan också bli felmatchat. Därför är de här onsdagarna viktiga för oss.” Och hon påpekar:
”Men det är tävlingsmomentet i vår Running Eclectic som gör det extra roligt. Det triggar alla att förbättra sig”.
Alla runt bordet håller med henne. Ingela, som är Tres Coronas kassör, avslutar med ett skratt:
”Golfen kan väl gå sisådär vissa dagar, men det spelar ingen roll. Vi har alltid kul på luncherna och alla ser fram mot den stora middagen med prisutdelning som vi har i finalen av varje säsong.”

bruttoscore*
* Lägst antal slag, utan hänsyn till handicap.

Running Eclectic*
*tävling där det bästa resultatet på varje hål väljs ut under en längre tävlingsperiod.

Text: Karolina Kallentoft

Vandring med barn

Posted on by Aina Hernández

Första Mallorcavandringen som jag gjorde med mina barn gick från den natursköna byn Deià till den pittoreska hamnen Port de Sóller. Det var en grönskande frisk vårdag, en av de första då vi kunde gå i shorts och linne. Vi tog bussen till Deià och avslutade med paella negra på restaurang Es Canyís som ligger vid stranden i Port de Sóller, just när man vandrat ner längs den slingrande bilvägen från fyren och refugion La Muleta. Precis där stranden börjar finns en dusch där man kan skölja av sig och kanske byta om. Efter andra vandringar har vi lyckats fräscha upp oss hyfsat vid vägkanten för att sedan byta om lite snabbt på en toalett, även på finare restauranger.

Text: Karolina Kallentoft

Det har blivit många vandringar med barn sedan den där första. Mest med mitt yngsta och de flesta med andra barn, också. Helst försöker jag få ihop honom med egna kompisar. Då kan de få igång spontanlekar, de jagar kull, springer iväg och gömmer sig längs stigen, klättrar på klippstenar, klappar åsnor på mulen, tittar efter söta getter eller lammungar, undersöker lämningar eller grottor, eller bara går och snackar.

De gånger sonen inte har haft kompisar med har vandringen varit ett bra tillfälle för oss två att prata. Vi tar samtalsämnena som de kommer och njuter av det vi gör och ser omkring oss, av plötsliga upptäckter längs stigen eller långt borta, mot havet, bergen eller den brutna horisonten. Ofta blir det ordlekar, om det uppstår gnäll som behöver brytas. Men nästan alltid finns det något som man kan fästa blicken på och fundera över, och kanske låta fantasin eller tävlingsinstinkten ta över. En stege över en mur som ska klättras över, en passage man ska hinna före till, ett röse man vill lägga sin alldeles egen sten på, en pinne eller varför inte en frukt att plocka när det är säsong.

Och så förstås fikapauserna.
Vad som helst kan passa som matsäck. Äggmacka eller rejäla måltider i låda eller termos. Salta mandlar, frukt och kanske choklad för snabb energi. Och finns inget café på vägen så brukar en termos med kaffe eller choklad sitta fint. Men planera vattenmängden noggrant. Ta med mycket om solen ligger på. Men heller inte för mycket, eftersom det tynger axlarna i början. Drick lite och ofta för att hålla strupen fuktig, men inte stora klunkar så du måste kissa i ett.

Om ni ska på lång vandring (som kräver mycket dryck), ta gärna en ryggsäck med höftbälte, särskilt om ni valt en väg som börjar uppför. Och ha skor med räfflor och grova sulor, för många leder är steniga. Gärna något torrt att sitta på, som en tidning i en plastpåse. Och solkräm och keps om solen är stark. Plåster och servetter har man också nytta av.

Var noga med säkerheten. När barn är med bör en vuxen gå sist. Vänta in alla vid varje vägskäl, litet som stort. Det kan förresten även gälla ovana vuxna som gärna går och pratar och kanske viker av fel. Är ni osäkra på leden kan det vara klokt att anlita en guide, det finns flera svensktalande på ön.

Det gäller också att välja rätt vandringsrutt. Barn orkar ofta mer än vad man tror, särskilt om leden är lagom utmanande och omgivningarna varierande och kanske kan avslutas med ett dopp. Krångliga partier är ofta roliga, där man kan behöva klättra och ta händerna till hjälp. Men beroende på ålder kan det förstås vara bra att börja med en kortare utan långa stigningar. Se till att inte ha en tid att passa så ni kan ta pauser när det behövs.

Till många leder kan man enkelt ta sig med buss från Plaza España i Palma. Till Sóller går expressbuss och därifrån finns flera kortare fina vandringar. Till pittoreska Fornalutx kan man vandra i cirkel och vara tillbaka på några timmar, och även stanna för lunch. Till Port de Sóller kan man vandra via fyren och refugion La Muleta, äta och bada och sedan gå tillbaka längs bilvägen, eller ta den vackra muséespårvägen tillbaka. Eller ta sig till hållplatsen bakom hotell Eden och ta bussen direkt till Palma.

Vill ni komma högre upp kan ni ta bilen till sjön Cúber och vandra runt den. Lite större utmaning är att ta sig upp för L´Ofre där ni kan njuta av en 360 graders utsikt över ön. Har ni flera bilar kan ni lämna en i Sóller och ta de vackra ”tusentrapporna” genom den spektakulära klyftan Biarranc de Biniaraix ner till Sóller.

Ni kan också planera en rutt där ni tar er tillbaka till utgångsläget med buss. Från mysiga Esporles går en enkel vandringled genom skogen som avslutas med en spektakulär utsikt över havet vid Bunyualbufar. Därifrån kan man enkelt ta bussen tillbaka till Esporles. Alternativt kan någon åka i förväg och lämna bilen och sedan ta bussen tillbaka – allt går bara man planerar. Vandringen från Sóller till Deià är en av öns populäraste och kan avslutas med fika och bad i Cala Deià. Från vägen genom Deià går bussen tillbaka till Sóller, eller hela vägen till Palma om man så vill.

Två lite jobbigare vandringar som avslutas vid utgångsplatsen är La Trapa i Sant Elm och Ärkehertigens stig ovanför Valdemossa. Båda utgår från vackra byar där man kan avsluta med en lunch, och Sant Elm är härligt för bad. Båda går också brant uppåt under ledens första halva. Men ni kommer belönas rikligt med den makalösa utsikten. Från klostret La Trapa ser man ut över ön Dragonera, ett naturreservat dit det går populära båtturer för bland annat snorkling. Från bergskammen längs Ärkehertigens stig har man klara dagar Mallorcas kanske mest intagande utsikt över havet och dalen bort mot Deià. Till och från Valdemossa tar man enkelt buss men till Sant Elm behöver man bil.

En lite kortare vandring med utsikt men dit man måste ha bil är klostret i Alaró. Då tar man bilen den slingriga vägen upp mot den populära lammrestaurangen Es Verger och tar stigen och stentrapporna till toppen med klostret. Väl tillbaka till restaurangen ska man förstås inte missa det grillade lammet. Till klostret kan man även ta sig från byn Orient, men då blir vandringen lite längre. Om maten men inte den långaväga utsikten är viktig kan man istället ta bilen till just Orient och vandra till vattenfallet och de mäktiga grottorna. Vandringen är enkel men vill man hela vägen till grottorna är den rätt lång. Belöningen får man när man äter sin förbeställda arroz brut eller spädgris på restaurang Orient.

Mallorkinerna själva älskar sina vandringar. De kombinerar dem gärna med grillning vid någon av de på helgerna så populära grillplatserna, och kanske övernattning i en av de anspråklslösa refugios som finns runt ön. Refugios är vandrarhem där kanske trettio bäddar delar på ett rum. Enkel mat serveras, men själva idén är inte lyxen utan just friluftslivet och de vackra omgivningarna.

En populär refugio finns i Lluc strax ovanför det stora klostret i Lluc med anor från 1200-talet, som i sig är väl värt en utflykt. Härifrån utgår också flera vandringsleder med utsikt över Tramuntanas bergstoppar, till exempel vackra Camí Vell till Caimari. Lluc ligger mitt i Tramuntana och här är luften lite svalare än vid kusterna. Man säger att vandringssäsongen på Mallorca sträcker sig från september till maj, men lederna runt Lluc kan man ofta vandra även sommartid.

Råkar ni pricka in en molnig dag kan ni även på sommaren välja andra leder. Särskilt om den går genom skogspartier och avslutas vid någon av Mallorcas över 300 stränder, som den till Caló des Màrmol från fyren i Cap de Ses Salines som man bara kan nå till fots.

Det här är bara några exempel – Mallorca har hundratalet vandringsleder. Med lite planering går det att få till en vandring som mycket väl kan visa sig bli semesterns höjdpunkt, även för barnen.

Lars-Hjalmar Wide, Sveriges nya ambassadör i Spanien

Posted on by Aina Hernández

En solig höstdag i september i fjol färdades ett ståtligt ekipage med hästar åtföljt av ett kungligt hedersgarde genom Madrid, från utrikesministeriets Palacio de Santa Cruz till det kungliga slottet Palacio Oriente. Mitt i ekipaget, i en galavagn dragen av hästar, satt Lars-Hjalmar Wide, säkerligen både förväntansfull och upprymd av den högtidliga stämningen.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Svenska ambassaden i Madrid

Väl framme vid det kungliga slottet visades han genom olika salonger till det gemak där den spanske kungen Felipe VI väntade. Där höll de båda ett samtal under tjugo minuter, ett samtal som avslutades med att Lars-Hjalmar Wide mottog ett kreditbrev ur den spanske kungens hand.
Därmed var Lars-Hjalmar Wide utsedd till Sveriges ambassadör i Madrid.

Sex månader senare anländer den svenska ambassadören till Mallorca. Han erkänner, möjligen motvilligt, att tiden fram tills nu har ännu inte varit särskilt händelserik. Spanien fick sin regering på plats så sent som i november, och först därefter kunde kontakterna mellan svenska och spanska ministrar komma igång.

Men ett ministerbesök har han hunnit med. I februari besökte bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson World Mobile Congress i Barcelona, en visit som liksom brukligt planerades av den svenska ambassaden. Och om bara några veckor arrangerar ambassaden det första officiella ministerbesöket, då Åsa Regnér, barn-, äldre- och jämställdhetsminister, träffar sin spanska kollega i Madrid för ett seminarium om sexköp, prostitution och skydd av kvinnor, ett område som prioriteras av båda länder och där Sverige ses som en förebild.

”Mina intryck under dagen är mycket goda.”

Sina första sex månader har Lars-Hjalmar Wide därför kunnat ägna stort utrymme åt sina resor till Sveriges 13 konsulat runt om i Spanien. Hittills har han bland annat besökt konsulaten i Barcelona, Baskien och Alicante.

Den här dagen är det alltså Mallorcas tur. Honorärkonsul Nathalia Rigo Olausson har satt upp ett gediget program där vår nye ambassadör bland annat har besökt borgmästaren och det lokala parlamentet, och under lunchen fick han presentationer av svenska verksamheter på ön såsom Svenska Kyrkan och Paloma Events.

”Mina intryck under dagen är mycket goda. Vi har ett bra konsulat i Mallorca med goda kontakter i det mallorkinska samhället, och det tar effektivt tillvara svenska medborgares intressen”, sammanfattar han belåtet.

”På 1980-talet besökte han Sierra de Tramuntana, och hamnade mitt i en snöstorm.”

Dock bekänner han att relationen till Mallorca dittills varit mindre lyckad. På 1980-talet besökte han Sierra de Tramuntana, och hamnade mitt i en snöstorm.
Desto innerligare är hans relation till Spanien och Madrid. Åren 1980 – 83 var han förste ambassadsekreterare och träffade då sin hustru, som han idag har två vuxna söner med. Tack vare hustrun och åren i Madrid talar ambassadören flytande spanska och har god insyn i det spanska samhället.

”Larmet gick varje kväll”

Familjen bor kvar i Stockholm där alla numer är rotade, trots ambassadörens år på olika UD-poster runt om i världen; Lars-Hjalmar Wide har tidigare varit ambassadör i Islamabad, varit sändebud för Malta och Heliga Stolen i Rom, och tjänstgjort vid FN-representationen i New York. Han var även ambassadråd i Israel mitt under första Gulfkriget, då scudmissiler avfyrades mot utländska mål i Tel-Aviv.
”Det var en tuff tid då larmet gick varje kväll och den personal som var kvar måste använda gasmasker.”

Trots detta framhåller han de två åren i Islamabad som de mest påfrestande. Pakistan är ett land med stora säkerhetsproblem och återkommande terroristattacker, och ambassadören tvingades ständigt åtföljas av livvakter. Lars-Hjalmar Wide berättar att familjen de åren bodde kvar i Sverige.

Sin första ambassadtjänst innehade han i Havanna 1977, då blott 25 år gammal. Redan efter första veckan fick han överta ansvaret för den svenska ambassaden, då ambassadören for på semester till Sverige i två månader. Han fick då rådet: ’Ta inga initiativ’, som han följde.
”Det gick bra, så det var ett gott råd”, konstaterar Lars-Hjalmar Wide roat.

”Jag har känt mig hemma och trivts bra på alla platser.”

Men han har även haft tjänstgöring i Stockholm, bland annat fyra år vid hovet som förste hovmarskalk. Och han konstaterar:
”Hemma för mig är Stockholm. För att ha en vanlig UD-karriär har jag varit mycket i Sverige. Men jag har känt mig hemma och trivts bra på alla platser. Om man försöker komma in i det lokala sättet anpassar man sig snabbt, och det har fungerat hittills.”

”Sverigebilden i Spanien är orubbad väldigt god”

Lars-Hjalmar Wide framhåller att relationerna mellan Spanien och Sverige är mycket goda och att man i Spanien har en oerhört positiv bild av Sverige. Han menar att det inte finns några svåra frågor att ta tag i, utan att hans arbete snarare handlar om att identifiera frågor för länderna att jobba med tillsammans. Seminariet om sexköp och prostitution där Åsa Regnér närvarar är just en sådan fråga.
”Sverigebilden i Spanien är orubbad väldigt god, trots den senaste tidens uttalande från den amerikanske presidenten. Spanjorerna förstår situationen, om något skämtar de om den. Snarare får vi ibland bemöta deras positiva bild och säga att riktigt så bra är det inte.”

Det finns många aspekter att ta fasta på i relationen mellan Sverige och Spanien, fortsätter han och nämner utöver seminarier även kulturfrågor i klassisk mening, såsom utställningar och konserter.
”Det är hela skalan, och min uppgift som ambassadör är att ta fasta på den önskan som finns i regeringen och hos organisationer att driva frågor tillsammans med ambassaden. Där ser jag vad jag kan göra rent konkret, till exempel genom att anordna möten och resor runt om i landet, och bjuda hit svenska företrädare i frågan.”

”En högaktuell fråga är det hotade frihandelssystemet.”

En högaktuell fråga är det hotade frihandelssystemet. Lars-Hjalmar Wide berättar att Spanien och Sverige har lika syn på handeln utanför Europa, och att man tittar mot länder som Mexiko, Chile och Japan där man inlett ett samarbete för att sluta nya avtal.
Han fortsätter:
”Både Spanien och Sverige har intresse av att EU efter Brexit får en så bra uppgörelse som möjligt med britterna, och att länderna inom EU håller ihop. Spanien är väldigt EU-vänligt och båda länder vill visa upp ett EU som medborgarna tror på och får utbyte av. Här vill Spanien gå längre och snabbare än vi och ser gärna ett Europa med mer federalistiska drag, medan Sverige mer tror på ett mellanstatligt samarbete.”

”För bara några år sedan tog vi EU för givet, men så är det inte längre.”

Lars-Hjalmar Wide förklarar att Europas ambassadörer har en ny uppgift i och med att EU-projektet ifrågasätts på många håll.
”För bara några år sedan tog vi EU för givet, men så är det inte längre. För oss gäller det att verka för de värden som Europa står för: som tolerans, öppenhet och mänskliga rättigheter.”
Och han avslutar diplomatiskt:
”En ambassadörs roll är att se till att länderna inte hamnar i situationer som ställs på sin spets. Det gäller att tidigt se om det finns en speciell konflikt, och då föreslå att Sverige ska agera på ett visst sätt. Att jag i mitt ämbete inte varit med om en konflikt kan möjligen betyda att vi har varit framgångsrika i detta förebyggande arbete.”

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Kristian Pohl

Ann-Charlotte Fennhagen hittade ett rikare liv på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

En slaskig vinterdag förändrade Ann-Charlotte Fennhagens liv. Hon sålde allt hon ägde och flyttade till drömmen. Men det som väntade var hårt arbete och envishet för att komma dit hon är idag.

Text och foto: Pär Olsson

Allt hände på en dag för Ann-Charlotte Fennhagen. Hon var ute och promenerade med sin kusin vid Slagstasjön utanför Stockholm. De två värdinnorna ville få frisk luft under julfirandet. Det var ingen vinter att tala om och dagen var grå och bister minns Ann-Charlotte. På promenadstråket låg bara slask och is kvar som en krossad dröm om en vit jul. Hon tog ett snedsteg och höll på att kana rakt ner i den mörka sjön, men lyckades undvika olyckan med en hårsmån.
– Vad gör vi här? Det måste finnas något bättre i livet, utbrast Ann-Charlotte till sin kusin när hon väl kommit upp på fötter igen.
Samtalsämnet tog en ny riktning mellan väninnorna när de fortsatte sin promenad runt sjön. Kusinen var delägare i en segelbåt som hade Palma som hemmahamn och planerna skenade iväg.
Där och då bestämde de sig att göra en förändring och när de kom hem efter promenaden sa de till sina respektive sambos – vi ska flytta till Mallorca!
Det är snart 20 år sedan Ann-Charlotte halkade på isfläcken som fick henne att sälja allt för att flytta mot drömmen.
På fyra månader var allt ordnat. Tillsammans köpte paren en restaurang i Magaluf. Hon kommer från en krögarfamilj och därför kändes det naturligt för henne att starta en krog.

Ann-Charlotte flyttade in i en lägenhet ovanför apoteket i Santa Catalina tillsammans med sin sambo Patrik och deras två döttrar. Barnen var 7 och 9 år gamla. Den stora utmaning började för familjen.
– Innan vi flyttade såg jag solen, värmen och det fria livet framför mig. Men när vi väl var på plats fick vi kämpa stenhårt för att klara av det. Jag tror inte att någon av oss kommer att glömma den första tiden på ön, säger Ann-Charlotte.
De fixade första sommaren galant men det fanns inga besparingar att leva på när vintern kom och restaurangen stängde för säsongen. Ann-Charlotte började jobba på Hogan’s Sports bar vid Paseo Marítimo för att försörja familjen. Förutom jobbet med att förbättra restaurangen i Magaluf och extrajobbet på Hogan’s arbetade hon som stylist på reklamfilminspelningar och fotograferingar.
Hon har alltid velat jobba kreativt men har inte kommit in på de utbildningar som hon har sökt. Det har inte stoppat Ann-Charlotte. Hon hade sin ateljé i sovrummet där hon satt och sydde och förberedde inspelningarna.
– Ibland jobbade jag 48 timmar i sträck. De kom och hämtade mig utanför Hogan’s klockan fyra på morgonen när mitt skift var slut, för att ta mig direkt till inspelningsplatserna, berättar hon.
Familjen Fennhagen stack ut i Santa Catalina. De var de första utlänningarna som flyttade in i området och hon berättar att alla hade koll på dem. Många hus var fallfärdiga i området och Carrer Sant Magí där de flesta restauranger och butiker ligger idag ansågs som farlig. På Plaza Vapor sprang hönsen fritt och bakom restaurangen Diner fanns det en fårhage full med bräkande får berättar hon. .
– Det var helt galet! Folk hade också grisar och getter inne i sina hus. Jag tog omvägen via hamnen när jag skulle till Paseo Marítimo för att jobba på baren. Min hyresvärd förbjöd oss att gå på Sant Magí eftersom den var farlig, berättar hon.
Detta avskräckte inte Ann-Charlotte som trivdes i kvartet som hon har valt att bo kvar i. Under åren har hon sett hur stadsdelen har förvandlats från arbetarkvarter till ett trendig Notting Hill liknande område med fina butiker och några av Palmas populäraste restauranger.

När Ann-Charlotte flyttade hit 1999 var det mest fiskarfamiljer och konstnärer som bodde i området och hon minns också kvarterets tupp som väckte henne varje morgon.
– Det är lite synd att allt som jag tyckte var mysigt har försvunnit. Visserligen är det skönt att kunna röra sig i området utan att vara rädd för att bli rånad, konstaterar hon.
Målmedvetenhet och envishet har drivit Anna-Charlotte dit hon är idag. Hon har fått många härliga minnen och erfarenhet utefter vägen. Det var inte många svenskar som bodde på ön och de umgicks med de andra familjerna som hade sina barn på svenska skolan.
Ann-Charlotte skrattar fortfarande åt den tiden. Hur roligt och udda umgänget var med den saliga blandningen av människor som bodde här. Det har berikat hennes liv på många sätt.
Livsstilen var hård för många som kom ner med drömmen om att bo på Mallorca förklarar Ann-Charlotte. Hon berättar att det var flera som åkte hem ganska fort för att de inte kunde försörja sig.
– Jag tror att det är viktigt att tänka ut en sysselsättning som kan fungera innan man tar steget och flyttar. De flesta som bor kvar från den tiden är egenföretagare och har lyckats med sina företag, säger hon.
Ann-Charlotte har verkligen kämpat hårt för att nå sina mål och har alltid sett möjligheterna. Det har inte gått en dag där hon har tänkt – nu struntar vi i det här och flyttar hem. Beviset på det är två restauranger i semesterorten Magaluf och många stylistuppdrag.
– Jag har skapat mitt liv tillsammans med min sambo och mina barn. Vi har gjort det som en familj. Om vi hade bott kvar i Sverige hade vi levt ett snävare liv, berättar hon.
När jag träffar Ann-Charlotte i Palma har hon precis anlänt till sin 500 kvm stora ateljé där hon har fyllt väggarna från golv till tak med kläder och rekvisita för att utföra sina uppdrag som stylist. Deras första restaurang i Magaluf är såld sedan några år tillbaka. Men hon har fortfarande kvar restaurangen som ligger på strandpromenaden i Magaluf. Sommaren närmar sig och hon har mycket att förbereda in för årets säsong. Agendan ligger uppslagen på bordet framför henne tillsammans med skissböckerna. Hon är redo för att ta tag i dagens arbete.

Fakta


Ann-Charlotte Fennhagen
Familj, Döttrarna Jacqueline och Angeliqa
Driver Costume Palma och restaurang Chili Lounge
Saknar mest från Sverige , vårdoften och känslan
Favoritstrand..hemligt ; )
Favoritfik i Santa Catalina , Bar Isleño

Clínica Rotger: skönhetsbehandlingar och plastikkirurgi med garanti, erfarenhet och säkerhet

Posted on by Aina Hernández

Plastikkirurgi och skönhetsbehandlingar används för att korrigera vissa delar av kroppen och därigenom förbättra patienters självkänsla och sociala, psykiska och emotionella välmående. De är dock behandlingar och ingrepp som kräver ordentliga säkerhetsgarantier. De bör endast utföras av specialister med ackrediterad examen och erfarenhet, på kliniker som uppfyller stränga kvalitetskrav. Operationsrum som är utrustade för komplicerade ingrepp, intensivvårdsavdelning, utrustning för blodtransfusioner, blodbank och annan medicinsk utrustning som snabbt kan sättas in vid oförutsedda händelser. Allt detta uppfyller vi på Clínica Rotger och vi erbjuder ett brett utbud av operationer och behandlingar.

Inom området dermatologi tar dr Antoni Bennàssar och dr Elena Manubens hand om huden och ser till att den mår bra. Basen är förebyggande behandlingar och behandling av åldrande hy. De använder de mest effektiva behandlingarna på marknaden, med minimalt invasiva tekniker och alltid i en säker miljö.

Dr Manubens förklarar att man vid fyllnadsbehandlingar och mesoterapi för ansiktet använder hyaluronsyra. Det är en molekyl som förekommer naturligt i vår hud och dess funktion är att återfukta och ge volym och spänst. Med tanke på dessa kvaliteter och det faktum att det är en molekyl som kroppen känner igen får man en väldigt mångsidig och säker behandling, bevisad i kliniska tester. Injektioner med hyaluronsyra ger en djup, intensiv och långvarig återfuktande effekt som gör att hyn får lyster och blir mer elastisk; utseendet föryngras. I kombination med vitaminer och tillväxtfaktorer stimuleras tillverkningen av kollagen och behandlingen hjälper till att återställa hudens naturliga balans. Den rekommenderas för att vitalisera, återfukta och tona ansikte, bröst, hals och händer.

Positiva effekter av botox mot rynkor i pannan, mellan ögonbrynen och runt ögonen

Rynkor och fåror som kallas «uttrycksrynkor» gör att ansiktet ser trött och åldrande ut. De uppstår som ett resultat av upprepad och ihållande sammandragning av ansiktsmusklerna. Behandlingen som används på Dermathos, enheten för allmän dermatologi på Clínica Rotger, gör att muskelsammandragningarna mjukas upp och på så sätt blir ansiktsuttrycket mer avslappnat och rynkorna mindre markerade utan att man förlorar ansiktets naturliga, unika uttryck. Behandlingen utförs på mottagningen med extremt tunna nålar för att minimera skador. Redan nästa dag lever man som vanligt.

Mer avancerade tekniker inom plastikkirurgi, skönhetskirurgi och rekonstruktiv kirurgi

När det gäller behandlingar som kräver kirurgi har vi ett team inom plastikkirurgi, skönhetskirurgi och rekonstruktiv kirurgi här på Clínica Rotger som består av dr Mariano Rovira och dr Ángel López samt kirurgerna Iván Monge och Oriol Roca. De har den utbildning, erfarenhet och tekniskt kunnande som krävs för att kunna erbjuda våra patienter det bästa alternativet för varje fall: från de modernaste teknikerna för bröstförstoringar till lipofilling, injektioner av egen fettvävnad. Den senare tekniken innebär att patientens egen fettvävnad filtreras in i området man vill behandla, framför allt bröst, ansikte, händer och skinkor. Förfarandet används när man vill åstadkomma en måttlig ökning i volym. Fördelarna är att man undviker biverkningar som avstötning av proteser, ärren blir mindre och därmed mindre synliga, och effekten mer naturlig.

Specialisterna på Clínica Rotger har även omfattande erfarenhet av ingrepp som avser skulptering av kroppen, bukplastik, fettsugning och lyft av armar och ben.

Behandling av åderbråck och andra venösa och arteriella besvär

Dr Óscar Merino är Clínica Rotgers specialist inom angiologi och kärlkirurgi. Laserutrustning används för minimalt invasiv behandling av de vanligast förekommande estetiska besvären och hälsobesvär relaterade till vener, artärer och lymfkärl som exempelvis åderbråck och blå ådernät, och andra mer allvarliga vaskulära sjukdomar. På så sätt täcker vi hela utbudet av behandlingar, både estetiska och funktionella, som man kan behöva under livets gång.

BILDER
• Dr Mariano Rovira och dr Ángel López
• Enheten för allmän dermatologi, dr Bennàssar och dr Manubens
• Kärlkirurgi. Dr Oscar Merino
• Dermatologi dr Elena Manubens
• Kärlkirurgi med laser. Dr Oscar Merino.
• Plastikkirurgi. Dr Ivan Monge och dr Oriol Roca

En dag med Karin och hennes svenska patienter

Posted on by Aina Hernández

Jag sitter på akuten på Clinica Juaneda i Palma. Det är tidig morgon och få patienter i väntrummet. En ambulans står parkerat utanför. Personalen i receptionen sitter lugnt och jobbar.
Plötsligt rusar två läkare förbi med en sjukhussäng. Mannens åldrande kropp är slarvigt täckt av en sjukhusskjorta. De är på väg mot intensiven. Bakom ser jag Karin Erlandsson i vita sjukhuskläder lugnt gående med en äldre kvinna som jag förstår är mannens hustru. Jag hör dem prata på svenska om försäkringsdokumenten som tydligen glömdes på hotellet i all hast. De går ut till ambulansen som hämtade upp maken, och fram till receptionen där Karin förklarar situationen på flytande spanska. 

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Karin Erlandsson jobbar med patientservice åt Clinica Juanedas skandinaviska patienter.
Kontoret delar hon med tre kollegor som tolkar på ryska, polska, tjeckiska, holländska, franska och engelska. Hennes tyska kollegor har ett eget kontor. Här finns också svenska Jessica, som Karin går i skift med.
Efter engelsmännen och tyskarna har skandinaverna vuxit till en av sjukhusets största utländska grupper, och av dem är svenskarna i majoritet. På sex år har antalet besök från svenska patienter ökat med nära det tredubbla, och det gäller såväl bokade som akuta.

Ändå är stämningen lugn på det lilla kontoret, och vi får tid att prata. Karin berättar att hon ägnar morgnarna åt att se över dagens besök och hjälpa patienter med tidsbokning. Klockan nio följer hon med läkarna på rond, just idag är sex svenskar inlagda på sjukhuset.
En av dem är Otto, en äldre man med en märklig stålställning runt huvudet monterad på en väst, som tittar in flera gånger under mitt besök. Det visar sig vara en haloväst som håller fyra skruvar i skallbenet på plats. Karin berättar att Otto råkat ut för en cykelolycka, och att hjälmen blev demolerad. Han har snart varit inlagd en vecka och Karin organiserar just nu hans flyg hem till Stockholm.

Framåt dagen blir stämningen allt intensivare. Klockan tre ringer telefonerna konstant samtidigt som patienter tittar in med frågor. Men Karin intygar att det är just det här hon gillar, att kombinera administration med att träffa människor, ständigt vara på gång och gärna bli avbruten av patienter och personal. Och jag förstår att hon menar det. Karin avslutar varje mening med ett leende, och på ett märkligt sätt lyckas hon trots den hektiska miljön behålla sitt lugn.
Kanske beror det på att hon tidigare arbetade som reseledare? Det var så Karin hamnade på Mallorca, för snart fjorton år sedan. Snart blev hon erbjuden jobbet som tolk, trots att hon aldrig hade jobbat inom vården. Med åren har rollen utvecklats till den omfattande kontakt som Karin och Jessica har idag mellan patient, läkare, försäkringsbolag och larmcentral.

Det speciella med vården är att man möter patienter i livets alla skeden. Många möten är smärtsamma, men då finns Karin och Jessica där för att bistå och underlätta. Både patienter och anhöriga brukar vara lättade över att kunna uttrycka sig på svenska i en svår situation. Varje vecka kommer även prästerna från svenska kyrkan och norska sjömanskyrkan på besök.
”Det är kontakten med människorna som jag uppskattar mest”, säger Karin och tillägger att hon nästan alltid möts av leenden och tacksamhet. Som hos Otto, som återigen tittar in på kontoret med ett snett leende bakom sin stålställning.
Karin menar att svenskar söker för samma åkommor som hemma. Eller som hon uttrycker det:
”Likaväl som man kan drabbas av en stroke i Sverige kan man drabbas av det här, på semestern.”

Ändå upplever Karin att turister i högre grad än andra drabbas av olyckor. Hon gissar att det beror på att många Mallorcaresenärer har en aktiv semester, men också att man tenderar ta större risker utomlands.
När jag ber om tips säger hon att hon skulle önska att vissa turister kunde tänka lite mer smart – skydda sig från solen, dricka vatten regelbundet, och inte förtära så mycket alkohol att man tar fel väg hem från krogen, sätter sig på en vespa eller hamnar i slagsmål i Magaluf.
”Ett slagsmål eller en olycka drabbar inte bara hälsan utan även semesterplanerna – en svår fraktur leder till operation, sjukhusvistelse, hemtransport och flera månaders eftervård.”
Hon tipsar också om att hålla koll på sin försäkring, och köpa till reseförsäkring om man stannar längre än 45 dagar. EU-kortet täcker mycket av vården om man vänder sig till ett statligt sjukhus, men inte hemtransport. Det gäller också att följa försäkringsbolagets rekommendationer vid skada. Skulle man exempelvis tacka nej till hemtransport och läget senare försämras, tvingas man betala resan själv.

De förhandsbokade besöken är vanligare inom spansk sjukvård, som fungerar mer preventivt än den svenska – här ingår årliga hälsokontroller och hittas något följs det upp. Men det händer även att man upptäcker åkommor som svenska vården missat.
Karin berättar om en svensk kvinna som ville få huvudvärkstabletter utskrivna. Eftersom värken pågått länge gjorde Juanedas neurolog en magnetröntgen, och upptäckte en stor tumör. Hon blev kvar på sjukhuset och Karin kom nära familjen som flugit hit. Så småningom kunde kvinnan transporteras hem, men några månader senare fick Karin beskedet att tumören tagit hennes liv.
”Det var en väldigt speciell familj som jag kommer att minnas länge”, säger Karin med värme i rösten.

Så här långt i intervjun föreslår Karin att jag tar ett besök hos Otto, och hon visar mig upp till den första av Juanedas tre våningsplan med patientrum. Vi blir genast avbrutna av personal – först av de som tvättar honom under den fårskinnsklädda halovästen, sedan av sköterskorna som lägger om skrapsåren och virar rena lindor indränkta i jod runt skruvarna i huvudet.
Otto ler och jag tror först att det ser värre ut än vad det är ställt. Men jag har fel. Hjälmen stod emot hjärnskakningen, men den skyddade inte mot brottet på översta halskotan.
”Det är samma skador som om man hängt sig”, säger han och berättar att neurologen flera gånger sagt att han hade tur som överlevde. Otto klarade sig otroligt nog även från förlamning, men en lång period av eftervård och rehabilitering väntar.

Otto förklarar att han är 72 år och har cyklat i 12 år. Det är elfte året han cyklar på Mallorca. De var en liten grupp, inte fler än fem där han var äldst, och låg omlott som man bör. Strax innan backen ner mot Selva hände det. Helt omotiverat ställde sig gubben snett framför honom upp vilket fick cykeln att sakta in. Den vinglade till, in i Ottos. Han klarade första vinglingen men inte den andra.
Otto var medveten hela tiden när han föll. Själv tyckte han inte det var så illa. De ringde en taxi och han gick med cykeln till närmaste korsning där taxin kunde hämta upp. Sedan duschade han innan han tog sig till Hospital Muro. Sjukhuset är en del av Juaneda-koncernen och han fick åka ambulans till Clinica Juaneda.
”Inte ett helt ovanligt scenario”, kommenterade Karin det efteråt för mig och menar på svenskarnas inställning att det mesta går över med tiden. Sedan berättar hon att under cykelsäsongen kommer det in svenskar nästan varje dag som drabbats av cykelolyckor. Bara dagen innan kom en svensk cyklist in med brutet höftben.

Efter samtalet med Otto går jag ner till Karin igen. Hon har det lugnare nu och vi hinner komma in på privata samtalsämnen. Karin berättar att hon träffade sin mallorkinska man året innan hon fick jobbet på Juaneda, och nu har de tre barn tillsammans som går i mallorkinsk skola.
Jag undrar om hon tycker att hon lever ett mestadels svenskt eller mallorkinskt liv, och hon svarar:
”Jag är nog väldigt svensk i hur jag tänker och ser på saker. Samtidigt har jag märkt att det spanska spåret att ’keep it simple’ passar mig mer. Jag tycker det är smart att vara praktisk och hålla det mesta enkelt, så att jag hinner mer av det jag gillar tillsammans med familj och vänner.”

Innan vi avslutar frågar jag Karin vad hon tycker att hon har lärt sig av att jobba med människor i utsatta situationer. Karin, som tycks vara lika snabb i tanken som i handlingen, blir för första gången under intervjun eftertänksam. Men så svarar hon med ett leende:
“Det jag framför allt lärt mig är att ta vara på dagarna, särskilt tiden med mina barn. Jag försöker att inte stressa över ett ostädat hem. Istället tar jag hellre barnen med mig ut på vandring, eller låter dem fiska – även om det är en vanlig tisdag efter skolan.”

Text: Karolina Kallentoft

Sibil.la, en sång som bara kan höras på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

Sibil·la, som ursprungligen var en hednisk sång och som sjöngs av “sibyllan”, som var en sierska och spåkvinna och vars spådomar följdes av de grekiskromerska religionerna som fanns före kristendomens införande.

Solen förlorar sin lyster visar sig mörk och fördunklad månen ger inget ljus och hela världen blir dyster…

Med tiden kom en del kristna präster att i dessa trollkvinnors utsagor se bebådelser om Jesu Kristi ankomst och lät införliva bilden av Sibil·an med de kristna riterna, så som så ofta skedde när människorna lät ursprungligen hedniska fester och bruk smälta samman med den kristna tron.

Det är faktiskt så att det bland de många profetior som dessa orakel uttalade finns några som råkar sammanfalla med den kristna tron. En av de mest kända sibyllorna, den från Erithrai i Mindre Asien, spådde apokalypsen i en utsaga som var mycket lik den vi finner i evangelierna, och det underligaste, något som inte kan kan anses vara en slump, är att de 27 första verserna (det s.k. akristikon) i denna profetia exakt återger begynnelsebokstäverna i namnet Jesus Kristus, Guds son och Frälsare (Jesus Cristo Hijo de Dios Salvador).

Sibil·lans sång som sjöngs på julnatten spreds till alla kyrkor i Europa. Denna sed levde kvar i åtskilliga århundraden, men försvann så småningom tills den endast fanns kvar på två öar i Medelhavet, på Mallorca där den sjungs i de flesta kyrkor och på Sardinien, där den begränsas till katedralen i Alghero, med vilken vår ö delar ursprung och katalanskt språk. Skälet till att Sibil·lans sång föll i glömska finner vi under Konciliet i Trient på 1500-talet där man beslöt att ta bort alla musikaliska inslag som inte var strikt religiösa. Men på Mallorca fick de vara kvar, antagligen på grund av öns isolerade läge och för att denna tradition hade så starka rötter här

Vanligtvis spelas Sibil·lan av en flicka eller pojke på mellan 10 och 14 år, även om denna roll ursprungligen spelades av präster. Eftersom det rör sig om en kvinna, är kläderna hon bär trots det en kvinnas kläder, en tunika som vanligtvis är vit men även kan ha en annan färg. Tyget har fina broderier och ibland även guldtränsar. Hon bär alltid ett stort svärd – det sägs vara Goliats svärd – som symboliserar den makt och den död som detta omen för med sig: Jesu Kristi ankomst och med den världens slut, nedstigningen till helvetet och uppstigningen till himlen, alltefter hur var och en levat sitt liv.

Sibil·lan är allra mest uttrycksfull i Palmas katedral där denna sång uppfördes för första gången på trettonhundratalet. Men det har inte alltid varit så. Under en del epoker och av en del biskopar förbjöds den som alltför “folkig” och eftersom mässorna var på latin, medan Sibil·lans sång var på katalanska.

När sången uppförs i Palmas katedral Seu, följer den ett breviarium från femtonhundratalet som bevaras som en relik i klostret Santa María Magdalena i Palma och sägs ha använts av den heliga Catalina Tomás. Den innehåller två uppföranden, ett kort med endast Sibil·lans sång, och ett långt som omfattar ”Profeternas procession”.

Sibil·lans sång ackompanjeras av musik som somliga menar härrör från den gregorianska sången medan andra tror att den har sitt urssprung i de mozarabiska melodierna, även om denna melodi har blivit förfinats och anpassats till vår tid.

Sibil·lans sång kan man endast lyssna på en gång om året, på julafton, och inte i alla kyrkor på Mallorca. Om du aldrig hört den rekommenderar vi att du gör det. Det är ett unikt tillfälle och en unik sång. Ingen annan dag på året är kyrkan så fullsatt. Och Palmas katedral är naturligtvis den bästa platsen för att uppleva denna unika sång. Fortfarande följs den urgamla traditionen strikt på denna ö.

Översättning: Karolina Kallentoft

Mallorkinernas märkliga språk

Posted on by Aina Hernández

Mallorca, allas vår favoritö dit så många svenskar flyttat eller gärna tillbringar sina semestrar, har utsatts för invasioner av andra folkslag och kulturer i århundranden. Ändå har många kunnat leva ett isolerat liv ända fram till vår tids stora invasion – turismen. Särskilt gäller det boende på landsbygden. Det har gjort att mallorcaborna till sin karaktär länge varit reserverade och i mångas ögon lite udda. Liksom flera andra öbor har de sina drag och egenheter som ibland kan tyckas lite ”eljest”.

Idag är det internationella livet vardag på Mallorca, men fortfarande tenderar vissa öbor känna misstro till det främmande. Och det har gett avtryck i språket.

Turismen har under de senaste femtio åren förändrat Mallorcas invånare. För närvarande är det faktiskt mindre än hälften av dem som bor på ön som är första eller andra generationens mallorkiner. Anstormningen av turister, av arbetare från fastlandet och övriga världen och utlänningar som väljer att ha Mallorca som sitt andra hem har fått mallorcabon att överge några av sina barskaste eller mest typiska drag. Trots detta kan vi om vi lyssnar noga till mallorkinernas samtal fortfarande höra många av de egenheter i språket som kännetecknat mallorcabon under många sekler.

För några år sedan skrev Guy Le Forestier, pseudonym för författaren Carlos García-Delgado, den underhållande och uppskattade boken “Queridos Mallorquines” som på pricken beskriver den mallorkinska karaktären. Boken blev en lokal försäljningssuccé och översattes till engelska under titeln “Beloved Majorcans” och till tyska, “Geliebte Mallorquiner”. Den beskriver mallorkinerna i detalj, och i synnerhet deras lite speciella humor. En mallorkin är den första att skratta åt sig själv – gärna tillsammans med andra, och det märks i boken.

Mallorcaliv har valt att plocka ut några fraser och vanliga talesätt från denna ö som kan få de flesta inflyttade – eller som de gärna kallas här; “forasters” – att höja lite lätt på ögonbrynen. I en del fall kan charmen ha gått förlorad i översättningen men vi hoppas att vi här lyckats förmedla det mest utmärkande.

”JAG SKA HÄNGA BARNEN”

Bli inte skrämd om en person från Mallorca säger ”Voy a colgar a los niños”, det vill säga ”jag ska hänga barnen”. Han eller hon kommer inte att försöka hänga dem för att de uppfört sig illa. På katalanska eller mallorkinska – vi ska inte bråka om vilket – har ordet ”colgar”, som på spanska betyder hänga, betydelsen av att lägga (till sängs). Lite slarvigt kan många mallorcabor när de talar spanska översätta ordet med hänga, vilket nog skrämt slag på en och annan granne genom åren.

”JAG KOMMER NU”

Det är i stort sett omöjligt att utifrån vad en mallorkin säger veta om han eller hon kommer eller går. Verben gå och komma – “ir y venir” – används oberoende av riktning. ”Ahora vengo”: nu kommer jag, kan betyda att din mallorkinske vän går sin väg eller kommer tillbaka, eller bådadera på en gång. En möjlig förklaring är att detta har att göra med att en mallorcabo vill känna sig trygg och försäkra sig om att ens rörelser inte kan följas.

Ett talande bevis för det senare är att mallorkiner normalt inte använder körriktningsvisarna på bilen. Man kan direkt avgöra att någon inte är en äkta mallorcabo om dessa används. Varför ska man förklara för någon att man vill svänga åt höger eller åt vänster?, tycks en mallorkin undra. För honom eller henne är det information som man inte bör lämna ut lättvindigt. En mallorcabo är en person som snarare håller inne med information, och som nästan njuter av att vara dubbeltydig och att inte avslöja sin personliga åsikt i ämne vad det än vara må.

”JAG SKA SÄGA DIG NÅGOT”

En mallorcabo är ofta dubbeltydig med de ord han använder, ja han eller hon säger ibland till och med motsatsen till vad som menas. Vem har inte hört frasen “Ya te diré cosas” – jag ska minsann säga dig någonting. Denna fras brukar användas när någon som ska fatta ett beslut under en konversation eller en förhandling tar lite tid på sig att svara. I själva verket säger hon att hon inte är intresserad av anbudet, men istället för att uttala ett tydligt nej späder hon medvetet på osäkerheten med att säga ”Jag ska minsann säga dig något”, när översättningen till vilket språk som helst borde vara ”det intresserar mig inte”. Men mallorcabon undviker konfrontationer och föredrar att lämna sin antagonist i tvivel om huruvida anbudet kommer att antas eller ej. Sanningen är att “ya te diré cosas” betyder att man inte alls känner sig lockad av ämnet och helst vill glömma det.

”DROTTNING”

Vem har inte velat sträcka på sig lite extra som vore hon medlem av kungafamiljen när hon kommer in i en bar och barägaren eller kyparen ropar ”reina”, drottning. Men tyvärr, ingen har förväxlat dig med en kunglighet. Att hälsa någon med ”rey” eller ”reina” är ett vardagligt sätt att hälsa en person på Mallorca. Vanligtvis används uttrycket mellan familjemedlemmar, men även – som i mallorcabornas fall – med människor som hon inte känner men vars uppmärksamhet hon vill fånga med lite smicker.

”ETT PAR TRE”

När du hör en mallorkin tala om kvantitet, så menas med ”un parell”, ett par, tre – och inte exakt två till antalet. Det kan förstås vara två, men kan också vara fyrtio. Det mallorkinska «par” är ett mått som kan variera efter vilken vara det rör sig om och som nog mer överensstämmer med uttrycket ”ge mig några stycken”.

”HUR MYCKET SKULLE DU GE MIG?”

Vi nämnde tidigare den mallorkinska dubbeltydigheten. Den är något som framför allt blir tydlig i affärsförhandlingar. Säg att du tar en sväng på landet och ser ett hus som du gillar, och ägaren har satt upp en skylt som meddelar att det är till salu. Om du då söker upp ägaren och ställer frågan ”Hur mycket kostar det?”, då kommer en god mallorkin att svara ”Cuánto me daría?”, ”Hur mycket skulle du ge mig?”. Han kommer nämligen alltid vilja se att den presumtive köparen börjar bjuda, i stället för att själv uppge det pris han önskar få.

Om situationen vore den motsatta, skulle en mallorcabo aldrig direkt fråga vad priset är för det objekt som intresserar honom. I stället låtsas han ointresserad, påpekar att han bara är där av ren nyfikenhet, frågar om du vill bli av med huset och erbjuder sig att göra dig tjänsten att hjälpa dig att bli av med det. Kanske kan vi se det som tecken på hur mallorkinerna med tiden tagit till sig den nya internationella livsstilen, samtidigt som de till viss del behållit sin nedärvda misstro mot ”forasters” – och dessutom lärt sig utnyttja dem.

Översättning: Karolina Kallentoft

Från land och hav, det kulinariska Mallorca

Posted on by Aina Hernández

Mallorca är en ö rik på lokala gastronomiska delikatesser. Här finns ett stort utbud av färska råvaror från land och hav som sedan århundranden har landat på borden i form av välsmakande och vällagade rätter. Det traditionella mallorkinska köket följer de fyra årstiderna och varje råvara har sin bästa tid. Det rätterna har gemensamt är att de nästan alltid serveras med bröd, jungfruolivolja, grönsaker efter säsong och gärna ett glas vin.

Följ med på en kulinarisk resa genom Mallorca. Vi kommer ta er genom byar och städer över hela ön, för restaurangerna och caféerna där du äter som bäst har funnits länge, ofta i generationer, och är väl spridda. Det kommer bli mycket mat så innan måltiden tar sin början rekommenderar vi att du väcker din aptit med en ”palo”, en lokal apertif som med fördel kan spädas med lite vatten. Likören framställs med en kryddblandning av kinabark och gentiana och sötas med karamelliserat socker. Ursprungligen intogs denna dryck som febersänkande medicin.

Från ”frit” till sniglar

En av de allra mest typiska mallorkinska rätterna är ”frit” och finns i många olika varianter. Utöver ärtor, potatis och lök används ofta inälvor som bas. Ursprungligen tillagades frit på slaktrester. Under påsken görs den på lamm, medan sjömansvarianten innehåller fisk och skaldjur. Rätten finns med på de flesta mallorkinska menyer, t ex gör restaurangen på Hospedería Santuari de Cura utanför Algaida mitt på ön en omtalat god variant.
En populär mallorkinsk rätt är ”arròs brut”, en så kallad soppskedsrätt som fått sitt namn av det blod som ursprungligen användes vid tillagningen. Rätten består av ris kokt i en buljong på lök, svamp, gröna bönor, kaninlever och olika slags kött, som kyckling, gris eller vaktel. Den bästa arròs brut serveras enligt de flesta kännare på Celler de Petra i staden med samma namn någon mil österut.

En annan rätt du inte bör missa är ”sopes”, en slags gryta med grönsaker som bas och serverad med fina skivor av bröd. Ta dig förslagsvis norrut till staden Inca och beställ din sopes på Celler Can Amer. Väl där bör du även pröva källarens fyllda auberginer, ”albergínies farcides”, en annan klassisk mallorkinsk rätt.

Sopes

Mallorkinerna håller sin hemlagade mat högt. Palmabor som vill äta som hemma går gärna till Celler Pagès i kvarteret La Lonja. Här serveras bland annat sniglar, en annan delikatess som många mallorkiner njuter av. Till skillnad från de katalanska sniglarna tillagas de mallorkinska i en mustig buljong med örter och ibland även med korven ”butifarró”, såsom på Celler de Randa, inte långt från Sentuari de Cura.

Du får för all del inte glömma fisken och grisen. Fisken tillagas ofta på enkelt vis i ugn med potatis och grönsaker. Grisen ger mallorkinerna deras speciella ”sobrassada”. Denna rökta korv är enligt många en av de främsta kulinariska delikatesserna man kan smaka på Mallorca. Sobrassadans främsta kännetecken, den röda färgen, kommer från den lokala kryddan ”tap de cortí”.

Pa amb oli

Från vinter till sommar

En av julens mest typiska rätter är ”escaldums”, en mustig rätt som görs på kyckling eller kalkon och serveras med potatis, pinjenötter, russin och en sås gjord på lök, vitlök och mandel. På annandag jul äter mallorkinerna traditionellt ”sopa farcida”, det vill säga canelloni fylld med kött eller annan pasta som serveras i köttspad. Även om dessa rätter oftast bara finns på restaurangernas menyer under julen, brukar många familjer njuta av dem hemma under en längre tid. Även julens sötsaker brukar hänga med långt in på det nya året, som mandelnougaten ”torró fluix” och ”tambor d’ametla”, rostade mandlar med karamellöverdrag.

Med vinterns intåg kommer kraftigare rätter, såsom ”fava parada” gjord på bondbönor, revben, grisfötter och tryne. Denna paradrätt tillagas utsökt på restaurang Es 4 Vents i Algaida. Måltiden avslutas med fördel med en ”ensaïmada de tallades”, ensaïmada med sobrassada, som näst intill är oundgängligt dagarna före påsk då den finns att köpa på i stort sett varenda konditori. Ta dig söderut till Campos och pröva den som serveras på Can Pomar.

Förutom frits på lamm äter man på våren gärna ”panades”, en slags piroger som liksom den välkända ensaïmadan går att få tag på året runt. Fyllningen görs på griskött och ärtor, eller med fisk eller kyckling. Panades hittar du ofta i konditoridisken sida vid sida med ”cocarrois”. Cocas som det också kallas är en slags ungsbakad pizzapaj täckt med ett tjockt lager mangold och lök och toppad med grillade tomatskivor, eller med hackad tomat, lök och paprika och i vissa fall russin och blomkål.

Eftersom mallorkinerna inte har vana av att föda upp nötkreatur används sällan smör och grädde i det traditionella köket. Därför görs degen till många mallorkinska bakverken på grisfett, så även cocas. Pröva gärna panades och cocas hos Fornet de la Soca i Palma eller på Forn Can Salat i den lilla staden Montuïri mitt på Mallorca.

Sommartid finns två rätter som aldrig saknas på det mallorkinska matbordet: ”trempó”, en enkel sallad med vit paprika, lök och tomat och smaksatt med jungfruolivolja, och ”tombet” som lagas på friterad skivad potatis, aubergine, paprika och tomats

ås, gärna med ett eller två stekta ägg över. Dessa rätter kan med fördel avnjutas på Celler Son Toreó i Sineu mitt på Mallorca.

Om du ändå befinner dig i Sineu bör du även bege dig till Sa Plaça och smaka deras goda lammbog. Eller ta dig till Sóller och restaurang Sa Teulera” och beställa deras specialitet, en saftig ”porcella”, det vill säga spädgris. Stannar du hellre kvar i Palma och vill smaka på lite av varje finns klassiska ölhallen Sa Premsa. Där serverar man ett typiskt urval av mallorkinska tapas, som man på katalanska kallar ”variat”. Då får du en måltid med valda småportioner av exempelvis köttgryta, bläckfisk, ”tombet”, potatistortilla, köttbullar – på katalanska kallas de ”pilotes” – och givetvis ”tacones”, en rätt gjord på tarmar och magsäck.

Som avslut på måltiden kan du gärna pröva de klassiska skorporna gjorda på olja från Muro och Inca. Ät dem som de är eller med lokal ost från Formatges Burguera, Grimalt eller Prilac.

Väljer du hellre sött till kaffet kan du ta dig till restaurang Montimar de Estellencs och pröva deras ”greixonera de brossat”, till Pastelleria Can Molinas i Valdemossa för deras speciella potatisbakverk, till Forn Can Munar i Manacor för deras berömda suckar, ”sospiros” eller till konditoriet Can Roca i samma stad för att smaka ”pastís de pobre”, de fattigas kaka.

Här är det också på sin plats att åter nämna öns specialitet ”ensaïmades” från Forn de Ca na Joanaineta i Alaró och ”rubiols” från Forn de Can Salem i Algaida, eller för den delen från Forn de Glòria i Palma. ”Rubiols” är små sockrade kakor fyllda med marmelad och kvarg, som under påskveckan med fördel äts tillsammans med den pepparkaksliknande småkakan ”crespells”.

Känner du dig mätt? Låt dig då väl smaka ett glas örtlikör, en populär digestif bland Mallorcaborna. Örtlikören dricks antingen söt, som halvtorr eller torr.

Slutligen vill vi nämna några kockar som har utvecklat de klassiska mallorkinska rätterna till konst: Miquel Vicens på restaurang Can Calent i Campos, Miquel Gelabert på restaurang Can March i Manacor och Pep Socias på restaurang Bri i Palma. Tre restauranger som var och en bjuder dig på en gastronomisk resa, likt den du just har avverkat.

Bon Profit!

Text: Bartomeu Font
Bearbetning: Karolina Kallentoft

Serra de Tramuntana, Vandring med Berg

Posted on by Aina Hernández

Sent i september. Jag älskar Palma men dagar och kvällar är staden packad med turister. Stränderna likaså och det gäller minsta ensliga vik. Vill man komma bort från folklivet för en dag får man hålla sig inne, eller fly upp på en bergstopp. Den här dagen har jag och några vänner bestämt oss för att göra just det.

Varje år upptäcker allt fler Mallorca som vandringsdestination. Nästa år räknar man med att hela 300 000 kommer till ön för att vandra. Säsongen börjar i slutet av september och sträcker sig till när det anses för varmt, mot slutet av maj. Väljer man en vandring utan stigningar och i skogsdungar kan man klara även en sommarvandring, särskilt om den avslutas med ett dopp i havet, med något svalkande i strupen eller en måltid i skuggan av en palm.

Det som förenar lederna på Mallorca är de korta avstånden dit och i de allra flesta fall utsikten över havet. Den som söker stor naturupplevelse men lagom fysisk ansträngning har många nybörjarleder att välja på, medan extremsportare hellre kanske prövar på trailrunning i Serra de Tramuntana. Den äkta frilufsaren väljer den 15 mil långa Grande Randonnée 221 och bokar in sig på bergskedjans samtliga refugios, de enkla men bemannade små stugorna för övernattning belägna på en dagsvandrings avstånd. Dock är sängplatserna få och eftertraktade och när de släpps tre månader i förväg gäller det att boka direkt.

Vill man vandra lagom långt och kuperat och kombinera med fantastiska natur- och kulturupplevelser, vila halvvägs för fika, ta ett dopp i havet och avsluta på en bättre restaurang och dessutom kunna ta bussen tillbaka finns en vandring även för det, nämligen öns kanske populäraste rutt mellan Sóller och Deía. Men är det lugnet och den fysiska utmaningen man söker rekommenderas vandringen till Puig de Massanella.

Om man har svårt att orientera sig i utbud och terräng och vill vandra i grupp kan man ta hjälp av en guide. Eftersom detta oftast stämmer in på mig kontaktar jag Titti Berg Mark. Hon har lång vana från sina år som guide i Åre där hon också är uppvuxen. För två år sedan flyttade hon till Mallorca med sin familj. Här arbetar hon som guide på plats åt olika reseföretag och så kallade incomeingbyråer. Minst en gång i veckan leder hon en vandring. Erfarenheten av att leda grupper i Åre och den grundutbildning hon tog där, mixat med hennes norrländska lugn, gör Titti Berg Mark till en trygg guide. Hon väljer att ta med oss till Puig de Massanella, Mallorcas näst högsta topp efter Puig Major och den högsta man får bestiga.

Titti berättar att bra skor och vatten är viktigast på alla vandringar. Till vår vandring upp över trädgränsen behövs även keps, solkräm och en långärmad tröja, eftersom den kan bjuda på såväl stark sol som kyla och vind. Matsäck, kaffe, salta nötter och något som snabbt ger energi till trötta ben är också bra att ta med. Och ska man som vi upp på en höjd bör man undvika dåligt väder.

Den första väderprognosen lovar strålande sol, men samma morgon har den växlat till små moln. Vi tar bilen förbi Inca, svänger upp mot den lilla byn Selva och parkerar vid macken i Coll de sa Batalla. Vi befinner oss på 580 meters höjd och är inte ensamma. En grupp cyklister i färggranna lycradräkter har stannat vid vägkanten, liksom en barbröstad rullskidåkare som spänner fast sitt vätskebälte, och vid macken står några blanka vita motorcyklar och lika blanka öppna bilar parkerade, och vi gissar att förarna frågar om vägen till Capdepera.

Om några timmar kommer vi blicka ut över Mallorca och det blå Medelhavet från 1365 meters höjd. Puig de Massanella är en av minst tio toppar i Serra de Tramuntana som mäter över 1000 meter över havet. Det kommer bli en rejäl stigning som suger i låren, men vi litar på att utsikten och lugnet på toppen kommer vara mödan värd.

Vi möter upp vårt sällskap och tar oss förbi bommen in på den stenbelagda stigen. Det har redan börjat mulna på och vi söker solen mellan molntussar och stenekarnas krumma grenar. Stigningen börjar direkt men är ännu mild. Bara några hundra meter senare tar vi trappan över en mur där vi blir stannad av en vakt i en träkur. Här behöver vi betala en avgift för att beträda den privatägda marken, och med den förbinder vi oss att följa de regler som finns för att skydda djur och natur.

Terrängen stiger obönhörligen uppåt. Jag nyper de långa glest växande barrliknande bladen av en hög rosmarinbuske och masserar dem under näsan. Ett bräkande och klangen från en mässingsklocka når oss samtidigt som baken på ett får guppar iväg bakom trädstammarna. I sluttningen till vänster om oss betar såväl får som getter för att hålla markerna fria från sly. Till höger om oss tronar bergskammen som leder till Massanellas steniga topp.

Efter en vandring genom en relativt tät skog av stenek, där vi passerar ruinerna av några runda stenlagda sitjor, där kolbrännare ända fram till 50-talet brände kol på träden, når vi stenarna som markerar riktningen mot toppen. Det är efter den här punkten det börjar bli brant. Leden slingrar sig upp genom den allt glesare skogen och snart börjar vi skymta omgivningen genom grenarna. En kalkstensgrå bergsvägg med enstaka gröna trädkronor reser sig mot bergstopparna på Puig d’en Galileu, och bakom dem ser vi havet mot Pollenca.

Stigen kantas med vackra stenrösen som markerar leden, men än så länge är den väl upptrampad. Efter hundratalet meter glesnar skogen till enstaka träd, och vi blickar upp mot det karga bergsmassivet ovanför oss. Vi är tacksamma att molnen ligger täta nu när inte längre trädkronorna ger skydd. Vi har ännu en lång väg kvar mot toppen.

Ännu en vägvisningssten möter oss. Här delar sig leden i två, för att förenas närmare toppen. Vi väljer den som följer branten. Utsikten är slående härifrån. Inca som vi tidigare åkte igenom ligger platt på slätten, ”Es Pla”. Åt öster bortom bergskedjan ser vi stränderna vid Pollencabukten och anar Cap Formentor, och i väster ser vi de svarta silhuetterna av fartygen som långsamt stävar sig fram i bukten utanför Palma. Molnen har lagt sig som ett lock rakt ovan ön men Medelhavet är fortfarande slående blått.

Vi har i stort sett nått trädgränsen. Berget stupar brant flera hundra meter mot de gröna trädkronorna nedanför oss och leden drar sig inåt berget. Stigen är stenigare här och vore det inte för de små stenrösena skulle vi ha svårt att hitta den. Alla håller vi blicken i backen för att inte sätta fötterna fel och riskera en vrickning. Efter ytterligare några hundra meter når vi Es Font, en källa i form av en trappa rakt ner i berget, där vi tar fikapaus.

Sittandes på var sitt klippblock och blickandes ut över Mallorcas slättlandskap lyssnar vi till Titti när hon berättar om sina vandringar. Vi lär oss att vi, en grupp om fem svenska kvinnor i fyrtioårsåldern, några på besök och andra boende på ön, är typiska vandrare. Av de som reser hit på längre vandringsresor är de flesta pensionärer, medan de som väljer att vandra en enstaka dag ofta är konferensresenärer eller turister som vill se ön och göra en avstickare från stad och bad. En hel del vandrar med barn.

De mest omtyckta lederna brukar vara La Trapa ovanför Sankt Elm och Ärkehertigens stig ovanför Valdemossa, tack vare deras slående milsvida vyer. Största kontrasten från det hektiska badlivet är troligen den 25 minuter korta bilfärden som skiljer Magalufs skumparty från den ensliga vandringen mot det 1000 meter höga berget Galatzó. Många vandringar utgår från Sóller dit man enkelt tar bussen från Palma. Barnfamiljer brukar uppskatta den lite kortare vandringen till pittoreska Fornalutx eller den via fyren ovanför Port de Sóller då man kan avsluta med bad och lunch i hamnen.

Allra vackrast är vandringarna under vårens blomningstid, men även efter de första höstregnen då ön åter blir grön och lummig eller i januari när mandelträden blommar och kontrasten mot svensk vinter är som störst. Tittis egen favoritvandring är Torrent de Pareis, en flodfåra som bara är torrlagd på sommaren och där man hoppar och hasar sig mellan enorma klippblock ned mot natursköna Cala sa Calobra, där man gärna avslutar med en simtur i det turkosa klara vattnet.

Än återstår en bra bit mot Massanellas topp. Vi har fått ny energi men den tuffaste vandringen återstår. Här består berget av klippor och stenar som är svåra att sätta fötterna på. Den enda växtligheten är små låga buskar med vassa blad och vars rötter hittat näring mellan stenarna. Den rosmarin som växer här är så mycket mindre och tätare, och till och med bladen är kortare än på de buskar som växte vid vandringens början. Stenrösena är svårare att se eftersom de tycks smälta ihop med klipporna.

Vid ett tillfälle efter en brant stigning har vi svårt att få syn på nästa röse. Efter en stunds konfererande går vi mot ett röse österut och följer störet bortåt. Berget tycks resa sig allt högre över oss och vägen ser aldrig ut att ta slut. Här finns knappt ens någon växtlighet, den enda färgkontrasten utgörs av två bruna getter ett femtiotal meter nedanför oss. Vi ser ännu stenrösen, men på allt glesare avstånd och någon upptrampad stig kan vi omöjligt urskilja. Molntäcket ligger allt tjockare över oss och vinden börjar vina. Vi tar på oss våra tröjor och försöker att inte tänka på vad som kan hända om det plötsligt blir regn eller börjar blåsa upp.

Men så når vi fram till en naturlig platå. Vi är alla utmattade och väljer att slå oss ned för lunch. Vi äter under tystnad och ser ut över landskapet under oss. Himlen är lika grå som kalkstensberget som omger oss. Vädret blir inte bättre men heller inte sämre. Här befinner vi oss kanske så långt det är möjligt att komma från Palmas och strändernas brus. Två par är de enda vandrare vi hittills mött, men nu är det en bra bit sedan. De enda levande väsen vi ser utöver varandra är de två getterna.

Jag ser att Titti studerar kartan och terrängen noggrant. När vi alla ätit upp breder hon ut kartan framför oss. Hon pekar på en glest prickad väg och säger att vi antagligen råkat ta in på den, när det var meningen att vi skulle fortsätta rakt upp. Stenrösena var svåra urskilja och kanske var det långt till nästa just där. Stärkta av lunch och kaffe tar vi oss tillbaka samma väg, och efter kanske tjugo minuter hittar vi platsen där vi ska vika av uppåt. Stenrösena är närmare varandra nu och man kan nästan skönja en slags upptrampad väg. Inte långt ovanför oss ser vi toppen, och även några enstaka vandrare. Men stigningen är brant här och nu suger det verkligen i låren. Även andningen är tung och då och då måste jag stanna till.

Plötsligt ser jag hur de första i vår grupp når den lägre delen av toppen. De stannar upp med ryggarna vända mot oss. Så vänder de sig om och jag ser deras stumma ansiktsuttryck. Långsamt sträcker alla fyra sina armar mot himlen. Vad är det de ser?

Fem minuter senare står jag själv på samma punkt och blickar ut. Jag vänder mig långsamt om. Framför och under mig ser jag hela Mallorca, åt alla håll omgiven av det klarblå Medelhavet. Den mäktiga Serra de Tramuntana breder ut sig åt väster och öster, på ett sätt jag aldrig tidigare kunnat överskåda den 9 mil långa bergskedjan. Bara en topp är högre, Puig Major, och långt nedanför ser jag Cúbersjön, öns vattentäkt som ligger på 780 meters höjd, som ett klarblått öppet öga. Vyn gör mig alldeles mållös.

Vi tar oss den sista biten till Massanellas absoluta topp, och vilar ut på 1365 meter över havet. Men ganska snart vänder vi nedåt. Vid en större platå viker vi av på den andra leden. Det är en mäktig vandring där vi rör oss rakt mot puig d’en Galileus två bergstoppar som sticker upp på andra sidan dalen, och himlen som breder ut sig bakom. Efter två stora klippblock sluttar leden plötsligt brant och snart kommer vi ner till den andra vägvisningsstenen. När vi når den första stannar vi till och stretchar.

Väl tillbaka vid bilarna summerar vi upp vår vandring. Wikiloc, appen som alla erfarna vandrare numera använder, visar att vi rört oss över 800 meter i höjdled under närmare sex timmar, samtidigt som stegmätaren visar 26 000 steg. Den behagliga tröttheten vi alla känner är välförtjänt.

Klockan närmar sig sex och området utanför macken är öde. Nu är det vår tur att lämna bergen. Lugnet är snart över, redan vid första avfarten efter Inca börjar köerna mot Palma.

Text:
Karolina Kallentoft
Foto:
Julia Bristulf
Titti Berg Mark
Eva Eriksson
Karolina Kallentoft

Från Seu-katedralens höjd

Posted on by Aina Hernández

Stad och himmel. Människa och gudom. Staden breder ut sig under dina fötter, som en skalmodell . Och du inser att katedralen inte byggdes endast av människohänder utan även med själens ögon. Den utgör en så rik och komplex verklighet att du skulle kunna ägna dagar åt att stumt beundra den.

För att få tillgång till Seu-katedralens terrasser och höjder måste man känna till när dessa är tillgängliga. Ända tills helt nyligen har mycket få personer kunnat dela denna upplevelse, och det vid sällsynta tillfällen. Att klättra upp för de 215 trappstegen, betrakta de graffiti och inskrifter som gjorts av människor som stängt in sig i katedralen för att fly från rättvisan. När du kommit upp i klocktornet utbreder sig ett nästan drömlikt landskap med trappor och träkonstruktioner. Se ljus och motljus under de nya kyrkklockorna och gå sedan upp i kyrkans allra högsta del.

seu-2-min

En led har gjorts i ordning för besökarna och vi behöver inte längre drabbas av den nästan metafysiska svindel som tidigare generationer fick uppleva. Kyrkan gör trots detta djupt intryck på oss. På 40 meters höjd är det första vi tänker: Hur klarade byggnadsarbetarna från tidigare århundraden av att arbeta där, uppflugna som de var på skrangliga byggnadsställningar. De som riskerade livet för att förvandla stenen från Galdent eller Santanyí till himmelsk materia.

Att komma fram till det största rosettfönstret är det mest gripande ögonblicket. Från denna plats kan du ta på detta ofantliga stenöga … och mäta det. Det är mer än elva meter i diameter och ytan är som en medelstor lägenhet, 97 kvadratmeter. Genom det färgade glaset kan man se Seu-katedralens centralskepp som en miniatyrvärld. Kyrkobesökarna är som små myror, långt borta i fjärran, och rör sig på samma sätt.

seu-3-min

På terrasserna förflyttar du dig mellan gargouiller, strävpelare och strävbågar. Därifrån kan du ta dig till de neogotiska takkrönen från 1800-talet. Och du förstår att en del av de gotiska dekorationerna är så svåråtkomliga, så högt upp belägna och så dolda att de måste ha placerats där av Gudomen. De utgör ett budskap till Guds ögon, ovanför den mänskliga existensen. Att se på Seu-katedralen från denna höjd är ett budskap från det eviga. Ett påtagligt löfte bortom tiden och människolivet.

Den allra mest spektakulära detaljen är den stora skulpterade Mariaskulpturen som finns mitt i fasadens övre triangel. Figuren öppnar armarna mot himlen och avbildar Marie himmelsfärd. Medan du på den undre medaljongen, som du kan beskåda nästan i ögonhöjd, kan betrakta apostlarna framför Kristi moders tomma grav som bärs upp en ängel. Den figur som befinner sig på den allra högsta platsen på katedralen är en Mariastatyn som kan ses från hela staden. Den är mer än sextio meter hög och gjord av en känd 1800-talsskulptör, Marc Llinàs.

seu-4-min

Denna promenad är tillgänglig som är tillgänglig för nästan var och en. Spiraltrapporna är inte orimligt branta och man riskerar inte att falla. Istället kan man här förstå Palma på ett sätt som inte är möjligt någon annanstans. Härifrån blir den dialog som förs mellan havet, hamnen och staden uppenbar, medan den sedd från marknivå är otydlig. Du kan se terrasserna, klocktornen, tegeltaken. Almudainapalatset avtecknar sig framför dig som en en symmetrisk verklighet. Och du kan föreställa dig hur den var när den fina Torre del Ángel, som idag är kraftigt nedsänkt, var högre än själva Seu-katedralen.

På dessa höjder har stadens ljud en annan dimension och tycks förlora i betydelse. Vinden rör sig över molnmattan och stenläggningen bevarar den antika, hemliga känsla den fick av de forna stenhuggarna. Det skulle kunna ha varit igår. Från något hörn dyker en «xoriguer» eller duva upp. «Amunts de la Seu» har sin egen fauna.

seu-5-min

När du går ner igen från klocktornet har du en känsla av att ha fått del i en andlig upplevelse – att för en stund ha stigit ned från detta liv och kommit in i en annan dimension. Mera tidlös, obestämd och djupare.

Som om katedralen för en stund förhöjt våra själar till det himmelska.

Text: Carlos Garrido

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Henning Bensland öppnade hälsoretreat på Mallorca

Posted on by Aina Hernández

Henning Bensland följer sanningens flod och känner sig starkare än någonsin. Han pendlar mellan sitt hem i Schweiz och hans ögonsten på Mallorca. Det krävdes en livshotande sjukdom för att få honom att värdesätta livet. Nu vill han inspirera andra till att hitta sitt sanna jag.

Text och foto: Pär Olsson

Jag svänger in på den lilla grusvägen och ackompanjeras av kyrkans klockspel i Santanyí. Gruset knastrar under bilen när jag passerar den stora järngrinden. Det imponerande huset tonar upp sig majestätiskt vid slutet av infarten. Gården har fått namnet Cal Reiet som betyder den lilla kungens hus på mallorkinska. Namnet på gården klär Henning Bensland som har bjudit in till fest denna dag för att fira jubileet för öppnandet av hans holistic retreat.

Det är ett år sedan Cal Reiet stod klart för att ta emot gäster och Henning har gjort en spännande resa för att hitta till sitt lilla kungarike på södra Mallorca. Allt startade en aning tragiskt tio år tidigare. Det var en ruggig dag i januari när Henning gick till sin läkare för att ta emot provsvaren som han hade gjort efter att ha känt sig dålig en tid. Och det var inget positivt besked han skulle möta.

bensland-1-min– Jag såg det själv på röntgenplåtarna som hängde framför mig. Det var som att mitt skelett buktade inåt, berättar Henning Bensland.

Han var 44 år gammal och befann sig mitt i karriären. Han tyckte att han hade en bra liv och bodde i Zurich med sin fru Petra och deras tre barn.

– Allt rasade samman och jag tänkte att nu är det kört. Inom ett år kommer jag att vara total förlamad, berättar Henning att han hade tänkt.
Läkaren gav honom diagnosen MS. Det blev en tuff tid för Henning som inte visste vad han skulle göra av det hårda beskedet. Han är en stark och beslutsam karriärist med sina rötter från Saltsjöbaden utanför Stockholm. Efter sin examen på Stockholms universitet flyttade han utomlands för att börja sin bana inom finansbranschen. Hans målmedvetenhet fanns redan i unga år och den drivkraften har aldrig svikit honom. Beskedet utmanade honom till att hitta nya vägar.

– Jag var van att ta på mig löparskorna och sticka ut och fysiskt springa ifrån mina problem. Det gick inte längre jag blev tvungen att konfrontera min sjukdom, förklarar han.

Han kom fram till att bästa sättet var att bli sann mot sig själv och han ville leva utan den oäkta prestige som han har fått erfara, speciellt mellan män som har höga positioner inom sitt arbete. För att nå dit behövde han guidning och hittade kursen,Träning för livet, som fanns på en kursgård utanför Rättvik. Det innebar att han var tvungen att pendla mellan Zurich och retreatet i Dalarna under ett och ett halvt år.

– Det handlade om personlig utveckling och efter ett tag var det något som hände. Jag kände mig genuint lycklig och behövde inte kompensera med att t.ex. prestera mera på jobbet eller privat, berättar Henning.
Bubblan hade spruckit för Henning och han fick möta helvetet innan han fick till vändningen i livet.

– Jag fick tillbaka friheten. Det är sant att man kan hela sin kropp genom att ta bort de psykologiska blockeringarna. Jag märkte att min sjukdom stannade upp, berättar han och ler.

Tio år har gått sedan det fruktansvärda beskedet. Men Henning tycks vara friskare och starkare än någonsin. Han utstrålar glädje och är avslappnat klädd i linnekläder som är bländande vita likt hans hår. Hans ögon är pigga och lekfulla. Han fortsätter att berätta hur fascinerande det var att få kontakt med sig själv för första gången.

– Det här är min nya värld. Jag kände att jag ville ge något tillbaka men visste inte först vad en affärsman som jag skulle kunna göra för att dela med mig till andra, berättar han.

bensland-3-min

Undertiden som han höll på med sin personliga utveckling drabbades Europa av den ekonomiska krisen. Han hade det förspänt ekonomiskt men kände att han ville investera sina pengar i något annat än i värdepapper. Han var därför på väg till Ibiza tillsammans med sin kollega för att köpa huset det hade bestämt sig för. På vägen dit mellanlandade de i Palma. Under stoppet på Mallorca föreslog deras mäklare att det skulle åka och titta på ett intressant objekt.

– Jag tänkte varför inte, vi hade inget bättre för oss. Jag föll genast för huset och vi åkte aldrig vidare till Ibiza, berättar han.
Det blev ett impulsköp utan grundplan, men investeringen var gjord i form av ett sommarhus i Spanien. Vilket var Cal Reiet på Mallorca.

Huset var i renoveringsbehov och även om Henning älskade stället med den stora trädgården och den vackra mallorkinska fastigheten kändes det inte rätt. Sommarstugan, som han ironiskt kallade huset, var alldeles för stor för honom och hans familj. De skulle bara vistas där några veckor om året.

– Det kändes konstigt när jag satt i det enorma huset. Jag hade lärt mig att man ska dela med sig och där satt jag i ett hus större än vad jag behövde. Det var då det gick upp för mig vad det skulle bli av Cal Reiet, säger Henning.

Hans fru Petra Bensland har funnits vid hans sida hela tiden och var inte sen med att stötta hans planer.
Paret har gemensamt jobbat hårt för att ro iland projektet som har uppstått genom flera tillfälligheter och sammanträffanden utefter vägen. Vilka de har uppmärksammat och fångat upp med öppna sinnen.

Detta är bakgrunden till Henning och Petra Benslands holistiska satsning. Deras största önskan är att en vistels på deras retreat ska hjälpa människor att låsa upp sina hjärtan och komma ut som en bättre person. Så som de själva har gjort.

– Jag skulle inte vara här i min gamla version av Henning, avslutar han med ett stort leende på läpparna och går iväg hand i hand med sin fru för att byta om inför kvällens festligheter.

Text och foto: Pär Olsson

bensland-2-min

Mons Kallentoft arbetar och lever i konsten

Posted on by Aina Hernández

När Mons Kallentoft sätter sig och skriver blir den kriminella världen hans fiktiva verklighet. Det är inte en skön värld han målar upp. Han sätter sin huvudperson, Malin Fors, i samhällets mörkare segment. När Mallorcaliv träffar honom är han aktuell med två nya böcker som har släppts med bara ett par månaders mellanrum.

Text och Foto: Pär Olsson

Det är en sval söndag i Palma och gatorna ligger kusligt öde i Santa Catalina. Jag träffar deckarförfattaren Mons Kallentoft utanför hans port prick klockan 15.00 som avtalat. Han glider ut från trappuppgången med ett leende på läpparna och vi faller genast i skratt över hur punktliga vi är.

– Punktligheten har man verkligen med sig från Sverige och den kommer nog aldrig att gå ur en, konstaterar han.

Vi tar bara några kliv över gatan för att sätta oss på kvartersfiket under de grönskande träden på det lugna torget. Mons beställer vant in en cortado på spanska.

Han har lagt sommarens ledighet bakom sig och har ett späckat schema framför sig. Ute i bokhandlarna finns två färska titlar och han är på väg till den årliga bokmässan i Göteborg. Där ska han hålla föredrag samt presentera sin senaste bok Djävulsdoften, med polismannen Malin Fors i händelsernas centrum. Men innan det ska han göra ett stopp i London för att träffa sitt förlag och diskutera kommande utgåvor på engelska. Hans böcker finns redan översatta till närmare 30 språk världen över och han har själv svårt att hålla reda på vilka länder han är publicerad i.

Mons gillar att spendera sin tid i storstäder och skickar således Malin Fors till Bangkok där Djävulsdoften utspelar sig. Stadens smutsigaste kvarter blir kriminalinspektörens vardag bland prostitution och korruption. Inspirationen till boken kommer från hans resor till Thailand. Han har spenderat mycket tid i den hektiska miljonstaden dit han gärna åker för att koppla av.
Han är ingen person som ligger på en solbädd och pillar navelludd. Utan trivs bäst i en bar med ett glas martini framför sig. Där kan han låta timmarna gå medan livet passerar runt honom.

– Jag är en arbetsnakoman och trivs bäst när jag jobbar, men att sitta i en bar är avkoppling och en slags mindfullness för mig. Det enda som kan hända är att jag blir full, säger han och skrattar.

kallentoft-3-min

Kaffet är uppdrucket och vi bestämmer oss för att dra vidare. Trots att det är söndag har mr Kallentoft inte snålat på stilen. Näsduken ligger prydligt vikt i bröstfickan på den dubbelknäppta blazern och de välputsade skorna blänker under bordet. Jag kliver in i baren för att betala och blir förälskad i stället som har blivit retro efter år av utebliven renovering. Jag föreslår genast att vi ska ta ett porträtt i den fräcka lokalen.

– Vaa? Nej, måste vi! Utbrister han och tvekar lite men fortsätter nja jag vet inte. Det är mina grannar som äger baren. Är det inte lite pinsamt? undrar han motvillig till förslaget.

Hans dolda blyghet kryper fram och jag undrar vart den kom ifrån.

– Jag skriver för att jag gillar mitt jobb. Det intresserar mig egentligen inte att stå i strålkastarljuset. Jag vill skriva, arbeta och leva i konsten. Allt det andra skiter jag faktiskt i, förklarar han.

Det blir ingen bild tagen och vi promenerar mot stan och hamnar på klassiska Ca’n Joan de S’aigo. Stället är ett populärt söndagsnöje hos palmaborna och det blir snart kö utanför den proppfulla kafeterian. Vi beställer cava, hasselnötsglass och mandelkaka. Matsnobben i Mons väcks och påpekar att glassen är för söt och låter den smälta bort i glaset. Eftersom han inte har behov av att återknyta med naturen håller han sig i staden. Mat är ett stort intresse och han kan spendera en förmögenhet på en lunch som varar i flera timmar. Det är livskvalité enligt honom.

Att han hamnade på Mallorca var ingen slump. Han var trött på dåligt vädret och ville komma tillbaka till Spanien där han har spenderat mycket tid. Resan gick till Palma tillsammans med familjen för att kolla in möjligheterna till att bosätta sig på ön.

– Valet av platsen var mera som att bocka av listan med saker som vi önskade oss. Allt finns här, det är en vacker ö och Palma är en riktig spansk stad med en skön atmosfär, förklarar han.

Även om hans längtan går till Madrid trivs han och menar att det finns ett äkta kastilianskt hjärta som är starkare än det mallorkinska. Madrid finns redan i hans hjärta. Dit kom han som 19-åring och det blev hans första riktiga möte med Spanien. Han var en ung man på vift med författardrömmar. Han spenderade två vilda år i staden under den episka epoken som kallas la movida madrileña. Den var som störst i mitten av 80-talet och Mons festade i studentkvarteren samtidigt som Pedro Almodóvar skapade sina första filmer.

kallentoft-2-min

– Jag levde konstnärsmyten som gick ut på att festa och jag fick inte mycket annat gjort. Tur nog blev jag ihop med en rik spanjorska som försörjde mig. Det var helt galna år men inget jag längtar tillbaka till. Bad boys gör sig bättre unga, konstaterar han.

Under sin tid i huvudstaden började han uppskatta den spanska kulturen och gick på tjurfäktning för första gången.

– Det blev en fet kärleksaffär och jag gick så ofta jag kunde till tjurfäktningsarenan. Det är en konstform som allra bäst gestaltar den brutalitet och skörhet som finns centralt i oss. Detta sammanfaller på arenan och blir vackert om man accepterar våldet, berättar han och poängterar att han inte sympatiserar med de hänsynslösa byfesterna.

De tokiga åren i Madrid sporrade honom till att skriva sin första bok Pesetas som kom ut flera år efter hemkomsten. Sedan dess har det snurrat på och han har inte legat på latsidan. Efter att jag har synat Mons imponerande meritlista förstår jag att han talar sanning när han säger att han älskar att jobba. Hans drivkraft och sökande finns i arbetet.

– Om man är konstnär på riktigt kommer man aldrig att sluta, aldrig att få svar på det man söker och det är en skönhet i det. Därför vässar jag verktygen för att ta mig närmare det sublima, säger Mons Kallentoft innan vi skiljs åt.

Julbasar på Svenska Kyrkan

Posted on by Aina Hernández

Det är kö nerför trapporna, ja långt ut på trottoaren. Skylten ovanför dörren skvallrar om verksamheten – Svenska Kyrkan, Iglesia Sueca. Men det är inte bara svenskar i kö, övervägande delen av besökarna är spanjorer. Svenska Kyrkans Julbasar hålls i år för ungefär tjugonde gången och är mer populär än någonsin.

Text: Karolina Kallentoft

Inne i lokalen är det minst lika trångt. Vuxna, pensionärer och barn. Svenskar och spanjorer och säkert andra nationaliteter också. Turister och Mallorcabor. Medlemmar och icke-medlemmar.
Men en dag som denna jobbar många av medlemmarna. De serverar fika, säljer svenskt hantverk eller lotter till lotteriet och tombolan. Barnen trängs ofta vid lotteriet medan vuxna gärna köper julljusstakar och glas från Kosta Boda. Eller bilder på älgar och förkläden med dalahästar. Eller gravad lax.
Vanligtvis är kaffe och kanelbulle populäraste fikat men på julbasaren är det glögg och mjuk pepparkaka som lockar flest, berättar prästen Mikael.

iglesia-5-min

Och just fikat verkar vara det som framför allt lockar spanjorerna hit. Mikael förklarar att de inte är vana vid att det serveras sötsaker och muggvis med kaffe till såväl förmiddagsfika som eftermiddagsfika, med påtår dessutom.
Sötsuget är stort oavsett nationalitet men vi svenskar tycks ha utvecklat konsten till perfektion. Självklart gäller det även utlandssvenskar. Församlingsassistent John har det viktiga uppdraget att även vara kyrkans bagare och kock och börjar många arbetsdagar med att knåda ihop en stor sats kanelbulledeg.

Julbasaren besöks varje år av uppåt 4000 personer och är Svenska Kyrkans mest publika händelse. Förberedelserna påbörjas redan i september. På torsdagarna samlas volontärer och medlemmar för att arbeta med förberedelserna inför basaren, som att prismärka, rulla chokladbollar och göra smällkarameller. De flesta hjälper även till under de tre dagarna i november då julbasaren pågår.
Intäkterna går till den omfattande verksamheten, eftersom Svenska Kyrkan på Mallorca är självförsörjande. Men de räcker också till människor i nöd som då och då hör av sig, antingen direkt eller via konsulatet.

När basaren är över har julen på Svenska Kyrkan bara börjat. Snart följer det uppskattade luciatåget på Plaza Cort som församlingen ordnar tillsammans med Svenska skolan. Även den katolska vänförsamlingen i Palma gästas av Luciatåget. Svenska Kyrkans kantor Yvonne börjar öva sånger med barnen på Svenska skolan flera veckor innan det är dags den 13 december, och kyrkan har även en minibasar på torget med försäljning av korv och glögg.
Veckan därpå vankas julbordet som måste bokas långt i förväg om man säkert vill få plats, och förstås alla avslutningar med barngrupperna. På själva julafton hålls en julkrubbegudstjänst och därefter serveras det risgrynsgröt och skinkmackor till alla besökare. Efter grötlunchen vankas dans runt granen och har man tur så kommer tomten med julklappar som föräldrarna har tagit med till sina barn. Men efter julafton håller kyrkan stängt, ända fram till trettondagens gudstjänst.

iglesia-8-min

Julen är onekligen en viktigt tid för Svenska Kyrkan och dess medlemmar. Många svenskar skulle vara ensamma utan den sociala gemenskapen som kyrkan erbjuder under den familjehögtid som julen ju är.
”Vårt viktigaste uppdrag är att fungera som mötesplats för alla, i alla åldrar”, säger Mikael.
Och han fortsätter:
”För vissa betyder det gudstjänsterna, men för andra är det främst trivseln. Många lite äldre kommer till våra ”Gubbröror” och ”Damluncher” och ”Stickcaféer”, och till våra temakvällar med exempelvis filmvisning. Men vi har också kyrkokör och ungdomscafé. Och så alla barngrupper förstås där de mindre barnen kommer för att leka och sjunga med sina föräldrar.
Då är det high-life här”, säger Mikael och ler.
”Och så kommer man för fikat förstås”, lägger Carina till.
Carina är ansvarig för kyrkans ekonomi och administration och är den som varit anställd längst, i sju år. Men precis som sina fyra andra kollegor gör hon det mesta här. För min intervju ville hon samla allihop, och nu sitter jag med tre av dem – Carina, Yvonne och Mikael – runt ett bord. Alla tre dricker vi kaffe i stora muggar, och vi hamnar snart i en diskussion om den viktiga fikatraditionen. Vi kommer fram till att det säkert var det hårda arbetet och de glest belägna gårdarna som fick oss att söka oss till varandra med kakor fulla med smör och socker, och med kaffe som håller oss vakna i mörkret. Behoven är desamma i våra dagar, uppenbarligen även för oss utlandssvenskar.

Under samtalet kommer Tobias in. Han är ny präst på ön sedan ett år tillbaka. Han lyfter fram den viktiga roll som kyrkan spelar när det gäller att alltid vara närvarande i sitt närsamhälle och som utlandskyrka förkroppsliga och gestalta Gud i en svensk kontext. Och vi kommer in på den viktiga roll som kyrkan spelar för personer i kris. Söndagarnas gudstjänster ger tröst, och kyrkans personal är alltid tillgängliga för personliga samtal.
Tack vare aktivitetsgrupperna har personalen koll på ungdomarna och Mikael berättar att man mer än en gång har haft besök av oroliga föräldrar som behöver stöd, och att man även rent handkraftigt hämtat ungdomar i Magaluf. Mikael upplever att spanska barn och ungdomar hålls hårdare än svenska, och han tror att det beror på att svenska föräldrar är ovana vid tillgänglighet till droger och alkohol, och möjligen även naiva.
Mikael berättar att ungdomar ibland behöver en utomstående vuxen att prata med, och söker sig självmant till samtal med prästerna eller någon annan i personalen.
”Men oftast räcker det med att ha kyrkan som en neutral och säker plats att vara på, att få spela pingis eller hockeyspel eller surfa på mobilen, och få vara sig själva utan några särskilda krav”, försäkrar han.

Vi avslutar vårt samtal med en diskussion om vad det är som får så många svenskar utomlands att söka sig till det svenska. Jag kan själv tycka att det strider mot den naturliga driften som tar oss hit, man vill ju FRÅN Sverige, TILL Spanien.
Men under vårt samtal förstår jag mig bättre på den kulturella dragningskraften. Många av Svenska Kyrkans besökare är svenskar som vuxit upp på Mallorca, eller som gift in sig i en annan kultur, och tar med sina barn eller barnbarn till kyrkan för att få dem ta del av det svenska, och känna en tillhörighet. Låta barnen sjunga svenska sånger, leka svenska lekar och uppleva svenska högtider. De kanske inte har så stor kontakt med sitt hemland längre och vill förmedla det till barnen när man nu har möjlighet till det. Och vi kommer överens om att det självklart är lika för alla som flyttar till ett nytt land. Som exempelvis de som flyttat till Sverige i våra dagar.

iglesia-13-min

FAKTA OM VIGSLAR

En viktig del i kyrkans uppdrag är att anordna vigslar, som är en del av de fyra kyrkliga handlingarna. Det som kallas ”destination weddings” ökar för varje år, även på Mallorca. I år genomför prästerna på Svenska Kyrkan på Mallorca hela 212 vigslar.
Mallorca är populärt för sin skönhet, för det soliga vädret och för att det ligger på lagom avstånd dit man kan bjuda familj och vänner över en helg. Att Svenska Kyrkan finns här och har vigselrätt är också en viktig anledning. Men prästerna här viger också par på exempelvis Menorca och Ibiza, i Barcelona och i Madrid. På Mallorca hålls vigslarna oftast i kyrkans lokaler eller i Alcanada, en park vid havet nära Alcudia, men kan hållas på ett hotell eller en finca om brudparet så önskar.

Museu Diocesà de Mallorca – Mallorcas katedral

Posted on by Aina Hernández

DEN ARTISTISKA SKÖNHETEN I MALLORCAS KATEDRAL
Museu Diocesa de Mallorca (Mallorcas stiftsmuseum)

Museu Diocesa de Mallorca ligger intill Mallorcas katedral och är ett av öns äldsta museer. Vi finner här ett levande och dynamiskt centrum som grundats för att sprida kunskap om katedralens konstnärliga arv och ge besökarna möjlighet att lära känna det och njuta av det. Dess läge är unikt med utsikt över Palma-bukten och mitt emot en av de lokala mallorkinernas favoritplatser: Parc de la Mar.

ETT INNOVATIVT CENTRUM
Museets senaste moderniseringar företogs för att göra området till ett innovativt museum med audiovisuella hjälpmedel, pekskärmar och atmosfäriska effekter som skapar större delaktighet för besökaren och gör besöket mer dynamiskt och mer underhållande.

MUSEET ÄR INDELAT I TRE DELAR
Den första utgörs av en permanent samling av konstföremål som beskriver kristendomens historia på Mallorca i en mycket vacker promenad som framhäver det stora konstnärliga värdet i vår fäderneärvda skatt.

Den andra avdelningen behandlar La Seu, som Mallorcas katedral kallas. Där rör det sig framför allt om den långtgående förvandling som den store katalanske arkitekten Antoni Gaudí genomförde efter de riktlinjer han fått av biskop Campins, som gått till historien som den mallorkinska kyrkans store förnyare.

Den tredje avdelningen handlar om Mallorcas störste son, somvunnit ryktbarhet även internationellt: den store filosofen Ramon Llull. Den invigdes i oktober 2015 med anledning av 700-årsjubiléet av hans död. I Museu Diocesa kan man gå genom olika salar med enkelt innehåll som leder fram till visningen av “Barbaflorida”, där den lärde medeltida filosofen kommer till liv i en reflekterande och introspektiv monolog.

ETT HUNDRAÅRIGT MUSEUM
Grundandet av Museu Diocesa går tillbaka till år 1878 när biskop Mateu Jaume i sitt stift började skapa en samling konstföremål härrörande från olika kyrkor och kloster, framför allt altartavlor och bilder som tagits bort från kyrkorna. Eftersom det blivit nödvändigt att renovera dessa verk och även andra som riskerade att förstöras, bad en grupp lärda män biskopen att få skapa ett museum. Detta var bakgrunden till grundandet av Societat Arqueològica Lul·liana och av sällskapets museum, beläget i Sapiència.

Det var biskop Campins som gav den slutgiltiga pushen till det som är dagens Museu Diocesa. Han gjorde muséet till en institution för det kyrkliga arvet och samtidigt för studiet och spridningen av historien och av de föremål som överförts av mallorkinernas förfäder.

Vi ber dig alltså att under ditt nästa besök i Palma göra ett besök i Museu Diocesa och Mallorcas katedral, där du kommer att kunna glädja dig åt att upptäcka oväntade rikedomar i en behaglig och unik omgivning.

INFORMATION AV INTRESSE
Adress: Carrer Mirador 5, Biskopspalatset – Palma
Tfn: + 971 71 31 22
Öppettider: 1 april – 31maj samt hela oktober:
Måndag – fredag kl. 10:00 – 18:15
Den 22 oktober öppnar museet kl. 11:00
1 juni – 30 september:
Måndag – fredag kl. 10:00 – 19:15
2 november – 31 mars
Måndag – fredag kl. 10:00 – 16:15
Hela året: Lördagar från kl. 10:00 till 14:15
Sön- och helgdagar: Stängt
www.catedraldemallorca.info/principal/ca/patrimonio/museo-diocesano
Inträde: 2 euro för bofasta, 3 euro för icke-bofasta, 7 euro med besök i
katedralen inkuderat. (Barn under 10 år går in gratis)

museum-5-min

Ett sekel på spåret

Posted on by Aina Hernández

Under mer än 100 år var Sóller-tåget till stor nytta för Mallorcas befolkning. Idag är Ferrocarril de Sóller en järnväg och en spårväg som framför allt är ett nöje för turisterna. De antika vagnarna ger passagerarna tillfälle att resa som förr. Och i takt med att järnvägen blir allt äldre ökar tågets genuina charm.

Egyptens pyramider och Eiffeltornet behöver endast lättare underhåll, men Sóller-tåget måste kontinuerligt anpassas efter moderna krav på service, kapacitet och avgångar. Och allt detta utan att tåget förlorar sin antika charm och karaktär. Vagnarna har alla en äldre och varierad inredning och unika detaljer som måste underhållas på ett hantverksmässigt sätt. Därför måste Ferrocarril de Sóller göra allt större investeringar i reparationer och underhåll av tåg och vagnar.

EN JUVEL TILL JÄRNVÄG
Järnvägen är en smalspårig och har en bredd om 914 mm – en engelsk yard – vilket är ovanligt i våra dagar. Tåget är det enda av sitt slag som ännu är i drift, och från start till mål tar färden cirka 60 minuter. Varje dag rör sig tre konvojer, bestående av en egenhändigt styrd motor (maskinen) och sex passagerarvagnar, den 27 kilometer långa sträckan, och på vägen passerar de hela 13 tunnlar. Var och en av såväl maskiner som vagnar och inredning har en lång historia bakom sig. Ingen serietillverkar längre liknande motorer, trävagnar eller säten. Om en av delarna behöver förnyas måste en skicklig hantverkare ta sig an jobbet. Detta gäller också vart och ett av de verktyg som används i verkstäderna i Sóller. Däremot kan man ta tillvara delar från andra järnvägar eller spårvägar som tagits ur bruk. Det kunde ske för ett antal år sedan då Ferrocarril de Sóller tog över vagnar från Lissabons elektriska spårväg. Trots att de skilde sig till det yttre kunde de anpassas till Sóller-spårvägens karaktäristiska utseende och finns nu med som ett av flera spårvagnsset i Port de Sóller.

För närvarande sköter 40 personer underhållet av tågen. De är uppdelade på olika arbetslag – ”vägar och arbeten”, snickeri, mekanik, ingenjörskonst osv – som varje dag ser över vagnssparken. Det är en svår uppgift, framför allt under turistsäsongen när tågen kör med allt större frekvens och inget avvikande får inträffa på det enda spåret. Framför allt på sträckorna uppe i bergen eller i någon av de 13 tunnlarna dit man bara kan nå med maskiner på själva tågspåret. Där är man tvungen att använda verkliga museiföremål – som den sk ”Unilok”, den spansk-schweiziska traktorn” eller ”den lilla Renault-vagnen” – som kan ta sig fram överallt.

Under några månader om året är det nödvändigt att stoppa driften för att utföra det grundläggande servicearbetet. Då monterar arbetslagen isär vagnarna för att se till att allt fungerar perfekt under resten av året. Men även under turistsäsongen kontrolleras varje dag en maskin mycket noggrant, precis som om det rörde sig om ett flygplan.

PROJEKTET
Det var år 1903 som idén om det manuella tåget föddes hos industrimagnaten Juan Morell och parlamentsledamoten Jerónimo Estades, med målet att förena den rika staden Sóller med huvudstaden Palma. År 1907 påbörjades arbetet samtidigt i båda städerna under ledning av ingenjör Pedro Garau. Och den 16 april 1912 invigdes sträckan officiellt. Ett datum som många minns eftersom det sorgligt nog råkade sammanträffa med Titanics undergång. Året efter öppnades spårvägen som förbinder järnvägsstationen med Sóllers hamn, med den nymodigheten att den till skillnad från Sóller-tåget var elektrifierad. År 1929 elektrifierades hela sträckan, maskiner byttes ut och Sóller-tåget blev det som det nu är – ett eldrivet tåg.

Mallorca – de handgjorda skornas ö

Posted on by Aina Hernández

Efter ett århundrade då industriell serieproduktion ansetts vara höjden av modernitet, har skomakarens yrkesstolthet krympt till en servicefunktion för reparationer och ändringar. Men under senare år har nya generationer hantverksskickliga skomakare lyckats ta skotillverkningen in i en ny era. Särskilt har man kunnat se detta på Mallorca, men även på Spaniens ostkust. Tack vare några få skotillverkare är handsydda skor åter på modet, och termer som läster, gouger, inlägg, gångjärn och filar används åter bland öns skickliga skomakare.

Översättning: Karolina Kallentoft

Mallorca har länge varit förknippat med de bästa skomakarna. Här finns en småskalig industri av skotillverkning som är kvalitetsmedveten utöver det vanliga, och har kunder som verkligen bryr sig om sina fötter som målgrupp. Skorna designas och tillverkas på ön men säljs i exklusiva butiker över hela världen.

Carmina Shoemaker är en av Mallorcas mest traditionsuppburna skotillverkare. Skorna tillverkas i Inca, ett mindre industrisamhälle mitt på ön. Företaget grundades redan år 1866, och har till idag gått i arv i hela fyra generationer inom familjen Albaladejo. Marlene Albaladejo, creative director, berättar att familjen redan från början hade som ambition att skapa de bästa handgjorda skorna i världen. ”Vårt företag bygger på ärlighet i det arbete vi utför, med fokus på högsta kvalitet, rätt pris, lokal produktion och en strävan efter att befinna oss bland de bästa.”

Marlene Albaladejo framhåller våra lägst belägna kroppsdelar som det enda som räknas. ”Vi respekterar och sköter om fötterna med all den omsorg de förtjänar. Det är fötterna som bär upp resten av kroppen. Innan vi gör en skiss av skon gör vi en studie av foten, och utifrån studien tillverkar vi ett skoblock. Det är en viktig del av processen, ja faktiskt den allra viktigaste”, säger hon.

SKOR SOM ÄR UNIKA
Varje sko tillverkas med stor noggrannhet och med en hantverksskicklighet där man från första studien till den färdiga skon ser till varje liten detalj. Marlene Albadalejo förklarar: ”Vår skomakare har en känsla för sitt arbete som är något utöver det vanliga.” De väljer ut de bästa skinnen, studerar mönstren millimeter för millimeter, och formar skoblocken tills de uppnått en perfekt harmoni mellan estetik och ergonomi. Sedan skär de till skorna för hand, en efter en, och sätter ihop dem steg för steg. Resultatet blir ett par unika skor.”

George’s är ett annan välkänt skoföretag på ön med tillverkning i Inca. George’s historia sträcker sig till år 1967 då det grundades av Jordi Coll. Chef för företaget idag är Aurora Coll, som tillhör tredje generationen skomakare och andra generationen skotillverkare.

”Vi anser att skor som görs för hand är mer än bara en produkt. De är också kreativitet, hantverksskicklighet, teknik och kärlek, och på grund av människans ofullkomlighet är de unika”, säger hon. ”Det egentliga kunnandet består i att tillämpa de verkliga måtten på ett snitt, som samtidigt som det är harmoniskt för blicken även är bekvämt för foten. Detta var Jordi Colls mantra, och det är George’s raison d’être.” ”George’s är passion, arv och förnuft”, fortsätter hon. ”Men också ett hantverk som hör till en annan generation och som vi inte vill ska gå förlorad.”

NOGGRANNHET I DETALJERNA
George’s utgår från traditionella metoder och klassiska modeller, men kan ibland frångå den mera traditionella stilen och tillåta sig förnyelse och en viss lekfullhet med materialen. ”Vårt sätt att se på skomodet är en aning anarkistiskt”, avslöjar Aurora Coll. ”Utifrån aktuella och kanske lite vågade material kan vi med den noggrannhet vi hyser för detaljerna erbjuda en sko som exakt följer kundens önskemål. Resultatet blir en sko med överlägsen stil i material, linjer och proportioner, som är annorlunda och samtidigt unik,” förklarar hon, och avslutar inte utan stolthet: ”Våra skor är fulla av nyanser. De åldras tillsammans med sin ägare, de vittnar om en tid som är annorlunda är vår, och de är avsedda att hålla livet ut.”

zapatos-4-min