Petit Deià,ett unikt hem i en avskild enklav i Serra de Tramuntana

Nu har du möjlighet att bo i hjärtat av Serra de Tramuntana, en så vacker och unik del av Mallorca att det har utsetts till världsarv. Lugnet i idylliska Deià kan nu också bli ditt hem. Petit Deià ligger bara fem minuters promenad från byns centrum och 15 minuter från den vackra bukten Cala Deià.

Området får en unik och exklusiv byggnadsstil med respekt för miljön, inspirerad av traditionell mallorkinsk arkitektur och med lokala materialval som sandsten och kalksten

Medelhavskaraktär

Husens tydliga medelhavskaraktär, bland annat med synliga träbjälkar och klassiska mallorkinska fönsterluckor, kombineras med hög bekvämlighet tack vare golvvärmesystem och dubbelglasade dörrar. Hela området ges en unik stil med känsla för detaljer både exteriört och interiört. Bland annat är samtliga ytterdörrar trädörrar i original, som räddas från tidigare hus.

Antoni Juncosa Aysa, erkänd för sina hus skapade med respekt för Mallorcas traditionella arkitektur, är den ansvariga arkitekten bakom Petit Deià karaktäristiska byggnadsstil. Med kopplingar till såväl konstnären Joan Miró som arkitekten Josep Lluís Sert har han genomfört bevarande renoveringar av de enastående och välkända egendomarna s’Estaca och Son Moragues. Även markegendomarna bevarades och utvecklades i detalj, och hundraåriga olivträd kunde räddas i linje med det typiska öppna landskapet kring Deià och Valldemossa. Filosofin grundar sig i en respekt för miljön och med en design som rymmer alla bekvämligheter i ett modernt hem.

De exteriöra miljöerna i området har utvecklats av landskapsarkitekt Luis González-Camino, med en såväl nationell som internationell karriär bakom sig. Redan 1975 grundade han sin studio Camino Paisajistas, och har både lång erfarenhet och djup kännedom om Mallorcas unika miljöer.

Om du vill veta mer om Petit Deià rekommenderar vi att du besöker vårt pilothus. Kontakta oss på:

Karaktäristika:

  • Utsikt mot bergen och byn Deià
  • Genomtänkt inredningsdesign, varje litet hörn är utformat med omsorg
  • Vardagsrum med öppen spis och synliga träbjälkar
  • Varma och bekväma sovrum
  • Hög energieffektivitet
  • Terrass och privat trädgård
  • Pool och Privat parkering

Katja gör te på olivblad, Mallorcas eget antibiotikum

Katja Wohr har ställt bilen på vägen till finca Son Moragues strax utanför Valldemossa. Nu går vi tillsammans genom de tusen år gamla olivlundarna som breder ut sig över det terrasserade landskapet. Ovanför oss reser sig berget Puig de Teix som jag vid några tillfällen bestigit när jag vandrat Ärkehertigens stig. Samma ärkehertig, Luis Salvador, som också hyrde in sig på Son Moragues under några år i början av 1900-talet medan han studerade öns växtlighet och landskap.

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Pär Olsson

Det är början av september och sommarens skörd ska snart tas om hand. Inte olivskörden, den börjar först om en månad, utan av olivträdens avlånga, silvergröna blad. Överallt där vi går ligger smala grenar som fallit till marken när olivträden beskurits för att släppa in ljus och luft till de mognande oliverna. Träden beskärs flera gånger om året, och det är då olivbladen kan tas tillvara. Löven har markägarna traditionellt låtit ligga kvar och förmultna, om de inte bränts med grenarna. Under olivskörden blåses de av med högtrycksspruta för att de inte ska hamna i olivpressen.

– Vi ger nytt liv till resterna efter att träden har beskurits. På så vis skapar vi en cirkulär ekonomi som minskar avfall och koldioxidutsläpp, säger Katja.

Inte förrän nu har olivbladen tagits tillvara i Spanien. Hittills har det inte skett i vare sig Italien, Grekland eller något annan europeiskt olivproducerande land. Katja och hennes kollega Kate behövde ansöka om en stämpel hos regeringen för att få olivbladen att klassas som ätliga. Den stämpeln har de nu fått.

Katja visar mig hur löven strippas för hand.

– Det är en tidsödande process, på en timme får vi ihop ett kilo. Sedan torkar vi dem i ugn över en kolbädd gjord på mandelskal som annars inte skulle kommit till användning, innan vi blandar och förpackar bladen i tepåsar. Det gör att våra produkter är ganska dyra.

Jag stoppar ett av de lätt torkade löven i munnen. Biter av, det finns ju stämpel på att de är ätbara. Det sträva lövet har en tydlig besk smak som förstärks i gommen efter en stund.

– Beska är en smak som hjärnan måste vänja sig vid, säger Katja och jämför med den sötma som vi vant oss vid i vår kultur, inte bara i efterrätter, godis och drycker, utan till frukost, i såser och som bas i snabbmat.

– Men smakar man besk mat vid tio tillfällen inpå varandra så har man bildat ett nytt spår i hjärnan. Då börjar man uppfatta beskan som tilltalande.

Smaken får mig att minnas mormors småländska ostkaka bakad på bittermandel, utan den smakar inte ostkaka som ostkaka. Och favoritglassen piggelin som inte går att få tag på i Spanien, utan dess milda kärnighet skulle inte den isiga päronsmaken vara densamma. För att inte tala om min favoritdrink, Campari soda, som vissa vänner raljerat över – ”tantdrink” eller ”70-talsdrink” kan jag få höra. Men jag är uppvuxen på 70-talet med brunsås, kokta grönsaker och svartvinbärsgelé som tillbehör till söndagssteken och den kokta potatisen, och de gamle avslutade måltiden med något medicinliknande starkt och beskt från Systembolaget. Min poäng är att beska och bitterhet är smaker som var vanliga förr, kanske just för att man såg dem som kurerande, men som i våra tider sockrats bort till oigenkännlighet.

När vi senare sitter i hamnen i Valdemossa och jag får prova Katjas två teer, en i en mild gul och en mild orange nyans, och överraskas av Hur ”gott” och ”normalt” de smakar, så konstaterar hon att min reaktion är tecken på att min hjärna är van vid beska.

Inte förrän nu har olivbladen tagits tillvara i Spanien. Hittills har det inte skett i vare sig Italien, Grekland eller något annan europeiskt olivproducerande land. Katja och hennes kollega Kate behövde ansöka om en stämpel hos regeringen för att få olivbladen att klassas som ätliga. Den stämpeln har de nu fått.

– De här teerna består till femtio respektive sjuttio procent av olivblad, resten av citron och apelsinblomma för att mjuka upp. Många reagerar ändå på beskan. Men du som redan tycker om dem borde börja dricka teerna direkt.

Så varför ska man då göra sig åbäket att vänja hjärnan vid att gilla olivblad? Varför skapar man som Katja och Kate ett företag baserat på något som i vår tid betraktas som kompostmaterial?

Katja berättar att det var Kate som uppmanade henne att starta verksamheten. Det var en solig dag i fjol när de vandrade genom en Mallorcas alla olivlunder. Kate hade tagit olivblads-extrakt som hälsokost under flera års tid och blivit frisk från en långvarig sjukdom. Extraktet gjordes på olivblad som samlats ihop på Nya Zealand, och har under de senaste tio åren blivit allt mer populärt som hälsokost i främst Oceanien och England, där Kate är uppvuxen.

För åtta år sedan sålde Katja sitt företag Flor de Sal. Hennes salt gjordes på saltkristaller från bassängerna utanför Es Trenc och blev känt bl a tack vare de många smaksättningarna som tagits fram av Palmakocken Marc Fosh.

– Efter att jag sålt mitt företag blev jag deprimerad. Jag väntade i flera år på inspiration till att starta något nytt. Jag ville hitta något organiskt, hållbart och framför allt lokalt växande. Gärna med koppling till restaurangvärlden. Jag har jobbat många år inom restaurang- och resebranschen över stora delar av världen och känner mig hemma där. När Kate presenterade sin idé tände jag direkt.

När jag träffar Katja har Dos Alquimistas just lanserat sina första produkter, baserade på skörden från i våras. Dessa två teer som jag nu får smaka, Mezcla no.1 och Mezcla no.2, är deras första. Löven som de använder kommer från Empeltre, en trädsort som har extra beska oliver. Och de kommer från riktigt gamla träd, de är inympade från arabiska olivbuskar som togs till Mallorca för 900 år sedan. Snart kommer de också ta fram en variant på den japanska matcha-latten som kommer heta Olive Latte som även kan användas till smoothies, och ett pulver med smak av rostad hasselnöt, sesamfrön och örter som de kallar Dukkah Mallorquin som kan användas i matlagning. Möjligen blir det också ett extrakt längre fram, som då tas med pipett.

Flor de Sal säljs över hela Mallorca, från lokala turistbutiker och delikatessen till matkedjor. Det går också att få tag på i gourmetbutiker utomlands. Är målet att Dos Alquimistas ska bli lika stort?

– Produkterna har lite olika målgrupper. Mina teer säljs till exempel av tebutiker, hälsocaféer och av hotellrestauranger och matbutiker med lokal profil eller hälsoprofil. Men man vet aldrig vart det tar vägen. Jag har bott i stora delar av världen, och om produkterna blir stora utomlands så kan jag mycket väl flytta dit jag bäst behövs för företaget.

Katja stannar upp och blir tyst en stund. Sedan säger hon:

– Jag älskar Mallorca och har bott här sedan jag flyttade hit från Frankrike för sjutton år sedan. Då hade jag redan idén som blev grunden till Flor de Sal. Nu bor jag utanför Palma med min dotter Florencia. Hon är född och uppvuxen här, och hon har hunnit fylla fjorton. Själv är jag från Schweiz. Zurmat känns som min hembygd även om det inte är där jag är uppvuxen. Men kanske väljer jag att flytta dit en dag.

Olivblad kallas naturens eget antibiotikum, eftersom ett enda olivträd kan överleva angrepp från såväl virus som bakterier i över tusen år. Anledningen är att oliver innehåller polyfenoler, kraftfulla antioxidanter som i studier dessutom visats både kunna sänka blodtrycket och kolesterolet, stärka immunförsvaret och skydda kroppens celler mot bland annat åldrande. Den mest kraftfulla polyfenolen är oleuropein, som inte har hittats i någon annan växt. Olivträdets blad innehåller högre koncentration av just oleuropein, och dessutom elva olika polyfenoler som inte har hittats i oliver och olivolja.

Hälsosamt och smaskigt i Palma

Typisk spansk mat som skinka och friterad bläckfisk, nedsköljd med en kall öl, är kanske inte mest känd för sitt näringsinnehåll. Men gott är det, och folk kommer inte sluta äta det i första taget. Men det finns massa annat gott att äta också, som dessutom gör att du mår bra eller bättre, och faktum är att det blir lättare och lättare att göra det. Mallorcaliv har testat fem cafér och butiker i Palma, inget av dem äldre än ett år, med olika fokus och utbud, men med det gemensamt att de har vår hälsa i centrum. Här finns varken kött eller fisk så långt ögat når, men däremot plastfritt, ekologiskt och närodlat.

Text: Hedda Lapidus | Foto: Pär Olsson

Mama Carmen Coffee and Bakery

Populära Mama Carmen Coffee and Kitchen fick en vegansk lillasyster i juni, bara nåt kvarter bort på Carrer de Rossiñol. Ägaren Alessandro Castillo letade egentligen efter ett större kök för sitt första ställe som knappt har mer än en meter arbetsyta i köket och alltid är proppfullt. Denna lokal, ett före detta bageri med såväl ugn som tillstånd på plats, dök upp, och var perfekt men bra mycket större än vad han behövde så han och kompisen/arbetspartnern The Hippie Baker, eller Sonia Gonzalez, slog sig ihop. Sonia bakar veganska småbröd som munkar och bullar till Mama Carmen och andra caféer i stan. I lokalen finns nu både kök, café och galleri. I köket finns en vegansk kock som lagar raw pasta, soppa, poke bowls och vegansk rumba men mallorkinernas favoriter är smörgåsarna på llonguetbröd.

– Häromdagen hade vi sju engelska gäster som åt äggröra utan att veta det var veganskt men som tyckte att det var den bästa frukosten på länge. Vi gör vår egen veganska ost och skinka också. Jag tror att vi öppnar människors sinne genom att visa att det finns goda alternativ till traditionell mat, säger Alessandro.

Andra favoriter på menyn är pannkakor, granola och acaibowls, och allt kan göras glutenfritt. Här finns en mängd olika kaffevarianter men bara plantbaserad mjölk. Mama Carmen lyckas hålla en ekologisk nivå till 80-90 % men måste Alessandro välja tar han närodlat över ekologiskt. För att minska svinnet använder de appen Too good to go och säljer produkterna mycket billigare i slutet av dagen. Och Carmen, det är Alessandros döda mamma.

Carrer de Rossiñol 3a

Totally gutted

I slutet av oktober öppnade Totally Gutted, den första butiken av sitt slag i Palma. Amerikanska och nyinflyttade Libby McCann vill introducera fermenterad och probiotisk mat som kombucha, miso, kimchi, kefir och kokosyoghurt till oss. Hon är raw vegansk kock som dessutom har pluggat holistisk näringslära med en bakgrund som kock på yachts. Eftersom hon inte får plats med två toaletter (ett krav för att kunna ha café) i den lilla lokalen kommer hon fokusera på försäljning och avsmakning.

Det kan finnas en viss inlärningskurva eftersom smakerna kan vara starka, men kombucha är den dryck som ökar mest i USA. Mikrobiomet i tarmen behöver vara i harmoni, och mat som friterad, stark och drycker som alkohol stör och kan resultera i matsmältningsbesvär av olika slag. Har du gasig mage är det din kropps sätt att säga någonting till dig, säger Libby.

Ingen påstår att du blir superhälsosam av att dricka ett glas kombucha, men probiotikan i den hjälper de bra bakterierna i kampen mot de dåliga och du bryter ned maten bättre. Libby har flera olika sorters kombucha på kran och du kan ta med dig en egen flaska för påfyllning. Allt hon kommer att sälja kan du lägga i medhavd behållare om du vill. Dessutom kan du köpa utrustning om du blir sugen på att börja fermentera hemma, och då får du en scoby (symbiotic culture of bacteria and yeast) på köpet. Den behövs för att processen ska komma igång. En trappa ned har Libby sitt labb, där hon noga övervakar alla bakteriekulturer och levande väsen.

Calle Despuig 52

Nu market

Sandra Chemla Verdu och John Chemla är båda uppvuxna kring Medelhavet och gillar att dyka. När de såg att det hela tiden blev mer plast i havet började de fundera på hur de kunde bidra till att minska den, förutom att försöka städa lite varje gång de var på stranden. När de bodde i Australien brukade de handla i en butik där alla livsmedel såldes i lösvikt och eftersom Sandra har läst en master i CSR och John är kunnig i näringslära och hälsa bestämde de sig för att öppna en liknande butik. Nu Market är så nära zero waste det går och i princip helt plastfri.

Vi försöker också sätta press på våra leverantörer så att de inte levererar produkterna i plast, även om det såklart är bättre med plast kring 100 kg cashewnötter än 100 gramspåsar. Vi vill visa att man kan utesluta plast i alla led, säger John.

Här finns ett stort urval av legymer, spannmål, nötter, torkad frukt, teer, fröer, pasta och ris liksom buteljerad olivolja och honung (som inte får säljas i lösvikt på Mallorca på grund av certifieringar). Dessutom säljer de städmedel i lösvikt och färsk frukt och grönsaker från Mallorca och du kan mala ditt eget nötsmör i en kvarn. I det lilla caféet serveras kaffe med egengjord plantbaserad mjölk och bakverk och det finns en kran för kombucha.

Plaza de Progres 19

Mukka Coffee Palma

Magali de Haas diagnosticerades med glutenintolerans för två år sedan och i samma veva bestämde hon och sambon Isma Plegasuelos sig för att bli veganer. När de flyttade till Mallorca för att öppna café för ett år sedan var det därför självklart att det skulle vara både glutenfritt och veganskt. Ingen av dem har direkt sin bakgrund inom krogvärlden, men Magali extraknäckte på café när hon pluggade. Däremot har hon bakat så länge hon kan minnas, så hennes föräldrar blev inte det minsta förvånade av deras beslut. På Mukka, som betyder farmor på den flamländska dialekt som belgiska Magali talar, serveras frukost och lunch, allt med lite brunchig touch.

– Bestsellern är helt klart de amerikanska pannkakorna! Från början gjorde jag dem söta, men när gästerna började efterfråga salta pannkakor så införde jag sådana också. Och så undrar alla vad äggen är gjorda av, berättar Magali.

Hon avslöjar receptet: rismjöl och butternut squash. Och ”alla”, det är stammisarna som jobbar i närheten och andra som vallfärdar från hela stan. Köket är pyttelitet liksom kylutrymmet vilket medför vissa begränsningar för Magali som lagar all mat, medan Isma gör drycken. Hon har en ugn och gör alla bakverk, men brödet köper hon in. I princip allt är ekologiskt. De lägger en stor vikt vid kaffet, och serverar bara specialkaffe av högsta kvalitet.

Calle del Carme 12

Temple

Det var när Gary Rosenberg från Paris började meditera som hans liv tog en ny riktning. Han skiftade sitt fokus från att handla om att antingen vilja ha eller inte vilja ha saker till en plats i harmoni i mitten och att observera utan att agera. Han började också äta vegetariskt och ekologiskt och slutligen flyttade han till Mallorca för att komma närmare naturen. Han öppnade Temple, kombinerat café och butik, för ett år sedan, och namnet kommer av att han menar att vårt medvetande och vår kropp är ett tempel som vi måste ta hand om.

– Jag vill nära både kropp och själ, med näringsriktig och energigivande mat, doft och musik. Förutom att vi serverar ekologisk och närodlad frukost och lunch har vi events på kvällarna. Jag bjuder in människor som har något att dela med sig av, det kan vara eteriska oljor, musik från Amazonas eller plantbaserad medicin. Dessutom har de flesta som jobbar här en bakgrund inom andlig healing och vi har samma filosofi. Lyckan måste finnas nu, inte i framtiden, menar Gary.

Menyn är enkel, det går inte att ha allt för många val när allt är färskt och plantbaserat. Gary följer årstiderna men vill också ha klassiker på menyn. Här finns också ett stort urval olika drycker, såväl varma som kalla. Folk tycker om att återvända för samma rätter, och kanske också för den lilla uteserveringen på gården. I butiken är det meditationsmattan som är bestsellern, något Gary är nöjd över, eftersom det betyder att fler och fler människor mediterar.

Calle Pou 24

Bröllopsfeber på Mallorca

Mallorcaliv går bakom kulisserna på ett bröllop och träffar människorna som ska sy och klippa, duka och titta. De ser till att maten lagas och att både stället och bruden stylas. Att planera ett bröllop verkar vara ett ständigt lyckorus om man pratar med alla de som ligger bakom eventet. 

Text: Helene Wahlström | Foto: Anders Ahlgren

”Wow” är det första jag tänker när jag ser den tjocka pärmen full av papper som eventfixaren Camilla Alvérus på Paloma Event håller i handen.

– Det här är hela dagens bröllop, förklarar hon och ritar upp en sol där solstrålarna visar vilka som ligger bakom bröllopsfirandet. Hon fortsätter.

– Vi måste ha florister, bröllopsfotograf, kock, servitörer, tekniker, sångare, dj, koordinatorer, hår- och make-up-artist, bröllopsfotograf, stylist som dekorerar platsen och chaufförer som ska bussa gästerna fram och tillbaka till location.

Exakt hur många svenska par som gifter sig på Mallorca är svårt att veta, men bröllop av det här slaget är inte ovanligt.

– Det brukar vara mellan 70-100 gäster inbjudna, berättar assistenten Laura Impollino som är Camillas högra hand.

Och tittar man på listan av namn på alla som ska utföra ett minst sagt detaljplanerat arbete är det som att se eftertexten till en actionfilm på Netflix.

– Först och främst ska man ha en location, och därefter går vi igenom hur det ska se ut med allt från blommor till dukning, smink, präst och så vidare – i minsta detalj. En del vill att ljusen ska vara högre än flaskorna på borden, andra måste bestämt veta i vilken riktning bladen på blommorna ska ligga, förklarar Camilla.

Det tar minst ett år att förbereda ett bröllop, men redan nu, hösten 2019, är det svårt att få tag på en vacker plats för 2021. Under året går mejlen på högvarv mellan brudpar och Paloma Events.

– Det är bilder på platser, dukningar, bestick, blommor, placeringar som måste stämma med brudparets önskemål, menar Camilla och visar bilder på trädgårdar, ljus- och blomsterarrangemang.

– Man tittar också på hur gångvägen mot altaret ska anordnas.

Och det är upp till Camilla att koordinera ihop kalaset.

– Det viktigaste i det här jobbet är att vara tydlig, ha integritet vara ärlig och få ett förtroende. Och att alltid ha en plan B om vädret skulle svika, säger hon med stor ödmjukhet.

Schemat för det här bröllopet omfattar ett tredagarsevent och har en minutiös tidsplanering. Bröllopsdagen börjar klockan tio med sminkning av brud och brudtärnor. Idag är det Annika Fredriksson från Blush Bridal Mallorca som är sminkös. Hon har jobbat som make-up- och hårartist med blivande brudar på Mallorca i över tio år. Det var Annika som fick dominoeffekten med bröllopsstyling att rulla på Mallorca:

– Planeringen börjar redan ett halvår innan. Man bokar mig, kommer till min salong och så testar vi olika håruppsättningar och smink, säger hon och ler stort.

Det tar två till tre timmar för den blivande bruden att, när hon väl hittat rätt, få sin look.

Annika gick Konstskolan i Stockholm år 1996.

– Hundra år sedan nu, tillägger hon och säger:

– Och då var det många som sa att jag aldrig skulle kunna försörja mig på att vara make-up artist.

– Men tji fick de för en dag år 2007 gjorde hon och hennes kollega det stora draget:

– Jag och min kompis som är fotograf gick ihop och byggde ett paket med styling och foton som vi visade upp för Svenska Kyrkan i Palma, minns hon tillbaka.

“Vi måste ha florister, bröllopsfotograf, kock, servitörer, tekniker, sångare, dj, koordinatorer, hår- och make-upartist, bröllopsfotograf, stylist som dekorerar platsen och chaufförer som ska bussa gästerna fram och tillbaka till location.
Exakt hur många svenska par som gifter sig på Mallorca är svårt att veta, men bröllop av det här slaget är inte ovanligt”.

Och då tog det fart, Annika har över 60 bokningar per år och brudarna står på kö.

Den största utmaningen är att det alltid är olika slags hår och ansikten som ska formas till brudarnas önskemål.

Ibland blir det klurigt, speciellt när någon med lite hår vill ha en stor uppsättning:

– Jag hade en kund för många år sedan som ville ha en fläta samtidigt som hon ville ha en bulle av hår på huvudet. Jag fick helt enkelt förklara att hennes hår inte räckte till. Men det är sällan sådant händer.

Varje brud får en läxa att titta i tidningar och hitta tänkbara frisyrer och sminktips som de sedan konsulterar via mejl och vid första sittningen med Annika.

– Det roligaste är ju ändå när det är lite annorlunda med mycket smink och rolig frisyr där man får vara kreativ.

I dag är det Louise och Emil som ska gifta sig. Louise har valt en naturlig look med lockigt hår halvt uppsatt med två spännen i klassisk bröllopsfrisyr.

Det är två timmar kvar tills det är dags att skrida mot altaret. Bruden är inte nervös, tvärtom säger hon att hon tycker bara att det ska bli kul:

– Vi har planerat bröllopet i ett och ett halvt år. Emil har varit på Mallorca sedan barnsben och ville inte gifta sig i Sverige. Först försökte vi hitta ett ställe själva, men det var omöjligt så vi har tillbringat många timmar i bil med Camilla för att hitta den perfekta platsen.

Tillslut föll de för en finca i bergen utanför Orient på en plats som bjuder på många behagliga överraskningar. Utsikten över berg och lummiga olivträd kan få vem som helst att tappa andan och födas på nytt igen. Här finns fåren som bräker omedvetna om etiketten, syrsorna som spelar i sommarhettan medan bergen ligger som en sagolik kuliss runt om oss under en klarblå himmel.

Ja, det är som en bal på slottet.

Man brukar säga att maten leder oss till hjärtat. Det blev fyra provsittningar för bröllopsparet innan de fann den perfekta middagsmenyn som ska sitta som smäcken i gommen i kväll.

– Vi har planerat maten sedan ett halvår, och det har blivit tjugofyra förrätter och tre huvudrätter, säger kocken Sose Carlos Fernandes Martin.

Hans team har lagat mat sedan nio i morse och nu är det finliret som ska smidas.

– Vi är fem kockar som förbereder den här middagen.

När jag frågar om menyn skrattar han urskuldande och pekar på fyra pappersark full av ingredienser.

Och vad vore inte ett bröllop utan bröllopsfotografen? Idag är det den vana Violetta Minnick som håller i kameran. Hon är på plats prick klockan 14:30.

– Jag tar ungefär 4000 bilder och redigerar 600 till bröllopsparet. Dom svåraste bilderna är nattbilderna med skuggor som skymmer ansiktena. De viktigaste är såklart dom jag  tar under ceremonin.

Ja, tänk att missa första kyssen som nygifta, som ju bara sker en gång och aldrig mer. Det måste vara bra tajming på den som ska fota festen, och Violetta kan säkert sin sak. Med över 40 bröllop per år och 20 000 följare på Instagram kan man inte tro annat.

Andra som också måste ha briljant tajming är servicepersonalen som är klädda som säkerhetsvakter med walkie-talkies, allt för den perfekta koordinationen. Mallorcaliv hinner ta en bild men sedan måste de rusa ner till ceremonin där ljudet för bröllopsparets sång ska testas.

Det är Nova Thomander, 17 år som ska sjunga ’Perfect´ av Ed Sheeran. Hon ackompanjeras av sin pappa Fredrik.

– Nej, jag är inte nervös, meddelar hon.

Och när Nova tar ton förstår jag varför. Hon har sjungit på åtta bröllop den här sommaren och rösten som vibrerar mellan stenhusen och ut över landskapet måste få även fåren att rysa av välbehag.

Snart är det klappat och klart. Camilla Alvérus börjar andas ut och kalaset kan börja. Vi står i stentrappan som är prydd med ljus, det blev 75 stycken närmare bestämt och för att inte tala om blomsterarrangemanget.

Marga Lida, florist från Fridas Garden har hållit på i 24 timmar med att knyta och knipsa blomstjälkar för dagens bröllop. När hon inte gör bröllop smyckar hon hotellen i Palma.

– Men bröllop är mycket mer speciellt. Det svåraste är att hitta rätt blommor för bröllopsparen.

I dag är det fyra stora buketter som ska knytas förutom brudbukett, middags- och barbord som ska smyckas med hennes verk. Vikten på alla blommor är mer än tio kilo.

Dekoratören Mercedes Ferragut springer förbi oss, en hjälte som ansvarar för alla detaljer. I sista minuten rusar hon in på damrummet och fyller en korg med plåster, parfym, hårspray och hårsnoddar.

– Allt brukar ta slut, hinner hon slänga ur sig innan hon skrattar och springer vidare.

Hon har till och med lyckats lägga in en concealer för den som akut behöver täcka oartiga kvisslor i ansiktet som behagar dyka upp mitt under festligheterna.

När vi närmar oss tidpunkten då bussen ska anlända med gästerna ser Camilla Alvérus äntligen ut att slappna av.

– Det är nu jag skulle kunna sitta ner med ett glas vin lägga upp benen och bara njuta av att titta på verket, avslutar hon.

Exklusiva oaser för avkoppling på Mallorca

Grupo Zhero erbjuder två beachclubs för den perfekta avkopplingen på Mallorca, en nära stranden vid Cala Major och en vid stranden i Magaluf.

PAU FERRAGUT | PALMA

Grupo Zhero har sett ut två av Mallorcas mest paradisiska platser för sina beachclubs, båda med garanterad kvalitet som signum.

Zhero Beach Club i Cala Major och Zhero Boathouse i Magaluf erbjuder ett varierat utbud av tjänster för att organisera de ultimata festerna och eventen. Båda erbjuder en välkomnande och intim atmosfär och det bästa inom musik och underhållning.

Zhero Beach Club

Klubben har en oslagbar vy över Palmabukten som ger den perfekta inramningen till en avslappnande dag. Gästerna kan njuta av en varierad meny i skuggan av parasollerna vid borden intill poolen som har utsikt över havet. Många av de omtyckta rätterna kan delas mellan flera, något som brukar lyfta de flesta måltider.

Restaurangen har ett stort urval av sushi och sashimi på tonfisk, lax och avokado. På menyn finns även klassiker som caesarsallad, fransk sallad, kycklingvingar med kryddig majonnäs och Wagyu-hamburgare.

Zhero Beach Club har öppet från 8:00 på morgonen till 20:00 på kvällen, när solen börjar gå ner över sommarhimlen.

Zhero Boathouse

Tack vare Calviàs storsatsning på Magaluf med bland annat ett förnyat och förbättrat nöjesutbud blev Grupo Zhero erbjuden möjligheten att öppna Zhero Boathouse precis vid stranden. Här kan boende och besökare njuta av högsta service i en skön atmosfär vid havet. Läget är perfekt för att koppla av till ljudet av vågorna i skuggan av tallarna som omger relaxdelen.

Varje dag från klockan 11:00 kan gästerna välja mellan ett stort urval cocktails, mallorkinska viner och fransk champagne som serveras direkt vid solstolen.

Matsalen är en idealisk plats för att njuta av panerade räkor, sallad på ankfilé och grapefrukt eller ruccolasallad med bur-rata, eller av andra rätter av samma höga kvalitet som laxteriyaki och grillad organisk kyckling.

Zhero Beach Club
Joan Miró, 305. Cala Major (Palma)
www.zherobeachclub.com

Zhero Boathouse
Contralmirall Pou, 1. Magaluf.
www.zheroboathouse.com

Åh till Magaluf styrde vi vår sista resa

I över trettio år har charterflyget skyfflat svenska tonåringar till Magaluf, ja långt innan Orup besjöng de skrattande måsarna över förlorad kärlek på partystranden. Inte bara svenskar förresten, utan framför allt brittiska och även spanska tonåringar som traditionsenligt styr sin första resa hit med vännerna efter en efterlängtad examen. Mallorcaliv skriver om den pågående omvandlingen av Magaluf och El Arenal. 

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Anders Ahlgren

Magaluf var länge det hetaste en tonåring kunde åka till, men nu har hon kanske gjort sin sista resa hit. För sedan en tid har det lokala styret döpt om stranden till Calvià Beach. Och ingenting ska bli som det varit. Man har rustat upp strandpromenader och parker, fått flera stora hotell att uppgradera samtidigt som man jagat bort barer, diskotek och partybåtar som bryter mot licenser och nya strikta sedlighetslagar. Grabbarna Grus och andra klassiska tillhåll ges restriktioner medan poshiga Nikki Beach har fått en egen strandremsa intill splitternya femstjärniga Meliá Calvià Beach The Plaza.

De stökiga tonåringarna ska ut och de välbeställda turisterna ska in. Så har man lyckats?

Vittnesmålen har varit många om spyor på gator och i buskar efter vad som för många unga är första fyllan, men också om droger på barerna, slagsmål på gatan, sex på stranden under solstolarna och rånarligor som enkelt plockar plånböcker ur berusades bakfickor och, mest skrämmande av allt, den ökända balconingen som ett tiotal gånger om året slutar i brutal död, inte sällan medan vännerna är för fulla för att upptäcka något. I fler än en notis i lokaltidningarna har stått att läsa om förbipasserande grannar som under morgontimmarna upptäckt en kropp på gatan nedanför långt innan vännerna förstått att det är någon i gänget som saknas.

Just grannarna var de som först slog larm, i Magaluf såväl som i El Arenal. De stod inte ut med fyllan och partyt, med att bli hånade och spottade efter när de sa ifrån, och de stod framför allt inte ut med balcoingen. De lokala hotellen och näringsställena lyssnade inte först, och inte den lokala polisen. Men till slut reagerade kommunerna. De fick med sig några av hotellkedjorna och 2014 sattes en plan i verket, i stort sett samtidigt Calvià och Palma dit El Arenal tillhör, i syfte att locka en mer städad publik till de fantastiska finkorniga och långgrunda stränderna. Mot att man upprättade en rad förbud mot störande uppträdande, rustade upp parker och strandpromenader och införde dryga böter mot korttidsuthyrning utan licens, lovade hotellkedjorna att renovera och uppgradera. Gemensamt gick man ut med en kampanj för att förlänga turistsäsongen så att turisterna ska vilja boka resor även på vintern. I samma veva slog man igen den ökände nöjeskungen Bartolomé Cursachs jättediskotek BCM i Magaluf och Pasha i Palma.

Fem år senare besöker jag de fortfarande lika populära Magaluf och El Arenal. Till Magaluf kommer jag första gången i lågsäsong. Den breda stranden är tom på människor och parasoll, men flera av hotellen som kantar promenaden lyser nyputsat vita mot den blå himlen. Ett är nya femstjärniga gigantiska all-inclusive-hotellet Meliá Calvià Beach The Plaza, och vid torget pågår öppningen av välkända spanska klädbutiker som Mango, Cortefiel och Womens Secret. Torget övervakas av kameror och på lyktstolpar sitter skyltar som varnar för böter vid olämpligt beteende. Men bakom neddragna järnjalusier ligger souvenirbutiker och restauranger som inte ser ut att ha förändrats på årtionden.

Säsongen har smugit igång och på den breda milsvida stranden står rader av blå solstolar och de karaktäristiska parasollerna med tak av långt torkat gräs. Jag tar min handduk och lägger mig på den öppna stranden emellan två solstolspartier. Sanden är ren, snäckskalsljus och finkornigt mjuk mot fingrarna

När jag besöker El Arenal har stora hotellkomplex som nyss täcktes av blå vepor just öppnat. Stranden är milslång och kantas av palmer och vackra planteringar. De kommundrivna strandbarerna ser alla likadana ut och är alla nymålade i vitt med blå text, och för att hitta rätt kan man behöva känna till strandbarens siffra. Mellan Can Pastilla och Balenarios 6 ligger numera de fyrstjärniga hotellen på rad och fler än ett femstjärnigt hotell har just slagit upp portarna, som Iberostars nya lyxhotell Llaut. Det är en stor förändring för El Arenal som för många varit känt för sina billiga lägenhetshotell.

Säsongen har smugit igång och på den breda milsvida stranden står rader av blå solstolar och de karaktäristiska parasollerna med tak av långt torkat gräs. Jag tar min handduk och lägger mig på den öppna stranden emellan två solstolspartier. Sanden är ren, snäckskalsljus och finkornigt mjuk mot fingrarna. Framför mig hör jag ett par kvinnor i femtioårsåldern prata svenska, och bredvid och bakom mig ligger ensamma äldre män i guldhalsband och små uppdragna badshorts. I det långgrunda vattnet badar två spanska småflickor medan deras pappa står i vågskvalpet och ser på. En mer perfekt strand går inte att finna.

En stund senare går jag längs strandpromenaden. Vid Balenario 8 varvas de gamla lägenhetshotellen i brunt och smutsgult med nyrenoverade vita med turkosa balkongskydd i glas. Framför den nöjesparksliknande jätteölhallen Megapark köper ett gäng österrikiska killar färgglada hattar och solglasögon av en strandförsäljare. Jag ser på medan de gapflabbandes samlas för fotografering runt Herman ”Hermenator” i stålmansdräkt och uppblåsbar penis medan en av dem, Christian, frigör sig från gruppen för att ta sig en svängom med mig på strandpromenaden.

–Vi är här på Hermans svensexa. Vi grundar med en rejäl frukost på hotellet, sedan går vi ut och har kul. Visste du att Megapark har gratis öl mellan halv elva och elva? På förmiddagen alltså, lägger han till och ler brett.

Christian har en handduk om midjan och en penisvisselpipa om halsen. Jag pekar på kinden där han har en penis målad. Det hade han ingen aning men är lika glad ändå.
Något tröttare ser Michael och hans tre vänner ut. De sitter utanför Chalet Siena, designad som en tropisk chiringuito, iklädda i blå lagtröjor från Magdeburg och dricker öl. Michael berättar att de åker hit två gånger om året.

–Jag tar alltid säsongens första glüwein i El Arenal. Vi letar billigt flyg och boende och sen åker vi. Men ölen är inte billigare än i Tyskland, i så fall ska man åka till Ungern eller Bulgarien.

Jag går vidare och tar in på calle Jamón, eller Schinken-strasse om man så vill. Här går stora grupper av tyska tonåringar längs den breda gatan, och uteserveringen på Bierkönig, en ölhall i tyolerstil, håller just på att fyllas upp. Jag tar mig förbi vakterna och möts av tysk umpa-umpa och stora kompisgäng som dricker öl ur jätteglas med surgrör. På var sitt bord längre in i lokalen står två flickor i bikini och dansar. En äldre man går fram och stoppar en sedel innanför strumpebandet på blondinen, sedan går han lugnt tillbaka och sätter sig bredvid sin jämngamla fru.

Så vidare längs strandpromenaden. Jag passerar Riu San Francisco, ett av de första hotellen som byggdes längs den milslånga sandstranden och vars balkonger lyser nymålat vita. På den tiden fanns bara barrskog här, förutom en fiskeby längst bort vid Club Nautico Arenal. De två andra hotellen var Riu Concordia och Salt Garanda vid Balenarios 6. Båda var tre-stjärniga men Garanda har med åren rustat upp till femstjärnigt. På hotellets takterrass träffar jag Ingeborg och Rudolf Hus, ett äldre tyskt par från Lüdenscheid.

–Vi bodde på Concordia på vår bröllopsresa sommaren 1966, men kom till terrassen på Garanda för att dansa. Sedan dess har vi bott här varje år och nu är personalen som våra vänner, säger Rudolf på välartikulerad tyska.

De berättar att de gärna tar promenader mot Can Pastilla, där hotellen liksom Garanda är upprustade.

–Vi går aldrig mot Megapark, där är det förskräckligt. Men sista året har det blivit mycket bättre. Die Polizei hat die Kontrolle, säger Ingeborg med allvarlig blick.

Och så berättar de i mun hur hotellets ägare engagerade sig i lokalpolitiken för att få till en upprustning av området och kämpa mot störande, illegala verksamheter.

Men det femstjärniga hotellet ser ut att vara nästan tomt på gäster.

–Det har blivit dyrt, konstaterar de. Vi åker gärna hit men många bor hellre någon annanstans om de har råd.

En lördagsnatt går jag längs The Strip i Magaluf. Här möts jag av tjejer som vinglar runt på platåskor och miniklänningar som avslöjar stora tatueringar, medan killgängen söks upp av prostituerade och hetsiga afrikaner som försöker locka dem till närmaste lapdancebar. I en korsning ligger en man i vit kostym blodig på trottoaren, omgiven av människor som försöker hjälpa.

Vid ett ensamt bord sitter ett äldre par som ser ut att hellre vilja befinna sig någon annanstans. Men jag ser också poliser, och kanske är det därför stämningen är lugnare än jag väntat mig.

Men jag ser heller inte skymten av de välbeställda barnfamiljerna och pensionärerna, de som enligt den stora förvandlingsplanen borde vara här. Kanske sover de sött, eller så dinerar på någon av all-inclusive-hotellens restauranger. Eller så kom de aldrig i de stora skaror som förväntades. I lokaltidningarna levereras siffror om först 30-procentiga rabatter, sedan 50-procentiga på öns femstjärniga hotell, och flyg som dirigeras om till politiskt instabila lågprisdestinationer som Egypten och Turkiet.

På The Strip är de i varje fall inte. Trots renoveringar ser klientelet inte ut att ha förändrats jämfört med de senaste 20 åren. Däremot verkar stöket och fyllan vara mer kontrollerad, så som paret Hus på hotel Garanda vittnade om. Om balconingen minskar får statistiken och lokaltidningarnas nyhetsartiklar visa. Förra sommaren omkom sex i Magaluf, hittills i år en och flera svårt skadade, bland dem en svensk och allt skedde inpå småtimmarna. Men minskar det har grannarna lyckats i sin långa kamp, till allas lättnad.

Och ungdomarna ser lyckliga ut. De hitresta spanjorerna, britterna, tyskarna, svenskarna och så de som bor på ön, av alla nationaliteter. Kanske reste deras föräldrar hit i samma ålder och har delat med sig av minnen om åren som unga, vilda och fria. Kanske är de också här, på ett lyxhotell med småsyskonen eller med sina åldrande föräldrar.

Men i de ökande kontrollernas gyllene årtionde sitter de säkert vakna där de än befinner sig, med mobilen i handen och övervakar sina tonåringars vinglande steg över gps.

Balconing är något som främst fulla eller drogpåverkade britter och irländare tycks ägna sig åt. De hoppar från balkongen ner i poolen många meter ner eller klättrar över till grannens balkong. Flera initiativ har tagits för att hejda galenskapen.

5 rooftops i Palma

Med ett glas cava i ena handen, en mallorqinsk ”coca” i andra, trevligt sällskap och en magisk utsikt över Palma bukten i solnedgången, så kan det inte bli annat än en lyckad kväll. Vill du se Palma från ett högre perspektiv, ska du ta dig till hotellens och restaurangernas terrasser och rooftops. Här är utsikten oslagbar.

Text:Shirin Djavidi
Foto: Pär Olsson

49 Steps Bar & Grill

Utsikt över hamnen i solnedgången

Ett stenkast från Palmas populära allé och mittpunkt, Passeig de Born, ligger denna bar och grill. Här sitter gästerna på rad för att njuta av den spektakulära utsikten över Palmas hamn med segelbåtarnas alla master och Tramuntanabergen i bakgrunden. Åt andra hållet ligger katedralen. Den hungriga kan välja från den amerikansk/spanska menyn tillsammans med cava, öl, och andra drycker. Njut av en klassisk amerikansk grillad hamburgare med guacemole eller pulled pork. Om du vill köra den mer spanska stilen serveras tapas. Huvudrestauragen ligger en trappa ner.

Var beredd på en hel del turister.

Baren öppnar kl 12 och köket från 13.00 med uppehåll för siesta timmarna mitt på dagen.

Hitta Hit: Carrer del Moll 6, Palma – www.49stepsmallorca.com

Sant Francesc – Hotel Singular

Naturligt, lokalt och ekologist

Det femstjärniga hotellet bjuder på en lugn och exklusiv takterrass om 200 kvadratmeter mitt i hjärtat av gamla stan, dit inga bilar når utan special tillstånd. Njut av både naturliga viner och drinkar, samt god mat. På hotellet är man framförallt stolta över sitt samarbete med den kända lokala mallorkinska kocken Maria Solivellas. Restaurangen Coca Toneta serverar såklart Coca. Den så kallade ”mallokinska pizzan”, som kan ätas såväl kall som varm. Men det går också att välja på musslor från grannön Menorca eller lokal mandelsoppa.

Hotellets signum är att de satsar fullt ut på lokala råvaror från Balearerna (Mallorca, Menorca, Ibiza och Formentera). Råvarorna är ekologiska och naturliga. Även vinerna och starkspriten, som gin från Menorca och Rom från Mallorca. Alla viner kommer från Mallorca. Mojitos blandas såklart med citroner från ön, istället för lime som inte växer på ön, samt ekologiskt brunt socker.

Under dagen njuter hotellets gäster av poolen och snacksmenyn, och från klockan 19 är allmänheten välkommen upp.

Hitta Hit: Plaza Sant Francesc 5, Palma – www.hotelsantfrancesc.com

Katagi Blau

För den asiatiska matälskaren

15 minuter öster om Palma, nästan längst bort på Playa de Palma, hittar du det nya femstjärniga hotellet Iberostar Llaut hotellet. En otippad pärla mitt bland turisthotellen. Ta hissen upp till takterrassen och du hamnar på restaurang Katagi Blau, med utsikt över hela Palmabukten. Namnet på restaurangen betyder den blåa linjen mellan himmel och hav. Om du gillar asiatisk mat är det väl värt ett besök. De satsar på lokala produkter, och gillar att blanda mycket smaker och konsistenser. Till exempel krispigt, sött, salt, surt och balansen mellan de olika smakerna. Missa inte spicy tuna teriyaki.

Hit kommer gäster från hela ön. Bara en liten del är hotellets egna gäster äter här.

På terrassen finns en sunsetmeny till kvällen samt en snacksmeny, samt en businessmeny mitt på dagen.

Här kan du också uppleva en japanska Teppanyaki show under en och en halv timme, där kocken spexar med maten inför gästerna.

DJ på terrassen varje kväll. Bar och restaurangen är öppen dagligen.

Hitta Hit: Avenida América 2, Playa de Palma – www.katagiblau.com

Can Alomar- Boutique Hotel

Champagnebar med rysk kaviar

Denna lilla hotellentré, precis runt hörnet från Rolexbutiken och Massimo Dutti, kan vara lätt att missa mitt i gamla stan. En smal entré leder upp till en bar, en stor soffgrupp, restaurang och två stora uteterrasser. En för dryck och en för mat. Du sitter mitt bland trädkronorna ovanför Passeig de Born.

– Hotellet öppnade för sex år sedan av den spanska familjen Alomar, men är nu svenskägt, säger hovmästarinnan Angel.

Terrassen inger en blandad känsla av hotell lyx och mys. Här sitter välklädda gäster och njuter av något gott att dricka. Till det serveras alltid karamelliserade mandlar med guldfärg.

På restaurang De Tokio a Limas meny finner du Veuve Clicquot Champagne och rysk kaviar som serveras med blinier. Under sommaren erbjuder de fyra olika sorters kaviar. Menyn är peruansk/japansk och de är kända för sin ceviche. Missa inte den himmelskt goda citronpajen med lemoncurd och citronsorbet i mitten, med citroner från Sollér såklart.

Glöm inte att boka bord till kvällen om du vill äta. Det blir snabbt fullt. Barmenyn serveras från 12.30

Hitta Hit: Carrer Sant Feliu 1, Palma – www.boutiquehotelcanalomar.com

Nakar Hotel

Skön musik och goda drinkar

På taket av Nakar Hotel ska du ta dig om du vill lyssna på riktigt skön musik och dricka goda drinkar. Här serveras allt från söta jordgubbsmojitos och aperol, till daiqiri och gin tonic. På det avlånga taket finner du en liten pool, en bar och en dj som spelar jazz, soul och hip hop.

– Vi satsar på att inte spela klassisk klubbmusik, utan kör vår egen grej och med lagom ljudnivå så gästerna kan prata. Vi spelar alla kvällar i veckan under sommarmånaderna, säger Gary som är dj för kvällen.

Publiken är blandad med både turister och en hel del spanjorer. Åt ena håller ser du stadsdelen Bon Aires och åt andra hållet takåsar, katedralen och La Lonja. Om du blir hungrig får du ta dig en trappa ner. På takterrassen finns bara dricka, med skönt häng innan middagen.

Nakar hotel öppnade för bara tre år sedan och har snabbt blivit ett populärt ställe mitt på den centrala shoppinggatan Avenida Jaime III, nästan vägg i vägg med El Corte Inglés.

Takterrassen öppnar för allmänheten från 19.30.

Hitta Hit: Avenida Jaime III, 21 – www.nakarhotel.com

Restaurang och catering Flanigan på Mallorca

Med sin 30-åriga historia är Flanigan en av Puerto Portals mest klassiska och omtyckta restauranger. Flanigan erbjuder ett traditionellt spanskt kök som är så nära äkta hemlagad mat man kan komma, genom att blanda nostalgi med unika smaker och de bästa råvarorna. En av restaurangens höjdpunkter är den stora terrassen med havsutsikt.

Flanigans har en omfattande och variationsrik meny med rätter som fisk och skaldjur, färsk grillad fisk och ångad fisk. De erbjuder även ett brett utbud av kötträtter, från tartar till en utsökt filébiff från Galicien. Flanigans hamburgare är en av storsäljarna på menyn. Och under sommarmånaderna är en av deras mest populära rätter en klassisk andalusisk gazpacho gjord på ekologiska råvaror från restaurangens egna köksträdgård. De har också ett fantastiskt urval av pasta och paellarätter. Dessutom – ingen bör lämna restaurangen utan att ha smakat Flanigans berömda äppeltårta, en klassiker bland stamgästerna.

Till Flanigan går man för att njuta av enkla rätter fyllda med smak, tillagade på de bästa färska råvarorna som serveras i en avkopplande miljö precis intill strandpromenaden med utsikt över småbåtshamnen. Flanigan är synonymt med kvalitet, professionalism och engagemang, tre ben som restaurangens filosofi vilar tryggt på.

Catering

Flanigan levererar skräddarsydda cateringtjänster till företag och privata evenemang som bröllop. Personalen lyssnar på kundernas behov och hjälper till att göra verklighet av drömmar och önskemål. Flanigans kvalitetsstämpel känns igen i varje evenemang eftersom maten tilllagas precis före servering, så som det alltid borde vara. Catering Flanigans duktiga kockar och serveringspersonal står för samma höga kvalitet oavsett var platsen och lokalen för evenemangen än ligger.

Flanigan catering till ditt hem, din yacht, din privata fest eller till ditt bröllop.

FLANIGAN
Puerto Portals, local 16
T (+34) 971 679 191 – info@flanigan.es – www.flanigan.es

Njut med alla sinnen på Iberostar Grand Portals Nous

Bendinat Beach ligger rakt nedanför balkongen. Jag öppnar dörren och tar in av ljudet från vågorna. Det är regelbundet och rogivande och störs varken av bilar eller barnskrik.

Plötsligt kommer tillfället då vi inte har något inbokat och svärmor säger att hon kan ta barnen en helg. Vi kommer snabbt överens om Mallorca. Det ligger lagom långt bort, är oändligt vackert och närapå solsäkert. Vi vill bo modernt och lyxigt vid stranden, och vi vill bo lugnt men ändå ha nära till det roliga utelivet. Hotellet hittar vi på nätet i stort sett samtidigt: Iberostar Grand Portals Nous.

Två veckor senare. Taxin letar sig fram längs en smal gata som leder ner mot havet. Och där sticker den upp, den karakteristiska vita hotellbyggnaden som trots sina elva våningar smälter rakt in i det vackert kuperade landskapet. Vi kliver ur bilen på en innergård och hamnar i en grön oas. Lobbyn är så rogivande och diskret att vi först misstar den som receptionen till hotellets spa.

Kati som tar emot oss ler åt vår förvirring och visar oss in till Selini bar. Vi sjunker ner i den mjuka soffan och omedelbart slås jag av vyn utanför de stora panoramafönstren. Grönt, blått, turkost och sandfärgat i en ljuvlig kombination och jag vet redan nu att jag inte kommer att få nog av Medelhavets färger.

Kati försvinner men är lika snabbt tillbaka med två glas Moët och varsitt ostronskal med en skimrande jättepärla. Hon ber oss smaka, vit choklad och mer Moët.

Jag är säker, det här kommer bli en riktigt bra helg!

När jag slitit blicken från utsikten kan jag ta in hotellet. Det andas design i varje detalj, lustfylld och organisk och jag ser snart att vissa mönster upprepar sig, som den stiliserade blomsterbuketten. Det mesta är vitt men tror man att inredningen är stilrent skandinavisk bedrar man sig, för överallt möts man av det romantiska och grandiosa och färgstarka. Designern Marcel Wanders är holländare och det märks att han fick fria händer, vi hittar nya lekfulla mönster överallt. Medan vi väntar råkar vi titta in i biblioteket. Tjocka böcker om design, mode och erotik, inte en barnbok eller barnfilm så långt ögat når. Vi ser på varandra och ler.

Kati visar oss till rummet, ett Marcel Wander-room med havsutsikt åt två håll, stranden Bendinat Beach ligger rakt nedanför balkongen. Jag öppnar dörren och tar in av ljudet från vågorna. Det är regelbundet och rogivande och störs varken av bilar eller barnskrik. Grand Portals Nous är ett adults only-hotel, och det är två av skälen till att vi valde just detta: Grand är Iberostars allra lyxigaste segment och just den här helgen omger vi oss gärna med bara vuxna.

Innan Kati lämnar oss visar hon rummet. Vi tar var sin jordgubbe från välkomstbrickan medan vi lyssnar till henne. Det är inte bara designen som är organisk, utan även engångsartiklarna.

Iberostar har en hållbar profil som innebär plastfritt, uthålligt fiske och att verka för att förbättra havsmiljön längs kusterna. Och mycket riktigt är papperskorgarnas påsar gjorda av potatisstärkelse och kaffekapslarna av majsstärkelse.

Kati slår på teven och visar oss menyerna med hotellinformation, allt för att få ner användandet av papper. Stärkt av de goda ansatserna låter jag balkongdörren stå öppen för att minska på AC:ns elförbrukning. Vågornas brus besvärar oss inte det minsta!

Hur mycket utsikten över havet än lockar väljer vi att inleda vår vistelse vid poolen. Den ligger på sjunde våningen och omges av solstolar och stora vita parasoller. Vi slänger oss på rygg och blir omgående serverade bubbelvatten och nötblandning. Jag tar in sältan och blundar, och blir liggande och lyssnar till det lugnande vattenfallet som rinner längs med Marcel Wanders gigantiska blomstermosaik. Mobilen får stanna i väskan.

När jag kisar fram under solhatten ser jag att samma lugn tycks råda bland mina solgrannar. Par och tjejkompisar i olika åldrar viskar, småskrattar eller halvsover bredvid varandra på de vita solstolarna. Ingen tycks vilja röra en fena, utom när det är dags att svalka sig i den genomblå blomsterdesignade takpoolen.

Några timmar senare väljer vi ändå att röra på oss. Men med långsam start, vi bestämmer oss för att ta vägen om hotellets spa. Gymmet hoppar vi över just idag trots att det ser modernt och välutrustat ut. I lobbyn börjar vi fundera på de prisvärda behandlingarna, men vi börjar med att prova själva spadelen. Det är ingenting vi ångrar. Jag som älskar ångbastu går raka vägen in och lägger mig på rygg på den cirkelformade mosaikklädda bänken. Och efter att ha tävlat om vem som först vågar sig på den isvakslikande blå poolen och duschen med fallande kallvattenshink hittar jag en ny favorit, den infraröda bastun. Jag har tidigare bara hört talas om dess fantastiska egenskaper för det ibland så svårigångkickade lymfsystemet, och jag gillar den direkt. Jag lägger mig återigen på rygg och låter mig omslutas av den mjuka värmen.

Men nu är det dags att se omgivningarna. Vi byter snabbt om på rummet och tar oss ut från hotellet. Tar oss ned till stranden och sparkar av oss flip-flopsen. Mina ömma fötter sjunker ner i den finkorniga sanden och några steg senare slår de salta vågorna över anklarna. Framför oss breder det turkosblå Medelhavet ut sig mot horisonten. Vi går den korta vägen längs strandkanten och beställer varsin kall öl i den lilla chiringuiton. Blir livet bättre än så här?

Om livet handlar om att njuta av intryck genom alla sinnen så är vi definitivt på god väg. Men vi vill ha mer, och vi tar den lilla naturvägen framför hotellet längs klipporna. Gulblommande kaktusar och vindpinade tallar kantar vägen, och snart kommer vi fram till en platå. Vi går ut mot kanten och hänförs av utsikten. Framför oss det blå havet med vita segelbåtar och karga öar, till höger den dramatiska klippiga kusten med Palma i fjärran och till vänster den långa fullpackade stranden intill båt- och yachtmarinan Puerto Portals. Och på höjden bakom oss en vacker gammal stenkyrka som blickar ut över alltihop.

Vi går fram till stentrappan som leder till stranden. Nedanför oss pumpar musiken från Roxy Beach som redan sen eftermiddag är fullsatt med semesterlediga skandinaver, engelsmän och tyskar.
Musiken och skratten väcker något i oss, men vi går ändå tillbaka till hotellet. Vi har en bokning på hotellets restaurang framför oss och har dessutom blivit lovade en visning av suiterna. Efter en stunds avkoppling på rummet med utsikten från den breda sängen som vi aldrig får nog av möter vi upp Kati. Hon börjar med den största av dem alla, Sea view Penthouse suite. Och utsikten från suiten och den enorma privata takterrassen är verkligen överväldigande. Jag drabbas av en intensiv lust att slinka ner i bubbelpoolen i terrassens ena hörn men det finns flera rum att se.

Till exempel den lika stora Sea view Stargazer suite. Eller den lekfulla Gaming suite. Men suiten som jag inte kan sluta tänka på är Naughty suite. Hotellet har till och med två. Här har verkligen konceptet med adults only tagits hela vägen ut. Svarta väggar, röda sammetsgardiner. Runda speglar i taket över en rund säng och en pole på armslängds avstånd, och små diskreta ringar med svarta knutna rosettband på den madrasserade sänggaveln.

Kati visar oss den speciella menyn som ligger gömd under den läderklädda brevmappen på skrivbordet. Vi tittar på varandra. Nästa gång, viskar vi och följer motvilligt efter Kati ut i hotellkorridoren.

Astir betyder stjärna på holländska. Och restaurangen Astir ligger verkligen som en glittrande stjärna ovanför strandlinjen. Från bordet på terrassen har vi utsikt över den vita champagnebaren och den lika vita Marcel Wanders-skulpturen livets träd, samtidigt som en ring av klockor kastar sitt mjuka ljus över kvällningen. Vi blir serverade trerättersmeny med apertif som till fullo är baserad på hållbara och lokala råvaror. Det är säsong för fikon vars träd växer över hela ön och den söta frukten återfinns i både gazpachon och inbakad i kycklingen. Till efterrätt väljer vi en delikat mallorkinsk tårta med rostad maräng, apelsinkräm, bär och mörk choklad.

Vi skålar i det sista av vinet och njuter av lugnet. Från borden runtomkring hör vi låga förtroliga samtal på engelska, tyska, svenska, spanska och kinesiska. Vi ser också de som njuter alldeles ensamma med sin tidning eller mobil, som ser ut att ha en lyxhelg för sig själv. Men restaurangen är inte fullsatt och vi gissar att flera av gästerna valt att prova andra restauranger ikväll.

Vi tittar på varandra och tänker samma sak. Ber om en taxi och åker den korta biten till Puerto Portals marina. Följer discomusiken och det höga sorlet.

Vi väger mellan övervåningen på Ritzi och Flannigan’s. Och väljer den sistnämnda. Det är trångt och stämningen är hög. Och den höjs ytterligare i takt med musiken. Efter en stunds people watching i baren börjar vi dansa och vi blir kvar längre än vi tänkt oss. Ingen av oss vågar tänka på hur länge sedan vi senast tog oss tid till det här men till slut tar vi en taxi tillbaks till hotellet och njuter oss till sömns till det mjuka ljudet från vågorna.

Vi njuter likaledes fullt det kommande dygnet innanför och utanför hotellets vita väggar. Den sista morgonen tillbringar vi extra länge vid frukosten. Den serveras på samma restaurang som middagen, och vi väljer vårt favoritbord i skuggan med utsikt över såväl buffén som terrassen och havet.

Vi väljer noga från menyn. Den är välkomponerad med ett stort antal smakfulla och hälsosamma varma och kalla rätter. Ägg, smoothies, juicer och bowls. Och på buffén finns ett brett urval av lokala ostar och charkuterier, både uppskuret och som små delikata tapas och pambolis.

Vi tar den långa vägen till rummet, via trädgården med sina rogivande sittgrupper och förbi wellnessbaren och poolen, för att njuta av hotellet så länge vi bara kan. Vi packar det sista. Medan vi väntar på taxin klickar vi oss in på Iberostar Grand Portals Nous hemsida. Scrollar oss fram till suiterna. Penthouse suite, Stargaze suite. Naughy suite.

Nästa gång, viskar vi till varandra. Scrollar lite till. Klickar på den gröna knappen.

18 meter under havsytan i El Toro

Med heltäckande våtdräkt och all utrustning på rullar jag baklänges ned över dykbåtens runda reling och ner i de mörka vågorna. Vi befinner oss utanför den branta sluttningen vid det marina skyddsområdet El Toro för att dyka. Inte ett hus syns härifrån, knappt ett träd, vi har färdats med båten i tio minuter men skulle lika gärna kunna befinna oss i ett öde land. Om bara några minuter ska jag för första gången dyka på Mallorca.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Jag sjunker ner under vattenytan, men flyter upp tack vare luften i dykvästen som håller flaskan med andningsgas på plats på min rygg. Nico Mommens, min belgiska instruktör, simmar fram till mig och ber mig göra två säkerhetstest. Det var fem år sedan jag dök sist, och då i tropiska vatten. Jag gör testen, låtsas att jag tappar munstycket och att masken fylls med vatten. Jag har ännu inte vant mig vid tanken att jag kan andas och se under vatten och känner paniken komma.

     Jag vill upp, tillbaka till tryggheten på båten och hellre vänta där medan de andra dyker. Men Nico vill inte förstå. Istället pekar han nedåt. Stora stim av svarta och regnbågsfärgade fiskar passerar rakt under oss, bredvid en vägg av hängande ljusgröna alger som sträcker sig ner i djupet under oss. Den meditativa känslan kommer över mig, min andning blir lugn. Och vi sjunker ner i havet tillsammans.

Nico har jobbat som dykinstruktör på Zoea Divingcenter i Santa Ponsa i två år nu. Han har tidigare varit instruktör i mer tropiska vatten, men tror han blir kvar här några år till. ”Hur mycket bättre kan man ha det?”, säger han och ler i båten ut, men medger att han drömmer om att dyka och bo några år i Mexico.

     Zoea har legat på samma plats i Club Nautico Santa Ponsa i 22 år och håller öppet året om. Idag är det en båt som går ut och vi är 17 betalande med olika grad av dykerfarenhet, men under högsäsong är det tre båtar.

– Mallorca är ingen dykdestination, istället beslutar sig många turister när de väl är här för att dyka, säger Nico.
     Tyske Dietrich som var först på plats är en av dem.

– På familjens semestrar ser jag alltid till att dyka om jag får möjlighet. Min dröm är att som pensionär bo på en varm plats nära havet där jag kan dyka när jag vill. Men jag är inte säker på om min hustru håller med, säger han och ler snett.

«Min dröm är att som pensionär bo på en varm plats nära havet där jag kan dyka när jag vill»

På båten finns förutom Nico en kvinnlig dykinstruktör som har hand om en större grupp nybörjare. Ytterligare några dyker tillsammans utan instruktör. Det är inte tillåtet att dyka ensam, oavsett antal dyk bakom sig måste man alltid ha en divingbuddy.

     Och jag som inte har rutinerna färskt i minnet behöver en erfaren instruktör. När vi sjunker ner mot säkerhetsstoppet värker inneröronen av tryckförändringen och jag håller för näsan och pressar ut flera gånger.

Vi stannar och Nico räknar tills vi kan sjunka ner till 18 meters djup, som är min gräns. Jag ser mig om. Under och bredvid oss simmar flera stora stim av fiskar. Fem eller sex smala barracudor rör sig långsamt bortåt, och under dem, mot botten, letar stora groupers efter mat bland stenar och koraller.

     När vi fick våtdräkten utprovad berättade Flor Bibbó, en argentinska som jobbat på dykcentret i fem år, att El Toro har skyddats från fiske i 15 år, och det är tydligt att fiskbestånden ökat i området. Flor är utbildad biolog och berättar att de ofta får i uppdrag av miljöorganisationer att bistå med material, organisera städningar och samla data om marina arter. Särskilt studerar man det hotade sjögräset posedonia. Det kan bli 100 000 år gammalt och har förmåga att omvandla koldioxid till syre, och utgör därmed grunden för att ekosystemet i Medelhavet fungerar. Men i Medelhavet minskar det långsamväxande sjögräset, samtidigt som stränderna rensas från mängder av dött sjögräs inför turistsäsongen och sjöbotten då och då fylls ut med sand.

Jag sparkar mig långsamt fram längs väggen av sjögräs. På håll ser den ut som en hängande trädgård, men är mer varierad än vad jag först lade märke till. Små anemoner av olika färger och former vajar i vattnet, och sluter sig när jag närmar mig med fingret. Småfisk äter av algerna och bland växtligheten gömmer sig underliga små djur. Nico lyfter fram en liten krabba och lägger i min hand, och pekar på en lila sjöstjärna. Senare får han syn på något som ser ut som en urtidsliknande jätteskalbagge som klamrar sig fast på stenarna. Det visar sig vara en toffelhummer utan klor, som inte är det minsta delikat att äta.

     Mot slutet av dyket pekar han på något pyttelitet klargult. Han ger tecken åt mig att stanna kvar och hämtar en av dykarna som bär med sig en ställning med två kameror. Det gula är en snigel som brukar vara svår att få syn på, och dykentusiasten med kamerorna tränger sig fram för att dokumentera.

Foto: Pablo Adrada

De 45 minuterna som dyket tar går både långsamt och fort, på djupet försvinner tiden. Nico håller koll på tid, djup och kvarvarande luftmängd, sådant som jag egentligen själv måste ha kontroll över.

     Jag sparkar mig långsamt framåt med sträckta ben och fenor, rullar över på rygg, ser mina bubblor stiga mot havsytan 18 meter upp. Sedan ger Nico mig tecken att vända, han tar min hand och vi glider tillbaka längs den hängande trädgården, full av alger, anemoner, koraller och smådjur, bortåt och uppåt mot dykbåten som väntar på att ta oss tillbaka. Kanske är det den bästa dykningen på Mallorca som jag gjort.

 

På en hästrygg längs ett brusande hav på Mallorca

Jag erkänner direkt att jag är nybörjare när det kommer till att rida. Kanske var det tjugo år sedan jag satt på en ponnyrygg och skrittade genom Upplands snöiga landskap. Men Lucky har snälla ögon och en stadig bakdel som gungar tryggt under mig. Sadeln av western-modell är vackert arbetad och är större än traditionella sadlar, dessutom har den ett handtag för lassokastare. Mig hjälper det att hålla fast i när Lucky traskar uppåt på en sanddyn eller tar sig upp efter att ha korsat ett vattendrag.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Vi utgår ifrån stranden intill Son Serra de Marina på nordöstra Mallorca, ungefär en timmes bilfärd från Palma. I början sitter jag rak som en käpp i ryggen. Juan ber mig slappna av, och jag tycker nog att jag gör det. Men Lucky traskar på stadigt och tryggt, och jag njuter av ridturen. Den går längs stranden och havet där vågorna brusar just idag. Det är en kall men solig februarieftermiddag och vinden har varit hård de senaste dagarna, men idag har den mojnat. De ännu skummande vita vågorna är dyningar efter stormen, förklarar min fotograf som är van seglare. Solen hänger ännu på den blå, molnfria himlen över de pinjeklädda dynerna och kastar långa skuggor av hästarna över stranden. Vi rider mot Can Picafort, kanske tio kilometer bort, och möter nästan ingen. Blicken letar sig ut över havet och bort mot Viktoriabergen, och från Port d’Alcúdia ser vi färjan mot Menorca stäva ut över vågorna. Marken är flack här men i både norr och söder reser sig de granitgrå bergen höga. Då och då går vi ner i det långgrunda vattnet och Jennie, Juans åttaåriga border collie, får kämpa hårt för att hålla ihop gruppen.

Juan Tous kliver ut ur hästtransporten iklädd blårutig flanellskjorta, cowboyboots och bredbräddad cowboyhatt. Det första han gör är att knäppa på sig ett par blankslitna läderchaps över sina wrangler, vida nog för att rymma hans muskulösa lår som tränats under år av ridning. Sedan öppnar han dörren till släpet. Jag hör det otåliga stampandet därinifrån och genom det lilla fönstret ser jag sammanlagt tre hästhuvuden. Juan leder ut dem en efter en, hingstarna Lucky, Tennesse och hans egen Zippot Mountain. Han betslar och sadlar på, och sedan hjälper han oss upp.

På hästryggen står tiden stilla och först efteråt förstår jag att vi måste ha ridit i över en timme när vi tar paus. Juan rider före upp över dynerna och säger med glimten i ögat att vi ska stanna till vid en bar. Sanden är nedtrampad till en djup stig och vi får ducka under pinjeträden som reser sig högre här en bit från stranden. Så kommer vi till en glänta mellan träden och Juan ber oss att stiga av. Baren visar sig vara kylboxen i hans sadelväska som rymmer två läskburkar. En svettig sommardag hade de varit efterlängtade men en dag som denna njuter jag mer av att kasta pinne med Jennie medan fotografen gör sitt jobb. Det blir ändå en välbehövlig paus för att stretcha lår och rumpa, men inte långt senare är vi åter uppe i sadeln.

Det är på vägen tillbaka som jag hittar rytmen på allvar. Jag sjunker ner och får ett bakåthäng i ryggen medan höfterna gungar i takt med Luckys, rörelsen smälter samman med hans lugna, rytmiska skritt, och när han senare tar språng över stranden hänger jag bara med. Juan tittar roat och ber mig strama åt tyglarna, och visar sedan hur jag kan ta tömmarna i ena handen och sänka den något. Vi rider sida vid sida på stranden. Juan är glad i prata och han berättar med entusiasm om hur han hamnade här.

Uppvuxen på en gård i Pollensa och omgiven av hästar och andra djur var steget att skaffa egna hästar inte långt. Men vägen dit där han befinner sig idag var ännu några resor bort. Den första gick till Tyskland för att jobba då Juan ännu inte var fyllda sexton. Tillbaka på ön var han ”den enda mallorkinen som kunde tyska”, och snart träffade han Heike, en tysk flicka som tagit jobb på ön. Tillsammans reste de så fort de hade pengar, en av de första resorna gick till Afrika. Men fattigdomen de bevittnade tyngde dem, och snart bar det av till USA. De hyrde en bil och korsade de västra delstaterna, och han var fast. Sedan dess har närmare tjugo resor gått till Amerika. Under en av de senaste tog Juan jobb på en ranch i Idaho där han lärde sig kasta lasso och fick praktisera kofösning och engelska.

Det var också i USA han köpte sina första hästar, först Tennesse och sedan Lucky, som anlände en regnig dag med båt till Barcelona. Det var femton år sedan och strax efter det började han erbjuda ridning. Idag har Juan och Heike åtta hästar, varav flera är avlade på gården. Två gånger om dagen har han turer, året om. Heta sommardagar är det tidiga förmiddagar eller sena kvällar som gäller, både för hästarnas och ryttarnas skull, men övriga årstider anpassar han sig efter gästerna. Juan och Heike har mycket arbete med djuren, gården och de två lägenheterna som de hyr ut, och varje år ökar kostnader för foder, försäkringar och reparationer utan att inkomsterna ökar i samma takt. Men att vara hästägare är en livsstil som inte kan värderas i pengar, och ekonomiska bekymmer och annat försöker de lämna bakom sig. Det viktiga enligt Juan är vara öppen för människor man möter och det som kan ske, att sköta sin hälsa, att älska och att fortsätta kunna leva för hästarna.

I det synsättet liknar Juan flera andra mallorkiner jag mött den senaste tiden. Hårt arbetande och med en ständig nyfikenhet på livet och omvärlden. Och samtidigt med en förmåga att släppa det som är besvärligt eller irriterar för att det inte ska tynga ner en i onödan. Juan berättar roat hur olika hans kunder kan vara. Den absoluta majoriteten är kvinnor, det går bara en man på tio kvinnor, och de flesta är tysk- eller engelskspråkiga. Många är återkommande gäster antingen på gården eller på dagsturerna. Men till sin personlighet kan de vara utåtriktade eller slutna, bestämda eller försiktiga, erfarna ryttare eller nybörjare. ”Jag är en passionerad man”, säger Juan, ”men jag anpassar mig efter mina gäster. Vill de inte att jag pratar så är jag tyst”.

Vi närmar oss en arkeologisk lämning på stranden och stannar för att titta. Det är en gravplats från tiden då Mallorca fortfarande var en del av det utbredda romarriket. De stensatta väggarna som omgav kryptorna är fortfarande bevarade. Fotografen rider iväg för att få bilder på avstånd och hans hingst krumbuktar sig, vill hålla sig nära oss andra som det sociala gruppdjur han är. Juan rider ifatt honom och jag hamnar lite på efterkälken. Lucky bekymrar sig inte över det utan skrittar lugnt i den takt som vi hittat tillsammans. Jag lyssnar till hovarnas slag mot rötter och lösa stenar i sanden, till sadelns mjuka läderknakande och vågornas oavbrutna brus. Solen har gått ner över dynerna i väster och skymningen kastar ett rosa skimmer över bergen i öster och den skummande ytan i det allt mörknande havet. Havsluften är kall och frisk mot mitt ansikte och jag möts av små duster av doftande pinje och uppspolade alger. Det är ett meditativt tillstånd där alla mina sinnen är öppna.

Kvällsljusen från Son Serra de Marina tänds upp och kastar ett gult sken över husens kalkstensvita fasader, och den röda lampan på den lilla fyrpinnen intill marinan tänds och släcks med långsam regelbundenhet. Jennie springer glatt före och visar vägen till häst-transporten på den i övrigt tomma parkeringen. Mörkret har nästan lagt sig när vi kommer fram. Fotografen och jag tackar Juan för en god ridtur och jag klappar om Lucky. Jag tittar honom djupt i de snälla ögonen. ”Dig kommer jag rida snart igen”, säger jag till honom och han möter mig med trygg blick. Det kommer inte dröja några tjugo år till jag sitter på hästryggen igen.

Fem mandlar om dagen på Mallorca

Då klarar du hälsan enligt mallorkinsk folkmedicin. Och här på ön där man odlat mandel sedan 1700-talet vet man det mesta om mandels betydelse, inte minst som bokstavligt livsmedel. Fem damer i Artá har förädlat och moderniserat mandeln som kan användas till mycket mer än man tror.

Text:Evelyn Pesikan
Foto: Pär Olsson

Ett flygfoto som tas över de centrala delarna av ön i februari och mars ser helt annorlunda ut än under andra delar av året. Under den tidiga våren vilar ett skirt vitt/ljusrosa täcke över stora områden. Det är de otaliga mandelträden – Prunus amygdalus – som blommar. Det är en svårslagen, magnifik skönhetsupplevelse som lockar många turister ut på landsbygden.

Och det var just på den fattiga landsbygden som mandelodlingar förr i tiden var en av de allra viktigaste basnäringarna.

Mallorca var ingen rik ö förr i tiden, lantbrukarna var fattiga och jorden mager. Att använda mandlar i matlagningen var en utmärkt proteinkälla, en ersättning för kött som det inte fanns gott om. Och för inte så väldigt länge sedan kunde många familjer leva enbart på att odla mandlar och kanske några andra frukter. De blev inte rika men det gick, berättar Barbara Flaquer, en av de fem kvinnorna som driver den vackra butiken och företaget Ametlla+ de Mallorca i Artá.

Ametlla är det mallorkinska namnet på mandel och här kan man köpa det mesta (och lite till) som är relaterat till mandel – mandelmjöl, mandelmjölk, mandelkakor, Turron, kryddblandningar med krossad mandel, rostad, saltad mandel, mandelolja, mandeltvål etc etc.

Allt är mycket ljust, modernt och trendigt och den hembakade mandelkaka vi blir bjudna på smakar gudomligt.

Vi köper in mandlar från olika odlare men 2019 är inget bra år. Det regnade för mycket i september, säger Barbara, som driver företaget med gamla vännen Catalina Cañellas och deras tre svärdöttrar, som alla har andra jobb. Catalina Cañellas (som även äger hotellet Son Gener) och Barbara är pensionärer men har ett passionerat förhållande till mandlar.

Mallorca och Kalifornien är idag världens största producenter av mandlar.

Vi gör knappast några stora vinster på detta men vi älskar verkligen det här jobbet, säger de båda kvinnorna som med hjälp av svärdöttrarna har förenat en gammal lokal tradition med nya trender och tjusig produktdesign. Självklart går alla produkter även att köpa online.

På Ametlla+ håller man också workshops för personer som är intresserade av att lära sig mer om mandlar och vilka rätter de passar till.

Mallorca och Kalifornien är idag världens största producenter av mandlar.

Barbara och Maria berättar att det finns omkring 100 olika sorters mandlar i alla storlekar som blommar vid lite olika tidpunkter och att man förr använde betydligt fler mandlar i matlagningen än idag, även i soppor.

De allra bästa träden, de som ger mandlar med högst kvalitet, är mellan 40 och 50 år gamla.

Att mandel är bra för hälsan råder det inget tvivel om. Den innehåller bland annat järn, magnesium, kalcium, e-vitamin och mycket nyttiga fetter. Minst fem om dagen bör man äta för att bibehålla en god hälsa rekommenderar damerna.

Nyfikna – och okunniga – som vi är frågar vi även om bittermandel.

Det är ett helt annat träd och det pollineras på ett annat sätt. Men ibland tar bina lite fel och då kan det av misstag hamna några bittermandlar på sötmandelträdet, förklarar Catalina Cañellas.
Att det är ett stort misstag att äta bittermandlar förstår vi när vi läser på lite och ser att denna mandelsort innehåller cyanid, blåsyra, och att det inte behövs särskilt stora mängder för att döda en människa. Samma gift finns i aprikos, persiko- och körsbärskärnor. Tur att bittermandel främst används som smaksättare i livsmedelsindustrin och inte som mordverktyg annat än i Agatha Christie-deckare.

Mandelbonden Pep Rotger i Caimari ägnar sig åt att odla och producera mandlar. Han sysslar inte så mycket med för-ädling av produkten, han rostar och saltar mandlarna och säljer dem vidare till olika kooperativ.

Jag har arbetat med annat tidigare, bland annat inom byggbranschen, men sedan 1994 har jag hjälpt pappa med mandelproduktionen, berättar han medan han kör runt oss bland sina många ägor – både oliv- och mandelodlingar.

Några av träden har precis börjat blomma när vi är där, andra inväntar lite mer värme innan knopparna slår ut.

– Mandelträden i mina trakter är skyddade av bergen, de nordliga vindarna kommer inte hit och det är tack och lov ytterst sällan det blir frost. De allra bästa träden, de som ger mandlar med högst kvalitet, är mellan 40 och 50 år gamla. Förr i tiden behövde träden i princip aldrig vattnas, förklarar Pep som verkar behandla sina träd på ett faderligt, beskyddande sätt.

– Man får absolut inte beskära träden på ett aggressivt sätt, då kan det bli sår och infektioner, säger han.

Pep berättar också om det naturliga kretslopp och sam-spel som finns mellan fåren och mandelträden.

– De betande fåren äter upp allt gräs som vi sår under träden och deras gödsel ger sedan all näring som träden behöver.

Under våren är det en lugn period för mandelbönderna. Den viktiga beskärningen är gjord och den intensiva mandelskörden börjar först i september, oktober.

Alltför mycket vattning förstör träden och man bör heller inte överproducera.

Han tycker inte att man ska joxa alltför mycket med mandlar och använda dem på hundra olika sätt.

De är bra som de är, fastslår Pep som är en jordnära och praktisk man. Men de ska ätas rostade, att äta dem med skalen kvar är inte bra för kroppen. Jag rostar mina långsamt i en vedugn.

– Min favoriträtt med mandlar är salsa romesco som passar underbart bra till färsk vårlök.

Myten om las suecas på Mallorca

Idag talas det mycket om turismofobi. Men det är ett missbrukat begrepp. Många av de mallorkiner som klagar över överfyllda stränder och prishöjningar för vanligt folk tog emot turismen med öppna armar i sin ungdom. Det är samma personer som under Francos grå diktaturvälde bevittnade när turister från andra länder för första gången kom till Mallorca och gav dem möjlighet att andas. De fick uppleva nya kulturer, höra en ny sorts musik, och med egna ögon se andra sätt att leva. Och de fick chansen att inleda nya lidelsefulla romanser. Hur viktiga var inte “los amores de verano” på 1960- och 70-talets Mallorca.

Text: Carlos Garrido
Översättning: Karolina Kallentoft
Fotos: DM, Torrelló, Carmen Ortega

Mallorca kan skryta med ett väl etablerat varumärke. Ensaimadas, Mal-lorcapärlor, lugna familjestränder, partystränder, vackra fincor i ett ännu vackrare landskap och så förstås «los picadores». Dessa unga män, som bara har sin motsvarighet i Ibizas «palanqueros», markerar en hel era.

«Los picadores» var Mallorcaversionen av latino lover. En mer eller mindre blygsam erövrare, med en ettrig vespa eller Seat 600, eller med en folkvagnsbuss ombyggd med sovplatser därbak, som fiskade i stormiga hav och inte sällan fick en sexuellt och emotionellt otillfredsställd svensk kvinna på kroken. Den berömda «la sueca», som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar. “La sueca” var vacker, skulptural och ivrig att fly från den skandinaviska kylan, rakt i famnen på en eldig älskare som hon lärt känna av ren tillfällighet.

Majoriteten av dessa skandinaver kom med kryssningsfärjorna, ofta till ljudet av en modern poprefräng. Mellan romantiska promenader genom Na Burguesa med Palma som fond, över en cocktail i Victorias hotellpool, mellan de tidiga morgnarna på stranden och de sena nätterna i plyschklädda nattklubbar med speglar och rött discoljus och med en vag doft av utspilld Cuba libre. Under en hemlig kväll på hotell Sorrento, med ett avsked som varje gång drunknar i tårar och med löften om att ses nästa sommar, löften som sällan infrias.

Jag minns kryssningarna ombord på färjan Dana Corona från det danska rederiet DFS Seaways. Det hade hunnit bli 1970-tal men de sexuella vibrationerna mellan latinos och “chicas nordicas” var fortfarande mycket kännbara.

Besättningen bestod till större delen av spanjorer. En av officerarna bjöd in svenskor och danskor till sin hytt och bjöd på te, sällskap och säkert något mer. Och en av servitörerna, en liten mörk man, nästintill drunknade i famnen på en blond passagerare som var så mycket större än honom, och hon flydde sin man. Men många av dessa tillfälliga kärlekspar blev med tiden stabila. För tiden atypiska men lyckade kombos. Något som drabbade många skandinaviska turistguider som på den tiden bodde i Cala Mayor. Liksom partyturisterna som brukade ta in på det berömda hotel 33 i Magaluf. Flera på den tiden osedvanliga mallorkinsk-svenska förhållanden fick under de här åren se dagens ljus, där paren i mångt och mycket lyckades navigera sig förbi den förbjudna sommarpassionen för att med tiden försöka sig på en äktenskaplig stabilisering.

Den berömda «la sueca», som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar.

Jag har själv stött på många par med just denna så kallade kulturmix. Till en början imponerade det stort att vara gift med en svensk kvinna. Bara ordet «svensk» framkallade instinktivt de lystna minnena från 1960- och 70-talen. Men att leva över kulturgränserna som var så mycket djupare då än idag och skapa en fungerande relation var inte alltid lätt. Det beklagades över förvirring och kaos. Och även över den spanska individualismen, för i de skandinaviska länderna – där invånarna antogs ha förenats i den gemensamma kampen mot kyla och snö – löstes det mesta i samförstånd. Den anarki som ofta rådde bland mallorkinerna var många gånger obegriplig för svenskorna.

Och för mallorkinerna blev den nordiska etiketten tröttsam. Er nogranna planering och er disciplin. Således uppfanns uttrycket «fer-se el suec» eller «hacerse el sueco» för den nästan trögsinta likgiltigheten ni visade inför vissa saker, som om de inte existerade. Så typiskt för de skandinaviska länderna, åtminstone enligt det mallorkinska sättet att se det.

Men i väldigt många fall fungerade relationen. Och på det sättet erövrade Mallorca de nordiska traditionerna före många andra regioner på den spanska halvön. Svenska kyrkans julmarknad är en uppskattad tradition, och svenska skolans spektakulära firande av sankta Lucia har alltid varit huvudnyhet i de lokala tidningarna. Bilden av de änglalika flickorna, blonda och blåögda, med en krona av ljus såg ut som hämtad ur en saga.

Det svenska köket var dessutom banbrytande representerat på en restaurang på calle Brondo, strax bakom paseo Borne. Liksom det danska som hade sin representation i Terreno. Det var små familjeföretag och de inriktade sig huvudsakligen på medlemmarna i sina egna samfälldheter. Idag har mycket förändrats, nu när skandinaver köper boenden i mängder i populära områden som Santa Catalina, och öppnar restauranger som är trendiga och som riktar till den breda allmänheten.

Den unge «picadoren» med sin vespa har kanske förpassats till historien. Nu när Mallorca till sin essens har förvandlats till det man väl kallar en kosmopolitisk ö. Ingen förvånas längre av blandade par be-stående av en mallorkin och en svensk. När allt kommer omkring är Stockholm bara tre timmar bort med flyg. Världen har blivit globaliserad, standardiserad. Den mallorkinske förföraren från 1960-talet har lämnat över scenen åt finsmakarturismen. Till boutiquehotellen och loungebarerna. Med en bred internationell kundkrets och lägen som passar en väl kyld gin tonic.

Trots detta kan ingen förneka det banbrytande som skedde de åren då Mallorca sammanförde något så omaka som mallorkinska charmörer från Francos Spanien med svenska skönheter från ett socialdemokratiskt och långt mycket modernare Sverige.

Det mallorkinska köket

Fett, tungt och oljigt. Det mallorkinska köket har ett oförtjänt dåligt rykte som tyvärr grundar sig på förutfattade meningar och okunskap. Här reder vi ut vad som gömmer sig bakom konstiga ord som merluza, cebolla, pamboli, dorada och tumbet, ord som finns på merparten av öns restaurangmenyer. Du får även ett historiskt perspektiv på den mallorkinska maten.

De flesta riktigt bra mallorkinska restaurangerna ligger oftast på mindre lämpliga ställen, långt från stränderna eller Palmas butiksstråk och skybarer. Flera av dem ligger en bit in på ön och har i bästa fall en handskriven matsedel på fastlandsspanska. Någon tryckt meny på engelska, tyska eller svenska är uteslutet. Inte heller har taffliga fotografier på paella någonsin prytt entrén till dessa lokaler.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

År 2003 bodde jag i den lilla byn Genova strax utanför Palma och var då granne med den mallorkinske kocken Pedro Alomar. Pedro har den goda smaken att var gift med Åsa Johannesson Alomar. Bland oss svenskar på ön kallas hon ofta ”Vandrar-Åsa” eftersom hon är bergsguide och arrangerar vandringar i Sierra de Tramuntana, öns imponerande bergskedja som numera är klassat som världsarv. Åsa är också aktiv i SWEA. Hon jobbade i resebranschen på 70-talet och ramlade på Pedro i Palma, och sedan dess håller de ihop.

Pedro och Åsa bor i ett stort härligt trevåningshus med havsutsikt. Den ena sonen med familj bor högst upp, själva bor de på mittenplan och i uthyrningsdelen längs ner har jag själv bott flera gånger när jag behövt ”komma bort” för att skriva.

Förutom att kunna förvandla en till synes trist och frusen kyckling från Eroski till något som bara faller sönder i munnen av smakrik lycka är Pedro en stor anhängare till kamadogrillar. Att ha bra hjälpverktyg när man lagar mat är viktigt men ännu viktigare är att ha kunskap om hur man hanterar råvarorna på grillen eller hanterar andra hjälpmedel för att få till en smaklig måltid.

Medan Åsa kör matlagningskurser i det egna köket möter Pedro gärna upp med gamla sina manliga bekanta som också är matintresserade för gemensamma måltider som tar halva dagen att såväl laga som att inta. Själv har jag haft äran att hålla föredrag för Pedro och han jaktkamrater i ett stort och gammalt garage nere i Portixol. Det garaget skulle miljö- och hälsovårdsmyndigheten visserligen haft en del synpunkter på som ”matsal” men trivselfaktorn var hög och det blev vansinnigt gott.

Mallorcas strategiska läge i Medelhavet, som resulterat i att ön bytt ägare flera gånger under årtusendena via regelrätta krig mellan allt från romare, morer, araber, och katalaner, har påverkat öns gastronomiska resa och satt sin tydliga prägel på matutbudet.

Åsa står redan vid grytorna när jag kliver in i köket i huset i Genova medan Pedro dubbelcheckar temperaturen i den förberedda Kamadogrillen.

– Det blir sopa mallorquin, vilket inte alls är någon soppa som många svenskar tror, utan mera en gryta med bland annat grovt blött bröd, grönsaker, ja man kan ha i allt möjligt. Köttet har jag dock valt att skippa just idag, förklarar Åsa iklädd stiligt SWEA-förkläde i svenska flaggans färger.

Det mallorkinska köket är så långt ifrån tre korslagda bönor och franska köket som det går att komma. Uppläggningen är enkel och ibland kan rätterna se både tunga och stabbiga ut. Men låt er för guds skull inte luras.

– Ett stort problem är att svenskar och andra turister för den delen med äter mer med ögat än med smaklökarna, förklarar Pedro som även låtit mura upp en stor keramikugn ute i trädgården.
Pedro är urmallorkin och tillåter inget matlagningsslarv. In i minsta detalj förbereder makarna Alomar maten och Pedro, som egentligen har en bakgrund som byggare och tennisspelare, har anlitats flera gånger av det baskiska kockuniversitetet i Pyrenéerna. Kockarna som går ut från detta universitet anställs omgående på toppkrogarna i New York, London, Paris och Madrid.

Matkonsten på Mallorca är precis som på många andra öar grundat på den kreativitet som uppstod för flera hundra år sedan, då man inte kunde importera matvaror på det smidiga sätt som görs idag. Transporterna till och från ön var få och man stod och föll med det som bergen, slätterna och havet runt ön kunde leverera. Mallorcas strategiska läge i Medelhavet, som resulterat i att ön bytt ägare flera gånger under årtusendena via regelrätta krig mellan allt från romare, morer, araber, och katalaner, har påverkat öns gastronomiska resa och satt sin tydliga prägel på matutbudet.
Öns ekonomi var till en början baserad på exporten av oliver, apelsiner och träkol. Redan i begynnelsen tog man reda på vildspar-risen men även vildpepparen som växer på sluttningarna.

Böndernas intensiva jakt på klövvilt resulterade i att vilda djur så som vildsvin och kronhjort utrotades. I början av 1800-talet rymde några getter från en bondgård som förvildades och idag finns närmare 20 000 vildgetter som jagas flitigt då de ställer till mycket oreda i parker och förstör trädgårdslanden på villatomterna. Getköttet styckas och serveras sedan i hemmen eller på många av öns restauranger och går under den spanska benämningen cabra.

Det är även gott om fiskrestauranger i Palma och på ön överlag. Mallorcas fiskevatten ingår i de 28 000 kvadratkilometer som tillhör den balleariska övärlden. Efter japanerna är spanjorerna de landsmän som äter mest fisk i världen.

Turisternas krav på ekologiskt odlade råvaror så som grönsaker och frukter har haft stor påverkan. Det gäller även köttproduktionen som är förhållandevis stor med tanke på att ön inte är större än Got-land.

Öns mest kända inhemska maträtt är Sobrasada, ett mellanting mellan korv och pastej som är närmast orange i färgen tack vare ingrediensen paprika. I november varje år bjuder ägarna av öns stora gårdar in den närmaste byns invånare till sobrasadafest där man stoppar griskött ihop samt intar ett och annat glas rödvin, som även det är lokalproducerat.

Min personliga inhemska favoriträtt är pamboli och kan bestäl-las på de flesta genuina spanska barer och restauranger. Rätten be-står av grovt bröd, tomat vars kött gnuggas in i brödet, serranoskinka, manchego-ost, olivolja och inte minst syrligt beska oliver från Mal-lorca. En kall estrellaöl till detta och man är så nära himlen man kan komma på denna jord.

Mallorcas slättland El Pla har i hundratals år levererat grödor som vete och råg men även grönsaker och frukter som aprikoser, apelsiner, tomater och oliver. Numera håller även Mallorcas olivoljor högsta klass. Varje by med självaktning på ön arrangerar matmarknader med jämna mellanrum där man kan handla allt från grönsaker och kryddor till levande rapphöns och harar. Den mest omtalade är onsdagsmarknaden i Sineu.

Det fårkött som säljs inne i carnecerierna (köttbutikerna) i Palma kommer i första hand från området utanför Arta medan grisköttet härstammar från Manacor- Felanixregionen. Det sistnämnda området levererar även meloner, auberginer och tomater. Även mandel- och ostproduktionen sker mest ute på slättlandet.

Något som ni absolut måste prova är coca de verduras. Små pizzaliknande fyrkanter bestående av deg bakad på grisfett och rikligt med grönsaker ovanpå. Finns att inhandla på alla marknader på ön men även på Palmas tre stora marknader Olivar, Pere Garu- och Santa Catalina.

För dig som gillar att laga mat och experimentera med kryddor kan jag varmt rekommendera 4 espacias (en av Pedro Alomars favoritingredienser). Finns att köpa i välsorterade matbutiker.
Såser används extremt sparsmakat här på ön när det gäller den inhemska maten. Däremot flitigt med örter, förklarar Åsa medan vi sätter oss till bords i köket.

Åsas vällagade sopa mallorquin faller till och med min kära hustru på läppen trots att hon normalt har svårt för blött bröd. Pedro häller upp ett glas vin och hälsar oss välkomna. Därefter följer han upp förrätten med små utsökta lammkotletter som komadogrillen gjort underverk med. Till detta blir det hemlagad pommes frites och aioli. Efterrätten består av nyplockade apelsiner, aprikoser, äpplen och päron.

Det finns en kille i marknaden i Santa Catalina som är från Bunyalbufar som är riktigt bra på frukt, fortsätter Åsa och hugger in på ett päron.

Efter en timme i makarna Alomars kök står magen i alla hörn och jag inser att Pedros och Åsas gemensamma maträtter är extrem svårspöade för en novis som undertecknad. Frugan, som även hon är kockutbildad, slukar emellertid all information med hull och hår.

Den här vågen av ekologiskt odlad mat ska man se upp med, det finns massor med lurendrejare i den branschen. Själv handlar jag mest på mercado Olivar eller Pere garau. Men innan du går måste du göra lite skäl för maten, varsågod och gör ett värmeunderlägg av dessa vinkorkar, förklarar Pedro och kommer ut ur ett förråd med en plastpåse full med vinkorkar och ett metallspänne.
Först tvekar jag, men när jag ser hur slutresultatet kan bli och att underlägget garanterat skulle utesluta brännmärken på matbordet hemma, sätter jag igång. Det går inte fort. Svårigheten att leta runt i påsen och hitta korkar i exakt samma storlek. Sen gäller det att placera dem i rätt ordning och dra åt för allt vad tygeln håller så att korkarna inte trillar ut. Lyckas man inte får man börja om igen från början. Till sist får jag tummen upp, en varmhjärtad kram av Åsa och Pedro samt skjuts hem till palmalyan.

Ordlista för matintresserade

Tumbet: En kryddig, vegetarisk rätt baserad auberginer, tomater, vitlök, sardiner, grön paprika och ibland även potatis som serveras i lerkärl.
Sofrit: Röra på tomat, lök och vitlök som ofta används som bas i det mallorkinska köket.
Arroz marinera: Ris med havsprodukter
Arroz brut: Betyder visserligen smutsigt ris men har inget med smuts att göra. Det är en mix av ris, kött och grönsaker som kokas med kryddor i vatten och blir lite åt det soppliknande hållet. Köttet består oftast av get, kanin, rapphöna eller kyckling.
Frito mallorquin: En maträtt som består av lever, blod, grönsaker, fänkål och påminner om pyttipanna till utseendet.
Caldereta: Tjock soppa
Escaldums: För ön typisk kalkonstuvning
Caracoles: Sniglar
Cebolla: Lök
Setes: Svamp
Pimentos de Padrón: Små stekta saltade gröna paprikor
Empanadas de cordero: Mallorcapiroger fyllda med lammkött och ibland lök och oliver.
Merluza: Kummel
Bacalao: Torkad torsk
Dorada: Guldbrax
Sepia: Bläckfisk
Cabra: Get
Pollo: Kyckling
Cerdo: Gris

Smaka och njut på Taverna El Tapas de Flanigan

Taverna El Tapas de Flanigan erbjuder en vänlig, avslappnad atmosfär i en lokal med karaktäristisk inredning och i ett perfekt läge, och garanterar en annorlunda matupplevelse.
Produkter av hög kvalitet är vårt varumärke. Här hittar du ett varierat utbud av tapas från hela landet, allt från södra Spaniens friterade rätter, till pinxos från norr och traditionella.
På menyn finns även rad olika kroketter, korvar, ostar och tortillas – och naturligtvis Mallorca specialiteter ”tumbet” och ”camaiot” och “sobrasada”.

Från måndag till fredag serverar vi klassiska gryträtter: allt från baskiska tonfiskgrytan marmitako till kikärtsgrytor och fabada, den berömda böngrytan från Asturien.

När du väl är här ska du lyssna efter klangen från köksklockan, som signalerar att våra fantastiska ”paellas” och fideuas är redo att avsmakas.

Du bör förstås också prova på vår 900-grams t-benstek av nötkött, mat för gudar.

Tavernan ligger på populära Paseo Mallorca, i ett område med mycket folk i rörelse. Lokalen består av två våningar med plats för 70 matgäster, och en inbjudande utomhuster-rassen som rymmer ytterligare 35.

Du kan besöka oss alla veckans dagar, från klockan ett på eftermiddagen till efter midnatt och köket stänger aldrig. Här finns även plats och möjligheter för alla olika typer av evenemang.

Alla rätter som serveras på Flanigan finns som hämtmat.

Du står inför himlens port, så synda på.

Passeig Mallorca, 20 – Palma de Mallorca – T 971 679 017
Facebook.com/eltapaswww.eltapasdeflanigan.com

Mallorcas hetaste nya middagsbord

Öns restaurangliv riktigt sjuder just nu med nya ställen serverade som på löpande band. Mallorcaliv guidar till krogarna som har det där lilla extra.
Som öns bästa tortilla, snyggaste uteserveringen och en poké bowl man sent ska glömma.

LA TIENDITA
Poké bowl-pionjärer med hälsomat

Tokpopulära tacoshaket Aquanauta ynglar av sig. Det var för drygt ett år sedan som man la till rätten poké powl på menyn. Och det fick genomslag.
Den svensk-mexikanske krögaren Andres Ballinas säger att han vågar påstå att den är en av öns bästa.
– Första gängen jag provade Poké bowl var i Kalifornien, och det stämde precis med våra smaker och vår matfilosofi, berättar han.

Och samtidigt som att gäster i Palma efterfrågar allt mer hälsomat så kände Andres att det var dags att öppna ett till ställe i Santa Catalina. Men med en snabbare, mer take away-vänlig profil denna gång. Menyn är till en början ganska liten – poké bowl med topping av tonfisk, lax eller något vegatariskt eller i burritos.

Tanken är att gästen ska köpa med en lunchlåda till kontoret, stranden, eller plocka upp på vägen hem från gymmet. Aquanatas stammisar kommer att känna igen sig, trots att konceptet skiljer sig åt. La Tiendita drar mer åt butikshållet, och här finns också mexikanska produkter och hantverk.

Hitta Hit: La Tiendita – by El Aquanauta, Calle Soler 21, Palma.

ES PRINCEPS
Fine dining med högtflygande ambitioner

Nya lyxhotellet Es Princeps finkrog Bala Roja har en kock som inte är rädd för att nå ny höjder. Bokstavligt talat. Felipe Moreno har till och med serverat mat i en luftballong, då till ett par som förlade sitt frieri på hotellets tak med utsikt över hela Palma. Och restaurangen har alla möjligheter att bli ett mekka för stans foodies. Här lagas mat med mallorkinskt ursprung, avsmakningsmenyn är en vandring i öns kulinariska historia.

Även på dryckessidan har man valt att ta in några av öns mest namnkunniga producenter. Glädjande nog tar Felipe Moreno vid där flera andra kockar på ön som värnar om sitt matarv och som vill jobba nära råvaran. Så som Maria Sollivelas på Ca Antoneta, och på Clandesti Taller där man gör det med en stor portion lekfullhet. Servicen på Bala Roja sticker också ut, framförallt när hotellets bartender serverar en cocktail mitt i maten.

Hitta Hit: Carrer de Bala Roja 1, Palma.

FABIOLA
Delbar mat i trädgårdsmiljö

Gröna fingrar är Fabiola Gastronomic Gardens grej. Inramad av tapeter med gröna blad och ananas i guldfärg så uppmanas gästen i denna urbana trädgård att dela på maten. Men först inleds kvällen med en cocktail, och här här skakar man fram dem i halv storlek.

På så vis kan man dricka fler, säger servitören med en blinkning. Räkor från Sóller i vitlök är en av favoriterna på menyn liksom storsäljaren, en variant på pekinganka men som istället innehåller fläsk, och som man själv bygger ihop med dipp och salladsblad inuti en pannkaka. Den typiska rätten rysk sallad har här fått en lyxvariant – med hummer. Restaurangen är en upp-hottad, mer publik variant av den mer fine dininginriktade krog som fanns här förut. På dessertsidan märks en variant av den spanka kakan bizcocho som till bara utseendet kommer i en lekfull servering där gästen själv blandar ihop utifrån vad som ser ut att vara ett bakningskit.

Hitta hit: Carrer de Sant Jaume 22, Palma.

NENI
En flört med Mellanöstern

Ett hotell som nog kan stoltsera med öns mysigaste terrass är Bikini i Sóller. För maten står Neni, en restaurang som först öppnade i Wien av den israeliska familjen Molcho. Välj ett av borden längs med ter-rassens utkant och få en hänförande utsikt som bonus. På menyn finns klassiska mellanösternrätter, och den krämiga hoummusen är ett måste att börja med.

Även på cocktailsidan satsar man på lite sting, som den klassiska Margaritan. Den israeliska specialiteten shaksuka, en tomat och äggrätt smakar precis som den man äter i Jerusalem. Vår favorit är Hamshuka, hoummus med hackat lamm och biffkött som äts med varmt pitabröd. Neni har också ett bra vegetariskt utbud, och middagssällskapet delar med fördel på maten. För den utomsockne gästen som ätit sig alldeles för mätt går det ju dessutom att checka in i någon av hotellets väldesignade rum.

Hitta hit: Carrer de Migjorn 2, Sóller.

EL CAMINO
Snabba rätter och super-tortilla

En ny pärla i Palma är El Camino där en lång bardisk utgör restaurangens centra. Stället drivs av en excentrisk musiker och en av Londons mest väletablerade krögare, duktig på det spanska köket. Här går det inte att boka bord, man kliver in och tar plats vid bardisken och kan därifrån njuta av kockarnas skådespel. Maten levereras i en rasande fart: Man säger sig också ha öns bästa tortilla. Rätterna är av tapasstorlek, och restaurangen är ett nytt komplement till väletablerade Tast eller La Rosa Chica.

Menyn är lättnavigerad med till exempel en rubrik för ”frituras” där kroketterna med jamon är en garanterad storsäljare. Prisbilden är förvånansvärt överkomlig, och hit går det att slinka in på bara en rätt och en liten öl liksom att spendera en hel eftermiddag. Ett tips för att slippa vänta på plats vid bardisken är att komma något tidigare eller senare, men det finns också en bardel längst in i lokalen där gäster kan vänta med ett glas tills det finns plats. Vinlistan är också ett slag för sitt hemland med uteslutande spanska viner.

Hitta hit: Carrer de Can Brondo 4, Palma.

Text: Anna Norström

Foto: Pär Olsson

Mallorcas äkta hantverk

Det finns en massa bra skäl att flytta till Mallorca, vare sig det är på hel- eller deltid. Att se blå himmel, gröna träd och solen i november är ett av dem. Men Mallorca är en lantlig ö och det tar inte många minuters strosande i Palmas butiker för att märka den starka hantverkstraditionen. Ett hett tips är att försöka närma sig den lokala kulturen och traditioner, något som inte är särskilt svårt eftersom du kommer tvärs över hela ön på en timme i bil eller för all del buss.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Hantverkstraditionerna är ofta centrerade till särskilda orter. I den lilla byn Pòrtol utanför Marratxí finns öns keramikcentrum. Det finns fortfarande 4 keramikfabriker i Pòrtol, även om det för inte så länge sedan fanns 20 stycken. Här tillverkas bland annat de bruna handtagsförsedda terrakottagrytor för matlagning som används i många hem och på restauranter.

I Terra Cuitas fabrik, som fortfarande ligger i samma byggnad nu när femte generationens keramiker huserar här, görs allt för hand, som alltid. Till och med den ursprungliga jätteugnen finns kvar, stor som ett rum, även om den inte längre används. Här träffar vi Pep Serra Crespí.

På vintern drejar och formar vi alla föremål, på sommaren glaserar och målar vi, berättar han när vi går runt i fabriken och visar hur genom att dra en skål genom en balja med glasyr.
Företaget har gått från far till son sedan 1860. Pep har tre söner, men han vet inte om någon av dem kommer att vilja ta över en dag.

Jag är utbildad av min far här i fabriken, men mina barn vill åka till USA och plugga annat. Pep gillar förnyelse, och har utvecklat mer dekorerade produkter. Förutom terrakottagrytor och skålarna med enfärgade målade insidor i regnbågens alla färger gör Terra Cuita nu till exempel prydnadsföremål och fat med ikat- och bladmönster.

Man kan också komma med en egen skiss och få det tryckt på ett fat eller en skål, fortsätter han.  Här finns en liten fabriksbutik, men de riktiga Terra Cuita-butikerna ligger i Palma och Santanyí.

Ett annat hantverk som går långt tillbaka i tiden är glasblåsandet. Utanför Algaida, en halvtimme västerut på vägen mot Manacor, ligger Vidrierias Gordiola. Här finns både ett museum och stor välsorterad butik liksom en fortfarande aktiv fabrik. Det är varmt, öppna eldar brinner i flera ugnar och de tre glasblåsarna arbetar i tyst samförstånd. Någon blåser och snurrar på en klump smält glas, den andra drar med en tång och trycker sedan dit ytterligare en kupa på det som förut var en klump. Efter en stund materialiserar sig ett vinglas, lite magiskt ändå.

Företaget har funnits i 300 år och ägs fortfarande av samma familj. Här i Algaida tillverkas förutom dricksglas även vaser, lampskärmar och prydnadsföremål i glas, allt med samma välanvända och brända verktyg.

– De traditionella färgerna på glasföremål är kolafärg och grön men vi gör föremål i alla färger, berättar glasblåsaren Pedro Torres som har arbetat i fabriken i 25 år.

På ett skyddat naturområde i den sydöstra delen av Mallorca har salt framställts sedan feniciernas tid många hundra år f.Kr. Här finns alla de rätta förutsättningarna, en mild bris från havet, massor av sol och låg luftfuktighet. På Flor de Sal d’Es Trenc framställs både vanligt havssalt och det exklusiva flor de sal. Flera gånger om dagen erbjuds rundturer kring bassängerna. Får du vänta en stund kan du ta en kaffe och kanske köpa lite salt och olja i det gulliga lilla caféshopen.

­ –All skörd av flor de sal sker för hand, berättar guiden när vi går runt bland de 700 små och svagt rosafärgade poolerna inne på området. På sommaren flyter saltet upp till ytan och tas upp med sär-skilda håvar. Är det riktigt varmt kan vi skörda två gånger per dag och alla företagets 50 anställda hjälper till, fortsätter hon.

Bredvid de mindre poolerna finns ett antal bassänger stora som fotbollsplaner, från vilka havssaltet hämtas. Det är det som ligger i 10 000 ton stora berg bredvid, och det vita saltet mot den blåa himlen ger en förståelse för inspirationen till varumärkets färger. Vattnet kommer hit via en kanal från havet 900 meter längre bort. Här finns en unik fauna, eftersom saltvägarna drar till sig olika fåglar, som till exempel den rosa flamingon. Det sägs att flamingon får sin färg av de rosa miniräkorna som lever i vattnet och som ger bassängerna dess färg.

Saltet sprids ut på borden här för att torka och inne i huset bakom hälls det upp på burkar. Saltkristallerna ser ut som blommor när de flyter på vattenytan, därav namnet flor de sal. Eftersom saltet inte är raffinerat innehåller det över 18 olika mineraler.

I närheten finns termalkällor där det sägs att romarna badade på sin tid. På samma plats som hotellet Fontsanta nu ligger har det funnits välbesökta källbad i 150 år. På sin tid kunde vem som helst komma och bada för att stärka sin hälsa och det fanns också läkare på plats. Fortfarande kan alla (vuxna) komma och bada, men numera i ett femstjärnigt hotell endast för vuxna. Den gamla fincan är totalrenoverad till en lugn och harmonisk dröm i naturträ, vitt och sand-sten med fladdrande vita linnegardiner både inne och ute. Förutom ett antal olika bastubad finns både vattensängar och relaxrum, turkiskt bad (är du kaxig välter du ut hinken med iskallt vatten över dig) och flera varianter av pooler.

Alla bör börja i den saltrika ångbastun, för att vänja sig vid de höga temperaturerna, förklarar terapeuten när hon visar oss runt. Det mineralrika vattnet är gynnsamt för hudåkommor, många ser en snabb förbättring. De individuella baden är så avslappnande att vi knackar på dörren efter en kvart så att gästen inte somnar, fortsätter hon.

Något som påstås vara så rogivande gör mig vansinnigt nyfiken, så efter en pliktskyldig stund i ångbastun går jag till den gemensamma poolen och flyter i det salthaltiga vattnet. Musklerna blir verkligen helt avslappnade. Jag hade kunnat stanna länge men vill inte missa det individuella badet. Och det är paradisiskt. Jag flyter stilla och det är som att huvudet lösgörs från kroppen i ett tillstånd av full-ständig relaxation. Dörrknacket kommer alldeles för tidigt.

Förutom keramik, salt och glas framställs naturligtvis vin på Mal-lorca, något som blir bättre och bättre hela tiden. Nu finns här över 70 vinproducenter, varav ett antal är ekologiska och några få fokuserar på naturvin, alltså vin helt utan tillsatser. En av dem är 36-åriga Eloi Cedó Perelló vars företag Sistema Vinari hyr in sig på 4 kilos (slang för 4 miljoner pesetas) utanför Felanitx. Han har varit här i sex år, varv de första två gick åt till att avgifta marken.

–Jag pluggade jordbruk på universitet, men har arbetat med vin över hela världen. Jag testade naturvin första gången i Chile år 2009 och insåg att det var grejen. Det är viktigt för mig att visa respekt mot såväl natur som kultur, men jag är helt ointresserad av att få nån certifiering. Jag vill göra min grej, och det är att fokusera på att ta fram bra naturvin, för allt som görs är inte det än, säger Eloi.

För att få rätt kvävehalt i jorden planterar han bland annat bönor, men här växer också olivträd och blommor, insekter och bin surrar. Druvorna sprutas bara med svavel för att motverka svamp.

–Jag får fem-till sextusen kilo druvor av min mark, hade jag odlat konventionellt hade jag fått kanske 10 000 kg. Jag har en liten produktion, men jag kan ha förståelse för större producenter som tillsätter sulfiter i vinet eftersom det skyddar mot oxidering. De vill inte riskera att förlora allt.

Om du mejlar innan kan du ha tur och få komma och prova, men Eloi jobbar på fälten och kan ha svårt att hinna med gäster.

Fortsätter du upp mot det nordöstra hörnet av ön kommer du till byn Arta och sedan Capdepera, Mallorcas korgflätarcentrum. Du har garanterat sett de flätade väskorna och hattarna på marknader och i butiker. De är i princip alltid gjorda i Marocko, men i källaren under butiken Son Pocapalla i Capdepera möts fem damer på mellan 60 och 80 år varje eftermiddag och flätar korgar.

–Korgflätningen var det som räddade byn under spanska inbördeskriget, det gav oss lite extra pengar, berättar en av dem. Männen var ute och plockade palmblad, de torkades och blektes och sedan flätade kvinnorna korgarna. Vi har lärt oss av våra mödrar och mormödrar, men nu finns det inga unga som kan hantverket, det finns inga pengar i det, fortsätter hon.

Tekniken och traditionen är flera hundra år gamla och det sägs att fläterskorna var lyckligare än andra eftersom de träffades och samtalade medan de flätade. Inte mycket har ändrats, damerna här pratar konstant på mallorkin samtidigt som de oupphörligen arbetar. Det är ett tidskrävande arbete, först flätas ett långt band, sedan sys bandet ihop till en väska eller en korg. Bara det sista steget tar en hel dag. Produkterna blir otroligt slitstarka, och den som vill kan bestäl-la sin egen väska.

Bildinfo: Från vänster till höger: Maria Brotad, Maria Vives, Joana Colom, Antonia Vives, Maria Griscafre.

I Pollenca, på norra Mallorca, lever ytterligare en tradition vidare i ett familjeföretag som har funnits i fem generationer, Teixits Vicens. Här framställs (och säljs) tyger, enfärgat, randigt och så lengua, det ikatmönstrade. Lengua framställs genom att knyta gummiband runt vissa delar av garnet för att det ska bli ofärgat. Kännetecknande för ett äkta ikat är att färgen alltid flyter ut lite i kanten på mönstret plus att det inte finns någon avig och räta. Tekniken kom till Mallorca på 1700-talet och detta är enda platsen i Europa där den ännu används.

–Vi gör allt här i huset. Vi spinner, färgar, torkar, sätter tråden på rulle och väver. Allt sker på samma sätt som alltid, och det enda som används är bomull, linne och färg, berättar guiden när vi går runt i lokalerna och tittar på färgbaden, torkvinden och vävstolen.

Designen uppdateras lite varje år, men blått är den klassiska färgen och i butiken kan du förutom metervara köpa väskor, espadriller, kuddfodral, tallriksunderlägg och dukar. Du hittar även Teixits Vicens varor i Arta, och på Terra Cuita i Palma. Den som hör av sig innan kan få en rundtur av fabriken.

Det är verkligen värt en biltur bortom bad och barer för att få en fördjupad bild av Mallorca. Är du på jakt efter genuint hantverk och högkvalitativa produkter kommer du att hitta båda delar här, och på köpet få en mängd intressanta möten.

Vinskörd på Mallorcas landsbygd


Vinstocken utgör tillsammans med olivträdet och veteaxet en lika självklar som oumbärlig del i den berömda så kallade Medelhavstriaden. Det är i stort sett omöjligt att separera det förädlade vinet från det latinska arvet och mallorkinernas dagliga liv, sett till såväl den kulturella, ekonomiska, sociala som gastronomiska aspekten.

Översättning: Karolina Kallentoft

Foto: Macià Batle

Genom århundraden har fenomenet kring allt som rör denna ädla dryck som vinet är tagit sig långt förbi det som rör ren försörjning på det soliga och bördiga Mallorca. Det är ett sätt att leva som danar mallorkinernas karaktär och de egna traditionerna, och formar deras identitet.

Officiella uppgifter från 2017 berättar att det på Mallorca finns 1 500 hektar mark som upplåts åt vinodling, framför allt kring Binissalem och Pla i Llevant. Man uppskattar att det på varje hektar planteras ut cirka 700 vinstockar varje år, vilket skulle innebära att det idag finns omkring en miljon vinstockar på Mallorca. Årligen ger druvskörden 10 000 ton koncentrerat vin. Sedan 2007 finns en geografisk benämning för de viner som härstammar från Mallorca och som av industrin betecknas som traditionellt lantvin, ”vinos de la tierra”.

De stora mängder vin som produceras på ön ger en tydlig bild av hur betydande en traditionell sektor kan vara för en region, trots eller kanske tack vare ett ursprung som dateras så långt tillbaka som fem- eller hela sexhundra år före Kristus. Det ger vinet ett historiskt sammanhang som har kunnat bevisas tack vare en stor mängd arkeologiska fynd av glas och kärl tillverkade av terrakotta som visar på en omfattande handel med vin mellan länderna runt Medelhavet. På Mallorca introducerades de första vinstockarna under romarnas ockupation av ön år 123 före Kristus (som pågick i över 700 år), och de första vinodlingarna började ta form. Den lärde romaren Cayo Plinius den äldre försäkrade under detta århundrande i ett av sina verk att ”Balearernas viner jämförs med de bästa från den italienska halvön.”

Koranens förbud mot intag av alkohol lyckades inte hindra vinodlingarna att breda ut sig under de 300 år då muslimerna hade makten över ön (900-1200-talet). Men först med den kristna erövringen (år 1229) då kung Jaume I beviljade tillstånd till att upplåta mark till vinodling kring Bunyola, Campos, Felanitx, Manacor, Porreres och Valldemossa, gavs de en ordentlig skjuts som på 1700-talet utvecklade vinindustrin till en av Mallorcas viktigaste ekonomiska sektorer. Men under 1800-talet invaderades ön av skadedjur, som härjade i decennier. Det ledde till en kraftig avmattning som gynnade vinindustrin i Frankrike, och efterfrågan på franska druvsorter, muster och viner ökade nu. Men även de franska vingårdarna drabbades av den fruktade vinlusen, som närapå tog död på de galliska vinodlingarna år 1891.

På 1940-talet genomled Mallorcas vinindustri en svår tid till följd av de ekonomiska problemen som drabbade Europa efter andra världskrigen. När sedan turistboomen exploderade under 1960-talet gjorde många familjer sig av med sina vinodlingar och valde att investera i turistindustrin. Det var ett stort skifte i tiden då många övergav sin traditionella familjeförsörjning sedan generationer. Men sedan slutet av 1900-talet har vinsektorn åter väckts från sin törnrosasömn tack vare ett intresse för kvalitetsviner som låter vingårdarna fokusera på förnyelse och utveckling av nya viner och druvsorter. Tiden är äntligen här då den kontinuitet som trots allt kunnat upprätthållas på öns många vingårdar genom århundradena gjort Mallorcas viner omtyckta och välkända inte bara utanför Mallorcas gränser, utan även Spaniens.

På Mallorca odlas vita druvsorter som Prensal, Chardonnay, Macabeo, Malvasia, Moscatel de Alejandría Moscatel de grano menudo, Parellada, Riesling och Sauvignon blanc. När det gäller röda druvor har vi Manto negro, Callet, Gargollassa, Cabernet Sauvignon, Fogoneu, Merlot, Monastrell, Syrah, Tempranillo och Pinot noir. Vinvärlden listar spanska viner i fyra klasser. De som betecknas med ”vino de la tierra Mallorca” är rena, med klar doft och de identifieras genom sina variationer på den ursprungliga druvan. Vita viner skiftar i nyanser från blekt gul till gyllene och här dominerar de aromatiska, fruktiga och blommiga dofterna vilket gör vinerna balanserade, stora och friska. Rosévinerna varierar mellan blekrosa till rosa apelsin, ljus och transparent, med övervägande primära aromer. De röda vinerna är fylliga, har en kraftfull arom och är rika på tanniner. Aromen kännetecknas av en tydlig närvaro av röda frukter. I munnen är de röda mallorkinska vinerna runda och fylliga.

Fullmåne över Deià

Deià har något av en kosmisk amfiteater över sig, byn som vuxit fram nedanför Puig de Teix dramatiska sluttningar, på en höjd där molnen omsluter dem som bomull. På vintern producerar skorstenarna en fin, grå rök som löses upp på hög höjd mot den klara, blå himmeln. I den naturliga halvcirkeln möts man omedelbart av de gröna omgivningarnas mångfald av färger. Klara, ljusa, mörka eller matta. Och på avstånd hörs det sorlande flödet från vattnet som strömmar nerför bergets torrent.

Text: Carlos Garrido

Översättning och bearbetning: Karolina Kallentoft

Foto: DM

Men det är om nätterna man känner magin som ett flämtande andetag över byn. Fullmånens sken skapar en skarp profil runt byggnaderna och träden och ger dem en silverfärgad aura, så påtaglig så att man kan tro sig stå mitt i en målning. Skenet återkastas av bergets stenighet, och någon gång av ett fönster som öppnas, vilket på avstånd kan ge en betraktare uppenbarelsen av att se ett silvermynt vändas under månen. En ålderdomlig besvärjelse som bådar om rikedom.

Robert Graves, som bodde och dog i Deià, var en av de stora teoretikerna i byn. Han grubblade mycket över bergets «magnetiska inflytande» på människans kreativitet. I en av sina berättelser skrev han om ett förhistoriskt tempel på månen på den upphöjda plats där kyrkan och kyrkogården ligger idag. Och i ”Den vita gudinnan” skrev han om månen som arketyp för kvinnan och hennes makt över naturen i äldre tiders folk-lore. Kanske var det fullmånen över Deià han såg framför sig.

Myten är en annan dimension än sakernas tillstånd. Men i vårt vardagliga perspektiv känner vi sällan av den. Vi lever i vårt verklighetstänkande som den självklaraste sak i världen. Men sedan kommer berättelsen. Den förändrar allt. Och vi inser att det vi bevittnade var en unik händelse. En episod för eftervärlden. Och vi förstod aldrig att uppskatta det!

Hur många människor har inte passerat här.

Under 1980-talet var jag en återkommande besökare i Deià. Nästan varje vecka tillbringade jag timmar på caféerna och barerna i byn. Jag åt lunch på Can Jaume. Tog en kaffe på Palmeras. Jag badade i bukten eller borta i Llucalcari. För mig var det naturligt och inget jag särskilt reflekterade över.

Idag när jag besöker kyrkogården i Deià inser jag hur extraordinära de stunderna var. De människor vars liv jag korsade, och som ofta satt vid borden omkring mig, är idag en del av legenden om Deià. Som i en märkligt andlig gemenskap lever de vidare på kyrkogården under fullmånen över Deià.

Naturligtvis var den stora legenden i Deià den brittiske poeten och författaren Robert Graves. Från sitt hem i Can Alluny utövade han ett slags påvedöme. Graves var en mycket närvarande stigfinnare. Det var inte lätt att få syn på honom, för under dessa år var han redan väldigt gammal. Men jag minns fortfarande hur jag på 1970-talet kunde se honom gå längs gatorna i Deià i vad som kom att bli hans uniform: bredbreddad hatt, stor skjorta och en ”senalla”, den mallorkinska flätade korgen, över axeln.

Han berättade för sin son William att när han hade pengaproblem skulle han lämna fönstret öppet vid fullmåne. Då skul-le han snurra till honom ett silvermynt. Just så som det går till i en av hans mest kända böcker, ”Jag, Claudius”.

Jag minns mycket väl Robert Graves död 1985. Jag fick till uppdrag att skriva om begravningen i Diario de Mallorca, och aldrig glömmer jag fotot på familjemedlemmarna som bär kistan på sina axlar. En kall natt i december, månen lätt skymd bakom molnen. Hundarna som gnyr.

Idag påminner den enkla graven där Robert Graves vilar om muslimernas asketiska gravplatser. Anspråkslös, koncis, alltid med blommor och små gåvor. Graves, författaren till ”Jag, Claudius”, ”Den vita gudinnan”, ”Wild olives” som han skrev med sin son William och den mest kände av dem alla, självbiografin ”Farväl till alltihop”.

Jag går genom Deiàs kyrkogård och jag kan omöjligen förstå att det enda som finns kvar av människorna vars namn jag läser är en enkel plakett. Bara ett minne kvar. Eftersom de är minnet av människor som jag själv så ofta träffade på i Deià vid den tiden. Såsom målaren Joan Miralles, som bodde i den magnifika herrgården Can Fusimany. Eller Ulrich Leman, den tyske konstnären vars målningar lyste starkt av en slags underlig expressionism. Han dog vid 102 års ålder och man kunde ofta se honom med sin hatt. Tyst och sfinxlik, nyss anländ till byn från sitt hus högre upp längs bergssluttningen. Ledsagad av sin trofasta Pepe, som alltid såg efter honom.

Vid någon av barerna kunde jag stöta på Norman Jewison, den kanadensiske filmproducenten som gjorde teckningar med kaffesump. Här behövde man heller aldrig sakna Kevin Ayers, den brittiske sångaren i det rock-psykedeliska bandet Soft Machine, med sin iögonfallande rockstjärnepóse. Alltid med blicken fäst på kvinnorna som satt vid de omgivande borden. Eller Ollie Halsall, gitarristen som alltid sågs tillsammans med honom, de var båda välkända musiker på 1970-talet. Med sina runda glasögon och långa hårsvall sågs Ollie Halsall som en regelbunden gäst på Deiàs terrasser. Han dog alltför ung av en överdos, på calle Amargura 13 i Madrid.

Det var svårt att inte lägga märke till William Waldren, alltid lika energisk och entusiastisk. Han var ansvarig för arkeologiska utgrävningar på ön och för museet i Deià. Eller Frederic Grunfeld, uppvuxen i Queens, med sin familj. Hans biografi över Rodin var ett mästerverk. Men på ett sätt kostade den honom hans liv. Han dog på resan tillbaka från New York, där han just hade presenterat sitt verk.

En aktningsvärd närvaro låg det alltid över tyske målaren Mati Klarwein. Lång och imponerande kroppsfysik, med hatt och flätad korg. Tillfälliga besökare i Deià anade säkert inte att mannen vid bordet bredvid låg bakom flera av Santana och Miles Davis mest psykedeliska skivomslag. Han tog ofta en promenad genom byn med sina barn innan de återvände till sin tillflyktsort i Son Rullan.

Poeten Claribel Alegría, skribenten och översättaren Aurora Bernández (änka till den författaren Julio Cortázar), musiker som Mike Oldfield, Eric Burdon och Robert Graves andra son, Joan Graves, alla fyllde de Deiànätterna med ljus och skapande. Det var en annan värld, långt ifrån den vi möts av idag. Det var ett annat Deià.

När fullmånens skar ljusprofiler av Puig de Teix med sitt sken.
Och i ett fönster skulle någon komma ut för att vända på ett silvermynt.

Adrenalinkick i Tramuntana

Många tror att Mallorca ligger i dvala under vintern. Det är en missvisande bild vilket alla förstår efter en dag i Tramuntana. Vi har klivit in i högsäsongen för kanjonklättring och det är god tid att utforska dessa gömda dalgångar där vilda vattenfall forsar.

Text: Pär Olsson

Foto: DM

Solen har ännu inte hunnit bränna bort morgondimman i Biniaraix när vi parkerar bilen, strax utanför Sóller. Det är bara några grader varmt. Stämningen är äventyrslysten och samtalsämnet cirkulerar kring hur kallt det kommer att bli att fira ner sig genom vattenmassorna. Vi har kommit för att utforska Torrent de l’Ofre. Flodens flöde börjar vid sjön Cúber och banar sin väg ner för berget och bildar små vattenfall och naturliga pooler längs vägen. Tramuntanas floder ligger torra under större delen av året, men är nu fyllda med kristallklart vatten efter höstens stormar. Det enda sättet att upptäcka dessa gömda delar av ön är att göra repellering i forsens väg genom dalgångarna.

Vi har redan lagt Biniaraix bakom oss och efter en dryg timma har vi nått platsen där vi ska börja fira oss ner genom Torrent de l’Ofres vattenmassor. Vandringen från parkeringen uppför Barranco de Biniaraix är underbar och faktist en av de vackraste passagen på ön. Den utgör en del av leden Ruta de la Piedra en Seco som går över bergsmassivet på västkusten. Vi lämnar den officiella leden och byter om till den nödvändiga utrustningen som krävs för att ta sig ner för flodrännan. Våtdräkt, hjälm och klättersele blir munderingen för dagen. De torra kläderna stuvar vi ner i vattentäta burkar. Vår guide Toni Rotger instruerar noga hur vi ska använda utrustningen. Flera av oss gör detta för första gången. Men han har 25 års erfarenhet av bergsklättring och repellering utgör en av grundpelarna i hans äventyrsbolag Mes Aventura, som han grundade för sju år sedan.

– Jag började klättra och vandra i Tramuntana tillsammans med mina kusiner när jag var elva år gammal. De var mycket äldre än mig så jag blev tvungen att lära mig snabbt, berättar Toni samtidigt som han kontrollerar att deltagarnas utrustning sitter ordentligt på plats.

Enligt honom är Mallorca ett paradis just för kanjonklätt- ring och ön är internationellt känd inom sporten. Toni berättar att det finns ungefär 70 stycken olika floder på ön men förklarar att de flesta är uttorkade. Det är bara 14 av dessa som blir vattenfyllda under vinterhalvåret.

– Det som är unikt för Mallorca är att ingen flod är sig lik och man behöver inte förflytta sig långt för att ta sig mellan de olika platserna, säger han.

Säsongen är relativt kort och tar fart i slutet på oktober efter att höststormarna har dragit in över ön. Toni förklarar att de sällan gör turer efter maj eftersom vattenfallen och pool-erna torkar ut.

När han pratar om Mallorca drar han liknelser med Pyrenéerna på fastlandet och vi förstår kvalitén på de mallorkinska dalgångarna. De mest kända är Sa Fosca och Mortixt som lockar till sig bergsklättrare från Europa och USA.

Vi är redo att kasta oss ut för det första vattenfallet som brusar i dalgången nedanför våra fötter. Solen har stigit och bränt bort den kalla morgonluften. Den slutna våtdräkten gör att alla har blivit sugna på att svalka sig i det fem grader varma vattnet. Det är en enkel match att fira sig ner för den första forsen och redan vid det tredje fallet har alla fått in den rätta tekniken. Att kasta sig ner för de naturliga vattenrutschbanorna är barnsligt roligt. En efter en landar vi med stora plums i de naturliga poolerna nedanför varje nedfart. Det är sällan man ser Mallorca så tropiskt vackert med vattenfall som dansar på de mjuka stenarna. Bergväggarna är illgröna av mossan som växer i den konstanta fukten och skönheten i naturen är beundransvärd. Kanske blir det extra vackert när man tänker på att det enda chansen att få uppleva detta är att fira sig ner genom de tolv vattenfall som utger leden i Torent de l’Ofre. Det högsta fal-let vi passerar mäter 40 meter högt och ger alla en extra kicka av adrenalin.

Inte så långt bort från Biniaraix ligger Torrent de na Móra som är en annan populär fors. Den har inte lika många nedstigningar med rep som Torrent de l’Ofre men de djupa poolerna gör det möjligt att hoppa från höga höjder eller åka kana på de hala sluttningarna ner i det kalla vattnet.

– Barranquismo som vi kallar den här äventyrssporten har verkligen blivit populärt under de senaste fem åren. När jag började som 16-åring kände jag mig som en riktig äventyrare. Jag upptäckte ständigt nya otillgängliga platser på Mallorca, berättar Toni.

Trots att han var tidig med att utforskat de gömda floderna var han inte först. Pijonären bakom kanjonklättring på Mallorca var en man som tog sig ner genom vattenmassorna i Sa Forsca på 60-talet. Toni påstår att han var den första mannen som tog sig genom en av dessa otillgängliga passager. Sa Forsca är ett av de mest tekniskt krävande på ön. Den startar i Escorca och möter den välkända Torrent de Pareis som mynnar ut i havet vid Sa Calobra på västkusten. Egentligen krävs ingen direkt förkunskap för att göra nedstigning, men man måste vara i god fysik form. Toni är en bra guide och väljer en led som passar gruppens nivå samt instruerar väl hur man säkert tar sig ner. Hans rekommendation är att man börjar med någon av de enklare lederna. Till exempel Torrent de Coanegra som passerar de kända vattenfallen, Salt Des Freu, vid Orient. Svårighetsgraden är låg och passar även för äventyrliga barnfamiljer.

Det har gått ungefär fyra timmar sedan vi lämnade Biniaraix och vi har hunnit ta oss djupt in i Tramuntanas hjärta. Det känns underbart och vemodigt på samma gång när vi tillslut studsar ner för det sista vattenfallet. Trots att den fysiska utmaningen har varit förvånansvärt liten känns det att en härlig träningsvärk väntar oss de kommande dagarna.