I över trettio år har charterflyget skyfflat svenska tonåringar till Magaluf, ja långt innan Orup besjöng de skrattande måsarna över förlorad kärlek på partystranden. Inte bara svenskar förresten, utan framför allt brittiska och även spanska tonåringar som traditionsenligt styr sin första resa hit med vännerna efter en efterlängtad examen. Mallorcaliv skriver om den pågående omvandlingen av Magaluf och El Arenal.
Text: Karolina Kallentoft
Foto: Anders Ahlgren
Magaluf var länge det hetaste en tonåring kunde åka till, men nu har hon kanske gjort sin sista resa hit. För sedan en tid har det lokala styret döpt om stranden till Calvià Beach. Och ingenting ska bli som det varit. Man har rustat upp strandpromenader och parker, fått flera stora hotell att uppgradera samtidigt som man jagat bort barer, diskotek och partybåtar som bryter mot licenser och nya strikta sedlighetslagar. Grabbarna Grus och andra klassiska tillhåll ges restriktioner medan poshiga Nikki Beach har fått en egen strandremsa intill splitternya femstjärniga Meliá Calvià Beach The Plaza.
De stökiga tonåringarna ska ut och de välbeställda turisterna ska in. Så har man lyckats?
Vittnesmålen har varit många om spyor på gator och i buskar efter vad som för många unga är första fyllan, men också om droger på barerna, slagsmål på gatan, sex på stranden under solstolarna och rånarligor som enkelt plockar plånböcker ur berusades bakfickor och, mest skrämmande av allt, den ökända balconingen som ett tiotal gånger om året slutar i brutal död, inte sällan medan vännerna är för fulla för att upptäcka något. I fler än en notis i lokaltidningarna har stått att läsa om förbipasserande grannar som under morgontimmarna upptäckt en kropp på gatan nedanför långt innan vännerna förstått att det är någon i gänget som saknas.
Just grannarna var de som först slog larm, i Magaluf såväl som i El Arenal. De stod inte ut med fyllan och partyt, med att bli hånade och spottade efter när de sa ifrån, och de stod framför allt inte ut med balcoingen. De lokala hotellen och näringsställena lyssnade inte först, och inte den lokala polisen. Men till slut reagerade kommunerna. De fick med sig några av hotellkedjorna och 2014 sattes en plan i verket, i stort sett samtidigt Calvià och Palma dit El Arenal tillhör, i syfte att locka en mer städad publik till de fantastiska finkorniga och långgrunda stränderna. Mot att man upprättade en rad förbud mot störande uppträdande, rustade upp parker och strandpromenader och införde dryga böter mot korttidsuthyrning utan licens, lovade hotellkedjorna att renovera och uppgradera. Gemensamt gick man ut med en kampanj för att förlänga turistsäsongen så att turisterna ska vilja boka resor även på vintern. I samma veva slog man igen den ökände nöjeskungen Bartolomé Cursachs jättediskotek BCM i Magaluf och Pasha i Palma.
Fem år senare besöker jag de fortfarande lika populära Magaluf och El Arenal. Till Magaluf kommer jag första gången i lågsäsong. Den breda stranden är tom på människor och parasoll, men flera av hotellen som kantar promenaden lyser nyputsat vita mot den blå himlen. Ett är nya femstjärniga gigantiska all-inclusive-hotellet Meliá Calvià Beach The Plaza, och vid torget pågår öppningen av välkända spanska klädbutiker som Mango, Cortefiel och Womens Secret. Torget övervakas av kameror och på lyktstolpar sitter skyltar som varnar för böter vid olämpligt beteende. Men bakom neddragna järnjalusier ligger souvenirbutiker och restauranger som inte ser ut att ha förändrats på årtionden.
Säsongen har smugit igång och på den breda milsvida stranden står rader av blå solstolar och de karaktäristiska parasollerna med tak av långt torkat gräs. Jag tar min handduk och lägger mig på den öppna stranden emellan två solstolspartier. Sanden är ren, snäckskalsljus och finkornigt mjuk mot fingrarna
När jag besöker El Arenal har stora hotellkomplex som nyss täcktes av blå vepor just öppnat. Stranden är milslång och kantas av palmer och vackra planteringar. De kommundrivna strandbarerna ser alla likadana ut och är alla nymålade i vitt med blå text, och för att hitta rätt kan man behöva känna till strandbarens siffra. Mellan Can Pastilla och Balenarios 6 ligger numera de fyrstjärniga hotellen på rad och fler än ett femstjärnigt hotell har just slagit upp portarna, som Iberostars nya lyxhotell Llaut. Det är en stor förändring för El Arenal som för många varit känt för sina billiga lägenhetshotell.
Säsongen har smugit igång och på den breda milsvida stranden står rader av blå solstolar och de karaktäristiska parasollerna med tak av långt torkat gräs. Jag tar min handduk och lägger mig på den öppna stranden emellan två solstolspartier. Sanden är ren, snäckskalsljus och finkornigt mjuk mot fingrarna. Framför mig hör jag ett par kvinnor i femtioårsåldern prata svenska, och bredvid och bakom mig ligger ensamma äldre män i guldhalsband och små uppdragna badshorts. I det långgrunda vattnet badar två spanska småflickor medan deras pappa står i vågskvalpet och ser på. En mer perfekt strand går inte att finna.
En stund senare går jag längs strandpromenaden. Vid Balenario 8 varvas de gamla lägenhetshotellen i brunt och smutsgult med nyrenoverade vita med turkosa balkongskydd i glas. Framför den nöjesparksliknande jätteölhallen Megapark köper ett gäng österrikiska killar färgglada hattar och solglasögon av en strandförsäljare. Jag ser på medan de gapflabbandes samlas för fotografering runt Herman ”Hermenator” i stålmansdräkt och uppblåsbar penis medan en av dem, Christian, frigör sig från gruppen för att ta sig en svängom med mig på strandpromenaden.
–Vi är här på Hermans svensexa. Vi grundar med en rejäl frukost på hotellet, sedan går vi ut och har kul. Visste du att Megapark har gratis öl mellan halv elva och elva? På förmiddagen alltså, lägger han till och ler brett.
Christian har en handduk om midjan och en penisvisselpipa om halsen. Jag pekar på kinden där han har en penis målad. Det hade han ingen aning men är lika glad ändå.
Något tröttare ser Michael och hans tre vänner ut. De sitter utanför Chalet Siena, designad som en tropisk chiringuito, iklädda i blå lagtröjor från Magdeburg och dricker öl. Michael berättar att de åker hit två gånger om året.
–Jag tar alltid säsongens första glüwein i El Arenal. Vi letar billigt flyg och boende och sen åker vi. Men ölen är inte billigare än i Tyskland, i så fall ska man åka till Ungern eller Bulgarien.
Jag går vidare och tar in på calle Jamón, eller Schinken-strasse om man så vill. Här går stora grupper av tyska tonåringar längs den breda gatan, och uteserveringen på Bierkönig, en ölhall i tyolerstil, håller just på att fyllas upp. Jag tar mig förbi vakterna och möts av tysk umpa-umpa och stora kompisgäng som dricker öl ur jätteglas med surgrör. På var sitt bord längre in i lokalen står två flickor i bikini och dansar. En äldre man går fram och stoppar en sedel innanför strumpebandet på blondinen, sedan går han lugnt tillbaka och sätter sig bredvid sin jämngamla fru.
Så vidare längs strandpromenaden. Jag passerar Riu San Francisco, ett av de första hotellen som byggdes längs den milslånga sandstranden och vars balkonger lyser nymålat vita. På den tiden fanns bara barrskog här, förutom en fiskeby längst bort vid Club Nautico Arenal. De två andra hotellen var Riu Concordia och Salt Garanda vid Balenarios 6. Båda var tre-stjärniga men Garanda har med åren rustat upp till femstjärnigt. På hotellets takterrass träffar jag Ingeborg och Rudolf Hus, ett äldre tyskt par från Lüdenscheid.
–Vi bodde på Concordia på vår bröllopsresa sommaren 1966, men kom till terrassen på Garanda för att dansa. Sedan dess har vi bott här varje år och nu är personalen som våra vänner, säger Rudolf på välartikulerad tyska.
De berättar att de gärna tar promenader mot Can Pastilla, där hotellen liksom Garanda är upprustade.
–Vi går aldrig mot Megapark, där är det förskräckligt. Men sista året har det blivit mycket bättre. Die Polizei hat die Kontrolle, säger Ingeborg med allvarlig blick.
Och så berättar de i mun hur hotellets ägare engagerade sig i lokalpolitiken för att få till en upprustning av området och kämpa mot störande, illegala verksamheter.
Men det femstjärniga hotellet ser ut att vara nästan tomt på gäster.
–Det har blivit dyrt, konstaterar de. Vi åker gärna hit men många bor hellre någon annanstans om de har råd.
En lördagsnatt går jag längs The Strip i Magaluf. Här möts jag av tjejer som vinglar runt på platåskor och miniklänningar som avslöjar stora tatueringar, medan killgängen söks upp av prostituerade och hetsiga afrikaner som försöker locka dem till närmaste lapdancebar. I en korsning ligger en man i vit kostym blodig på trottoaren, omgiven av människor som försöker hjälpa.
Vid ett ensamt bord sitter ett äldre par som ser ut att hellre vilja befinna sig någon annanstans. Men jag ser också poliser, och kanske är det därför stämningen är lugnare än jag väntat mig.
Men jag ser heller inte skymten av de välbeställda barnfamiljerna och pensionärerna, de som enligt den stora förvandlingsplanen borde vara här. Kanske sover de sött, eller så dinerar på någon av all-inclusive-hotellens restauranger. Eller så kom de aldrig i de stora skaror som förväntades. I lokaltidningarna levereras siffror om först 30-procentiga rabatter, sedan 50-procentiga på öns femstjärniga hotell, och flyg som dirigeras om till politiskt instabila lågprisdestinationer som Egypten och Turkiet.
På The Strip är de i varje fall inte. Trots renoveringar ser klientelet inte ut att ha förändrats jämfört med de senaste 20 åren. Däremot verkar stöket och fyllan vara mer kontrollerad, så som paret Hus på hotel Garanda vittnade om. Om balconingen minskar får statistiken och lokaltidningarnas nyhetsartiklar visa. Förra sommaren omkom sex i Magaluf, hittills i år en och flera svårt skadade, bland dem en svensk och allt skedde inpå småtimmarna. Men minskar det har grannarna lyckats i sin långa kamp, till allas lättnad.
Och ungdomarna ser lyckliga ut. De hitresta spanjorerna, britterna, tyskarna, svenskarna och så de som bor på ön, av alla nationaliteter. Kanske reste deras föräldrar hit i samma ålder och har delat med sig av minnen om åren som unga, vilda och fria. Kanske är de också här, på ett lyxhotell med småsyskonen eller med sina åldrande föräldrar.
Men i de ökande kontrollernas gyllene årtionde sitter de säkert vakna där de än befinner sig, med mobilen i handen och övervakar sina tonåringars vinglande steg över gps.
Balconing är något som främst fulla eller drogpåverkade britter och irländare tycks ägna sig åt. De hoppar från balkongen ner i poolen många meter ner eller klättrar över till grannens balkong. Flera initiativ har tagits för att hejda galenskapen.