Katja Wohr har ställt bilen på vägen till finca Son Moragues strax utanför Valldemossa. Nu går vi tillsammans genom de tusen år gamla olivlundarna som breder ut sig över det terrasserade landskapet. Ovanför oss reser sig berget Puig de Teix som jag vid några tillfällen bestigit när jag vandrat Ärkehertigens stig. Samma ärkehertig, Luis Salvador, som också hyrde in sig på Son Moragues under några år i början av 1900-talet medan han studerade öns växtlighet och landskap.
Text: Karolina Kallentoft | Foto: Pär Olsson
Det är början av september och sommarens skörd ska snart tas om hand. Inte olivskörden, den börjar först om en månad, utan av olivträdens avlånga, silvergröna blad. Överallt där vi går ligger smala grenar som fallit till marken när olivträden beskurits för att släppa in ljus och luft till de mognande oliverna. Träden beskärs flera gånger om året, och det är då olivbladen kan tas tillvara. Löven har markägarna traditionellt låtit ligga kvar och förmultna, om de inte bränts med grenarna. Under olivskörden blåses de av med högtrycksspruta för att de inte ska hamna i olivpressen.
– Vi ger nytt liv till resterna efter att träden har beskurits. På så vis skapar vi en cirkulär ekonomi som minskar avfall och koldioxidutsläpp, säger Katja.
Inte förrän nu har olivbladen tagits tillvara i Spanien. Hittills har det inte skett i vare sig Italien, Grekland eller något annan europeiskt olivproducerande land. Katja och hennes kollega Kate behövde ansöka om en stämpel hos regeringen för att få olivbladen att klassas som ätliga. Den stämpeln har de nu fått.
Katja visar mig hur löven strippas för hand.
– Det är en tidsödande process, på en timme får vi ihop ett kilo. Sedan torkar vi dem i ugn över en kolbädd gjord på mandelskal som annars inte skulle kommit till användning, innan vi blandar och förpackar bladen i tepåsar. Det gör att våra produkter är ganska dyra.
Jag stoppar ett av de lätt torkade löven i munnen. Biter av, det finns ju stämpel på att de är ätbara. Det sträva lövet har en tydlig besk smak som förstärks i gommen efter en stund.
– Beska är en smak som hjärnan måste vänja sig vid, säger Katja och jämför med den sötma som vi vant oss vid i vår kultur, inte bara i efterrätter, godis och drycker, utan till frukost, i såser och som bas i snabbmat.
– Men smakar man besk mat vid tio tillfällen inpå varandra så har man bildat ett nytt spår i hjärnan. Då börjar man uppfatta beskan som tilltalande.
Smaken får mig att minnas mormors småländska ostkaka bakad på bittermandel, utan den smakar inte ostkaka som ostkaka. Och favoritglassen piggelin som inte går att få tag på i Spanien, utan dess milda kärnighet skulle inte den isiga päronsmaken vara densamma. För att inte tala om min favoritdrink, Campari soda, som vissa vänner raljerat över – ”tantdrink” eller ”70-talsdrink” kan jag få höra. Men jag är uppvuxen på 70-talet med brunsås, kokta grönsaker och svartvinbärsgelé som tillbehör till söndagssteken och den kokta potatisen, och de gamle avslutade måltiden med något medicinliknande starkt och beskt från Systembolaget. Min poäng är att beska och bitterhet är smaker som var vanliga förr, kanske just för att man såg dem som kurerande, men som i våra tider sockrats bort till oigenkännlighet.
När vi senare sitter i hamnen i Valdemossa och jag får prova Katjas två teer, en i en mild gul och en mild orange nyans, och överraskas av Hur ”gott” och ”normalt” de smakar, så konstaterar hon att min reaktion är tecken på att min hjärna är van vid beska.
Inte förrän nu har olivbladen tagits tillvara i Spanien. Hittills har det inte skett i vare sig Italien, Grekland eller något annan europeiskt olivproducerande land. Katja och hennes kollega Kate behövde ansöka om en stämpel hos regeringen för att få olivbladen att klassas som ätliga. Den stämpeln har de nu fått.
– De här teerna består till femtio respektive sjuttio procent av olivblad, resten av citron och apelsinblomma för att mjuka upp. Många reagerar ändå på beskan. Men du som redan tycker om dem borde börja dricka teerna direkt.
Så varför ska man då göra sig åbäket att vänja hjärnan vid att gilla olivblad? Varför skapar man som Katja och Kate ett företag baserat på något som i vår tid betraktas som kompostmaterial?
Katja berättar att det var Kate som uppmanade henne att starta verksamheten. Det var en solig dag i fjol när de vandrade genom en Mallorcas alla olivlunder. Kate hade tagit olivblads-extrakt som hälsokost under flera års tid och blivit frisk från en långvarig sjukdom. Extraktet gjordes på olivblad som samlats ihop på Nya Zealand, och har under de senaste tio åren blivit allt mer populärt som hälsokost i främst Oceanien och England, där Kate är uppvuxen.
För åtta år sedan sålde Katja sitt företag Flor de Sal. Hennes salt gjordes på saltkristaller från bassängerna utanför Es Trenc och blev känt bl a tack vare de många smaksättningarna som tagits fram av Palmakocken Marc Fosh.
– Efter att jag sålt mitt företag blev jag deprimerad. Jag väntade i flera år på inspiration till att starta något nytt. Jag ville hitta något organiskt, hållbart och framför allt lokalt växande. Gärna med koppling till restaurangvärlden. Jag har jobbat många år inom restaurang- och resebranschen över stora delar av världen och känner mig hemma där. När Kate presenterade sin idé tände jag direkt.
När jag träffar Katja har Dos Alquimistas just lanserat sina första produkter, baserade på skörden från i våras. Dessa två teer som jag nu får smaka, Mezcla no.1 och Mezcla no.2, är deras första. Löven som de använder kommer från Empeltre, en trädsort som har extra beska oliver. Och de kommer från riktigt gamla träd, de är inympade från arabiska olivbuskar som togs till Mallorca för 900 år sedan. Snart kommer de också ta fram en variant på den japanska matcha-latten som kommer heta Olive Latte som även kan användas till smoothies, och ett pulver med smak av rostad hasselnöt, sesamfrön och örter som de kallar Dukkah Mallorquin som kan användas i matlagning. Möjligen blir det också ett extrakt längre fram, som då tas med pipett.
Flor de Sal säljs över hela Mallorca, från lokala turistbutiker och delikatessen till matkedjor. Det går också att få tag på i gourmetbutiker utomlands. Är målet att Dos Alquimistas ska bli lika stort?
– Produkterna har lite olika målgrupper. Mina teer säljs till exempel av tebutiker, hälsocaféer och av hotellrestauranger och matbutiker med lokal profil eller hälsoprofil. Men man vet aldrig vart det tar vägen. Jag har bott i stora delar av världen, och om produkterna blir stora utomlands så kan jag mycket väl flytta dit jag bäst behövs för företaget.
Katja stannar upp och blir tyst en stund. Sedan säger hon:
– Jag älskar Mallorca och har bott här sedan jag flyttade hit från Frankrike för sjutton år sedan. Då hade jag redan idén som blev grunden till Flor de Sal. Nu bor jag utanför Palma med min dotter Florencia. Hon är född och uppvuxen här, och hon har hunnit fylla fjorton. Själv är jag från Schweiz. Zurmat känns som min hembygd även om det inte är där jag är uppvuxen. Men kanske väljer jag att flytta dit en dag.
Olivblad kallas naturens eget antibiotikum, eftersom ett enda olivträd kan överleva angrepp från såväl virus som bakterier i över tusen år. Anledningen är att oliver innehåller polyfenoler, kraftfulla antioxidanter som i studier dessutom visats både kunna sänka blodtrycket och kolesterolet, stärka immunförsvaret och skydda kroppens celler mot bland annat åldrande. Den mest kraftfulla polyfenolen är oleuropein, som inte har hittats i någon annan växt. Olivträdets blad innehåller högre koncentration av just oleuropein, och dessutom elva olika polyfenoler som inte har hittats i oliver och olivolja.