Idag talas det mycket om turismofobi. Men det är ett missbrukat begrepp. Många av de mallorkiner som klagar över överfyllda stränder och prishöjningar för vanligt folk tog emot turismen med öppna armar i sin ungdom. Det är samma personer som under Francos grå diktaturvälde bevittnade när turister från andra länder för första gången kom till Mallorca och gav dem möjlighet att andas. De fick uppleva nya kulturer, höra en ny sorts musik, och med egna ögon se andra sätt att leva. Och de fick chansen att inleda nya lidelsefulla romanser. Hur viktiga var inte “los amores de verano” på 1960- och 70-talets Mallorca.
Text: Carlos Garrido
Översättning: Karolina Kallentoft
Fotos: DM, Torrelló, Carmen Ortega
Mallorca kan skryta med ett väl etablerat varumärke. Ensaimadas, Mal-lorcapärlor, lugna familjestränder, partystränder, vackra fincor i ett ännu vackrare landskap och så förstås «los picadores». Dessa unga män, som bara har sin motsvarighet i Ibizas «palanqueros», markerar en hel era.
«Los picadores» var Mallorcaversionen av latino lover. En mer eller mindre blygsam erövrare, med en ettrig vespa eller Seat 600, eller med en folkvagnsbuss ombyggd med sovplatser därbak, som fiskade i stormiga hav och inte sällan fick en sexuellt och emotionellt otillfredsställd svensk kvinna på kroken. Den berömda «la sueca», som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar. “La sueca” var vacker, skulptural och ivrig att fly från den skandinaviska kylan, rakt i famnen på en eldig älskare som hon lärt känna av ren tillfällighet.
Majoriteten av dessa skandinaver kom med kryssningsfärjorna, ofta till ljudet av en modern poprefräng. Mellan romantiska promenader genom Na Burguesa med Palma som fond, över en cocktail i Victorias hotellpool, mellan de tidiga morgnarna på stranden och de sena nätterna i plyschklädda nattklubbar med speglar och rött discoljus och med en vag doft av utspilld Cuba libre. Under en hemlig kväll på hotell Sorrento, med ett avsked som varje gång drunknar i tårar och med löften om att ses nästa sommar, löften som sällan infrias.
Jag minns kryssningarna ombord på färjan Dana Corona från det danska rederiet DFS Seaways. Det hade hunnit bli 1970-tal men de sexuella vibrationerna mellan latinos och “chicas nordicas” var fortfarande mycket kännbara.
Besättningen bestod till större delen av spanjorer. En av officerarna bjöd in svenskor och danskor till sin hytt och bjöd på te, sällskap och säkert något mer. Och en av servitörerna, en liten mörk man, nästintill drunknade i famnen på en blond passagerare som var så mycket större än honom, och hon flydde sin man. Men många av dessa tillfälliga kärlekspar blev med tiden stabila. För tiden atypiska men lyckade kombos. Något som drabbade många skandinaviska turistguider som på den tiden bodde i Cala Mayor. Liksom partyturisterna som brukade ta in på det berömda hotel 33 i Magaluf. Flera på den tiden osedvanliga mallorkinsk-svenska förhållanden fick under de här åren se dagens ljus, där paren i mångt och mycket lyckades navigera sig förbi den förbjudna sommarpassionen för att med tiden försöka sig på en äktenskaplig stabilisering.
Den berömda «la sueca», som med tiden formades i mallorkinernas kollektiva minne till ett högst verkligt väsen. Fast hon i själva verket var mer av en myt som förde samman bilden av de utländska kvinnor som mer eller mindre invaderade Mallorca under dessa somrar.
Jag har själv stött på många par med just denna så kallade kulturmix. Till en början imponerade det stort att vara gift med en svensk kvinna. Bara ordet «svensk» framkallade instinktivt de lystna minnena från 1960- och 70-talen. Men att leva över kulturgränserna som var så mycket djupare då än idag och skapa en fungerande relation var inte alltid lätt. Det beklagades över förvirring och kaos. Och även över den spanska individualismen, för i de skandinaviska länderna – där invånarna antogs ha förenats i den gemensamma kampen mot kyla och snö – löstes det mesta i samförstånd. Den anarki som ofta rådde bland mallorkinerna var många gånger obegriplig för svenskorna.
Och för mallorkinerna blev den nordiska etiketten tröttsam. Er nogranna planering och er disciplin. Således uppfanns uttrycket «fer-se el suec» eller «hacerse el sueco» för den nästan trögsinta likgiltigheten ni visade inför vissa saker, som om de inte existerade. Så typiskt för de skandinaviska länderna, åtminstone enligt det mallorkinska sättet att se det.
Men i väldigt många fall fungerade relationen. Och på det sättet erövrade Mallorca de nordiska traditionerna före många andra regioner på den spanska halvön. Svenska kyrkans julmarknad är en uppskattad tradition, och svenska skolans spektakulära firande av sankta Lucia har alltid varit huvudnyhet i de lokala tidningarna. Bilden av de änglalika flickorna, blonda och blåögda, med en krona av ljus såg ut som hämtad ur en saga.
Det svenska köket var dessutom banbrytande representerat på en restaurang på calle Brondo, strax bakom paseo Borne. Liksom det danska som hade sin representation i Terreno. Det var små familjeföretag och de inriktade sig huvudsakligen på medlemmarna i sina egna samfälldheter. Idag har mycket förändrats, nu när skandinaver köper boenden i mängder i populära områden som Santa Catalina, och öppnar restauranger som är trendiga och som riktar till den breda allmänheten.
Den unge «picadoren» med sin vespa har kanske förpassats till historien. Nu när Mallorca till sin essens har förvandlats till det man väl kallar en kosmopolitisk ö. Ingen förvånas längre av blandade par be-stående av en mallorkin och en svensk. När allt kommer omkring är Stockholm bara tre timmar bort med flyg. Världen har blivit globaliserad, standardiserad. Den mallorkinske förföraren från 1960-talet har lämnat över scenen åt finsmakarturismen. Till boutiquehotellen och loungebarerna. Med en bred internationell kundkrets och lägen som passar en väl kyld gin tonic.
Trots detta kan ingen förneka det banbrytande som skedde de åren då Mallorca sammanförde något så omaka som mallorkinska charmörer från Francos Spanien med svenska skönheter från ett socialdemokratiskt och långt mycket modernare Sverige.