TÅG

Ett sekel på spåret

Under mer än 100 år var Sóller-tåget till stor nytta för Mallorcas befolkning. Idag är Ferrocarril de Sóller en järnväg och en spårväg som framför allt är ett nöje för turisterna. De antika vagnarna ger passagerarna tillfälle att resa som förr. Och i takt med att järnvägen blir allt äldre ökar tågets genuina charm.

Egyptens pyramider och Eiffeltornet behöver endast lättare underhåll, men Sóller-tåget måste kontinuerligt anpassas efter moderna krav på service, kapacitet och avgångar. Och allt detta utan att tåget förlorar sin antika charm och karaktär. Vagnarna har alla en äldre och varierad inredning och unika detaljer som måste underhållas på ett hantverksmässigt sätt. Därför måste Ferrocarril de Sóller göra allt större investeringar i reparationer och underhåll av tåg och vagnar.

EN JUVEL TILL JÄRNVÄG
Järnvägen är en smalspårig och har en bredd om 914 mm – en engelsk yard – vilket är ovanligt i våra dagar. Tåget är det enda av sitt slag som ännu är i drift, och från start till mål tar färden cirka 60 minuter. Varje dag rör sig tre konvojer, bestående av en egenhändigt styrd motor (maskinen) och sex passagerarvagnar, den 27 kilometer långa sträckan, och på vägen passerar de hela 13 tunnlar. Var och en av såväl maskiner som vagnar och inredning har en lång historia bakom sig. Ingen serietillverkar längre liknande motorer, trävagnar eller säten. Om en av delarna behöver förnyas måste en skicklig hantverkare ta sig an jobbet. Detta gäller också vart och ett av de verktyg som används i verkstäderna i Sóller. Däremot kan man ta tillvara delar från andra järnvägar eller spårvägar som tagits ur bruk. Det kunde ske för ett antal år sedan då Ferrocarril de Sóller tog över vagnar från Lissabons elektriska spårväg. Trots att de skilde sig till det yttre kunde de anpassas till Sóller-spårvägens karaktäristiska utseende och finns nu med som ett av flera spårvagnsset i Port de Sóller.

För närvarande sköter 40 personer underhållet av tågen. De är uppdelade på olika arbetslag – ”vägar och arbeten”, snickeri, mekanik, ingenjörskonst osv – som varje dag ser över vagnssparken. Det är en svår uppgift, framför allt under turistsäsongen när tågen kör med allt större frekvens och inget avvikande får inträffa på det enda spåret. Framför allt på sträckorna uppe i bergen eller i någon av de 13 tunnlarna dit man bara kan nå med maskiner på själva tågspåret. Där är man tvungen att använda verkliga museiföremål – som den sk ”Unilok”, den spansk-schweiziska traktorn” eller ”den lilla Renault-vagnen” – som kan ta sig fram överallt.

Under några månader om året är det nödvändigt att stoppa driften för att utföra det grundläggande servicearbetet. Då monterar arbetslagen isär vagnarna för att se till att allt fungerar perfekt under resten av året. Men även under turistsäsongen kontrolleras varje dag en maskin mycket noggrant, precis som om det rörde sig om ett flygplan.

PROJEKTET
Det var år 1903 som idén om det manuella tåget föddes hos industrimagnaten Juan Morell och parlamentsledamoten Jerónimo Estades, med målet att förena den rika staden Sóller med huvudstaden Palma. År 1907 påbörjades arbetet samtidigt i båda städerna under ledning av ingenjör Pedro Garau. Och den 16 april 1912 invigdes sträckan officiellt. Ett datum som många minns eftersom det sorgligt nog råkade sammanträffa med Titanics undergång. Året efter öppnades spårvägen som förbinder järnvägsstationen med Sóllers hamn, med den nymodigheten att den till skillnad från Sóller-tåget var elektrifierad. År 1929 elektrifierades hela sträckan, maskiner byttes ut och Sóller-tåget blev det som det nu är – ett eldrivet tåg.