Jag sitter på akuten på Clinica Juaneda i Palma. Det är tidig morgon och få patienter i väntrummet. En ambulans står parkerat utanför. Personalen i receptionen sitter lugnt och jobbar.
Plötsligt rusar två läkare förbi med en sjukhussäng. Mannens åldrande kropp är slarvigt täckt av en sjukhusskjorta. De är på väg mot intensiven. Bakom ser jag Karin Erlandsson i vita sjukhuskläder lugnt gående med en äldre kvinna som jag förstår är mannens hustru. Jag hör dem prata på svenska om försäkringsdokumenten som tydligen glömdes på hotellet i all hast. De går ut till ambulansen som hämtade upp maken, och fram till receptionen där Karin förklarar situationen på flytande spanska.
Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson
Karin Erlandsson jobbar med patientservice åt Clinica Juanedas skandinaviska patienter.
Kontoret delar hon med tre kollegor som tolkar på ryska, polska, tjeckiska, holländska, franska och engelska. Hennes tyska kollegor har ett eget kontor. Här finns också svenska Jessica, som Karin går i skift med.
Efter engelsmännen och tyskarna har skandinaverna vuxit till en av sjukhusets största utländska grupper, och av dem är svenskarna i majoritet. På sex år har antalet besök från svenska patienter ökat med nära det tredubbla, och det gäller såväl bokade som akuta.
Ändå är stämningen lugn på det lilla kontoret, och vi får tid att prata. Karin berättar att hon ägnar morgnarna åt att se över dagens besök och hjälpa patienter med tidsbokning. Klockan nio följer hon med läkarna på rond, just idag är sex svenskar inlagda på sjukhuset.
En av dem är Otto, en äldre man med en märklig stålställning runt huvudet monterad på en väst, som tittar in flera gånger under mitt besök. Det visar sig vara en haloväst som håller fyra skruvar i skallbenet på plats. Karin berättar att Otto råkat ut för en cykelolycka, och att hjälmen blev demolerad. Han har snart varit inlagd en vecka och Karin organiserar just nu hans flyg hem till Stockholm.
Framåt dagen blir stämningen allt intensivare. Klockan tre ringer telefonerna konstant samtidigt som patienter tittar in med frågor. Men Karin intygar att det är just det här hon gillar, att kombinera administration med att träffa människor, ständigt vara på gång och gärna bli avbruten av patienter och personal. Och jag förstår att hon menar det. Karin avslutar varje mening med ett leende, och på ett märkligt sätt lyckas hon trots den hektiska miljön behålla sitt lugn.
Kanske beror det på att hon tidigare arbetade som reseledare? Det var så Karin hamnade på Mallorca, för snart fjorton år sedan. Snart blev hon erbjuden jobbet som tolk, trots att hon aldrig hade jobbat inom vården. Med åren har rollen utvecklats till den omfattande kontakt som Karin och Jessica har idag mellan patient, läkare, försäkringsbolag och larmcentral.
Det speciella med vården är att man möter patienter i livets alla skeden. Många möten är smärtsamma, men då finns Karin och Jessica där för att bistå och underlätta. Både patienter och anhöriga brukar vara lättade över att kunna uttrycka sig på svenska i en svår situation. Varje vecka kommer även prästerna från svenska kyrkan och norska sjömanskyrkan på besök.
”Det är kontakten med människorna som jag uppskattar mest”, säger Karin och tillägger att hon nästan alltid möts av leenden och tacksamhet. Som hos Otto, som återigen tittar in på kontoret med ett snett leende bakom sin stålställning.
Karin menar att svenskar söker för samma åkommor som hemma. Eller som hon uttrycker det:
”Likaväl som man kan drabbas av en stroke i Sverige kan man drabbas av det här, på semestern.”
Ändå upplever Karin att turister i högre grad än andra drabbas av olyckor. Hon gissar att det beror på att många Mallorcaresenärer har en aktiv semester, men också att man tenderar ta större risker utomlands.
När jag ber om tips säger hon att hon skulle önska att vissa turister kunde tänka lite mer smart – skydda sig från solen, dricka vatten regelbundet, och inte förtära så mycket alkohol att man tar fel väg hem från krogen, sätter sig på en vespa eller hamnar i slagsmål i Magaluf.
”Ett slagsmål eller en olycka drabbar inte bara hälsan utan även semesterplanerna – en svår fraktur leder till operation, sjukhusvistelse, hemtransport och flera månaders eftervård.”
Hon tipsar också om att hålla koll på sin försäkring, och köpa till reseförsäkring om man stannar längre än 45 dagar. EU-kortet täcker mycket av vården om man vänder sig till ett statligt sjukhus, men inte hemtransport. Det gäller också att följa försäkringsbolagets rekommendationer vid skada. Skulle man exempelvis tacka nej till hemtransport och läget senare försämras, tvingas man betala resan själv.
De förhandsbokade besöken är vanligare inom spansk sjukvård, som fungerar mer preventivt än den svenska – här ingår årliga hälsokontroller och hittas något följs det upp. Men det händer även att man upptäcker åkommor som svenska vården missat.
Karin berättar om en svensk kvinna som ville få huvudvärkstabletter utskrivna. Eftersom värken pågått länge gjorde Juanedas neurolog en magnetröntgen, och upptäckte en stor tumör. Hon blev kvar på sjukhuset och Karin kom nära familjen som flugit hit. Så småningom kunde kvinnan transporteras hem, men några månader senare fick Karin beskedet att tumören tagit hennes liv.
”Det var en väldigt speciell familj som jag kommer att minnas länge”, säger Karin med värme i rösten.
Så här långt i intervjun föreslår Karin att jag tar ett besök hos Otto, och hon visar mig upp till den första av Juanedas tre våningsplan med patientrum. Vi blir genast avbrutna av personal – först av de som tvättar honom under den fårskinnsklädda halovästen, sedan av sköterskorna som lägger om skrapsåren och virar rena lindor indränkta i jod runt skruvarna i huvudet.
Otto ler och jag tror först att det ser värre ut än vad det är ställt. Men jag har fel. Hjälmen stod emot hjärnskakningen, men den skyddade inte mot brottet på översta halskotan.
”Det är samma skador som om man hängt sig”, säger han och berättar att neurologen flera gånger sagt att han hade tur som överlevde. Otto klarade sig otroligt nog även från förlamning, men en lång period av eftervård och rehabilitering väntar.
Otto förklarar att han är 72 år och har cyklat i 12 år. Det är elfte året han cyklar på Mallorca. De var en liten grupp, inte fler än fem där han var äldst, och låg omlott som man bör. Strax innan backen ner mot Selva hände det. Helt omotiverat ställde sig gubben snett framför honom upp vilket fick cykeln att sakta in. Den vinglade till, in i Ottos. Han klarade första vinglingen men inte den andra.
Otto var medveten hela tiden när han föll. Själv tyckte han inte det var så illa. De ringde en taxi och han gick med cykeln till närmaste korsning där taxin kunde hämta upp. Sedan duschade han innan han tog sig till Hospital Muro. Sjukhuset är en del av Juaneda-koncernen och han fick åka ambulans till Clinica Juaneda.
”Inte ett helt ovanligt scenario”, kommenterade Karin det efteråt för mig och menar på svenskarnas inställning att det mesta går över med tiden. Sedan berättar hon att under cykelsäsongen kommer det in svenskar nästan varje dag som drabbats av cykelolyckor. Bara dagen innan kom en svensk cyklist in med brutet höftben.
Efter samtalet med Otto går jag ner till Karin igen. Hon har det lugnare nu och vi hinner komma in på privata samtalsämnen. Karin berättar att hon träffade sin mallorkinska man året innan hon fick jobbet på Juaneda, och nu har de tre barn tillsammans som går i mallorkinsk skola.
Jag undrar om hon tycker att hon lever ett mestadels svenskt eller mallorkinskt liv, och hon svarar:
”Jag är nog väldigt svensk i hur jag tänker och ser på saker. Samtidigt har jag märkt att det spanska spåret att ’keep it simple’ passar mig mer. Jag tycker det är smart att vara praktisk och hålla det mesta enkelt, så att jag hinner mer av det jag gillar tillsammans med familj och vänner.”
Innan vi avslutar frågar jag Karin vad hon tycker att hon har lärt sig av att jobba med människor i utsatta situationer. Karin, som tycks vara lika snabb i tanken som i handlingen, blir för första gången under intervjun eftertänksam. Men så svarar hon med ett leende:
“Det jag framför allt lärt mig är att ta vara på dagarna, särskilt tiden med mina barn. Jag försöker att inte stressa över ett ostädat hem. Istället tar jag hellre barnen med mig ut på vandring, eller låter dem fiska – även om det är en vanlig tisdag efter skolan.”
Text: Karolina Kallentoft