Sent i september. Jag älskar Palma men dagar och kvällar är staden packad med turister. Stränderna likaså och det gäller minsta ensliga vik. Vill man komma bort från folklivet för en dag får man hålla sig inne, eller fly upp på en bergstopp. Den här dagen har jag och några vänner bestämt oss för att göra just det.
Varje år upptäcker allt fler Mallorca som vandringsdestination. Nästa år räknar man med att hela 300 000 kommer till ön för att vandra. Säsongen börjar i slutet av september och sträcker sig till när det anses för varmt, mot slutet av maj. Väljer man en vandring utan stigningar och i skogsdungar kan man klara även en sommarvandring, särskilt om den avslutas med ett dopp i havet, med något svalkande i strupen eller en måltid i skuggan av en palm.
Det som förenar lederna på Mallorca är de korta avstånden dit och i de allra flesta fall utsikten över havet. Den som söker stor naturupplevelse men lagom fysisk ansträngning har många nybörjarleder att välja på, medan extremsportare hellre kanske prövar på trailrunning i Serra de Tramuntana. Den äkta frilufsaren väljer den 15 mil långa Grande Randonnée 221 och bokar in sig på bergskedjans samtliga refugios, de enkla men bemannade små stugorna för övernattning belägna på en dagsvandrings avstånd. Dock är sängplatserna få och eftertraktade och när de släpps tre månader i förväg gäller det att boka direkt.
Vill man vandra lagom långt och kuperat och kombinera med fantastiska natur- och kulturupplevelser, vila halvvägs för fika, ta ett dopp i havet och avsluta på en bättre restaurang och dessutom kunna ta bussen tillbaka finns en vandring även för det, nämligen öns kanske populäraste rutt mellan Sóller och Deía. Men är det lugnet och den fysiska utmaningen man söker rekommenderas vandringen till Puig de Massanella.
Om man har svårt att orientera sig i utbud och terräng och vill vandra i grupp kan man ta hjälp av en guide. Eftersom detta oftast stämmer in på mig kontaktar jag Titti Berg Mark. Hon har lång vana från sina år som guide i Åre där hon också är uppvuxen. För två år sedan flyttade hon till Mallorca med sin familj. Här arbetar hon som guide på plats åt olika reseföretag och så kallade incomeingbyråer. Minst en gång i veckan leder hon en vandring. Erfarenheten av att leda grupper i Åre och den grundutbildning hon tog där, mixat med hennes norrländska lugn, gör Titti Berg Mark till en trygg guide. Hon väljer att ta med oss till Puig de Massanella, Mallorcas näst högsta topp efter Puig Major och den högsta man får bestiga.
Titti berättar att bra skor och vatten är viktigast på alla vandringar. Till vår vandring upp över trädgränsen behövs även keps, solkräm och en långärmad tröja, eftersom den kan bjuda på såväl stark sol som kyla och vind. Matsäck, kaffe, salta nötter och något som snabbt ger energi till trötta ben är också bra att ta med. Och ska man som vi upp på en höjd bör man undvika dåligt väder.
Den första väderprognosen lovar strålande sol, men samma morgon har den växlat till små moln. Vi tar bilen förbi Inca, svänger upp mot den lilla byn Selva och parkerar vid macken i Coll de sa Batalla. Vi befinner oss på 580 meters höjd och är inte ensamma. En grupp cyklister i färggranna lycradräkter har stannat vid vägkanten, liksom en barbröstad rullskidåkare som spänner fast sitt vätskebälte, och vid macken står några blanka vita motorcyklar och lika blanka öppna bilar parkerade, och vi gissar att förarna frågar om vägen till Capdepera.
Om några timmar kommer vi blicka ut över Mallorca och det blå Medelhavet från 1365 meters höjd. Puig de Massanella är en av minst tio toppar i Serra de Tramuntana som mäter över 1000 meter över havet. Det kommer bli en rejäl stigning som suger i låren, men vi litar på att utsikten och lugnet på toppen kommer vara mödan värd.
Vi möter upp vårt sällskap och tar oss förbi bommen in på den stenbelagda stigen. Det har redan börjat mulna på och vi söker solen mellan molntussar och stenekarnas krumma grenar. Stigningen börjar direkt men är ännu mild. Bara några hundra meter senare tar vi trappan över en mur där vi blir stannad av en vakt i en träkur. Här behöver vi betala en avgift för att beträda den privatägda marken, och med den förbinder vi oss att följa de regler som finns för att skydda djur och natur.
Terrängen stiger obönhörligen uppåt. Jag nyper de långa glest växande barrliknande bladen av en hög rosmarinbuske och masserar dem under näsan. Ett bräkande och klangen från en mässingsklocka når oss samtidigt som baken på ett får guppar iväg bakom trädstammarna. I sluttningen till vänster om oss betar såväl får som getter för att hålla markerna fria från sly. Till höger om oss tronar bergskammen som leder till Massanellas steniga topp.
Efter en vandring genom en relativt tät skog av stenek, där vi passerar ruinerna av några runda stenlagda sitjor, där kolbrännare ända fram till 50-talet brände kol på träden, når vi stenarna som markerar riktningen mot toppen. Det är efter den här punkten det börjar bli brant. Leden slingrar sig upp genom den allt glesare skogen och snart börjar vi skymta omgivningen genom grenarna. En kalkstensgrå bergsvägg med enstaka gröna trädkronor reser sig mot bergstopparna på Puig d’en Galileu, och bakom dem ser vi havet mot Pollenca.
Stigen kantas med vackra stenrösen som markerar leden, men än så länge är den väl upptrampad. Efter hundratalet meter glesnar skogen till enstaka träd, och vi blickar upp mot det karga bergsmassivet ovanför oss. Vi är tacksamma att molnen ligger täta nu när inte längre trädkronorna ger skydd. Vi har ännu en lång väg kvar mot toppen.
Ännu en vägvisningssten möter oss. Här delar sig leden i två, för att förenas närmare toppen. Vi väljer den som följer branten. Utsikten är slående härifrån. Inca som vi tidigare åkte igenom ligger platt på slätten, ”Es Pla”. Åt öster bortom bergskedjan ser vi stränderna vid Pollencabukten och anar Cap Formentor, och i väster ser vi de svarta silhuetterna av fartygen som långsamt stävar sig fram i bukten utanför Palma. Molnen har lagt sig som ett lock rakt ovan ön men Medelhavet är fortfarande slående blått.
Vi har i stort sett nått trädgränsen. Berget stupar brant flera hundra meter mot de gröna trädkronorna nedanför oss och leden drar sig inåt berget. Stigen är stenigare här och vore det inte för de små stenrösena skulle vi ha svårt att hitta den. Alla håller vi blicken i backen för att inte sätta fötterna fel och riskera en vrickning. Efter ytterligare några hundra meter når vi Es Font, en källa i form av en trappa rakt ner i berget, där vi tar fikapaus.
Sittandes på var sitt klippblock och blickandes ut över Mallorcas slättlandskap lyssnar vi till Titti när hon berättar om sina vandringar. Vi lär oss att vi, en grupp om fem svenska kvinnor i fyrtioårsåldern, några på besök och andra boende på ön, är typiska vandrare. Av de som reser hit på längre vandringsresor är de flesta pensionärer, medan de som väljer att vandra en enstaka dag ofta är konferensresenärer eller turister som vill se ön och göra en avstickare från stad och bad. En hel del vandrar med barn.
De mest omtyckta lederna brukar vara La Trapa ovanför Sankt Elm och Ärkehertigens stig ovanför Valdemossa, tack vare deras slående milsvida vyer. Största kontrasten från det hektiska badlivet är troligen den 25 minuter korta bilfärden som skiljer Magalufs skumparty från den ensliga vandringen mot det 1000 meter höga berget Galatzó. Många vandringar utgår från Sóller dit man enkelt tar bussen från Palma. Barnfamiljer brukar uppskatta den lite kortare vandringen till pittoreska Fornalutx eller den via fyren ovanför Port de Sóller då man kan avsluta med bad och lunch i hamnen.
Allra vackrast är vandringarna under vårens blomningstid, men även efter de första höstregnen då ön åter blir grön och lummig eller i januari när mandelträden blommar och kontrasten mot svensk vinter är som störst. Tittis egen favoritvandring är Torrent de Pareis, en flodfåra som bara är torrlagd på sommaren och där man hoppar och hasar sig mellan enorma klippblock ned mot natursköna Cala sa Calobra, där man gärna avslutar med en simtur i det turkosa klara vattnet.
Än återstår en bra bit mot Massanellas topp. Vi har fått ny energi men den tuffaste vandringen återstår. Här består berget av klippor och stenar som är svåra att sätta fötterna på. Den enda växtligheten är små låga buskar med vassa blad och vars rötter hittat näring mellan stenarna. Den rosmarin som växer här är så mycket mindre och tätare, och till och med bladen är kortare än på de buskar som växte vid vandringens början. Stenrösena är svårare att se eftersom de tycks smälta ihop med klipporna.
Vid ett tillfälle efter en brant stigning har vi svårt att få syn på nästa röse. Efter en stunds konfererande går vi mot ett röse österut och följer störet bortåt. Berget tycks resa sig allt högre över oss och vägen ser aldrig ut att ta slut. Här finns knappt ens någon växtlighet, den enda färgkontrasten utgörs av två bruna getter ett femtiotal meter nedanför oss. Vi ser ännu stenrösen, men på allt glesare avstånd och någon upptrampad stig kan vi omöjligt urskilja. Molntäcket ligger allt tjockare över oss och vinden börjar vina. Vi tar på oss våra tröjor och försöker att inte tänka på vad som kan hända om det plötsligt blir regn eller börjar blåsa upp.
Men så når vi fram till en naturlig platå. Vi är alla utmattade och väljer att slå oss ned för lunch. Vi äter under tystnad och ser ut över landskapet under oss. Himlen är lika grå som kalkstensberget som omger oss. Vädret blir inte bättre men heller inte sämre. Här befinner vi oss kanske så långt det är möjligt att komma från Palmas och strändernas brus. Två par är de enda vandrare vi hittills mött, men nu är det en bra bit sedan. De enda levande väsen vi ser utöver varandra är de två getterna.
Jag ser att Titti studerar kartan och terrängen noggrant. När vi alla ätit upp breder hon ut kartan framför oss. Hon pekar på en glest prickad väg och säger att vi antagligen råkat ta in på den, när det var meningen att vi skulle fortsätta rakt upp. Stenrösena var svåra urskilja och kanske var det långt till nästa just där. Stärkta av lunch och kaffe tar vi oss tillbaka samma väg, och efter kanske tjugo minuter hittar vi platsen där vi ska vika av uppåt. Stenrösena är närmare varandra nu och man kan nästan skönja en slags upptrampad väg. Inte långt ovanför oss ser vi toppen, och även några enstaka vandrare. Men stigningen är brant här och nu suger det verkligen i låren. Även andningen är tung och då och då måste jag stanna till.
Plötsligt ser jag hur de första i vår grupp når den lägre delen av toppen. De stannar upp med ryggarna vända mot oss. Så vänder de sig om och jag ser deras stumma ansiktsuttryck. Långsamt sträcker alla fyra sina armar mot himlen. Vad är det de ser?
Fem minuter senare står jag själv på samma punkt och blickar ut. Jag vänder mig långsamt om. Framför och under mig ser jag hela Mallorca, åt alla håll omgiven av det klarblå Medelhavet. Den mäktiga Serra de Tramuntana breder ut sig åt väster och öster, på ett sätt jag aldrig tidigare kunnat överskåda den 9 mil långa bergskedjan. Bara en topp är högre, Puig Major, och långt nedanför ser jag Cúbersjön, öns vattentäkt som ligger på 780 meters höjd, som ett klarblått öppet öga. Vyn gör mig alldeles mållös.
Vi tar oss den sista biten till Massanellas absoluta topp, och vilar ut på 1365 meter över havet. Men ganska snart vänder vi nedåt. Vid en större platå viker vi av på den andra leden. Det är en mäktig vandring där vi rör oss rakt mot puig d’en Galileus två bergstoppar som sticker upp på andra sidan dalen, och himlen som breder ut sig bakom. Efter två stora klippblock sluttar leden plötsligt brant och snart kommer vi ner till den andra vägvisningsstenen. När vi når den första stannar vi till och stretchar.
Väl tillbaka vid bilarna summerar vi upp vår vandring. Wikiloc, appen som alla erfarna vandrare numera använder, visar att vi rört oss över 800 meter i höjdled under närmare sex timmar, samtidigt som stegmätaren visar 26 000 steg. Den behagliga tröttheten vi alla känner är välförtjänt.
Klockan närmar sig sex och området utanför macken är öde. Nu är det vår tur att lämna bergen. Lugnet är snart över, redan vid första avfarten efter Inca börjar köerna mot Palma.
Text:
Karolina Kallentoft
Foto:
Julia Bristulf
Titti Berg Mark
Eva Eriksson
Karolina Kallentoft