»Plötsligt satte det igång. Saharas samlade meteorologiska vanvett störtade sig över byn. Inga lås och hakar höll emot. Balkondörrarna flög upp … Man hörde hur orkanen drog fram i växtligheten för att slita av grenar, frukter och blad. Och natten igenom hörde man dunset av fallande lerkrukor och splittret mot gatstenarna av störtande takpannor. På morgonen efter 12 timmar hade orkanen bedarrat till storm. Gården utanför porten ser annorlunda ut idag.«
Denna beskrivning av en vårstorm i Tramuntana är betecknande för författarens stil. Klarhet och poetisk precision i språket. Den lakoniska anmärkningen på slutet antyder en klipsk humor. Dessutom kan denna text, om man går tillbaka till källan, bara tydas med möda och lupp. För den är primärt en visuell byggsten. Del av en mångsidigt tecknad komposition.
Citatet kommer från Mallorca-kapitlet i den svenske konstnären och grafikern Gösta Gierows (1931 – 2011) »Resedagböcker«. I dessa finner vi en fascinerande följd av likaså exakta som komplexa grafiska studier av människa, natur och arkitektur från flera länder. Elegant svävande akvareller och illustrationer ofta med svart humor. Och till detta det finstilta bokstavsklottret som blandar sig i bilderna, blir till vegetation, till rynkor i ett ansikte eller struktur på en mur; såsom tidsvittnen strömmande mellan förgänglighet och evighet. Skriften är »inte i första hand meningen att läsa, snarare som ett operalibretto sjungit på ett språk man inte förstår.« (Gierow) – och ändå är den ett stort nöje att läsa!
TIDSRESENÄRENS SMULTRONSTÄLLE
Vits och språkkänsla tillhör Göstas talanger, likaså hans sinne för skådespeleri. Egenskaper till nytta vid de konst- och målarkurser som han gemensamt med hans hustru, skulptören Marylyn Hamilton Gierow, anordnar på Mallorca sedan tidiga 80-talet. Här under Tramuntanas bergmassiv, bland terrasserna av olivlundar och apelsinträd, har dom funnit sitt andra hem, byn Fornalutx. Redan sen mitten på förra århundradet ett smultronställe för svenska personligheter, konstnärer, teater- och filmfolk. Till exempel kostymtecknaren Mago, Ulla Jacobsson, Gösta Ekman med flera.
Den som känner till denna pittoreska by inbäddad i det sceniska landskapet är inte förvånad att den då och då används som en filmkuliss. En dag år 2001 sitter Gierow på kyrktrappan och blickar ner på placan, där män i gröna uniformer och svarta plåthattar sitter vid små kaffebord. Han ser kvinnor i högklackade skor och mantilla över håret, klövjade åsnor trippande över torget … En filminspelning; Fornalutxborna i klädpaltor från föräldragenerationen. »Jag var plötsligt tillbaka till det Spanien som jag mötte på min första utlandsresa 1951.«
Inte bara här är Gösta Gierow en resande genom tiderna. Det är kanske det bärande temat i hans hantverkliga och konstnärliga värld: »I allt han gör«, skriver Olle Granath i förordet till Resedagböckerna, »är tiden närvarande, det passerade ögonblicket lika väl som fossilens miljoner av år innan den möter vår blick.« Att denna konstnär upptäcker och fängslas av det på andra sidan Tramuntana belägna godset La Raixa, med dess dåvarande ännu förfallna trädgårdar, är därför bara en tidsfråga.
DRÖMMAR OCH VERKLIGHET
Namnet Raixa vittnar om egendomens mooriska ursprung. Sedan förvärvet genom familjen Despuig år 1660 är det ombyggt och utbyggt ett flertal gånger. Här på Sa Muntanyetas södra sluttning önskar den konstälskande, av Italien präglade Kardinalen Antoni Despuig i Dameto (1745 – 1813) skapa det som romarna kallade en locus amoenus – en ljuvlig plats för njutning och inspiration. En stor men graciös villa i nyklassisistisk stil, omgiven av varsamt anlagda trädgårdar, som plats för hans omfattande samling av skulpturer, men också som en gåva avsedd att skapa identität för Mallorca och dess invånare. Med detta lyckas han förträffligt.
I varje turistguide är Raixa omnämt. Den storslagna herrgårdsbyggnaden med den stenlagda innergården beskrivs, det attraktiva södra galleriet; de klassisistiska och nyromantiska trädgårdsanläggningarna; de pittoreska små vägarna, de konstgjorda grottorna, paviljongen med den magnifika utsikten; de av moorerna byggda bevattningsanläggningarna och den gigantiska vattenreservoiren i vilken glittrande karpar majästetiskt simmar omkring.
Den spännande historiska bakgrunden är väldokumenterad. Hur kardinalens dröm först omvandlades till imponerande verklighet men som sedan sakta förföll och slutligen det melodramatiska första decenniet på detta århundrade. Den tyska modedesignern Jil Sander har praktiskt taget redan avslutat köpet av egendomen när den mallorkinska regeringen vaknar upp ur sin törnraixasömn, drar nytta av sin förköpsrätt och påbörjar en mångmiljons restaurering. Att denna flyter långsamt, att godset bollas fram och tillbaka mellan politiska intressen och motsägande koncept, ja det är naturligtvis den normala gången. Och sen till sist, åtminstone tills vidare, en happy end. Sedan ett par år är restaurationen avslutad – och den är lyckad.
Utställningarna i det imponerande herrgårdshuset är genomtänkta, fantasifulla, delvis riktigt vitsiga. De vackra gamla trädgårdarna: är återigen de mycket vackra, mycket gamla trädgårdarna. Trots detta är antalet besökare lite magert. Är det något som saknas? Ligger Raixa inte tillräckligt nära havet eller … Kan det vara möjligt att här på denna välbesökta ö finns det fortfarande bedårande platser, öppna för allmänheten, men som med mystiska medel värjer sig mot massturismens tillströmning?
SKATTKISTOR MED DUBBLA BOTTNAR
När Gösta Gierow stiftar bekanntskap med Raixa är han en mogen konstnär på höjden av sin tid, och orten själv: tidsmässigt nalkandes den omvälvning som skall äga rum – och samtidigt århundrade därifrån. De efterbildade ruinerna i romantiska trädgården förfaller nu verkligen; den skickligt anlagda vildvuxna floran är nu riktigt vild och stormpinad. Men Antoni Despuigs nu murkna dröm fångas med en klarblå blick, skarp som en rovfågels. Alla Gierows Raixa-målningar tillkom år 2000 och är dokumenterade i katalogen »Kardinalens trädgårdar i Raixa«, idag ett samlarobjekt. Och själva målningarna: essensen av det om har varit och vad som komma skall; skattkistor i tidsvattnet men med dubbla bottnar, vilket också återspeglas i vissa titlar. »Den ruinerade trappan«, vittrad sten som avslöjar strukturen på en sjunkande antik stad, på det understa steget skruttet av fallfrukt – nerrullat som ett litet skämt av gudarna. Eller »Kardinalens häst« med en ryggrad som verkar uppbyggd med lämningar av Pompeji. Den som tycker detta förefaller dystert överser penselns lätthet. Här ligger ett ljust skratt i luften. En forskande men vänlig blick för tingen. Se det änglalika huvudet vars ögonparti har suddats ut genom århundraden av regn: »Hon ser inte men minns.«
Johnny Hamilton, en av konstnärens söner, skriver: »Små detaljer i ett större panorama – det var signifikativt för Göstas konst.« Det omvända torde också gälla. Den som idag besöker Kardinalens trädgårdar på Raixa får både och – det lilla och det stora – erbjudit i överflöd och det går att leka med, det lönar sig. I grund och botten har inget väsentligt ändrats under åren sedan Gierow var där, »i det gröna vattnet skymtar karpar«, även om vattnet idag är kristallklart. Karpen är möjligtvis densamma som på kardinalens tid. Han som har skänkt öns invånare en unik gåva. Man behöver inte vara konstnär för att ta emot den; bara tacksam. Det är hela hemligheten.