Mona och Pierre från Nacka kom till Palma första gången 1967, då var det på plaza Gomila som allt hände. Men sedan 70-talet är det Magaluf som gäller. Flera av de par och kompisgäng som vi möter under de två numera legendariska veckorna i september har varit här varje år sedan dess.
Text: Karolina Kallentoft | Foto: Anders Ahlgren
Som Hector från Höör, eller Mallorcakungen som han numera heter även i passet. Och Rooger från Södertälje.
– Jag har varit här kanske 100 gånger, jag kommer flera gånger om året, säger Rooger med stolthet i blicken.
– Men så möter man någon som varit här 140 gånger, eller 160. Då ligger man i lä.
Rooger kommer gående utanför E4:an bar och restaurang på Skandinaviska bargatan, eller calle Pinada som den egentligen heter, tillsammans med Anne från Hölleviken. Anne har varit här 14 år i rad. De två är inget par, men har blivit vänner här genom åren. Och så ser det ut för många av de solbrända och festklädda damer och herrar som vi möter den här torsdagskvällen i september. Vi är inne på andra dagen av de två septemberveckorna som sedan ungefär 17 år är årets höjdpunkt för Magalufs svenska och norska veteraner.
Mannen bakom arrangemanget är Viking Rolle Pascher, som dj:at på baren i hörnet mellan Skandinaviska bargatan och The strip i Magaluf i 21 år. De senaste sju har Nick Borgen spelat live under septemberveckorna.
– Sammantaget kommer uppåt 700 svenskar och norrmän hit de här veckorna, berättar Rolle.
Egentligen är det bara after beachen och spelningarna med Nick Borgen på Viking som är officiella programpunkter. Men varje morgon klockan nio samlas gänget på Sirocco nere vid stranden för frukost och kanske en whisky, klockan elva är det helt fullt. Sedan solar de och efter after beachen är dags för middag på någon av restaurangerna på calle Pinada.
Det är middagstid när Mallorcaliv träffar Rolle Pascher och Nick Borgen på Casablanca Grill, som är en av de första restaurangerna som byggdes i området. Rolle och Nick ser nästan ut som bröder när de skämtar och skrattar tillsammans på uteserveringen.
Nick är född i Tromsö men jobbade som lärare i Göteborg i många år och kan sin göteborgshumor. För allmänheten är han kanske mest känd för melodifestivallåtarna We are all the winners och World wide web.
Rooger från Södertälje och Anne från Höllviken
– Jag älskar att komma hit, alla pratar med alla, det är så intimt och en fantastisk stämning.
I november har Nick turnerat med sin gitarr i 50 år. Han ger sin syn på generationen han spelar för de här veckorna.
– Det här är den sista sociala generationen brukar jag säga. De går ut för att njuta av varandra, av närheten och av att ta i varandra. De kan prata utan mobiltelefon eller padda. Många unga idag känner att de inte kan umgås, de har inget att prata om.
Nick skakar skrattande på huvudet och ger ett exempel.
– Min dotter brukade ha skypefester tidigare, då gick de inte ens hem till varandra. Inte konstigt då att en del unga har svårt att träffa någon. Men det problemet finns inte här.
– Ja det är ett jäkla flörtande de här veckorna, men på ett vänskapligt plan, säger Rolle.
– Det kan vara fem partners i ett gäng, och alla dansar med varandras partner, det är ren glädje.
Rolle och Nick berättar med värme om svenskarna och norrmännen som brukar komma hit. Bland annat beskriver de ett gäng brandmän från Stockholm som hjälpt till att fixa och göra fint kring restaurangerna i området.
När Rolle och Nick återvänder till Viking för att förbereda kvällens spelning tar vi en vända på calle Pinada. Vi ser genast ett gäng solbrända herrar i snygga skjortor och med bullriga skratt, och kan inte låta bli att följa efter. De går in på Fantastic Pizza och Pasta, och när vi frågar om vi får fotografera dem visar de sig vara just brandmännen från Stockholm.
– Vi har kommit hit i 40 år, säger de glatt och vid det här laget förstår vi vari stoltheten ligger hos de som rest hit under många år. Det handlar om att man var tidigt ute med att inse hur roligt man faktiskt kan ha det i Magaluf.
Nick Borgen uppträder på Viking.
Sammantaget kommer uppåt 700 svenskar och norrmän hit de här veckorna, berättar Rolle. Egentligen är det bara after beachen och spelningarna med Nick Borgen på Viking som är officiella programpunkter. Men varje morgon klockan nio samlas gänget på Sirocco nere vid stranden för frukost och kanske en whisky, klockan elva är det helt fullt. Sedan solar de och efter after beachen är dags för middag på någon av restaurangerna på calle Pinada.
Vikings dj Rolle Pascher med artisten Nick Borgen på Casablanca Grill.
Brandmännen från Stockholm på Fantastic Pizza och Pasta.
Allt eftersom kvällen framskrider blir det också tydligt hur stark den skandinaviska kulturen är här. Ingen på calle Pinada är spanjor, mer än någon enstaka bakom en bardisk. Knappt engelsmännen vågar sig in på gatan, trots att de drar förbi i horder alldeles intill på ökända Punta Ballena. Om det rör sig om en nostalgisk längtan efter det gamla Sverige utanför Sverige låter vi vara osagt. Men nog kan man påstå att de här två veckorna i september erbjuder en slags luftficka i tid och rum där allt fått vara sig likt år efter år, om man bortser från att alla blir lite äldre.
Kvällen är fortfarande ung när vi går in på E4:an och blir presenterade för Mallorcakungen. Hectors ljusblå ögon lyser när han drar upp skjortan för att visa sina bleknande tatueringar, det var många år sedan han lät göra sin första. Över hela ryggtavlan är konturen av Mallorca tecknad i svart bläck, och på överarmar, bröst och mage har han i stort sett alla restaurangernas loggor tatuerade. Jag tittar på hans halsberlock, givetvis har den formen av Mallorca.
Jojje Lovén, ägare till E4:an sedan nio månader, säger att Hector har blivit lite som morfar för hans femåriga dotter. Möjligen spelar det in att båda är från Höör. Senaste året har Hector kunnat besöka Magaluf under sammantaget femton veckor, trots att han vanligtvis jobbar på båten mellan Malmö och Travemünde.
För att få tiden att gå fram till dess att dansgolvet på Viking ska börja fyllas på spelar vi beerpong mot Jojje och Mallorcakungen. De är båda skickliga med pingisbollarna och vinner såklart stort.
Klockan närmar sig tio när vi drar oss mot Viking. Uteserveringen är redan full, men dansgolvet gapar ännu tomt. Nick Borgen sitter högt på den lilla scenen med sin elgitarr. Han spelar en blandning av musik från 60- och 70-talet. Rösten är smäktande mörk som passar många av de äldre låtarna.
När vi går in på E4:an och blir presenterade för Mallorcakungen. Hectors ljusblå ögon lyser när han drar upp skjortan för att visa sina bleknande tatueringar, det var många år sedan han lät göra sin första. Över hela ryggtavlan är konturen av Mallorca tecknad i svart bläck, och på överarmar, bröst och mage har han i stort sett alla restaurangernas loggor tatuerade.
Rolle som håller koll från dj-båset berättar:
– Med tiden har jag lärt mig vilken musik som går hem hos septembergänget. Man kan säga att det är två grupper här som har lite olika musiksmak. De äldre gillar inte de hårda tonerna, de tycker inte man kan dansa till sådan musik. Men de yngre, de runt 50 till 60 år, gillar det lite rockigare bättre. Och dansbandsmusiken går hem hos alla.
Så berättar han att det ibland kan hända att någon börjar gråta till en låt. Först förstod han inte varför, men nu vet att det ofta rör sig om en partner som gått bort och att låten han spelade var deras låt. Senast igår hände det att en av de återkommande herrarna bad honom spela en låt av Barbados. Efteråt var han känslosam när han tackade Rolle.
– Det är fyra år sedan hans fru gick bort, och det var första gången han klarade att höra den.
Nu börjar dansgolvet äntligen att fyllas. Gunnar från Vännäs och Haud från Strömstad är först ut, och de rör sig mjukt i en intim pardans.
Vi haffar dem när de tar en paus över var sin Irish coffee.
– Vi har kommit hit varje år i 20 år men det är bara här vi träffas, säger Anne. Men vi ses desto mer när vi är här.
–Vi börjar titta på resor i januari eller februari, och i mars brukar vi boka. Men många bokar sin resa redan i oktober, så fort de kommer hem, berättar Gunnar.
En halvtimme senare rör sig flera par över dansgolvet. Armar söker sig om midjor, händer fattar varandra medan andra händer ligger mjukt över ryggen och trycker danspartnens kropp mot sin egen, för det här är en generation som är romantiska och vana vid att ta på varandra.
I danshavet får vi syn på Pierre från Nacka. Han var en av herrarna vi träffade tidigare på kvällen på Fantastic Pizza och Pasta. Då satt han vid ett bord med Mona, Gunilla, Gun-Britt och Birgitta.
Pierre skämtade med oss om flörtandet under de två Magaluf-veckorna i september.
– Nästan alla bor på hotel Vistasol här bakom, men aldrig två nätter i samma sovrum.
Nu dansar Pierre med en blond och solbränd kvinna.
– Du förstår kanske vad jag menade innan?, ler han plirigt. Sedan knicksar han lite extra med dansstegen när han för sin dam över golvet till Nick Borgens gitarr och mörka stämma.