Joakim Eneroth ställer ut Whispering Void på konstcentret CCA

Vi står samlade på den andlöst vackra innergården i konstcentret CCA strax utanför den lilla byn Andratx på Mallorca, och bergen bildar en dramatisk fond ovanför det låga utskjutande taket i mallorkinsk klosterstil. Byggnaden som omfattar hela 5000 kvadratmeter ser ut att vara renoverad men är uppförd i början av 2000-talet av de danska galleristerna Jacob och Patricia Aesbaek, som välkomnar oss med tapas från Marc Fors. Vi är här på vernissagen för konstnären Joakim Eneroths soloutställning Whispering void, viskande tomhet.  Joakim Eneroth får ordet och håller ett långt anförande på engelska framför kvällens inbjudna.

Text: Karolina Kallentoft | Foto: Pär Olsson

Fotografier ur Joakim Eneroths triologi fyller konstcentrets största utställningssal, och här kommer de hänga fram till i mars 2020. De vita väggarna är så höga att hans fotografier vid en första anblick verkar små, och jag drabbas av en innerlig lust gå fram till dem och studera alla detaljer. Men Joakim stannar på några meters avstånd när han berättar. Det mest iögonfallande motivet är också det största, det som figurerar på inbjudningarna. Ett foto på en orange badring som svävar framför ett mörk sjö. Men är det verkligen ett foto? Eller är det flera? Och hur kan badringen sväva så?

Jag jobbade med 3D-effekten i flera år, och jag vet fortfarande inte varför det lyckas med vissa motiv men inte med andra, säger han.

Verket ingår i serien Dualistic Notion. På samma vägg hänger Subjective Veil; två foton med en blek pool, den ena med en lika mörka bakgrund som i Dualistic Notion, den andra med en vit.

Fotografierna är ur den sista serien i triologin där Joakim jämför det västerländska och österländska sättet att se på våra sinnesupplevelser. Poolen är direktupplevelsen, den som bara står för 11 procent av våra upplevelser. Bakgrunden visar hur vårt sinnestillstånd påverkar den totala upplevelsen.

“Enligt neuroforskningen är endast 11 procent av våra sinnesintryck direktupplevelser. Resten är en skenbar verklighet, färgade av våra sinnen. Det ville jag undersöka.”

– Det vita fotografiet förmedlar en igenkänning av den tysta bakgrunden i vårt medvetande som är så framträdande i den österländska filosofin; ”pure awareness”, den vi når med meditation. När jag var liten var pooler väldigt laddat för mig, för jag lärde mig simma sent. Men nu 30 år senare är det tvärt om. Nu stämmer den vita bakgrunden mer överens med hur jag känner inför pooler, motståndet har fallit bort.

Nästan samtliga fotografier i salen växlar mellan å ena sidan mörka, å andra sidan ljusa, nästan snövita. En del ser ut att vara superexponerade, där en eller flera kroppar står i ett skarpt ljus. Här finns också skulpturer, som Silent Release, en vit ballong som ömsint släpps mot skyn av en uppvänd hand. Ballongen ser ut att sväva lätt mot väggen, men är gjord av akrylglas. En annan skulptur visar ett svävande klot, verket heter. Projections in the Void III. Just det här är ingen illusion, klotet svävar med hjälp av elektromagnetism.

Samma svävande känsla försöker jag fånga i mina fotografier. Det är därför de inte har några ramar, jag nålar upp dem direkt på väggen.

En vägg av fotografier skiljer sig från de andra. Verken tycks vara uppbyggda av strikt grafiska fält i rött, grönt och turkost mot vit bakgrund. Jag känner igen dem. Det visar sig vara den serie verk som Joakim Eneroth slog igenom med år 2008. Fälten är i själva verket gavlar på moderna villor i Täby, samtliga faluröda med vita knutar. Ett av dem har en turkos garagelänga framför sig, ett annat en grön häck och en tredje en brun, avlövad. Det vita är himmel och snö som tycks flyta samman. Alla gavlar saknar fönster vilket ger dem ett ödsligt intryck.

– Det är meningen. Serien heter Swedish Red och jag bodde själv i ett falurött hus under elva år, så jag var inte alls ute efter att döma. Här har jag lekt med det ikoniska röda huset som är en slags symbol för det ursvenska, men i en förortsmiljö. Tanken är ironisk politisk: Ju mer vi griper efter trygghet och säkerhet i det faluröda Sverige, ju mer avskärmar vi oss och ju mer distans skapar vi, och ju hårdare barriärer på det mentala och fysiska vi sätter upp desto mer avstånd och separation känner vi.

“Jag jobbade med 3D-effekten i flera år, och jag vet fortfarande inte varför det lyckas med vissa motiv men inte med andra”

Genombrottet blev massivt. Varje fotografi gjordes i åtta exemplar, och Tate i London köpte åtta av verken till sina samlingar. Samma år gick ett av dem på Christies i London för 130 000 kronor. Ungefär samma priser gäller även idag.

– Jag hade kämpat i tio år utan att kunna leva på min konst, så jag blev förstås jätteglad. Men jag är inte säker på att de som köper fotografierna ser exakt det som jag ville förmedla. Jag har förstått att engelsmännen och andra tyckte det var så exotiskt med röda hus mot snö. Men svenskar tror jag fattar direkt!

Efter rundvandringen får jag tillfälle att byta några ord med Patricia Aesbaek. Patricia och Jacob hade varit gallerister i 45 år i innan de bestämde sig för att lämna Danmark och öppna ett konstcenter utomlands.

– Vi ville ha en plats för konstälskare som öppnade upp för samarbete mellan människor, och kommunikation mellan alla delar av samhället. Jag är till hälften fransyska och vi ville först öppna konsthallen i södra Frankrike. Men vi har goda vänner här på Mallorca och hittade den här platsen. Den fick endast användas till ett av tre verksamheter: militär anläggning, sjukhus eller konstcenter, vilket var tur för oss. Vi köpte marken 1997 och det tog oss nästan fyra år att få licens och börja bygga.

“Vi ville ha en plats för konstälskare som öppnade upp för samarbete mellan människor, och kommunikation mellan alla delar av samhället”

CCA har studios som gör det möjligt för fyra konstnärer att bo här samtidigt, en månad i taget.

– Det kommer 44 konstnärer och bor här varje år, och vi har 400 ansökningar. Bland dem väljer jag de konstnärer jag tycker om. Joakim var en av dem och han bodde här för ungefär två år sedan.

Bara några av konstnärerna får som Joakim en soloutställning i vår största utställningshall.

Patricia berättar att alla verken givetvis är till salu.

– Många på ön har pengar, men det vi ställer ut här är ”cutting edge art”, och för att uppskatta det måste du känna till konst. Många med pengar vill ha konst som dekoration, och det är något annat. På Mallorca bor inte många samlare, istället kommer särskilt många tyskar hit. Ända sedan kriget har det funnits ett stort intresse för konst i Tyskland, där varje liten stad har ett eget konstmuseum. Många konstsamlare kommer även från Sverige och andra länder.

Jag frågar Patrica vad hon anser om Joakim.

– Jag tycker att han är mycket intressant. Han har arbetat i många år och är en väldigt erfaren konstnär. Jag har själv köpt två av Joakims verk, och det är inte alla som ställer ut här som jag köper av.