Palma Archives - Página 2 de 2

Tomtens överman – Los tres reyes magos

Posted on enero 29, 2018junio 20, 2019 by Aina Hernández

Mamma, grannpojken Carlos får inga julklappar på julafton, han måste vänta ända till den sjätte januari innan han får dem av tre skumma kungar, förklarar sonen Claes helt förtvivlad.
Ja, exakt så är jultraditionen på Mallorca och i övriga Spanien.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Året var 2003, vi hade bott i den trevliga hyreslägenheten i utkanten av den gamla pittoreska byn Genova i nästan ett år. Sonen Claes, då tolv år, och hans tioåriga systrar Louise och Caroline gick vid den aktuella tidpunkten på svenska skolan i Terreno (som då hade 36 elever vilket kan jämföras med dagens närmare 200 elever).

Anledningen till att samtliga mina barn redan pratade flytande spanska, vilket är en enorm fördel när man som ”svensk lyxinvandrare” flyttar till Mallorca, beror på att att jag sedan 28 år är gift med en flicka som heter Gendery och som är född och uppvuxen i Atacamaöknen som ligger i det spansktalande landet Chile.

För spanska barn är jultomten en ganska oväsentlig rödklädd figur som kan klättra in genom skorstenen. För spanska barn som vill ha en säck med julklappar är det betydligt bättre och klokare att hålla sig på god fot med tre de kungarna Melchor, Gaspar och Balthasar (eller som vi säger i Sverige: de tre vise männen). I bibeln är kungarna inte namngivna över huvud taget, så exakt hur de namngivits är oklart. Däremot anses Melchor vara en arabisk sultan, Balthasar härskare av Etiopien och Gaspar en kejsare från orienten. Den sistnämnde anses vara den som rest allra längst på sin kamel för att hedra Jesusbarnet i krubban. I länder som Puerto Rico, där kameler är impopulära, rider kungarna på åsnor.

De tre kungarna anländer varje år i en gigantisk tvåmastad segelbåt den 5 januari 18.00 till hamnen El Moll Vell, strax nedanför palmastadsdelen La Llonja. Händelsen direktsänds i TV och lockar ut över 10 000 spanjorer på Palmas gator. Åskådarna bär oftast på färgglada heliumballonger i vilka det ligger önskelistor till kungarna.

Den stora paraden
När kungarna klivit i land under publikens jubel leder de sedan den imponerande paraden (Cabalgata de los tres reyes). Paraden består av ett 20-tal specialbyggda vagnar/fordon samt ett 30-tal grupper som oftast dansar eller spelar på sina instrument medan paraden passerar genom Palmas centrum. Paraden går via Plaza Reina, Paseo Borne, Calle Union, La Rambla, Paseo Mallorca och Jaime III för att sluta på Plaza Cort. Väl framme på detta vackra och kända stadstorg delar Palmas borgmästare ut gåvor. Under hela paraden kastas 19 ton godis ut över barnen samt deras föräldrar som står längs med den långa kortegevägen.

När detta är klart går familjerna hem till sig och äter middag med den närmaste släkten. Denna middag avslutas enligt traditionen med ”Roscon de los reyes”, ett speciellt och i mitt tycke alldeles för sött efterrättsbröd i form av en kringla som på svenska kallas för kungarnas kaka. Den är gjord av en sötad deg som fyllts med diverse frukter, apelsinblommor med mera samt har försetts med en ytterst färggrann glasyr. Inuti själva brödköttet har man gömt en liten docka föreställande Jesusbarnet. Den som hittar dockan i sin portion måste arrangera en liten fest för de övriga runt bordet den andra februari (dia de Candelaria). Vissa familjer köper eller gör egna kungakronor i papp som de bär under denna måltid för att hedra kungarna.

Innan barnen går och lägger sig ställer de fram sina skor och lite mat samt vatten vid lägenhetsdörren eller husporten så att de hårt arbetande vise männen kan få sig ett skrovmål samt tydligt se att barnen är hemma och kan ta emot de så högt efterlängtade presenterna.
Morgonen därpå är maten av någon outgrundlig anledning som ingen förstår uppäten och de ivriga barnen vet att årets höjdpunkt äntligen har kommit. Och förhoppningsvis får de öppna de väl inslagna paket som innehåller just de presenter de skrev på den egna önskelistan.
När jag frågar min gamle granne och bäste vän, Pedro Gual från Genova, om Los-tres-reyes-traditionen ler han lite generat.

• Javisst, det är helt riktigt att barnen får huvuddelen av presenterna tidigt på morgonen den sjätte januari varje år. Fast jag ska villigt erkänna att i min familj har vi, precis som ni svenskar, börjat frångå traditionen något och delar numera ut en liten present till våra barn Carlos, Pedro och Carolina redan tidigt på julaftonens morgon. Men den presenten får absolut inte vara för stor och påkostad, påpekar Pedro noga med ett leende. Samma sak gäller faktiskt numera i mina systrar och bröders familjer.

Den mest populära
Att traditionen med Los tres reyes kommer att försvinna med tiden anser Pedro är en omöjlighet.
• Det är utan konkurrens Spaniens mest uppskattade tradition och är något av ett måste för de flesta spanska familjer. Mina barn skulle skrika rakt ut och hota med att lyncha mig om jag sa att vi skippar det där med kungarna, paraden och presentutdelningen i år. Det är liksom inte förhandlingsbart och vi vuxna har ju också trevligt på den välarrangerade paraden.

Utanför sänker sig nu vintern över vår vackra och varierade favoritö Mallorca, och snart är det den femte januari år 2018. Då kommer frugan och jag tillsammans med våra numera 27- och 24-åriga barn samt Pedro och hans familj återigen välkomna tomtens övermän, de tre kungarna när de lägger till med sin fina och vältjärade träbåt i Palmas populära hamn. Så råkar ni vara på ön den femte januari så missa inte denna oförglömliga ankomst nere i hamnen. Då om inte förr kommer ni garanterat att inse att Spanien är betydligt bättre än Sverige på att behålla sina uråldriga traditioner.

EN UPPSKATTAD TRADITION: Los tres reyes är Spaniens absolut äldsta och mest uppskattade tradition och parad historiskt sätt. Paraden med de tre kungarna infördes för första gången i spansk historia år 1885. Dessa män var de som efter ryktet om Jesus födelse följde den starkt lysande betlehemsstjärnan på himlavalvet fram till stallet i Nazareth och överlämnade sina utvalda presenter i guld till Josef och Maria samt det lilla Jesusbarnet i krubban.

Svensk design på Mallorca

Posted on enero 17, 2018julio 3, 2019 by Aina Hernández

Ikat-tyger, keramik, handgjorda skor. Mallorca är känt för sitt konstnärliga hantverk. Många av öns producenter är familjeägda företag där kunskapen har förts vidare genom generationer. Och turisterna älskar de traditionella mallorkinska mönstren och färgerna. Men de letar också efter något nytt.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Och de finns. Mallorcas lokala hantverkare anlitas av formgivare av alla de slag. Mycket av materialet finns här: olivträet, graniten, sanden och de traditionella verkstäderna med sina maskiner. I vissa fall hämtas materialet utifrån, från de bästa leverantörerna, men här finns kunnandet, och här finns passionen för att få idéerna att komma till liv. Det är också här många designer hämtar sin inspiration. Byarnas färgsättning, den frodiga växtligheten, den karga bergskedjan, Medelhavets alla blå nyanser som skiftar efter årstiderna.

På öns omtyckta marknader finns en uppsjö av handgjorda smycken, keramik och annat hantverk. Men som alltid kan kvalitén variera, och somligt är inte så genuint som man vill tro. Så om man är intresserad av lokalt hantverk av hög kvalitet, gärna med tillverkning i liten skala och unikt för Mallorca – vart vänder man sig då?
Lyckligtvis finns det en samlingspunkt för just detta på Mallorca. En studio och butik i ett, som kanske mer kan beskrivas som ett lokalt designcentra. Det heter AKA och drivs av svenska Annika Nyberg som bott på ön i nära fyrtio år, och hennes dotter Amanda som är designutbildad. De öppnade AKA i första hand för att kunna tillverka och sälja sin egen design. Med tiden har de utvecklat lokalen till en plats där formgivare och kunder kan mötas.

”En del designers är vänner sedan lång tid tillbaka, säger Annika när jag träffar henne över en kaffe. ”Andra kommer förbi och visar upp sina produkter. Det var inte en uttalad tanke från början, men jag kunde bara inte låta bli att ta in mer hantverk.”

Annika är en av de mer utåtriktade personer jag träffat här på Mallorca. Kanske är det en del av hennes framgångsrecept. Hon söker de kontakter hon behöver, och hennes rättframma sätt inbjuder andra till att ta kontakt.

Och läget gör givetvis sitt till.
AKA ligger på Santa Catalinas huvudgata Sant Magí. Parken utanför har just rustas upp med en gågata och nyplanterade träd. Mitt i emot har Barcelonabaserade Tragaluz just öppnat restaurang Spot, och snett över vakar den vackra stenkyrkan La Immaculada Concepció. Lokalen har hon haft i sin ägo sedan 14 år, och när yogastudion hon tidigare hyrde ut till behövde större lokaler var tiden inne.

Annika Nyberg flyttade till Mallorca som nybliven mamma i slutet på 70-talet. I Sverige hade hon jobbat som fotomodell. När hennes kontakter i branschen kom till Mallorca för modefotografering bad de Annika om hjälp med det lokala. Hon startade ett produktionsbolag som hon drev i många år. Vid sidan av renoverade och hyrde hon ut lägenheter och lokaler. Under alla år har hon dessutom designat och sytt upp kläder i små kollektioner. ”Men sticka är något som jag alltid gjort, det är ju ren avkoppling”, utbrister hon leende.

I början stickade hon för hand, mest mössor och halsdukar men även tröjor och kuddar. Fröet till AKA Knits såddes när hon hittade en leverantör av högkvalitativt mohairgarn i Skottland. Annika började köpa upp rester av de välkända märkenas beställningar. Det var för åtta år sedan och hon använder samma leverantör idag.

”Ingen blir rik på hantverk, materialet är den stora utgiften för alla mina designers. Men det är kvaliteten som avgör om jag tar in dem. Och att produkterna tillverkas på ön.”

Annika visar mig till butiken och jag möts av ett ljust rum fyllt av färgstark design. Längs väggarna hänger de stickade plaggen från AKA Knits men kläder av andra designers. På bordet framför mig finns stora tygväskor och Amandas smycken och espandrillos, och på golvet en stor kista fylld med olikmönstrade kuddar, vissa med inslag av det mallorkinska ikat-mönstret. På ännu ett bord finns handgjorda skärbrädor av granit och olivträ, grönmelerade porslinsfat i form av stora löv, och fler tygväskor men i annan design. Längs väggen står en soffa täckt av mönstrade kuddar i en vackert dov färgskala, och mitt emot en hylla som till taket är fylld med mohairgarnsrullar.

Längst in finns själva studion med stickmaskinerna. Annika berättar om sin produktion, om kunderna som i de flesta fall kommer in och gör beställningar efter modell, storlek och färg.
”Amanda har inte längre tid att vara här. Hon har så många beställningar, hon sitter hemma och arbetar. Kom ska jag visa dig runt.”

Bubblande berättar Annika om formgivarna hon har kontakt med, om produkterna och hur de blivit till. Allt är småskaligt tillverkat, ekologiskt och ofta återanvänt. Som Holy Recycle, där Amanda köper in silverberlocker med helgonfigurer som spanska barn får till konfirmationen, och skapar unika halsband av.

Jag lägger särskilt märke till de stora kuddarna i soffan. Vissa har mönster av citroner och fikon, andra en oregelbunden och lite kargare form som föreställer Sierra Tramuntanas högsta toppar. Kollektionen kallas ”Memories of an Island” och är skapad av kläddesignern Julia Bristulf, som just tillbringat två år på Mallorca. Jag träffade henne just innan hon skulle flytta hem till Lund och bad henne berätta.

”’Memories of an island’ är i grunden svensk design men med en touch av den upplevelse som landskapet ger mig här på Mallorca. Stämningen i byarna, känslan av litenhet inför de stora vyerna, och av den totala friheten. Jag ägnade över ett år åt inspiration, men när jag väl började rita tog mönstren inte så lång tid att skapa. Jag gjorde flera olika och valde ut några få.”
Julia handritar sina mönster och scannar in och jobbar med dem i datorn. Hon jobbar precist med kuddens storlek och form, baksida och framsida. Därefter skickar hon mönstret till ett tryckeri i Sverige, som printar det på ekologisk bomull. Tyget skickas på rulle till Mallorca, där det klipps och sys till kuddar.

Inte bara motiven utan även färgerna är från Mallorca: olivgrönt, limegrönt, gult och rosa från husen, men också mörkblått från himlen och havet, och landskapets lite jordigare nyanser. Julias pappa var arkitekt och en stor inspirationskälla under hennes uppväxt.
”Min pappa lärde mig att se det vackra i miljöer och särskilt i kombinationer av färger och material. Han pekade ofta på detaljer, och just detaljerna är viktiga för mig i min design.”

Julia Bristulf utbildade sig inom mode på Beckmans designhögskola och fick H&Ms stipendium för sin slutkollektion. Hon fick jobb som designassistent åt J Lindebergs chefsdesigner under de år märket växte sig stort i modevärlden, och ritade delar av deras kvinnliga golfkollektion. Men något fattades henne. Hon sade upp sig och flyttade tillbaka till födelsestaden Lund. Sedan gav hon sig ensam ut på en fyra månader lång resa i Asien, och besökte bland annat Rajasthan i Indien som är känt för sin småskaliga tillverkning och försäljning av textil och broderier.

På en hängbro mitt i Malaysias djungler träffade hon sin man, nya zeeländaren Tim. Snart följde flera år av familjeliv i Lund, medan Tim reste mellan oljeriggar som djuphavsdykare i Nordsjön. Det var sommaren 2015 som familjen bestämde sig för att ha Mallorca som bas under några år. Och som Julia bestämde sig för att skapa en egen textilkollektion.

”Resan i Asien, och framför allt besöket i Rajasthan, påverkade mig mycket som person. Den småskaliga produktionen inspirerade mig till beslutet att arbeta med alla delar själv. Jag har lång erfarenhet av att göra mönster, men tidigare hade jag bara jobbat storskaligt, i internationella bolag. Det ville jag lämna när jag flyttade till Mallorca.”

När jag träffade Julia hade hon just varit runt med sina kuddar och visat upp dem för olika inredningsbutiker i Palma. En av dem var AKA och Annika Nyberg. Mötet gav frukt och strax efter fanns ”Memories of an Island” i butiken på calle Sant Magí. Två välkända ställen som valt att dekorera med Julias kuddar är Bar Cuba på samma gata och vackra Can Reiet i Santanyí.

”Jag älskar att resa, gärna nära naturen och havet. Men jag älskar också design. För att kunna börja skapa något eget behövde jag ta intryck, träffa nya människor och entreprenörer och vara del av en kosmopolitisk anda. Allt det har jag fått här på Mallorca.”

Nöjesdrottningen Vicky von der Lancken varvar ner i Palma

Posted on enero 17, 2018junio 20, 2019 by Aina Hernández

Teaterdirektören Vicky von der Lancken, 75, har inte en tanke på pension. Kontraktet på China teatern i Stockholm förbinder henne och 2 Entertain att driva stället fram tills 2028. Hon jobbar ”bara” heltid numer. Men det finns en plats dit hon åker för att vara ledig – till lägenheten i Santa Catalina med panoramautsikt över hela Palma.

Text: Anna Norström

Foto: Pär Olsson

Hemmet med en av Santa Catalinas förmodligen bästa utsikter har varit i Vicky von der Lanckens ägo i 21 år. Det tog tre sekunder för henne att bestämma sig för att köpa den. Kompisarna på ön trodde inte hon var riktigt klok. Skulle hon verkligen bo i de där ruffa kvarteren?
–Men jag hade bestämt mig och jag har aldrig ångrat mig en sekund, säger Vicky och slår ut med armarna med Palmas kuliss i bakgrunden.
–Jag ville ha en stor terrass så att jag kunde ha många på besök. Och vad den här stadsdelen har växt och blivit fin sedan dess. Det är helt underbart att kunna gå precis överallt.

Vicky var 18 år när hon kom hit första gången. Hon hade fått ett stipendium med pengar öronmärkta för studier men åkte hit till sin kusin och hälsade på i tre månader istället.
–Jag kände direkt att det här var mitt ställe. Sedan dess har jag kommit minst en gång om året. Palma har ljuset, vattnet och dofterna. För mig har stan allt.

Några år efter första mötet med Palma flyttade hon hit tillsammans med maken Ernst. De bodde i Gamla stan på samma gata som Rialto Living ligger idag.
–Det var inte så mycket svenskar här då. Ernst fick jobb hos Ola Lindkvist som startade Olas bar. Men hade man kvinnliga anställda så ansågs baren som dålig, minns Vicky.
I arbetet som mannekängande klädförsäljerska var hon lite för ärlig om något inte satt bra på kunden.

–Det gick till så att vi visade kläderna på hotellen och bjöd in damerna in på sherry och modevisning. Jag tyckte att jag var hjälpsam och ärlig men det uppskattades inte av ägarinnan av butiken som lät mig gå på dagen, skrattar Vicky.

Hotell California i Terreno var innestället som många av svenskarna på den tiden brukade bege sig för en drink innan de gick ut att äta på kvällen. Där fanns en fin lounge som stod där helt outnyttjad. Vicky övertalade ägarna att hon skulle få driva pianobar ett par dagar i veckan. Det blev succé. Hotellet tjänade pengar. Vicky fick till och med anställa två personer för att hjälpa henne driva sin filial.
–Vi hade så mycket stammisar. Jag har fortfarande kvar umgänge från den tiden.

En typisk dag för Vicky när hon är i Palma börjar med att hon sätter på kaffe och gör frukost som hon äter i sängen till nyheterna. Sedan packar hon ner några böcker och åker på utflykt med några vänner till klipporna. Där är Vicky mest tyst och läser. Hon älskar att läsa. Allra mest biografier. Hon läser så mycket att folk ibland kärleksfulltretar henne för det. Men vi ska återkomma till det.
–Sedan äter vi långlunch och pratar och pratar. I regel så är jag ute på något nästan varje kväll. Vi kanske gör mat och sitter på terrassen, går ut på någon restaurang, eller så åker jag till min närmsta krets i Valldemosa.

Där bor bästa vännen Christina som varit här i över 40 år. Andra hon umgås med ofta är Ture och Ann-Sofi vars äldste son hon är gudmor till. De bor ute på landet och det är också med dem hon firar jul varje år. Väl efterföljt av supé på nyårsdagen hemma hos Vicky då det serveras löjrom och västerbottenpaj.

Hennes favoritplats på ön är Palma. Hon tycker om att vandra i stan och titta på hus. En promenad längs med strandpromenaden till Portixol och middag med goda vänner står också högt upp på listan. Eller en dag på tennisklubben. För Vicky är det här hennes tillflyktsort.
–Jag har ett krävande jobb. Så vad jag gör här är inte så viktigt. Det är avkoppling för mig att komma hit, mitt egna Shangri-La där jag laddar batterierna.

Hon som annars är känd för att alltid svara i telefonen, oavsett om kan prata eller inte, försöker här att stänga av mobilen. Istället ber Vicky kontoret att mejla om det är något viktigt. Vicky driver tillsammans med bolaget 2entertain både Oscarsteatern och China teatern sedan tio år tillbaka.

Hennes stora genombrott i branschen stavas föreställningen Singing in the Rain. Det blev en supersuccé som spelades i tre år. En av höstens stora nyheter för henne och 2 Entertain är Tomas Ledins show Skarpt Läge som spelas på Cirkus. Tillsammans med komikern Robert Gustafsson driver hon Krusenstiernska teatern, en sommarteater i Kalmar som precis har fyllt 10 år. Och så musikalkomedin Gentlemannen på Oscarsteatern. Det är fullspäckat schema, helt klart.
Sedan många år tillbaka arbetar sonen Johan i företaget som producent.
– Jag och Johan är bra på olika saker. Vi respekterar varandra. I början kunde jag springa in på hans kontor när han satt i ett viktigt samtal och avbryta, men sedan förstod jag att på kontoret måste vi ha en arbetsrelation så jag fick lugna ner mig och nu flyter allt på. Han är bra på att läsa manus och analysera dem. När jag läser manus så ser jag skådisarna framför mig. Jag tänker ”Åh, vad det här skulle passa Suzanne Reuter”, säger Vicky.
–Johan blev dessutom till i Palma. Det är nog därför han känner sig lite halvt som en spanjor. Han har också lägenhet här och jobbar därifrån till och från.

Vicky återkommer till sina fantastiska medarbetare. Många har varit med länge. Biljettchefen i 25 år, scenchefen i 24…
–Man blir som en familj, förklarar Vicky.
Många ur hennes ensembler har varit och hälsat på henne här. På vägen ut ur lägenheten på Avenida Argentina stannar vi till vid en inramad teckning av Vicky med en bok på sin terras. Texten ovan har en rolig passning: ”Varför läsa böcker när man har den här utsikten?”. Tavlan är signerad den bortgångna vännen och skådespelaren Magnus Härenstam.

Hon har haft andra sommarställen i Sverige. Men huset på Tynningö i skärgården är numer sålt. Hon har förlikat sig med att hon är en citymänniska. Mallorca är lagom långt bort. Enkelt att resa till. Förr om åren åkte hon till Thailand om vintern, nu vill hon bara hit.

–Jag älskar blommor och jag tyckte mycket om rabatterna på Tynningö. Men vet du, här hemma har jag alltid vita liljor som jag köper på hallen i Santa Catalina. Det räcker för mig.

Du fyllde 75 år i somras. Det finns inga planer på att gå i pension?
–Jag jobbar ju heltid men man kan säga att jag gått ner i tid – så nu jobbar jag bara hundra procent, säger Vicky och ler.

Vickys bästa tips i Santa Catalina:

Aquanauta: ”Det är ett härligt och enkelt ställe. Jag gillar det och går dit ofta.”
Santa Catalina-hallen: ”Även i Stockholm bor jag nära hallen, på Östermalmstorg. Det är underbart att handla sin mat på marknaden.”
El Perrito: ”Dit går jag ofta för en espresso och så har de så goda juicer”.
Koh: ”Jag tycker mycket om den thailändska restaurangen. Deras anka kan jag drömma om när jag är hemma.”

Yoga, mer än bara en träningsform

Posted on enero 17, 2018junio 20, 2019 by Aina Hernández

Fler och fler människor väljer att sätta även den inre hälsan i fokus, variationen på tillgänglig träning är stor och på gymmen erbjuds såväl zumba och martial arts som barre och yoga. Mallorca har seglat upp som en yogadestination och här hittar du både ett stort urval retreats och mängder med yogastudios. Yoga som en träningsform har förvisso många fördelar, du blir stark och smidig, skaderisken är minimal och i bästa fall får du en stunds verklig avkoppling i slutet. Men yoga är mycket mer än så, för somliga kan yogan ge en ny riktning i livet. Mallorcaliv har träffat två av Mallorcas svenska yogaprofiler.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

– Jag tackar livet för yogan. Utan den, en präst och kärleken hade jag inte haft ett liv nu, säger Malin Sävstam när vi ses strax före lunch på Camillas Bodega i en prunkande trädgård i Genova. Malin förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamin i Thailand år 2004. Dessutom sin allra bästa vän och ett av hennes tre barn. Då hade Malin just fyllt 44 år och levde sitt liv med intryckt autopilotknapp i en hastighet på 390 km/h.

– Jag är övertygad om att vi människor klarar att överleva det allra, allra värsta. Människan har en enorm inbyggd kraft och vi är rustade för att behålla livet. Det är att gå från att ha överlevt till att leva på riktigt som är det svåra, fortsätter hon.

Ett halvår efter tsunamikatastrofen var Malin fullproppad med antidepressiv medicin, drack för mycket alkohol, knaprade lugnande, och levde i ett töcken när en väninna föreslog yoga. Malin hade alltid tränat och ätit hälsosamt, men yoga, det var för ”kruskaklituggande flummare”, inte för henne. Men väninnan bokade ett möte med psykiatern Eva Henje Blom som hade öppnat studion Yogayama i Stockholm. Eva hade tröttnat på motståndet inom psykiatrin att använda och utvärdera mindfulness som ett alternativ eller tillägg till psykofarmaka, trots att bevis på dess effekt hade börjat komma.

– Eva frågade vad jag hade att förlora så jag anmälde mig till en nybörjarkurs i Ashtanga Vinyasa Yoga och en mindfulnesskurs med henne. Och jag förstod absolut ingenting. Men jag gör det folk säger åt mig, så även om jag inte alls fattade varför jag skulle ligga i sängen och identifiera mellanrummet mellan tårna så gjorde jag det. Och jag mådde bättre av det. Jag fick vila från smärtan. Den fysiska yogan gav samma effekt.

Malins stålullskänsla på insidan mjuknade lite efter varje pass. Annars kände hon sig som en igelkott som ville klippa till allt och alla och njöt av att bli arg, något som är omöjligt att förstå när man träffar henne nu.

– När jag började yoga två gånger i veckan blev jag varse att lärare kan vara väldigt olika. Dessutom kände jag att det var svårt att kombinera en halv flaska whisky med dynamisk yoga, och resan in i yogaknarket började istället, skrattar Malin, som nu är både yogalärare och mindfulnessinstruktör.

Det tog inte många yogaklasser för att komma till insikten att yoga inte bara är fysisk träning utan faktiskt är ett tillstånd, att minst lika mycket händer på insidan. För fem år sedan började hon utbilda sig och ville börja förstå mer av mål och syfte med yoga som filosofi. Sedan 2013 har hon levt på yogan, som instruktör och som föreläsare. Hon håller också återkommande retreats på Cal Reiet i Santanyi (se faktaruta).

– Det var under utbildningen som jag fick jag svar på många av mina existentiella frågor. Det var tidigare så stort att det var ogreppbart men nu kan jag omfamna mer än bara yogans fysiska rörelser. This is a lifetime project.

Malin delar sin tid mellan Stockholm och Palma, och när hon är här går hon alltid till yogastudion Earth Yoga i Santa Catalina. På Earth Yoga finns alla typer av yogaklasser, antingen droppar du förbi och deltar i en klass eller så bokar du en privat träning. Den drivs av svenska Sandra Wijkman Donovan, bosatt på Mallorca sedan 2004, och med en nära relation till ön sedan 70-talet.

– När jag kom till Mallorca fanns det ingen yoga alls här. Jag ringde runt till gym och frågade om jag fick komma och presentera mig. Det var tufft i början och vi var ganska naiva, men jag tvekade aldrig på att vi hade fattat rätt beslut, berättar Sandra när vi ses i en av yogasalarna efter ett svettigt vinyasapass.

Sandra, hennes amerikanske man och två barn flyttade från New York där Sandra hade varit bosatt i tio år. Hon kom i kontakt med yogan under en teaterutbildning när läraren tyckte att eleverna hade dålig kroppskontroll. I mitten av 90-talet var yoga något som mest spirituella människor ägnade sig åt i New York, och för Sandra blev det snabbt en aha-upplevelse.

– Det var som att alla mina sinnen väcktes upp, även om jag inte älskade det från början. Efter teaterskolan fortsatte jag att yoga på andra studios i New York, men det dröjde till efter jag hade fått barn som jag gick min första utbildning. Under tiden hade jag umgåtts med andliga människor, vi gick på Deepak Chopraföredrag och kurser i mirakel, jag var rätt sökande då, ler hon.

I en grupp nyblivna mammor som yogade tillsammans blev Sandra inspirerad att omskola sig till lärare, något hon inte hade tänkt på innan. Väl på Mallorca nappade till slut Bodhana, ett holistiskt wellness-center, och Sandra började undervisa en liten grupp i en liten lokal på stranden i Illetas. Under tiden växte yogan på Mallorca och två tyska kvinnor med stort nätverk öppnade en stor studio på en bakgata vid Born där Sandra började undervisa.

– När de stängde för åtta år sedan öppnade jag Earth tillsammans med en annan lärare. Jag hade drömt om liten lokal här i Santa Catalina som en väninna till min mamma hade, och lokalen blev (som av ett under) ledig, och jag flyttade in. Den var pytteliten, men vi var där i fem år och både vi och yogan på Mallorca växte snabbt under den tiden. En dag sprang en av mina lärare på den här lokalen som tidigare hade varit en snickeriverkstad.

Hur ser framtiden ut, har du några visioner?

– En dröm är att skaffa en till lokal för utbildningar och workshops. Jag vill också fortsätta att inspirera och göra ännu mer för samhället. Många som flyttar hit kan vara ensamma, vi kan ge dem ett sammanhang.

Yogan gör tre saker. Det absorberar det som jag har varit med om och gör att jag kan leva med det. Sedan lär det mig att vara mer närvarande i nuet. Slutligen förbereder yogan mig för det som komma skall. När du utsätts för trauma har du två alternativ. Antingen tar du livet av dig, eller så lever du livet utifrån dina nya förutsättningar. Ett annat alternativ är såklart att sätta sig ner och vara pissesur och förpesta tillvaron för sig själv och för sin omgivning.

– Yoga gör inte livet lättare, men den har lärt mig att acceptera förändring. Jag krockade med bilen igår och försäkringsbolaget bråkar, men tack vare min verktygslåda som jag har från yogan kan jag acceptera och hantera det. Jag tänker på vad som är viktigt och inte. Det handlar inte om att ge upp, men att acceptera.

Yoga enligt Malins indiska lärare:

Proper exercise = arbetet på mattan.
Proper breathing = djupt och lugnt för att få fart på din prana, din livskraft
Proper relaxation = att få nerverna att slappna av djupt ner i kroppen under dagen och sova väl om natten.
Proper eating = för att skalet ska funka så bra som möjligt.
Proper actions and reactions in my mind = att njuta av livet här och nu.

Padel – en egen livsstil

Posted on julio 6, 2017diciembre 29, 2019 by Aina Hernández

Det råder padelfeber på Mallorca, i alla fall bland mina svenska vänner. De säger att det är det roligaste de gjort och att padeln har förändrat deras liv. Flera kallar sig till och med beroende. Själv vet jag inte vad jag ska tro, men jag bestämmer mig för att ta reda på vad som är grejen.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Jag har bestämt träff med Sofia Camp och hennes tränare Patricia Mas Trujillo på Pins Pádel. Sofia ska just avsluta sin privatträning och Patricia kör hårt med henne. Sofia stönar och skrattar om vartannat men vräker tillbaka i stort sett varenda boll. Själv har jag nyss bokat min första lektion med Patricia och undrar oroligt hur många gånger jag ens kommer att träffa bollen.
En kvart senare slår jag mig ned med Sofia över en kaffe i solen. Hon är utmattad men upprymd efter sitt pass. Hon förklarar att det var på en vandring hon först hörde att ett gäng svenskar på ön spelade. Hon hoppade in i en nystartad grupp, och bokade en lektion med Patricia.
– Och jag blev ”hooked” direkt!

Redan efter två månader spelade Sofia sin första damturnering.
– Det är så lätt att säga nej, men nu bestämde jag mig för att säga ja. Jag är väldigt tävlingsinriktad, men det var länge sedan jag tävlade. Jag var jättenervös men när jag kom hit på morgonen satt spanjorerna helt avslappnade och drack öl.
Sofia märkte snabbt att i damturneringarna på den här nivån spelar man framför allt för att det är roligt.
– Det är som en stor familjefest. Samtidigt är kvinnorna här så bra på att lyfta varandra, och det tror jag hjälpte mig. På Mallorca ordar man ofta amatörturneringar för kvinnor och män, för här är så många som spelar.

Sofia bor i Höllviken i Skåne men har boende på Mallorca. Hon spelade fotboll som ung och som vuxen ville hon gärna hitta tillbaka till det aktiva livet.
– Det gav mig en sådan adrenalinkick att få hitta min grej igen. Padeln har gett mig väldigt mycket i mitt liv. Dels att få vara aktiv, men även för att det är så socialt. Nu spelar jag både på Mallorca och i Höllviken, där jag och min man, som också börjat spela, har fått flera vänner att börja träna.

Jag ber Sofia utveckla vad det är som gör just padel så rolig. Hon har inte svårt att hitta förklaringar:
– Här på Mallorca har padeln öppnat upp det svenska communityt, man skrattar och har kul samtidigt som man spelar, och sedan tar man en kaffe i solen. Padel är en stor trendsport i Sverige, men jag tycker ändå den kan kallas för folklig. Man kan samlas – barn och vuxna, nybörjare och erfarna – och spela ihop. Det är verkligen en sport för alla.

Hon fortsätter:
– För in egen del var det roligt att känna att jag så snabbt kunde bli bättre. Idag tyckte jag det gick dåligt, men Patricia ger mig svårare och svårare bollar. Det är det som gör att jag utvecklats. Patricia är bra på att lyfta, pusha och se till att man har roligt.

Sofia får mig nyfiken på Patricia, och några dagar senare är jag tillbaka på Pins Pádel. I skydd av ett parasoll berättar Patricia att hon varit tränare på Pins Pádel i två år, sedan hon återvänt från Kalifornien där hon jobbade med startups. Hon hade nyligen gått över till padeln från tennisen, som hon såsom många mallorkiner spelat sedan hon var barn. I Kalifornien fanns inga padelbanor, men hon kunde inte släppa sporten. Det slutade med att hon gick ihop med några andra spanjorer och startade en klubb själv.
Jag frågade varför hon flyttade tillbaka och hon förklarar:
– En viktig del är att jag har så många kompisar att spela med här. I Kalifornien har man en avslappad livsstil men på Mallorca är dina vänner som din familj. Familjekänslan ser jag även hos svenskarna, vänner bjuder in varann och får fler och fler att spela. Så jag tror Mallorcalivet smittar av sig.

Padel utvecklades i Mexico och nådde Spanien på 00-talet. Sporten växte sig först stor i Argentina, men på senare år har padel växt explosionsartat över hela Spanien. Idag är utvecklingen är stor även i länder som Italien och Frankrike.
Patricia uppskattar att sporten idag är lika populär i Spanien som i Argentina. Hon berättar att de bästa spelarna i World Pádel Tour fortfarande är argentinare, men att särskilt de spanska damspelarna börjar komma ikapp. Och hon avslöjar att hon själv drömmer om att tävla i World Pádel Tour. På sin lediga tid åker hon runt i landet med sina vänner och spelar i så många turneringar hon kommer åt. I Diario de Mallorcas stora turnering på Palma Pádel i höstas kom hon till final.

I Spanien är padel en riktigt året-runt-sport. Stekheta och regniga dagar spelar man under tak. Patricia berättar att det som utmärker svenskarna är att de alltid dyker upp, oavsett väder.
– Igår var en kall dag men svenskarna kom ändå, men med jacka och handskar. Svenskarna gillar att det är en utomhussport, och de hakar gärna på trender. De som kommer direkt från Sverige är ofta till sig över den snabba utvecklingen där.
Och hon berättar att uppåt 30 procent av alla som tränar på Pins Pádel är svenskar, och många tränar även på klubbar som Palma Pádel.
Patricia bokas oftast av grupper, allt från par till ett större kompisgäng. En stående tid varje vecka tränar hon en padelgrupp bestående av uppmot 80 män, varav cirka 60 procent är svenskar. Gruppen följer ett strikt system där man samlar individuella poäng under en säsong som avslutas med miniturnering, bankett och prisutdelning.
Jag fick tillfälle att prata med gruppens organisatör, Thomas Hynne. Han började själv spela med några tennisvana vänner och märkte snabbt hur rolig sporten är, trots att de var ojämna par. Det var för snart fyra år sedan och gruppen av vänner, kollegor och andra spelare växer än. Thomas berättar att han brukar uppmana alla nya spelare att ta lektioner med Patricia, som brukar finnas till hands under träningarna.
– Padel är en sport där det är lätt att förbättra sig och med vårt system triggas många av att få upp sina poäng.
Tillbaka till Patricia. Det är dags för min träningstimme med henne. Jag kliver in i glasburen och tänker på vad Thomas Hynne berättade: Att banan är så liten att det är lätt att nå bollen, även om man inte orkar springa. Att väggarna ger en andra chans som gör att man lätt kan hålla igång bollen över nät. Att servern är lätt att slå.
Ändå känner jag nervositeten.
Patricia frågar efter mina mål och ett av dem är att även jag som inte är bolltjej ska känna att jag klarar det och kan bli bättre. Ett annat att det ska kännas så roligt att jag vill fortsätta.
– Bra, säger Patricia kort, då är de mina mål också.
Och sedan ber hon mig inta min position.

Efter några inledande träningsslag med forehand och backhand berättar Patricia att padel handlar om teknik, taktik, fysik och psyke. Att man tränar psyket genom upprepning, att sätta ett mål och sedan mata på om och om igen för att nå det, utan att ge upp. Och så sätter hon snabbt upp målet åt mig att ta 10 bollar i rad.
Instinktivt tänker jag att jag aldrig klarar det så här tidigt i träningen. Men Patricia matar på, samtidigt som hon räknar. Jag misslyckas om och om igen – slår för hårt, för snett, för lågt eller för högt så bollen hamnar utanför buren. Men så kommer jag in i rytmen. Slår någon fel och Patricia börjar om från noll. Räknar på. Och plötsligt har jag satt tio i rad.
Träningen fortsätter. Jag byter till backhand. Den har jag svårare att få till, ändå jag sätter tio snabbare. Därpå säger hon åt mig att returnera 10 studs i väggen. Just det jag haft så svårt för och mycket riktigt missar jag boll efter boll. Jag hinner inte fram, viftar fånigt med racketen i luften, når inte ens till nätet med bollen som far iväg i en vek båge.
Men Patricia påminner mig om tekniken, och snart har jag den. Och börjar sätta bollarna.

Vi byter åter till backhand, sedan till diagonal studs och avslutar med smash framme vid nätet. Jag slår för hårt alldeles för ofta, för långt och ibland för snett. Men det är de här bollarna som får mig att fastna. De kvicka kraftfulla rörelserna, bollens snabba studs i marken och Patricias lika snabba retur.
Den avslutande bollen lyckas jag returnera 10 gånger på raken. Den elfte slår jag i gallret men det spelar ingen roll, då är jag redan beroende. Och jag förstår precis känslan som Sofia, Thomas och Patricia försökt beskriva för mig.
Jag står emot suget att omgående boka ett nytt pass, men vet att jag snart kommer stå på en padelbana igen.

Mateu Palmer, Pins Pádels ägare

Det har alltid funnits svenskar här på vår klubb, men vi skapade den svenska gruppen Wednesday Spontaneous Padel för två år sedan och den fungerar väldigt bra. Vi började med åtta medlemmar och nu är vi 70. Vi har även skapat ett kvinnligt paddelteam. Det är dynamiska människor som gillar sporten och vi är glada över att ha dem här hos oss.

Pins Pádel särskiljer sig genom sitt läge mitt i naturen, något som skandinaver älskar. Förutom att njuta av naturen och Mallorcas klimat kan svenskarna spela paddel här på vår klubb som har utmärkta faciliteter och alla bekvämligheter. Det finns 16 paddelbanor: 14 dubbelbanor och tre under tak. Förutom det bidrar vi även med professionella tränare som kan hjälpa till och ge råd och vi har lyckats skapa en familjär, kamratlig atmosfär som är mer än bara sport.

Varje vecka jobbar vi med att förbättra lagen. Det finns lag i olika kategorier för att passa spelare på alla nivåer och vi försöker uppmuntra folk att börja tävla, så att de kan utöva sporten på annat sätt än enbart med träningspass. Förutom turneringarna anordnar vi även aktiviteter för att umgås och göra det enkelt att komma in i klubben. Efter träningarna brukar alla stanna för att ta en drink i baren och surra lite. Vi brukar också arrangera träffar med hela laget då vi äter paella eller grillar och har det trevligt.

Jag minns en gång när vi hade stannat kvar för att grilla och efter att vi hade ätit började svenskarna spela med egna regler och skapade en ny form av padel: fem mot fem (han skrattar). Det var riktigt underhållande.

Palma Suites, en vänlig oas i gamla stan

Posted on julio 5, 2017junio 20, 2019 by Aina Hernández

En solig januaridag tar jag promenaden genom Palma till de gamla handelskvarteren bakom plaza Mayor. Jag är på väg till Palma Suites för att träffa Peter Ödlund, entreprenör i blodet och hotellmanager sedan hotellet öppnades för snart fyra år sedan. Byggen pågår innanför var och varannan port, och vägg i vägg med hus som snarare liknar graffittitaggade ruiner står ljusa topprenoverade byggnader. Däremellan ligger de vanliga stadshusen med såväl traditionella som moderna mode- och hälsobutiker, restauranger, barer och ett och annat boutique-hotell. Här råder en skön, livlig småstadsatmosfär som får mig att tänka på Barrio Gótico i Barcelona 1991, före OS och de stora turistströmmarna.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Palma Suits

Jag viker in på calle Pes de la Farina och ser det fristående gamla handelshuset med de karakteristiskt blåmålade fönsterluckorna. I lobbyn möts jag av en lång bardisk i ett mörkt träslag som diskret övergår till en receptionsdisk. Jag är väntad, och Peter kommer strax ner för trappan och möter mig med ett brett leende.
Väl på kontoret ber jag om hans historia, och det här är vad han berättar:

–När jag för första gången kom till Mallorca 1992 hade jag bara hört talas om suparfesterna i Magaluf. Ön hade en ”bad image” och jag inte en tanke på att bosätta mig här. Det var finanskris i Sverige och jag var nyanställd på Securum. Jag var språkkunnig efter 17 år som fastighetsutvecklare runt om i världen och blev ansvarig för delar av deras utländska fastighetsbestånd.
På Mallorca visste jag att vi hade tagit över några fina fastigheter och blev bland annat visad till en finca i Pollenca. Det var en het augustidag, bilturen kändes oändligt lång men när vi kom fram föll jag pladask. På den här ön skulle jag bo en dag!

Tidigare hade Peter och hans kanadensiska fru Joyce varit bosatta under många år i fransktalande delen av Schweiz. Peter berättar att för Joyce var det självklara att en dag dra sig tillbaka i södra Frankrike. Peter fick kämpa i många år för att övertala henne, först åkte de till Mallorca på semestrar, hyrde bil och åkte runt. Sedan tog de sin segelbåt hit. Sommaren 2003 hittade de tomten med den milsvida utsikten i Sineu, mitt på ön där det är tomt på turister. De bor kvar än idag. Peter fortsätter:
–Några år senare slog den spanska finanskrisen till. Palmas gamla stad var då fullt av övergivna palats och andra vackra byggnader. Läget var alltså perfekt för en fastighetsutvecklare som jag.

Peter bildade ett bolag med två svenska parters: fastighetsutvecklaren Peter Ekman och Håkan Roos som i huvudsak gick in som finansiär, och gav sig på jakt efter en fastighet. 2011 hittade han handelspalatset, i vars management-kontor vi nu sitter. Peter förklarar att det som avgjorde det hela var att palatset upptog ett helt kvarter, med stora fönster åt alla håll. Det passade den ljusa skandinaviska stilen han ville ge lägenheterna.

Peter understryker sin poäng med att visa på kontoret där vi sitter – det upptar en minimal yta och det är knappt min besöksstol får plats. Helt enligt Peters filosofi.
–Jag ville att arkitekten skulle tänka lite som när man bygger båtar, och utnyttja varje kvadratmeter.

Jag ber Peter berätta mer om hotellet, och han fortsätter:
–Sedan tidigare hade jag en tydlig vision med Palma Suites. Jag ville skapa ett så kallat hotel-recidence, som man dittills bara hittade på badorter. Det skulle locka gäster året om, och vintertid rikta in sig på långtidsgäster, de som kallas snowbirds i USA och Kanada. Alla lägenheter har fullt utrustade kök och de flesta även tvätt- och torkmaskin, så det är lätt att sköta sig själv här. En del bor halvårsvis, vi har till och med ett par som har ett femårskontrakt för vinterhalvåret.

På senare år har antalet turister ökat nästan explosionsartat på Mallorca, i synnerhet de svenska. Jag frågar vad det innebär för Palma Suites och vilken sorts gäster de har. Peter förklarar:
–Uppåt 40 procent av våra gäster är skandinaver, många bokar via Ving som rankar oss som Mallorcas bästa. Många boutique-hotell öppnar häromkring och gästerna väljer gärna det senaste. Men vårt största hot kommer från Airbnb. Det gör det svårt att konkurrera med priser, däremot med service. Vi har hotellservice top notch och vi förbättrar den ständigt.

Peter berättar att flertalet av långtidsgästerna är pensionärer, men att också många yngre väljer att bo länge och jobba från hotellrummet. Här bor också många barnfamiljer, som brukar uppskatta hotellets takpool. Han fortsätter:
–Många som väljer oss är erfarna resenärer som besökt såväl stränder som storstäder, och som kanske tröttnat lite på turistställena. De vill leva ett enkelt liv, som att ta en middag och promenera hem. De vill se Palma, men också kunna hyra en bil eller cykel. Det här är ett levande kvarter mitt i stan men ännu med lite färre turister, särskilt nu på vintern, och det gillar många.

Det är snart fyra år sedan Palma Suites öppnade och jag fråga hur han vill summera dem. Peter utbrister först förvånat, ”har det redan gått fyra år?” men svarar sedan:
–Allt rullar på bra, vi har fungerande rutiner och system. Men vår övervägande viktigaste tillgång är personalen. Katja Hartog van Banda och Micaela Wollsten är mina stjärnor i front desk, vårt ansikte utåt och de första som möter våra gäster. Katja är uppvuxen i Sverige och Mikaela i Finland, men de har båda bott på Mallorca längre än jag.

Innan jag lämnar Peter uppmanar han mig att prata med Katja eller Mikaela. Det är ännu jullov och båda visar sig ha semester, men några dagar senare kliver jag åter in i lobbyn på Palma Suites. Jag vet sedan tidigare att det är Katja som jobbar denna förmiddag, och jag förstår direkt att det är hon när jag ser henne bakom bardisken. Hon talar med ett danskt äldre par på mjuk svenska, och jag slår mig ned i soffan och väntar på min tur. Jag hör Katja dela med sig av tips och platser att besöka samtidigt som hon bjuder dem på en chupito. När paret nöjt lämnar hotellet kliver en trendigt välklädd yngre man ur hissen. Katja bemöter honom på korrekt och vänlig engelska. Hon ringer ett samtal och säger något på vackert klingande spanska.

När mannen lämnar går jag fram till henne och presenterar mig. Lobbyn är nu tom och hon tar sig tid att berätta:
–Jag har jobbat som receptionist här på Palma Suites sedan öppningen. Min pappa är holländare, och som ung flyttade jag från Sverige till Holland för att gå på turistskola. Mitt första jobb var här på Mallorca, det var för 22 år sedan. Kärleken fick mig att stanna, och nu har jag två döttrar i spansk skola, så här blir jag kvar. Och jag trivs otroligt bra, både på Mallorca och med jobbet. Mest av allt trivs jag med gästerna, mitt absolut viktigaste jobb är att få dem att trivas.

Katja framhåller att man som gäst vill få det man betalar för, och att det är vad hon vill ge dem. Att se till att allt fungerar, och att förbättra om något saknas.
–Det som gör arbetet roligt är att det är så varierande. Jag vet hur det fungerar med bussar och biljetter, och vill någon hyra bil har vi en firma som levererar till dörren. Med tiden har jag lärt mig vilka restauranger gästerna tycker om. Våra svenska gäster vill gärna ha fisk eller tapas, och förvånansvärt många har läst på och bokat i förväg. Det öppnar mycket nytt här i området och jag ber ofta gästerna om tips som jag kan rekommendera vidare.

Hon fortsätter:
–För våra gäster är ofta hemkänslan viktig. Med vår hotellservice får de en lyxig känsla, men ändå skönt och mysigt. Vårt hotell är modernt, skandinavist men på ett hemtrevligt vis, mitt emellan det kala och vita, och det pompiga spanska.
Katja beskriver sig som en lugn person som tycker om att prata med gästerna, och lyssna på när de berättar om sitt liv, och säger att många kommer tillbaka just för att de trivs. Hon tycker att långtidsgästerna ger en avkopplande stämning och att det gör att hon får tid att lära känna dem.
–Vissa vill bli ompysslade, vissa mer krävande medan andra vill rå om sig själv.

Då och då under samtalet kommer gäster förbi med frågor eller ärenden. Katja bemöter dem vänligt och uppmärksamt. Klockan närmar sig utcheckningsdags och receptionen börjar fyllas med gäster. Det är dags för mig att lämna. Men innan jag går tar jag hissen upp för att se takpoolen.
Den är inte stor, men även en januaridag som idag då badgästerna lyser med sin frånvaro hålls poolen uppvärmd. Till och med solstolarna står uppställda för den händelse att molnen skulle skingras. Vilket inte på något sätt är en omöjlighet på Mallorca, bara igår var här 17 grader och sol.

Jag går fram till glasräcket och ser ut över den gamla stenstadens takåsar. Några stenkast bort reser sig tornen från tre mäktiga kyrkor och katedraler, och bortom dessa breder det blåa Medelhavet ut sig. Jag tänker på vad Peter och Katja berättade, att slumpen förde dem till Mallorca och att de så självklart blev kvar. På Katja som berättade att hon lät döpa sina döttrar i Svenska kyrkan i Palma, och att hon tar sina döttrar till Sverige om somrarna. Och på Peter som snarare förlägger sina semestrar till Calgary och Silicon Valley där han har sina döttrar. Men också på det han sa med emfas:
–Jag hatar att resa, det har blivit för mycket.
För varken Katja eller Peter tvekar om att stanna. Här lever de internationellt liv och får ändå en bit av Sverige.

Men jag tänker också på när Peter sa att han i hjärtat mer än manager är entreprenör. Och att han när Palma Suites nu tack vare ”stjärnorna i front desk” sköter sig själv, inte kan låta bli att blicka mot nya projekt.
Peters ursprungliga idé var att skapa och driva tre hotell, men när boomen slog till blev det svårt att hitta fastigheter. Nu vill han istället, tillsammans med sinas parters, bygga nytt och sälja. Han vill fortfarande hålla sig i Palmaområdet, så på ön kommer han stanna. Och vi lär helt säkert få se mer av honom, för riktigt än vill han inte slå sig till ro.

Svenska hjärtan i Santa Catalina

Posted on julio 5, 2017junio 19, 2019 by Aina Hernández

Stadsdelen Santa Catalina har blivit en av de trendigaste kvarteren i Palma. Detta har lett till en explosion av nyöppnade krogar. Flera svenskar har etablera sig i området de senaste åren. Mallorcaliv har träffat några av dem.

Text och foto: Pär Olsson

Svensken har åkt några varv runt jorden. Vi borstar inte längre tänderna i mineralvatten eller tar en hutt varje morgon för att hålla konstliga magbakterier borta. Maten har blivit en del av resandet och en betydelsefull upplevelse när vi vistas på annan ort. De svenskägda restaurangerna utomlands vänder sig inte specifikt till sina landsmän som de gjorde förr. Detta syns tydligt i Santa Catalina där flera svenskar har öppnat krog. Med blotta ögat är det svårt att se att det är just svenskar som ligger bakom affärerna.
– Det finns en bra mix på restauranger i Santa Catalina och vi är glada över att få vara en del av det, säger Tove Jacobson som är en av de fyra ägarna av Balagan.

Balagan, Calle Annibal 12A
Restaurangen blev det senaste tillskottet i stadsdelen när den öppnade i november förra året. Idag står dörren på vid gavel och det sitter ett ungt gäng och fikar i vårsolen utanför entrén. Hög musik strömmar ur högtalarna och det är full fart i lokalen för att få allt klart inför dagens service.
– Det är lite kaotiskt idag, diskmaskinen har gått sönder och vi har precis bytt meny så det är inte rätt dag att det strular med utrustningen, säger Emil Bergman Podeur som är delägare och ansvarig i köket.
Balagan betyder kaos på hebreiska och passar in på Emils morgon, men det är inte därför de valde namnet. Istället var det för att binda ihop menyns koncept samt personalens spridda ursprung. Tove och Emil kommer från Helsingborg medan Sergi Shevchenco är uppvuxen i Ukraina och Bogdan Tataru har sina rötter i Rumänien. För att göra det mer Balagan reflekterar maten inte ägarnas härkomst utan är en blandning av Medelhavets bästa kök där de har letat influenser från Libanon, Grekland, Italien och Frankrike.

– Tanken med restaurangen är att det ska vara opretentiöst och alla rätter är komponerade för att delas mellan vänner, förklarar Tove.
Menyn är enkel med ett dussin rätter att välja på. Smakrika rätter som baba ganoush, heta musslor eller kärleksbollar gjorda på svärdfisk och pinjenötter gör köket intressant.
Både Emil och Tove har lång erfarenhet inom restaurangbranschen och bildar ett bra team med sina kompanjoner som har erfarenhet med att driva krog i Spanien.
Med små medel har gänget fixat till lokalen för att sätta sin prägel på stället. Stolar och bord har återanvänds från tidigare ägare men har piffats till med ny färg. Utmärkande för matsalen är det stora fönstret som vetter mot innergården som är belamrad med gröna växter och örter. I bakgrunden finns en färglada vägg där Balagan står i fet stil.
Tove och Emil kom till Mallorca för snart tre år sedan. Redan när de träffades sade Tove att hon inte kommer att bo kvar i Sverige.
– Vi blev kära och bestämde oss för att ge oss av tillsammans. Vi funderade en del på vart vi ville flytta. Resonemanget gick mellan Berlin och Köpenhamn tills vi kom på att vi hade en kompis som har en lägenhet på Mallorca, berättar Tove.
Fyra månader senare satt paret på flyget mot ön. De rotade sig snabbt och efter en tids söndagshäng på deras favorit bar ETOH på calle Fabrica började de bli goda vänner med ägarna, Sergi och Bogdan. De nyfunna kompisarna hittade en ledig lokal nära marknaden i Santa Catalina och ville att Tove och Emil skulle bli kompanjoner med dem.

– Både Emil och jag är väldigt impulsiva personer och efter att vi hade funderat en helg bestämde vi oss för att hoppa på projektet. Vi kom fram till att det enda som kan hända är att det går åt helvete, berättar Tove och skrattar.
Det har gått bra för gänget och Tove tycker att det känns väldigt roligt och är stolt över att de redan har flera stamgäster.
– Vi har en härlig internationell spridning bland gästerna men svenskarna är faktiskt en stor grupp. Eftersom det är många som bor i området känns det kul att de kommer till oss, säger Tove.

El Perrito, Calle Annibal 20.
Beviset på det finns bara några portar bort på samma gata. Där håller Linea Dagmar Linder och Luis Curti på att bli varma i kläderna som de nya ägarna av El Perrito. När vi träffas är allt fortfarande nytt sedan de tog över kaféet i höstas. Skön jazz strömmar ur högtalarna när Luis öppnar dörren till det ombonade fiket. Bardisken är belamrad med kanelbullar, chokladbollar och kolasnittar. El Perrito har fått både svenskar och mallorkiner att frossa i fikakulturen. Även kvarterets hundarna är charmade av stället och inte minst hunden Django som sitter och stirrar på sin tyska matte som läser morgontidningen. Han hoppas på att få mera bacon som han alltid beställer till frukost när de kommer hit.
Paret blir den tredje generationen svenskar som äger det lilla kaféet som ligger i ett av gathörnen vid marknaden.
– Tanken är att vi ska bevara den fina andan som de förra ägarna har byggt upp under sina tio år. Det är till exempel ett gäng svenskar som fortfarande har sitt stammisbord bokat varje lördag kl 12.00, berättar Linea.
Eftersom stället har funnits länge är det många som redan känner till det när de kommer till Palma. Hon tycker att det är jättekul och hoppas att det fortsätter att vara en naturlig mötesplats för alla.
– Jag älskar frukost och fika men det ska även finnas god mat. Vår vision är ett bistro kafé med vällagad mat i avslappnad miljö. Det blir nog den stora förändringen förutom att vi har målat om lite, säger Linea.
Det är nära till samtal mellan borden och det märks att det redan är en mötesplats mellan de internationella gästerna. Klientelet innefattar även många av kvarterets hundar.
– Det är hunden som drar hit mig och ibland måste jag ta omvägar för att inte hamna här. Men det är inte så konstigt att hon vill hit när hon blir bortskämd med skinka, säger säger en av gästerna som har kommit med sin Golden retriver Luna.
Linea är uppvuxen utanför Stockholm men har spenderat sina sommarlov på Mallorca sedan hon var 2 år. Hon har sedan bott på ön i omgångar tillsammans med sin argentinska partner och delägare Luis. Hans matintresse väcktes tidigt när han spenderade mycket tid i köket tillsammans med sin mamma och mormor.
– Vi har flyttat runt en del mellan Sverige, Mallorca och Argentina. När vi kom tillbaka till ön och jag fick reda på att El Perito var till salu kände vi att det var helt prefekt. Det blev så fantastiskt som det kan bli i livet när allt faller på plats, säger Linea och skyndar iväg för att ta hand om gästerna som har strömmat in för att dricka sitt förmiddagskaffe.

El Aquanauta, Avenida Argentina 27.
Det hela började som ett socialt projekt för gänget bakom taquerian.
– Vi ville skapa ett skönt ställe att hänga på och tyckte att det fattades ett bra tacoställe i stan, berättar Andres Ballinas som är en av de fyra ägarna.
Hans föräldrar är från Sverige och Mexico och det är hans mexikanska gener som vibrerar på El Aquanauta som firade ett års jubileum i höstas.
Namnet är inspirerat från en legendarisk mexikansk wrestler som kallades El Aquanauta.
– Mallorca är en tropisk ö och vi vill förstärka det genom att servera skaldjurs tacos och margaritas till mexikansk latino musik från 60- och 70-talet, säger Andres.

Simply Delicious, Plaça de la Navegació 5.
I en lägenhet på gatuplan slog Ronen Levy ihop vardagsrummet med sovrummet och inredde det med bord och stolar. Han byggde baren i det andra sovrummet och började laga israelisk mat i det befintliga köket. Ett par år senare har han blivit falafelmannen i Santa Catalina.
– Jag älskar människor och att laga mat, därför öppnade jag restaurangen, berättar han.
Ronen är född i Israel där han träffade en svensk tjej på en kibbutz. Hon förde honom till Rättvik och vidare till Stockholm där han bodde i 18 år.
I april utökar han med en butik i samma byggnad där det ska bli försäljning av ekologiska grönsaker och produkter från restaurangen.

Ziva, Plaça Navegació, 11a.
Petra Wigermos hälsoimperium växer på Mallorca. Det hela började i Santa Catalina för fem år sedan där hennes första kafé och butik ligger.
– Jag öppnade för att jag ville sprida hälsa och kunskap. Vi kan påverka hur vi mår genom att tänka på vad vi stoppar i oss, säger Petra.
Hon berättar att hon var först i Palma med att servera superfood. I höstas öppnade hon två nya Ziva, en av dem ligger i Santa Ponsa och det andra i centrala Palma.
Petra har inte bara fått palmaborna att äta bättre hon har även fått de lokala bönderna att odla produkter som hon sedan använder i sitt kök.

Ann-Charlotte Fennhagen hittade ett rikare liv på Mallorca

Posted on julio 4, 2017julio 3, 2019 by Aina Hernández

En slaskig vinterdag förändrade Ann-Charlotte Fennhagens liv. Hon sålde allt hon ägde och flyttade till drömmen. Men det som väntade var hårt arbete och envishet för att komma dit hon är idag.

Text och foto: Pär Olsson

Allt hände på en dag för Ann-Charlotte Fennhagen. Hon var ute och promenerade med sin kusin vid Slagstasjön utanför Stockholm. De två värdinnorna ville få frisk luft under julfirandet. Det var ingen vinter att tala om och dagen var grå och bister minns Ann-Charlotte. På promenadstråket låg bara slask och is kvar som en krossad dröm om en vit jul. Hon tog ett snedsteg och höll på att kana rakt ner i den mörka sjön, men lyckades undvika olyckan med en hårsmån.
– Vad gör vi här? Det måste finnas något bättre i livet, utbrast Ann-Charlotte till sin kusin när hon väl kommit upp på fötter igen.
Samtalsämnet tog en ny riktning mellan väninnorna när de fortsatte sin promenad runt sjön. Kusinen var delägare i en segelbåt som hade Palma som hemmahamn och planerna skenade iväg.
Där och då bestämde de sig att göra en förändring och när de kom hem efter promenaden sa de till sina respektive sambos – vi ska flytta till Mallorca!
Det är snart 20 år sedan Ann-Charlotte halkade på isfläcken som fick henne att sälja allt för att flytta mot drömmen.
På fyra månader var allt ordnat. Tillsammans köpte paren en restaurang i Magaluf. Hon kommer från en krögarfamilj och därför kändes det naturligt för henne att starta en krog.

Ann-Charlotte flyttade in i en lägenhet ovanför apoteket i Santa Catalina tillsammans med sin sambo Patrik och deras två döttrar. Barnen var 7 och 9 år gamla. Den stora utmaning började för familjen.
– Innan vi flyttade såg jag solen, värmen och det fria livet framför mig. Men när vi väl var på plats fick vi kämpa stenhårt för att klara av det. Jag tror inte att någon av oss kommer att glömma den första tiden på ön, säger Ann-Charlotte.
De fixade första sommaren galant men det fanns inga besparingar att leva på när vintern kom och restaurangen stängde för säsongen. Ann-Charlotte började jobba på Hogan’s Sports bar vid Paseo Marítimo för att försörja familjen. Förutom jobbet med att förbättra restaurangen i Magaluf och extrajobbet på Hogan’s arbetade hon som stylist på reklamfilminspelningar och fotograferingar.
Hon har alltid velat jobba kreativt men har inte kommit in på de utbildningar som hon har sökt. Det har inte stoppat Ann-Charlotte. Hon hade sin ateljé i sovrummet där hon satt och sydde och förberedde inspelningarna.
– Ibland jobbade jag 48 timmar i sträck. De kom och hämtade mig utanför Hogan’s klockan fyra på morgonen när mitt skift var slut, för att ta mig direkt till inspelningsplatserna, berättar hon.
Familjen Fennhagen stack ut i Santa Catalina. De var de första utlänningarna som flyttade in i området och hon berättar att alla hade koll på dem. Många hus var fallfärdiga i området och Carrer Sant Magí där de flesta restauranger och butiker ligger idag ansågs som farlig. På Plaza Vapor sprang hönsen fritt och bakom restaurangen Diner fanns det en fårhage full med bräkande får berättar hon. .
– Det var helt galet! Folk hade också grisar och getter inne i sina hus. Jag tog omvägen via hamnen när jag skulle till Paseo Marítimo för att jobba på baren. Min hyresvärd förbjöd oss att gå på Sant Magí eftersom den var farlig, berättar hon.
Detta avskräckte inte Ann-Charlotte som trivdes i kvartet som hon har valt att bo kvar i. Under åren har hon sett hur stadsdelen har förvandlats från arbetarkvarter till ett trendig Notting Hill liknande område med fina butiker och några av Palmas populäraste restauranger.

När Ann-Charlotte flyttade hit 1999 var det mest fiskarfamiljer och konstnärer som bodde i området och hon minns också kvarterets tupp som väckte henne varje morgon.
– Det är lite synd att allt som jag tyckte var mysigt har försvunnit. Visserligen är det skönt att kunna röra sig i området utan att vara rädd för att bli rånad, konstaterar hon.
Målmedvetenhet och envishet har drivit Anna-Charlotte dit hon är idag. Hon har fått många härliga minnen och erfarenhet utefter vägen. Det var inte många svenskar som bodde på ön och de umgicks med de andra familjerna som hade sina barn på svenska skolan.
Ann-Charlotte skrattar fortfarande åt den tiden. Hur roligt och udda umgänget var med den saliga blandningen av människor som bodde här. Det har berikat hennes liv på många sätt.
Livsstilen var hård för många som kom ner med drömmen om att bo på Mallorca förklarar Ann-Charlotte. Hon berättar att det var flera som åkte hem ganska fort för att de inte kunde försörja sig.
– Jag tror att det är viktigt att tänka ut en sysselsättning som kan fungera innan man tar steget och flyttar. De flesta som bor kvar från den tiden är egenföretagare och har lyckats med sina företag, säger hon.
Ann-Charlotte har verkligen kämpat hårt för att nå sina mål och har alltid sett möjligheterna. Det har inte gått en dag där hon har tänkt – nu struntar vi i det här och flyttar hem. Beviset på det är två restauranger i semesterorten Magaluf och många stylistuppdrag.
– Jag har skapat mitt liv tillsammans med min sambo och mina barn. Vi har gjort det som en familj. Om vi hade bott kvar i Sverige hade vi levt ett snävare liv, berättar hon.
När jag träffar Ann-Charlotte i Palma har hon precis anlänt till sin 500 kvm stora ateljé där hon har fyllt väggarna från golv till tak med kläder och rekvisita för att utföra sina uppdrag som stylist. Deras första restaurang i Magaluf är såld sedan några år tillbaka. Men hon har fortfarande kvar restaurangen som ligger på strandpromenaden i Magaluf. Sommaren närmar sig och hon har mycket att förbereda in för årets säsong. Agendan ligger uppslagen på bordet framför henne tillsammans med skissböckerna. Hon är redo för att ta tag i dagens arbete.

Fakta

Ann-Charlotte Fennhagen
Familj, Döttrarna Jacqueline och Angeliqa
Driver Costume Palma och restaurang Chili Lounge
Saknar mest från Sverige , vårdoften och känslan
Favoritstrand..hemligt ; )
Favoritfik i Santa Catalina , Bar Isleño

Från Seu-katedralens höjd

Posted on diciembre 7, 2016junio 19, 2019 by Aina Hernández

Stad och himmel. Människa och gudom. Staden breder ut sig under dina fötter, som en skalmodell . Och du inser att katedralen inte byggdes endast av människohänder utan även med själens ögon. Den utgör en så rik och komplex verklighet att du skulle kunna ägna dagar åt att stumt beundra den.

För att få tillgång till Seu-katedralens terrasser och höjder måste man känna till när dessa är tillgängliga. Ända tills helt nyligen har mycket få personer kunnat dela denna upplevelse, och det vid sällsynta tillfällen. Att klättra upp för de 215 trappstegen, betrakta de graffiti och inskrifter som gjorts av människor som stängt in sig i katedralen för att fly från rättvisan. När du kommit upp i klocktornet utbreder sig ett nästan drömlikt landskap med trappor och träkonstruktioner. Se ljus och motljus under de nya kyrkklockorna och gå sedan upp i kyrkans allra högsta del.

En led har gjorts i ordning för besökarna och vi behöver inte längre drabbas av den nästan metafysiska svindel som tidigare generationer fick uppleva. Kyrkan gör trots detta djupt intryck på oss. På 40 meters höjd är det första vi tänker: Hur klarade byggnadsarbetarna från tidigare århundraden av att arbeta där, uppflugna som de var på skrangliga byggnadsställningar. De som riskerade livet för att förvandla stenen från Galdent eller Santanyí till himmelsk materia.

Att komma fram till det största rosettfönstret är det mest gripande ögonblicket. Från denna plats kan du ta på detta ofantliga stenöga … och mäta det. Det är mer än elva meter i diameter och ytan är som en medelstor lägenhet, 97 kvadratmeter. Genom det färgade glaset kan man se Seu-katedralens centralskepp som en miniatyrvärld. Kyrkobesökarna är som små myror, långt borta i fjärran, och rör sig på samma sätt.

På terrasserna förflyttar du dig mellan gargouiller, strävpelare och strävbågar. Därifrån kan du ta dig till de neogotiska takkrönen från 1800-talet. Och du förstår att en del av de gotiska dekorationerna är så svåråtkomliga, så högt upp belägna och så dolda att de måste ha placerats där av Gudomen. De utgör ett budskap till Guds ögon, ovanför den mänskliga existensen. Att se på Seu-katedralen från denna höjd är ett budskap från det eviga. Ett påtagligt löfte bortom tiden och människolivet.

Den allra mest spektakulära detaljen är den stora skulpterade Mariaskulpturen som finns mitt i fasadens övre triangel. Figuren öppnar armarna mot himlen och avbildar Marie himmelsfärd. Medan du på den undre medaljongen, som du kan beskåda nästan i ögonhöjd, kan betrakta apostlarna framför Kristi moders tomma grav som bärs upp en ängel. Den figur som befinner sig på den allra högsta platsen på katedralen är en Mariastatyn som kan ses från hela staden. Den är mer än sextio meter hög och gjord av en känd 1800-talsskulptör, Marc Llinàs.

Denna promenad är tillgänglig som är tillgänglig för nästan var och en. Spiraltrapporna är inte orimligt branta och man riskerar inte att falla. Istället kan man här förstå Palma på ett sätt som inte är möjligt någon annanstans. Härifrån blir den dialog som förs mellan havet, hamnen och staden uppenbar, medan den sedd från marknivå är otydlig. Du kan se terrasserna, klocktornen, tegeltaken. Almudainapalatset avtecknar sig framför dig som en en symmetrisk verklighet. Och du kan föreställa dig hur den var när den fina Torre del Ángel, som idag är kraftigt nedsänkt, var högre än själva Seu-katedralen.

På dessa höjder har stadens ljud en annan dimension och tycks förlora i betydelse. Vinden rör sig över molnmattan och stenläggningen bevarar den antika, hemliga känsla den fick av de forna stenhuggarna. Det skulle kunna ha varit igår. Från något hörn dyker en «xoriguer» eller duva upp. «Amunts de la Seu» har sin egen fauna.

När du går ner igen från klocktornet har du en känsla av att ha fått del i en andlig upplevelse – att för en stund ha stigit ned från detta liv och kommit in i en annan dimension. Mera tidlös, obestämd och djupare.

Som om katedralen för en stund förhöjt våra själar till det himmelska.

Text: Carlos Garrido

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Mons Kallentoft arbetar och lever i konsten

Posted on diciembre 7, 2016junio 26, 2019 by Aina Hernández

När Mons Kallentoft sätter sig och skriver blir den kriminella världen hans fiktiva verklighet. Det är inte en skön värld han målar upp. Han sätter sin huvudperson, Malin Fors, i samhällets mörkare segment. När Mallorcaliv träffar honom är han aktuell med två nya böcker som har släppts med bara ett par månaders mellanrum.

Text och Foto: Pär Olsson

Det är en sval söndag i Palma och gatorna ligger kusligt öde i Santa Catalina. Jag träffar deckarförfattaren Mons Kallentoft utanför hans port prick klockan 15.00 som avtalat. Han glider ut från trappuppgången med ett leende på läpparna och vi faller genast i skratt över hur punktliga vi är.

– Punktligheten har man verkligen med sig från Sverige och den kommer nog aldrig att gå ur en, konstaterar han.

Vi tar bara några kliv över gatan för att sätta oss på kvartersfiket under de grönskande träden på det lugna torget. Mons beställer vant in en cortado på spanska.

Han har lagt sommarens ledighet bakom sig och har ett späckat schema framför sig. Ute i bokhandlarna finns två färska titlar och han är på väg till den årliga bokmässan i Göteborg. Där ska han hålla föredrag samt presentera sin senaste bok Djävulsdoften, med polismannen Malin Fors i händelsernas centrum. Men innan det ska han göra ett stopp i London för att träffa sitt förlag och diskutera kommande utgåvor på engelska. Hans böcker finns redan översatta till närmare 30 språk världen över och han har själv svårt att hålla reda på vilka länder han är publicerad i.

Mons gillar att spendera sin tid i storstäder och skickar således Malin Fors till Bangkok där Djävulsdoften utspelar sig. Stadens smutsigaste kvarter blir kriminalinspektörens vardag bland prostitution och korruption. Inspirationen till boken kommer från hans resor till Thailand. Han har spenderat mycket tid i den hektiska miljonstaden dit han gärna åker för att koppla av.
Han är ingen person som ligger på en solbädd och pillar navelludd. Utan trivs bäst i en bar med ett glas martini framför sig. Där kan han låta timmarna gå medan livet passerar runt honom.

– Jag är en arbetsnakoman och trivs bäst när jag jobbar, men att sitta i en bar är avkoppling och en slags mindfullness för mig. Det enda som kan hända är att jag blir full, säger han och skrattar.

Kaffet är uppdrucket och vi bestämmer oss för att dra vidare. Trots att det är söndag har mr Kallentoft inte snålat på stilen. Näsduken ligger prydligt vikt i bröstfickan på den dubbelknäppta blazern och de välputsade skorna blänker under bordet. Jag kliver in i baren för att betala och blir förälskad i stället som har blivit retro efter år av utebliven renovering. Jag föreslår genast att vi ska ta ett porträtt i den fräcka lokalen.

– Vaa? Nej, måste vi! Utbrister han och tvekar lite men fortsätter nja jag vet inte. Det är mina grannar som äger baren. Är det inte lite pinsamt? undrar han motvillig till förslaget.

Hans dolda blyghet kryper fram och jag undrar vart den kom ifrån.

– Jag skriver för att jag gillar mitt jobb. Det intresserar mig egentligen inte att stå i strålkastarljuset. Jag vill skriva, arbeta och leva i konsten. Allt det andra skiter jag faktiskt i, förklarar han.

Det blir ingen bild tagen och vi promenerar mot stan och hamnar på klassiska Ca’n Joan de S’aigo. Stället är ett populärt söndagsnöje hos palmaborna och det blir snart kö utanför den proppfulla kafeterian. Vi beställer cava, hasselnötsglass och mandelkaka. Matsnobben i Mons väcks och påpekar att glassen är för söt och låter den smälta bort i glaset. Eftersom han inte har behov av att återknyta med naturen håller han sig i staden. Mat är ett stort intresse och han kan spendera en förmögenhet på en lunch som varar i flera timmar. Det är livskvalité enligt honom.

Att han hamnade på Mallorca var ingen slump. Han var trött på dåligt vädret och ville komma tillbaka till Spanien där han har spenderat mycket tid. Resan gick till Palma tillsammans med familjen för att kolla in möjligheterna till att bosätta sig på ön.

– Valet av platsen var mera som att bocka av listan med saker som vi önskade oss. Allt finns här, det är en vacker ö och Palma är en riktig spansk stad med en skön atmosfär, förklarar han.

Även om hans längtan går till Madrid trivs han och menar att det finns ett äkta kastilianskt hjärta som är starkare än det mallorkinska. Madrid finns redan i hans hjärta. Dit kom han som 19-åring och det blev hans första riktiga möte med Spanien. Han var en ung man på vift med författardrömmar. Han spenderade två vilda år i staden under den episka epoken som kallas la movida madrileña. Den var som störst i mitten av 80-talet och Mons festade i studentkvarteren samtidigt som Pedro Almodóvar skapade sina första filmer.

– Jag levde konstnärsmyten som gick ut på att festa och jag fick inte mycket annat gjort. Tur nog blev jag ihop med en rik spanjorska som försörjde mig. Det var helt galna år men inget jag längtar tillbaka till. Bad boys gör sig bättre unga, konstaterar han.

Under sin tid i huvudstaden började han uppskatta den spanska kulturen och gick på tjurfäktning för första gången.

– Det blev en fet kärleksaffär och jag gick så ofta jag kunde till tjurfäktningsarenan. Det är en konstform som allra bäst gestaltar den brutalitet och skörhet som finns centralt i oss. Detta sammanfaller på arenan och blir vackert om man accepterar våldet, berättar han och poängterar att han inte sympatiserar med de hänsynslösa byfesterna.

De tokiga åren i Madrid sporrade honom till att skriva sin första bok Pesetas som kom ut flera år efter hemkomsten. Sedan dess har det snurrat på och han har inte legat på latsidan. Efter att jag har synat Mons imponerande meritlista förstår jag att han talar sanning när han säger att han älskar att jobba. Hans drivkraft och sökande finns i arbetet.

– Om man är konstnär på riktigt kommer man aldrig att sluta, aldrig att få svar på det man söker och det är en skönhet i det. Därför vässar jag verktygen för att ta mig närmare det sublima, säger Mons Kallentoft innan vi skiljs åt.

Julbasar på Svenska Kyrkan

Posted on diciembre 7, 2016junio 19, 2019 by Aina Hernández

Det är kö nerför trapporna, ja långt ut på trottoaren. Skylten ovanför dörren skvallrar om verksamheten – Svenska Kyrkan, Iglesia Sueca. Men det är inte bara svenskar i kö, övervägande delen av besökarna är spanjorer. Svenska Kyrkans Julbasar hålls i år för ungefär tjugonde gången och är mer populär än någonsin.

Text: Karolina Kallentoft

Inne i lokalen är det minst lika trångt. Vuxna, pensionärer och barn. Svenskar och spanjorer och säkert andra nationaliteter också. Turister och Mallorcabor. Medlemmar och icke-medlemmar.
Men en dag som denna jobbar många av medlemmarna. De serverar fika, säljer svenskt hantverk eller lotter till lotteriet och tombolan. Barnen trängs ofta vid lotteriet medan vuxna gärna köper julljusstakar och glas från Kosta Boda. Eller bilder på älgar och förkläden med dalahästar. Eller gravad lax.
Vanligtvis är kaffe och kanelbulle populäraste fikat men på julbasaren är det glögg och mjuk pepparkaka som lockar flest, berättar prästen Mikael.

Och just fikat verkar vara det som framför allt lockar spanjorerna hit. Mikael förklarar att de inte är vana vid att det serveras sötsaker och muggvis med kaffe till såväl förmiddagsfika som eftermiddagsfika, med påtår dessutom.
Sötsuget är stort oavsett nationalitet men vi svenskar tycks ha utvecklat konsten till perfektion. Självklart gäller det även utlandssvenskar. Församlingsassistent John har det viktiga uppdraget att även vara kyrkans bagare och kock och börjar många arbetsdagar med att knåda ihop en stor sats kanelbulledeg.

Julbasaren besöks varje år av uppåt 4000 personer och är Svenska Kyrkans mest publika händelse. Förberedelserna påbörjas redan i september. På torsdagarna samlas volontärer och medlemmar för att arbeta med förberedelserna inför basaren, som att prismärka, rulla chokladbollar och göra smällkarameller. De flesta hjälper även till under de tre dagarna i november då julbasaren pågår.
Intäkterna går till den omfattande verksamheten, eftersom Svenska Kyrkan på Mallorca är självförsörjande. Men de räcker också till människor i nöd som då och då hör av sig, antingen direkt eller via konsulatet.

När basaren är över har julen på Svenska Kyrkan bara börjat. Snart följer det uppskattade luciatåget på Plaza Cort som församlingen ordnar tillsammans med Svenska skolan. Även den katolska vänförsamlingen i Palma gästas av Luciatåget. Svenska Kyrkans kantor Yvonne börjar öva sånger med barnen på Svenska skolan flera veckor innan det är dags den 13 december, och kyrkan har även en minibasar på torget med försäljning av korv och glögg.
Veckan därpå vankas julbordet som måste bokas långt i förväg om man säkert vill få plats, och förstås alla avslutningar med barngrupperna. På själva julafton hålls en julkrubbegudstjänst och därefter serveras det risgrynsgröt och skinkmackor till alla besökare. Efter grötlunchen vankas dans runt granen och har man tur så kommer tomten med julklappar som föräldrarna har tagit med till sina barn. Men efter julafton håller kyrkan stängt, ända fram till trettondagens gudstjänst.

Julen är onekligen en viktigt tid för Svenska Kyrkan och dess medlemmar. Många svenskar skulle vara ensamma utan den sociala gemenskapen som kyrkan erbjuder under den familjehögtid som julen ju är.
”Vårt viktigaste uppdrag är att fungera som mötesplats för alla, i alla åldrar”, säger Mikael.
Och han fortsätter:
”För vissa betyder det gudstjänsterna, men för andra är det främst trivseln. Många lite äldre kommer till våra ”Gubbröror” och ”Damluncher” och ”Stickcaféer”, och till våra temakvällar med exempelvis filmvisning. Men vi har också kyrkokör och ungdomscafé. Och så alla barngrupper förstås där de mindre barnen kommer för att leka och sjunga med sina föräldrar.
Då är det high-life här”, säger Mikael och ler.
”Och så kommer man för fikat förstås”, lägger Carina till.
Carina är ansvarig för kyrkans ekonomi och administration och är den som varit anställd längst, i sju år. Men precis som sina fyra andra kollegor gör hon det mesta här. För min intervju ville hon samla allihop, och nu sitter jag med tre av dem – Carina, Yvonne och Mikael – runt ett bord. Alla tre dricker vi kaffe i stora muggar, och vi hamnar snart i en diskussion om den viktiga fikatraditionen. Vi kommer fram till att det säkert var det hårda arbetet och de glest belägna gårdarna som fick oss att söka oss till varandra med kakor fulla med smör och socker, och med kaffe som håller oss vakna i mörkret. Behoven är desamma i våra dagar, uppenbarligen även för oss utlandssvenskar.

Under samtalet kommer Tobias in. Han är ny präst på ön sedan ett år tillbaka. Han lyfter fram den viktiga roll som kyrkan spelar när det gäller att alltid vara närvarande i sitt närsamhälle och som utlandskyrka förkroppsliga och gestalta Gud i en svensk kontext. Och vi kommer in på den viktiga roll som kyrkan spelar för personer i kris. Söndagarnas gudstjänster ger tröst, och kyrkans personal är alltid tillgängliga för personliga samtal.
Tack vare aktivitetsgrupperna har personalen koll på ungdomarna och Mikael berättar att man mer än en gång har haft besök av oroliga föräldrar som behöver stöd, och att man även rent handkraftigt hämtat ungdomar i Magaluf. Mikael upplever att spanska barn och ungdomar hålls hårdare än svenska, och han tror att det beror på att svenska föräldrar är ovana vid tillgänglighet till droger och alkohol, och möjligen även naiva.
Mikael berättar att ungdomar ibland behöver en utomstående vuxen att prata med, och söker sig självmant till samtal med prästerna eller någon annan i personalen.
”Men oftast räcker det med att ha kyrkan som en neutral och säker plats att vara på, att få spela pingis eller hockeyspel eller surfa på mobilen, och få vara sig själva utan några särskilda krav”, försäkrar han.

Vi avslutar vårt samtal med en diskussion om vad det är som får så många svenskar utomlands att söka sig till det svenska. Jag kan själv tycka att det strider mot den naturliga driften som tar oss hit, man vill ju FRÅN Sverige, TILL Spanien.
Men under vårt samtal förstår jag mig bättre på den kulturella dragningskraften. Många av Svenska Kyrkans besökare är svenskar som vuxit upp på Mallorca, eller som gift in sig i en annan kultur, och tar med sina barn eller barnbarn till kyrkan för att få dem ta del av det svenska, och känna en tillhörighet. Låta barnen sjunga svenska sånger, leka svenska lekar och uppleva svenska högtider. De kanske inte har så stor kontakt med sitt hemland längre och vill förmedla det till barnen när man nu har möjlighet till det. Och vi kommer överens om att det självklart är lika för alla som flyttar till ett nytt land. Som exempelvis de som flyttat till Sverige i våra dagar.

FAKTA OM VIGSLAR

En viktig del i kyrkans uppdrag är att anordna vigslar, som är en del av de fyra kyrkliga handlingarna. Det som kallas ”destination weddings” ökar för varje år, även på Mallorca. I år genomför prästerna på Svenska Kyrkan på Mallorca hela 212 vigslar.
Mallorca är populärt för sin skönhet, för det soliga vädret och för att det ligger på lagom avstånd dit man kan bjuda familj och vänner över en helg. Att Svenska Kyrkan finns här och har vigselrätt är också en viktig anledning. Men prästerna här viger också par på exempelvis Menorca och Ibiza, i Barcelona och i Madrid. På Mallorca hålls vigslarna oftast i kyrkans lokaler eller i Alcanada, en park vid havet nära Alcudia, men kan hållas på ett hotell eller en finca om brudparet så önskar.

Ett sekel på spåret

Posted on julio 13, 2016junio 19, 2019 by Aina Hernández

Under mer än 100 år var Sóller-tåget till stor nytta för Mallorcas befolkning. Idag är Ferrocarril de Sóller en järnväg och en spårväg som framför allt är ett nöje för turisterna. De antika vagnarna ger passagerarna tillfälle att resa som förr. Och i takt med att järnvägen blir allt äldre ökar tågets genuina charm.

Egyptens pyramider och Eiffeltornet behöver endast lättare underhåll, men Sóller-tåget måste kontinuerligt anpassas efter moderna krav på service, kapacitet och avgångar. Och allt detta utan att tåget förlorar sin antika charm och karaktär. Vagnarna har alla en äldre och varierad inredning och unika detaljer som måste underhållas på ett hantverksmässigt sätt. Därför måste Ferrocarril de Sóller göra allt större investeringar i reparationer och underhåll av tåg och vagnar.

EN JUVEL TILL JÄRNVÄG
Järnvägen är en smalspårig och har en bredd om 914 mm – en engelsk yard – vilket är ovanligt i våra dagar. Tåget är det enda av sitt slag som ännu är i drift, och från start till mål tar färden cirka 60 minuter. Varje dag rör sig tre konvojer, bestående av en egenhändigt styrd motor (maskinen) och sex passagerarvagnar, den 27 kilometer långa sträckan, och på vägen passerar de hela 13 tunnlar. Var och en av såväl maskiner som vagnar och inredning har en lång historia bakom sig. Ingen serietillverkar längre liknande motorer, trävagnar eller säten. Om en av delarna behöver förnyas måste en skicklig hantverkare ta sig an jobbet. Detta gäller också vart och ett av de verktyg som används i verkstäderna i Sóller. Däremot kan man ta tillvara delar från andra järnvägar eller spårvägar som tagits ur bruk. Det kunde ske för ett antal år sedan då Ferrocarril de Sóller tog över vagnar från Lissabons elektriska spårväg. Trots att de skilde sig till det yttre kunde de anpassas till Sóller-spårvägens karaktäristiska utseende och finns nu med som ett av flera spårvagnsset i Port de Sóller.

För närvarande sköter 40 personer underhållet av tågen. De är uppdelade på olika arbetslag – ”vägar och arbeten”, snickeri, mekanik, ingenjörskonst osv – som varje dag ser över vagnssparken. Det är en svår uppgift, framför allt under turistsäsongen när tågen kör med allt större frekvens och inget avvikande får inträffa på det enda spåret. Framför allt på sträckorna uppe i bergen eller i någon av de 13 tunnlarna dit man bara kan nå med maskiner på själva tågspåret. Där är man tvungen att använda verkliga museiföremål – som den sk ”Unilok”, den spansk-schweiziska traktorn” eller ”den lilla Renault-vagnen” – som kan ta sig fram överallt.

Under några månader om året är det nödvändigt att stoppa driften för att utföra det grundläggande servicearbetet. Då monterar arbetslagen isär vagnarna för att se till att allt fungerar perfekt under resten av året. Men även under turistsäsongen kontrolleras varje dag en maskin mycket noggrant, precis som om det rörde sig om ett flygplan.

PROJEKTET
Det var år 1903 som idén om det manuella tåget föddes hos industrimagnaten Juan Morell och parlamentsledamoten Jerónimo Estades, med målet att förena den rika staden Sóller med huvudstaden Palma. År 1907 påbörjades arbetet samtidigt i båda städerna under ledning av ingenjör Pedro Garau. Och den 16 april 1912 invigdes sträckan officiellt. Ett datum som många minns eftersom det sorgligt nog råkade sammanträffa med Titanics undergång. Året efter öppnades spårvägen som förbinder järnvägsstationen med Sóllers hamn, med den nymodigheten att den till skillnad från Sóller-tåget var elektrifierad. År 1929 elektrifierades hela sträckan, maskiner byttes ut och Sóller-tåget blev det som det nu är – ett eldrivet tåg.

Mallorcas glödheta bostadsmarknad

Posted on julio 12, 2016diciembre 29, 2019 by Aina Hernández

Bostadsmarknaden på Mallorca kokar. Och det är svenskarnas längtan till värmen som eldar på. Antalet svenska bostadsköpare på Mallorca har ökat med 70 procent sedan 2013. Efter britterna är vi numer den tredje största gruppen köpare, efter de mallorcaälskande tyskarna och britterna. De senaste tre åren tycks svenskarna ha blivit som nyförälskade i ön. Många letar efter ett andra boende. De helsvenska mäklarhusen på Mallorca blir fler för varje år, samtidigt som de internationella har börjat anställa svensktalande mäklare. Och de har de fullt upp med att guida runt köpsugna svenskar. Hetast är en lägenhet med balkong och havsutsikt i Palma, och helst ska den enligt svenskarna ligga i stadsdelen Santa Catalina.

Text: Karolina Kallentoft

”I Santa Catalina finns en hel del topplägenheter med terrasser och utsikt över hav och berg. Till för bara för något år sen fanns flera sådana objekt ute på marknaden, antingen som renoveringsobjekt eller nyrenoverade i ”skandinavisk stil”, som svenskarna vill ha det. Men nu finns nästan inga sådana lägenheter kvar”, säger Agneta Eddiesdotter Giudilli, svensk mäklare på Sothesby’s, som själv bor i Santa Catalina.

Men Palma har fler populära stadsdelar. Carin Isgård, grundare till mäklarbyrån Buy a Home Mallorca, har Gamla Stan i Palma som specialitet liksom området Portixol/Molinar sydöst om den stora katedralen. Hon bor själv efter några år i Gamla Stan i Palma just i Portixol/Molinar, alldeles intill havet.

”Det området ökar i popularitet bland svenskarna. Här finns både stad och hav, strandpromenaden påminner lite om Venice beach med surfare som skejtar förbi med sina brädor under armen. Även om man köper ett hus några gator in är det lätt att ta sig till stranden. Det är nära till flygplatsen, ändå hör man inte planen som man ser landa varannan minut i högsäsong.”

Men Carin Isgård framhåller att hela Palma är hett bland svenskar.
”Palma har förändrats de senaste tre åren. Stadens offentliga rum är vackra och hålls efter, det renoveras överallt i Gamla stan och nya trendiga hotell öppnar. Mallorca har ju lockat folk sedan 1200-talet, så det är ju inget nytt. Men svenskar ser också ett boende här som säker investering. Priserna föll inte lika mycket här som i övriga Spanien efter krisen, och nu är de snart tillbaka på 2007 års nivåer.”

Och det är Palma svenskarna vill till. Carin Isgård säger:
”Svenskarna vill ha staden. Och de vill ha havsutsikten. En terrass är ett måste. Men lägenheterna som har allt är få och säljs snabbt.”

Svenskarna har alltid gillat Spanien. Många svenska pensionärer har genom åren köpt hus eller lägenhet på Costa Brava eller runt Malaga, medan yngre kanske sökt sig till Madrid eller Barcelona. Mallorca har tidigare främst varit ett mål för svenska charterturister. Men de beresta och pålästa svenskarna har nu upptäckt hur varierande ön är. Här finns något för alla: stränder för sol och bad, hav för surfare och båtfolk, golfbanor, tennisklubbar och de allt populärare padelbanorna, berg för naturskön vandring och cykling, vingårdar och alla dessa pittoreska byar med charmiga restauranger, caféer och marknader för de som vill strosa runt och insupa atmosfären. Men här finns också den Palma, en riktig spansk stad med folkliv, shopping och uteserveringar året om, och bekvämligheterna hos en modern europeisk knytpunkt med bra kommunikationer och en internationell flygplats på 15 minuters bilavstånd från city.

Andra väljer de strandnära turistorterna sydväst om staden, som Illetas, Costa d’en Blanes, Santa Ponsa och Andratx. Men även de natursköna byarna inåt landet är eftertraktade, som Deía och Valdemossa med bergskedjan Tramuntana som dramatisk fond, eller fincor i det mer vidsträckta landskapet kring Santanyi och Alqueria Blanca.

Frågan är varför svenskarnas hjärta bultar så hårt för Mallorca just nu? Magnus Nystedt är Mäklare på Mallorcafastigheter. Han började hösten 2013 precis då svenskarnas intresse för ön tog fart.
”Svenskar är trendkänsliga, och den hösten började svenska tidningar skriva om Mallorca. Och framför allt om Palma. Det gjorde sitt till att kända svenskar började kopplas ihop med ön. Och jämfört med andra nationaliteter är svenskar fortsatt kapitalstarka. Den typiska köparen är ett par som planerar för sin pension och vill tillbringa vintrarna här, och gärna med familjen. Andra har sålt sitt företag, eller flyttar ned familjen och jobbet och utnyttjar tekniken och den relativa korta restiden för att jobba på distans. Många är storstadsbor och för dem tar flyget hit inte mycket längre tid än att bila till sommarstugan, och det är definitivt kortare restid än till södra Spanien. Samtidigt upplevs Mallorca som tryggt jämfört med andra delar av Europa.”

Så hur gör man då för att komma över drömboendet? Carin Isgård har en absolut rekommendation.
”Det gäller att ha allt förberett så du kan slå till snabbt. Blir du förälskad är det inte säkert att du hittar ett liknande igen. Många av våra kunder är beslutsamma på jobbet, men kanske inte privat när beslutet är emotionellt och familjen är inblandad. Det finns de som tvekat eller börjat pruta, och så säljs objektet till någon annan. Till för kanske ett år sedan kunde man pruta, men det gäller nästan inte längre på Mallorca, så het är marknaden idag. Å andra sidan blir det sällan budgivning då det är svårt att samla spekulanterna som kan befinna sig i Stockholm eller London. Istället är det kölista som gäller.”

Agneta Eddiesdotter Giudilli tillägger:
”Jag råder alltid mina kunder att känna sig för, och åka runt och utforska Mallorca. Då känner de ganska snabbt var de vill bo. Vi har objekt över hela ön, allt från 500 000 euros och uppåt. De som är ute efter semesterboende väljer ofta en lägenhet i Illetas eller Costa d’en Blanes, medan de som söker åretruntboende kan föredra Palma. Andra drömmer om en finca i Deía eller Valdemossa. För det mesta har svenskarna en ganska bestämd uppfattning om vad de vill ha, och hittar de sitt drömboende går det undan.”

För att möta efterfrågan är flera mäklarhus på ön involverade i utvecklingsprojekt. Mallorcafastigheter är en av dem.
”Många kunder säger att läget är viktigast. Men när de väl kommer in i en lägenhet så kanske det inte gäller längre. Många vill ha skandinavisk stil och bekvämlighet, då kan vi skräddarsy det i samarbete med byggare och finansiärer. Tomterna hittar vi ofta strax utanför de mest populära områdena. Med tiden blir även de populära, som Espanyolet med sina lugna smågator och låga hus med egna tomter.”

Så hur går det då till att köpa en bostad i Spanien? Carin Isgård reder ut begreppen.
”För svenskar i köptankar är det viktigt att förstå att mäklarens roll i Spanien skiljer sig mot den i Sverige. En mäklare i Spanien har ofta möjlighet att visa även andra mäklares objekt på marknaden. Det är därför vanligt att en mäklare letar fram passande objekt och skjutsar runt köparen på visningar. Kvadratmetrar räknas inte och det finns heller ingen statistik att gå på, då inga uppgifter är officiella. En mäklare har heller inget juridiskt ansvar, han eller hon kan representera såväl säljare som köpare, sig själv, familj eller vänner, och många mäklare har ingen utbildning. Därför rekommenderas alltid köparen att anlita en advokat för det juridiska.”

”Det enda som är lika är känslorna”, avslutar Carin Isgård. ”Eftersom det sällan blir budgivning i Spanien är det svårt att jämföra, beslutet är helt och hållet köparens, som måste veta vilket pris han eller hon är beredd att acceptera. Men när man kliver in i ett hus eller lägenhet och det känns helt rätt är glädjen alltid densamma. Jag ser alltid direkt när det är rätt. Det är som en förälskelse, som i många fall är livslång.”

FAKTARUTA
Köper du en befintlig bostad på Mallorca betalar du en överlåtelseskatt på 8-10% av köpeskillingen, beroende på pris. Köper du en nybyggd fastighet betalar du istället moms om 10% och en stämpelavgift om ca 1,2%. De har alltså något högre tillhörande kostnader.

Advokatkostnaderna uppgår till cirka 1% av köpeskillingen. Andra kostnader som tillkommer köpet är notarieavgift och avgift för fastighetsregistret. Dessutom tillkommer de löpande kostnaderna som fastighetsskatt och månadsavgift, men dessa är inte särskilt höga jämfört med kostnaderna för att bo i en svensk bostadsrättsförening. Är man inte resident på ön får man även betala inkomstskatt på cirka 100-300 euro. De som köper en bostads att främst använda som semesterboende kanske tänker sig att finansiera den genom uthyrning. Här är det viktigt att tänka till. Uthyrningen måste deklareras och hyresinkomsterna beskattas med cirka 20%. Om skatteverkets inspektörer kommer på att uthyrning olovligen skett tillkommer ett skattetillägg på upp till 150%. Mäklaren kan också hjälpa till med lån, hemförsäkring och hjälp med renovering och skötsel.

Palmas puls bortom stråken

Posted on julio 12, 2016junio 20, 2019 by Aina Hernández

Som alla städer har Palma många sidor. Mest intressant är kanske kontrasten mellan det gamla och det moderna Palma. De flesta känner till den öppna kosmopolitiska sidan av Mallorcas huvudstad, den som är så typisk för en stad vid Medelhavet. El Passeig Marítim med rader av bländvita lustyachter för ankar, den upphöjda och på natten upplysta katedralen Seu som tornar upp sig i bakgrunden, de mindre gatorna med sina uteserveringar, de livligt trafikerade gatorna i ringled runt staden. Men de turister som endast vandrar längs de välkända stråken möts av en ytlig bild av staden. I Palma råder även en stillsammare puls som är svår att finna någon annanstans. Det är en stad som vänder sig bort, innesluten i sig själv.

Text: Carlos Garrido

I Palma råder även en stillsammare puls som är svår att finna någon annanstans. Det är en stad som vänder sig bort, innesluten i sig själv.

Vanligtvis rör sig turistströmmarna runt en förutsägbar slinga: från katedralen förbi turistbutikerna bort mot Plaza Mayor. Men man behöver bara vika av några steg från denna allfartsväg för att hamna i en labyrint av slingrande och svalt skuggiga gränder. Gator som är tysta dagen lång, med palatsportar, slutna fönsterluckor och stenkyrkor. En stad med katter och stängda fönster, så väl skildrad av författaren Llorenc Villalonga.

Ett exempel på denna mindre kända sida av Palma är Plaza de Sant Jeroni, en skyddad avkrok med portarna till Sant Jeroni-klostret på ena sidan det rofyllda torget och det gamla kollegiet La Sapiencia på den andra. Den ligger nära den byggnad som tidigare var ett katolskt seminarium. Man hör en ensam fontän porla, och husen som omger platsen uppvisar en nästan scenografisk samstämmighet. Detta är en obetydligt trafikerad del av staden, med en upphöjd skönhet som minner om svunna sekler, med byggnader som förblivit oförändrade genom åren.

Inte långt därifrån rymmer Basilika Sant Francesc en av de platser som i sig ger staden själ och mening – Ramon Llulls gotiska gravmonument. Ramon Llull var en vis mallorkinsk mystiker som under 1200-talet stod för en modern tidsanda och föregrep kommande tider. Det är som om hans kropp där den vilar mitt i kyrkans högtidliga tystnad alltjämt överlåter sig åt de transcendenta tingen, utan att fästa sig vid vår tids omvälvningar.

Palma har inte många utsiktspunkter. Det gör att de flesta som kommer hit får med sig en och samma bild av staden – den från Paseo Marítimo och hamnen. Om man till detta vill ha en fin vy över stadens terrakottafärgade tak, stenlagda terrasser, fält av takpannor, klocktorn och kringbyggda trädgårdar och med den imponerande katedralen som bakgrund, då finns det inget bättre än att ta sig upp till en av de terrasser som ligger intill Es Baluard, Palmas museum för samtida konst. Därifrån blir bilden av staden fullständig; tillbakadragen och öppen med himlen och havet som fond.

En plats som påminner om vår romantiska bild av Rom och Paris är den som ligger bredvid trapporna i Costa de sa Pols och Calle Arabí, invid absiden av kyrkan Sant Miquel. Där på några små trappor finns några mindre caféer och restauranger med uteserveringar som är populära bland Palmas unga. Intill finns en bokhandel och en bodega, och platsen andas musik, böcker, poesi, konst. Allt detta på några kvadratmeters yta, avskild från turism och kommersiell verksamhet.

Palma har en mångsidighet som är långt mer tilltalande än det vi möts av på vykort och turistfoton. Staden erbjuder så mycket mer än shopping och sevärdheter – därav stadens vitala men ändå tidlösa charm.