18 meter under havsytan i El Toro

Med heltäckande våtdräkt och all utrustning på rullar jag baklänges ned över dykbåtens runda reling och ner i de mörka vågorna. Vi befinner oss utanför den branta sluttningen vid det marina skyddsområdet El Toro för att dyka. Inte ett hus syns härifrån, knappt ett träd, vi har färdats med båten i tio minuter men skulle lika gärna kunna befinna oss i ett öde land. Om bara några minuter ska jag för första gången dyka på Mallorca.

Text: Karolina Kallentoft
Foto: Pär Olsson

Jag sjunker ner under vattenytan, men flyter upp tack vare luften i dykvästen som håller flaskan med andningsgas på plats på min rygg. Nico Mommens, min belgiska instruktör, simmar fram till mig och ber mig göra två säkerhetstest. Det var fem år sedan jag dök sist, och då i tropiska vatten. Jag gör testen, låtsas att jag tappar munstycket och att masken fylls med vatten. Jag har ännu inte vant mig vid tanken att jag kan andas och se under vatten och känner paniken komma. Jag vill upp, tillbaka till tryggheten på båten och hellre vänta där medan de andra dyker. Men Nico vill inte förstå. Istället pekar han nedåt. Stora stim av svarta och regnbågsfärgade fiskar passerar rakt under oss, bredvid en vägg av hängande ljusgröna alger som sträcker sig ner i djupet under oss. Den meditativa känslan kommer över mig, min andning blir lugn. Och vi sjunker ner i havet tillsammans.

Nico har jobbat som dykinstruktör på Zoea Divingcenter i Santa Ponsa i två år nu. Han har tidigare varit instruktör i mer tropiska vatten, men tror han blir kvar här några år till. ”Hur mycket bättre kan man ha det?”, säger han och ler i båten ut, men medger att han drömmer om att dyka och bo några år i Mexico. Zoea har legat på samma plats i Club Nautico Santa Ponsa i 22 år och håller öppet året om. Idag är det en båt som går ut och vi är 17 betalande med olika grad av dykerfarenhet, men under högsäsong är det tre båtar.

– Mallorca är ingen dykdestination, istället beslutar sig många turister när de väl är här för att dyka, säger Nico.
Tyske Dietrich som var först på plats är en av dem.

– På familjens semestrar ser jag alltid till att dyka om jag får möjlighet. Min dröm är att som pensionär bo på en varm plats nära havet där jag kan dyka när jag vill. Men jag är inte säker på om min hustru håller med, säger han och ler snett.

“Min dröm är att som pensionär bo på en varm plats nära havet där jag kan dyka när jag vill”

På båten finns förutom Nico en kvinnlig dykinstruktör som har hand om en större grupp nybörjare. Ytterligare några dyker tillsammans utan instruktör. Det är inte tillåtet att dyka ensam, oavsett antal dyk bakom sig måste man alltid ha en divingbuddy. Och jag som inte har rutinerna färskt i minnet behöver en erfaren instruktör. När vi sjunker ner mot säkerhetsstoppet värker inneröronen av tryckförändringen och jag håller för näsan och pressar ut flera gånger.

Vi stannar och Nico räknar tills vi kan sjunka ner till 18 meters djup, som är min gräns. Jag ser mig om. Under och bredvid oss simmar flera stora stim av fiskar. Fem eller sex smala barracudor rör sig långsamt bortåt, och under dem, mot botten, letar stora groupers efter mat bland stenar och koraller. När vi fick våtdräkten utprovad berättade Flor Bibbó, en argentinska som jobbat på dykcentret i fem år, att El Toro har skyddats från fiske i 15 år, och det är tydligt att fiskbestånden ökat i området. Flor är utbildad biolog och berättar att de ofta får i uppdrag av miljöorganisationer att bistå med material, organisera städningar och samla data om marina arter. Särskilt studerar man det hotade sjögräset posedonia. Det kan bli 100 000 år gammalt och har förmåga att omvandla koldioxid till syre, och utgör därmed grunden för att ekosystemet i Medelhavet fungerar. Men i Medelhavet minskar det långsamväxande sjögräset, samtidigt som stränderna rensas från mängder av dött sjögräs inför turistsäsongen och sjöbotten då och då fylls ut med sand.

Jag sparkar mig långsamt fram längs väggen av sjögräs. På håll ser den ut som en hängande trädgård, men är mer varierad än vad jag först lade märke till. Små anemoner av olika färger och former vajar i vattnet, och sluter sig när jag närmar mig med fingret. Småfisk äter av algerna och bland växtligheten gömmer sig underliga små djur. Nico lyfter fram en liten krabba och lägger i min hand, och pekar på en lila sjöstjärna. Senare får han syn på något som ser ut som en urtidsliknande jätteskalbagge som klamrar sig fast på stenarna. Det visar sig vara en toffelhummer utan klor, som inte är det minsta delikat att äta. Mot slutet av dyket pekar han på något pyttelitet klargult. Han ger tecken åt mig att stanna kvar och hämtar en av dykarna som bär med sig en ställning med två kameror. Det gula är en snigel som brukar vara svår att få syn på, och dykentusiasten med kamerorna tränger sig fram för att dokumentera.

Foto: Pablo Adrada

De 45 minuterna som dyket tar går både långsamt och fort, på djupet försvinner tiden. Nico håller koll på tid, djup och kvarvarande luftmängd, sådant som jag egentligen själv måste ha kontroll över. Jag sparkar mig långsamt framåt med sträckta ben och fenor, rullar över på rygg, ser mina bubblor stiga mot havsytan 18 meter upp. Sedan ger Nico mig tecken att vända, han tar min hand och vi glider tillbaka längs den hängande trädgården, full av alger, anemoner, koraller och smådjur, bortåt och uppåt mot dykbåten som väntar på att ta oss tillbaka.

ZOEA diving center Santa Ponsa:

https://www.zoeamallorca.com/en/

Norway dive Palma Nova med svensktalande instruktör:

https://www.norwaydive.com/