INTERVJU

Sara, pilot med bas i Palma

Första gången hon flög fick hon en panikattack. Sara Johansson var sexton år och satt på planet till Rhodos.
– Jag var skiträdd men de tog så bra hand om mig, berättar hon. Kabinchefen höll om henne hela resan och på hemvägen möttes hon av personal redan vid gaten.
Andra gången kom wow-känslan.
– Det var före ’nine eleven’ och jag fick sitta i cock-pit. Det var världens känsla! De hade så bra koll på allting, på tekniken och jag blev tagen med storm.

Kanske krävs det en sådan känsla för man ska ta steget till att bli pilot. För det är inte en enkel väg att gå. Men Sara Johansson gjorde det. Beslutet tog hon i bilen till frisörsalongen i Borås som hon ägde sedan sex år. Hon hade gjort allt, gjort visningar, bröllop, hade en full kundkrets. Var det så här livet skulle bli?

Hon åkte den vanliga vägen, men mitt i ett backkrön slogs hon av tanken: Tänk om jag kunde lyfta här istället? Tänk om jag var pilot!

Samma dag googlade hon och fick träff på en rekryteringsdag för piloter. Hon gick dit, och de satte henne att göra vad som visade sig vara intagningstester. Sara var helt oförberedd men blev antagen.

– Alla sa att jag inte kunde bli pilot. De tror mig knappast än, nu när jag har flugit Boeing 737 i två år. Jag har aldrig varit den smarta utan den som drog skämt. Men jag har alltid haft självförtroendet och jag tänkte att man bara lever en gång, och då får man göra det bästa av det.

Hon var ännu bara början men Sara hade bestämt sig. Utbildningen var dyr och hon behövde komplettera sina betyg. Sara hyrde ut sin frisörstol och jobbade dubbla pass på ett café i Norge samtidigt som hon pluggade. Året därpå började hon utbildningen för privatflygarlicens.

– Men det var en riktig käftsmäll, berättar hon. Vi läste meterologi, flyglagar, navigation och 11 ämnen till och det var så fruktansvärt svårt.

Ändå fortsatte hon. Under 2,5 år pluggade hon samma ämnen fast djupare för att få sin efterlängtade CPL, Commercial Private Licence. Då kom nästa smäll.

– Det fanns inga jobb, och jag fick gå tillbaka till frisörstolen. Jag sökte och sökte men inget hände. Det var då jag tog beslutet att sälja lägenheten. Och det var så värt det!

Är en dröm tillräckligt stark så satsar man allt. I alla fall om man heter Sara Johansson. Med lägenhetspengarna betalade hon utbildningen hon allra helst ville gå; den så kallade type rating för att få flyga Boeing 737.

– Det var intensivt och folk tycker nog fortfarande att det var en idiotisk idé. Men nu fick jag lära mig allt!

De flesta jobb får man via kontakter men hur gör man när man inga har? Man hugger på de chanser man får, hur små de än är.

En flygrädd kompis hamnade i samma sits som Sara hade gjort som 16-åring, och blev omhändertagen av en pilot. Hon berättade om Sara, och piloten bjöd henne till London. Han lät henne flyga med i sitt gamla propellerplan, med landningsställ styrt med pneumatik och utan sensorer. Det värsta tänkbara hände, de kraschlandade och motorn förstördes. Sara hade haft alla instrumenten framför sig och listade ut orsaken till kraschen, en läcka i pneumatiken. Piloten kunde inte tänka sig att hon hade rätt, men det hade hon. Det var då han introducerade henne för sin vän Bruce Dickinson.

– Han bad mig googla honom innan mötet och det visade sig vara Iron Maidens sångare som just hade startat Cardiff Aviation. Han kom till mötet i sin jaguar med håret flygande och jag gillade honom direkt, men han var en timme sen så jag skällde ut honom. Men tydligen gillade han mig också för han gav mig jobbet.

Det blev en annorlunda start på livet som pilot. Sara började flyga i Afrika, närmare bestämt det lilla landet Djibouti granne med Etiopien, Eritrea och Somalialand. Runt om pågick inbördeskrig men jobbet gav henne massor av erfarenhet. Alla kaptenerna som hon var andrepilot till var trevliga. Särskilt trevlig var Johans, som numera är Saras pojkvän.

– Vi jobbade sex veckor och var lediga två. Av en slump fick jag låna den här lägenheten i Palma, och jag älskar det. Här vill jag verkligen bo! utbrister Sara när jag frågar varför det blev just Palma.

Hon hade varit här en gång tidigare och blev förälskad i staden redan när hon såg palmerna, havet och katedralen på väg in från flygplatsen. Idag när hon har lärt känna ön ser hon och Johans Palma som en bas även för framtiden.

– Nu är drömmen att flyga i Europa med ett bolag baserat i Palma. Här finns havet, naturen och färgerna. Klimatet är skönt och luften är ren. Och kvarteret där vi bor är lugnt även på sommaren.

Vi inleder intervjun på populära café Capritxo och hämtar sedan upp Johans i lägenheten, som ligger med utsikt över hamnen. Himlen är lika blå som havet och när Pär fotograferar får jag en pratstund med Johans. Han har varit kapten i 10 år och är även instruktör. Idag kan han välja det kontrakt som ger honom bäst betalt. Kina toppar den ligan, och accepterar han får han jobba en månad och vara ledig lika länge. Johans är från Guadalupe och kan inte prisa friheten nog, och tycker precis som Sara att Palma har allt man kan drömma om för de dagar de får vara lediga.

– Dessutom tar det bara tolv minuter till flygplatsen.

Vi promenerar ner till Santa Catalina. När Johans flyger och Sara är hemma brukar hon gå hit. Sitta på Kuroböta eller på Ventuno och dricka ett glas vin och lösa Sudoku. Ta en sushi på I love Japo eller fika på något av de många caféerna. Idag blir det Ventuno och Enzo bär snabbt fram två pizzor och en flaska vin. Vi slår oss ner och jag ber om fler Mallorcatips. Sara nämner utkiksplatsen på Sas Foradada.

– Det är så mysig kille som har stället och solnedgången där är fantastisk.

Även Cala Vasquez gillar hon, särskilt i september när det inte är så mycket folk.

– Jag skulle gärna lära mig klättra där. Och köpa en motocross, jag älskar motocross som verkligen är stort här. Men först måste jag plugga spanska.

Sara och Johans har nu bott i Palma i åtta månader. Ingen av dem arbetar längre för Cardiff Aviation, som sålde av sina Boeing 737. Sara flyger nu fraktflyg i Europa. Hon berättar att branschen har förändrats. Det är inte längre glamoröst att vara pilot, ”vi är egentligen inte mer än busschaufförer fast i luften.” Och idag är ingen pilot för lönen, ”då skulle man ha arbetat på åttiotalet.”

Men Sara låter ändå övertygande när hon säger:

– För mig är det viktigaste att få flyga. Det är en sådan euforisk känsla! Det är helt underbart att ha kontrollen över något som väger 68 ton. Landningen är häftigast, det är så mycket energi i de här stora maskinerna. Målet är alltid att glidflyga hela vägen ner för ekonomin och miljön, men det krävs mycket planering för att lyckas.

En annan viktig del i jobbet är samspelet. Kaptenen är ytterst ansvarig men som andrepilot måste man kunna allt och ta över om något skulle hända. Man är alltid två i cock-pit och inför varje flygning bestämmer man vem som är ’flying pilot’, den som sitter vid spakarna, och ’monitoring pilot’ som övervakar och har kontakten med flygledartornen.

Jag berättar om mina intryck av flyget som extremt säkert. Johans bekräftar och säger att 2017 var året med minst antal flygolyckor någonsin. Jag frågar Sara hon någon gång råkat ut för en incident, och hon berättar.

– En gång råkade jag ut för ett motorbortfall, dvs en motor slutade fungera. Jag har gjort tester för detta i simulatorn och jag blev som en robot, jag bara följde checklistorna. Vilket är bra, känslorna får man ha på marken. Men när jag ropade mayday över radion som insåg jag att det här var något annat än en simulator.

Sara är så detaljerad i sina beskrivningar att jag nästan glömmer bort att fråga hur det är att vara ung kvinnlig pilot bland alla män. Det är ingen orelevant fråga, det händer ofta att hon är enda kvinnliga piloten i crew-room på morgonen.

– Men jag har lätt att umgås med karlar. Jag är uppvuxen med två bröder och deras kompisar, och de sa ofta att jag är som en pojke innerst inne.

Ändå råkar Sara ofta ut för att bli testad lite extra.

– Fast det tycker jag är bara är roligt. Då känner jag att jag måste jobba hårdare för att bevisa att jag kan lite mer. Men samtidigt skulle jag göra det ändå, det är ju mitt jobb.