PADEL

Padel – en egen livsstil

Det råder padelfeber på Mallorca, i alla fall bland mina svenska vänner. De säger att det är det roligaste de gjort och att padeln har förändrat deras liv. Flera kallar sig till och med beroende. Själv vet jag inte vad jag ska tro, men jag bestämmer mig för att ta reda på vad som är grejen.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Jag har bestämt träff med Sofia Camp och hennes tränare Patricia Mas Trujillo på Pins Pádel. Sofia ska just avsluta sin privatträning och Patricia kör hårt med henne. Sofia stönar och skrattar om vartannat men vräker tillbaka i stort sett varenda boll. Själv har jag nyss bokat min första lektion med Patricia och undrar oroligt hur många gånger jag ens kommer att träffa bollen.
En kvart senare slår jag mig ned med Sofia över en kaffe i solen. Hon är utmattad men upprymd efter sitt pass. Hon förklarar att det var på en vandring hon först hörde att ett gäng svenskar på ön spelade. Hon hoppade in i en nystartad grupp, och bokade en lektion med Patricia.
”Och jag blev ”hooked” direkt!”
Redan efter två månader spelade Sofia sin första damturnering.
”Det är så lätt att säga nej, men nu bestämde jag mig för att säga ja. Jag är väldigt tävlingsinriktad, men det var länge sedan jag tävlade. Jag var jättenervös men när jag kom hit på morgonen satt spanjorerna helt avslappnade och drack öl.”
Sofia märkte snabbt att i damturneringarna på den här nivån spelar man framför allt för att det är roligt.
”Det är som en stor familjefest. Samtidigt är kvinnorna här så bra på att lyfta varandra, och det tror jag hjälpte mig. På Mallorca ordar man ofta amatörturneringar för kvinnor och män, för här är så många som spelar.”

Sofia bor i Höllviken i Skåne men har boende på Mallorca. Hon spelade fotboll som ung och som vuxen ville hon gärna hitta tillbaka till det aktiva livet.
”Det gav mig en sådan adrenalinkick att få hitta min grej igen. Padeln har gett mig väldigt mycket i mitt liv. Dels att få vara aktiv, men även för att det är så socialt. Nu spelar jag både på Mallorca och i Höllviken, där jag och min man, som också börjat spela, har fått flera vänner att börja träna.”

Jag ber Sofia utveckla vad det är som gör just padel så rolig. Hon har inte svårt att hitta förklaringar:
Här på Mallorca har padeln öppnat upp det svenska communityt, man skrattar och har kul samtidigt som man spelar, och sedan tar man en kaffe i solen. Padel är en stor trendsport i Sverige, men jag tycker ändå den kan kallas för folklig. Man kan samlas – barn och vuxna, nybörjare och erfarna – och spela ihop. Det är verkligen en sport för alla.”

Hon fortsätter:
”För in egen del var det roligt att känna att jag så snabbt kunde bli bättre. Idag tyckte jag det gick dåligt, men Patricia ger mig svårare och svårare bollar. Det är det som gör att jag utvecklats. Patricia är bra på att lyfta, pusha och se till att man har roligt.”

Sofia gör mig helt klart nyfiken på Patricia, och några dagar senare är jag tillbaka på Pins Pádel. I skydd av ett parasoll berättar Patricia att hon varit tränare på Pins Pádel i två år, sedan hon återvänt från Kalifornien där hon jobbade med startups. Hon hade nyligen gått över till padeln från tennisen, som hon såsom många mallorkiner spelat sedan hon var barn. I Kalifornien fanns inga padelbanor, men hon kunde inte släppa sporten. Det slutade med att hon gick ihop med några andra spanjorer och startade en klubb själv.
Jag frågade varför hon flyttade tillbaka och hon förklarar:
”En viktig del är att jag har så många kompisar att spela med här. I Kalifornien har man en avslappad livsstil men på Mallorca är dina vänner som din familj. Familjekänslan ser jag även hos svenskarna, vänner bjuder in varann och får fler och fler att spela. Så jag tror Mallorcalivet smittar av sig.

Padel utvecklades i Mexico och nådde Spanien på 00-talet. Sporten växte sig först stor i Argentina, men på senare år har padel växt explosionsartat över hela Spanien. Idag är utvecklingen är stor även i länder som Italien och Frankrike.
Patricia uppskattar att sporten idag är lika populär i Spanien som i Argentina. Hon berättar att de bästa spelarna i World Pádel Tour fortfarande är argentinare, men att särskilt de spanska damspelarna börjar komma ikapp. Och hon avslöjar att hon själv drömmer om att tävla i World Pádel Tour. På sin lediga tid åker hon runt i landet med sina vänner och spelar i så många turneringar hon kommer åt. I Diario de Mallorcas stora turnering på Palma Pádel i höstas kom hon till final.

I Spanien är padel en riktigt året-runt-sport. Stekheta och regniga dagar spelar man under tak. Patricia berättar att det som utmärker svenskarna är att de alltid dyker upp, oavsett väder.
”Igår var en kall dag men svenskarna kom ändå, men med jacka och handskar. Svenskarna gillar att det är en utomhussport, och de hakar gärna på trender. De som kommer direkt från Sverige är ofta till sig över den snabba utvecklingen där.”
Och hon berättar att uppåt 30 procent av alla som tränar på Pins Pádel är svenskar, och många tränar även på klubbar som Palma Pádel.
Patricia bokas oftast av grupper, allt från par till ett större kompisgäng. En stående tid varje vecka tränar hon en padelgrupp bestående av uppmot 80 män, varav cirka 60 procent är svenskar. Gruppen följer ett strikt system där man samlar individuella poäng under en säsong som avslutas med miniturnering, bankett och prisutdelning.
Jag fick tillfälle att prata med gruppens organisatör, Thomas Hynne. Han började själv spela med några tennisvana vänner och märkte snabbt hur rolig sporten är, trots att de var ojämna par. Det var för snart fyra år sedan och gruppen av vänner, kollegor och andra spelare växer än. Thomas berättar att han brukar uppmana alla nya spelare att ta lektioner med Patricia, som brukar finnas till hands under träningarna.
”Padel är en sport där det är lätt att förbättra sig och med vårt system triggas många av att få upp sina poäng.”
Tillbaka till Patricia. Det är dags för min träningstimme med henne. Jag kliver in i glasburen och tänker på vad Thomas Hynne berättade: Att banan är så liten att det är lätt att nå bollen, även om man inte orkar springa. Att väggarna ger en andra chans som gör att man lätt kan hålla igång bollen över nät. Att servern är lätt att slå.
Ändå känner jag nervositeten.
Patricia frågar efter mina mål och ett av dem är att även jag som inte är bolltjej ska känna att jag klarar det och kan bli bättre. Ett annat att det ska kännas så roligt att jag vill fortsätta.
”Bra, säger Patricia kort, då är de mina mål också.”
Och sedan ber hon mig inta min position.

Efter några inledande träningsslag med forehand och backhand berättar Patricia att padel handlar om teknik, taktik, fysik och psyke. Att man tränar psyket genom upprepning, att sätta ett mål och sedan mata på om och om igen för att nå det, utan att ge upp. Och så sätter hon snabbt upp målet åt mig att ta 10 bollar i rad.
Instinktivt tänker jag att jag aldrig klarar det så här tidigt i träningen. Men Patricia matar på, samtidigt som hon räknar. Jag misslyckas om och om igen – slår för hårt, för snett, för lågt eller för högt så bollen hamnar utanför buren. Men så kommer jag in i rytmen. Slår någon fel och Patricia börjar om från noll. Räknar på. Och plötsligt har jag satt tio i rad.
Träningen fortsätter. Jag byter till backhand. Den har jag svårare att få till, ändå jag sätter tio snabbare. Därpå säger hon åt mig att returnera 10 studs i väggen. Just det jag haft så svårt för och mycket riktigt missar jag boll efter boll. Jag hinner inte fram, viftar fånigt med racketen i luften, når inte ens till nätet med bollen som far iväg i en vek båge.
Men Patricia påminner mig om tekniken, och snart har jag den. Och börjar sätta bollarna.

Vi byter åter till backhand, sedan till diagonal studs och avslutar med smash framme vid nätet. Jag slår för hårt alldeles för ofta, för långt och ibland för snett. Men det är de här bollarna som får mig att fastna. De kvicka kraftfulla rörelserna, bollens snabba studs i marken och Patricias lika snabba retur.
Den avslutande bollen lyckas jag returnera 10 gånger på raken. Den elfte slår jag i gallret men det spelar ingen roll, då är jag redan beroende. Och jag förstår precis känslan som Sofia, Thomas och Patricia försökt beskriva för mig.
Jag står emot suget att omgående boka ett nytt pass, men vet att jag snart kommer stå på en padelbana igen.

Mateu Palmer (ägare av Pins Pádel)

Det har alltid funnits svenskar här på vår klubb, men vi skapade den svenska gruppen Wednesday Spontaneous Padel för två år sedan och den fungerar väldigt bra. Vi började med åtta medlemmar och nu är vi 70. Vi har även skapat ett kvinnligt paddelteam. Det är dynamiska människor som gillar sporten och vi är glada över att ha dem här hos oss.

Pins Pádel särskiljer sig genom sitt läge mitt i naturen, något som skandinaver älskar. Förutom att njuta av naturen och Mallorcas klimat kan svenskarna spela paddel här på vår klubb som har utmärkta faciliteter och alla bekvämligheter. Det finns 16 paddelbanor: 14 dubbelbanor och tre under tak. Förutom det bidrar vi även med professionella tränare som kan hjälpa till och ge råd och vi har lyckats skapa en familjär, kamratlig atmosfär som är mer än bara sport.

Varje vecka jobbar vi med att förbättra lagen. Det finns lag i olika kategorier för att passa spelare på alla nivåer och vi försöker uppmuntra folk att börja tävla, så att de kan utöva sporten på annat sätt än enbart med träningspass. Förutom turneringarna anordnar vi även aktiviteter för att umgås och göra det enkelt att komma in i klubben. Efter träningarna brukar alla stanna för att ta en drink i baren och surra lite. Vi brukar också arrangera träffar med hela laget då vi äter paella eller grillar och har det trevligt.

Jag minns en gång när vi hade stannat kvar för att grilla och efter att vi hade ätit började svenskarna spela med egna regler och skapade en ny form av paddel: fem mot fem (han skrattar). Det var riktigt underhållande.