Mallorcas hetaste nya middagsbord

Öns restaurangliv riktigt sjuder just nu med nya ställen serverade som på löpande band. Mallorcaliv guidar till krogarna som har det där lilla extra.
Som öns bästa tortilla, snyggaste uteserveringen och en poké bowl man sent ska glömma.

LA TIENDITA
Poké bowl-pionjärer med hälsomat

Tokpopulära tacoshaket Aquanauta ynglar av sig. Det var för drygt ett år sedan som man la till rätten poké powl på menyn. Och det fick genomslag.
Den svensk-mexikanske krögaren Andres Ballinas säger att han vågar påstå att den är en av öns bästa.
– Första gängen jag provade Poké bowl var i Kalifornien, och det stämde precis med våra smaker och vår matfilosofi, berättar han.

Och samtidigt som att gäster i Palma efterfrågar allt mer hälsomat så kände Andres att det var dags att öppna ett till ställe i Santa Catalina. Men med en snabbare, mer take away-vänlig profil denna gång. Menyn är till en början ganska liten – poké bowl med topping av tonfisk, lax eller något vegatariskt eller i burritos.

Tanken är att gästen ska köpa med en lunchlåda till kontoret, stranden, eller plocka upp på vägen hem från gymmet. Aquanatas stammisar kommer att känna igen sig, trots att konceptet skiljer sig åt. La Tiendita drar mer åt butikshållet, och här finns också mexikanska produkter och hantverk.

Hitta Hit: La Tiendita – by El Aquanauta, Calle Soler 21, Palma.

ES PRINCEPS
Fine dining med högtflygande ambitioner

Nya lyxhotellet Es Princeps finkrog Bala Roja har en kock som inte är rädd för att nå ny höjder. Bokstavligt talat. Felipe Moreno har till och med serverat mat i en luftballong, då till ett par som förlade sitt frieri på hotellets tak med utsikt över hela Palma. Och restaurangen har alla möjligheter att bli ett mekka för stans foodies. Här lagas mat med mallorkinskt ursprung, avsmakningsmenyn är en vandring i öns kulinariska historia.

Även på dryckessidan har man valt att ta in några av öns mest namnkunniga producenter. Glädjande nog tar Felipe Moreno vid där flera andra kockar på ön som värnar om sitt matarv och som vill jobba nära råvaran. Så som Maria Sollivelas på Ca Antoneta, och på Clandesti Taller där man gör det med en stor portion lekfullhet. Servicen på Bala Roja sticker också ut, framförallt när hotellets bartender serverar en cocktail mitt i maten.

Hitta Hit: Carrer de Bala Roja 1, Palma.

FABIOLA
Delbar mat i trädgårdsmiljö

Gröna fingrar är Fabiola Gastronomic Gardens grej. Inramad av tapeter med gröna blad och ananas i guldfärg så uppmanas gästen i denna urbana trädgård att dela på maten. Men först inleds kvällen med en cocktail, och här här skakar man fram dem i halv storlek.

På så vis kan man dricka fler, säger servitören med en blinkning. Räkor från Sóller i vitlök är en av favoriterna på menyn liksom storsäljaren, en variant på pekinganka men som istället innehåller fläsk, och som man själv bygger ihop med dipp och salladsblad inuti en pannkaka. Den typiska rätten rysk sallad har här fått en lyxvariant – med hummer. Restaurangen är en upp-hottad, mer publik variant av den mer fine dininginriktade krog som fanns här förut. På dessertsidan märks en variant av den spanka kakan bizcocho som till bara utseendet kommer i en lekfull servering där gästen själv blandar ihop utifrån vad som ser ut att vara ett bakningskit.

Hitta hit: Carrer de Sant Jaume 22, Palma.

NENI
En flört med Mellanöstern

Ett hotell som nog kan stoltsera med öns mysigaste terrass är Bikini i Sóller. För maten står Neni, en restaurang som först öppnade i Wien av den israeliska familjen Molcho. Välj ett av borden längs med ter-rassens utkant och få en hänförande utsikt som bonus. På menyn finns klassiska mellanösternrätter, och den krämiga hoummusen är ett måste att börja med.

Även på cocktailsidan satsar man på lite sting, som den klassiska Margaritan. Den israeliska specialiteten shaksuka, en tomat och äggrätt smakar precis som den man äter i Jerusalem. Vår favorit är Hamshuka, hoummus med hackat lamm och biffkött som äts med varmt pitabröd. Neni har också ett bra vegetariskt utbud, och middagssällskapet delar med fördel på maten. För den utomsockne gästen som ätit sig alldeles för mätt går det ju dessutom att checka in i någon av hotellets väldesignade rum.

Hitta hit: Carrer de Migjorn 2, Sóller.

EL CAMINO
Snabba rätter och super-tortilla

En ny pärla i Palma är El Camino där en lång bardisk utgör restaurangens centra. Stället drivs av en excentrisk musiker och en av Londons mest väletablerade krögare, duktig på det spanska köket. Här går det inte att boka bord, man kliver in och tar plats vid bardisken och kan därifrån njuta av kockarnas skådespel. Maten levereras i en rasande fart: Man säger sig också ha öns bästa tortilla. Rätterna är av tapasstorlek, och restaurangen är ett nytt komplement till väletablerade Tast eller La Rosa Chica.

Menyn är lättnavigerad med till exempel en rubrik för ”frituras” där kroketterna med jamon är en garanterad storsäljare. Prisbilden är förvånansvärt överkomlig, och hit går det att slinka in på bara en rätt och en liten öl liksom att spendera en hel eftermiddag. Ett tips för att slippa vänta på plats vid bardisken är att komma något tidigare eller senare, men det finns också en bardel längst in i lokalen där gäster kan vänta med ett glas tills det finns plats. Vinlistan är också ett slag för sitt hemland med uteslutande spanska viner.

Hitta hit: Carrer de Can Brondo 4, Palma.

Text: Anna Norström

Foto: Pär Olsson

Mallorcas äkta hantverk

Det finns en massa bra skäl att flytta till Mallorca, vare sig det är på hel- eller deltid. Att se blå himmel, gröna träd och solen i november är ett av dem. Men Mallorca är en lantlig ö och det tar inte många minuters strosande i Palmas butiker för att märka den starka hantverkstraditionen. Ett hett tips är att försöka närma sig den lokala kulturen och traditioner, något som inte är särskilt svårt eftersom du kommer tvärs över hela ön på en timme i bil eller för all del buss.

Text: Hedda Lapidus

Foto: Pär Olsson

Hantverkstraditionerna är ofta centrerade till särskilda orter. I den lilla byn Pòrtol utanför Marratxí finns öns keramikcentrum. Det finns fortfarande 4 keramikfabriker i Pòrtol, även om det för inte så länge sedan fanns 20 stycken. Här tillverkas bland annat de bruna handtagsförsedda terrakottagrytor för matlagning som används i många hem och på restauranter.

I Terra Cuitas fabrik, som fortfarande ligger i samma byggnad nu när femte generationens keramiker huserar här, görs allt för hand, som alltid. Till och med den ursprungliga jätteugnen finns kvar, stor som ett rum, även om den inte längre används. Här träffar vi Pep Serra Crespí.

På vintern drejar och formar vi alla föremål, på sommaren glaserar och målar vi, berättar han när vi går runt i fabriken och visar hur genom att dra en skål genom en balja med glasyr.
Företaget har gått från far till son sedan 1860. Pep har tre söner, men han vet inte om någon av dem kommer att vilja ta över en dag.

Jag är utbildad av min far här i fabriken, men mina barn vill åka till USA och plugga annat. Pep gillar förnyelse, och har utvecklat mer dekorerade produkter. Förutom terrakottagrytor och skålarna med enfärgade målade insidor i regnbågens alla färger gör Terra Cuita nu till exempel prydnadsföremål och fat med ikat- och bladmönster.

Man kan också komma med en egen skiss och få det tryckt på ett fat eller en skål, fortsätter han.  Här finns en liten fabriksbutik, men de riktiga Terra Cuita-butikerna ligger i Palma och Santanyí.

Ett annat hantverk som går långt tillbaka i tiden är glasblåsandet. Utanför Algaida, en halvtimme västerut på vägen mot Manacor, ligger Vidrierias Gordiola. Här finns både ett museum och stor välsorterad butik liksom en fortfarande aktiv fabrik. Det är varmt, öppna eldar brinner i flera ugnar och de tre glasblåsarna arbetar i tyst samförstånd. Någon blåser och snurrar på en klump smält glas, den andra drar med en tång och trycker sedan dit ytterligare en kupa på det som förut var en klump. Efter en stund materialiserar sig ett vinglas, lite magiskt ändå.

Företaget har funnits i 300 år och ägs fortfarande av samma familj. Här i Algaida tillverkas förutom dricksglas även vaser, lampskärmar och prydnadsföremål i glas, allt med samma välanvända och brända verktyg.

– De traditionella färgerna på glasföremål är kolafärg och grön men vi gör föremål i alla färger, berättar glasblåsaren Pedro Torres som har arbetat i fabriken i 25 år.

På ett skyddat naturområde i den sydöstra delen av Mallorca har salt framställts sedan feniciernas tid många hundra år f.Kr. Här finns alla de rätta förutsättningarna, en mild bris från havet, massor av sol och låg luftfuktighet. På Flor de Sal d’Es Trenc framställs både vanligt havssalt och det exklusiva flor de sal. Flera gånger om dagen erbjuds rundturer kring bassängerna. Får du vänta en stund kan du ta en kaffe och kanske köpa lite salt och olja i det gulliga lilla caféshopen.

­ –All skörd av flor de sal sker för hand, berättar guiden när vi går runt bland de 700 små och svagt rosafärgade poolerna inne på området. På sommaren flyter saltet upp till ytan och tas upp med sär-skilda håvar. Är det riktigt varmt kan vi skörda två gånger per dag och alla företagets 50 anställda hjälper till, fortsätter hon.

Bredvid de mindre poolerna finns ett antal bassänger stora som fotbollsplaner, från vilka havssaltet hämtas. Det är det som ligger i 10 000 ton stora berg bredvid, och det vita saltet mot den blåa himlen ger en förståelse för inspirationen till varumärkets färger. Vattnet kommer hit via en kanal från havet 900 meter längre bort. Här finns en unik fauna, eftersom saltvägarna drar till sig olika fåglar, som till exempel den rosa flamingon. Det sägs att flamingon får sin färg av de rosa miniräkorna som lever i vattnet och som ger bassängerna dess färg.

Saltet sprids ut på borden här för att torka och inne i huset bakom hälls det upp på burkar. Saltkristallerna ser ut som blommor när de flyter på vattenytan, därav namnet flor de sal. Eftersom saltet inte är raffinerat innehåller det över 18 olika mineraler.

I närheten finns termalkällor där det sägs att romarna badade på sin tid. På samma plats som hotellet Fontsanta nu ligger har det funnits välbesökta källbad i 150 år. På sin tid kunde vem som helst komma och bada för att stärka sin hälsa och det fanns också läkare på plats. Fortfarande kan alla (vuxna) komma och bada, men numera i ett femstjärnigt hotell endast för vuxna. Den gamla fincan är totalrenoverad till en lugn och harmonisk dröm i naturträ, vitt och sand-sten med fladdrande vita linnegardiner både inne och ute. Förutom ett antal olika bastubad finns både vattensängar och relaxrum, turkiskt bad (är du kaxig välter du ut hinken med iskallt vatten över dig) och flera varianter av pooler.

Alla bör börja i den saltrika ångbastun, för att vänja sig vid de höga temperaturerna, förklarar terapeuten när hon visar oss runt. Det mineralrika vattnet är gynnsamt för hudåkommor, många ser en snabb förbättring. De individuella baden är så avslappnande att vi knackar på dörren efter en kvart så att gästen inte somnar, fortsätter hon.

Något som påstås vara så rogivande gör mig vansinnigt nyfiken, så efter en pliktskyldig stund i ångbastun går jag till den gemensamma poolen och flyter i det salthaltiga vattnet. Musklerna blir verkligen helt avslappnade. Jag hade kunnat stanna länge men vill inte missa det individuella badet. Och det är paradisiskt. Jag flyter stilla och det är som att huvudet lösgörs från kroppen i ett tillstånd av full-ständig relaxation. Dörrknacket kommer alldeles för tidigt.

Förutom keramik, salt och glas framställs naturligtvis vin på Mal-lorca, något som blir bättre och bättre hela tiden. Nu finns här över 70 vinproducenter, varav ett antal är ekologiska och några få fokuserar på naturvin, alltså vin helt utan tillsatser. En av dem är 36-åriga Eloi Cedó Perelló vars företag Sistema Vinari hyr in sig på 4 kilos (slang för 4 miljoner pesetas) utanför Felanitx. Han har varit här i sex år, varv de första två gick åt till att avgifta marken.

–Jag pluggade jordbruk på universitet, men har arbetat med vin över hela världen. Jag testade naturvin första gången i Chile år 2009 och insåg att det var grejen. Det är viktigt för mig att visa respekt mot såväl natur som kultur, men jag är helt ointresserad av att få nån certifiering. Jag vill göra min grej, och det är att fokusera på att ta fram bra naturvin, för allt som görs är inte det än, säger Eloi.

För att få rätt kvävehalt i jorden planterar han bland annat bönor, men här växer också olivträd och blommor, insekter och bin surrar. Druvorna sprutas bara med svavel för att motverka svamp.

–Jag får fem-till sextusen kilo druvor av min mark, hade jag odlat konventionellt hade jag fått kanske 10 000 kg. Jag har en liten produktion, men jag kan ha förståelse för större producenter som tillsätter sulfiter i vinet eftersom det skyddar mot oxidering. De vill inte riskera att förlora allt.

Om du mejlar innan kan du ha tur och få komma och prova, men Eloi jobbar på fälten och kan ha svårt att hinna med gäster.

Fortsätter du upp mot det nordöstra hörnet av ön kommer du till byn Arta och sedan Capdepera, Mallorcas korgflätarcentrum. Du har garanterat sett de flätade väskorna och hattarna på marknader och i butiker. De är i princip alltid gjorda i Marocko, men i källaren under butiken Son Pocapalla i Capdepera möts fem damer på mellan 60 och 80 år varje eftermiddag och flätar korgar.

–Korgflätningen var det som räddade byn under spanska inbördeskriget, det gav oss lite extra pengar, berättar en av dem. Männen var ute och plockade palmblad, de torkades och blektes och sedan flätade kvinnorna korgarna. Vi har lärt oss av våra mödrar och mormödrar, men nu finns det inga unga som kan hantverket, det finns inga pengar i det, fortsätter hon.

Tekniken och traditionen är flera hundra år gamla och det sägs att fläterskorna var lyckligare än andra eftersom de träffades och samtalade medan de flätade. Inte mycket har ändrats, damerna här pratar konstant på mallorkin samtidigt som de oupphörligen arbetar. Det är ett tidskrävande arbete, först flätas ett långt band, sedan sys bandet ihop till en väska eller en korg. Bara det sista steget tar en hel dag. Produkterna blir otroligt slitstarka, och den som vill kan bestäl-la sin egen väska.

Bildinfo: Från vänster till höger: Maria Brotad, Maria Vives, Joana Colom, Antonia Vives, Maria Griscafre.

I Pollenca, på norra Mallorca, lever ytterligare en tradition vidare i ett familjeföretag som har funnits i fem generationer, Teixits Vicens. Här framställs (och säljs) tyger, enfärgat, randigt och så lengua, det ikatmönstrade. Lengua framställs genom att knyta gummiband runt vissa delar av garnet för att det ska bli ofärgat. Kännetecknande för ett äkta ikat är att färgen alltid flyter ut lite i kanten på mönstret plus att det inte finns någon avig och räta. Tekniken kom till Mallorca på 1700-talet och detta är enda platsen i Europa där den ännu används.

–Vi gör allt här i huset. Vi spinner, färgar, torkar, sätter tråden på rulle och väver. Allt sker på samma sätt som alltid, och det enda som används är bomull, linne och färg, berättar guiden när vi går runt i lokalerna och tittar på färgbaden, torkvinden och vävstolen.

Designen uppdateras lite varje år, men blått är den klassiska färgen och i butiken kan du förutom metervara köpa väskor, espadriller, kuddfodral, tallriksunderlägg och dukar. Du hittar även Teixits Vicens varor i Arta, och på Terra Cuita i Palma. Den som hör av sig innan kan få en rundtur av fabriken.

Det är verkligen värt en biltur bortom bad och barer för att få en fördjupad bild av Mallorca. Är du på jakt efter genuint hantverk och högkvalitativa produkter kommer du att hitta båda delar här, och på köpet få en mängd intressanta möten.

Vinskörd på Mallorcas landsbygd


Vinstocken utgör tillsammans med olivträdet och veteaxet en lika självklar som oumbärlig del i den berömda så kallade Medelhavstriaden. Det är i stort sett omöjligt att separera det förädlade vinet från det latinska arvet och mallorkinernas dagliga liv, sett till såväl den kulturella, ekonomiska, sociala som gastronomiska aspekten.

Översättning: Karolina Kallentoft

Foto: Macià Batle

Genom århundraden har fenomenet kring allt som rör denna ädla dryck som vinet är tagit sig långt förbi det som rör ren försörjning på det soliga och bördiga Mallorca. Det är ett sätt att leva som danar mallorkinernas karaktär och de egna traditionerna, och formar deras identitet.

Officiella uppgifter från 2017 berättar att det på Mallorca finns 1 500 hektar mark som upplåts åt vinodling, framför allt kring Binissalem och Pla i Llevant. Man uppskattar att det på varje hektar planteras ut cirka 700 vinstockar varje år, vilket skulle innebära att det idag finns omkring en miljon vinstockar på Mallorca. Årligen ger druvskörden 10 000 ton koncentrerat vin. Sedan 2007 finns en geografisk benämning för de viner som härstammar från Mallorca och som av industrin betecknas som traditionellt lantvin, ”vinos de la tierra”.

De stora mängder vin som produceras på ön ger en tydlig bild av hur betydande en traditionell sektor kan vara för en region, trots eller kanske tack vare ett ursprung som dateras så långt tillbaka som fem- eller hela sexhundra år före Kristus. Det ger vinet ett historiskt sammanhang som har kunnat bevisas tack vare en stor mängd arkeologiska fynd av glas och kärl tillverkade av terrakotta som visar på en omfattande handel med vin mellan länderna runt Medelhavet. På Mallorca introducerades de första vinstockarna under romarnas ockupation av ön år 123 före Kristus (som pågick i över 700 år), och de första vinodlingarna började ta form. Den lärde romaren Cayo Plinius den äldre försäkrade under detta århundrande i ett av sina verk att ”Balearernas viner jämförs med de bästa från den italienska halvön.”

Koranens förbud mot intag av alkohol lyckades inte hindra vinodlingarna att breda ut sig under de 300 år då muslimerna hade makten över ön (900-1200-talet). Men först med den kristna erövringen (år 1229) då kung Jaume I beviljade tillstånd till att upplåta mark till vinodling kring Bunyola, Campos, Felanitx, Manacor, Porreres och Valldemossa, gavs de en ordentlig skjuts som på 1700-talet utvecklade vinindustrin till en av Mallorcas viktigaste ekonomiska sektorer. Men under 1800-talet invaderades ön av skadedjur, som härjade i decennier. Det ledde till en kraftig avmattning som gynnade vinindustrin i Frankrike, och efterfrågan på franska druvsorter, muster och viner ökade nu. Men även de franska vingårdarna drabbades av den fruktade vinlusen, som närapå tog död på de galliska vinodlingarna år 1891.

På 1940-talet genomled Mallorcas vinindustri en svår tid till följd av de ekonomiska problemen som drabbade Europa efter andra världskrigen. När sedan turistboomen exploderade under 1960-talet gjorde många familjer sig av med sina vinodlingar och valde att investera i turistindustrin. Det var ett stort skifte i tiden då många övergav sin traditionella familjeförsörjning sedan generationer. Men sedan slutet av 1900-talet har vinsektorn åter väckts från sin törnrosasömn tack vare ett intresse för kvalitetsviner som låter vingårdarna fokusera på förnyelse och utveckling av nya viner och druvsorter. Tiden är äntligen här då den kontinuitet som trots allt kunnat upprätthållas på öns många vingårdar genom århundradena gjort Mallorcas viner omtyckta och välkända inte bara utanför Mallorcas gränser, utan även Spaniens.

På Mallorca odlas vita druvsorter som Prensal, Chardonnay, Macabeo, Malvasia, Moscatel de Alejandría Moscatel de grano menudo, Parellada, Riesling och Sauvignon blanc. När det gäller röda druvor har vi Manto negro, Callet, Gargollassa, Cabernet Sauvignon, Fogoneu, Merlot, Monastrell, Syrah, Tempranillo och Pinot noir. Vinvärlden listar spanska viner i fyra klasser. De som betecknas med ”vino de la tierra Mallorca” är rena, med klar doft och de identifieras genom sina variationer på den ursprungliga druvan. Vita viner skiftar i nyanser från blekt gul till gyllene och här dominerar de aromatiska, fruktiga och blommiga dofterna vilket gör vinerna balanserade, stora och friska. Rosévinerna varierar mellan blekrosa till rosa apelsin, ljus och transparent, med övervägande primära aromer. De röda vinerna är fylliga, har en kraftfull arom och är rika på tanniner. Aromen kännetecknas av en tydlig närvaro av röda frukter. I munnen är de röda mallorkinska vinerna runda och fylliga.

Niklas Amundson. Kustbevakaren som blev konstnär

Det finns gott om mer eller mindre skickliga målningar där du inte kan se vad tavlan föreställer. Med palmakonstnären Niklas Amundsons oljemålningar är det precis tvärt om. Hans målningar kräver att man ägnar första minuten till att försäkra sig om att det verkligen är frågan om en målning och inte fotografi.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Vi träffas i Niklas generösa våning med utsikt över havet på en bakgata i El Terreno. Han har just varit nere på Club Nautico och tagit en kaffe i goda vänners lag. Yachtklubben tog i vintras be-slut om att det blir Niklas som får äran att måla jubileumsmålningen till klubbens 70-årsjubileum denna sommar. Det var även hans målningar som delades ut till förra årets vinnare av den världskända segeltävlingen Palma Vela som arrangeras årligen i bukten utanför Palmas hamn.

Det har varit hav, båtar och skär för den svenske 50-årige oljemålaren ända sedan barnsben.
Min pappa var lots och gick till sjöss när han var just fyllda 14 år. Jag föddes på Landsort där pappa fått anställning, förklarar Niklas. Pappa är ursprungligen från Stenungssund medan mamma är göteborgare. När jag var två år flyttade vi till Mar-strand.

En gång i månaden flyger Niklas från Mallorca till svenska västkusten och Marstrand där han under en veckas tid arbetar som kustbevakare och har en liten våning.
Men den funderar jag faktiskt på att sälja för nu känns det som att Palma är och förblir mitt hem för ett bra tag framöver.

Fram till och med årskurs sex gick Niklas i skolan i Marstrand innan det blev Kungälv. Någon utbildning eller kurs i måleri har Niklas aldrig gått.
– Jag är helt självlärd och inledde min konstnärskarriär med att måla egna påhittade serier föreställande U-båtskrigen under andra världskriget, förklarar Niklas. Men efter skolan följde jag i pappas fotspår och for till sjöss.

Till en början arbetade han som så kallad ”deckhand” på en svensk familjs stora segelbåt i Medelhavet. Efter ett och ett halvt år återvände han hem till Marstrand och körde lotsbåt på hemorten i två år.

Efter det började jag jobba i kustbevakning, förklarar konst-nären medan han slår sig ner på målarpallen på sin inglasade terrass i El Terreno. Numera är det måleriet som tar mest tid. Att måla vågor så att de ser realistiska ut är det allra svåraste, det tog mig 20 år av tålamodsprövande försök innan jag kunde bemästra det.

Idéerna till nya målningar får Niklas vart han än än går, cyklar eller åker bil.
Niklas teknik när han målar bygger mycket på tålamod och noggrann research. Efter att ha bestämt sig för vilken båt, häst-droska eller vad det nu är han ska måla ägnar han timmar åt att studera exakt hur fenderten, vinschen, seglet, hästhoven, tränset, betslet etcetera ser ut, och inte minst hur ljuset faller. Därefter gör han en snabbskiss på en av sina stora canvasdukar och bestämmer sig för hur mycket som ska komma med på målningen så att det blir balans i kompositionen. Sedan blandar han ihop sina oljefärger som han köper i en butik i centrala Palma, varpå han bygger upp målningen detalj efter detalj och lager för lager. Varje oljemålning tar mellan två och tre månader att arbeta fram. Han är sin största kritiker och blir inte målningen exakt som han vill ha den börjar han om på ny kula.

– Mitt sätt att måla bygger i huvudsak på tålamod och noggrannhet i kombination med erfarenhet. Man måste veta exakt hur vågorna slår eller hur hästens muskler rör sig i kroppen när den travar innan man låter penseln nudda canvasduken, menar Niklas. Men när allt flyter som det ska och slutresultatet blir som man vill känns det förbaskat bra.

På senare år har Niklas även ägnat sig åt beställningsmåleri. I första hand har det varit personer som Prins Albert av Monaco, Kung Harald V av Norge och storföretagare inom det svenska näringslivet som varit hans kunder. Men han har även målat flera flaggor åt olika fotbollsklubbar som till exempel IFK Göteborg samt ett flertal rena porträtt.

–Prins Albert ville inte bara ha en officiell målning av sin nordpolenexpedition som han gjorde 2006 utan även en porträttmålning av sin fru prinsessan Charlene, säger han och ler. Det tog mig en hel vinter att få till den målningen och du kan tro att det var nervöst när jag skulle visa upp den för henne första gången. Till min stora belåtenhet sken hon genast upp och ansåg sig vara mycket nöjd med slutresultatet.

Det här med beställningsmålningar har blivit ett trevligt sätt att försörja sig på och det har även tillåtit mig att bredda mitt måleri och ta risker. Jag har just färdigställt en målning som jag är nöjd med föreställande ett par hästar och droska. För det ska erkännas att det kan bli lite enformigt att bara måla båtar hela tiden, att måla hästar och annat gör det sedan roligare att ge sig på det marina och Yachtklubbsvärlden igen.

Niklas egen favoritmålare är den framlidna svenske konstnären Anders Zorn, som precis som Niklas själv, var en livsnjutare av stora mått.
– Men jag gillar även den amerikanske konstnären Thomas Hoyne som målat gamla skonare, förklarar Niklas.
Marstrandssonen är den ende svenske målare som fått in en målning i oceanografiska museet som finns i Monaco.
Stora detaljrika oljemålningar tycker jag är roligast att måla. Det enda jobbiga är att det tar 24 timmar för varje lager att torka. Och då ska man veta att var och en av mina målningar består av cirka 30-40 lager, påpekar Niklas.
Möjligheten att även arbeta som kustbevakare anser han är en lyx som gjort att han blivit en bättre konstnär.
– Till sjöss får jag ju från första parkett se hur allt ser ut på havet under alla årstider, menar Niklas.

I början av sin konstnärskarriär målade El terrenobon mest gamla träbåtar. Numera fokuserar han mest på gamla motiv men med ny stil och har med stor framgång även givit sig på katedralen i Palma.
Att han för tre år sedan beslutade sig för att bosätta sig på ön Mallorca tycker han inte är särskilt konstigt.

Här finns ju gott om stora båtar, ett perfekt klimat och så gil-lar jag ju den spanska kulturen och dess traditioner, förklarar Niklas samtidigt som vi går ner för trapporna till Paseo Maritimo. Jag är ju dessutom uppväxt på en ö, och Mallorca har ett speciellt ljus som passar perfekt för den som vill ägna sig åt oljemåleri.
Kvar i Göteborg har han sina fullvuxna barn, dottern Linnea och sonen Jonas.

De kommer rätt ofta ner och hälsar på mig här på ön. Sedan ses vi ju även i samband med mina skift som kustbevakare i den bohusländska skärgården.
När han inte målar så vandrar eller cyklar han i bergskedjan Sierra de Tramuntana, om han inte ägnar sig åt att snorkla kring ön Cabrera.
–Den ön har blivit lite av en favorit eftersom vattnet utanför erbjuder fantastiskt bra snorkling, och då ska ni veta att jag är rätt kräsen, säger Niklas och skrattar.
I de närmaste planerna ingår att försöka öppna ett eget gal-leri i centrala Palma.

Exakt var det blir är ännu inte bestämt men jag ett par förslag jag tittar på eftersom jag behöver ett bra ställe att visa upp min konst på, fortsätter Niklas.
Till en början bodde Niklas på calle Cotoner inne i Santa Catalina.
– Från den våningen jag hade då såg jag inte havet och det är något av ett måste för mig har jag upptäckt. Så när jag efter lite letande hittade mitt nuvarande hem i El Terreno slog jag till direkt. Det är dessutom en stadsdel som ligger lite off men ändå centralt och där jag trivs kanon då det är betydligt mer rogivande än Santa Catalina, som ju kan bli rätt stojigt på helgerna. Och så kan jag cykla ner till yachtklubben på ett par minuter, vilket inte är helt oväsentligt.

Fakta om Niklas Amundson

Niklas föddes år 1967 och förutom att vara konstnär är han även delägare i den turistverksamhet som sker vid Sveriges mest kända fyr Pater Noster, strax utanför Marstrand.

Vid två tillfällen har hans målningar blivit antagna vid The Royal Society of Marine Artists. Han var även officiell konstnär för ostindienfararen Götheborg. Niklas har även målat tavlor till Volvo Ocean Race 2005-2006 men även 2008-2009. Han har även egenhändigt frampenslade målningar i det kungliga danska skeppet Dannebrogen och Monacos Yachtklubb. Målningar av Niklas Amundson finns idag i hem från allt från den västindiska ön Mustique och Monaco till USA och inte minst Spanien.

Fullmåne över Deià

Deià har något av en kosmisk amfiteater över sig, byn som vuxit fram nedanför Puig de Teix dramatiska sluttningar, på en höjd där molnen omsluter dem som bomull. På vintern producerar skorstenarna en fin, grå rök som löses upp på hög höjd mot den klara, blå himmeln. I den naturliga halvcirkeln möts man omedelbart av de gröna omgivningarnas mångfald av färger. Klara, ljusa, mörka eller matta. Och på avstånd hörs det sorlande flödet från vattnet som strömmar nerför bergets torrent.

Text: Carlos Garrido

Översättning och bearbetning: Karolina Kallentoft

Foto: DM

Men det är om nätterna man känner magin som ett flämtande andetag över byn. Fullmånens sken skapar en skarp profil runt byggnaderna och träden och ger dem en silverfärgad aura, så påtaglig så att man kan tro sig stå mitt i en målning. Skenet återkastas av bergets stenighet, och någon gång av ett fönster som öppnas, vilket på avstånd kan ge en betraktare uppenbarelsen av att se ett silvermynt vändas under månen. En ålderdomlig besvärjelse som bådar om rikedom.

Robert Graves, som bodde och dog i Deià, var en av de stora teoretikerna i byn. Han grubblade mycket över bergets “magnetiska inflytande” på människans kreativitet. I en av sina berättelser skrev han om ett förhistoriskt tempel på månen på den upphöjda plats där kyrkan och kyrkogården ligger idag. Och i ”Den vita gudinnan” skrev han om månen som arketyp för kvinnan och hennes makt över naturen i äldre tiders folk-lore. Kanske var det fullmånen över Deià han såg framför sig.

Myten är en annan dimension än sakernas tillstånd. Men i vårt vardagliga perspektiv känner vi sällan av den. Vi lever i vårt verklighetstänkande som den självklaraste sak i världen. Men sedan kommer berättelsen. Den förändrar allt. Och vi inser att det vi bevittnade var en unik händelse. En episod för eftervärlden. Och vi förstod aldrig att uppskatta det!

Hur många människor har inte passerat här.

Under 1980-talet var jag en återkommande besökare i Deià. Nästan varje vecka tillbringade jag timmar på caféerna och barerna i byn. Jag åt lunch på Can Jaume. Tog en kaffe på Palmeras. Jag badade i bukten eller borta i Llucalcari. För mig var det naturligt och inget jag särskilt reflekterade över.

Idag när jag besöker kyrkogården i Deià inser jag hur extraordinära de stunderna var. De människor vars liv jag korsade, och som ofta satt vid borden omkring mig, är idag en del av legenden om Deià. Som i en märkligt andlig gemenskap lever de vidare på kyrkogården under fullmånen över Deià.

Naturligtvis var den stora legenden i Deià den brittiske poeten och författaren Robert Graves. Från sitt hem i Can Alluny utövade han ett slags påvedöme. Graves var en mycket närvarande stigfinnare. Det var inte lätt att få syn på honom, för under dessa år var han redan väldigt gammal. Men jag minns fortfarande hur jag på 1970-talet kunde se honom gå längs gatorna i Deià i vad som kom att bli hans uniform: bredbreddad hatt, stor skjorta och en ”senalla”, den mallorkinska flätade korgen, över axeln.

Han berättade för sin son William att när han hade pengaproblem skulle han lämna fönstret öppet vid fullmåne. Då skul-le han snurra till honom ett silvermynt. Just så som det går till i en av hans mest kända böcker, ”Jag, Claudius”.

Jag minns mycket väl Robert Graves död 1985. Jag fick till uppdrag att skriva om begravningen i Diario de Mallorca, och aldrig glömmer jag fotot på familjemedlemmarna som bär kistan på sina axlar. En kall natt i december, månen lätt skymd bakom molnen. Hundarna som gnyr.

Idag påminner den enkla graven där Robert Graves vilar om muslimernas asketiska gravplatser. Anspråkslös, koncis, alltid med blommor och små gåvor. Graves, författaren till ”Jag, Claudius”, ”Den vita gudinnan”, ”Wild olives” som han skrev med sin son William och den mest kände av dem alla, självbiografin ”Farväl till alltihop”.

Jag går genom Deiàs kyrkogård och jag kan omöjligen förstå att det enda som finns kvar av människorna vars namn jag läser är en enkel plakett. Bara ett minne kvar. Eftersom de är minnet av människor som jag själv så ofta träffade på i Deià vid den tiden. Såsom målaren Joan Miralles, som bodde i den magnifika herrgården Can Fusimany. Eller Ulrich Leman, den tyske konstnären vars målningar lyste starkt av en slags underlig expressionism. Han dog vid 102 års ålder och man kunde ofta se honom med sin hatt. Tyst och sfinxlik, nyss anländ till byn från sitt hus högre upp längs bergssluttningen. Ledsagad av sin trofasta Pepe, som alltid såg efter honom.

Vid någon av barerna kunde jag stöta på Norman Jewison, den kanadensiske filmproducenten som gjorde teckningar med kaffesump. Här behövde man heller aldrig sakna Kevin Ayers, den brittiske sångaren i det rock-psykedeliska bandet Soft Machine, med sin iögonfallande rockstjärnepóse. Alltid med blicken fäst på kvinnorna som satt vid de omgivande borden. Eller Ollie Halsall, gitarristen som alltid sågs tillsammans med honom, de var båda välkända musiker på 1970-talet. Med sina runda glasögon och långa hårsvall sågs Ollie Halsall som en regelbunden gäst på Deiàs terrasser. Han dog alltför ung av en överdos, på calle Amargura 13 i Madrid.

Det var svårt att inte lägga märke till William Waldren, alltid lika energisk och entusiastisk. Han var ansvarig för arkeologiska utgrävningar på ön och för museet i Deià. Eller Frederic Grunfeld, uppvuxen i Queens, med sin familj. Hans biografi över Rodin var ett mästerverk. Men på ett sätt kostade den honom hans liv. Han dog på resan tillbaka från New York, där han just hade presenterat sitt verk.

En aktningsvärd närvaro låg det alltid över tyske målaren Mati Klarwein. Lång och imponerande kroppsfysik, med hatt och flätad korg. Tillfälliga besökare i Deià anade säkert inte att mannen vid bordet bredvid låg bakom flera av Santana och Miles Davis mest psykedeliska skivomslag. Han tog ofta en promenad genom byn med sina barn innan de återvände till sin tillflyktsort i Son Rullan.

Poeten Claribel Alegría, skribenten och översättaren Aurora Bernández (änka till den författaren Julio Cortázar), musiker som Mike Oldfield, Eric Burdon och Robert Graves andra son, Joan Graves, alla fyllde de Deiànätterna med ljus och skapande. Det var en annan värld, långt ifrån den vi möts av idag. Det var ett annat Deià.

När fullmånens skar ljusprofiler av Puig de Teix med sitt sken.
Och i ett fönster skulle någon komma ut för att vända på ett silvermynt.

Adrenalinkick i Tramuntana

Många tror att Mallorca ligger i dvala under vintern. Det är en missvisande bild vilket alla förstår efter en dag i Tramuntana. Vi har klivit in i högsäsongen för kanjonklättring och det är god tid att utforska dessa gömda dalgångar där vilda vattenfall forsar.

Text: Pär Olsson

Foto: DM

Solen har ännu inte hunnit bränna bort morgondimman i Biniaraix när vi parkerar bilen, strax utanför Sóller. Det är bara några grader varmt. Stämningen är äventyrslysten och samtalsämnet cirkulerar kring hur kallt det kommer att bli att fira ner sig genom vattenmassorna. Vi har kommit för att utforska Torrent de l’Ofre. Flodens flöde börjar vid sjön Cúber och banar sin väg ner för berget och bildar små vattenfall och naturliga pooler längs vägen. Tramuntanas floder ligger torra under större delen av året, men är nu fyllda med kristallklart vatten efter höstens stormar. Det enda sättet att upptäcka dessa gömda delar av ön är att göra repellering i forsens väg genom dalgångarna.

Vi har redan lagt Biniaraix bakom oss och efter en dryg timma har vi nått platsen där vi ska börja fira oss ner genom Torrent de l’Ofres vattenmassor. Vandringen från parkeringen uppför Barranco de Biniaraix är underbar och faktist en av de vackraste passagen på ön. Den utgör en del av leden Ruta de la Piedra en Seco som går över bergsmassivet på västkusten. Vi lämnar den officiella leden och byter om till den nödvändiga utrustningen som krävs för att ta sig ner för flodrännan. Våtdräkt, hjälm och klättersele blir munderingen för dagen. De torra kläderna stuvar vi ner i vattentäta burkar. Vår guide Toni Rotger instruerar noga hur vi ska använda utrustningen. Flera av oss gör detta för första gången. Men han har 25 års erfarenhet av bergsklättring och repellering utgör en av grundpelarna i hans äventyrsbolag Mes Aventura, som han grundade för sju år sedan.

– Jag började klättra och vandra i Tramuntana tillsammans med mina kusiner när jag var elva år gammal. De var mycket äldre än mig så jag blev tvungen att lära mig snabbt, berättar Toni samtidigt som han kontrollerar att deltagarnas utrustning sitter ordentligt på plats.

Enligt honom är Mallorca ett paradis just för kanjonklätt- ring och ön är internationellt känd inom sporten. Toni berättar att det finns ungefär 70 stycken olika floder på ön men förklarar att de flesta är uttorkade. Det är bara 14 av dessa som blir vattenfyllda under vinterhalvåret.

– Det som är unikt för Mallorca är att ingen flod är sig lik och man behöver inte förflytta sig långt för att ta sig mellan de olika platserna, säger han.

Säsongen är relativt kort och tar fart i slutet på oktober efter att höststormarna har dragit in över ön. Toni förklarar att de sällan gör turer efter maj eftersom vattenfallen och pool-erna torkar ut.

När han pratar om Mallorca drar han liknelser med Pyrenéerna på fastlandet och vi förstår kvalitén på de mallorkinska dalgångarna. De mest kända är Sa Fosca och Mortixt som lockar till sig bergsklättrare från Europa och USA.

Vi är redo att kasta oss ut för det första vattenfallet som brusar i dalgången nedanför våra fötter. Solen har stigit och bränt bort den kalla morgonluften. Den slutna våtdräkten gör att alla har blivit sugna på att svalka sig i det fem grader varma vattnet. Det är en enkel match att fira sig ner för den första forsen och redan vid det tredje fallet har alla fått in den rätta tekniken. Att kasta sig ner för de naturliga vattenrutschbanorna är barnsligt roligt. En efter en landar vi med stora plums i de naturliga poolerna nedanför varje nedfart. Det är sällan man ser Mallorca så tropiskt vackert med vattenfall som dansar på de mjuka stenarna. Bergväggarna är illgröna av mossan som växer i den konstanta fukten och skönheten i naturen är beundransvärd. Kanske blir det extra vackert när man tänker på att det enda chansen att få uppleva detta är att fira sig ner genom de tolv vattenfall som utger leden i Torent de l’Ofre. Det högsta fal-let vi passerar mäter 40 meter högt och ger alla en extra kicka av adrenalin.

Inte så långt bort från Biniaraix ligger Torrent de na Móra som är en annan populär fors. Den har inte lika många nedstigningar med rep som Torrent de l’Ofre men de djupa poolerna gör det möjligt att hoppa från höga höjder eller åka kana på de hala sluttningarna ner i det kalla vattnet.

– Barranquismo som vi kallar den här äventyrssporten har verkligen blivit populärt under de senaste fem åren. När jag började som 16-åring kände jag mig som en riktig äventyrare. Jag upptäckte ständigt nya otillgängliga platser på Mallorca, berättar Toni.

Trots att han var tidig med att utforskat de gömda floderna var han inte först. Pijonären bakom kanjonklättring på Mallorca var en man som tog sig ner genom vattenmassorna i Sa Forsca på 60-talet. Toni påstår att han var den första mannen som tog sig genom en av dessa otillgängliga passager. Sa Forsca är ett av de mest tekniskt krävande på ön. Den startar i Escorca och möter den välkända Torrent de Pareis som mynnar ut i havet vid Sa Calobra på västkusten. Egentligen krävs ingen direkt förkunskap för att göra nedstigning, men man måste vara i god fysik form. Toni är en bra guide och väljer en led som passar gruppens nivå samt instruerar väl hur man säkert tar sig ner. Hans rekommendation är att man börjar med någon av de enklare lederna. Till exempel Torrent de Coanegra som passerar de kända vattenfallen, Salt Des Freu, vid Orient. Svårighetsgraden är låg och passar även för äventyrliga barnfamiljer.

Det har gått ungefär fyra timmar sedan vi lämnade Biniaraix och vi har hunnit ta oss djupt in i Tramuntanas hjärta. Det känns underbart och vemodigt på samma gång när vi tillslut studsar ner för det sista vattenfallet. Trots att den fysiska utmaningen har varit förvånansvärt liten känns det att en härlig träningsvärk väntar oss de kommande dagarna.

Fem Juvelerare i Palma: Lyckans smed

Juvelerare, guldsmed, smyckesdesigner. En i högsta grad konstnärlig yrkesgrupp som smider ädla metaller och stenar i syfte att smycka och ta fram det personliga i oss.
Och har så gjort under årtusenden. Mallorcaliv har träffat fem smyckesdesigners verksamma i Palma med vitt skilda bakgrunder och inriktning.
Vi bad dem berätta om sina smycken och hur de blev sin egen lyckans smed på Mallorca.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

AMANDA NYBERG

Amanda Nyberg är uppvuxen på Mallorca med svensk mamma och spansk pappa. Liksom mamma Annika h ar hon alltid varit en kreativ person som målat och skapat kläder och smycken sedan hon var liten. Hon visste tidigt att det var något moderelaterat hon skul-le jobba med, och efter skolan flyttade hon till London för att plugga modedesign.
–Efter fyra års studier flyttade jag tillbaka till Mallorca. Jag äl-skar vintage, kitsch och loppisar, och jag började tidigt samla på gamla religiösa medaljer för jag tyckte de var vackra. Min samling växte och växte och en dag förvandlade jag dem till något helt nytt.

Beskriv dina smycken!
–Min smyckeskollektion Holy Recycle är moderna smycken med en historia bakom. De består av gamla medaljer som jag har transformerat till något helt annat än vad de ursprungligen symboliserade.

Hur och var tillverkas de?
–Precis nyligen flyttade jag till Barcelona, och ateljén har jag i min lägenhet. Jag använder äkta silver och ibland guldpläterat silver. Kedjor och tillbehör köper jag från Europa och medaljer från samlare från hela världen.

Vilka är dina kunder?
–Kvinnor och män i alla åldrar över nästan hela världen. Häftigaste är nog när jag fått beställningar från Japan! Men jag har även skapat smycken åt kändisar som sångerskan Rosalia. Även många bloggare använder mina smycken.

Vilket är din egen favorit?
–Min favorit är nog Holy Mary Rosario i guld. Den är också vår storsäljare. Och så älskar jag våra hoops med medaljer på.

Butik: Aka knits, calle Sant Magi 26

WEBSHOP: holyrecycle.com / Instagram: @holyrecycle

CARMEN EKVALL

Carmen Ekvall är en dansk smyckesdesignern med svenskt påbrå, som började sin bana som lärling i Simrishamn. Efter avslutad lärningsutbildning studerade hon gemologi i Tyskland med inriktning på ädla stenar, pärlor och diamanter.
–Jag ville lära mig så mycket om materialet som möjligt, och idag har jag en oändlig passion för stenar, såväl de färgade som för diamanter. Intresset väcktes redan som barn när hon tittade i sin pappas böcker om juveler, eller lekte att hon var smed.
–Jag brukade slå med hammare på ett metallstycke. Jag tyckte om ljudet av metall mot metall, och att se hur järnstycket tog form. För fyra år sedan flyttade hon till Mallorca.
–På vintern när det är tystare designar jag mina nya kol-lektioner. Men jag tycker också om den väldigt annorlunda atmosfär som finns här på sommaren, det är ett buzz som skapar dynamik och intressanta möten i ateljén.

Beskriv dina smycken!
–En blandning mellan klassiskt och modernt. Min grund-linje är ofta skandinaviskt rena former och ytor, men jag dekorerar med färgade stenar och leker med material eller ytor för att ge liv och karaktär.

Hur och var tillverkas de?
–Jag tillverkar dem helt och hållet i min ateljé i min butik i gamla stan. Det ger mig frihet att skapa personliga smycken för hand och låta kunderna dels ta del av processen, men också få dem exakt anpassade.

Vilka är dina kunder?
–Oftast skandinaver och tyskar som söker kvalitet och det unika som kännetecknar dansk design. Många vill ha unika smycken och då utgår jag från kundens egna färger, smak och personliga stil.

Vilket är din egen favorit?
–Måste jag välja säger jag min nya Solitaire-ring från La Vallora Collection. Egentligen är det en vanlig en-stensring, men designen är ren och klassisk och låter diamanten stå i absolut fokus. Många säger att de letat efter just den här ringen länge, och att den står för något som är de mer än alla liknande de sett. Varje gång det händer gör det min dag lite bättre!

Butik med ateljé: Oyster Gallery, Carrer dels Set Cantons 3, Palma

WEBSHOP: oyster.gallery / lavallora.com

NICO SALES


Nico Sales har på några få år etablerat sig som en prisbelönad smyckesdesigner på Mallorca. Men hans bana började i en helt annan ände. Nico, som är från Madrid, for efter universitetsstudierna som volontär med en teater till Kiev. Bara en månad senare bröt konflikten mellan Ukraina och Ryssland ut, som senare eskalerade till inbördeskrig.
–Det var ett känslomässigt väldigt påfrestande år. När jag kom hem ville jag leva enklare, och jag bestämde mig för att förändra inte bara mitt privatliv utan också mitt yrkesliv. Jag började studera på designskolan i Palma och det var som en ny värld öppnade sig.

Beskriv dina smycken!
–Trots, eller kanske tack vare, att jag är en kaotisk person tycker jag om smycken med raka linjer och väldefinierade avgränsningar. Rent arkitektoniskt älskar jag den sovjetiska estetiken med stora och kraftfulla element. Bauhaus-estetiken inspirerar mig formmässigt och konstruktivismen hjälper mig att ge dynamik åt de raka linjerna, för att skapa rörelse i statiska element.
–Jag är en känslomässig person och gillar att mina smycken berättar saker, också om mig som har skapat dem. Att vara fri att skapa och få berätta något.

Hur och var tillverkas de?
–Allt material skärs och formas i ett gjuteri. Grundmaterialet förbereder jag sedan i en smyckesverkstad, men det färdiga smycket tillverkar jag alltid hemma.

Vilka är dina kunder?
–Jag vänder mig inte till en specifik målgrupp utan de som köper mina smycken känner till vem jag är och vill ha smycken som berättar en historia.

Vilket är din egen favorit?
–Jag har ett känslomässigt band till alla mina smycken. Måste jag välja blir det ett örhänge som jag designade under mitt första studieår. Om vi pratar om “fetish”smycken, gillar jag mest att göra ringar, jag gillar att smycka mina händer. Vad som verkligen är vackert är att se någon bära ett av mina smycken, oavsett vilket av dem det är!

WEBSHOP: FACEBOOK: NICO SALES / Instagram: Nico Fla5

NATALIA WAEGER

Natalia Waeger är tyskan som flyttade till England för att studera på designskola i London. Efter examen började hon göra resor till Asien och förälskade sig i Bali där hon sedan bosatte sig under många år.
–På Bali omgavs jag av en kreativ atmosfär som mina smycken än idag är inspirerande av. Det är också på Bali jag tillverkar dem. Men just smyckesdesign började jag med först när jag bodde i Los Angeles, och helt gick upp i yogavärlden. Det var också där jag sålde mina första kollektioner.

Beskriv dina smycken!
–I alla mina smycken vill jag vill få fram essensen av något väldigt delikat. Ofta förser jag dem en romantisk detalj, som ett dolt meddelande eller ett personligt mantra. Tillsammans bildar delarna en harmoni som gör det tidlöst och ger en inre betydelse.

Hur och var tillverkas de?
–I en liten silversmedsfabrik som ligger på en avtagsväg till Balis huvudstad Denpasar. Det är ett långsamt arbetssätt men med stor respekt för det traditionella hantverket.

Vilka är dina kunder?
–Många söker en unik och personlig upplevelse, och tar kontakt med mig personligen. Bland annat har jag många lojala kunder inom det svenska yogacommunityt.
–En av mina första så kallade ”Quote Bracelets” hade “I AM A UNICORN”, stämplat på en silverplatta, och var speciellt designad för modellen och skådespelerskan Dree Louise Hemingway.

Vilket är din egen favorit?
–Absolut mitt signatursmycke: ”THE WISH CAPSULE”.

WEBSHOP: nataliajana.com

ISABEL GUARCH

Smyckesföretaget Isabel Guarch har funnits i över 50 år på Mal-lorca. Redan för 30 år sedan ägde generationsväxlingen rum och dottern Isabel Guarch, som alltså har samma namn som sin mamma, tog över.
–Jag har följt i mammas fotspår. Min passion är att skapa unika kvalitetssmycken med medelhavskaraktär, och det var också min mammas passion. Hantverket lärde jag mig vid hennes sida i ateljén, men jag har också studerat smyckesdesign i Paris.

Beskriv dina smycken!

–De har en tidlös design som förskönar kvinnan. Men jag vill också att de berättar om Mallorcas kultur och vår avslappnade livsstil. Om solens avtryck på landskapet och på vår hud, om värmen och energin den ger. Guld är det material som bäst återspeglar det jag vill få fram och som jag ofta använder.

Hur och var tillverkas de?

För hand på Mallorca.

Vilka är dina kunder?

–Många har handlat här ända sedan min mamma startade företaget. Drottning Sofia är kund sedan många år, och hon kommer ofta på somrarna när spanska kungafamiljen bor på sitt sommarresidens.

Vilket är din egen favorit?

–Alla mina kollektioner står för olika delar av mig och är därför speciella för mig. Men just nu bär jag ofta smycken från min senaste kollektion, “Ellemental”.

Butik med ateljé: Plaza Mercat 16 / El Corte Ingles, Jaume III,
Utvalda 5-stjärniga hotell på Mallorca och Ibiza

WEBSHOP: isabelguarch.com

Walking on words


Det sägs att Jesus kunde gå på vatten men frågan är om han också kunde gå på ord. Det kan man numera på Mallorca via appen Walking on Words som med rätta förkortas WoW. För att färdas över ön – till fots, på cykel eller med bil – i kända författares fotspår är en riktig wow-upplevelse för kulturintresserade Mallorcaälskare.

Text: Evelyn Pesikan

Foto: Pär Olsson

Kunskap är en lätt börda att bära brukar det heta. Med okunskap gäller snarast det motsatta och det är den lite genanta känslan som först infinner sig när vi en härlig septemberdag testar delar av Walking on Words sju litterära vandringsleder som sträcker sig över hela ön (se kartan på sidan 30). Det blir snabbt uppenbart att vi helt enkelt kan väldigt lite om spanska/katalanska författare: Rafel Ginard, Ramon Llull, Julio Cortazar, Josep Pla, Blai Bonet, Jaume Pomar, Mercè Rododera, Llorenç Villalonga för att bara nämna några.

Initiativtagarna till detta spännande projekt lyfter även fram många kända utländska författare som på något sätt är kopplade till Mallorca: Jules Verne, Robert Graves, Agatha Christie, Gert-rude Stein, Anais Nin, George Sand/Frédéric Chopin, Jorge Louis Borges, Albert Camus…

Ingen hemlighet precis att Mallorca alltid lockat till sig kulturutövare av alla slag.
Det är förstås mer spännande att lära sig mer om författare vi inte känner till och det gör vi med besked redan på första anhalten Casa Llorenç Villalonga, diskret beläget på en stillsam gata i Binissalem. I det vackra hus som döljer sig bakom den oansenliga porten tilbringade den kände författaren och psykiatrikern Llorenç Villalonga (1897-1980) många somrar och helger. Idag är det ett mycket intressant museum som inte bara ger oss inblickar i Villalongas omfattande författargärning utan även är spännande rent arkitektoniskt – huset är om- och tillbyggt under tre sekler. Och på innergården står till och med hans gamla bil kvar.

Vi har den obeskrivliga turen att få en pratstund med museets koordinator Carlota Oliva som också är en av grundarna till Walking on Words-projektet som startade 2015. Och inte bara det, hon är dessutom halvsvensk och har vuxit upp på ön.

Llorenç de Villalongas Vackra Hus Binissalem är idag Museum där Man Bland Annat kan se författarens arbettstudio och Böcker.
—Jag är glad att jag numera kan locka hit svenska besökare med annat än Alcudia, säger hon med ett leende. Det finns så mycket kultur och historia att upptäcka på Mallorca och WoW är ett sätt att binda ihop all möjlig information. Genom att besöka några av de numera 100 infopunkterna plus 50 levande vykort på de olika platser som vi har märkt ut lär man sig väldigt mycket om den här ön. Tanken är att man ska koppla ihop de skiftande landskapen med litteraturen.

Carlota Oliva är från början teatervetare och idag koordinator på Fundació Casa Museu, som tillsammans med Mallorca Camins de Cultura och Consell de Mallorca driver stiftelsen Mallorca Literaria som skapat hemsidan och appen WoW.

Det ska sägas genast att appen än så länge bara finns på katalanska medan den utmärkta hemsidan med kartor och allt är på engelska och tyska. För enkelhetens skull kan den som vill följa lederna ladda ned hemsidan i mobilen.

—Allt är redan översatt till både engelska och tyska men än så länge inte infört i appen, säger Carlota medan hon visar oss runt i Villalongas fina hus.

Varje WoW-sträcka börjar och slutar med ett museum som är kopplat till litteratur, främst de museer som tillhör till vår egen Xarxa Literària, fortsätter hon och tar oss ut till ett litet torg där en av projektets diskreta infopelare står.

Här kan man titta på en historisk bild och även ladda ned kulturhistorisk information om platsen direkt i mobilen.

Det kan man göra också om man strosar runt i Palma, där bland annat Centre Cultural de la Misericòrdia och kulturhuset Can Alcover finns med på WoW-listan.

Gamla hus, kyrkor, museer, bibliotek, hotell, kyrkogårdar, kulturinstitut; allt kan vara av kulturhistoriskt intresse enligt WoW-skaparna och vi håller reservationslöst med när vi nyfiket styr kosan mot Pollença och Port de Pollença.

På Plaça Vella mitt i Pollença ligger Can Llobera, ett sevärt och vackert renoverat kulturcentrum med bibliotek och arkiv. I huset, som en gång hörde till poeten Miguel Costa i Lloberas (1854-1922) familj kan man också besöka några rum med autentiskt möblemang.

Raka motsatsen till anspråkslöst är lyxhotellet Illa d`Or i Port de Pollença. Det sägs att den engelska författaren Agatha Christie (1890-1976) bodde här medan hon skrev novellen ”Problem at Pollensa Bay” som gavs ut 1939. Idag är hotellet tillbyggt och förstås renoverat men själva ursprungsdelen är kvar och platsen är lika sagolikt vacker idag om än lite mer full av folk än på hennes tid.

Vi fortsätter att kasta oss mellan olika delar av WoW som är späckad med kontraster. Vi började med W3 och W4 och väljer nu att ansluta oss till W7.

Det bästa med den här ovanliga kulturvandringsmodellen är att man fritt kan välja transportmedel – fötter, cykel, bil- och att det är lätt att bara välja ut de godbitar som passar, det är inget måste att följa lederna i sin helhet. Om man är på resande fot på ön och har laddat ned WoW kan man alltid snabbt kolla om det finns något intressant på just den plats där man råkar befinna sig.

Vi beger oss till Sant Joan för att besöka Casa Pare Ginard, Museu de la Paraula (ordets museum) som är kopplat till prästen och poeten Rafel Ginard men regn och trafikbekymmer gör att vi missar öppningstiderna. Det lilla huset som ligger lika diskret som allt annat WoW-igt vi har sett ska dock vara sevärt och vi kommer garanterat att åka dit en annan gång.

Vi börjar känna oss lite som en parodi på amerikanska turister som sägs försöka hinna med allt på superkort tid när vi kör vidare mot engelsmannen Robert Graves (1895-1985)vackert belägna hus, idag ett populärt museum, i Deià. Författaren till bland annat ”Jag, Claudius”, levde på Mallorca under många år och är också begravd på den spektakulära kyrkogården i Deià. Hans grav är så anspråkslös, helt i WoW-stil, att det tar en bra stund innan vi hittar den.

En annan kultplats i Deià, där otaliga författare, konstnärer, musiker och artister hållit till under åren, är charmiga Café Sa Fonda. Där avslutar vi vår digra bildningstur med en kall, välför-tjänt öl, medan vi fantiserar om alla prominenta kulturpersonligheter som suttit här och fabulerat genom åren.