Ovan där – örnjakt på Mallorca

På Medelhavsön Mallorca, tre och en halv timmes flygresa från Stockholm, använder man sig fortfarande av en uråldrig jakttradition och tar hjälp av kungsörnar för att balansera öns växande stam av vilda bergsgetter.

Text och foto: Johan Lewenhaupt

Cabra Salvaje mallorquina heter de vilda bergsgetterna som på senare år gått hårt åt vegetationen på Mallorcas bergssluttningar. Så hårt att borgmästaren i Palma krävt att öns jägarkår genast går man ur huse för att få vildgetstammen i balans igen. Detta görs trots att myndigheterna är medvetna om att vildgetternas framfart bidrar till att det inte finns så mycket torrt långt gräs som lätt kan fatta eld. Skogsbränder på Mallorca är precis som på spanska fastlandet ett stort problem.

Sierra de Tramuntana, Mallorcas relativt svårtillgängliga bergskedja, har otaliga bergstoppar på 500 -1 200 meter vars sluttningar är fulla av snåriga buskar och vindpinade tallar. De bergiga sluttningarna gör att rikoschettrisken är överhängande vid skott från ett kulgevär. Många är de jägare såväl som vandrare som stukat eller vrickat fötterna på någon av alla de miljarders knytnävsstora stenar som täcker stora delar av branterna.

Att få följa med falkenerare som beskattar den lokala vildgetsstammen uppe i Mallorcas spektakulära bergskedja med hjälp av örnar låg länge högt på min önskelista. I påskas blev det verklighet.

Efter att ha bott två år och tillbringat ett flertal månader om året på ön sedan 2003 har jag numera ett par mallorkiner i min närmsta vänskapskrets. Precis som gotlänningar och andra öbor kräver Mallorcas invånare en viss kvalificeringssträcka innan de släpper ner garden och öppnar sig.

Men efter att ha bevittnat när Spanien både vunnit såväl EM som VM i fotboll i en klassisk spansk bar hamnade jag snabbt på plus rejält hos några äldre gentlemän som var stamkunder i baren. När jag tog fram mitt sista ess ur rockärmen, två döttrar i 20-årsåldern som talar flytande spanska, var jag insåld och klar.

– Var på Repsolmacken i Inca klockan 08.00 på fredag så ska du få uppleva en jakt du sent kommer att glömma, förklarade pensionären Pedro Alomar tillika make till den svenska vandringsguiden Åsa Johannesson.

Prick åtta var jag på plats. Ut ur en otvättad fyrhjulsdriven jeep klev en satt och något grånad man i gröna väl ingångna jaktbyxor och ljusgrön pikétröja.

– Mitt namn är Manuel Perez Arenas, hoppas du är vältränad för det kommer att bli en hel del gående i branta bergmassiv, bara så du vet, förklarar mannen och vrider om startnyckeln.

Efter att ha kört genom byn Pollenca på östkusten bär det rätt upp i bergen strax innan utkikspunkten Formentor. Bilen bromsar in och stannar i skuggan av ett stort olivträd. Ur träskåpet bak på pickuppen plockar Manuel fram en fem kilo tung livs levande kungsörn med läderförsedd huva. Efter att ha sett över snörningen på vandringskängorna bär det av till fots rätt upp genom en bergsravin. Manuels jaktkamrat Jaime Alvarez Dols är utrustad med en benprotes efter en trafikolycka. Jaime beordras vidare upp på den högsta punkten ovanför oss med en rejäl zeiss-kikare. Av hans handikapp märks knappt när han försvinner upp genom stenskravlet. Efter tio minuter meddelar han över jaktradion att en grupp vilda bergsgetter har siktats och är på ingång i dalen från vänster.

Manuel tar inte av örnens läderhuva förrän han själv ser den lilla getflocken. Den stora rovfågeln, som sitter stadigt på Manuels vänstra underarm, scannar av dalen i lugn och ro. Inget tycks undgå fågelns skarpa blick, allt medan den fastlägger sin jakttaktik. När ytterligare fyra minuter passerat fäller den stora örnen ut sina vingar och jag inser att det måste vara minst två meter mellan vingspetsarna.

Med hjälp av den varma vinden tar örnen höjd och slår en lov fyra hundra meter över den intet ont anande gruppen bergsgetter som är ute på födosök. Efter att ha rundat en bergstopp viker kungsörnen plötsligt ihop sina vingar och dyker. Ljudet när sex örnklor och en näbb slår in i lungan på en 15 kilo tung getkilling kan närmast liknas med en champagnekork från en något omskakad flaska som far i skyn. Bytet sjunker ihop som en punkterad badboll i smällen och innan jag vet ordet av har Manuel satt av ner för branten. I ren skräck sprätter samtliga övriga vildgetter iväg över bergshällarna utan ha förstått vad som egentligen hände. Alla utom killingen. Rent instinktivt gör getmodern ett skenanfall men ger snabbt vika när rovfågeln hotfullt fäller ut vingarna. Med kameran i högsta hugg rusar jag efter Manuel men att hålla jämna steg med falkeneraren visar sig vara omöjligt. Jag har inte kommit halvvägs ner för den steniga sluttningen när Manuel, som är tio år äldre än mig, når rovfågeln och bytet.

Ur fickan tar Manuel upp ett färskt köttstycke från en duva varpå örnen blir lite konfunderad. Sekunden senare släpper örnen den döda killingen och tar för sig av Manuels erbjudande. Falkeneraren låter örnen äta någon minut innan han åter förser fågeln med läderhuva. Trixet när man jagar med hjälp av en örn är nämligen att se till att örnen inte hinner äta sig mätt, händer det blir fågeln helt ointresserad av att återvända till sin husse och kan därmed gå förlorad.

Getkillingen passas på samma sätt som när svenska jägare tar ur rådjur och tömmer dem på inälvor och blod. Därefter stoppar Manuel ner bytet i en stor svart plastpåse innan den åker ner i den medhavda ryggsäcken. Vildgetskött serveras på flera restauranger på ön och anses som en delikatess.

– Min fru gör riktigt bra getgrytor, har du tur så får du dig en skål när vi återvänder hem, förklarar Manuel.

Solen står nu högt på himlen och termometern visar 26 grader. Själv dryper jag av svett medan Manuel ser förvånansvärt fräsch ut. Vi vänder uppåt igen och efter en halvtimmes stigning genom en mindre ravin får vi syn på en ny flock vilda bergsgetter.

Manuel ler när han ser att det är killingar med i flocken och tar åter av läderhuvan på kungsörnen. Fågeln vecklar ut sina brunspräckliga vingar och släpper taget om Manuels handske. Den enorma örnen tar höjd upp mot det klarblå himlen varpå den försvinner bakom den närmaste bergstoppen. Tre minuter senare ser jag oron sprida sig i Manuels ögon. Han tar kvickt fram en pejl med flera små röda blinkande lampor ur ryggsäcken. Av kungsörnen syns ingenting men pejlen visar att den sändarförsedda fågeln inte är i rörelse. Det betyder bara en sak: örnen har slagit ett byte.

I samlad trupp småspringer vi upp för branten. Nu gäller det att hitta örnen i den täta vegetationen innan den har hunnit äta sig mätt. För att underlätta letandet har Manuel försett rovfågeln med små bjällror runt benen. När vi rundat en utskjutande klippa gör Manuel tecken till att samtliga ska stanna och ber oss vara tysta. En svag klang från bjällror som är i rörelse hörs en bit ovanför oss. Vi klättrar upp ytterligare ett 40-tal meter varpå Manuel får syn på sin bevingade jaktkamrat. Ett par bakben från getkillingen sticker ut under den enorma fågelkroppen.

Manuel förklarar leende att den sexåriga örnen är den bästa bevingade jaktkamrat han någonsin haft. Och då har han ändå haft ett tiotal örnar i sin ägo.

Snabbt kan vi konstatera att denna killing är betydligt ljusare än den första. Av flocken vildgetter syns inte ett spår. Det ljusa bytet passas och stoppas ner i en ryggsäck efter att den blivit urtagen.

Tillbaka i Manuels hem strax utanför industristaden Inca inser jag att Manuel är långt mycket mer än en skicklig örnjägare. I små takförsedda hägn flyger pilgrimsfalkar, jaktfalkar och andra rovfåglar.

– Detta är mitt privata legaliserade zoo, förklarar Manuel som tydligen hunnit skicka ett sms till sin fru på väg ner från bergen.

– Nu Johan ska du få äta en getgryta du sent ska glömma gjord på en killing som min örn tog i förra veckan, fortsätter Manuel och ler brett.

En riktigt välgjord getgryta full av spännande rotfrukter och en kall öl kommer på bordet. Under tystnad inmundigas måltiden och jag inser att de åtta år av väntan för att få möjlighet att få följa med på jakt efter vildgetter med örn med råge överträffat alla mina förväntningar.

Cabras salvajes

Mallorcas vilda bergsgetter

Mallorcas cirka 25 000 vilda bergsgetter härstammar från några tamgetter som rymde från en gård uppe i bergen på tidigt 1800-tal. De är oerhört skickliga klättrare och bockarna väger runt 50 kilo medan getternas medelvikt är cirka 40 kilo. Handjuren har dessutom en betydligt mer imponerande spiralformad hornuppsättning än hondjuren. Färgen på pälsen varierar kraftigt från röd/svart till vit/brun. Bergsgetterna lever i småflockar på ett tiotal djur som ständigt är ute på födosök.

Då dessa bergsgetter, som t o m visat sig kunna klättra upp i vissa träd, gått hårt åt såväl träd som buskar samt annan vegetation, har jakten nu intensifierats. Myndigheterna anser att två tredjedelar bör skjutas eller ”örnas” bort som de själva uttrycker det.

Ett annat problem är att dessa vilda bergsgetter tjuvparar sig med tamgetter vilket försämrar artens möjlighet att behålla sin renrasighet.

På ön finns även en mindre jaktorganisation på ett 75-tal medlemmar som ägnar sig åt getjakt med ställande hundar.

Utflykter med barn till det historiska Mallorca

Text och foto: Hedda Lapidus

Mallorca har 300 soldagar om året, här finns 262 stränder av olika varianter, ett antal vattenland och massor av glasskiosker. Detta har lockat turister till ön sedan början av 1950-talet, numera upp till 15 miljoner varje år.
Mallorcas historia är däremot inte lika sorglös som en dag på stranden. Med sitt strategiska läge i Medelhavet har ön dragit till sig handels- och sjörövarfolk i årtusenden och historien är präglad av invasioner och plundringar.
Av detta märks inte mycket på Playa Illetes. Det var en av anledningarna till att jag en dag tog med barnen på upptäcktsfärd till två av öns platser där man kan ännu kan känna draget från historiens vingslag, Son Real uppe vid Alcudiabukten och La Granja utanför Esporles.

Son Real

Son Real är en gammal herrgård, “possessió”, på Mallorcas nordöstra kust. Egendomen omfattar 395 hektar och köptes för några år sedan av den regionala regeringen. Sedan dess har den varit museum och kan kallas för ett Mallorca i miniatyr. Spår från mänsklig närvaro för 4 500 år sedan har hittats på Son Real. Dessutom finns lämningar från såväl den för-talayotiska som talayotiska kulturen, den romerska eran, liksom den islamska och medeltida, fram till våra dagar.

De baleariska öarnas största samlade arkeologiska arv finns på Son Real. Här finns till exempel de förhistoriska begravningsplatserna vid S’Illot des Porros och Punta des Fenicis. S’Illot des Porros är en liten ö strax utanför kusten vid Son Real som under den talayotiska eran var sammanbunden med Mallorca, och där gravar från den tiden har hittats. Punta des Fenicis ligger vid vattnet nedanför Son Real, med hundratals gravar från samma tid. Men Son Real är lika mycket en spegling av det lantliga Mallorca, och på possessión finns byggnader från olika epoker som vittnar om en faktiskt inte så avlägsen historia då ekonomin kretsade kring jordbruk och boskap.

De flesta av husen byggdes under medeltiden, och formar en traditionell arkitektonisk grupp. Här finns herrgårdarna, liksom arbetarstugorna, en gård, ett försvarstorn, ett kapell, lagerbyggnader, stall och svinstia. I huvudbyggnaden finns det arkeologiska muséet, fyllt med information och arkeologiska lämningar som har hittats på egendomen.

Att upptäcka den arkeologiska rikedomen kräver sina långa promenader på området, så se till att din femåring är utvilad, pigg och mätt när du sätter igång. Min var det inte, och vacker natur räckte inte riktigt som energitillskott för honom, så promenaden blev kortare än vad jag hade tänkt.

Muséet är pedagogiskt uppbyggt med en slingrande tur förbi en mängd montrar fyllda med redskap och liknande jordbruksrelaterade föremål. Här finns också information på fyra olika språk med spännande och lärorikt innehåll. Något som fängslade mina barn var att invånarna sällan lämnade egendomen, en skarp kontrast till deras eget liv. Det var en sluten värld och invånarna höll fast vid uråldriga berättelser och traditioner om häxor, djävlar och troll.

Dessutom finns många fina uppbyggda miljöer med bland annat ett möblerat kök från förr i tiden, med information om vad som var vanlig mat (soppa, bönor och sobrasada!). Här finns även tv-skärmar med filmer som visar diverse gårdssysslor, till exempel reptillverkning och honungsskörd. Barnen blev mycket imponerade av den stora jordhögen som visade sig ha varit en plats för koltillverkning.

Ett annat utrymme i muséet ägnas åt allmän Mallorcakunskap, information om dåtidens sociala grupper och montrar med kläderna de bar. Personligen är jag svag för den typen av modevetenskap, vilket jag verkar ha fört över på barnen för kläderna väcker en del frågor: ”Varför har de sjalett?” ”Varför ser skorna ut sådär?” och ”Varifrån kom tyget?”

På gården lever fortfarande djur och ingenting är tydligen så fascinerande som den stora svarta grisen som man kan titta länge, länge på. Men här betar också får och åsnor, och påfåglar visar upp sig bland kycklingar och kalkoner.

La Granja

Vad gäller Mallorcas lite senare historia har ön styrts av både romarna och morerna fram till 1200-talet, då Mallorca införlivades med kungariket Aragonien, som sedan år 1516 är en del av Spanien (för att göra en lång historia kort). Utanför Esporles, bland bergen som bäst beskrivs som sagolikt vackra, ligger egendomen och folklivsmuséet La Granja. Med Skansen i Stockholm som förebild har den nuvarande ägaren skapat en miljö med både djur, hantverk och spännande interiörer.

Ett besök på La Granja börjar i trädgården. Här finns djur, bland annat åsnor, kaniner, getter och den minsta och gulligaste lilla get vi någonsin sett. Ett naturligt vattenfall porlar och en bäck flyter igenom trädgården. Det finns rester av en kvarn, gamla kärror, en tvättstuga, vedugn och massor av jordbruksredskap, och det är lätt att föreställa sig livet som en gång pågick här. Här finns också ett stort rum för växtfärgning.

Barnens infallsvinklar imponerar på mig varje gång vi är på museum, deras naturliga sätt att förhålla sig till och i viss mån äga nya miljöer och se detaljer som jag missar. Ser de en gunga springer de fram och sätter sig i den. Ser de en vacker mosaiktrappa hoppar de fram och tillbaka upp och ner för trappstegen. Vi står också länge vid en mur där det sprutar vatten ur små hål och lägger händerna för hålen så att vattnet måste leta sig fram andra vägar.

En promenad genom huset låter oss upptäcka hur livet kunde se ut på en större herrgård 400 år sedan. Uppbyggda miljöer visar en livsstil där eleganta damer dricker te, middagsbord är överdådigt dukade för måltid och klädkammare fulla med spetsunderkläder bredvid ett strykrum där gamla strykjärn står uppradade längs väggarna. Det finns barnkammare, leksaksrum, kök, vardagsrum, spelrum, sovrum och till och med en uppbyggd teater, alla med otroligt mycket detaljer och artefakter.

Jag saknar information att läsa till alla föremål, och barnens uppmärksamhet svajar ibland eftersom det därför blir svårt att förklara allt vi ser, och den allmänna mängden överväldigar oss alla lite.

Vidare i huset finns utrustning för enormt mycket hantverk, pressar för såväl oliver som druvor, vävstolar och spinnrockar, sädesförädling och pappersframställning. Dessutom finns en läkarmottagning och ett rum för parfymframställning.

Överraskande och lite plötsligt kom vi till den (mycket!) välutrustade tortyrkammaren i källaren vilket väckte en del obehag, framförallt hos de yngre deltagarna i truppen, och vi fick hastigt lämna rummet.

I anslutning till caféet står en kvinna och bakar buñuelos, och en provsmakning av dessa nyfriterade delikatesser, ost och sobrasada ingår i entréavgiften. Vissa dagar kan man få se osttillverkning och ensaimadabakning. Även den gröna likören Liquer de Hierbas samt muscatell och palo ingår i provsmakningen.

Vi hoppade spriten och glufsade i oss lite för många buñuelos istället, vinkade hejdå till gullegeten och hoppade in i bilen igen, helt klart med en större förståelse för platsen vi bor på än innan.

Hur skön en dag på stranden än är, är det ofta utflykterna man minns efteråt, och flera gånger har vi återkommit till det vi såg i barnkammaren på La Granja, och hur de jagade djur på Son Real för bara ett halvsekel sedan.

Spår av den talayotiska eran

Den förhistoriska talayotkulturen blomstrade mellan 1200-talet f.Kr. till 200-talet f.Kr. på de baleariska öarna. Ordet talayot kommer från arabiskans atalaya som betyder utkikstorn. Under denna period restes megalitiska monument, framförallt tornliknande byggnader, av stora stenblock.

På Mallorca finns en mängd ruiner efter liknande byggnader och det är tydligt att vissa av dem fungerade som försvarsanläggningar, men meningen med andra byggnader är ännu inte utredd. Det största monumentet på ön är «Clapers de gegants» («Gigantiska stenar») vid Capdepera.

Smaka på 5 landsortskrogar – värda en resa i sig

Aldrig förr har Mallorcas restaurangliv bubblat som nu. Men det är inte bara i Palma det händer. Häng med till fem ställen perfekta för en palett med smak av vår.
I världens mest ansedda restaurangbibel Guide Michelin så motiveras de trestjärniga krogarna med ”en resa värd i sig”. Men inte bara lyxmat behöver locka till utflykt. På Mallorcas landsbygd finns guldkorn värda att vika en långlunch eller kväll en lördag. Och dessutom för en överkomling peng.

Text: Anna Norström

Foto: Pär Olsson

1/ BRUT RESTAURANT

Hipsterkrog med egen öl

De var kollegor i Madrids reklambyråvärld och blev bästa vänner. Men de pratade aldrig om jobb. Bara om mat. Och dryck. Tillsammans plöjde Eduardo Martinez och Gilberto Barros de viktiga matmagasinen, sträckkollade säsonger av Chef’s Table på Netflix och så gick de såklart på restaurang ihop. Så ofta de kunde lagade de mat åt kompisar. Och så behövde de dryck därtill och någonstans där föddes mikrobryggeriet Monsieur Gordo. I augusti öppnade de restaurang i en gammal fabrikslokal i Llubi. Det är just nu hit som öns allra mest kreddiga kockar åker för att testa deras okonventionella matlagning med mycket influenser från tekniker som vi använder Norden.

–Vi picklar och fermenterar. Både ni i de nordiska länderna och Japan inspirerar oss. Vi älskade avsnittet från Chef’s Table med Magnus Nilsson från Fäviken. Det vore en dröm att få åka dit, säger Gilberto Barros.

Det serveras bara en avsmakningsmeny á cirka 12 rätter per kväll och rätterna byts ofta. Inte sällan bär de spår av råvaror från Sydamerika eftersom kockarna kommer från Argentina respektive Brasilien. Små potatisar från Peru och eller en blomma från Anderna. Smaker och texturerna är överraskande många. Det märks att man kommit in i en kreativ köksverkstad. Nu till sommaren planeras eget trädgårdsbygge för att kunna bli mer självförsörjande. De värnar även om matsvinnet – ett helgrillat grishuvud serveras just som det låter.

–Vi serverar allt. Ska man ändå äta djur på restaurang så känns det rätt. Vi vill inte slänga något, säger Eduardo Martinez.

Hitta hit: Carrer la Carretera, 37, 07430 Llubi.

2/ DAICA

Fine dining med stort uttryck

I samma by fast uppe på Llubis kulle ligger lilla butikshotellet DaiCa. Här finns bara tre dubbelrum – men en gedigen matsal i gamla stenvalv med desto fler sittplatser. Namnet är en sammanslagning av ägarna, kocken Caty och hovmästaren David Ribas som för sex år sedan valde bort finkrogslivet på fastlandet för att komma hem och öppna eget.

–I början gjorde vi precis allt själva. Sedan blev min fru gravid och vi var tvungna att tänka om. Nu har vi åtta, nio personer som jobbar här och det funkar bra, säger David Ribas och visar runt i de enkla men eleganta hotellrummen inredda i dova färger.

Maten är dock allt annat än återhållsam. Rätterna är små färgglada konstverk i sig med element från den mallorquinska naturen, och vinerna som serveras är med fördel lokala. Missa inte risotton om den står på menyn: krämig så som den serveras i Italien. Vi serveras popcorn i en liten ätbar strut som del av en aptitretarservering och brödserveringen är så pass väl arbetad att den skulle kunna ha varit en rätt i sig. För mätt blir man.

–Tanken är ju att man ska bli så mätt att man vill bo över också, säger David Ribas halvt på skämt.

Hitta hit: Carrer Farinera, 7, 07430 Llubí

3/ CAN GAVELLA

Strandklubb med paella to die for

Med balans värdig de bästa av ballerinor kryssar servitörer mellan borden med paellapannor om en halvmeter i diametern. Hos strandklubben Can Gavella vid Playa del Muro är det just paellan som drar gästerna, många av dem mallorquiner. Och läget såklart, direkt ovan den nära badvänliga beachen. Kökets tolkning av risrätten är på äkta lokalt vis: Man får man skidor av grön paprika att använda som sked till att äta med. Portionerna är så pass väl tilltagna att de även räcker till middag – något som även insisteras av personalen som gärna boxar upp den mat som blir över.

–Vi vill att vår mat och stämning ska räcka ända hem, säger en servitör i ljusblå t-shirt och ler innan han sträcker över resterna från dagens lunch.

Frasiga nyfriterade småbläckfiskar, chipirones är en annan självklar rätt att börja med. Det här stället räds heller inte att bjuda upp till dans. Det hela går från drömsk housemusik i bakgrunden till fest på ett par minuter under högsäsongernas lördagar. Även om söndagarna är lugnare och mer familjeorienterade. Säsongen drar igång här någonstans slutet av mars. Till en början bara under helger. Men under högsommaren är bordsbokning att rekommendera.

Hitta hit: Disseminat Caset.Capellans, 136, Can Picafort, cangavella.com

4/ BODEGA RIBAS

Vingård som värnar om det lokala

Vingårdarna på Mallorca börjar ta sitt arv allt mer seriöst. Istället för internationella druvsorter satsar många på de inhemska som hamnat i skymundan. Syskonen Araceli och Javier Servera Ribas är två sådana eldsjälar inom öns vinindustri. Efter att ha tagit över gården från sina föräldrar så satsar de alltmer på hållbart vinmakeri – på att gå tillbaka till rötterna. De planterar ut druvor som Cabernet Sauvignon och Merlot. Istället har satsningar på den nästan utdöda vitvinsdruvan Gargollasa fått nytt liv på deras marker.

–För mig är det en självklarhet att vi ska vara helt ekologiska, säger Araceli Servera Ribas.

I Bodega Ribas vinbutik kan man fortfarande köpa vin till literpris på dunk. Att komma förbi på en spontan provning här kostar inget. Men att göra en vertikal provning med lokala tapas i solen på huvudbyggnadens innergård är en upplevelse i sig. Från vitt, till rosé, rött och gårdens egna söta viner. Inte sällan går Araceli själv och spiller vinerna.

–Vi vill att våra gäster ska känna smaken av Mallorca. Och då är det ju extra roligt att kunna jobba med lokala druvor, säger vinmakerskan.

I år kommer produktionen att öka med 20 000 buteljer från deras normala produktion om 170 000. Deras största druva är Mantonegro som ger ett lätt vin med mörk färg.

Hitta hit: Carrer de Muntanya 2, Consell

5/ CA NA TONETA

Familjärt ställe med mycket hjärta

Det är lite uppochner hos Ca Na Toneta i byn Caimari. På ett charmig vis. Baren är inuti en gammal ombyggd garderob och servisen arbetar i privata kläder. Även om uttrycket hemmahoskänsla känns något slitet så är det precis vad systrarna bakom detta ställe lyckas med.

–Vi är en typisk mallorquinsk familj där allt kretsar kring mat. Vi älskar att ha folk över. Det ska vara som att komma hem till oss, det här är ju vårt familjehus trots allt, säger Maria Solivellas.

Hon driver stället tillsammans med systern Teresa som jobbar ute i matsalen. De tog över deras mamma, och Maria lärde sig kockyrket av henne – som även hon var självlärd.

Här serveras en 6-rättersmeny med tydliga spår av trakten och systrarnas familj. Från egna trädgården kommer många av råvarorna, och menyn är till nittio procent ekologisk.

–Choklad, socker, vin och kaffe köper vi in men inte så mycket mer, säger kocken stolt.

Hon värnar om beståndsdelarna i sin mat. Att de kommer från bra, närodlade, förhållanden. Olivoljan kommer från en morbror och oliverna – de mest ljuvliga man kan hitta – från mammas trädgård. Brödet bakas i grannbyn. Ca Na Toneta är en drivande motor i ett slags lokalt kretslopp. De var även tidiga med att ta in naturliga och biodynamiska viner.

Men inga män syns till. I servisen råder ett matriarkat.

–Vi gillar killar men kanske inte på jobbet, skrattar Teresa Solivellas och berättar att de faktiskt har en kille som jobbar i köket just nu.

Hitta hit: Carrer de Horitzó, 21, Caimari.

Palma i det tjugonde århundradet

Mario Verdaguer beskrev det bra i sitt arbete “La Ciudad Desvanecida”, Den tynande staden: “För varje enskild person som försvinner, försvinner även en stad. Byggnaderna stannar kvar, folket och bilarna rör sig fortfarande längs gatorna, men allt det här är bara en fantomagoria.”

Och visst är det så. Alla bevarar en stad i sitt minne och i sin historia. Men även det omvända gäller: “För varje hörn av staden som försvinner eller förvandlas, så bevaras det som en del av minnet hos många människor. Som ett fragment av deras inre stad.” Symbiosen mellan stad och människa är absolut.

Text: Carlos Garrido

Översättning: Karolina Kallentoft

Det blir till en intressant reflektion när vi ser på Palma i det tjugonde århundradet. En stad som på ett visst sätt fortfarande lever i fotografier och samtalsämnen från förra seklet (“la Isla de la Calma”, “bahía de Palma”, “semester på Mallorca”) men som för länge sedan upphörde att vara samma stad.

Det är ett så brett ämne, så obegripligt att det bästa vore att studera det i mikroskop. Låta det passera genom en liten sil. Hitta en referensknapp som förklarar allt.

För mig personligen går min första upplevelse av Palma tillbaka till början av 1970-talet. Och det på en speciell plats – det lilla vandrarhemmet på la Pau och området däromkring. När jag anlände till hamnen bad jag taxichauffören ta mig till ett pensionat “som var anständigt”. Och han körde mig till det nu icke existerande Pensión la Paz.

Ibland tas jag tillbaka på en sentimental resa till denna speciella del av min stad. Cafét Can Martí är fortfarande exakt detsamma, men håller nu bara öppet under dagen. Från bageriet Forn des Racó sipprar ännu doften av nybakade ensaimadas som förtrollar sinnena. En promenad längs carrer de Can Sales, genom Sant Feliu är att ta en promenad genom en stad utan dess like. Moderna barer, klädbutiker, en hel drös konstgallerier. Man inser snart att många byggnader i området nyligen rustats upp. Förmodligen av utländska investerare som man med stor sannolikhet kan hitta på några av barernas uteserveringar. De dricker och minglar i en avslappnad atmosfär där du kan höra tyska och svenska talas mellan beställningarna av en ”gin tonic”.

Denna del av Canavall, den gamla delen intill det angränsande Born, visar upp en bra bild av Palma i det tjugonde århundradet. Det är en modern, europeisk stad, med samma stora varumärken och franchisebutiker som i andra stora städer. Detaljhandeln är oöverträffad. Stadens citykärna omges av en förfinad och internationell atmosfär. I den här delen av Palma hittar man samma märken och butiker som i Barcelona, Madrid, Rom eller Paris. Mode, inredning, den senaste tekniken… Globaliseringen har förvandlat en liten provinsiell stad till en kosmopolitisk huvudstad. Åtminstone Palmas centrala delar.

Jag stannar till ett ögonblick framför lägenhetsblocket där Pensión La Paz brukade ligga. Det var här jag tillbringade mina första nätter i Palma. Jag ser mig omkring. Och jag inser att denna stad är den “fantomagoria” som Verdaguer talade om. Den som inte existerar. Bottenvåningen där Na Margalida brukade spela piano med dörren på glänt och sålde sina snäckor som hon målat naivistisk. Mataffären på hörnet. Den halvt övergivna, hemsökta herrgården. Källaren där några äldre fattiga systrar bodde som sällan gick ut. Palatset där ett brott begåtts. Apoteket som ägdes av “Margarita la de la lejía” (Margarita som säljer blekmedel). Platsen där en sierska läste tarotkort för skolflickor… Jag passerar hörnet där tobaksförsäljaren Francisca brukade hålla till. Jag imponerades alltid av hur hon lyfte sina kjolar för att visa sina snoddar med insmugglad tobak. Nu ligger ett boutiquehotell på samma plats.

Förvandlingen har varit så stor att det känns som en helt annan stad. Numera är hyrorna skyhöga, endast inom räckhåll för investerare, semesteruthyrare och förmögna. Innan var husen som grottor. Branta trappor, mörka, bullriga. Människorna levde sina liv ute på gatorna och i barerna. Idag råder samma atmosfär som i ett hippt kvarter i södra Frankrike. Egensinnigt, rofyllt. Fyllt till bredden av designföremål och samtida konst.

Jag älskar att korsa El Born från Sant Feliu och gå längs med Carrer Constitució, förbi postkontoret och regeringsbyggnaden och sedan upp längs Canamunt. Stadens högsta punkt.

När du når området kring Plaça Cort är turisttillströmningen stor. De anländer i hela bataljoner längs esplanaden från katedralen. Det är som ett slags “elefantparad” som passerar över Plaça Major och som upplöses först i slutet av Sant Miquel. Många är kryssningspassagerare eller på tillfälligt besök. Man ser lätt vilka butiker som öppnats enkom med dessa turister i åtanke. Fullpackade med souvenirer och lokala produkter som ensaimada och sobrasada. Och så glass, massor av glass. Butiker som säljer t-shirts. Och uteserveringar där mängder av människor med mobilkameror, hästdroskor, transportfordon, grupper ledda av paraplybärande guider, turister på cyklar eller Segways, alla passerar de just här.

Detta hjärtat av Palma har förvandlats till ett superkommersiellt centrum. Aktivt under större delen av dagen. Outtröttligt, mångfacetterat. Jag kämpar för att känna igen Plaça Cort som det en gång var. Med en grupp pensionärer sittandes på en stenbänk framför stadshuset. Några bilar som sakta körde förbi. Den loja polismannen i dörren som hälsade på en disträ lokalpolitiker. Apoteket, lagerlokaler med kläder. Sett från vårt nuvarande perspektiv skulle det betraktas som en by.

För att inte tala om de centrala delarna av Canamunt. Till och med de legendariska juvelerarna längs carrer Argentaria har slagit igen. Istället för skumma lokaler med ägaren stående utanför entrén, vaksam och fåordig, är området nu fullt av moderna affärer, gourmetrestauranger och delikatessbutiker. Turister som tar sig till Plaça d’en Coll landar i en labyrint av uteserveringar, barer och restauranger. Horderna svämmar över de trånga gatorna i ett öronbedövande snatter. Röster, gatumusikanter. Det är som om torget låg mitt i en by i Toscana.

Även om du banar dig fram längs de allra smalaste gatorna, som Can Sanç, möts du av små lokaler som en gång inhyste dunkla slakterier och som nu förvandlats till en vermouthbar eller liknande. Mittemot de evigt brinnande lamporna inne på Can Joan de s’Aigo, en alltid lika aktuell plats att besöka för den riktiga pilgrimen. Det tycks omöjligt att föreställa sig att denna gränd en gång var en dunkel och farlig plats att befinna sig på. Där publiken från Teatre Sans brukade mingla och dit pensionärerna letade sig in för en varm choklad på Can Joan de s’Aigo. Utöver detta bara katter och stillhet.

Om du följer gränden och korsar Plaça de la Quartera och la Plaça Mercadal möts du av en plats mitt i förvandling. Det är som ett laboratorium mitt i detta tjugonde århundradets Palma, och den sprider sig obevekligt. Men du kan ännu mötas av övergivna, nedklottrade byggnader som på andra håll i dessa kvarter. Återhämtningen befästs gradvis. Moderna barer flankeras av hemlösa som sover mellan pappskivor. Och mittemot det välbesökta soppköket Zaqueo ligger ett modernt hotell – svenskägda Palma Suites. Det andra sidan av myntet.

Ruinerna av det andra Palma finns här. Den del som dog. Barrio Chino, byggnaderna med flagad färg, gränderna utan återvändo. Inte ens turisterna eller de nyinflyttade har hittat ända hit in. Inte förrän man kommer fram till avenyerna, där världen förändras helt. Det ena kvarteret har inget att göra med det andra. Längre bort breder den livliga staden ut sig som vilken som helst. En med bostadskvarter och grannar. Utan turister och hästdroskor.

Efter år av debatt om den säsongsbetingade turismen har Palma nått fram till filosofens sten med jämnare besökssiffror över året. Med undantag för några få veckor under vintern slår nu stadens hjärta oavbrutet. Nu rör sig inte längre bara äldre par, eller nunnor eller sjömän eller militärer, inte grupper av flickor i skoluniform eller tysta män i överrock genom gränderna. De har förpassats till staden i skuggorna. Till Verdaguers fantomagoria.

Idag kan du höra många språk talas. En mix av musik strömmar ut ur lokalerna längs carrer del Sindicat, stadens tidigare ”red light district”. Det tjugonde århundradets Palma är avantgarde, kommersiellt, färgstarkt. En streamad webbfilm jämte de svartvita fotografierna från förr.

Men kära läsare, låt dig inte luras. Lika snart som staden transformeras, går det gamla, glömda Palma förlorat. Kanske kommer det tjugonde århundradets Palma att försvinna en dag för att åter bli något annat. För detta är historien och framtidens naturlag. Då alla våra känslor och bilder av idag blir till en fantomagoria.

Vingården Macià Batle: ”Som att dricka av Mallorcas dofter, smaker och solsken.”

När man diskuterar vin på Mallorca är det omöjligt att inte nämna Macià Batle. Med sin över 150-åriga historia har vingården blivit ett med ön. Men det är lika mycket kvaliteten som storleken som gör den till en av de två “stora” på Mallorca.

Berättelsen om Macià Batle går tillbaka till 1856. Vari ligger hemligheten att ha kunnat nå den position ni har idag?

Kopplingen till jorden och markerna. Om man ska förstå Macià Batle måste man också förstå vårt förhållningssätt till vinodling, från kultivering av vinstockarna till druvornas förädling till vin. Vi har platsen dokumenterad där det första vinet på Macià Batle producerades 1856 och vi är verksamma på platsen än idag. Varje år lär vi oss oss mer och vi har kunnat överföra vår samlade kunskap till våra efterkommande, vi har skapat en länk tillbaka i tiden som kan berätta för oss om vinodlingen historia på Mallorca.

Macià Batles viner bjuder på en stor dos tradition och kultur. Vilka är grunderna för ditt arbete?

Lika stor passion som jag har för marken är min passion för dess frukter, i det här fallet för vinet. Det är en passion som har lyft oss över det grundläggande att odla druvor goda nog för att göra ett bra vin. För utan ett ömsint och respektfyllt jordbruk, kan man inte få ett bra resultat. Utöver denna passion har vi det hårda arbetet. Det ligger många timmar bakom varje flaska vin som når marknaden, många provningar, många coupages och många timmar av dedikation för att ta fram det vin som vi vill ha.

Vad har förändrats under senare tid i vinvärlden?

Tekniken och kunskapen har förändrats mycket. Många problem som vi tidigare drogs med har kunnat lösas genom att införa ett kylmoment i lagringsprocessen och med en bättre kontroll av jäsningen och de kemiska processerna. Tack vare detta kan vi med fog säga att vi idag kan producera det bästa vinet som någonsin gjorts i mänsklighetens historia.

Vad är viktigast för att kunna ta fram ett gott vin?

Att tro på, älska och njuta av ditt arbete, men framför allt att vara tydligt med vad du vill göra, vilken typ av vin du vill göra och hur du vill göra det.

Macià Batle är den mest prisbelönta vingården på Mallorca. Vad är det som utmärker er?

Det är klart att man inte får över 300 internationella utmärkelser och höga poäng i internationella guider av en slump. Vi har vunnit priser i Spanien, Frankrike, Tyskland, Belgien, England, Österrike, Schweiz och Kanada… och nu är jag ändå säker på att jag glömt några.

Vårt åtagande att definiera och utveckla det unikt mallorkinska i våra viner har tagits emot mycket väl. Det får inte handla om att göra viner som efterliknar en rioja, en bordeaux eller de australienska vinerna. Det måste handla om att överföra allt det som vi sammankopplar med Mallorca till våra viner, att låta varje munfull vara som att dricka Mallorcas dofter, smaker och solsken. På så sätt uppnår vi en differentierad kvalitetsprodukt som respekteras och erkänns över hela världen.

Vinturism är på modet. Vad erbjuder vingården Macià Batles sina besökare?

Vinturismen blir allt starkare för varje dag, och det av många skäl. Först och främst på grund av det ökade intresset för vin, men också för att vinodlarna lärt sig att bemöta efterfrågan och anpassat sina vingårdar för större besöksgrupper genom att utforma särskilda visningar och gör upplevelsen attraktiv.

Macià Batle var tidigt ute med att se potentialen i vinturismen. När vi byggde vår vingård i Santa Maria lade vi stor kraft vid hur våra visningar skulle utformas, med stopp för en rad aktiviteter och audiovisuella presentationer, och med provsmakning av fyra till fem olika viner som avslutning.

Vilken typ av publik kommer på era visningar?

Alla sorter, men kanske särskilt utlänningar som väljer att addera ett besök på vingård till de andra aktiviteterna man planerar på ön. Vi har också många besökare bland de som bor permanent på Mallorca, särskilt på vintern, vilket visar ett ökat intresse för att lära känna det lokala vinet.

Vilka viner tycker du själv mest om? Vilket skulle du rekommendera vid stora tillställningar, som till exempel ett bröllop?

Det är alltid svårt att generalisera, främst för att yngre kanske inte uppskattar samma slags vin som äldre personer, och jag har även märkt att smakpreferenserna kan skilja sig beroende vilket land man kommer ifrån. Men framför allt har jag sett en skillnad i efterfrågan beroende på säsong. På sommaren dominerar vita viner och kanske ännu mer rosévinerna, och när det blir svalare är det ofta rött som gäller. Smaken för vin förändras över tiden och nu efterfrågar många lite mjukare, mer aromatiska och friska viner som är lätta att dricka och sparar de mer intensiva och kraftfulla vinerna för mer speciella tillfällen, som jul eller vissa högtider.

Vilka är era största marknader utomlands? Finns det någon marknad som är svår att slå sig in på?

Vår främsta utländska marknad är Tyskland, följt av England, Sverige och Schweiz.

Det känns naturligt att arbeta med länderna inom EU. Självklart är det så att den gemensamma marknaden gör det enklare för oss att exportera, till skillnad mot de länder som ligger utanför. Vi exporterar också vin till USA, Japan och Kina, men det kräver mer byråkrati.

Tror du att det saknas acceptans för vin bland unga? En del ungdomar verkar mest vara intresserade av drinkar och öl.

Jag tror att det finns en brist på kunskap, men vi kan också se att det vid en viss ålder, ungefär i 25-årsåldern, väcks ett intresse för vin som ofta börjar med rosé eller vita viner, och som ökar med åren. Vinet samsas förstås med övriga alkoholhaltiga drycker, men de hälsosamma fördelarna med en måttlig konsumtion av vin gör att många vill lära sig mer.

Vilka är dina mål för 2018?

Som varje år är vårt främsta mål att producera goda viner. Att ta hand om vinstockarna så att de ger fina druvor så att människor världen över kan fortsätta att njuta av dem.

Khalil, Orange Valley – Ove blev mitt eldprov

Det var mycket som skulle bevisas. Det var Khalils första filmuppdrag med Orange Valley. Busskraschen var den största olyckan som någonsin hade iscensatts på Mallorca. Och så det svenska arbetssättet som Khalil ville införa, med fokus på kommunikation istället för den hierarki som ofta råder i filmbranschen, utanför Sverige. Som nybliven producent och delägare i Orange Valley blev Mallorcascenerna i den svenska långfilmen En man som heter Ove Khalils eldprov. Uppdraget blev en framgång. Nu, tre år senare, har allt satt sig och Khalil har siktet på att få Orange Valley att växa.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Khalil Al Harbiti hamnade på Mallorca lite av en slump. För fyra år sedan köpte en lägenhet i Palmas gamla stan som investering. Väl här blev han kontaktad av grundaren till Orange Valley, dansken Thomas Kristensen. Hans tidigare delägare hade hoppat av och nu sökte han en ny producent och partner. Uppdraget passade Khalil där han befann sig i livet just då. Han bestämde sig för att ge det ett år. Men det krävdes mycket jobb för att få företaget dit han ville så han gav det två år till. Idag har Orange Valley nya kontor på Kanarieöarna och i Madrid och har precis producerat sin första långfilm. Khalil räknar på sina fingrar där han sitter framför mig i mötesrummet, och utbrister plötsligt:

– Det är faktiskt tre år just idag, jag borde bjuda mina anställda på tårta! Och han ser riktigt lycklig ut när han fortsätter: Jag har nått mina mål, nu handlar det om att fortsätta utvecklas.

Orange Valley är ett produktionsservicebolag som tack vare Thomas länge var framgångsrika inom filmutrustning och teknik. När Khalil klev in gavs han fria händer. Det han tog med sig från sina 17 år inom svensk och internationell filmproduktion var framför allt sättet att arbeta på. Det typiskt svenska, där värderingar och kommunikation står i centrum.

– Nu är jag här, och då måste bolaget reflektera mig och vad jag står för. För mig är det viktigt att vi jobbar tillsammans, som en familj. Alla i teamet ska vara öppna och mottagliga för vad de kan behövas till, och känna ansvar för helheten.

Orange Valley står för all produktion och filmteknisk service under inspelningarna. Oftast har de 30–40 filmarbetare på plats med utrustning, ibland ända upp till åttio. Man letar också upp inspelningsplatser, tar in skådespelare, modeller, statister och står för rekvisita. Khalis eget fokus ligger främst på kundkontakt, budget och planering. Under själva inspelningen har han ofta hjälp av en linjeproducent eller produktionsledare, men Khalil är också själv på plats.

Manus, huvudkaraktärer, klippning, musik och efterarbete står uppdragsgivaren för, som ofta är en reklambyrå eller ett produktionsbolag.

– Vi konkurrerar inte med dem och ska inte heller göra det, men inom kort hoppas jag att vi även kan erbjuda samproduktioner.

På gymnasiet läste Khalil en media-, film- och fotoutbildning, och fick sin praktik på Fucking Åmål. Det var den första långfilmen som spelades in i Trollywood, Sveriges första riktiga filmcentrum, och Khalil blev kvar. Parallellt pluggade han film och läste grafisk kommunikation och projektledning på Stockholms universitet. Han har också tillbringat mycket tid i Madrid. Att gå in i ett produktionsbolag på Mallorca var därför inget stort steg att ta.

– Jag älskar mitt hemland Sverige och jag har vänner och hela min stora familj där, men jag ser det inte längre som ett alternativ att flytta tillbaka. Här på Mallorca finns så mycket, och jag har min partner här. När jag vill fylla på med energi åker jag till Madrid där jag har många vänner. Jag känner mig också mer och mer hemma här, jag har olivfärgad hy, är liten till växten och ser väl mer ut som en spanjor än den typiske svensken.

När folk frågar brukar han säga att han kommer från Stockholm, eftersom det är där han har bott längst tid. Han skrattar till när han berättar:

– Under min uppväxt var det hela tiden folk som frågade mig på engelska var jag kom ifrån. Mina vänner brukade bli vansinniga på det.

Men det är i Uppsala Khalil är född och uppvuxen, som nummer två i en familj med sex syskon. Föräldrarna är palestinier och hans pappa kom till Sverige på stipendium redan 1962.

Mallorca har länge varit viktig för mode och reklamproduktion. Fördelen med att spela in här har mycket med avstånd att göra, Mallorca har bra läge i Europa och det är nära till allt. Skattelättnaderna som Spanien införde 2015 spelar också in

– Pappa har jobbat inom psykiatri hela sitt liv, och hade jag valt yrkesbana idag hade jag kanske blivit terapeut. Men jag har nog ett hat-kärleksförhållande till det, för pappa jobbade väldigt mycket och var inte direkt en närvarande far. Men idag har vi en bra kommunikation.

Som barn gick Khalil ofta i sina egna tankar, och hade inte alltid tålamod med skolan. Samtidigt var han en stark förebild för sina småsyskon när det kom till att leva i en mixad kultur. Han storasyster, den duktiga plugghästen, sa irriterat en gång att han alltid var en sådan som klarade sig. Khalil ler åt minnet med sitt varma Darin-leende:

– Jag förstår det där nu. Hon hade faktiskt rätt.

Idag kallar han sig perfektionist och nämner halvt på skämt en hög diagnoser för att beskriva sin energi. Sedan han klev på Orange Valley har han jobbat 80 procent av sin vakna tid. Varje dag är han en stund på kontoret, och är det inspelning är han förste man på plats på morgonen för att se att allt är i ordning, ända tills allt är klart. Inte sällan tar han ut kunden på middag på kvällen. Dessutom tar han uppdrag vid sidan om, bland annat i produktionen av den flerfaldigt guldbaggebelönade långfilmen the Nile Hilton incident.

– Livet hade varit enklare om jag inte var perfektionist, men professionellt är det en styrka. Och jag har ju min dator, så jag kan jobba var som helst.

Många dagar och veckor går åt säljresor. Kunderna kommer från hela världen, och många från Skandinavien. De flesta uppdragen rör reklamfilm, det är också där det finns mest pengar även om det inte ser ut som för tjugo år sedan, innan webbannonsering slog igenom. Filmprojekten tar längre tid i anspråk men betalar sig bättre än förr. Stillbildsfoton och musikvideos är annat de erbjuder.

– Mallorca har länge varit viktig för mode och reklamproduktion. Fördelen med att spela in här har mycket med avstånd att göra, Mallorca har bra läge i Europa och det är nära till allt. Skattelättnaderna som Spanien införde 2015 spelar också in. Men framför allt är det klimatet och miljöerna som avgör. Vi har sol, hav och natur, men vi spelar även in storstadsscener.

Khalil visar en reklamfilm på datorn som inleds med en åkning över skyskrapor.

– Den är inklippt, men alla scenerna med fasader i bakgrunden är filmade här i Palma.

Sedan klickar han fram scenen med busskraschen i En man som heter Ove, och berättar hur de tog sig an den. Teamet dekorerade två bussar identiskt, sedan delade de den ena i tre delar. Dessa svetsade de sedan ihop så den skulle se ut som efter en autentisk olycka. Det är tydligt att Khalil är stolt över resultatet.

Det är dags att avrunda och vi lämnar mötesrummet. Alla fem anställda är på plats och hälsar hjärtligt. Utanför fönstret en våning ner är uteserveringarna på calle Borne välfyllda.

– När jag flyttade hit var det här ett traditionellt spanskt kontor, vilket innebar att de till exempel inte hade kök. Det var självklart att man gick ut varje gång man skulle hålla möte, eller bara ta en kaffe. Men jag vill att kontoret ska spegla vilka vi är. Jag ville ge en känsla av trygghet och tillit. Därför var val av möbler och belysning jätteviktigt för mig. Förutom att sätta in ett riktigt kök.

Parallellt med allt annat arbete renoverade Khalil sin lägenhet inte mindre än tre gånger. Innan jag går berättar han att han nyligen hade sin första semester. Först när de tre veckorna var över lyckades han varva ned, och han erkänner motvilligt att han borde ge sig själv utrymme i kalendern för lite längre ledigheter. När jag föreslår att han kan delegera mer tar han sin pappa som exempel.

– Han gick i pension nyligen och den började han genom att starta två nya företag. Men pappa är min förebild. Det är till stora delar tack vare honom jag är den jag är. Så tyvärr är jag inte säker på att jag kommer att lyckas.

Vackra possessions

Don Gabriel Claret, Ludwig Salvator, Ramon Llull, Bartolomé March, Bernado Febrer, Ramon Despuig. Är namnen bekanta? Det borde de kanske vara för alla Mallorcaälskare ty dessa personer har skapat en stor del av öns rika historia. Vi har besökt några av de fantastiska minnesmärken i form av fincas och possessions som de har lämnat efter sig- många är idag lyxhotell.

Text: Evelyn Pesikan

Foto: Pär Olsson

Att både vardagslivet och besökslivet på ön har ändrat karaktär många gånger under historiens lopp är knappast en nyhet. Sedan 1960-talet har turisternas fokus legat på solbad och strandliv men det var knappast vid kusterna som människor en gång valde att bosätta sig på Mallorca, där fanns det alldeles för många faror- och alldeles för lite brukbar jord. Den som letar efter vackra fincas och possessions, ursprungligen de gods som den spanske kungen Jaume I tog över efter de moriska godsägarna och sedan skänkte till bland annat korstågsfarare, måste med andra ord bege sig inåt landet och upp mot bergen. Vilket är precis vad vi gör.

Första anhalten är det magnifika Castell Son Claret i Es Capdella. Vi kommer tyvärr för sent för en riktig middag i restaurangen Zaranda men får ändå avnjuta ett axplock av stjärnkocken Fernando P Arellanos imponerande gastronomiska skapelser i den enklare bistron. Vi dricker med välbehag ett sofistikerat mallorkinskt vin och en excellent Hierba, den vackert gröna örtlikören som doftar av nästan allt som växer på Mallorca. Varje hushåll med självaktning gör sin egen variant av denna förmodligen djupt hälsosamma dryck som ju som alla Mallorcakännare vet är den perfekta avslutningen på en sen middag. Lyxen här på Son Claret är total, allt är perfekt renoverat in i minsta detalj men det är först när vi beskådar den enorma (132 ha) egendomen i dagsljus som vi inser hur grandiost öns forna markägare levde. Den vackra fincan omtalas redan år 1450 men det var godsägaren Don Gabriel Claret som mot slutet av 1800-talet slog samman fem olika gårdar och skapade Son Claret. Efter flera års varsamt renoveringsarbete av de nuvarande ägarna Christine och Klaus-Michael Kühne förvandlades det anrika godset till detta lyxhotell som öppnade 2013.

Som alltid är det svårt att slita sig från vackra platser men vi blir verkligen inte besvikna av det som möter oss på det femstjärniga kurhotellet Fontsanta (heliga källan) som är beläget i slättområdet Campos. Det välgörande källvattnet här sägs ha upptäckts av romarna.

Men en annan legend säger att vattnet upptäcktes av en slump när man märkte att djur och människor som vistades här i närheten inte drabbades av epidemier, säger Naomi de Castillo, som tar emot oss på denna heliga plats som under många år lockade hit pilgrimer som ville njuta av och/eller bli helade av mirakelvattnet som är 37 grader varmt och innehåller en mängd olika salter och mineraler.
Fontsanta, som är det enda ”äkta” underjordiska termalbadet på de balerariska öarna, utvecklades under mitten av 1800-talet och lär ofta ha besökts av den Habsburgske ärkehertigen Louis Salvador (mer om honom senare)

År 2012 öppnades det nuvarande hotellet, berättar Naomi medan hon visar oss runt bland bassänger och individuella badkar.
Det varma och salta vattnet anses bland annat vara välgörande för luftvägsbesvär. Vi hinner tyvärr inte ta något dopp för vi måste ”mödosamt” arbeta oss igenom något annat ytterst välgörande, nämligen en av tidernas mest perfekta luncher- skapad av unga kökschefen Celia Martin-Nieto Seldas.

Madre mia vilket handlag detta unga stjärnskott har. Vi serveras bland annat en mild potatiskräm med pilgrimsmussla, en utsökt ceviche gjord på lokal bläckfisk, räkor, avocado och majs, därefter en fräsch grönsallad med torkat oxkött och svamp. Allt toppat med kökets specialitet- en stor saltinbakad nyfångad fisk som i likhet med den eleganta efterrätten, baserad på choklad, timjan och citron, formligen smälter i munnen. Principen här är att endast använda lokalproducerade råvaror och att fokusera på traditionella mallorkinska rätter.

När vi orkar röra oss igen promenerar vi sakta runt på de blom-och örtdoftande ägorna och beundrar den milsvida utsikten innan vi rullar vidare i sydöstlig riktning mot ett annat magiskt ställe – svenskägda Cal Reiet (lille kungen) strax utanför Santanyi.

Här har förre finansmannen Henning Bensland tillsammans med sin hustru Petra skapat ett veritabelt paradis av en gammal övergiven finca som de hittade av en slump.

Vi letade efter ett sommarhus i Spanien och var egentligen på väg till Ibiza när vi av olika skäl snubblade över Cal Reiet, berättar Henning Bensland.

Paret insåg snabbt att denna fastighet med sin vackra trädgård som är full av blommande hibiskus och bougainvillea var lite väl stor för att bara användas som sommarhus.

För några år sedan bestämde vi oss för att göra Cal Reiet till en holistisk oas dit man kan komma för att bygga upp både sin själ och sin kropp, säger han och tillägger att hotellet är mycket populärt bland yogagrupper men att alla typer av gäster förstås är välkomna.
Han visar oss runt i det pietetsfullt renoverade huset från 1881 som tidigare ägdes av en mallorkinsk redarfamilj. Längst upp ligger ett fascinerande och eftertraktat tornrum där man har en milsvid utsikt åt fyra håll. I mitten av det märkliga rummet hänger en gunga och det är en skönt avspänd upplevelse att sakta gunga fram och tillbaka medan ögonen njuter av det vackra landskapet långt därnere.

Vår lyxiga fincatur fortsätter med en snabb lunch på Hilton Sa Torre, ett magnifikt, avskilt beläget gods från 1300-talet som flankeras av gamla mallorkinska väderkvarnar och idag är ett femstjärnigt hotell. Sa Torre skänktes till familjen Febrer av den spanske kungen mot slutet av 1300-talet men ägdes från 1540 och 450 år framåt av familjen Villalonga. Efter omfattande men varsamma renoveringar med syftet att bevara den grandiosa fincans ursprungliga yttre karaktär omvandlades Sa Torre till ett lyxhotell för tio år sedan.

Därefter vänder vi näsan mot nordväst. I utkanten av pittoreska Deia tar vi in på anrika Belmond La Residencia som ligger intill författaren Robert Graves villa, idag ett museum. Belmond, som från början är en finca från 1500-talet med stora olivlundar, ägdes mellan 1987 och 2002 av sir Richard Branson. Hotellet som är byggt i terrasser är nästan overkligt stort med rum utspridda över en stor och lummig yta. Även här är lyxen- och stillheten- total och utsikten är bedövande vacker.

Hittills har vi bara besökt fincas som omvandlats till hotell men ännu inga så kallade possessions, som är namnet på stora gods som ursprungligen var en gåva från den spanske kungen till korstågsfararna. Som ett avslut på vår härliga resa väljer vi därför ut tre possessions som passar oss geografiskt- först Monestir de Miramar nära Valldemossa, ett magnifikt beläget kloster som grundades av den kände filosofen och författaren Ramon Llull (1232-1316)

Bara några kilometer därifrån ligger Son Marroig, en praktvilla som kan skryta med en av Europas mest himmelska utsikter. Här bodde under större delen av sitt liv den österrikiske ärkehertigen Louis Salvador/ Ludwig Salvator (1847-1915), kusin till kejsar Franz Joseph. Det i princip intakta huset som han motvilligt blev tvungen att överge i samband med utbrottet av första världskriget är idag ett mycket sevärt museum. Om man har tur kan man få en glimt av den äldre damen Isabel Ribas som bor på egendomen och ofta går och påtar i den fina trädgården. Hon är barnbarn till förvaltaren på Son Marroig och har tillbringat hela sitt liv här.

Om jag är nöjd med mitt liv?Ja bättre plats finns inte på jorden, säger hon stillsamt och vi håller med.

Innan vi återvänder till Palma besöker vi Raixa, ett stort gods nära Bunyola från den tid då morerna styrde på Mallorca. Idag är det ett kommunägt museum och det finns inte mycket kvar av den ursprungliga inredningen. Raixa, som länge ägdes av hertigen Ramon Despuig, är mest känt för sina trädgårdar som lär vara de största på hela ön.

Vi toppar slottsturen med ett besök på en för många kanske okänd men mycket sevärd pärla: Palau March intill katedralen i Palma. Idag är detta ett museum med mycket vacker konst och stilfulla möbler men under sju decennier var det den välbeställda familjen Marchs privatbostad. Den siste ägaren, den mallorkinske konstsamlaren Bartolomé March (1917-1998) grundade Foundation March 1975- en kulturgärning som idag uppskattas av oss www.fundacionbmarch.es

Boende:

Många av öns fincor och possessions är idag omvandlade till lyxiga hotell. Castell Son Claret är ett praktexempel.
www.castellsonclaret.com

På det vackra kurhotellet Fontsanta kan man både bo, bada sig frisk och äta gudomligt gott.
www.fontsantahotel.com

Svenskägda Cal Reiet utanför Santanyi är ett paradis för välbefinnande och själslig ro. Rummen är vackra och den omfattande massagemenyn och det fräscha gröna köket är imponerande.
www.calreiet.com

För den som vill ha lantlig stillhet i kombination med modern och storskalig lyx är Hilton Sa Torre ett bra val:
hotelsatorremallorca.com

Belmond La Residencia är en estetisk hotelldröm med ett fantastiskt läge i Deiá.
www.belmond.com (tryck på Spanien)

Sara, pilot med bas i Palma

Första gången hon flög fick hon en panikattack. Sara Johansson var sexton år och satt på planet till Rhodos.
– Jag var skiträdd men de tog så bra hand om mig, berättar hon. Kabinchefen höll om henne hela resan och på hemvägen möttes hon av personal redan vid gaten.
Andra gången kom wow-känslan.
– Det var före ’nine eleven’ och jag fick sitta i cock-pit. Det var världens känsla! De hade så bra koll på allting, på tekniken och jag blev tagen med storm.

Text: Karolina Kallentoft

Foto: Pär Olsson

Kanske krävs det en sådan känsla för man ska ta steget till att bli pilot. För det är inte en enkel väg att gå. Men Sara Johansson gjorde det. Beslutet tog hon i bilen till frisörsalongen i Borås som hon ägde sedan sex år. Hon hade gjort allt, gjort visningar, bröllop, hade en full kundkrets. Var det så här livet skulle bli?

Hon åkte den vanliga vägen, men mitt i ett backkrön slogs hon av tanken: Tänk om jag kunde lyfta här istället? Tänk om jag var pilot!

Samma dag googlade hon och fick träff på en rekryteringsdag för piloter. Hon gick dit, och de satte henne att göra vad som visade sig vara intagningstester. Sara var helt oförberedd men blev antagen.

– Alla sa att jag inte kunde bli pilot. De tror mig knappast än, nu när jag har flugit Boeing 737 i två år. Jag har aldrig varit den smarta utan den som drog skämt. Men jag har alltid haft självförtroendet och jag tänkte att man bara lever en gång, och då får man göra det bästa av det.

Hon var ännu bara början men Sara hade bestämt sig. Utbildningen var dyr och hon behövde komplettera sina betyg. Sara hyrde ut sin frisörstol och jobbade dubbla pass på ett café i Norge samtidigt som hon pluggade. Året därpå började hon utbildningen för privatflygarlicens.

– Men det var en riktig käftsmäll, berättar hon. Vi läste meterologi, flyglagar, navigation och 11 ämnen till och det var så fruktansvärt svårt.

Ändå fortsatte hon. Under 2,5 år pluggade hon samma ämnen fast djupare för att få sin efterlängtade CPL, Commercial Private Licence. Då kom nästa smäll.

– Det fanns inga jobb, och jag fick gå tillbaka till frisörstolen. Jag sökte och sökte men inget hände. Det var då jag tog beslutet att sälja lägenheten. Och det var så värt det!

Är en dröm tillräckligt stark så satsar man allt. I alla fall om man heter Sara Johansson. Med lägenhetspengarna betalade hon utbildningen hon allra helst ville gå; den så kallade type rating för att få flyga Boeing 737.

– Det var intensivt och folk tycker nog fortfarande att det var en idiotisk idé. Men nu fick jag lära mig allt!

De flesta jobb får man via kontakter men hur gör man när man inga har? Man hugger på de chanser man får, hur små de än är.

En flygrädd kompis hamnade i samma sits som Sara hade gjort som 16-åring, och blev omhändertagen av en pilot. Hon berättade om Sara, och piloten bjöd henne till London. Han lät henne flyga med i sitt gamla propellerplan, med landningsställ styrt med pneumatik och utan sensorer. Det värsta tänkbara hände, de kraschlandade och motorn förstördes. Sara hade haft alla instrumenten framför sig och listade ut orsaken till kraschen, en läcka i pneumatiken. Piloten kunde inte tänka sig att hon hade rätt, men det hade hon. Det var då han introducerade henne för sin vän Bruce Dickinson.

– Han bad mig googla honom innan mötet och det visade sig vara Iron Maidens sångare som just hade startat Cardiff Aviation. Han kom till mötet i sin jaguar med håret flygande och jag gillade honom direkt, men han var en timme sen så jag skällde ut honom. Men tydligen gillade han mig också för han gav mig jobbet.

Det blev en annorlunda start på livet som pilot. Sara började flyga i Afrika, närmare bestämt det lilla landet Djibouti granne med Etiopien, Eritrea och Somalialand. Runt om pågick inbördeskrig men jobbet gav henne massor av erfarenhet. Alla kaptenerna som hon var andrepilot till var trevliga. Särskilt trevlig var Johans, som numera är Saras pojkvän.

– Vi jobbade sex veckor och var lediga två. Av en slump fick jag låna den här lägenheten i Palma, och jag älskar det. Här vill jag verkligen bo! utbrister Sara när jag frågar varför det blev just Palma.

Hon hade varit här en gång tidigare och blev förälskad i staden redan när hon såg palmerna, havet och katedralen på väg in från flygplatsen. Idag när hon har lärt känna ön ser hon och Johans Palma som en bas även för framtiden.

– Nu är drömmen att flyga i Europa med ett bolag baserat i Palma. Här finns havet, naturen och färgerna. Klimatet är skönt och luften är ren. Och kvarteret där vi bor är lugnt även på sommaren.

Vi inleder intervjun på populära café Capritxo och hämtar sedan upp Johans i lägenheten, som ligger med utsikt över hamnen. Himlen är lika blå som havet och när Pär fotograferar får jag en pratstund med Johans. Han har varit kapten i 10 år och är även instruktör. Idag kan han välja det kontrakt som ger honom bäst betalt. Kina toppar den ligan, och accepterar han får han jobba en månad och vara ledig lika länge. Johans är från Guadalupe och kan inte prisa friheten nog, och tycker precis som Sara att Palma har allt man kan drömma om för de dagar de får vara lediga.

– Dessutom tar det bara tolv minuter till flygplatsen.

Vi promenerar ner till Santa Catalina. När Johans flyger och Sara är hemma brukar hon gå hit. Sitta på Kuroböta eller på Ventuno och dricka ett glas vin och lösa Sudoku. Ta en sushi på I love Japo eller fika på något av de många caféerna. Idag blir det Ventuno och Enzo bär snabbt fram två pizzor och en flaska vin. Vi slår oss ner och jag ber om fler Mallorcatips. Sara nämner utkiksplatsen på Sas Foradada.

– Det är så mysig kille som har stället och solnedgången där är fantastisk.

Även Cala Vasquez gillar hon, särskilt i september när det inte är så mycket folk.

– Jag skulle gärna lära mig klättra där. Och köpa en motocross, jag älskar motocross som verkligen är stort här. Men först måste jag plugga spanska.

Sara och Johans har nu bott i Palma i åtta månader. Ingen av dem arbetar längre för Cardiff Aviation, som sålde av sina Boeing 737. Sara flyger nu fraktflyg i Europa. Hon berättar att branschen har förändrats. Det är inte längre glamoröst att vara pilot, ”vi är egentligen inte mer än busschaufförer fast i luften.” Och idag är ingen pilot för lönen, ”då skulle man ha arbetat på åttiotalet.”

Men Sara låter ändå övertygande när hon säger:

– För mig är det viktigaste att få flyga. Det är en sådan euforisk känsla! Det är helt underbart att ha kontrollen över något som väger 68 ton. Landningen är häftigast, det är så mycket energi i de här stora maskinerna. Målet är alltid att glidflyga hela vägen ner för ekonomin och miljön, men det krävs mycket planering för att lyckas.

En annan viktig del i jobbet är samspelet. Kaptenen är ytterst ansvarig men som andrepilot måste man kunna allt och ta över om något skulle hända. Man är alltid två i cock-pit och inför varje flygning bestämmer man vem som är ’flying pilot’, den som sitter vid spakarna, och ’monitoring pilot’ som övervakar och har kontakten med flygledartornen.

Jag berättar om mina intryck av flyget som extremt säkert. Johans bekräftar och säger att 2017 var året med minst antal flygolyckor någonsin. Jag frågar Sara hon någon gång råkat ut för en incident, och hon berättar.

– En gång råkade jag ut för ett motorbortfall, dvs en motor slutade fungera. Jag har gjort tester för detta i simulatorn och jag blev som en robot, jag bara följde checklistorna. Vilket är bra, känslorna får man ha på marken. Men när jag ropade mayday över radion som insåg jag att det här var något annat än en simulator.

Sara är så detaljerad i sina beskrivningar att jag nästan glömmer bort att fråga hur det är att vara ung kvinnlig pilot bland alla män. Det är ingen orelevant fråga, det händer ofta att hon är enda kvinnliga piloten i crew-room på morgonen.

– Men jag har lätt att umgås med karlar. Jag är uppvuxen med två bröder och deras kompisar, och de sa ofta att jag är som en pojke innerst inne.

Ändå råkar Sara ofta ut för att bli testad lite extra.

– Fast det tycker jag är bara är roligt. Då känner jag att jag måste jobba hårdare för att bevisa att jag kan lite mer. Men samtidigt skulle jag göra det ändå, det är ju mitt jobb.