Pòrtol, keramikstaden

Mallorca har mycket mer att erbjuda än sol och stränder. Det inser jag snabbt när jag besöker någon av öns alla marknader. Det kulturella arvet vårdas ömt av mallorkinerna, och kanske gäller det särskilt konsthantverket. Marknadernas keramikstånd är ofta imponerande i sina utbud. Även om många av föremålen ser ut att vara anpassade för den vanliga turistens smak, är det tydligt att mycket är tillverkat för hand och håller en hög kvalitet.

Men som de flesta andra i vår tid har jag svårt att identifiera mig med den vanliga turisten. Jag tilltalas av kvaliteten och det genuina hantverket, men är kanske ute efter något alldeles speciellt som passar just mitt hem. Så vart vänder jag mig då? Det visar sig att jag inte är ensam om att ställa den frågan.

Céramica Terra Cuita är en av öns konstverkstäder som skapar handgjorda föremål från grunden. “95% av vår tillverkning sker på personliga uppdrag från människor som tycker om keramik, men som vill ha något unikt, utformat efter just deras smak.” Det säger Pep Serra Crespi, femte generationens konsthantverkare och keramiker på Cerámica Terra Cuita. Att föremålen verkligen är handgjorde försäkrar Pep Serra Crespi. “Vi använder fortfarande drejskiva till alla våra kärl, skålar och fat”.

På Cerámica Terra Cuita skapas konstföremål av hög kvalitet med passion och känsla för det genuina. Hantverkstraditionen i familjen sträcker sig tillbaka så långt som till år 1860, då Pep Serra Crespis farfars far började som keramiker. Allt började med en morisk ugn som byggdes 1861, och en verkstad för modellering som byggdes i ett enkelt träskjul. Terra Cuita har än idag sin tillverkning i den ursprungliga verkstaden. I de nuvarande anläggningarna har man större utrymme och bättre ugnar, men har den primitiva verkstaden integrerad i lokalen.

Cuita Terra ligger i det lilla samhället Pòrtol i Marraxí strax utanför Palma. Leran hämtas från stadens stenbrott, och de är inte ensamma. Området uppbär en lång tradition av tillverkning av keramiska föremål. Leran härifrån används sedan lång tid tillbaka för att tillverka greixoneres, de så typiska kokkärlen som används för att tillaga och servera Mallorkinernas smakrika grytor, de så kallade ”sopes”, men även kärl och fat till de lika traditionella rätterna “tombets” ( friterade grönsaker) och “frits” (stekta hackade grönsaker med kött). På Cerámica Terra Cuita har man i över 150 år tillverkat de traditionella kokkärlen, men även en stor variation av fat, skålar, glas och kannor. Hantverket har gått i arv i fem generationer i rakt nedstigande led.

Idag kombinerar man sin nedärvda kunskap om lera och kärl med de senaste trenderna och materialen. Ett exempel på det är verkstadens så kallade Medelhavssamling, där man låter sig inspireras av den speciella mallorkinska ikat-tekniken. Resultatet blir de vackra och omtyckta skålarna och faten som målas i klara färger med de karaktäristiska breda penseldragen. Keramikverkstaden tillverkar självklart även de så kallade “siurells” som är så typiska för Mallorca. “Siurells” är de handgjorda lerfigurerna med pip, med samma funktion som en lergök. Figurerna målas vita eller med starka färger och formas för att efterlikna människor, hästar eller andra djur. En självklar souvenir för många turister.

MUSEU DEL FANG (KERAMIKMUSEUM)

Marratxi, Terra de Fang (keramiklandet), har låtit bygga ett museum som tillägnas kultur, identitet och tradition. Ända sedan stenåldern har keramik varit en viktigt del av människans utveckling. Tekniken att forma och bränna lera ledde till en revolutionerande förändring som förbättrade livsbetingelserna för våra förfäder. Särskilt den romerska och muslimska kulturen bidrog till den keramiska utvecklingen på Mallorca genom att införa nya former och mönster som har överlevt fram till våra dagar.

Keramik har spelat och fortsätter att spela en avgörande roll för att tillgodose människans grundläggande behov. Museu del Fang Marratxi öppnade för att visa den rikedom av tekniker, former och användningsområden som olika kulturer har bidragit med i gamla tiders keramiska verk, men även lämnat spår i modernare föremål och är närvarande i alla samhällen, tider och bakgrunder.

Museet fokuserar främst på det intresse som finns för leran som används i keramiken från Marratxí. Idag har många föremål fallit i glömska, försvunnit eller riskerar att försvinna på grund av att lera oftast ersätts med andra material i våra industrialiserade samhällen. Av den anledningen är det viktigt med ett museum som bevarar de traditionella föremålen och kan visa upp dem för allmänheten. Av samma anledning har museet åtagit sig är att dokumentera och sammanställa föremålen, men att även främja besök och aktiviteter kring leran för Mallorcas alla skolbarn.

Text: B. Font

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Sibil.la, en sång som bara kan höras på Mallorca

Sibil·la, som ursprungligen var en hednisk sång och som sjöngs av “sibyllan”, som var en sierska och spåkvinna och vars spådomar följdes av de grekiskromerska religionerna som fanns före kristendomens införande.

Solen förlorar sin lyster visar sig mörk och fördunklad månen ger inget ljus och hela världen blir dyster…

Med tiden kom en del kristna präster att i dessa trollkvinnors utsagor se bebådelser om Jesu Kristi ankomst och lät införliva bilden av Sibil·an med de kristna riterna, så som så ofta skedde när människorna lät ursprungligen hedniska fester och bruk smälta samman med den kristna tron.

Det är faktiskt så att det bland demånga profetior som dessa orakel uttalade finns några som råkar sammanfalla med den kristna tron. En av de mest kända sibyllorna, den från Erithrai i Mindre Asien, spådde apokalypsen i en utsaga som var mycket lik den vi finner i evangelierna, och det underligaste, något som inte kan kan anses vara en slump, är att de 27 första verserna (det s.k. akristikon) i denna profetia exakt återger begynnelsebokstäverna i namnet Jesus Kristus, Guds son och Frälsare (Jesus Cristo Hijo de Dios Salvador).

Sibil·lans sång som sjöngs på julnatten spreds till alla kyrkor i Europa. Denna sed levde kvar i åtskilliga århundraden , men försvann så småningom tills den endast fanns kvar på två öar i Medelhavet, på Mallorca där den sjungs i de flesta kyrkor och på Sardinien, där den begränsas till katedralen i Alghero, med vilken vår ö delar ursprung och katalanskt språk. Skälet till att Sibil·lans sång föll i glömska finner vi under Konciliet i Trient på 1500-talet där man beslöt att ta bort alla musikaliska inslag som inte var strikt religiösa. Mallorca behöll dem emellertid, antagligen på grund av sittt isolerade läge och för att denna tradition hade så starka rötter här

Vanligtvis spelas Sibil·lan av en flicka eller pojke på mellan 10 och 14 år, även om denna roll ursprungligen spelades av präster. Hur som helst, eftersom det rör sig om en kvinna, är kläderna hon bär hur som helst en kvinnas kläder, en tunika som vanligtvis är vit men även kan ha en annan färg. Tyget har fina broderier och ibland även guldtränsar. Hon bär alltid ett stort svärd – det sägs vara Goliaths svärd – som symboliserar den makt och den död som detta omen för med sig: Jesu Kristi ankomst och med den världens slut, nedstigningen till helvetet och uppstigningen till himlen, alltefter hur var och en levat sitt liv.

Sibil·lan är allra mest uttrycksfull i Palmas katedral där denna sång uppfördes för första gången på trettonhundratalet. Men det har inte alltid varit så. Under en del epoker och av en del biskopar förbjöds den som alltför “folkig” och eftersom mässorna var på latin, medan Sibil·lans sång redan var på katalanska.

När sången uppförs i Palmas katedral, “Seu”, följer den ett breviarium från femtonhundratalet som bevaras som en relik i klostret Santa María Magdalena i Palma och sägs ha använts av den heliga Catalina Tomás. Den innehåller två uppföranden, ett kort med endast Sibil·lans sång, och ett långt som omfattar ”Profeternas procession”.

Sibil·lans sång ackompanjeras av musik som somliga menar härrör från den gregorianska sången medan andra tror att den har sitt urssprung i de mozarabiska melodierna, även om denna melodi har blivit förfinats och anpassats till vår tid.

Sibil·lans sång kan man endast lyssnas på en gång om året, på julaftonen, och inte i alla kyrkor på Mallorca. Om ni aldrig hört den rekommenderar vi att ni gör det. Det är ett unikt tillfälle och en unik sång. Ingen annan dag på året är kyrkan så full. Och Palmas katedral är naturligtvis den bästa platsen att då befinna sig på. Fortfarande följs den urgamla traditionen strikt på denna ö.

Översättning: Karolina Kallentoft

Mallorkinernas märkliga språk

Mallorca, allas vår favoritö dit så många svenskar flyttat eller gärna tillbringar sina semestrar, har utsatts för invasioner av andra folkslag och kulturer i århundranden. Ändå har många kunnat leva ett isolerat liv ända fram till vår tids stora invasion – turismen. Särskilt gäller det boende på landsbygden. Det har gjort att mallorcaborna till sin karaktär länge varit reserverade och i mångas ögon lite udda. Liksom flera andra öbor har de sina drag och egenheter som ibland kan tyckas lite ”eljest”.

Idag är det internationella livet vardag på Mallorca, men fortfarande tenderar vissa öbor känna misstro till det främmande. Och det har gett avtryck i språket.

Turismen har under de senaste femtio åren förändrat Mallorcas invånare. För närvarande är det faktiskt mindre än hälften av dem som bor på ön som är första eller andra generationens mallorkiner. Anstormningen av turister, av arbetare från fastlandet och övriga världen och utlänningar som väljer att ha Mallorca som sitt andra hem har fått mallorcabon att överge några av sina barskaste eller mest typiska drag. Trots detta kan vi om vi lyssnar noga till mallorkinernas samtal fortfarande höra många av de egenheter i språket som kännetecknat mallorcabon under många sekler.

För några år sedan skrev Guy Le Forestier, pseudonym för författaren Carlos García-Delgado, den underhållande och uppskattade boken “Queridos Mallorquines” som på pricken beskriver den mallorkinska karaktären. Boken blev en lokal försäljningssuccé och översattes till engelska under titeln “Beloved Majorcans” och till tyska, “Geliebte Mallorquiner”. Den beskriver mallorkinerna i detalj, och i synnerhet deras lite speciella humor. En mallorkin är den första att skratta åt sig själv – gärna tillsammans med andra, och det märks i boken.

Mallorcaliv har valt att plocka ut några fraser och vanliga talesätt från denna ö som kan få de flesta inflyttade – eller som de gärna kallas här; “forasters” – att höja lite lätt på ögonbrynen. I en del fall kan charmen ha gått förlorad i översättningen men vi hoppas att vi här lyckats förmedla det mest utmärkande.

”JAG SKA HÄNGA BARNEN”

Bli inte skrämd om en person från Mallorca säger ”Voy a colgar a los niños”, det vill säga ”jag ska hänga barnen”. Han eller hon kommer inte att försöka hänga dem för att de uppfört sig illa. På katalanska eller mallorkinska – vi ska inte bråka om vilket – har ordet ”colgar”, som på spanska betyder hänga, betydelsen av att lägga (till sängs). Lite slarvigt kan många mallorcabor när de talar spanska översätta ordet med hänga, vilket nog skrämt slag på en och annan granne genom åren.

”JAG KOMMER NU”

Det är i stort sett omöjligt att utifrån vad en mallorkin säger veta om han eller hon kommer eller går. Verben gå och komma – “ir y venir” – används oberoende av riktning. ”Ahora vengo”: nu kommer jag, kan betyda att din mallorkinske vän går sin väg eller kommer tillbaka, eller bådadera på en gång. En möjlig förklaring är att detta har att göra med att en mallorcabo vill känna sig trygg och försäkra sig om att ens rörelser inte kan följas.

Ett talande bevis för det senare är att mallorkiner normalt inte använder körriktningsvisarna på bilen. Man kan direkt avgöra att någon inte är en äkta mallorcabo om dessa används. Varför ska man förklara för någon att man vill svänga åt höger eller åt vänster?, tycks en mallorkin undra. För honom eller henne är det information som man inte bör lämna ut lättvindigt. En mallorcabo är en person som snarare håller inne med information, och som nästan njuter av att vara dubbeltydig och att inte avslöja sin personliga åsikt i ämne vad det än vara må.

”JAG SKA SÄGA DIG NÅGOT”

En mallorcabo är ofta dubbeltydig med de ord han använder, ja han eller hon säger ibland till och med motsatsen till vad som menas. Vem har inte hört frasen “Ya te diré cosas” – jag ska minsann säga dig någonting. Denna fras brukar användas när någon som ska fatta ett beslut under en konversation eller en förhandling tar lite tid på sig att svara. I själva verket säger hon att hon inte är intresserad av anbudet, men istället för att uttala ett tydligt nej späder hon medvetet på osäkerheten med att säga ”Jag ska minsann säga dig något”, när översättningen till vilket språk som helst borde vara ”det intresserar mig inte”. Men mallorcabon undviker konfrontationer och föredrar att lämna sin antagonist i tvivel om huruvida anbudet kommer att antas eller ej. Sanningen är att “ya te diré cosas” betyder att man inte alls känner sig lockad av ämnet och helst vill glömma det.

”DROTTNING”

Vem har inte velat sträcka på sig lite extra som vore hon medlem av kungafamiljen när hon kommer in i en bar och barägaren eller kyparen ropar ”reina”, drottning. Men tyvärr, ingen har förväxlat dig med en kunglighet. Att hälsa någon med ”rey” eller ”reina” är ett vardagligt sätt att hälsa en person på Mallorca. Vanligtvis används uttrycket mellan familjemedlemmar, men även – som i mallorcabornas fall – med människor som hon inte känner men vars uppmärksamhet hon vill fånga med lite smicker.

”ETT PAR TRE”

När du hör en mallorkin tala om kvantitet, så menas med ”un parell”, ett par, tre – och inte exakt två till antalet. Det kan förstås vara två, men kan också vara fyrtio. Det mallorkinska “par” är ett mått som kan variera efter vilken vara det rör sig om och som nog mer överensstämmer med uttrycket ”ge mig några stycken”.

”HUR MYCKET SKULLE DU GE MIG?”

Vi nämnde tidigare den mallorkinska dubbeltydigheten. Den är något som framför allt blir tydlig i affärsförhandlingar. Säg att du tar en sväng på landet och ser ett hus som du gillar, och ägaren har satt upp en skylt som meddelar att det är till salu. Om du då söker upp ägaren och ställer frågan ”Hur mycket kostar det?”, då kommer en god mallorkin att svara ”Cuánto me daría?”, ”Hur mycket skulle du ge mig?”. Han kommer nämligen alltid vilja se att den presumtive köparen börjar bjuda, i stället för att själv uppge det pris han önskar få.

Om situationen vore den motsatta, skulle en mallorcabo aldrig direkt fråga vad priset är för det objekt som intresserar honom. I stället låtsas han ointresserad, påpekar att han bara är där av ren nyfikenhet, frågar om du vill bli av med huset och erbjuder sig att göra dig tjänsten att hjälpa dig att bli av med det. Kanske kan vi se det som tecken på hur mallorkinerna med tiden tagit till sig den nya internationella livsstilen, samtidigt som de till viss del behållit sin nedärvda misstro mot ”forasters” – och dessutom lärt sig utnyttja dem.

Översättning: Karolina Kallentoft

Från land och hav, det kulinariska Mallorca

Mallorca är en ö rik på lokala gastronomiska delikatesser. Här finns ett stort utbud av färska råvaror från land och hav som sedan århundranden har landat på borden i form av välsmakande och vällagade rätter. Det traditionella mallorkinska köket följer de fyra årstiderna och varje råvara har sin bästa tid. Det rätterna har gemensamt är att de nästan alltid serveras med bröd, jungfruolivolja, grönsaker efter säsong och gärna ett glas vin.

Följ med på en kulinarisk resa genom Mallorca. Vi kommer ta er genom byar och städer över hela ön, för restaurangerna och caféerna där du äter som bäst har funnits länge, ofta i generationer, och är väl spridda. Det kommer bli mycket mat så innan måltiden tar sin början rekommenderar vi att du väcker din aptit med en ”palo”, en lokal apertif som med fördel kan spädas med lite vatten. Likören framställs med en kryddblandning av kinabark och gentiana och sötas med karamelliserat socker. Ursprungligen intogs denna dryck som febersänkande medicin.

Från ”frit” till sniglar

En av de allra mest typiska mallorkinska rätterna är ”frit” och finns i många olika varianter. Utöver ärtor, potatis och lök används ofta inälvor som bas. Ursprungligen tillagades frit på slaktrester. Under påsken görs den på lamm, medan sjömansvarianten innehåller fisk och skaldjur. Rätten finns med på de flesta mallorkinska menyer, t ex gör restaurangen på Hospedería Santuari de Cura utanför Algaida mitt på ön en omtalat god variant.
En populär mallorkinsk rätt är ”arròs brut”, en så kallad soppskedsrätt som fått sitt namn av det blod som ursprungligen användes vid tillagningen. Rätten består av ris kokt i en buljong på lök, svamp, gröna bönor, kaninlever och olika slags kött, som kyckling, gris eller vaktel. Den bästa arròs brut serveras enligt de flesta kännare på Celler de Petra i staden med samma namn någon mil österut.

En annan rätt du inte bör missa är ”sopes”, en slags gryta med grönsaker som bas och serverad med fina skivor av bröd. Ta dig förslagsvis norrut till staden Inca och beställ din sopes på Celler Can Amer. Väl där bör du även pröva källarens fyllda auberginer, ”albergínies farcides”, en annan klassisk mallorkinsk rätt.

Sopes

Mallorkinerna håller sin hemlagade mat högt. Palmabor som vill äta som hemma går gärna till Celler Pagès i kvarteret La Lonja. Här serveras bland annat sniglar, en annan delikatess som många mallorkiner njuter av. Till skillnad från de katalanska sniglarna tillagas de mallorkinska i en mustig buljong med örter och ibland även med korven ”butifarró”, såsom på Celler de Randa, inte långt från Sentuari de Cura.

Du får för all del inte glömma fisken och grisen. Fisken tillagas ofta på enkelt vis i ugn med potatis och grönsaker. Grisen ger mallorkinerna deras speciella ”sobrassada”. Denna rökta korv är enligt många en av de främsta kulinariska delikatesserna man kan smaka på Mallorca. Sobrassadans främsta kännetecken, den röda färgen, kommer från den lokala kryddan ”tap de cortí”.

Pa amb oli

Från vinter till sommar

En av julens mest typiska rätter är ”escaldums”, en mustig rätt som görs på kyckling eller kalkon och serveras med potatis, pinjenötter, russin och en sås gjord på lök, vitlök och mandel. På annandag jul äter mallorkinerna traditionellt ”sopa farcida”, det vill säga canelloni fylld med kött eller annan pasta som serveras i köttspad. Även om dessa rätter oftast bara finns på restaurangernas menyer under julen, brukar många familjer njuta av dem hemma under en längre tid. Även julens sötsaker brukar hänga med långt in på det nya året, som mandelnougaten ”torró fluix” och ”tambor d’ametla”, rostade mandlar med karamellöverdrag.

Med vinterns intåg kommer kraftigare rätter, såsom ”fava parada” gjord på bondbönor, revben, grisfötter och tryne. Denna paradrätt tillagas utsökt på restaurang Es 4 Vents i Algaida. Måltiden avslutas med fördel med en ”ensaïmada de tallades”, ensaïmada med sobrassada, som näst intill är oundgängligt dagarna före påsk då den finns att köpa på i stort sett varenda konditori. Ta dig söderut till Campos och pröva den som serveras på Can Pomar.

Förutom frits på lamm äter man på våren gärna ”panades”, en slags piroger som liksom den välkända ensaïmadan går att få tag på året runt. Fyllningen görs på griskött och ärtor, eller med fisk eller kyckling. Panades hittar du ofta i konditoridisken sida vid sida med ”cocarrois”. Cocas som det också kallas är en slags ungsbakad pizzapaj täckt med ett tjockt lager mangold och lök och toppad med grillade tomatskivor, eller med hackad tomat, lök och paprika och i vissa fall russin och blomkål.

Eftersom mallorkinerna inte har vana av att föda upp nötkreatur används sällan smör och grädde i det traditionella köket. Därför görs degen till många mallorkinska bakverken på grisfett, så även cocas. Pröva gärna panades och cocas hos Fornet de la Soca i Palma eller på Forn Can Salat i den lilla staden Montuïri mitt på Mallorca.

Sommartid finns två rätter som aldrig saknas på det mallorkinska matbordet: ”trempó”, en enkel sallad med vit paprika, lök och tomat och smaksatt med jungfruolivolja, och ”tombet” som lagas på friterad skivad potatis, aubergine, paprika och tomats

ås, gärna med ett eller två stekta ägg över. Dessa rätter kan med fördel avnjutas på Celler Son Toreó i Sineu mitt på Mallorca.

Om du ändå befinner dig i Sineu bör du även bege dig till Sa Plaça och smaka deras goda lammbog. Eller ta dig till Sóller och restaurang Sa Teulera” och beställa deras specialitet, en saftig ”porcella”, det vill säga spädgris. Stannar du hellre kvar i Palma och vill smaka på lite av varje finns klassiska ölhallen Sa Premsa. Där serverar man ett typiskt urval av mallorkinska tapas, som man på katalanska kallar ”variat”. Då får du en måltid med valda småportioner av exempelvis köttgryta, bläckfisk, ”tombet”, potatistortilla, köttbullar – på katalanska kallas de ”pilotes” – och givetvis ”tacones”, en rätt gjord på tarmar och magsäck.

Som avslut på måltiden kan du gärna pröva de klassiska skorporna gjorda på olja från Muro och Inca. Ät dem som de är eller med lokal ost från Formatges Burguera, Grimalt eller Prilac.

Väljer du hellre sött till kaffet kan du ta dig till restaurang Montimar de Estellencs och pröva deras ”greixonera de brossat”, till Pastelleria Can Molinas i Valdemossa för deras speciella potatisbakverk, till Forn Can Munar i Manacor för deras berömda suckar, ”sospiros” eller till konditoriet Can Roca i samma stad för att smaka ”pastís de pobre”, de fattigas kaka.

Här är det också på sin plats att åter nämna öns specialitet ”ensaïmades” från Forn de Ca na Joanaineta i Alaró och ”rubiols” från Forn de Can Salem i Algaida, eller för den delen från Forn de Glòria i Palma. ”Rubiols” är små sockrade kakor fyllda med marmelad och kvarg, som under påskveckan med fördel äts tillsammans med den pepparkaksliknande småkakan ”crespells”.

Känner du dig mätt? Låt dig då väl smaka ett glas örtlikör, en populär digestif bland Mallorcaborna. Örtlikören dricks antingen söt, som halvtorr eller torr.

Slutligen vill vi nämna några kockar som har utvecklat de klassiska mallorkinska rätterna till konst: Miquel Vicens på restaurang Can Calent i Campos, Miquel Gelabert på restaurang Can March i Manacor och Pep Socias på restaurang Bri i Palma. Tre restauranger som var och en bjuder dig på en gastronomisk resa, likt den du just har avverkat.

Bon Profit!

Text: Bartomeu Font
Bearbetning: Karolina Kallentoft

Serra de Tramuntana, Vandring med Berg

Sent i september. Jag älskar Palma men dagar och kvällar är staden packad med turister. Stränderna likaså och det gäller minsta ensliga vik. Vill man komma bort från folklivet för en dag får man hålla sig inne, eller fly upp på en bergstopp. Den här dagen har jag och några vänner bestämt oss för att göra just det.

Varje år upptäcker allt fler Mallorca som vandringsdestination. Nästa år räknar man med att hela 300 000 kommer till ön för att vandra. Säsongen börjar i slutet av september och sträcker sig till när det anses för varmt, mot slutet av maj. Väljer man en vandring utan stigningar och i skogsdungar kan man klara även en sommarvandring, särskilt om den avslutas med ett dopp i havet, med något svalkande i strupen eller en måltid i skuggan av en palm.

Det som förenar lederna på Mallorca är de korta avstånden dit och i de allra flesta fall utsikten över havet. Den som söker stor naturupplevelse men lagom fysisk ansträngning har många nybörjarleder att välja på, medan extremsportare hellre kanske prövar på trailrunning i Serra de Tramuntana. Den äkta frilufsaren väljer den 15 mil långa Grande Randonnée 221 och bokar in sig på bergskedjans samtliga refugios, de enkla men bemannade små stugorna för övernattning belägna på en dagsvandrings avstånd. Dock är sängplatserna få och eftertraktade och när de släpps tre månader i förväg gäller det att boka direkt.

Vill man vandra lagom långt och kuperat och kombinera med fantastiska natur- och kulturupplevelser, vila halvvägs för fika, ta ett dopp i havet och avsluta på en bättre restaurang och dessutom kunna ta bussen tillbaka finns en vandring även för det, nämligen öns kanske populäraste rutt mellan Sóller och Deía. Men är det lugnet och den fysiska utmaningen man söker rekommenderas vandringen till Puig de Massanella.

Om man har svårt att orientera sig i utbud och terräng och vill vandra i grupp kan man ta hjälp av en guide. Eftersom detta oftast stämmer in på mig kontaktar jag Titti Berg Mark. Hon har lång vana från sina år som guide i Åre där hon också är uppvuxen. För två år sedan flyttade hon till Mallorca med sin familj. Här arbetar hon som guide på plats åt olika reseföretag och så kallade incomeingbyråer. Minst en gång i veckan leder hon en vandring. Erfarenheten av att leda grupper i Åre och den grundutbildning hon tog där, mixat med hennes norrländska lugn, gör Titti Berg Mark till en trygg guide. Hon väljer att ta med oss till Puig de Massanella, Mallorcas näst högsta topp efter Puig Major och den högsta man får bestiga.

Titti berättar att bra skor och vatten är viktigast på alla vandringar. Till vår vandring upp över trädgränsen behövs även keps, solkräm och en långärmad tröja, eftersom den kan bjuda på såväl stark sol som kyla och vind. Matsäck, kaffe, salta nötter och något som snabbt ger energi till trötta ben är också bra att ta med. Och ska man som vi upp på en höjd bör man undvika dåligt väder.

Den första väderprognosen lovar strålande sol, men samma morgon har den växlat till små moln. Vi tar bilen förbi Inca, svänger upp mot den lilla byn Selva och parkerar vid macken i Coll de sa Batalla. Vi befinner oss på 580 meters höjd och är inte ensamma. En grupp cyklister i färggranna lycradräkter har stannat vid vägkanten, liksom en barbröstad rullskidåkare som spänner fast sitt vätskebälte, och vid macken står några blanka vita motorcyklar och lika blanka öppna bilar parkerade, och vi gissar att förarna frågar om vägen till Capdepera.

Om några timmar kommer vi blicka ut över Mallorca och det blå Medelhavet från 1365 meters höjd. Puig de Massanella är en av minst tio toppar i Serra de Tramuntana som mäter över 1000 meter över havet. Det kommer bli en rejäl stigning som suger i låren, men vi litar på att utsikten och lugnet på toppen kommer vara mödan värd.

Vi möter upp vårt sällskap och tar oss förbi bommen in på den stenbelagda stigen. Det har redan börjat mulna på och vi söker solen mellan molntussar och stenekarnas krumma grenar. Stigningen börjar direkt men är ännu mild. Bara några hundra meter senare tar vi trappan över en mur där vi blir stannad av en vakt i en träkur. Här behöver vi betala en avgift för att beträda den privatägda marken, och med den förbinder vi oss att följa de regler som finns för att skydda djur och natur.

Terrängen stiger obönhörligen uppåt. Jag nyper de långa glest växande barrliknande bladen av en hög rosmarinbuske och masserar dem under näsan. Ett bräkande och klangen från en mässingsklocka når oss samtidigt som baken på ett får guppar iväg bakom trädstammarna. I sluttningen till vänster om oss betar såväl får som getter för att hålla markerna fria från sly. Till höger om oss tronar bergskammen som leder till Massanellas steniga topp.

Efter en vandring genom en relativt tät skog av stenek, där vi passerar ruinerna av några runda stenlagda sitjor, där kolbrännare ända fram till 50-talet brände kol på träden, når vi stenarna som markerar riktningen mot toppen. Det är efter den här punkten det börjar bli brant. Leden slingrar sig upp genom den allt glesare skogen och snart börjar vi skymta omgivningen genom grenarna. En kalkstensgrå bergsvägg med enstaka gröna trädkronor reser sig mot bergstopparna på Puig d’en Galileu, och bakom dem ser vi havet mot Pollenca.

Stigen kantas med vackra stenrösen som markerar leden, men än så länge är den väl upptrampad. Efter hundratalet meter glesnar skogen till enstaka träd, och vi blickar upp mot det karga bergsmassivet ovanför oss. Vi är tacksamma att molnen ligger täta nu när inte längre trädkronorna ger skydd. Vi har ännu en lång väg kvar mot toppen.

Ännu en vägvisningssten möter oss. Här delar sig leden i två, för att förenas närmare toppen. Vi väljer den som följer branten. Utsikten är slående härifrån. Inca som vi tidigare åkte igenom ligger platt på slätten, ”Es Pla”. Åt öster bortom bergskedjan ser vi stränderna vid Pollencabukten och anar Cap Formentor, och i väster ser vi de svarta silhuetterna av fartygen som långsamt stävar sig fram i bukten utanför Palma. Molnen har lagt sig som ett lock rakt ovan ön men Medelhavet är fortfarande slående blått.

Vi har i stort sett nått trädgränsen. Berget stupar brant flera hundra meter mot de gröna trädkronorna nedanför oss och leden drar sig inåt berget. Stigen är stenigare här och vore det inte för de små stenrösena skulle vi ha svårt att hitta den. Alla håller vi blicken i backen för att inte sätta fötterna fel och riskera en vrickning. Efter ytterligare några hundra meter når vi Es Font, en källa i form av en trappa rakt ner i berget, där vi tar fikapaus.

Sittandes på var sitt klippblock och blickandes ut över Mallorcas slättlandskap lyssnar vi till Titti när hon berättar om sina vandringar. Vi lär oss att vi, en grupp om fem svenska kvinnor i fyrtioårsåldern, några på besök och andra boende på ön, är typiska vandrare. Av de som reser hit på längre vandringsresor är de flesta pensionärer, medan de som väljer att vandra en enstaka dag ofta är konferensresenärer eller turister som vill se ön och göra en avstickare från stad och bad. En hel del vandrar med barn.

De mest omtyckta lederna brukar vara La Trapa ovanför Sankt Elm och Ärkehertigens stig ovanför Valdemossa, tack vare deras slående milsvida vyer. Största kontrasten från det hektiska badlivet är troligen den 25 minuter korta bilfärden som skiljer Magalufs skumparty från den ensliga vandringen mot det 1000 meter höga berget Galatzó. Många vandringar utgår från Sóller dit man enkelt tar bussen från Palma. Barnfamiljer brukar uppskatta den lite kortare vandringen till pittoreska Fornalutx eller den via fyren ovanför Port de Sóller då man kan avsluta med bad och lunch i hamnen.

Allra vackrast är vandringarna under vårens blomningstid, men även efter de första höstregnen då ön åter blir grön och lummig eller i januari när mandelträden blommar och kontrasten mot svensk vinter är som störst. Tittis egen favoritvandring är Torrent de Pareis, en flodfåra som bara är torrlagd på sommaren och där man hoppar och hasar sig mellan enorma klippblock ned mot natursköna Cala sa Calobra, där man gärna avslutar med en simtur i det turkosa klara vattnet.

Än återstår en bra bit mot Massanellas topp. Vi har fått ny energi men den tuffaste vandringen återstår. Här består berget av klippor och stenar som är svåra att sätta fötterna på. Den enda växtligheten är små låga buskar med vassa blad och vars rötter hittat näring mellan stenarna. Den rosmarin som växer här är så mycket mindre och tätare, och till och med bladen är kortare än på de buskar som växte vid vandringens början. Stenrösena är svårare att se eftersom de tycks smälta ihop med klipporna.

Vid ett tillfälle efter en brant stigning har vi svårt att få syn på nästa röse. Efter en stunds konfererande går vi mot ett röse österut och följer störet bortåt. Berget tycks resa sig allt högre över oss och vägen ser aldrig ut att ta slut. Här finns knappt ens någon växtlighet, den enda färgkontrasten utgörs av två bruna getter ett femtiotal meter nedanför oss. Vi ser ännu stenrösen, men på allt glesare avstånd och någon upptrampad stig kan vi omöjligt urskilja. Molntäcket ligger allt tjockare över oss och vinden börjar vina. Vi tar på oss våra tröjor och försöker att inte tänka på vad som kan hända om det plötsligt blir regn eller börjar blåsa upp.

Men så når vi fram till en naturlig platå. Vi är alla utmattade och väljer att slå oss ned för lunch. Vi äter under tystnad och ser ut över landskapet under oss. Himlen är lika grå som kalkstensberget som omger oss. Vädret blir inte bättre men heller inte sämre. Här befinner vi oss kanske så långt det är möjligt att komma från Palmas och strändernas brus. Två par är de enda vandrare vi hittills mött, men nu är det en bra bit sedan. De enda levande väsen vi ser utöver varandra är de två getterna.

Jag ser att Titti studerar kartan och terrängen noggrant. När vi alla ätit upp breder hon ut kartan framför oss. Hon pekar på en glest prickad väg och säger att vi antagligen råkat ta in på den, när det var meningen att vi skulle fortsätta rakt upp. Stenrösena var svåra urskilja och kanske var det långt till nästa just där. Stärkta av lunch och kaffe tar vi oss tillbaka samma väg, och efter kanske tjugo minuter hittar vi platsen där vi ska vika av uppåt. Stenrösena är närmare varandra nu och man kan nästan skönja en slags upptrampad väg. Inte långt ovanför oss ser vi toppen, och även några enstaka vandrare. Men stigningen är brant här och nu suger det verkligen i låren. Även andningen är tung och då och då måste jag stanna till.

Plötsligt ser jag hur de första i vår grupp når den lägre delen av toppen. De stannar upp med ryggarna vända mot oss. Så vänder de sig om och jag ser deras stumma ansiktsuttryck. Långsamt sträcker alla fyra sina armar mot himlen. Vad är det de ser?

Fem minuter senare står jag själv på samma punkt och blickar ut. Jag vänder mig långsamt om. Framför och under mig ser jag hela Mallorca, åt alla håll omgiven av det klarblå Medelhavet. Den mäktiga Serra de Tramuntana breder ut sig åt väster och öster, på ett sätt jag aldrig tidigare kunnat överskåda den 9 mil långa bergskedjan. Bara en topp är högre, Puig Major, och långt nedanför ser jag Cúbersjön, öns vattentäkt som ligger på 780 meters höjd, som ett klarblått öppet öga. Vyn gör mig alldeles mållös.

Vi tar oss den sista biten till Massanellas absoluta topp, och vilar ut på 1365 meter över havet. Men ganska snart vänder vi nedåt. Vid en större platå viker vi av på den andra leden. Det är en mäktig vandring där vi rör oss rakt mot puig d’en Galileus två bergstoppar som sticker upp på andra sidan dalen, och himlen som breder ut sig bakom. Efter två stora klippblock sluttar leden plötsligt brant och snart kommer vi ner till den andra vägvisningsstenen. När vi når den första stannar vi till och stretchar.

Väl tillbaka vid bilarna summerar vi upp vår vandring. Wikiloc, appen som alla erfarna vandrare numera använder, visar att vi rört oss över 800 meter i höjdled under närmare sex timmar, samtidigt som stegmätaren visar 26 000 steg. Den behagliga tröttheten vi alla känner är välförtjänt.

Klockan närmar sig sex och området utanför macken är öde. Nu är det vår tur att lämna bergen. Lugnet är snart över, redan vid första avfarten efter Inca börjar köerna mot Palma.

Text:
Karolina Kallentoft
Foto:
Julia Bristulf
Titti Berg Mark
Eva Eriksson
Karolina Kallentoft

Från Seu-katedralens höjd

Stad och himmel. Människa och gudom. Staden breder ut sig under dina fötter, som en skalmodell . Och du inser att katedralen inte byggdes endast av människohänder utan även med själens ögon. Den utgör en så rik och komplex verklighet att du skulle kunna ägna dagar åt att stumt beundra den.

För att få tillgång till Seu-katedralens terrasser och höjder måste man känna till när dessa är tillgängliga. Ända tills helt nyligen har mycket få personer kunnat dela denna upplevelse, och det vid sällsynta tillfällen. Att klättra upp för de 215 trappstegen, betrakta de graffiti och inskrifter som gjorts av människor som stängt in sig i katedralen för att fly från rättvisan. När du kommit upp i klocktornet utbreder sig ett nästan drömlikt landskap med trappor och träkonstruktioner. Se ljus och motljus under de nya kyrkklockorna och gå sedan upp i kyrkans allra högsta del.

seu-2-min

En led har gjorts i ordning för besökarna och vi behöver inte längre drabbas av den nästan metafysiska svindel som tidigare generationer fick uppleva. Kyrkan gör trots detta djupt intryck på oss. På 40 meters höjd är det första vi tänker: Hur klarade byggnadsarbetarna från tidigare århundraden av att arbeta där, uppflugna som de var på skrangliga byggnadsställningar. De som riskerade livet för att förvandla stenen från Galdent eller Santanyí till himmelsk materia.

Att komma fram till det största rosettfönstret är det mest gripande ögonblicket. Från denna plats kan du ta på detta ofantliga stenöga … och mäta det. Det är mer än elva meter i diameter och ytan är som en medelstor lägenhet, 97 kvadratmeter. Genom det färgade glaset kan man se Seu-katedralens centralskepp som en miniatyrvärld. Kyrkobesökarna är som små myror, långt borta i fjärran, och rör sig på samma sätt.

seu-3-min

På terrasserna förflyttar du dig mellan gargouiller, strävpelare och strävbågar. Därifrån kan du ta dig till de neogotiska takkrönen från 1800-talet. Och du förstår att en del av de gotiska dekorationerna är så svåråtkomliga, så högt upp belägna och så dolda att de måste ha placerats där av Gudomen. De utgör ett budskap till Guds ögon, ovanför den mänskliga existensen. Att se på Seu-katedralen från denna höjd är ett budskap från det eviga. Ett påtagligt löfte bortom tiden och människolivet.

Den allra mest spektakulära detaljen är den stora skulpterade Mariaskulpturen som finns mitt i fasadens övre triangel. Figuren öppnar armarna mot himlen och avbildar Marie himmelsfärd. Medan du på den undre medaljongen, som du kan beskåda nästan i ögonhöjd, kan betrakta apostlarna framför Kristi moders tomma grav som bärs upp en ängel. Den figur som befinner sig på den allra högsta platsen på katedralen är en Mariastatyn som kan ses från hela staden. Den är mer än sextio meter hög och gjord av en känd 1800-talsskulptör, Marc Llinàs.

seu-4-min

Denna promenad är tillgänglig som är tillgänglig för nästan var och en. Spiraltrapporna är inte orimligt branta och man riskerar inte att falla. Istället kan man här förstå Palma på ett sätt som inte är möjligt någon annanstans. Härifrån blir den dialog som förs mellan havet, hamnen och staden uppenbar, medan den sedd från marknivå är otydlig. Du kan se terrasserna, klocktornen, tegeltaken. Almudainapalatset avtecknar sig framför dig som en en symmetrisk verklighet. Och du kan föreställa dig hur den var när den fina Torre del Ángel, som idag är kraftigt nedsänkt, var högre än själva Seu-katedralen.

På dessa höjder har stadens ljud en annan dimension och tycks förlora i betydelse. Vinden rör sig över molnmattan och stenläggningen bevarar den antika, hemliga känsla den fick av de forna stenhuggarna. Det skulle kunna ha varit igår. Från något hörn dyker en “xoriguer” eller duva upp. “Amunts de la Seu” har sin egen fauna.

seu-5-min

När du går ner igen från klocktornet har du en känsla av att ha fått del i en andlig upplevelse – att för en stund ha stigit ned från detta liv och kommit in i en annan dimension. Mera tidlös, obestämd och djupare.

Som om katedralen för en stund förhöjt våra själar till det himmelska.

Text: Carlos Garrido

Översättning: Karolina Kallentoft
Foto: Cristian Montoro

Henning Bensland öppnade hälsoretreat på Mallorca

Henning Bensland följer sanningens flod och känner sig starkare än någonsin. Han pendlar mellan sitt hem i Schweiz och hans ögonsten på Mallorca. Det krävdes en livshotande sjukdom för att få honom att värdesätta livet. Nu vill han inspirera andra till att hitta sitt sanna jag.

Text och foto: Pär Olsson

Jag svänger in på den lilla grusvägen och ackompanjeras av kyrkans klockspel i Santanyí. Gruset knastrar under bilen när jag passerar den stora järngrinden. Det imponerande huset tonar upp sig majestätiskt vid slutet av infarten. Gården har fått namnet Cal Reiet som betyder den lilla kungens hus på mallorkinska. Namnet på gården klär Henning Bensland som har bjudit in till fest denna dag för att fira jubileet för öppnandet av hans holistic retreat.

Det är ett år sedan Cal Reiet stod klart för att ta emot gäster och Henning har gjort en spännande resa för att hitta till sitt lilla kungarike på södra Mallorca. Allt startade en aning tragiskt tio år tidigare. Det var en ruggig dag i januari när Henning gick till sin läkare för att ta emot provsvaren som han hade gjort efter att ha känt sig dålig en tid. Och det var inget positivt besked han skulle möta.

bensland-1-min– Jag såg det själv på röntgenplåtarna som hängde framför mig. Det var som att mitt skelett buktade inåt, berättar Henning Bensland.

Han var 44 år gammal och befann sig mitt i karriären. Han tyckte att han hade en bra liv och bodde i Zurich med sin fru Petra och deras tre barn.

– Allt rasade samman och jag tänkte att nu är det kört. Inom ett år kommer jag att vara total förlamad, berättar Henning att han hade tänkt.
Läkaren gav honom diagnosen MS. Det blev en tuff tid för Henning som inte visste vad han skulle göra av det hårda beskedet. Han är en stark och beslutsam karriärist med sina rötter från Saltsjöbaden utanför Stockholm. Efter sin examen på Stockholms universitet flyttade han utomlands för att börja sin bana inom finansbranschen. Hans målmedvetenhet fanns redan i unga år och den drivkraften har aldrig svikit honom. Beskedet utmanade honom till att hitta nya vägar.

– Jag var van att ta på mig löparskorna och sticka ut och fysiskt springa ifrån mina problem. Det gick inte längre jag blev tvungen att konfrontera min sjukdom, förklarar han.

Han kom fram till att bästa sättet var att bli sann mot sig själv och han ville leva utan den oäkta prestige som han har fått erfara, speciellt mellan män som har höga positioner inom sitt arbete. För att nå dit behövde han guidning och hittade kursen,Träning för livet, som fanns på en kursgård utanför Rättvik. Det innebar att han var tvungen att pendla mellan Zurich och retreatet i Dalarna under ett och ett halvt år.

– Det handlade om personlig utveckling och efter ett tag var det något som hände. Jag kände mig genuint lycklig och behövde inte kompensera med att t.ex. prestera mera på jobbet eller privat, berättar Henning.
Bubblan hade spruckit för Henning och han fick möta helvetet innan han fick till vändningen i livet.

– Jag fick tillbaka friheten. Det är sant att man kan hela sin kropp genom att ta bort de psykologiska blockeringarna. Jag märkte att min sjukdom stannade upp, berättar han och ler.

Tio år har gått sedan det fruktansvärda beskedet. Men Henning tycks vara friskare och starkare än någonsin. Han utstrålar glädje och är avslappnat klädd i linnekläder som är bländande vita likt hans hår. Hans ögon är pigga och lekfulla. Han fortsätter att berätta hur fascinerande det var att få kontakt med sig själv för första gången.

– Det här är min nya värld. Jag kände att jag ville ge något tillbaka men visste inte först vad en affärsman som jag skulle kunna göra för att dela med mig till andra, berättar han.

bensland-3-min

Undertiden som han höll på med sin personliga utveckling drabbades Europa av den ekonomiska krisen. Han hade det förspänt ekonomiskt men kände att han ville investera sina pengar i något annat än i värdepapper. Han var därför på väg till Ibiza tillsammans med sin kollega för att köpa huset det hade bestämt sig för. På vägen dit mellanlandade de i Palma. Under stoppet på Mallorca föreslog deras mäklare att det skulle åka och titta på ett intressant objekt.

– Jag tänkte varför inte, vi hade inget bättre för oss. Jag föll genast för huset och vi åkte aldrig vidare till Ibiza, berättar han.
Det blev ett impulsköp utan grundplan, men investeringen var gjord i form av ett sommarhus i Spanien. Vilket var Cal Reiet på Mallorca.

Huset var i renoveringsbehov och även om Henning älskade stället med den stora trädgården och den vackra mallorkinska fastigheten kändes det inte rätt. Sommarstugan, som han ironiskt kallade huset, var alldeles för stor för honom och hans familj. De skulle bara vistas där några veckor om året.

– Det kändes konstigt när jag satt i det enorma huset. Jag hade lärt mig att man ska dela med sig och där satt jag i ett hus större än vad jag behövde. Det var då det gick upp för mig vad det skulle bli av Cal Reiet, säger Henning.

Hans fru Petra Bensland har funnits vid hans sida hela tiden och var inte sen med att stötta hans planer.
Paret har gemensamt jobbat hårt för att ro iland projektet som har uppstått genom flera tillfälligheter och sammanträffanden utefter vägen. Vilka de har uppmärksammat och fångat upp med öppna sinnen.

Detta är bakgrunden till Henning och Petra Benslands holistiska satsning. Deras största önskan är att en vistels på deras retreat ska hjälpa människor att låsa upp sina hjärtan och komma ut som en bättre person. Så som de själva har gjort.

– Jag skulle inte vara här i min gamla version av Henning, avslutar han med ett stort leende på läpparna och går iväg hand i hand med sin fru för att byta om inför kvällens festligheter.

Text och foto: Pär Olsson

bensland-2-min

Mons Kallentoft arbetar och lever i konsten

När Mons Kallentoft sätter sig och skriver blir den kriminella världen hans fiktiva verklighet. Det är inte en skön värld han målar upp. Han sätter sin huvudperson, Malin Fors, i samhällets mörkare segment. När Mallorcaliv träffar honom är han aktuell med två nya böcker som har släppts med bara ett par månaders mellanrum.

Text och Foto: Pär Olsson

Det är en sval söndag i Palma och gatorna ligger kusligt öde i Santa Catalina. Jag träffar deckarförfattaren Mons Kallentoft utanför hans port prick klockan 15.00 som avtalat. Han glider ut från trappuppgången med ett leende på läpparna och vi faller genast i skratt över hur punktliga vi är.

– Punktligheten har man verkligen med sig från Sverige och den kommer nog aldrig att gå ur en, konstaterar han.

Vi tar bara några kliv över gatan för att sätta oss på kvartersfiket under de grönskande träden på det lugna torget. Mons beställer vant in en cortado på spanska.

Han har lagt sommarens ledighet bakom sig och har ett späckat schema framför sig. Ute i bokhandlarna finns två färska titlar och han är på väg till den årliga bokmässan i Göteborg. Där ska han hålla föredrag samt presentera sin senaste bok Djävulsdoften, med polismannen Malin Fors i händelsernas centrum. Men innan det ska han göra ett stopp i London för att träffa sitt förlag och diskutera kommande utgåvor på engelska. Hans böcker finns redan översatta till närmare 30 språk världen över och han har själv svårt att hålla reda på vilka länder han är publicerad i.

Mons gillar att spendera sin tid i storstäder och skickar således Malin Fors till Bangkok där Djävulsdoften utspelar sig. Stadens smutsigaste kvarter blir kriminalinspektörens vardag bland prostitution och korruption. Inspirationen till boken kommer från hans resor till Thailand. Han har spenderat mycket tid i den hektiska miljonstaden dit han gärna åker för att koppla av.
Han är ingen person som ligger på en solbädd och pillar navelludd. Utan trivs bäst i en bar med ett glas martini framför sig. Där kan han låta timmarna gå medan livet passerar runt honom.

– Jag är en arbetsnakoman och trivs bäst när jag jobbar, men att sitta i en bar är avkoppling och en slags mindfullness för mig. Det enda som kan hända är att jag blir full, säger han och skrattar.

kallentoft-3-min

Kaffet är uppdrucket och vi bestämmer oss för att dra vidare. Trots att det är söndag har mr Kallentoft inte snålat på stilen. Näsduken ligger prydligt vikt i bröstfickan på den dubbelknäppta blazern och de välputsade skorna blänker under bordet. Jag kliver in i baren för att betala och blir förälskad i stället som har blivit retro efter år av utebliven renovering. Jag föreslår genast att vi ska ta ett porträtt i den fräcka lokalen.

– Vaa? Nej, måste vi! Utbrister han och tvekar lite men fortsätter nja jag vet inte. Det är mina grannar som äger baren. Är det inte lite pinsamt? undrar han motvillig till förslaget.

Hans dolda blyghet kryper fram och jag undrar vart den kom ifrån.

– Jag skriver för att jag gillar mitt jobb. Det intresserar mig egentligen inte att stå i strålkastarljuset. Jag vill skriva, arbeta och leva i konsten. Allt det andra skiter jag faktiskt i, förklarar han.

Det blir ingen bild tagen och vi promenerar mot stan och hamnar på klassiska Ca’n Joan de S’aigo. Stället är ett populärt söndagsnöje hos palmaborna och det blir snart kö utanför den proppfulla kafeterian. Vi beställer cava, hasselnötsglass och mandelkaka. Matsnobben i Mons väcks och påpekar att glassen är för söt och låter den smälta bort i glaset. Eftersom han inte har behov av att återknyta med naturen håller han sig i staden. Mat är ett stort intresse och han kan spendera en förmögenhet på en lunch som varar i flera timmar. Det är livskvalité enligt honom.

Att han hamnade på Mallorca var ingen slump. Han var trött på dåligt vädret och ville komma tillbaka till Spanien där han har spenderat mycket tid. Resan gick till Palma tillsammans med familjen för att kolla in möjligheterna till att bosätta sig på ön.

– Valet av platsen var mera som att bocka av listan med saker som vi önskade oss. Allt finns här, det är en vacker ö och Palma är en riktig spansk stad med en skön atmosfär, förklarar han.

Även om hans längtan går till Madrid trivs han och menar att det finns ett äkta kastilianskt hjärta som är starkare än det mallorkinska. Madrid finns redan i hans hjärta. Dit kom han som 19-åring och det blev hans första riktiga möte med Spanien. Han var en ung man på vift med författardrömmar. Han spenderade två vilda år i staden under den episka epoken som kallas la movida madrileña. Den var som störst i mitten av 80-talet och Mons festade i studentkvarteren samtidigt som Pedro Almodóvar skapade sina första filmer.

kallentoft-2-min

– Jag levde konstnärsmyten som gick ut på att festa och jag fick inte mycket annat gjort. Tur nog blev jag ihop med en rik spanjorska som försörjde mig. Det var helt galna år men inget jag längtar tillbaka till. Bad boys gör sig bättre unga, konstaterar han.

Under sin tid i huvudstaden började han uppskatta den spanska kulturen och gick på tjurfäktning för första gången.

– Det blev en fet kärleksaffär och jag gick så ofta jag kunde till tjurfäktningsarenan. Det är en konstform som allra bäst gestaltar den brutalitet och skörhet som finns centralt i oss. Detta sammanfaller på arenan och blir vackert om man accepterar våldet, berättar han och poängterar att han inte sympatiserar med de hänsynslösa byfesterna.

De tokiga åren i Madrid sporrade honom till att skriva sin första bok Pesetas som kom ut flera år efter hemkomsten. Sedan dess har det snurrat på och han har inte legat på latsidan. Efter att jag har synat Mons imponerande meritlista förstår jag att han talar sanning när han säger att han älskar att jobba. Hans drivkraft och sökande finns i arbetet.

– Om man är konstnär på riktigt kommer man aldrig att sluta, aldrig att få svar på det man söker och det är en skönhet i det. Därför vässar jag verktygen för att ta mig närmare det sublima, säger Mons Kallentoft innan vi skiljs åt.

Julbasar på Svenska Kyrkan

Det är kö nerför trapporna, ja långt ut på trottoaren. Skylten ovanför dörren skvallrar om verksamheten – Svenska Kyrkan, Iglesia Sueca. Men det är inte bara svenskar i kö, övervägande delen av besökarna är spanjorer. Svenska Kyrkans Julbasar hålls i år för ungefär tjugonde gången och är mer populär än någonsin.

Text: Karolina Kallentoft

Inne i lokalen är det minst lika trångt. Vuxna, pensionärer och barn. Svenskar och spanjorer och säkert andra nationaliteter också. Turister och Mallorcabor. Medlemmar och icke-medlemmar.
Men en dag som denna jobbar många av medlemmarna. De serverar fika, säljer svenskt hantverk eller lotter till lotteriet och tombolan. Barnen trängs ofta vid lotteriet medan vuxna gärna köper julljusstakar och glas från Kosta Boda. Eller bilder på älgar och förkläden med dalahästar. Eller gravad lax.
Vanligtvis är kaffe och kanelbulle populäraste fikat men på julbasaren är det glögg och mjuk pepparkaka som lockar flest, berättar prästen Mikael.

iglesia-5-min

Och just fikat verkar vara det som framför allt lockar spanjorerna hit. Mikael förklarar att de inte är vana vid att det serveras sötsaker och muggvis med kaffe till såväl förmiddagsfika som eftermiddagsfika, med påtår dessutom.
Sötsuget är stort oavsett nationalitet men vi svenskar tycks ha utvecklat konsten till perfektion. Självklart gäller det även utlandssvenskar. Församlingsassistent John har det viktiga uppdraget att även vara kyrkans bagare och kock och börjar många arbetsdagar med att knåda ihop en stor sats kanelbulledeg.

Julbasaren besöks varje år av uppåt 4000 personer och är Svenska Kyrkans mest publika händelse. Förberedelserna påbörjas redan i september. På torsdagarna samlas volontärer och medlemmar för att arbeta med förberedelserna inför basaren, som att prismärka, rulla chokladbollar och göra smällkarameller. De flesta hjälper även till under de tre dagarna i november då julbasaren pågår.
Intäkterna går till den omfattande verksamheten, eftersom Svenska Kyrkan på Mallorca är självförsörjande. Men de räcker också till människor i nöd som då och då hör av sig, antingen direkt eller via konsulatet.

När basaren är över har julen på Svenska Kyrkan bara börjat. Snart följer det uppskattade luciatåget på Plaza Cort som församlingen ordnar tillsammans med Svenska skolan. Även den katolska vänförsamlingen i Palma gästas av Luciatåget. Svenska Kyrkans kantor Yvonne börjar öva sånger med barnen på Svenska skolan flera veckor innan det är dags den 13 december, och kyrkan har även en minibasar på torget med försäljning av korv och glögg.
Veckan därpå vankas julbordet som måste bokas långt i förväg om man säkert vill få plats, och förstås alla avslutningar med barngrupperna. På själva julafton hålls en julkrubbegudstjänst och därefter serveras det risgrynsgröt och skinkmackor till alla besökare. Efter grötlunchen vankas dans runt granen och har man tur så kommer tomten med julklappar som föräldrarna har tagit med till sina barn. Men efter julafton håller kyrkan stängt, ända fram till trettondagens gudstjänst.

iglesia-8-min

Julen är onekligen en viktigt tid för Svenska Kyrkan och dess medlemmar. Många svenskar skulle vara ensamma utan den sociala gemenskapen som kyrkan erbjuder under den familjehögtid som julen ju är.
”Vårt viktigaste uppdrag är att fungera som mötesplats för alla, i alla åldrar”, säger Mikael.
Och han fortsätter:
”För vissa betyder det gudstjänsterna, men för andra är det främst trivseln. Många lite äldre kommer till våra ”Gubbröror” och ”Damluncher” och ”Stickcaféer”, och till våra temakvällar med exempelvis filmvisning. Men vi har också kyrkokör och ungdomscafé. Och så alla barngrupper förstås där de mindre barnen kommer för att leka och sjunga med sina föräldrar.
Då är det high-life här”, säger Mikael och ler.
”Och så kommer man för fikat förstås”, lägger Carina till.
Carina är ansvarig för kyrkans ekonomi och administration och är den som varit anställd längst, i sju år. Men precis som sina fyra andra kollegor gör hon det mesta här. För min intervju ville hon samla allihop, och nu sitter jag med tre av dem – Carina, Yvonne och Mikael – runt ett bord. Alla tre dricker vi kaffe i stora muggar, och vi hamnar snart i en diskussion om den viktiga fikatraditionen. Vi kommer fram till att det säkert var det hårda arbetet och de glest belägna gårdarna som fick oss att söka oss till varandra med kakor fulla med smör och socker, och med kaffe som håller oss vakna i mörkret. Behoven är desamma i våra dagar, uppenbarligen även för oss utlandssvenskar.

Under samtalet kommer Tobias in. Han är ny präst på ön sedan ett år tillbaka. Han lyfter fram den viktiga roll som kyrkan spelar när det gäller att alltid vara närvarande i sitt närsamhälle och som utlandskyrka förkroppsliga och gestalta Gud i en svensk kontext. Och vi kommer in på den viktiga roll som kyrkan spelar för personer i kris. Söndagarnas gudstjänster ger tröst, och kyrkans personal är alltid tillgängliga för personliga samtal.
Tack vare aktivitetsgrupperna har personalen koll på ungdomarna och Mikael berättar att man mer än en gång har haft besök av oroliga föräldrar som behöver stöd, och att man även rent handkraftigt hämtat ungdomar i Magaluf. Mikael upplever att spanska barn och ungdomar hålls hårdare än svenska, och han tror att det beror på att svenska föräldrar är ovana vid tillgänglighet till droger och alkohol, och möjligen även naiva.
Mikael berättar att ungdomar ibland behöver en utomstående vuxen att prata med, och söker sig självmant till samtal med prästerna eller någon annan i personalen.
”Men oftast räcker det med att ha kyrkan som en neutral och säker plats att vara på, att få spela pingis eller hockeyspel eller surfa på mobilen, och få vara sig själva utan några särskilda krav”, försäkrar han.

Vi avslutar vårt samtal med en diskussion om vad det är som får så många svenskar utomlands att söka sig till det svenska. Jag kan själv tycka att det strider mot den naturliga driften som tar oss hit, man vill ju FRÅN Sverige, TILL Spanien.
Men under vårt samtal förstår jag mig bättre på den kulturella dragningskraften. Många av Svenska Kyrkans besökare är svenskar som vuxit upp på Mallorca, eller som gift in sig i en annan kultur, och tar med sina barn eller barnbarn till kyrkan för att få dem ta del av det svenska, och känna en tillhörighet. Låta barnen sjunga svenska sånger, leka svenska lekar och uppleva svenska högtider. De kanske inte har så stor kontakt med sitt hemland längre och vill förmedla det till barnen när man nu har möjlighet till det. Och vi kommer överens om att det självklart är lika för alla som flyttar till ett nytt land. Som exempelvis de som flyttat till Sverige i våra dagar.

iglesia-13-min

FAKTA OM VIGSLAR

En viktig del i kyrkans uppdrag är att anordna vigslar, som är en del av de fyra kyrkliga handlingarna. Det som kallas ”destination weddings” ökar för varje år, även på Mallorca. I år genomför prästerna på Svenska Kyrkan på Mallorca hela 212 vigslar.
Mallorca är populärt för sin skönhet, för det soliga vädret och för att det ligger på lagom avstånd dit man kan bjuda familj och vänner över en helg. Att Svenska Kyrkan finns här och har vigselrätt är också en viktig anledning. Men prästerna här viger också par på exempelvis Menorca och Ibiza, i Barcelona och i Madrid. På Mallorca hålls vigslarna oftast i kyrkans lokaler eller i Alcanada, en park vid havet nära Alcudia, men kan hållas på ett hotell eller en finca om brudparet så önskar.