På Medelhavsön Mallorca, tre och en halv timmes flygresa från Stockholm, använder man sig fortfarande av en uråldrig jakttradition och tar hjälp av kungsörnar för att balansera öns växande stam av vilda bergsgetter.
Text och foto: Johan Lewenhaupt
Cabra Salvaje mallorquina heter de vilda bergsgetterna som på senare år gått hårt åt vegetationen på Mallorcas bergssluttningar. Så hårt att borgmästaren i Palma krävt att öns jägarkår genast går man ur huse för att få vildgetstammen i balans igen. Detta görs trots att myndigheterna är medvetna om att vildgetternas framfart bidrar till att det inte finns så mycket torrt långt gräs som lätt kan fatta eld. Skogsbränder på Mallorca är precis som på spanska fastlandet ett stort problem.
Sierra de Tramuntana, Mallorcas relativt svårtillgängliga bergskedja, har otaliga bergstoppar på 500 -1 200 meter vars sluttningar är fulla av snåriga buskar och vindpinade tallar. De bergiga sluttningarna gör att rikoschettrisken är överhängande vid skott från ett kulgevär. Många är de jägare såväl som vandrare som stukat eller vrickat fötterna på någon av alla de miljarders knytnävsstora stenar som täcker stora delar av branterna.
Att få följa med falkenerare som beskattar den lokala vildgetsstammen uppe i Mallorcas spektakulära bergskedja med hjälp av örnar låg länge högt på min önskelista. I påskas blev det verklighet.
Efter att ha bott två år och tillbringat ett flertal månader om året på ön sedan 2003 har jag numera ett par mallorkiner i min närmsta vänskapskrets. Precis som gotlänningar och andra öbor kräver Mallorcas invånare en viss kvalificeringssträcka innan de släpper ner garden och öppnar sig.
Men efter att ha bevittnat när Spanien både vunnit såväl EM som VM i fotboll i en klassisk spansk bar hamnade jag snabbt på plus rejält hos några äldre gentlemän som var stamkunder i baren. När jag tog fram mitt sista ess ur rockärmen, två döttrar i 20-årsåldern som talar flytande spanska, var jag insåld och klar.
– Var på Repsolmacken i Inca klockan 08.00 på fredag så ska du få uppleva en jakt du sent kommer att glömma, förklarade pensionären Pedro Alomar tillika make till den svenska vandringsguiden Åsa Johannesson.
Prick åtta var jag på plats. Ut ur en otvättad fyrhjulsdriven jeep klev en satt och något grånad man i gröna väl ingångna jaktbyxor och ljusgrön pikétröja.
– Mitt namn är Manuel Perez Arenas, hoppas du är vältränad för det kommer att bli en hel del gående i branta bergmassiv, bara så du vet, förklarar mannen och vrider om startnyckeln.
Efter att ha kört genom byn Pollenca på östkusten bär det rätt upp i bergen strax innan utkikspunkten Formentor. Bilen bromsar in och stannar i skuggan av ett stort olivträd. Ur träskåpet bak på pickuppen plockar Manuel fram en fem kilo tung livs levande kungsörn med läderförsedd huva. Efter att ha sett över snörningen på vandringskängorna bär det av till fots rätt upp genom en bergsravin. Manuels jaktkamrat Jaime Alvarez Dols är utrustad med en benprotes efter en trafikolycka. Jaime beordras vidare upp på den högsta punkten ovanför oss med en rejäl zeiss-kikare. Av hans handikapp märks knappt när han försvinner upp genom stenskravlet. Efter tio minuter meddelar han över jaktradion att en grupp vilda bergsgetter har siktats och är på ingång i dalen från vänster.
Manuel tar inte av örnens läderhuva förrän han själv ser den lilla getflocken. Den stora rovfågeln, som sitter stadigt på Manuels vänstra underarm, scannar av dalen i lugn och ro. Inget tycks undgå fågelns skarpa blick, allt medan den fastlägger sin jakttaktik. När ytterligare fyra minuter passerat fäller den stora örnen ut sina vingar och jag inser att det måste vara minst två meter mellan vingspetsarna.
Med hjälp av den varma vinden tar örnen höjd och slår en lov fyra hundra meter över den intet ont anande gruppen bergsgetter som är ute på födosök. Efter att ha rundat en bergstopp viker kungsörnen plötsligt ihop sina vingar och dyker. Ljudet när sex örnklor och en näbb slår in i lungan på en 15 kilo tung getkilling kan närmast liknas med en champagnekork från en något omskakad flaska som far i skyn. Bytet sjunker ihop som en punkterad badboll i smällen och innan jag vet ordet av har Manuel satt av ner för branten. I ren skräck sprätter samtliga övriga vildgetter iväg över bergshällarna utan ha förstått vad som egentligen hände. Alla utom killingen. Rent instinktivt gör getmodern ett skenanfall men ger snabbt vika när rovfågeln hotfullt fäller ut vingarna. Med kameran i högsta hugg rusar jag efter Manuel men att hålla jämna steg med falkeneraren visar sig vara omöjligt. Jag har inte kommit halvvägs ner för den steniga sluttningen när Manuel, som är tio år äldre än mig, når rovfågeln och bytet.
Ur fickan tar Manuel upp ett färskt köttstycke från en duva varpå örnen blir lite konfunderad. Sekunden senare släpper örnen den döda killingen och tar för sig av Manuels erbjudande. Falkeneraren låter örnen äta någon minut innan han åter förser fågeln med läderhuva. Trixet när man jagar med hjälp av en örn är nämligen att se till att örnen inte hinner äta sig mätt, händer det blir fågeln helt ointresserad av att återvända till sin husse och kan därmed gå förlorad.
Getkillingen passas på samma sätt som när svenska jägare tar ur rådjur och tömmer dem på inälvor och blod. Därefter stoppar Manuel ner bytet i en stor svart plastpåse innan den åker ner i den medhavda ryggsäcken. Vildgetskött serveras på flera restauranger på ön och anses som en delikatess.
– Min fru gör riktigt bra getgrytor, har du tur så får du dig en skål när vi återvänder hem, förklarar Manuel.
Solen står nu högt på himlen och termometern visar 26 grader. Själv dryper jag av svett medan Manuel ser förvånansvärt fräsch ut. Vi vänder uppåt igen och efter en halvtimmes stigning genom en mindre ravin får vi syn på en ny flock vilda bergsgetter.
Manuel ler när han ser att det är killingar med i flocken och tar åter av läderhuvan på kungsörnen. Fågeln vecklar ut sina brunspräckliga vingar och släpper taget om Manuels handske. Den enorma örnen tar höjd upp mot det klarblå himlen varpå den försvinner bakom den närmaste bergstoppen. Tre minuter senare ser jag oron sprida sig i Manuels ögon. Han tar kvickt fram en pejl med flera små röda blinkande lampor ur ryggsäcken. Av kungsörnen syns ingenting men pejlen visar att den sändarförsedda fågeln inte är i rörelse. Det betyder bara en sak: örnen har slagit ett byte.
I samlad trupp småspringer vi upp för branten. Nu gäller det att hitta örnen i den täta vegetationen innan den har hunnit äta sig mätt. För att underlätta letandet har Manuel försett rovfågeln med små bjällror runt benen. När vi rundat en utskjutande klippa gör Manuel tecken till att samtliga ska stanna och ber oss vara tysta. En svag klang från bjällror som är i rörelse hörs en bit ovanför oss. Vi klättrar upp ytterligare ett 40-tal meter varpå Manuel får syn på sin bevingade jaktkamrat. Ett par bakben från getkillingen sticker ut under den enorma fågelkroppen.
Manuel förklarar leende att den sexåriga örnen är den bästa bevingade jaktkamrat han någonsin haft. Och då har han ändå haft ett tiotal örnar i sin ägo.
Snabbt kan vi konstatera att denna killing är betydligt ljusare än den första. Av flocken vildgetter syns inte ett spår. Det ljusa bytet passas och stoppas ner i en ryggsäck efter att den blivit urtagen.
Tillbaka i Manuels hem strax utanför industristaden Inca inser jag att Manuel är långt mycket mer än en skicklig örnjägare. I små takförsedda hägn flyger pilgrimsfalkar, jaktfalkar och andra rovfåglar.
– Detta är mitt privata legaliserade zoo, förklarar Manuel som tydligen hunnit skicka ett sms till sin fru på väg ner från bergen.
– Nu Johan ska du få äta en getgryta du sent ska glömma gjord på en killing som min örn tog i förra veckan, fortsätter Manuel och ler brett.
En riktigt välgjord getgryta full av spännande rotfrukter och en kall öl kommer på bordet. Under tystnad inmundigas måltiden och jag inser att de åtta år av väntan för att få möjlighet att få följa med på jakt efter vildgetter med örn med råge överträffat alla mina förväntningar.
Cabras salvajes
Mallorcas vilda bergsgetter
Mallorcas cirka 25 000 vilda bergsgetter härstammar från några tamgetter som rymde från en gård uppe i bergen på tidigt 1800-tal. De är oerhört skickliga klättrare och bockarna väger runt 50 kilo medan getternas medelvikt är cirka 40 kilo. Handjuren har dessutom en betydligt mer imponerande spiralformad hornuppsättning än hondjuren. Färgen på pälsen varierar kraftigt från röd/svart till vit/brun. Bergsgetterna lever i småflockar på ett tiotal djur som ständigt är ute på födosök.
Då dessa bergsgetter, som t o m visat sig kunna klättra upp i vissa träd, gått hårt åt såväl träd som buskar samt annan vegetation, har jakten nu intensifierats. Myndigheterna anser att två tredjedelar bör skjutas eller ”örnas” bort som de själva uttrycker det.
Ett annat problem är att dessa vilda bergsgetter tjuvparar sig med tamgetter vilket försämrar artens möjlighet att behålla sin renrasighet.
På ön finns även en mindre jaktorganisation på ett 75-tal medlemmar som ägnar sig åt getjakt med ställande hundar.