Hierbas – den örtdränkta likören

Likören Hierbas de Mallorca härstammar från de medicinska örtdryckerna som förr ordinerades vid högt blodtryck och förkylningar. Idag tillverkas den noggrant med färska örter och anislikör på öns gårdar. På våren dränks de aromatiska växterna i alkohol och lämnas för att mogna fram till högtiden San Sebastián i januari.

Text och foto: Pär Olsson

Majsolen tar tag i fänkålen som vajar i morgonbrisen intill vägen som slingar sig mellan de små gårdarna utanför Capdepera. Här är landskapet stenigt och det finns ingen skog att tala om. Vi är precis i utkanten av naturreservatet Levante på norra Mallorca. Fåren betar ivrigt av den gröna växtligheten som breder ut sig under oliv- och fikonträden. Det är vår och de hälsosamma örterna är frodiga och fulla av smak.
Det är de färska kryddorna som har fört familj och vänner samman idag på Joan Bonnin och Maria Magdalena Rosellós gård, Cases de Son Barbassa. Uppe på en höjd under den klarblåa himlen har paret skapat ett agriturismo. En viktig anledning till att de skaffade gården var för att de tyckte att familjens traditioner höll på att gömmas bort.


Årstiden har anlänt då det är dags att göra Hierbas de Mallorca. Ett tjugotal personer strömmar in på gården med de gröna ingredienserna i sina nävar. Allt placeras på det stora bordet i uthuset, där sobrasada-korvarna hänger i taket efter vinterns slakt.

Husherren Joan skyndar mellan gårdens olika örtodlingar för att skörda det sista inför dagens produktion. Han fyller korgarna med verbena, mynta och johannesbröd. Hans fru Maria Magdalena ber sin väninna att plocka kvistar från mastixbusken intill uthuset.
– Jag lägger sju mastixblad i varje flaska, förklarar Maria Magdalena som ansvarar för receptet.
Redan här står det klart och tydligt att deras likör inte görs på en höft, utan tillverkas efter ett extremt noggrant beprövat recept. Receptet har paret utvecklat under de femton år som de har ägt gården.

Alla som samlats idag framstår som fullfjädrade botaniker när de berättar om de aromatiska växterna. Maria Magdalena förklarar att de experimenterade med örterna innan de kom fram till smaken på den Hierba som de ska göra denna förmiddag. En annan viktig ingrediens är anislikören som kryddorna dränks i. Anisdestillat finns både som söt och torr. De flesta som gör sina egna Hierbas laborerar med både den söta och torra likören för att få fram den rätta sötman i drycken.
– Vi spenderade några år med att laborera med receptet. Så kom vi fram till att det var en av de första flaskorna vi gjorde redan för tio år sedan som hade den bästa smaken, berättar Maria Magdalena. Det var tur att vi hade sparat en flaska så att vi kunde ta fram den och plocka ur alla örterna som fanns i buteljen för att skriva ner de exakta ingredienserna.

Det är fortfarande tidig förmiddag när de sista örterna anländer, det är de gula kamomillblommorna, prydligt nedstoppade i en glasburk. Det är också den ingrediens som blommar sist och därför inte kan plockas förrän i slutet av maj.
– Det är viktigt vart man plockar örterna, förklarar Maria Magdalena. Alla
kryddor kommer från trakten och måste vara färska. Igår var gänget nere vid havet och plockade den vilt växande kamomillen, fänkålen och de övriga ingredienserna.
Hon benämner trakten som ”El Levante Mallorquin”, där solen föds
och havet ligger blått.
– Den kombinationen gör att Medelhavet finns i varje droppe i vår Hierbas, försäkrar hon.

Efter att den sista örten har anlänt blir det full fart i hierbasfabriken. Alla kryddor sköljs noggrant och klipps ner till lagom storlek för att kunna tryckas ner i buteljerna. Arbetet är extremt välorganiserat. De äldsta damerna ansvarar för kaffebönorna, kamomillblommorna och lagerbladen som först trillar ner i flaskorna en efter en. Därefter skickas flaskorna vidare till fänkålen, som utgör den största kvantiteten i receptet. Sedan pillas mynta, citronmeliss och de resterande örterna ner i flaskorna.
Stämningen är på topp och ett fat med skinka och ost vandrar runt bordet som tilltugg. En flaska med fjolårets Hierbas korkas upp och det skålas högt innan den söta kryddiga likören fuktar allas läppar. Alla sinnen får en aromatisk överdos inne i den trånga lokalen som doftar mynta, fänkål och anis.
Gårdens recept innehåller 15 olika ingredienser och Maria Magdalena börjar rabbla namnen på örterna, men blir avbruten av svägerskan som ropar att hon inte ska inte avslöja hela deras hemlighet!
Maria Magdalena skrattar hemlighetsfullt.
– Mallorquiner är stolta över sina Hierbas. De skiljer sig mycket från varandra och alla håller sina recept inom familjen, berättar hon.

Öborna har haft många generationer på sig att utveckla sina Heirbas de Mallorca. Om vi ser tillbaka i historien hittar vi filosofen och författaren Ramon Llull som levde på Mallorca under 1200-talet. Han var fascinerad av den moriska kulturen och blev speciellt intresserad av arabernas destilleringsteknik. Det är genom Llulls dokumentation som man idag kan fastställa när européerna började destillera fram alkohol.
Pep Natta är även han fascinerad av de alkoholhaltiga dryckerna. Han är tekniker på Bodega Túnel som tillverkar den kommersiella Hierbas de Mallorca, och har tillsammans med två kollegor skrivit en bok om likören. Boken heter Les Herbes de Mallorca och kom ut på katalanska i våras.
– Det finns väldigt lite dokumenterat om likören, men vi vet att under 1600-talet började dåtidens apotekare att lägga örter i alkohol. Brygden ordinerades för att bota sjukdomar, förklarar han.
Det är känt att verbena är bra för högt blodtryck, att kamomill hjälper matsmältningen och fänkålen är bra mot förkylningar. Pep hävdar att en mallorquinsk Hierba måste innehålla minst sju ingredienser. Dessa är apelsin, citron, fänkål, verbena, kamomill, rosmarin och citronmeliss – annars anses det inte vara en äkta Hierba. Han kan inte svara på exakt när hierbas blev en njutningsdryck, men berättar att man med tiden troligen tillsatte socker i de beska medicinbrygderna för att göra dem godare att förtära. Man upptäckte därmed att det blev en god likör att dricka i sällskapliga sammanhang.

Det som hänger kvar från forna tider är att likören dricks som en digestif efter måltider, tack vare dess goda matsmältningsegenskaper. Enligt Pep finns ingen perfekt Hierba, vilken man föredrar avgör den personliga smaken. Därför ser recepten olika ut runt om på gårdarna. Även platsen präglar drycken, eftersom jord, luft och vind varierar på ön, plus att kryddorna varierar efter tillgång på de olika platserna.

Maria Magdalena har varit nöjd med sin Hierba i tio år och nämner dess karaktär som frisk.
– En gång provade vi att göra den torrare, men det blev för starkt. Jag lämnar alkoholblandningen till männen. Vi kvinnor ansvarar för att omsorgsfullt och vackert lägga ner örterna i flaskorna, säger Maria Magdalena, och trycker ner några kryddor med hjälp av en stjälk fänkål.
Under några timmar jobbar sällskapet febrilt med att fylla de 180 flaskorna som kommer att bli årets Herbes de Son Barbassa, som de kallar sin likör. Samtalsämnet har glidit över från örter till paellan som står och puttrar i ena hörnet av lokalen och sprider dofter av räkor och sniglar. När sista korken hamras ner och försluter buteljen sprids ett glädjejubel i rummet, som dröjer sig kvar i luften som en förväntan över hur likören kommer att smaka när den väl korkas upp flera månader senare.